Som jag skrev i förra inlägget skickade SD en delegation till den konservativt kristna ARC-konferensen förra veckan (Alexander Cenusa, Björn Söder, Charlie Weimers, Filip Linnert och Lars Pakarinen).
Efter att ha lyssnat på några klipp från diverse olika föredrag känns det som ett väckelsemöte. Chefen för Palantir UK (techmiljardären Peter Thiels bolag) menade till exempel att techbolagens teknik möjliggör den nu pågående revolutionen att ge makten till folket igen. Han jämförde nättrollen (hans beskrivning var väl mer i stil med ”yttrandefrihetskämparna” dock) med 1600-talets Levellers (en.wikipedia.org/wiki/Levellers).
Centerpartiets ledare Muharrem Demirok avgår och det spekuleras i vilken väg de nu ska välja. Alla vet att om de väljer att regera ihop med SD så får man antivetenskapen på köpet (nej, det gäller inte alla men det är likväl vad som följer med i gottepåsen med samregerande med ytterhögern i Europa.
Här ett avsnitt från när Jordan Peterson samtalar med mr Brexit Nigel Farage. De accepterar inte ens IPCC:s mest säkerställda slutsatser.
The Alliance for Responsible Citizenship är en relativt ny organisation startad av bland annat Jordan Peterson som propagerar för västerländsk konservativ kristen värdegrund. Jag har skrivit om dem tidigare då Bjørn Lomborg och Michael Schellenberger stod på scenen:
Nu är det dags för årets konferens in London och det är en tummelplats för politiker på högerkanten blandat med tankesmedjor och representanter för fossilindustrin. Talare är bland annat USA:s talman Mike Johnson och folk bakom Project 2025.
Representanter för en radda europeiska högerytterpartier kommer delta. Följande svenskar är registrerade: Alexander Cenusa, Björn Söder, Charlie Weimers, Filip Linnert och Lars Pakarinen. (Fick uppgifterna av Desmog som hade deltagarlistan).
Som jag också skrivit om tidigare, det är jättebra att personer som Gunnar Hökmark och PM Nilsson markerar mot Trump och det som händer i USA. Men krafterna att föra in EU på samma spår är starka även i Europa, där bland annat Heritage Foundation deltar på konferenser med europeiska ytterhögern:
Man behöver ingen doktorshatt för att konstatera att desinformation om klimatvetenskapen framförallt sprids och hålls vid liv av delar av den politiska högern, ju längre ut desto värre tycks det bli. Jag har nämnt en lång rad libertarianska och konservativa tankesmedjor som varit motorn i denna rörelse under många år. Det är också tydligt att de högernationalistiska strömningar som vuxit sig starkare under senare tid har fått misstron till vetenskap i frågor som vaccin och klimat att accelerera.
Delar av den kristna högern i USA har länge tagit en aktiv ”skeptisk” roll i klimatdebatten och har exempelvis initierat uppropet Evangelical Declaration on Global Warming som bland annat påstod:
”Det finns inga övertygande vetenskapliga bevis för att människans bidrag av växthusgaser orsakar en farlig global uppvärmning.”[1]
Bakom uppropet ligger den konservativt kristna organisationen Cornwall Alliance där bland annat de kända ”klimathotsskeptiska” forskarna Roy Spencer och David Legates är senior fellows. De anser att miljöproblem bäst löses via en fri marknad och inte genom statliga regleringar och liknande. Uppropet konstaterar också:
”Jorden och dess ekosystem – skapade av Guds intelligenta design och oändliga kraft och upprätthållna av Hans trogna försyn – är robusta, motståndskraftiga, självreglerande och självkorrigerande, beundransvärt lämpade för att människor ska blomstra och visa upp Hans härlighet. Jordens klimatsystem är inget undantag.”[2]
Katharine Hayhoe är en av de mer aktiva professorerna i att kommunicera klimatvetenskap till allmänheten (och betraktad som alarmist av ”skeptikerna”). Hon är dessutom evangelistisk kristen, vilket visar att religion inte alls behöver betyda att man ignorerar empiriska vetenskapliga bevis.
Mike Johnson, i skrivandes stund nyvald republikansk talman i USA (2023), är djupt religiös och har uttalat att han inte tror att det är människan som påverkar klimatförändringarna.[3] Han var en av deltagarna på en utsåld konferens i London i början på november 2023. Den arrangerades av The Alliance for Responsible Citizenship (ARC), en ny organisation som vill sprida ett hoppfullt budskap baserat på kristna konservativa värderingar.
Den kontroversielle kanadensiske psykologen Jordan Peterson är en av de drivande bakom projektet. Han ”slog igenom” med sina självhjälpsböcker om hur man ordnar upp sin tillvaro (12 livsregler: ett motgift mot kaos) och har i vissa kretsar kommit att bli något av konservatismens affischnamn. Han är ihärdig agitator mot politisk korrekthet och ”wokeism” – en politisk term som uppstått i USA som berör frågor som jämlikhet mellan olika etniciteter och mellan kön, feminism, social rättvisa och liknande. (Woke tycks nu användas av som skällsord för att kritisera vad som helst man inte gillar.)
Under senare år har Peterson dessutom gett sig in i klimatdebatten och återlanserar en rad kända och sedan länge motbevisade myter. Han har fått enorm kritik från klimatforskare för sina uttalanden. Kritiken har han bland annat bemött genom att hänvisa till en bok skriven av en bekant person: fysikern Fred Singer (se kapitel 6:1). Peterson har miljontals följare och det påverkar naturligtvis opinionen.
(Gavin Schmidt är klimatforskare vid Nasa)
Runt tusen personer deltog på ARC:s -konferens och enligt arrangören var över 100 parlamentariker från hela Europa, Storbritannien och Australien, samt en delegation av kongressledare från USA inbjudna.
Två av föredragshållarna är välkända inom klimatdebatten, Bjørn Lomborg och Michael Schellenberger. Den sistnämnde har förflutet inom PR-branschen och är numera en flitig miljödebattör med förkärlek till kärnkraft. Han påstår sig vara en numera omvänd miljöaktivist (en del har uttryckt sitt tvivel om den saken).
Hans bok Apocalypse Never ska vad jag förstår vara någon sorts ursäkt för att han har bidragit till att sprida den skrämselpropaganda han anser att miljörörelsen är skyldig till. Jag har själv inte läst den men den har fått kritik från klimatforskare för att innehålla felaktigheter och populistiska framställningar.[4] Schellenberger visade i alla fall tydligt under sitt föredrag på ARC-konferensen hur klimatdebatten har införlivats i kulturkriget och hur mycket det spelas på känslor.
Det torde inte vara svårt att hålla sig till relevant kritik mot Tysklands nedläggning av kärnkraftverk men som så många gånger förr, kritiker tycks inte kunna hejda sig utan svämmar ut i diverse påhopp och osakligheter. Så även Schellenberger.
Hans föredrag innehåller många av de obligatoriska punkterna i den här debatten varav häcklande och rejäla påhopp på Greta Thunberg är en. Han tar rollen som amatörpsykolog och ger Thunberg en diagnos. Inte den Asperger vi väl alla känner till, utan Cluster B histrionic personality disorder. Diagnosen, berättar han, gäller för en narcissistisk person som ständigt söker uppmärksamhet, har svårt att kontrollera känslor och har starka åsikter men inga fakta att backa upp dem med och påverkas lätt av andra. Han tillägger att det brukade kallas för att vara hysterisk, men att det ansågs vara för sexistiskt i ”vår politiskt korrekta nutid” och därför gavs ett annat namn.
Det stannar inte där. Hela klimatrörelsen förlöjligas. Schellenberger vill leda i bevis att denna bara är ett substitut för att vi i västvärlden har tappat vår kristna tro. För när man gjort det slutar det ofrånkomligen med att man tror på vad som helst. Och om vi inte har en gud att tro på kommer vi hitta på en.
Och vilka är de nya gudarna?
Det finns tydligen tre stora enligt honom: klimatförändringarna, ras och kön. Med klimatet får miljöaktivisterna en ny extern auktoritet att luta sig emot – han syftar på FN och IPCC – och forskarna är de nya prästerna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”
Han menar uppenbarligen att det inte ligger något i det som ett otal forskare påtalar och har dokumenterat i IPCC-rapporterna och alla de studier som är refererade däri.
Bild från Michael Schellenbergers föredrag
Den här typen av ”kulturkrigsargument” har funnits länge i klimatdebatten även på hemmaplan. Jens Ganman utsågs till Årets svensk 2019 av tidskriften Fokus. Han är en kontroversiell figur i vissa avseenden och har varit väldigt aktiv i att kritisera flyktingpolitiken men även klimatalarmismen. I ett Facebookinlägg 25 juli 2019 skrev han ”För att strö ytterligare salt i såren: sista månaden har det ramlat in två oberoende rapporter – en finsk och en japansk – som presenterar alternativa förklaringar till de globala väderfluktuationerna.”
Men lägger till att det nog inte kommer hända att samhället lyssnar på dem:
”…kanske man även kan lyssna en stund på dessa herrar? Som dock ÄR vita. Och män. Möjligen även heterosexuella… så… kanske inte.”
I själva verket är hela hans inlägg lite av en idiotförklaring av sig själv (jag är dock övertygad om att Ganman inte är en idiot och att han i det här fallet vet precis vad han sysslar med). Den japanska artikeln[5] handlar om hur klimatet i en del av Asien påverkades då jordens magnetiska poler växlade plats och jordens magnetfält blev markant svagare. Det inträffade för knappt en miljon år sen, vilket resulterade i att mängden kosmisk strålning som träffade atmosfären ökade med mer än 50 procent. Det finns inget där som ens påminner om dagens situation.
Och nej, anledningen till att den finska artikeln ”inte gills” är inte för att den inte är peer-reviewad (vetenskapligt granskad innan publikation). Ganman har själv gett en länk till en faktagranskning på Climate Feedback[6] där experter på området ger, som Ganman uttrycker det, ett ”alternativ synsätt”. Men deras argument är överväldigande och jag vägrar tro att Ganman inte förstår det som står där.
Men han behöver inte förklara sig. Få, om någon, kollar länkar och referenser. Jag tror att Ganman är väl medveten om detta. Inlägget fick 4900 gillanden och delades 1300 gånger. Av de 200 kommentarerna är knappast någon kritisk.
Samma typ av kommentar dyker upp i en av högerdebattören Henrik Jönssons Yotubefilmer, Champagnesamtal med Jens Ganman.[7] De kritiserar Greta Thunberg och lägger till:
”Vi är redan rökta nu, eftersom vi är två vita medelålders män … det finns en färdigbyggd, konstruerad identitetspolitisk struktur här som omöjliggör [att man får kritisera Greta]. Vi är redan utstraffade.”
Nej, jag påstår inte att allt Jönsson och Ganman för fram skulle vara populism och sakna poänger, så är det förstås inte. Däremot är det tydligt att de till fullo utnyttjar symboler och retorik som är legio i ”klimatkulturkriget”: Greta Thunberg, Public service och miljörörelsen (Miljöpartiet i synnerhet). Några av Jönssons Youtubeinlägg:
Det är utan tvekan en effektiv debatteknik för att skapa popularitet i valda kretsar, men som knappast bidrar till att hitta en gemensam väg framåt. För mig är det en gåta hur man kan förlita sig på den här typen av demagoger i vetenskapliga frågor.
Ett annat bevis för hur den kristna högerkonservativa rörelsen vinner mark i USA och bidrar till att sprida faktaförvirring är Prager U. U:et står för universitet men i realiteten är det en Youtubekanal och kurserna består av relativt korta videosnuttar. En lång rad kända ”klimathotsskeptiker” har gjort filmer i Prager U:s regi.
Utöver ren klimatförnekelse[8] får exempelvis Stephen Meyer härja fritt i att ifrågasätta väl etablerad vetenskap. Han är en av de mer drivande i rörelsen för kreationism/intelligent design som bland annat ifrågasätter evolutionsteorin.
Prager U har videor som förkunnar att Europa begår självmord genom sin invandring av muslimer. På deras barnavdelning finns animerade filmer där kol lanseras som en tillförlitlig energikälla medan fåglar massakreras av vindkraftverk. Likaså en film som liknar ”klimatskeptikers” kamp mot alarmismen med judarnas uppror mot nazisterna i Warszawaghettot. Huvudpersonen (från Polen) har ”kommit till insikt” och ändrat sin alarmistiska åsikt och försöker övertyga sin omgivning om att de har fel. “Grandfather Jakub tells her about the Warsaw Uprising, when the city’s Jews fought back against the Nazis.”
Barn får också lära sig hur illa livet blir med skattefinansierad sjukvård. Likaså ges en otroligt vinklad version av Black Lives Matters och på barnavdelningen beskrivs George Floyd (en svart man som blev mördad av polis), som “Black man who resisted arrest”.
Under 2023 har Florida och Oklahoma deklarerat att skolorna kan använda Prager U:s videor i undervisningssyfte. Samtidigt har skolor i Florida nu bannlyst närmare 700 böcker från elevernas valfria bokläsande på grund av rädsla för att de bryter mot statens nya lagar som förbjuder material med ”sexuellt beteende” från skolor. Det inkluderar böcker som Änglar och demoner av Dan Brown…
Modis hinduiska och nationalistiska regering i Indien har beslutat att ta bort evolutionsteorin och periodiska systemet ur utbildningen. Likaså har kapitel om demokrati och mångfald tagits bort. Det inkluderar även texter om de utmaningar demokratin står inför.
”2018 avfärdade Satyapal Singh, dåvarande minister för utveckling av mänskliga resurser, evolutionsteorin som ”vetenskapligt fel” och krävde att den skulle tas bort från skolans och högskolornas läroplaner. Ingen ”såg en apa förvandlas till en man”, sa han i kommentarer som citerades av Press Trust of India, en nyhetsbyrå.” India removes evolution and periodic table from some school textbooks – The Irish Times
Kommer ni ihåg tankesmedjan Heritage Foundation som inför USA:s val 1980 författade ett policydokument som fick stor påverkan på Reagans politik (se kapitel 5)? Inför presidentvalet 2024 har de tillsammans med ett åttiotal andra högerorienterade organisationer (flera nämnda i den här boken såsom Heartland Institute och Competitive Enterprise Institute) tagit fram en liknande plan kallad Project 2025.[9] De stödjer inte öppet någon republikansk presidentkandidat men många inblandade har starka band till Donald Trump.
I planen ingår att ge presidenten betydligt mer makt än idag och få in tiotusentals konservativt drivna personer i administrationen. På så sätt vill man undanröja federala anställda som de anser står i vägen för presidentens agenda. Paul Dans, chefen för Project 2025 och före detta Trump-administrationstjänsteman:
Många har påtalat att USA kommer ta ett rejält kliv mot ett auktoritärt styre om Project 2025 blir verklighet (även om de flesta tycks tro att det inte kommer vara möjligt att genomföra allt). Det finns exempelvis en ambition att göra en total översyn av justitiedepartementet och begränsa dess oberoende och stoppa FBI:s ansträngningar för att bekämpa spridning av desinformation.
Genom hela policydokumentet beskrivs federala tjänstemän vid justitiedepartementet, miljöskyddsmyndigheten liksom biståndsorganet USAID som ”radikala vänsteridealister” och ”aktivister” som är ”inbäddade” i sina avdelningar.
Planen innehåller en rad punkter som skulle få mycket stor påverkan på USA:s, och därmed världens, miljö- och klimatarbete. USA skulle återigen lämna Parisavtalet och förmodligen WHO. De menar vidare att den federala regeringen har en ”skyldighet att utveckla stora olje- och gas- och kolresurser”.
”Nästa administration kommer att stå inför en betydande utmaning när det gäller att avveckla policyer och förfaranden som används för att främja radikala kön-, ras- och jämlikhetsinitiativ under vetenskapens fana. På liknande sätt kommer Biden-administrationens klimatfanatism behöva avvecklas rakt över hela regeringslinjen.”
Flera kända så kallade klimatförnekare har bidragit till Project 2025-dokumentet (Chris Horner har nämnts i kapitel 10:1. David Legates är en annan).
Visst finns det saker som både kan, bör och får kritiseras, i klimatdebatten, men som redovisats ovan är mycket av den kritik som framförs mot media och klimatdebatten bara tröttsamma upprepningar av myter som cirklat runt på nätet i evigheter. De som klagar och drar på sig offerkoftan verkar inte ställa sig några kritiska frågor eller ens försöka kolla upp vad vetenskapen faktiskt säger innan de författar sina texter. Idag är bemötanden av sådana här myter lättillgängliga.
Visst har klimatdebatten förändrats något på senare år när inte ens skeptiker längre kan förneka uppvärmningen. * Men ”klimatförnekelsen” har på inga sätt försvunnit. Krafterna som emotsätter sig ”klimatåtgärder” – uppenbarligen byggt på deras tvivel på att vetenskapen stämmer – tycks tvärtom vinna mark inom vissa grupper.
En bidragande orsak är att diverse inflytelserika personer har påverkats av all den desinformation i frågan som flödar i samhället, och som sen sprider tvivlet vidare och bollen är i rullning.
I USA är det likaså tydligt hur konservativa Fox News varit en betydelsefull faktor i att inte acceptera IPCC:s slutsatser. En analys gjord av ideella Public Citizens visade att av 247 nyhetsinslag som involverade diskussioner om klimatförändringar under det första halvåret 2019, var 86 procent ”avvisande mot klimatkrisen, spred tvivel om uppvärmningen och dess konsekvenser eller använde skräckpropaganda när de diskuterade klimatlösningar”.
*Det här gäller definitivt inte alla. Steve Milloy är ett bra exempel. Han är en amerikansk advokat, lobbyist, författare och tidigare Fox News-kommentator. Likaså är han grundare och redaktör för bloggen junkscience.com där han under decennier agiterat mot miljörörelsen och mot väl etablerad vetenskap, inte minst om klimatet.
Han har varit knuten till libertarianska Cato Institute och Competitive Enterprise Institute. Sedan 2020 har han suttit i styrelsen för Heartland Institute (gällde fortfarande november 2023) och är en av dem som än idag anser att uppvärmningen är en bluff:
[5] Ueno, Y., Hyodo, M., Yang, T. et al. Intensified East Asian winter monsoon during the last geomagnetic reversal transition. Sci Rep 9, 9389 (2019). https://doi.org/10.1038/s41598-019-45466-8
Här får ni fler, nästan dagsfärska, exempel på att Spelet om klimatet är mer av ett känslofyllt kulturkrig än en debatt baserad på vetenskap.
(Ännu ett inlägg!? Ja, om ni undrar så har jag lite för få jobbuppdrag denna vecka, så jag vimsade in i självdestruktivt beteende … dvs kollade lite på Jordan Petersons ARC-konferens. Och ja, jag borde verkligen skaffa mig ett liv 😉 ).
Michael Schellenberg är en flitig miljödebattör med förkärlek till kärnkraft. Han påstår sig vara en numera ”omvänd” miljöaktivist. Hans bok Apocalypse Never ska vad jag förstår vara någon sorts ursäkt för att han har bidragit till att sprida den skrämselpropaganda han anser att miljörörelsen är skyldig till.
Schellenberg höll ett anförande på ARC-konferensen jag skrivit om i ett par inlägg nu. Och nu ska jag alltså anklaga honom för att vara fundamentalist? Nej, inte alls, det kommer längre ner. Jag har faktiskt ganska dålig koll på Schellenberg, men av nedanstående inlägg att döma verkar han köra samma stil som Bjørn Lomborg, dvs framför en del legitim kritik men att det är ordentligt uppblandat med halvsanningar och körsbärsplockande. Ni får väl bedöma själva.
I föredraget lyfte han som exempel fram att markbränder blivit signifikant mindre omfattande under senaste decennierna (mindre bränd yta). Ett vanligt argumentet som även Lomborg ständigt upprepar som bevis på att klimatförändringar inte påverkar extremer.
Men det är heller ingen som säger emot, för det är precis vad forskare konstaterar även i IPCC:s senaste rapport. Bara att det är missvisande för vad som faktiskt pågår. Minskningen beror till största delen på ändrade jordbruksvanor och befolkningsrelaterade orsaker i framförallt Afrika, inte på något klimatrelaterat. Däremot har skogsbränder ökat i både omfattning och intensitet, särskilt i den boreala zonen där vi bor:
Det publicerades för övrigt idag en ”diskussionsartikel” rörande extremväder som kanske kan vara av intresse:
Men det var framförallt inte en faktakoll av Schellenbergs föredrag jag tänkte göra. Snarare kommentera hur det spelas på känslor i den här debatten. Varför kan man inte föra fram helt saklig och högst relevant kritik mot exempelvis Tysklands nedläggning av kärnkraft i detta läge utan att flumma ut i svammel och grova påhopp?
Schellenbergs tal innehåller många av de obligatoriska punkterna:
Självklart inkluderas häcklande av Greta Thunberg. ”We can all go vegan to save the planet” säger han, konstpausar och flinar ut mot publiken. Höhö.
Lite senare tar Schellenberg rollen som amatörpsykolog och ger Thunberg en diagnos. Inte den Asperger vi väl alla känner till, utan Cluster B histrionic personality disorder.
”Det brukade kallas att vara hysterisk, men det ansågs för sexistiskt….”
Det vill säga diagnosen för en narcissistisk person som ständigt söker uppmärksamhet, har svårt att kontrollera känslor och har starka åsikter men inga fakta att backa upp dem med och påverkas lätt av andra.
Ja du, Michael Schellenberg, det är en beskrivning som nog passar bättre in på flera tongivande herrar på ARC-konferensen men vad vet jag. (Det var knappast hon som drogs till folkmassan utanför riksdagshuset för att vara som alla andra …)
Men det stannar inte där. Självklart ska hela klimatrörelsen förlöjligas som brukligt är. Schellenberg vill leda i bevis att denna bara är ett substitut för att vi tappat vår kristna tro. För när man gjort det slutar det ofrånkomligen med att man tror på vad som helst. Om vi inte har en gud att tro på kommer vi hitta på en.
Och vilka är de nya gudarna? Det finns tydligen tre stora: klimatförändringarna är en, ras och kön är de andra. Hej, kulturkrig!
”Med klimatet får du en ny extern auktoritet” [han syftar på FN och IPCC] och forskarna är de nya prästerna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”
Jag önskar också att det inte var så här dumt.
Han menar uppenbarligen att det inte ligger något i det som ett otal forskare påtalar. Sorry, men jag kan bara inte ta sådana här personer på allvar.
Och ja, det är ett frekvent förekommande argument att miljörörelsen (här brukar man bunta ihop den med IPCC och typ hela världens klimatforskare) gjort om klimatförändringarna till en religiös fråga (exempelvis SwebbTV i slutet på klippet här).
Och på tal om det. USA:s nya talman, Mike Johnson är fundamentalistisk kristen och han saluför samma resonemang som Schellenberg om att miljöaktivister ersatt guds ord med miljöhysteri. Han kryddar med att påstå att de är förledda av djävulen (Googleöversatt):
”När du tar bort Gud ur ekvationen och du tar bort absoluta sanningar… måste du hitta på allt det här. Så vad de har gjort är, som djävulen alltid gör, de tar sanningen och de vänder upp och ner på den. Så de radikala miljöaktivisterna – de tror faktiskt att miljön är Gud.”
När Johnson diskuterade klimatåtgärder framhöll han att det går emot Guds vilja för det ”trotsar den skapade ordningen för hur allt detta ska fungera.” Han förklarade att Bibeln ger en ordning för livet: Det finns Gud, under Gud är ”människan”, och därunder alla djuren.
Det lär väl knappast vara gångbart att komma med vetenskapliga argument här misstänker jag. USA:s nummer två i rang. Lite svårt att ta in faktiskt.
Jordan Peterson sa för övrigt i sitt inledningstal att vi gemensamt, tillsammans med Gud kunde åstadkomma mirakel och skapa en himmelsk värld. Men förstås absolut inte ersätta fossila bränslen, där går gränsen för mirakel uppenbarligen.
Och lite off topic. Man inser att USA:s hjälp till Ukraina hänger löst när man lyssnar på den här bisarra intervjun av presidentkandidaten Vivek Ramaswamy som också dissar klimatförändringarna som ett problem (Mike Johnson verkar ju inte heller han särskilt förtjust i att supporta Ukraina)
Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.
I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.
Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.
ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:
Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).
Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.
Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …
Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.
Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).
När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.
En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.
Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND
Global warming has real cost, but even strong temp rises cost ~4% of GDP — not end-of-world.
Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.
Hur kan detta komma sig?
För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:
Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:
Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”
Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:
”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”
Och det är väl bara att stämma in?
Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.
Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.
Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.
De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.
Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.
Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.
Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 därGlobal Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.
Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.
Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.
För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”
2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.
Så blev det inte.
Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.
Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhetinte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.
Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.
Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.
Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.
Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.
Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):
”… min gissning är att den globala uppvärmningenhelt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.
[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).
Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:
”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”
Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:
“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”
Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.
Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.
Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true?A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.
Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.
När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:
Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:
Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .
JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:
Ja, och så här ser det ofta ut.
Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.
Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?
Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.
Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.
Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.
Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.
Det är i en demokrati helt normalt att man får bli förbannad och ha olika uppfattningar om klimataktivisters aktioner. Civil olydnad är heller inget egentligt demokratiskt problem (även om det förstås finns gränser…). Ja, det förekommer överalarmistiska budskap som man ”får” kritisera som jag skrev i mitt förra inlägg. Men med det sagt så finns det helt uppenbara anledningar till varför så kallade klimataktivister gör som de gör. Här följer två olika aktuella händelser som belyser det.
Det kan knappast undgått någon att klimatfrågan är extremt politiskt polariserad. Och jag är inte direkt ensam om att anse att anledningen till det handlar mer om ideologi än vetenskap. Det blir väldigt tydligt när man tittar på Pew Research Centers opinionsundersökningar i USA.
Nedan är resultat från 25 oktober 2023. Medan IPCC konstaterar att det, trots kvarvarande osäkerheter, inte finns några tvivel om att människan ligger bakom det mesta av klimatförändringarna, anser en tredjedel av den amerikanska befolkningen att det varken sker någon förändring eller att forskare har någon koll:
Och det är extremt tydligt att oviljan att acceptera IPCC:s slutsatser till stor del hittas på den politiska högerkanten. Över hälften av alla republikaner ifrågasätter att forskare har koll på klimatförändringarnas orsak (59%) eller att den existerar över huvud taget (51%):
Det är i mina ögon lika absurt som det är väntat. Väldigt många har jobbat stenhårt för att det skulle bli så här, läs om inte annat min bok Spelet om klimatet. Och i veckan som kommer hittar vi en förklaring till varför det ser ut som det gör och varför jag har en känsla av att det snart kommer se likadant ut i Europa (ursäkta min uppgivenhet).
En ny organisation ska nämligen hålla ett utsålt inbjudningsevenemang i London: The ARC Conference 2023 (The Alliance for Responsible Citizenship). Över 1 000 personer kommer att delta, varav över 100 parlamentariker från hela Europa, Storbritannien och Australien, samt en delegation av kongressledare från USA.
ARC vill ingjuta mod, hopp och tro på en bättre framtid – att vi inte balanserar på en avgrund till apokalypsen. En, utan ironi, behjärtansvärd mission. Och visst verkar deras ”visionsvideo” fin och lyfter fram flera saker jag kan appellera till och sådär, men … den ihop med en snabb titt på talarlistan får mig mer att tänka på ett kristet väckelsemöte:
Det är uppenbart att den ljuvliga framtiden enbart kan uppnås genom att gå tillbaka till gamla hederliga kristna konservativa värderingar. Jag kände bara till ett fåtal av talarna men en snabb googling visar att flera är emot feminism och andra lyfter fram den högerextrema konspirationen att Europa håller på att ta självmord via folkutbyte, dvs infyttning av muslimer.
Lägger till: Det finns gott om exempel på hur konservativa kristna värderingar har spelat en roll i klimatdebatten. Flera s k skeptiska forskare har exempelvis skrivit på “Evangelical Declaration on Global Warming” som bland annat konstaterade:
“There is no convincing scientific evidence that human contribution to greenhouse gases is causing dangerous global warming.”
Det kommer från Cornwall Alliance, som anser att:
“Earth and its ecosystems – created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence – are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception.”
Delegationen med amerikanska politiker involverar både kreationister som velat använda Bibeln som historiebok i skolan (Mike Johnson, nyvald talman i USA) och klimatförnekare som kallat klimatförändringarna för en bluff (Mike Johnson igen och presidentkandidaten Vivek Ramaswamy).
Och det är inte tal om att sluta använda fossil energi:
Jag ser inga som helst problem med att ha konservativa värderingar eller att vara religiös bara för att jag har en annan uppfattning, det är bara när det mynnar ut i att man vägrar acceptera vetenskaplig fakta som det skär sig. Jag skrev om det för lite sen:
ARC-evenemanget inleds till exempel med Jordan B Peterson (som verkar vara en drivande kraft i organisationen) och Bjørn Lomborg. Det finns nog inte många saker som är lika väldokumenterade inom klimatdebatten som hur den sistnämnde körsbärsplockar, utelämnar och vinklar data för att formulera ”fakta” som passar in i hans budskap om att all blir bättre, om att läget är inte så allvarligt. Och så vidare (men självklart är det i deras ögon inte alarmism att predika undergång när det handlar om att vad som kommer hända om vi åtgärdar problemen).
I nästa inlägg tänkte jag visa hur detta övernaiva optimistbudskap följer en lång tradition hos många mer extrema marknadsliberala och antiregleringsinriktade debattörer. Och på vilka skakiga grunder det vilar…
Maths Nilsson, författare 