Jag har i princip slutat att titta runt på vad upprörda nätsidor säger om klimatet, det är ändå mest gammal skåpmat som ältas om och om igen. Ibland kanske uppklätt i nya fina kläder … som visar sig vara ännu en upplaga av kejsarens ny-nya kläder.
Fick ett mejl om att Staffan Mörner håller ”kurs” på Swebb-TV och förkunnar att det inte sker några som helst oroande förändringar av klimatet och det finns ingen koppling mellan våra utsläpp och klimatförändringarna. Det är naturliga cykler.
Jag har ju ”bråkat” med honom tidigare, se länkar en bit ner under ”Klimat”-menyn.
Jag snabbspolade mig igenom videon (del 1, verkar bli en serie..?) och det verkar handla om samma grafer och samma argument som tidigare. Här följer ett par kommentarer om arktis is och minskat pH i haven om någon skulle vara intresserad (jo, jag är fullt medveten att jag aldrig kommer ”omvända” någon).
Arktis isutbredning
Satellitmätningar av Arktis isar kom först 1978 och utbredningen brukar därför oftast också redovisas från den tidpunkten. Det finns dock en del satellitdata från några år tidigare. IPCC:s första rapport från 1990 visade nedanstående graf baserat på detta. Men de använde en annan teknik som gör att mätdata inte går att jämföra rakt av med de mätinstrument som fanns på satelliterna efter 1978.
Mörner pekar på hur låg isutbredningen var 1975 och menar att nuvarande minskning i isutbredning inte är något onormalt, det verkar bara så eftersom man ”valt” att bara redovisa från toppåret 1979. Allt skulle handla om val av startpunkt i mätserien alltså. Han slänger fram några andra grafer och klistrar sen helt sonika in dem i ett och samma diagram för att bevisa sin sak (Mörner: ”lite ovetenskapligt men ganska pedagogiskt” (sic)):
Den som vill kan ju roa sig med att granska den vetenskapliga metodiken i detta och bedöma hur tillförlitliga resultaten är med tanke på skalor, olika metoder osv. Men vad säger de som faktiskt jobbar med saken?
National Snow and Ice Data Center, vars data Mörner använder, menar att det finns tillräckligt tillförlitliga observationer från 1953 och framåt för att kunna göra en sammanställning:
(1) 1870–1952: observations of varying accuracy/availability; (2) 1953–1971: generally accurate hemispheric observations; (3) 1972–2003: satellite period – best accuracy and coverage
Ytterligare en annan studie, Serreze, M. C., & Meier, W. N. (2018). The Arctic’s sea ice cover: trends, variability, predictability, and comparisons to the Antarctic. Annals of the New York Academy of Sciences. doi:10.1111/nyas.13856
Eller vad säg som denna? Brennan, M. K., and G. J. Hakim, 2022: Reconstructing Arctic Sea Ice over the Common Era Using Data Assimilation. J. Climate, 35, 1231–1247, https://doi.org/10.1175/JCLI-D-21-0099.1.
Den graf som Mörners hänvisar till för data mellan 1920-75 kommer från en artikel av Vinnikov (publicerad 1980). Här är en nyare artikel i Science (1999) av Vinnikov där observationerna sätts i relation till senare data. Du får förstås välja själv om du litar på att Vinnikov har koll eller om det är Mörner som vet bättre.
Mörner menar vidare att minskningen har avstannat (se rutan i grafen nedan) och påstår att det inte har skett någon minskning alls under de senaste 26 åren (sic – igen).
Det är inte enbart temperaturen som påverkar isutbredningen utan även havsströmmar och liknande. Det är förväntat att det finns en relativt stor spridning från år till år. Plocka t ex bort rekordåret 2012 så får grafen ett annorlunda utseende. Tänk att man 2024 fortfarande kan hålla på att plocka ut detaljer ur långa mätserier.
Och det är inte bara utbredningen som räknas. Man vet också att mängden gammal is har minskat dramatiskt:
Det är alltså som vanligt. Antingen litar man på dem som faktiskt jobbar med saken och publicerar data i vetenskapliga artiklar, eller så tror man att personer som Mörner är bättre lämpade att ge den sanna bilden medelst googling och upprapande av en miljard grafer (de flesta tycks tagna från NoTrickZone, en sajt som befinner sig långt ute i tassemarkena vad det gäller sanning – ja det har visats om och om igen).
Och om man sätter äldre data (som påstås mörkas) i relation till nuvarande? Här en kort filmsnutt:
Det här handlar alltså om världshaven och inte vattendrag som försurats av svavelutsläpp. De ligger fortfarande på den alkaliska sidan rent kemiskt, men pH sjunker på grund av att koldioxid löses in och bildar kolsyra.
Mörner säger visserligen att mätsningar utanför Hawaii visar att pH sjunkit samtidigt som mer koldioxid har lösts in i vattnet (partialtrycket ökar). Men menar sen att det saknas långa mätserier (vilket är sant) och hänvisar istället till en rekonstruktion som gjorts vid ett isolerat korallrev utanför Australien (Flinders reef) som bevisar att pH varierat betänkligt över tiden, helt utan mänsklig inverkan.
Rekonstruktionen är gjord av en forskargrupp ledd av Carlos Pelejero och publicerades i Science 2005. I den står tydligt att vattnet runt revet inte cirkulerar fritt till det omgivande havet utan byts ut sporadiskt vid stormar och liknande. Vattnet står heller inte i jämvikt med luftens koldioxidhalt utan påverkas i högra grad av andra faktorer. Studien säger således inte mycket om försurningen om havet och vad effekterna blir på det marina livet i stort.
Men även Patrick Moore tar upp detta exempel på hur inget händer upp i sin senaste bok. Professor Pelejero blev tillfrågad om vad han ansåg om argumentationen och svarade att Moores påstående inte stämmer. Han påpekade också att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades, men blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument.
Moores kommentar? “I don’t buy it. They don’t know what the pH was in 1900, never mind 1850, never mind 1750. They don’t know what the pH was then.”
Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just detta… Och så hänvisar han istället till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Även om man bortser från de miljoner denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.
Allt är med andra ord precis som vanligt.
Ja, och så här fortsätter det. Jag har inte sett hela Swebb-TV-videon (det här står mig upp i halsen ärligt talat), men i princip allt som Mörner framför har bemötts Och jag har nog skrivit om det mesta skulle jag tro). Det är vad som kallas gish-gallop, vilket innebär att debattören snabbt lägger fram en lång följd av tvivelaktiga argument, halvsanningar och feltolkningar och det blir helt omöjligt att orka bemöta.
För att bara avsluta:
En betydande del av havsnivåökningarna beror på att vatten expanderar med ökande temperatur och alltså får en större volym. Staffan Mörner säger att kusterna inte påverkas av detta, allt taget ifrån en bisarr artikel från hans namn Nils-Axel Mörner som jag skrivit om tidigare: Att bedöma en vetenskaplig artikel -nytt från Mörner – Maths Nilsson, författare
Man kan verkligen påstå precis vad som helst i den här debatten!
PS
Om du är nyfiken på alarmism och hur miljödebatten sett ut och utvecklats genom åren och lett till dagens situation, läs min ”bok” Vi har tio år på oss: https://mathsnilsson.se/vi-har-tio-ar-pa-oss/ Finns att läsa som blogginlägg alternativt att ladda ner som pdf (inget förlag vile ge ut den och jag orkar inte fixa egen utgivning – been there, done that 😉 )
Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).
Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.
”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.
Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.
Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.
Däremot gäller det omvända.
2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.
(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)
2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.
Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?
Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:
Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:
”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”
Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.
Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.
Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.
(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)
En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.
Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]
De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.
De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).
År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).
Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.
Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.
Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.
Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.
Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.
Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:
”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]
15:1 Överfiske
”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]
Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.
Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.
De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.
Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]
Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]
Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.
Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.
En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]
15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap
Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.
Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.
Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]
Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:
”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”
Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17]Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.
Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]
Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.
Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”
Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…
Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).
Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]
Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”
Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.
Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.
Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.
[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y
[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline
effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511
[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp
[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03
[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294
[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.
[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.
[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820
[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346
[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707
[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148
Det är poppis med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Amazonbästsäljare Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom är en i raden. Moore hävdar, i vanlig ordning, att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism vid Mount Royal University i Calgary, har tagit en titt på innehållet i boken och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.
Moore var en gång i tiden Greenpeaceaktivist, och framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 70-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare. De så kallade vetenskapliga artiklar han skriver är rapporter utgivna av olika tankesmedjor och skulle inte hålla ens som studentuppsats, se ett av mina tidigare inlägg: Patrick Moore. En studie i förnekelse. – Maths Nilsson, författare
Nedan följer några punkter ur Holmans långa genomgång (jag har själv inte läst boken och refererar bara till texten).
Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja där stora delar av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlar om alarmistiska rubriker utan stöd:
“… the careful reader would be hard pressed to find the origin of the 93 per cent as there is no record of it other than in headlines.”
Tittensor svarar Holman att deras studie handlade om hur det generellt såg ut på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdar:
Moore skriver att “warmest waters in the world have the greatest diversity for every taxonomic class of marine life”, med hänvisning till samma studie. Men enligt Tittensor själv visade studien att artrikedomen i öppet hav är störst i subtropiska regioner medan kustnära arter är rikligast i varmare ekvatoriella områden. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nä, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.
”Nevertheless, Moore maintained his support for that claim, citing a map he said showed that “tropical and subtropical waters are about the same temperature,” something Tittensor wrote could be “disproved with about 30 seconds of Googling,” providing four supporting links.”
Holman frågar Moore varför han inte kan visa vetenskapliga artiklar som som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererar standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…
Det finns fler kommentarer om korallernas väl och ve i Holmans genomgång. Och för er som anser att forskare bara larmar och inte kan ta in ny information publicerades en artikel i Nature i år som skriver ner hoten mot en utrotning av korallreven en aning (en av forskarna, Terry Hughes, tillhör den som larmar mest om Stora Barriärrevets hälsotillstånd):
”Our findings suggest that, while local depletions pose imminent threats that can have ecologically devastating impacts to coral reefs, the global extinction risk of most coral species is lower than previously estimated.”
”Klimatförändringarna orsakar inte fler skogsbränder i USA”
USA:s myndigheter redovisar ytan av brunnen mark från och med tidigt 1980-tal, vilket ger en ökande trend. I bloggosfären och i Lomborgs artiklar låter det dock helt annorlunda. Där används ofta nedanstående graf:
Så mycket för nya rekord, eller hur!
Myndigheterna skriver att statistiken innan 1983 inte kan jämföras med tidigare år eftersom jämförelsebar data inte finns och/eller kan inte bekräftas:
Moore tar dock detta som ett ”politisk uttalande”.
Det är ingen som förnekar att ”bränd yta” har minskat sen 1900-talets början i både USA och världen. Men om man ska leta efter en ”klimatsignal” i dessa mätningar kan man inte bara stirra sig blind på stapeldiagram utan att fundera på vad värdena innebär och hur de har samlats in (om man nu är intresserad och inte bara vill sprida propaganda). Det har trots allt hänt en del i världen sedan 1920-talet vad det gäller övervakning, bekämpning och markanvändning.
Stefan Doerr, Professor, Swansea University: ”In other words, where humans have not converted flammable landscapes to less or-non flammable landscapes by removing or changing the vegetation, warming temperatures are, overall, associated with an increase in fire activity. A very thorough recent global analysis of trends and fire knowledge overall is here” (Bowman et al 2020). (i ett av mina tidigare inlägg här finns länkar till fler studier).
Att använda data som Moore och Lomborg är lite som att använda nedanstående graf som argument för att mässlingsviruset har blivit mindre smittsamt med åren. Vi vet alla vad denna nedgång beror på (hej, antivaxxare):
”Det finns ingen korrelation mellan koldioxid och temperaturen”
Här dyker Moores favoritgraf upp som sägs visa att det inte finns någon korrelation mellan temp och CO2-halter 600 miljoner år tillbaka:
Grafen är som synes gjord av en viss Nasif Nahle med ett, hm, märkligt cv: professor vid Biology Cabinet Org (enligt den nu nedlagda (?) hemsidan var/är det en grupp Nahle startade med sina kompisar när han var 23 år och de bedriver någon sorts frilansande forskning About_Us (archive.org)), han har även en tidigare professur i okänt ämne och menar att jorden inte värms upp utan kyls ner.
Nåja, Nahle hänvisar som synes till en bok skriven av Ruddiman, som dock bestämt förnekar att grafen skulle komma från honom. Moores respons: jaha, då får jag väl ta bort den informationen (hej, källkritik).
Det hänvisas också till en artikel skriven av Pagani (numera avliden) i Science 2005. Den beskriver CO2-nedgången mellan 45-25 miljoner år sedan, en liten fraktion av ovanstående alltså. En annan artikel av Pagani i Science 2006 kommer till slutsatsen att klimatet är väldigt känsligt för koldioxidhalten i atmosfären:
”Sudden global warming 55 million years ago provides evidence for high climate sensitivity to atmospheric CO2″
Precis det motsatta till vad Moore påstår.
I grafen ovan visas temperaturen som i det närmaste binär med ett varmt och ett kallt läge. Det kommer från en schematisk, handritad graf av Scotese baserat på väldigt sparsamma data. Idén om att det bara skulle finnas två lägen är sedan länge utdaterad – i alla fall om man frågar dem som jobbar med det. Läs mer och om ursprunget till grafen på RealClimate: Can we make better graphs of global temperature history?
Holman kontaktade även Scotese som bifogade en av ina egna studier av syreisotoper och påpekade:
“There’s no doubt that more CO2 leads to higher temperatures.”
Moores kommentar på det? “I’d like to see his argument on that,” Moore replied, later accusing Scotese in an email of being a “full-on alarmist” who has “clearly bought into the ‘CO2 is dangerous’ mantra even though it is at historically low levels.”
Det är för övrigt intressant att argumentet om att klimatet alltid har varierat och att koldioxidhalterna varit högre förr, förs fram som om de ”mainstreamforskare” som tagit fram dessa data inte känner till dem! Notera att solens instrålning har varierat på denna skalan och är inte medräknad. Havsnivån, som var mer än 80 meter högre än i dag vid ”koldioxidtopparna”, visas inte heller.
”Försurningen av haven är en ren fabrikation”
Moore menar att detta inte stämmer och stödjer sig delvis på en 16 år gammal artikel. Enligt Moore säger denna att pH inte ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708-1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer (han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades, men blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument 16 år senare (gissar dock att ingen som följt Moore och klimatdebatten höjer på ögonbrynet en millimeter).
Moores kommentar? “I don’t buy it. They don’t know what the pH was in 1900, never mind 1850, never mind 1750. They don’t know what the pH was then.”
Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just detta… Och så hänvisar han istället till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Även om man bortser från de miljoner denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg. Allt är med andra ord precis som vanligt.
Det finns fler detaljer i Holmans genomgång. Moore har en bestämd uppfattning om att koldioxid enbart är bra och att människor inte påverkar klimatet. Han letar sedan fram detaljer för att stödja denna åsikt. Det hjälper inte ens att de som tagit fram dessa data dementerar Moores påståenden. Han replikerar bara att de är rädda för att ha en avvikande uppfattning (C.Y.A – Cover Your Ass action). Ett cirkelresonemang som aldrig tar slut.
Är allt Moore säger och anser fel? Så brukar det knappast vara, men hans trovärdighet som informationskälla är i mina ögon helt förbrukad sedan länge och det tar år och dagar att gå igenom varenda påstående han ständigt häver ur sig.
Men detta är förstås ingen information som når Hakelius, Lena Andersson, SvD:s ledarredaktion osv. Tids nog kommer Timbro argumentera för hur ”vi” åtgärdade även ”klimatproblemen” enbart för att vi blev rikare – precis som de nu tar åt sig av att miljön är så mycket bättre trots attackerna på den fria marknaden tidigare utsläppsregleringarna har inneburit.
Jag säger väl som ”klimathotsskeptikerna” – allt går i cykler…
Hörrni, på lördag (22/4) är det March for Science, en manifestation för vetenskapen som planeras i över 500 städer runtom i världen. I Stockholm går marschen från Mariatorget till Medborgarplatsen där det blir en del tal etc, se program i länken ovan.
För att fira detta släpper jag e-boken av Tvivel -en bok om faktaförvirringen vecka före utsatt tid (planering har ju ändå aldrig varit min starka sida 🙂 ). Gå in och gilla Facebook-inlägget här så är du med i utlottningen av gratisexemplar (e-bok).
I Tvivel berättar jag historien bakom många av de klassiska miljöfrågorna och belyser debatterna där vetenskapen bakom dem ifrågasätts på samma sätt som klimathotet. Det är inte alltid lätt att veta vem man kan lita på och detsamma gäller i frågorna om vaccin och kost (vem lurar till exempel vem i LCHF-debatten?).
“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”
Fred Singer1
Uttalandet (dvs ifrågasättandet att åtgärder i miljardklassen är försvarbara när vi inte vet vad kostnaderna för problemt är) skulle mycket väl kunna vara hämtat från dagens klimatdebatt eller i vilken större miljöfrågedebatt som helst i modern tid. Men just det här är hämtat från 1984 och rapporten ”Report of the Acid Rain Peer Review Panel” skriven i regi av EPA (USA:s miljöskyddsmyndighet). Rapporten togs fram av en expertpanel som gick igenom vad som publicerats i den vetenskapliga litteraturen rörande det sura regnets effekter på miljö och människa. I den klargörs tydligt att det är mycket man ännu inte visste och behövde forska vidare i men det fastslogs också i lika klara ordalag att det man visste var tillräckligt för att åtgärder borde vidtas omgående. Den nämnda panelen utgjordes som sagt av akademiska experter i området förutom just Fred Singer som var fysiker och tillsatt av Reagan-administrationen. Han var den enda som hade en avvikande åsikt (dvs han tyckte inte det fanns fog för att införa utsläppsregleringar) och hans inlägg publicerades som en bilaga längst bak i rapporten.
Frågan om reglering av svavel utsläpp har i mångt och mycket alla ingredienser och åsikter som ingår i den minst sagt polariserade klimatdebatten i våra dagar; är det verkligen så pass farligt att vi måste agera? Är det verkligen människans utsläpp som är orsaken? Hur säkra ska vi vara innan vi agerar? Och då liksom nu vägrar industriländer göra något av kostnadsskäl eller bara ovilja att reglera, forskningsresultat förnekas, pressen rapporterar ofta populistiskt och sensationellt, en rädsla för att energipriserna ska rusa med förlorade jobb och ekonomiska svårigheter, för att inte säga kris, som följd. Ja, precis samma frågor som idag alltså…
Det är nu trettio år sedan ovan nämnda rapport skrevs och vi sitter nu med facit i hand, så hur gick det?
Det tog 10-15 år från att kunskapen om surt regns effekter på miljön fanns tills man lyckades införa regleringar på utsläppen som då i princip halverades (fast nu ökar det igen främst pga Kina som nu släpper ut motsvarande upp mot 40 Globen-arenor fyllda med koncentrerad svavelsyra varje år).
För många är just denna drastiska minskning av svavelutsläpp en seger och ett lysande exempel på vad ett idogt miljöarbete och engagemang kan åstadkomma. För andra är det bevis på precis tvärtom, ett typexempel på hur hysteriska miljöorganisationer och odugliga och populistiska politiker agerar utan att ha vetenskapliga fakta att stödja sig på.
Vetenskapligt
Till att börja med kan man säga att även om media gav en skev bild av vad man visste om skogsdöden på åttiotalet (berättar mer om det här) och orsaken fortfarande inte är helt känd så finns det mängder av bevis för att sur nederbörd var, och fortfarande är, ett stort problem. Läs till exempel denna text om Hubbarb Brook Research Foundation som följt en skog i nordöstra USA sedan femtiotalet. Och här kan du läsa historien om hur regleringarna av svavelutsläppen kom till stånd efter mycket om och men.
Ekonomiskt
Men pengarna då? Hur gick det med den befarade krisen efter regleringarna infördes?
Det blev ingen massarbetslöshet. Det blev inga skenande energipriser. I USA sjönk till och med elpriset (US Energy Information Adminstration review 2008 table 8.10) fastän svavelutsläppen minskades med 54% (1990-2007)
År 2003 rapporterade den amerikanska miljöskyddsmyndigheten, EPA, att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt 8-9 miljarder dollar per år. En ansenlig summa men man uppskattade samtidigt att de fördelar som följde med detta motsvarade 101-119 miljarder dollar per år.
En senare rapport från 2005 (J Environ. Managment, Chestnut, Mills, 77, 2005, 252-266) fastslås att kostnaderna för att minska utsläppen var ännu mindre än förväntat (cirka 3 miljarder/år) samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna uppenbarligen är större än tidigare uppskattningar. De konstaterar också att återhämtningen av naturen inte gått så smärtfritt som man kanske hade förväntat sig (många sjöar är fortsatt försurade trots minskade utsläpp då överskott av nitrater och sulfater i omgivande landskap späder på problemen).
En utredning i EU uppskattar att den totala kostnaden för sämre hälsoeffekter på grund utsläppen ligger på 330–940 miljarder euro., några av de direkta ekonomiska förlusterna omfattar:
-15 miljarder euro på grund av förlorad arbetstid
-4 miljarder euro i hälso- och sjukvårdskostnader
-3 miljarder euro på grund av minskad skörd
-1miljard euro på grund av skador på byggnader.
Gaserna kan dessutom genom reaktion med andra ämnen bilda mycket små partiklar som i sin tur kan tränga långt ner i lungorna och orsaka emfysem och bronkit. Inom EU anses så många som 400 000 personer ha dött en för tidig död på grund av luftföroreningar år 2010.
Så om man inte tror att koldioxid från fossila bränslen är något problem så är i alla fall de föroreningar från fossilförbränningen källan till ett av de större hälsoproblemen vi har.
Man kan ju välja att se det på två sätt; antingen hänger man upp sig på det olyckliga faktum att debatten om skogsdöden var skev och därmed anser att även allt annat som rör denna fråga är falsarier. Eller så kan man fråga sig varför det gick tretton år från det att Svante Odén presenterade sin forskning på FN:s miljökonferens 1972 till några regleringar av utsläppen i Europa kom i stånd 1985. Visst är det beklagligt att den tidens diskussion om skogsdöden inte verkade spegla det som fanns publicerat i den vetenskapliga litteraturen, men samtidigt är det lika beklagligt att det ska behövas dylika krigsrubriker och katastroflarm för att det ska hända något. Ska det verkligen behövas ett (uppdiktat eller inte) katastroftillstånd innan vi gör något åt problemen?
Oavsett vilket synsätt man väljer har jag svårt att se att någon idag skulle vara missnöjd med att vi lyckats minska svavelutsläppen och jag väljer utan tvekan att kalla det för en framgångsaga och de som vill kalla det sura regnet och dess effekter för en bluff har knappast tagit del av de fakta som finns.
Det går att förändra. Om vi vill. Och det kan till och med vara lönsamt.
1Om argumenten känns igen kanske det inte är så konstigt. Fred Singer har agerat ”akademisk expert” och ifrågasatt allt från tobaks hälsofarlighet, freoners effekt på ozonlagret och är en hyllad ”nestor” i de kretsar som anser att människans koldioxidutsläpp inte har någon påverkan på klimatet
Maths Nilsson, författare 