Etikett: Timbro miljöinstitut

Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Jag har i mina föregående inlägg kommenterat Johanna Trapps text Men det är ju höger! där hon argumenterar för att miljö- och hållbarhetsfrågor kodas som vänster trots att det faktiskt är högerpolitik (Trapp är projektledare på Timbro miljöinstitut). Såg nu att även DN:s ledarsida lyfter fram texten. Trapp undrar varför dessa frågor kodas som vänster, men ger i mina ögon inga svar. Hon, DN, Johan Norberg och PM Nilsson får stundtals det att låta som att det skulle handla om en trotshandling, ett kulturkrig, det vill säga en reaktion på vänsterns argumentation. Jodå, jag fattar vad som avses, men tänk om det inte bara kodats så utan att elefanten i rummet faktiskt bottnar i värderingar, inneboende naivitet för konsekvenserna av aktiva val i den nyliberala världsordningen?

Trapp skriver:

”Under Carl Bildts ledning (1991–1994) intensifierades Sveriges engagemang i internationella miljöfrågor. Regeringen lade också grunden för Sveriges aktiva roll i de globala klimatförhandlingarna som följde under 1990-talet. Sedan dess har vänstern tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan på högerns bekostnad.”

Ja, Sverige har länge varit drivande inom miljöfrågor och oftast under ganska stor politisk enighet. Men vad hände i början på nittiotalet?

Att vänstern ”tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan” sammanfaller alltså enligt Trapp med tiden då nyliberala idéer blir alltmer mainstream i både höger- och vänsterpolitik här hemma med privatiseringar och avregleringar som följd. Men hon verkar inte fundera vidare på om, eller hur, dessa två saker kan vara relaterade.

PM Nilsson vittnar i Aftonbladspodd (ca 8.15 min) om hur stor påverkan Timbro haft i denna värdegrundsförändring: ”Om man tittar på de som satt i regeringen idag och igår, under Reinfeldt och Bildt så har alla i någon mening varit inblandade i någon Timbroverksamhet.” Han menar också att Timbros påverkan varit mycket stor på grund av utbildningar för ungdomar och deras bokförlag.

I början på nittiotalet drog även kampanjerna för att misskreditera IPCC igång på allvar och en tydlig medial förändring sågs i USA: Under 1980-talet intervjuades nästan enbart forskare när det handlade om klimatfrågor. Det kom att ändras i början på 1990-talet då det framförallt på ”förnekarsidan” var människor från intresseorganisationer (läs konservativa och libertarianska tankesmedjor) som fick uttala sig. Ofta ställdes slipade och mediatränade kommunikationsproffs från tankesmedjor mot forskare i debatter.

Nedan Jerry Taylor, tidigare chef på Cato Institute:

En enorm falsk balans uppstod i klimatfrågan, så även i ”prestigemedia” som New York Times och kompani.

Det här är början på den snöboll som lett oss till det vetenskapsförakt vi nu ser växa. För ju fler som börjar tro på lögnerna, desto fler blir upprörda och kräver att vänstern och ljugmedia ska ersättas med dom som ”säger som det är”.

Under de decennier som följde har konservativa och marknadsliberala tankesmedjor varit lokomotivet i att sprida lögner om klimatvetenskapen och de har avsiktligt spridit bilden av att det är vänsterpropaganda. Innan självutgivning av böcker blev vanligt stod dessa tankesmedjor bakom nästan alla engelskspråkiga böcker som hävdade att IPCC:s slutsatser var en politisk skrämselpropaganda.

Det gäller även åsikterna här hemma. Det är helt uppenbart att det i dessa högerkretsar inte setts som något problem att avvisa vetenskapliga fakta i klimatfrågan.

Och som jag beskrivit många gånger tidigare, det gäller inte bara klimatet utan de flesta stora miljöfrågor.

Till detta ska läggas att miljörörelsen ständigt utpekats som hysteriska aktivister via överdrifter och rena lögner. Självklart finns det berättigad kritik men demagoger som Lomborg och Henrik Jönsson drar sig inte ett ögonblick för att förvanska sanningen. Lomborg får på SvD:s ledarsida till och med kalla forskare bakom ett långt vetenskapligt övervakningsprogram av Stora barriärrevet för högljudda miljöaktivister.

Det här är högst aktiva handlingar. Högern har helt självmant släppt taget om miljöfrågorna och istället valt att lyssna på vem som helst med akademisk titel som säger vad de vill höra.

(Det gäller förstås inte alla, och det är Trapp som skriver höger respektive vänster, men jag vet faktiskt inte vad som avses med den skalan längre. Jag blir ständigt kallad vänsterbliven kommunist bara för att jag hänvisar till IPCC …)

Och det gäller som sagt inte bara klimatet: nedan bilder från skrift som delades ut till studenter

Värderingar

Man måste förstås utgå från att ingen (nåja) medvetet vill förstöra vår livsmiljö. En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup som också jobbade i Reagans administration. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Även Trapp lyfter upp äganderätten i detta sammanhang. Det ger ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Ungefär: rädslan för straff när man bryter mot lagen ska göra att man sköter sig.

Det finns exempel på statliga regleringar och förbud som funkat både uselt och utmärkt, liksom det finns marknadsmässiga lösningar som också varit effektiva – olika åsikter om hur man bäst löser problem är en del av demokratin. Men det förutsätter förstås att man är någorlunda överens om vad som ens är ett problem. Men det finns ett inbyggt problem i resonemanget om äganderätt och domstolar.

Om man generaliserar handlar en del av problematiken ofta om synen på hur mycket man ska förebygga enligt försiktighetsprincipen kontra att reagera när saker inträffat. Jag tror vi alla har olika syn på var denna gräns går och här gäller även NIMBY-effekten: det är lätt att ha åsikter om vad andra ska göra så länge det inte påverkar mig.

Vad det gäller reglering av kemikalier hade vi i EU länge samma princip som i USA med omvänd bevisbörda, det vill säga att det var upp till myndigheter att påvisa att en kemikalie var farlig om den skulle regleras, inte att ett företag måste visa att den är ”tillräckligt ofarlig” (gäller inte bekämpningsmedel och läkemedel som lyder under andra regelverk). I USA gäller detta fortfarande medan det ändrades i EU i och med REACH-lagarna (under enorma protester från högerhåll och en tsunami av lobbyism).

En känd nyliberal debattör, tillika professor i statsvetenskap, som menade att försiktighetsprincipen missbrukades av miljörörelsen var Aaron Wildavsky. Det förhindrade enligt honom utveckling och innovation och han förespråkade istället trial and error framför förbud och regleringar.

Det ligger mycket i hans tankar om att risk inte kan uteslutas helt och man måste testa för att att veta. Men för att detta ska funka måste man ju ha en någorlunda samsyn på när något inte funkar och hur man då ska få stopp på processen. Och här infinner sig dilemmat …

(Wildavsky ansåg att i princip alla kända miljöregleringar varit onödiga, han satt i Fred Singers ökända tankesmedja och ansåg att klimatlarmen var bluff).

I USA väntar enorma skadestånd om ett företag fälls för att ha brutit mot miljölagar. Visst kan det verka avskräckande men på grund av lagstiftningens utformning är sannolikheten ganska stor att man inte undersökt riskerna tillräckligt innan en produkt börjat användas i stor skala. Skadan kan därför ofta redan vara skedd när problemen upptäcks (åtminstone av oberoende forskare och samhället i stort). Exemplen är otaliga: DDT, PCB, PFAS, flamskyddsmedel, dioxin osv.

Det skapar också incitament för att företag döljer och/eller spelar ner oroväckande fynd och likaså för drabbade att överdriva (eller hitta på) skada för att få ut pengar. Och när det kommer till de stora miljöfrågorna är det alltid stora aktörer inblandade med enorma resurser att bestrida mindre belevade spelare.

Systemet har också blivit till ett eldorado för advokater. Det man eventuellt vann på minskad byråkrati innan registrering av kemikalien förloras snabbt i detta träsk…

En kanske oväntad konsekvens av detta är också att det gett en alternativ karriärväg för akademiker med diverse höga titlar. Konsultfirmor som Gradient och Exponent omsätter numera miljarder på att leverera expertutlåtande åt företag i diverse miljö- och hälsorättstvister.

För det man kanske inte tänker på är att det också lett till att några av USA:s mest omfattande miljörättegångar handlat om att domare utan expertiskunskaper ska avgöra huruvida en kemikalie är hälsofarlig eller inte. Och det är här det blir geggigt … för det innebär nästan alltid att parterna i målet kastar vetenskapliga artiklar med motsatta slutsatser mot varandra. Vem ska man då tro på? (Jo, det finns även akademiska studier som inte håller måttet.)

Det finns gott om exempel där industrisponsrade artiklar säger en sak medan oberoende studier säger en annan. I många fall är det helt uppenbart att särintressen velat vifta bort riskerna genom falskspel. Det finns direkt osmakliga exempel, som när en advokat fick en akademikerkonsult att skriva vetenskapliga artiklar om att det var rökning istället för asbest som orsakat en för asbest väldigt specifik lungcancerform, trots att det inte fanns några belägg för saken. Läkare knuten till lobbyorganisation har ljugit ihop snyfthistorier om omkomna barn med avsikt att förhindra reglering av flamskyddsmedel i möbler.

I många fall har det också framkommit att företagens egna studier visat på ordentliga hälso- och miljöfaror men att de ändå valt att hålla truten om saken (PCB, rökning, PFAS mm). Det är ett bottenlöst hål…

Även om det har blivit bättre så är EPA fortfarande bundna att väga in kostnaden för företag om de ska reglera något. De är likaså tvungna att alltid föreslå den för tillverkaren minst tyngande vägen. Man kan tycka vad man vill men det är allt annat än en slump att det var först år 2024 som USA lyckades förbjuda asbest fullt ut (vilket Trumpadministrationen nu vill riva upp) eller att amerikaner har signifikant högre halter av flamskyddsmedel i blodet (av vilka flera helt saknar toxicitetsdata):

Man får ha olika åsikter, att tox-testa kemikalier är dyrt och kostar många försökdjurs liv, men det är banne mig inte gratis att hantera konsekvenserna av de miljöförstöringar vi sett genom åren (och fortfarande ser). Frågan är på ett sätt enkel här: ju mer förebyggande arbete, desto mer kostar det för de som sen ska tjäna pengar på produkten som ska säljas, i tvärtomfallet är det dock samhället som får ta kostnaderna medan försäljarna tjänar mer pengar. Här tycks nyliberala organisationer snudd på alltid ställa sig på företagens sida.

Nu är Storbritannien i kast med att såga ner sin kemikaliereglering, godkänns en produkt i ett annat ”godtagbart land” (ej specificerat vilka) ska den automatiskt kunna säljas i UK.

Det är ett problem att en aktiv och välfinansierad del av den nyliberala rörelsen tappat kompassen och vägrar acceptera vetenskap (inte alla osv..). Det är helt uppenbart för alla och envar som grävt sig någon centimeter ner i klimatdebatten att det inte bara handlar om pengar – många drivs framförallt av ideologi. Man hatar regleringar och statlig kontroll och gör allt för att verkligheten ska passa in i önskebilden istället för tvärtom.

Ska dra ett par ytterligare saker jag anser vara naiva i den nyliberala tankegångarna i nästa inlägg, men som vanligt får jag be om ursäkt för ett redan för långt inlägg 😉

Avslutar dock med en undran:

Om miljö- och klimatfrågor är så viktiga för PM Nilsson, varför har han, liksom andra Timbroiter som Marcus Uvell, jobbat stenhårt för att borgligheten skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna? Det enda riksdagsparti som röstat emot Parisavtalet, beskyllt SMHI för att sprida skrämselpropaganda, anammat Stockholmsinitiativets syn på klimatvetenskapen, placerat Elsa Widding i riksdagen, Åkesson alternativtolkar IPCC:s slutsatser osv osv

Precis som jag uppskattar Trapps och PM Nilssons miljöengagemang gör jag det med Fredrik Kopschs (=Timbros chefsekonom) markering nedan . Men cry me a river av krokodiltårar. Svenskt näringsliv, Dagens industri och Timbro har lobbat stenhårt för att normalisera och släppa in SD i gemenskapen (ex PM Nilsson i Dagens industri 2018).

Varför då? Jo…

…förmodligen på grund av det PM Nilsson avslutar sin ledartext med:

”SD har varit helt avgörande för att stoppa Löfven-regeringens planer på att stänga ner privata välfärdsföretag.” 

Politik är att prioritera och kompromissa, men rimligtvis borde man bara göra det när det inte går emot ens innersta och viktigaste värderingar!? Det har varit uppenbart var SD står i både klimatpolitiken och rasismen under lång tid. Jag har svårt att se en enda liberal grej som har mynnat ut från Tidöavtalet oavsett om det handlar om frihet eller miljö…

Marknadsliberala giganter som Heritage Foundation och Competitive Enterprise Institute står bakom den antivetenskapliga och auktoritära politik som beskrivs i Project 2025 som nu genomförs i USA. De jobbar också väldigt aktivt med att liera sig med ytterhögern i Europa. Hur mycket är normalhögern här hemma beredda att offra för rätten att driva aktiebolag…?

Att högern tappat miljöfrågorna är ingen slump utan resultatet från ett hårt målmedvetet arbete och det är ingen tillfällighet att det är moderata riksdagsledmöter som anser att SVT bedriver hjärntvätt av befolkningen via alarmistiskt färgade väderkartor.

Och jo, jag har ingående beskrivit hur det förekommer överdrifter från båda sidor – det gör det dock inte rationellt att dissa närmast fullständig konsensusläge i en vetenskaplig fråga:

Del 2: Hur Rachel Carson blev massmördare

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Resumé:

I föregående inlägg Tack Timbro miljöinstitut men ni verkar inte förstå … citerade jag ett stycke ur en text skriven av Johanna Trapp, projektledare på Timbro miljöinstitut:

”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.” 

Med kommentar: Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”

Jag exemplifierade med kvicksilver i förra inlägget och lovade ett om DDT som följer här. Och som du kommer märka är ”högerns” (inte alla osv) krig mot Montrealprotokollet, åtgärder mot klimatförändringar, reglering av diverse kemikalier och tobak väl koordinerat med flera gemensamma nämnare.

Ideology comes in three colours: red, brown and green, representing Marxism, fascism and environmental extremism. Judged on sheer evil, the worst crime in history was brown, the Nazi genocide, although the reds slaughtered more people. The death toll (difficult to measure) is roughly, Hitler’s holocaust 6 million, Stalin’s famine and terror 8 million, and Mao’s famine 30 million. But the greens have topped them all. In a single crime they have killed about 50 million people. In purely numerical terms, it was the worst crime of the 20th century. It took place in the USA in 1972. It was the banning of DDT.

Bilden är från artikel på högerextrema Breitbart 2014 skriven av icke-journalisten James Delingpole och texten från en artikel i The Spectator 2005 skriven av Andrew Kenny.

2007 lades en resolution från Demokraterna för att fira Rachel Carsons hundraårsdag men republikanen Tom Coburn (R-Okla.) blockerade det med hänvisning till att hon tvärtom var en massmördare och att Tyst vår hade motbevisats.

(ja, ni vet precis hur de nämnda har positionerat sig i klimatfrågan 😉 ).

Det här är förstås extremt uttyckt, men samma andemening finns i uttalanden från en lång rad marknadsliberaler (exempelvis Bjørn Lomborg). Nedanstående är ett klipp från artikel i Expressen 2020 skriven av författaren Joakim Zander:

Jag har redan skrivit om DDT och hur falsk kritiken mot Rachel Carson och hennes Tyst vår är. Hon ville inte totalförbjuda DDT, hon skrev inte att det var cancerogent och hon skrev uttryckligen att det inte var känt vad nedgången i antalet vithövdade havsörnar berodde på (men att misstankarna var starka) osv. Har dragit det där flera gånger, läs mer t ex här:

Frågan nu är hur situationen kunnat landa i denna extremt polariserade syn på verkligheten? Ja, vi får faktiskt ta en tur ner det enorma arkiv som uppstod i och med rättegången mot tobaksbolagen i USA där de anklagades för att ha misslett det amerikanska folket om hälsoriskerna. Miljontals dokument från rättegången finns tillgängliga on-line. Några av de av de mer omtalade redovisar deras strategier för att bemöta vetenskapliga studier som visade på hälsofara. Det mest spridda är säkert det som förkunnar att ”tvivel är vår produkt”:

“Doubt is our product since it is the best means of competing with the ‘body of fact’ that exists in the mind of the general public. It is also a means of establishing controversy.”

1992 konstaterade EPA att det fanns tillräckligt vetenskapligt stöd för att klassa inte bara rökning utan även passiv rökning som cancerogent. Likaså jobbade WHO för att få till ett internationellt ”anti-tobaks-fördrag”. Det var förstås dåliga nyheter för tobaksbolagen.

Ett av dem, Philip Morris, tog kommunikationsbolaget APCO till hjälp. De bildade frontgruppen The Advancement of Sound Science Center (TASSC) som de ville skulle utgöra en trovärdig expertisgrupp som journalister kunde vända sig till för att på så sätt sprida tobaksbolagens version av det vetenskapliga kunskapsläget. De hade även som uttalat mål att få allmänheten att misstro vetenskapliga studier och istället lyfta fram vad de kallade sund vetenskap men hålla kopplingarna till tobaksbolagen dolda.

I strategin ingick att utge sig för att vara en gräsrotrörelse och undvika ”cyniska reportrar” från större mediebolag för att minska risken att bli ifrågasatta.

(Det här brukar kallas astroturfing, läs här vad man kan åstadkomma med en ljugande läkare och en urusel studie gjord av forskare på dåvarande Statens provningsanstalt ihop med två industriknutna kollegor:

En viss Steven Milloy fick chansen att leda TASSC-grupperingen. Mediamogulen Rupert Murdoch satt turligt nog i Philip Morris styrelse och som av en ren händelse fick herr Milloy föra ut sitt budskap i ett eget litet program på Fox News med namnet Junk Science. Samma namn fick den blogg han sen startade upp där man kan läsa att alla miljölarm är fejk. Det finns inga farliga kemikalier eller utsläpp. Och jag menar inga.

Milloy fick snart även jobb hos fri-marknadsfun…ivrarna på bl a Cato Institute, Competitive Enteprise Institute (CEI) och Heartland Institute.

Det var inte bara i USA tobaksbolagen kände att de behövde agera. Philip Morris kontrakterade även den inte helt okände Margaret Thatcher som konsult efter hon pensionerat sig från att styra Storbritannien ($250 000 per år till henne och lika mycket till hennes stiftelse, PM bekostade även hennes 70-års skiva i Washington för 800 pers, runt en mille (i $)).

Jaha, och vad har det här med DDT och malaria att göra tänker ni. Möt Roger Bate, lobbyist för bl a Institute of Economic Affairs (IEA) och American Enterprise Institute.

Med hjälp av tankesmedjan (IEA) startade Philip Morris upp vad som kallades Euro- TASSC som senare döptes om till European Science & Environment Forum (ESEF) vars vd blev Roger Bate. Du kan, tack vare tobaksrättegången, själv läsa hans analys (1998) av läget och hur det skulle bemötas.

Han konstaterade att det anti-tobaks-fördrag som WHO arbetade med (liksom det för att åtgärda klimatförändringarna) hämtade inspiration från Montrealprotokollet. Bates noterade också att deras opponenter (läs miljörörelsen) hade en fördel i att de utnyttjade politiskt korrekta budskap. Fåglar inkletade i olja eller plågade av typiska konvulsioner efter att exponerats av DDT går genom rutan – ingen kan vara emot att stoppa det.

Bates plan var att dels ifrågasätta vetenskap som visade på miljö- och hälsoproblem och misskreditera miljörörelsen generellt, att enbart rikta in sig på tobaken var inte fruktbart. Han ville också undergräva FN:s trovärdighet i stort. Norges Gro Harlem Brundtland var en måltavla (som den symbol för miljöarbete och hållbar utveckling som hon var).

En viktig del i denna strategi var att ta lärdom av sina motståndare och också utnyttja ”politisk korrekthet” i kommunikationen. Enkla budskap som påvisade hur västvärlden ville förvägra de fattiga länderna saker som hjälpt de rika skulle skapa misstro och sätta press på politiker / FN att inte införa regleringar. Typ: miljörörelsen offrar miljontals fattiga människor för att rädda några fåglar eftersom de såg överdrivna/virtuella faror överallt baserat på tvivelaktiga studier.

Du har säkerligen sett liknande argument om hur reglering av fossila bränslen på samma sätt offrar fattigas människor rätt till billig energi. Det är ingen slump utan har uppkommit via en väl genomtänkt strategi. Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Lomborg är en mästare i detta spel, kolla exempelvis hans Facebooksida hur ofta han upprepar samma budskap trots att han blivit uppmärksammad om att det är felaktiga uppgifter. SvD:s ledarsida erbjuder inget motstånd utan låter Lomborg mala på i artikel efter artikel. I utklippet nedan går länken till det han kallar högljudda miljöaktivister till en vetenskaplig artikel med rapport om resultatet från ett långsiktigt observationsprogram för att hålla koll på hur korallrevet mår (den säger inte heller det som Lomborg påstår att den gör).

När han hävdar att forskare ”avslöjat” en ökad koralltäckning så låter det dramatiskt men är information från en årlig rapport från samma övervakningsprogram som han just kallat miljöaktivism. Forskarna bakom jobbar i båda fallen på samma institution. Det är ren smutskastning och SvD:s redaktörs icke-arbete är inkompetent eller medvetet: SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå – Maths Nilsson, författare

Nåväl, Bate erbjöd sig att ifrågasätta skräpforskningen på malaria/DDT-fronten om Philip Morris slängde upp pengar. And so they did. År 2000 startade han Africa Fighting Malaria som han skissat planer på i jobbeskrivningen.

Ihop med Milloy och tankesmedjor drog de igång kampanjer och övertygade många om att DDT var den magiska silverkulan mot malaria, men som nekades tredje världen på grund av av rika miljöaktivisters intriger (vilket stämde väl överens med den bild många på den politiska högerkanten redan hade av miljörörelsen).

Allt med fokus på att det skulle vara USA:s förbud mot DDT för jordbruk 1972 som bar skulden. Som i sin tur skulle bero på Rachel Carsons bok Tyst vår – inte på den verkliga orsaken, det vill säga slutsatserna från de åtminstone fyra vetenskapliga kommissioner som utrett frågan åt USA:s administration innan.

Milloy la på sin välbesökta webbsida upp en malariaklocka som kontinuerligt räknar hur många som dör av malaria. Med en utläggning om hur miljörörelsen ensamt bar skulden till detta förstås.

CEI lanserade inför Carsons 100-årsjubileum sin webbsida Rachel was wrong med bilder av afrikanska barn som dött av malaria.

I rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta, kan man utöver ekonomisk undergångsretorik om Kyotoavtalet införs, läsa utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.

CEI hade tidigare uttryckt kritik mot Carsons arbete. Redan 1996 publicerade Jonathan Tolman en artikel med titeln ”Rachel Was Wrong”, där han ifrågasatte Carsons påståenden om syntetiska kemikaliers faror. Senare, 2012, publicerade Angela Logomasini en rapport med samma titel, där hon argumenterade för att Carsons varningar om bekämpningsmedel inte stämde överens med vetenskapliga bevis och att hennes inflytande lett till policybeslut som haft negativa effekter, särskilt i utvecklingsländer.

Du hittar en rad gubbar anställda av olika högerorienterade tankesmedjor som saluförde detta budskap. I Michael Crichtons bästsäljande bok State of fear 2004 dyker även Hitler upp då en av hans karaktärer förklarar: “Banning DDT killed more people than Hitler” (ja, Crichtons är förstås klimatförvillare också och av någon anledning fick han prata med Bush om klimatförändringarna och vittna om hur vetenskapen skulle ifrågasättas inför kongressen…)

Budskapet fick fäste även hos en del ”mainstream” journalister och i exempelvis New York Times kunde man 2004 läsa: “Silent Spring is now killing African children because of its persistence in the public mind.” Så även i Sverige, här på ledarsida i Expressen samma år (som inkluderar en hänvisning till NYT-journalisten ovan:

”Journalisten Tina Rosenberg skrev i New York Times i början av april i år att DDT en gång dödade havsörnar på grund av dess långa livstid i naturen. I dag dödar Rachel Carson och hennes ”Tyst vår” afrikanska barn på grund av sin långa livstid i det offentliga medvetandet.”

Ett specifikt fall lyfts upp i artikeln: ”I den sydafrikanska provinsen Kwazulu-Natal slutade man använda DDT 1996, efter internationell press. Det alternativa insektsmedlet fungerade inte.” Och att malariafallen då rusade i höjden för att sen minska då DDT-besprutningen återupptogs. Just detta fall belystes i en IEA-rapport av Roger Bate, vilken också fick uppmärksamhet på ”nyhetssidorna” i läkartidskriften BMJ.

Det är två saker man kan fråga sig här. Varför lyfter Bate upp just detta fall men inte de många fall där samma sak observerats men då DDT blivit overksamt?

Det verkar inte vara något snack om att en hård press från miljövänner och politiker varit en anledning till att man valde att fasa ut DDT. Men pröva att framställa det så här istället: myndigheter ville uppfylla många i lokalbefolkningens önskan att byta DDT mot ett mindre farligt, lika verksamt och kostnadseffektivt medel som undvek de miljöproblem som västvärlden bevisligen fått pga DDT.

(Även om DDT är billigare och effektivt har det en det en del andra ”irriterande” nackdelar jämfört med nyare medel då DDT luktar och lämnar fläckar på väggarna (det handlar om att spruta inne i hemmen), dödar inte kackelackor och sägs göra sänglössen mer aktiva.)

Enligt denna vetenskapliga artikel uppfyllde Deltamethrin, en syntetisk så kallad pyrethroid, alla dessa krav. Vid denna tidpunkt var resistens mot pyrethroider också ganska sällsynt.

Liknande byten har gjorts framgångsrikt på andra ställen utan att DDT behövt återintroduceras (båda dessa medel verkar på samma sätt och många gånger är myggor resistenta mot båda). Efter DDT fasats ut i Kwazulu-Natal rusade som sagt malariafallen men man upptäckte också att dessa nu inträffade under vintermånaderna, då det normalt brukade vara få fall. Orsaken var att bytet av bekämpningsmedel råkade sammanfalla med att en myggart som var resistent mot det nya medlet hade flyttat in i området.

Jag vet förstås inte alla turer runt det här, men det ger två helt skilda upplevelser på hur saken framställs, eller hur? (Men jo, om du undrar, resterna av DDT i naturen i detta området är bland de högsta uppmätta i Sydafrika).

Ja, det här är skitsvårt och jag kan förstå att den här typen av kampanjer fungerar. Särskilt när det understöds av akademiker med fina titlar (knutna till diverse tankesmedjor). Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Jag har som sagt skrivit om dessa förenklade och falska budskap tidigare, se länk ovan. Malaria är ett extremt komplext problem och besprutning har alltid bara varit en del i lösningen: ”Historically, DDT has had mixed success in Africa; only the countries that are able to find and devote substantial resources towards malaria control have made major advances.” Lancet 2012.

Men som så alltid, anledningen till att kampanjerna är så effektiva är att det oftast finns korn av sanning i det hela. Visst fanns det miljöorganisationer som ville se totalförbud mot DDT även om ett sådant inte funnits (WHO inkluderar sen 2006 även DDT för malariabekämpning och mig veterligt säger inga större miljöorganisationer emot).

Det vore väl likaså snudd på sensation om det inte gick att hitta saker inom WHO som skulle kunna göras effektivare och med mindre byråkrati.

Om du tycker klimatvetenskapen är kladdig och svår att greppa så är den om riskklassningen av kemikalier en bottenlös dypöl, fullt med studier av vitt skilda kvalitet med svår/tve-tvetydiga resultat. Och visst finns det även miljöaktivister som ser väldigt svart-vitt på saker som i verkligheten är väldigt gråa… Säkerligen har DDT:s ”dåliga rykte” i vissa fall överdrivits och fått konsekvenser som skulle kunnat undvikas.

Det är heller ingen slump att läkemedelsbranschen ägnar lite resurser åt att hitta nya mediciner för att bota tropiska sjukdomar eller att kemikalieindustrin ägnar mindre kraft åt att hitta nya bekämpningsmedel mot malaria än för jordbruket – annat är helt enkelt inte gångbart under rådande ekonomiska premisser. Fattiga länder kan inte betala. Och hela vårt samhälle är uppbyggt på kortsiktiga monetära vinster.

Nio av tio fall sedan 1930 där malaria blossat upp igen efter att ha ansetts utrotat har berott på bristande resurser och avbrutna kontrollprogram. Malaria Journal 2012

Men nej, det råkade inte bli så här polariserat för att ”högern” reagerade på dumma ”vänstern” som PM Nilsson och Johan Norberg vill ge sken av (se förra inlägget). Det är organiserat och med full avsikt att ta samhället dit vi nu är vad det gäller att ifrågasätta vetenskap. I detta avseende är boven i dramat ingen skuggfigur.

PS1: Tobaksbolagen fälldes 2006 för att ha: konspirerat med avsikt att minimera, förvanska och förvirra allmänheten angående hälsoriskerna med rökning; officiellt förnekat men internt erkänt att passiv rökning är farligt; förstört dokument som var relevanta i rättsvister. Rätten ansåg också att tobaksbolagen underminerat och ”diskrediterat den vetenskapliga konsensusen genom att kontrollera forskningsresultat via betalda konsulter”. Domen överklagades men vidhölls 2009.

PS2: Utdrag ur Rachel Carsons Tyst vår:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre. Världen har hört mycket om det segerrika kriget mot sjukdomar genom kontroll av infektionsbärande insektsvektorer, men den har hört lite om den andra sidan av historien – nederlagen, de kortlivade triumferna som nu starkt stöder den alarmerande insikten att insektsfienden gjorts starkare genom våra ansträngningar. Och vad värre är, vi kanske har förstört våra medel att föra kriget med…

[hon pratar om resistens mot bekämpningsmedel]

Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det stämmer än idag.

Tack Timbro miljöinstitut, men ni verkar inte förstå…

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

I en essä på Timbros nättidskrift Smedjan prövar Johanna Trapp, projektledare på Timbro Miljöinstitut, tankar på varför vänstern kunnat ”ta över” miljö- och hållbarhetsfrågor och ger exempel på att det faktiskt handlar om högerpolitik som inte borde avfärdas. Det är glädjande att Timbro och högern vill ta sig an miljöfrågor och jag uppskattar det Trapp försöker göra. Problemet är att planens giganter väljer att ta på sig offerkoftan och skylla ifrån sig istället för att erkänna elefanten i rummet.

PM Nilsson skriver i förordet till Trapps text: ”Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern.”

Liberale debattören Johan Norberg satt härom dagen i P1:s söndagsintervju och uttryckte ånger över att han inte ens nämnt klimatet under sin gärning allt sedan hans bok Till världskapitalismens försvar gavs ut av Timbro 2001:

”Det känns som en försummelse som kommer bli svårt att förklara för mina barn.”

Norbergs egen delförklaring till varför han inte nämnt klimatet går i samma banor som PM Nilssons ovan: ”Frågan politiserades, delvis för att då Demokraterna och vänstern var duktiga på att plocka upp den frågan så blev det plötsligt fel att vara engagerad i miljöfrågor. Det blev en vänsterfråga.”

Både Nilsson och Norberg får det att låta som att högern passivt bara reagerat på vad andra sagt och gjort. Jag förstår vad de menar och visst ligger det säkert något i det men, nä, knappast. De missar den här figuren:

De har aktivt sett till att det blivit så här. Även om jag uppskattar Norbergs uppvaknande har jag svårt att ta hans krokodiltårar på allvar. Det är helt osannolikt att han varit omedveten om sina arbetsgivares förvillaraktiviteter i klimatdebatten. Läs mer:

Jag skrev ännu ett kilometerlångt inlägg om Trapps text, men insåg att det var typ identiskt med vad jag skrivit tidigare (haha, jag vågar inte säga hur mycket tid jag kastar bort på det här 😉 ). Besparar er det och länkar till några gamla inlägg. Som sagt, det är ingen slump att Trump kommit till makten och det är otvetydigt så att marknadsfundamentalistiska organisationer i många avseenden är skyldiga till det vetenskapsförakt som nu breder ut sig, särskilt i USA:

Nåväl, till saken. Miljödebatten kan vara ett unket träsk att vada igenom. Överdrifter som inte har stöd i publicerad vetenskap förekommer frekvent från ”båda sidor” (men det betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan). Det gör det också till en tummelplats för populister och andra som vill vinkla opinionen åt ett önskat håll.

Trapp ger sex exempel på frågor där borgerligheten kan se på miljöfrågor på ett annorlunda sätt och listar saker som gjort världen bättre; alla regleringar är inte av ondo. Detta har även liberala debattören Mattias Svensson (ledarskribent på SvD) försökt framföra i bl a sin bok Miljöpolitik för Moderater. Har kommenterat den här:

Trapp skriver:

”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.” 

Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”

Två exempel från det stycke jag citerade ovan:

Kvicksilver

Clintonadministrationen lade fram ett lagförslag som innebar att kvicksilverutsläppen från kolkraftverk skulle minskas kraftigt med hjälp av ”den bästa tekniken som finns tillgänglig på marknaden”. Det var helt i enlighet med EPA:s vetenskapliga sammanställning som kom fram till att: ”it was ”appropriate and necessary” to regulate coal- and oil-fired electric utilities under section 112 of the Clean Air Act.”

Som väntat kom protester från branschen genom bl a American Chemistry Council, American Fuel & Petrochemical Manufacturers och National Mining Association men även från diverse tankesmedjor på högerflanken som Heartland Institute och Competitive Enterprise Institute (CEI). De menade att det bara handlade om miljöhysteri. Environmental scare. Förstås.

Slutdatum för att implementera lagen hamnade dock under Bushs styre. De var inte lika tända på idén och ville istället införa en mer marknadsanpassad cap-and-trade-lösning med betydligt lägre krav. Och så dök det i sammanhanget magiska esset i rockärmen upp från EPA-myndigheten: en cost-benefit–analysis. En ren ekonomisk analys om nyttan överstiger kostnaden. Något som Reagan införde som lag skulle göras innan någon reglering kunde införas (vet inte om det gäller fortfarande):

”regulatory action shall not be undertaken unless the potential benefits to society from the regulation outweigh the potential costs to society.”

Det är förstås relevant men frihetsgraderna är många i att få fram önskat resultat genom olika antaganden. Och hur sätter man egentligen ett pris på mänskliga rättigheter och liknande?

Exempelvis infördes Obamas klimatpolicy Clean Power Plan med argumentation att nyttan var större än kostnaden, mycket baserat på EPA:s beräkningar av vad som kallas the social cost of carbon (SCC) – kostnaden för vad ett ton utsläppt koldioxid idag ger i det långa loppet.

När Trump tog vid rev de förstås upp Obamas klimatpolicy. Och det med samma argument men med tvärtomslutsats: kostnaden översteg nyttan, också det baserat på EPA:s beräkningar av SCC. De applicerade dock andra ingångsvärden och i huvudsak beror de olika slutsatserna på en värdering av vad det är värt att stoppa utsläppen, den så kallade diskonteringsräntan. Läs mer:

Västvärlden skulle helt ha imploderat vid det här laget om lobbyorganisationers spådomar om vad införda miljöregleringar skulle medföra hade stämt.

Tillbaks till kvicksilvret. I det här fallet underkände bland andra EPA:s Inspector General (en kontrollinstans jag inte vet om det finns något svenskt namn på) och United States Government Accountability Office hela cost-benefit-analysen.

En annan signifikant episod: Inför slutdebatterandet av lagen dök det upp en rapport skriven (förmodligen mest bara underskriven …), av två republikanska kongresspolitiker. Det ser ut som en vetenskaplig sammanställning men toksågades av experter och insatta journalister. Av rapportens 59 referenser är 14 branschkällor som Edison Electric Institute och Electric Power Research Institute eller konservativa tankesmedjor. Och självklart beskylls miljöaktivister för hysteri:

“As a result of the well-funded effort to push their political agenda, environmentalists have caused American citizens to become unnecessarily concerned about possible adverse health effects from exposure to trace amounts of mercury,” 

I verkligheten stöddes det av National Academy of Sciences och en rad andra expertmyndigheter/organisationer.

Jag vet inte var det här landade, men det Johanna Trapp försöker sälja in som högerpolitik är definitivt inte en självklarhet för alla på högerkanten. Det här är i princip gången vid alla försök att reglera några miljögifter. Trumps presidentordrar har ju nu också definitivt klargjort att kolkraftverk mm inte behöver uppfylla utsläppskraven ens om de har sådan utrustning installerad – allt för att gynna de monetära vinsterna. Visst, det går säkert att hitta hysteriska utspel som överdriver åt andra hållet men det gör det inte rationellt att dissa vad en bedövande majoritet av expertisen påpekar med stöd av publicerad vetenskap (som aldrig kan bli 100%-ig).

Argumentationen kan se ut som nedan. Man får det att låta som att de som gjort studier inte ens funderat över saker som kan påverka resultaten. Förstå mig rätt, det är vikigt att sådant diskuteras och det är inte alltid den metodik forskare använt sig av är den bästa att fånga upp vissa saker. Men ofta handlar det bara om svepande och raljanta ordflöden utan minsta ansats att exemplifiera.

Craig Marxen (ass prof em ekonomi knuten till Independent Institute) kommenterar Clean Air Act 1990 om hur studier som visat att kvicksilver kan påverka IQ hos barn inte går att lita på, Från The Environmental Propaganda Agency utgiven 2000 av Independent Institute:

”Cross-sectional studies are confounded by the fact that children with lower IQs tend to descend from parents with lower IQs. Stupid parents tend to expose their children to more opportunities for ingesting lead, and the stupid children contribute by eating more dirt. Stupid parents tend to achieve lower socioeconomic status and live in residential areas where lead is more prevalent. Moreover, they tend to fail to provide good diets for their children. Iron-deficient children will actually absorb more of a given amount of ingested lead, and the iron deficiency will further contribute to lower IQ measurements. […]

The EPA relentlessly presses forward in its absurd quest, like a madman setting fire to his house in an insane determination to eliminate the last of the insects infesting it.”

Precis som i nästan alla liknande fall är argumenten ganska lika och ofta svåra att tränga sig igenom eftersom de oftast innehåller korn av sanning. Som alltid, det är lätt att harkla ur sig korta körsbärsplockade strofer men det krävs tid och möda och långa haranger att bemöta dem. Här några exempel som med ytterst lite fantasi kan appliceras även i klimatdebatten :

  • Kvicksilver är naturligt förekommande
  • Kraftverken i USA står bara för mindre än en procent av de totala utsläppen
  • Utsläppen har redan minskat kraftigt
  • Kvicksilverhalterna i fisk är oförändrade eller lägre än föregående år
  • Att äta fisk är nyttigt
  • Det finns inga bevis för påverkan på gravida eller deras foster orsakat av kvicksilver i fisk

Tagna från denna artikeln: Reno News and Review January 19, 2006 (web archive)

Det här är ingen reaktion på hur ”vänstern” engagerat sig i frågan utan ett helt och hållet medvetet och organiserat narrativ som aktivt konstrueras. Det blir rätt ynkligt att skylla det på ”ja men vänstern då!”

Men det är ju USA säger du. Ja, det sticker ut men mönstret ser ofta likadant ut här. Trapp nämner Rönnskärsverken som positivt exempel på hur opinion ledde till miljöförbättringar. Lyssna på nedanstående program om bland annat detta och historien om hur klor fasades ut ur pappersblekning och inse att det inte finns en osynlig hand som åstadkommer saker för att samhället blivit rikare – det ligger snudd på alltid en rejäl kamp bakom. I detta fall som många andra var det oberoende forskare som kämpade sida vid sida med Greenpeace.

Lovade två exempel, men tar nästa i kommande inlägg: hur kom det sig att Rachel Carson utmålas som massmördare – ja, en ”sanning” som satt sig och uttalats av liberala debattörer även i svenska tidningar.