Etikett: Julian Simon

Miljöpolitik för moderater

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized3 kommentarer

Det är uppfriskande att även ”publika debattörer” kan omvärdera sina åsikter när dessa har vilat på skakig grund. För det är vad Mattias Svensson (MS) gör gällande miljöfrågor i sin bok Miljöpolitik för moderater. Den gavs visserligen ut 2015 av tankesmedjan Fores men jag läste den först nu (du kan ladda ner en pdf på deras hemsida). Mattias Svensson är väl annars, gissar jag, mest känd som liberal högerdebattör med kopplingar till Timbro och likaså skribent på SvD:s ledarsida . Men trots den ärliga mea culpan verkar en betydande del av själva elefanten i rummet stå kvar där i skuggan …

MS börjar med att erkänna att han tidigare lyssnat på dom som ansåg att människan inte hade med klimatförändringarna att göra och att han själv salufört dessa idéer. Men att han tänkt om.

Miljödebatternas ständiga dilemma är att det onekligen förekommer överdrifter i båda åsiktskorridorer (har skrivit och gett exempel bl a här). Det är lätt för populister att utnyttja. Genom cherry picking kan man få det att låta som att miljörörelsen enbart består av de mest radikala aktivisterna och att det egentligen knappt existerar, eller ens har existerat, några större miljöproblem. MS beskriver hur han länge lyssnade på dessa debattörer:

”Kanske för mycket. I min tankevärld kom de [= de mest radikala miljöaktivisterna] länge att representera hela miljörörelsen och all slags miljöpolitik. En bekväm fiende.”

MS har alltså kommit till insikt att det inte är sant. Han vänder sig till och med emot den generaliserade idén att alla miljöregleringar är av ondo:

”Att miljöregleringar har en legitim funktion även för ideologiska marknadsliberaler brukar generellt formuleras så kortfattat och diskret att det är lätt att missa helt. När regleringarna föreslagits har de vanligtvis ignorerats eller kritiserats. Berömmet brukar komma först i efterhand. Detta är en defekt i den klassiska liberalismen ...”

”Ändå är det nog få som i dag beklagar de resoluta politiska åtgärderna för att minska svavelutsläppen. Jag gör det inte. Här blir det intressant. Gröna regleringar och restriktioner är inte befriade från de problem som regleringar vanligen ger upphov till. Ändå tycks de generellt åstadkomma miljöförbättringar utan särskilt stor ekonomisk skada.”

Tänk om alla kunde enas om detta lilla.

Jag tror det är oerhört viktigt att personer som MS poängterar att miljöfrågorna faktiskt inte bara är flum, vilket även Timbros nuvarande vd PM Nilsson tydligt deklarerat. Det är förmodligen enda sättet att nå fram till folk ute på den konservativa och marknadsliberala kanten.

Men varför funkar det ändå inte?

Marknadsliberaler och miljörörelsen (ja, jag generaliserar) tenderar ju att ha olika syn på vari problemen består och därmed också på hur/om de ska lösas. Vi har också olika värderingar som i grund och botten inte har med naturvetenskapliga fakta att göra (”det som är viktigt för mig är mindre viktigt för dig”). MS vill förstås belysa vikten av äganderätten, att marknadsmässiga lösningar är de mest effektiva och att regleringar har sina nackdelar (finns exempel på båda).

Och det är förstås helt okej, så måste det få vara i en demokrati. Det är helt olika saker att bråka om bästa lösningen på ett problem och att bråka om det ens finns ett problem när en bedövande majoritet av den vetenskapliga expertisen anser att det gör det.

Men så har vi elefanten då. Flera gånger påpekas i boken att förändring uppstår nerifrån, det är inte politiker och staten som åstadkommer förbättringar utan allmänhetens agerande. Ett exempel som ges är att användningen av skadliga freoner minskade långt innan förbuden trädde i kraft då folk helt enkelt köpte alternativa produkter på grund forskarnas larm.

Det är sant. I alla fall vad det gällde sprayburkar och liknande (freoner var drivgas).

Det är också sant att även drivande inom Greenpeace menar att utfasningen av klor i pappersblekning gick så snabbt i Sverige till stor del beroende på marknadskrafter (Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio). Men ändå …

Elefanten. MS blottlägger den men ändå inte.

Även, eller kanske framförallt, marknadsorienterade lösningar på miljöproblem kräver att det finns en betydande folklig opinion som gör att tillräckligt många politiker och företagsledningar vågar ta obekväma beslut för att påverka marknaden – att ändra på status quo kommer alltid innebära att de som gynnas av rådande situation kommer protestera.

Men det är sällan det är så enkelt att när samhället blivit rikare och forskare identifierat miljöproblem så har samhället åtgärdat dessa. Bara sådär. För jo, det beskrivs nästan så, här Johan Norberg, Timbro 2005:

”När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem.”

Det går att hålla med om det mesta här, men ett avgörande steg utelämnas: det har liksom inte löst sig av sig självt. I verkligheten har just marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer utgjort betydande hinder att genomföra dessa förbättringar genom att propagera för att problemen inte ens existerar. Det är själva motsatsen till att försöka få en förändring genomförd ”nerifrån folket” så att säga.

Nej, jag menar inte att alla marknadsliberaler avsiktligt vill ta död på naturen, däremot att ideologiska skygglappar gjort att ett fåtal akademiker som bekräftat deras syn har fått ett extremt stort inflytande (som gått på tvärs med majoriteten av publicerad forskning). Och marknadsliberala tankesmedjor har, och har haft ett stundtals enormt inflytande på politiken.

Ja, jag uppskattar Mattias Svenssons bok, han lyfter problematiken och beskriver, som angetts ovan, det som ”en defekt i den klassiska liberalismen”. Jag hävdar bestämt att det varit och fortfarande är ett utmärkande särdrag, kanske inte i liberalismen som sådan men hos marknadsliberala tankesmedjor i praktiken (nej inte alla och så vidare). Och det jag anser vara elefanten är just att väldigt lite tycks ha ändrats i detta avseende.

Har jag gjort mig en egen bekväm fiende? Kanske, men jag tycker inte det.

Tidigare vd:n för Timbro, Benjamin Dousa skrev exempelvis en artikel: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” och allt motstånd mot miljöåtgärder de stått för genom åren är som bortblåst. Som om att de skulle varit en drivande kraft till att ha fått till stånd de förändringar som nu hyllas unisont (se länkar ovan).

Tänk om det är de teoretiska grunderna bakom nyliberalismen som är själva problemet? (miljödebattens eviga fråga sedan sextiotalet 🙂 ). MS skriver:

”Under 1970-talet kulminerade överväldigande och närmast samstämmiga varningar för annalkande resursbrist med en flod av bästsäljande böcker. Den mest kända är förmodligen den så kallade Romklubbens publicering 1972 av The limits to growth som förutspådde att de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier, med kännbara konsekvenser även för västvärlden.”

”Den som mer än någon annan vänt perspektiven i debatten om resurser var statistikern Julian Simon (1932–1998). En lång och ambitiös genomgång av resurser i mänsklighetens historia fick Simon att ställa de dystra slutsatserna på huvudet i boken The Ultimate resource.”

Jag har skrivit om 1970-talets undergångsanda tidigare och även om den uppmärksammade  Tillväxtens gränser som MS tar upp. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Men vad den INTE gjorde var att förutspå att ”de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier.” Detta även om både miljörörelsen och dess kritiker påstod detta, om än i motsatta syften…

Nämnda Julian Simon påstår mycket riktigt i sin bok The Ultimate resource att Tillväxtens gränser spådde att mineraler skulle ta slut inom några decennier. Det har sedan upprepats av många. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 – om det var en slump låter jag vara osagt. Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, påpekade det bl a i Forbes.

Påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

Men i Tillväxtens gränser listas bara kända tillgångar för en massa råvaror, hur länge dessa skulle räcka med dåvarande förbrukningsgrad, hur länge de skulle räcka med en exponentiellt ökande förbrukningsgrad (vilket då hade observerats under lång tid) samt effekten av hur många år som 5 gånger större nya fyndigheter skulle räcka.

Men de var fullt medvetna att det inte var realistiska antaganden och det var heller inte vad som spåddes:

I boken återges endast ett exempel som körts i deras datamodell och det gäller krom. Resultaten visar att det inte handlar om att råvaran kommer ta slut, däremot gör den exponentiella efterfrågan att priset till slut skjuter i höjden och att det är anledningen till att förbrukningen avstannar.

Och det är för övrigt exakt det Julian Simon beskriver.

Resultaten visar också att återvinning och nya fyndigheter bara skjuter denna ”kollaps” några decennier framåt i tiden. Förbrukningen har ökat exponentiellt sedan dess, men även i kromexemplet ligger den kritiska punkten en bit fram från vår nutid. Och det är problemet med exponentiell tillväxt, när det väl börjar går det sjukt snabbt.

Forskarna bakom Tillväxtens gränser påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

Jag är själv extremt skeptisk till ekonomiska spådomar men som jag ser det handlar det här inte om exakthet. De gjorde tolv olika scenarier, flera uppföljningar har gjorts och uppenbarligen stämmer deras business as usual-scenario ganska bra. Finns länkar på Wiki: The Limits to Growth – Wikipedia

Denna punkt är nog en av de mest centrala i alla miljöfrågor och har varit sen sextiotalet: kan människan fortsätta leva på samma sätt som vi gör nu där fysiken och biologins lagar ofta tycks få en underordnad betydelse gentemot vår påhittade ekonomis regler istället för tvärtom …

Lobbyism och tankesmedjor

Lobbyism har väl alltid funnits och att försöka påverka politiker är en självklar del i en demokrati. Och här är det bara att gratulera den marknadsliberala rörelsen. Timbros vd PM Nilsson beskriver organisationens inflytande i podden Starta pressarna (ca 8:20 in) och menar att en stor del av framgången kan tillskrivas deras bokförlag och utbildning för unga som de bedrivit i decennier.

Och det marknadsliberala tankegodset och deras ekonomiska teorier har haft stort inflytande allt sedan Reagan och Thatchers dagar. Mycket tack vare tankesmedjor och deras lyckosamma påverkansarbete (Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare).

PM Nilsson säger vidare att alla som suttit i borgliga regeringar under Bildt, Reinfeldt och nuvarande varit inblandade i någon Timbroverksamhet.

Smaka på det. Alla.

Skickligt gjort. Är det ett problem?

Tja, de som har andra värderingar och vill se ett annat samhälle anser förstås att så är fallet, men att tycka olika är ju en del av demokrati, eller hur? Men ett demokratiskt problem uppstår förstås när kopplingen mellan särintressen – lobbyister – politiker inte är transparant. Särintressen och rika personer kan köpa sig enorma fördelar gentemot allmänheten.

Och det finns en uppsjö exempel av dylika förhållanden, inte minst i USA. I en essä från mitten av 1990-talet skrev exempelvis vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation om deras strategi i USA. Det är också väldokumenterat hur många av dessa tankesmedjor erhållit stora summor öronmärkta för att bedriva felaktig propaganda om klimatet. Ja, det gäller även europeiska organisationer och personer kopplade till Timbro och de uppvisar ingen som helst ånger. Faktum är att Mattias Svenssons bok är enda exemplet jag sett som kan likna något av en ursäkt (men det kanske finns andra?).

Om jag skulle ta anställning på Läkemedelsverket (jag jobbar ju inom läkemedelsindustrin) skulle jag vara tvungen att avyttra eventuella aktier i läkemedelsbolag och bryta andra kopplingar som sätter mig i någon sorts beroendeställning. Inom politiken är detta inte lika självklart, idag jobbar många i Sverige som lobbyister och har politiska uppdrag samtidigt. Det gäller både till höger och vänster, se tråd på Twitter:

För mig är detta ett självklart demokratiskt problem (om än inte lika självklart hur man ska komma till rätta med det…).

Ta vinster i välfärden. Ingen fråga har väl haft så lite stöd jäms över hela partilinjen men ändå är det i realiteten endast ett parti under de senaste trettio åren som drivit ett motstånd att tala om. Många av de politiker som drev igenom reformerna har gjort enorma pengar på att starta dessa företag (nej, det handlar inte om att förbjuda friskolor och fritt val utan om nödvändigheten att skolor ska drivas under aktiebolagslagar). Sådana här jättereformer drevs igenom utan någon utredning att tala om.

Vad har det med MS bok att göra? Kanske inte så mycket direkt, men det finns mycket som tyder på att de marknadsekonomiska drivkrafter som hela nyliberalismen grundar sig på, och som MS skriver en hel del om, har rejäla problem att beskriva verkligheten…

Ekonomi

Ekonomi är inte min hemmaarena, men jag har eget företag, jobbar på utvecklingsföretag som är beroende av riskkapital (både privat och statligt). Jag jobbar i en av de mest reglerade branscher som finns och vet allt om byråkrati och ibland övernitiska bestämmelser. Men jag tror många inom Timbrosfären skulle bli förvånande över hur duktiga företagen själva är på att skapa byråkrati och likformighet. Likaså hur myndigheter ofta är bra att ha att göra med samtidigt som många företag kan vara ett helvete att arbeta med (inga av mina nuvarande bör jag väl påpeka 🙂 ).

Jag kan hålla med Mattias Svensson i mycket men vi verkar ha olika syn på frihet, hur innovationer och ny teknik utvecklas (jag jobbar med det) och vilket samhälle vi vill leva i med mera – och det är förstås helt okej. Häromdagen såg jag en grupp med en flagga ”Revolutionära kommunister” prydd med hammaren och skäran! Jag är lika rädd för att de ska få politiskt inflytande som jag är för att marknadsfundamentalister som Arthur Laffer får det, och genomför libertarianska hokus pokusreformern a la det katastrofala Kansasexperimentet.

Nåväl, vill bara upplysa om att det finns invändningar mot de neoklassiska ekonomiska teorierna som styr en stor del av vår värld idag. Ekonomiprofessor Steve Keen varnar t o m studenter för att ta en ekonomiexamen då de teorier som lärs ut är alldeles för simpla och orealistiska. Han ifrågasätter alltså själva grunderna och ger också explicita exempel vad som är empiriskt felaktigt, ni får läsa själva: Profit Maximization in the Real World – by Steve Keen (substack.com). Här en film:

(se även min tråd på Twitter om ekonomiska klimatmodeller).

Och angående regeringens nya budget där sänkta skatter påstås leda till ökad tillväxt. Här en studie som gått igenom 18 OECD-länders ekonomier under de senaste 50 åren och de kunde inte hitta några som helst bevis för att denna hypotes stämmer: The economic consequences of major tax cuts for the rich – LSE Research Online

Ingen studie hos institutionen har kommit i närheten av att få så mycket uppmärksamhet. Intervju: Tax cuts for the wealthy only benefit the rich | LSE Research

Mer kritik: Sustainability scientists’ critique of neoclassical economics | Global Sustainability | Cambridge Core:

”While a common defense of NCE is that ‘it has advanced and no longer depends on all the assumptions you have critiqued’, it still depends on at least three hypotheses that are not generally true: methodological individualism (H2), methodological equilibration (H7) and methodological instrumentalism (H10).”

Den här videon i samma ämne är ju ganska kul, den nederländske historikern Rutger Bregman åkte till Davos och anklagade deltagarna där för att vara hycklare. Sluta babbla om filantropiska miljardärer, beskatta dem hårt! Tucker Carlson tyckte det var roligt och ville intervjua honom, det gick inte så bra…:

Jag vet förstås att alla inte håller med och sorterar lite under saker man inte får säga i det här jävla landet-kategorin (men det är klart man får 🙂 … men lite naivt att tro att man inte skulle få mothugg).

För övrigt undrar jag hur liberalismen mår idag. ”Frihetens flaggskepp” i form av Heritage Foundation, Competitive Enterprise Institute med flera ligger bakom Project 2025 som i mina ögon är en rent fascistisk och antivetenskaplig skrift. Här i Sverige har Timbros PM Nilsson varit drivande till att inkludera Sverigedemokraterna i regeringssamarbete – trots att de i många frågor står i rak motsats till liberalismens värderingar.

Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap19 kommentarer

Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

DEL I

Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).

Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.

Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?

1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.

En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.

Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”

Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)

Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

To be continued … kanske … om jag orkar 🙂
Jag orkade tydligen: del 2 finns här.

Kapitel 6:2-3 Sanningssägarna och Julian Simon

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:2 Sanningssägarna

”Jag har rätt och du har fel.”

Det berömda citatet är från Hans Rosling, den numera avlidna professorn i internationell hälsa, när han läxade upp en reporter i danska tv-programmet Deadline 2015.

Vi var många som fascinerades av Roslings föredrag och iver att berätta om att tillståndet i världen är så mycket bättre än vad vi oftast tror. Mycket på grund av medias rapportering. Som han sade till reportern i samma program: ”Fakta om konkreta händelser är ni bra på, men överblicken är ni dåliga på.”

Roslings bok Factfulness blev en formidabel succé och han blev känd som en sanningssägare i en värld av pessimister som vill måla allt i svart. En del har dock kritiserat honom för att skönmåla vissa förhållanden som försvinner i all statistik. Jag vet inte hur det är med den saken, däremot är det ganska vanligt att i miljödebatter påtala hur mycket bättre allt har blivit och att miljörörelsen ropar på vargen i onödan. Statistik och siffror slängs fram som bevis. Men det kan vara lömskt.

I den senaste rapporten från IPCC (AR6, WG1 2021) konstateras att ytan som utsätts för mark- och skogsbränder har minskat globalt. Det är fakta och används också i debatten som bevis för att klimatalarmisterna överdriver.

Men IPCC nämner också att det främst beror på att människor förändrat landskap och beteende, särskilt i Afrika. Det startas exempelvis allt färre avsiktliga markbränder i jordbruket. Nedgången handlar alltså inte om klimatet. IPCC konstaterar samtidigt att perioder med ”eldriskväder” ökat och att skogsbränder i den boreala zonen, alltså på våra breddgrader, har blivit både större och intensivare samt förekommer mer frekvent. Siffror är förstås både nödvändiga och användbara, men om man inte vet vad som ligger bakom dem kan de lätt bli missvisande.

6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon

Det behövs verkligen människor som går mot strömmen och som belyser saker från olika håll. Det gäller inte minst inom olika miljöfrågor där det som i alla andra komplexa frågor ibland överdrivs. En som fick rykte om sig att vara en sådan här optimistisk sanningssägare var ekonomiprofessorn Julian Simon (han var också senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute). Under 1980-talet blev han lite av en mediafigur och mycket populär i konservativa kretsar, uppskattad för sin skarpa kritik av miljöalarmister och domedagsprofeter.

I flera dödsrunor – han gick bort 1998 – nämns att han alltid backade upp sina påståenden med fakta. Han, liksom Rosling, pekade på allt i världen som bevisligen blivit bättre, trots alla larm om det omvända.

Jag tänker inte låtsas att jag kollat upp allt han har sagt och gjort under sin produktiva levnad, jag är övertygad om att han sa vettiga saker. Men det lilla jag har kontrollerat får mig att vilja justera uttrycket till att han kanske backade upp sina påståenden med uppgifter och siffror – inte alltid fakta som i att han redovisade en objektiv bild av situationen.

Som jag påpekat tidigare: Det jag ofta saknar i den här typen av allt-har-blivit-bättre-perspektiv är att de nästan aldrig bryr sig om att gå in på hur det blivit så mycket bättre. Man lämnas med intrycket av att bara för att vi sett en ekonomisk tillväxt och att forskare har identifierat ett problem så har alla miljöproblem löst sig som i ett trollslag. Allvarliga problem förringas av bara farten och det låter som att de knappt ens existerar eller aldrig ens har existerat.

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga.[1] Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet. Han var bland annat rådgivare åt Ronald Reagan och som redan nämnts en hård förespråkare för avregleringar och marknadsekonomi.

Om bly i bensin skrev Simon att en studie från 1979, som visat att barn tappade i IQ på grund av blyförgiftning, hade motbevisats. Han konstaterade att det trots detta inte kommit förslag på att återinföra blyad bensin. Som om regleringen av bly hade tillkommit enbart baserat på den studien. EPA byggde vid den här tiden sina slutsatser på nyare studier som påvisade dessa negativa effekter vid ännu lägre halter bly i blodet.[2] Det var känt vid tiden då Simon gav ut sin bok men han ignorerade uppenbarligen det. (Läs mer om hur blytillsatserna i bensin och kampen att få bort dem i kapitel 8.)

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna. Han pekade på hur skogsdöden i Europa inte hade berott på svavelutsläppen (vilket var sant, se kapitel 9). De få sjöar som drabbades av försurning kunde enkelt och billigt kalkas menade han. Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men hänvisade till ”sitt sunda förnuft” och till en person som redan nämnts i kapitel 6: fysikern Fred Singer. Simon skrev:

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…]

Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se F. Singer (1995).”[3]

Vid denna tid hade IPCC gett ut sin andra rapport men den ignorerade Simon alltså. Likaså kemi om ozonlagret som belönats med Nobelpris 1995. Med andra ord, en enorm mängd vetenskapliga publikationer förvandlades i ett huj till ovidkommande detaljer. Till förmån för Singers åsikter.

Simon kan sägas utgöra den direkta motpolen till biologen Paul Ehrlich som tidigare beskrivits. I mångt och mycket kan deras många dispyter beskriva själva kärnan i mycket av miljöfrågornas problematik.

Det är nyttigt och bra för en demokrati att det finns olika åsikter. Problemet är att många som anammat Simons syn på tillvaron valt att helt bortse från en enorm mängd forskning. Det handlar alltså inte om åsikter. Det är skillnad på att kritisera överdriven alarmism och att i ivern att förringa problematiken kasta ut barnet med badvattnet och framställa det som att det inte ens existerar ett problem. Helt i strid mot stora mängder empiriska studier.

Nästa kapitel ->

[1] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

[2] Lead, Lies And Data Tape, Newsweek, 1992-03-15 https://www.newsweek.com/lead-lies-and-data-tape-196554

[3] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉