Etikett: Vi har tio år på oss

Kapitel 10.1 – Aktivister i kostym

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.

10:1 Aktivister i kostym

En av de saker som förvånat mig mest när jag dykt ner i klimatdebatten är det stora antal marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer som finns runt om i västvärlden. Och hur mycket pengar de omsätter (men naturligtvis inte enbart på klimatfrågan).[1] Det är också slående hur bra kontakter med styrande politiker de tycks ha.

När man försöker följa informationsvägarna i klimatdebatten går det inte att låta bli att tänka på de skalbolagshärvor som nystas upp i diverse finansbedrägerier. Ett närmast oräkneligt antal organisationer med sina ofta mycket aktiva medarbetare ger ibland ett intryck av att de företräder en enorm folklig rörelse. Men även om det myllrar av tankesmedjor som upprepar samma budskap i klimatdebatten visar det sig nästan alltid leda tillbaka till ett fåtal organisationer och personer. Ibland känns nätverken lika inavlade som den svenska vargstammen.

Att beskriva detta är en utmaning utan att söla ner texten med en uppsjö av namn på personer och diverse organisationer. Så jag ber om ursäkt på förhand, för det kommer det bli en del av den varan i resten av detta kapitel – men det är ett helt medvetet val från min sida. Dessa nätverk är nämligen en helt essentiell del av hur desinformationsspridningen gått till genom åren. Det har varit särskilt tydligt i USA men i följande text kommer jag visa att så varit fallet även i Europa.

Med det sagt, lobbyism är en del av demokratin, även företag måste få försöka påverka politiker. WWF och Greenpeace lägger också ganska mycket pengar på lobbyism. Man kan lösa problem på olika sätt, miljöorganisationerna har inte ensamrätt på vad som är att föredra. Man måste få ha åsikten att de olika klimatavtalen (Kyoto/Paris) inte är det bästa sättet för att få ner koldioxidutsläppen. Det är dock slående hur ofta de som motsätter sig dessa avtal samtidigt inte heller accepterar IPCC:s slutsatser, inte ens de mest säkerställda. Och samtidigt har besvärande intressekonflikter. Dessa debattörer kan också leverera undergångsretorik även om det då sällan lyfts som alarmism eller aktivism. Nedan följer några exempel. Bedöm själv.

Efter att USA avvisat Kyotoavtalet 2001 skickade Competitive Enterprise Institute (CEI) sin konsult Chris Horner över Atlanten. Han var även advokat för Cooler Heads Coaltion, en gruppering som beskriver sig själva som en informell ad hoc-grupp, fokuserad på att skingra myterna om global uppvärmning. Bland medlemmarna hittas ett stort antal av de organisationer som varit mest aktiva i att sprida desinformation om klimatvetenskapen samt några oljebolag. Mellan 1997–2015 har de fått uppemot 98 miljoner dollar i donationer från Exxon Mobil, konservativa stiftelser och så kallade dark money organizations.[2] Horner är dessutom författare till ett par storsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism (även om de utgavs efter det nedan beskrivna hände).

Avsikten med Horners uppdrag var att starta en tankesmedja som skulle påverka europeiska politiker. Det vet vi eftersom en oförsiktig person kastat en utskriven powerpointpresentation i en papperskorg som Greenpeace hittade. Horner har bekräftat äktheten. Där framgår planen:

”I USA har en informell koalition bidragit till att framgångsrikt förhindra Kyoto-liknande program genom att upprätthålla en rationell röst för civilsamhället i debatten om klimatekonomi, vetenskap och politik. Denna modell bör efterliknas, när så är lämpligt, för att vägleda liknande ansträngningar i Europa.”[3]

Horner beskrev också hur han via en annan tankesmedja hade direktkanaler in till EU-parlamentet där han hållit flera föredrag. Tankesmedjan han syftade på var European Enterprise Institute (EEI), startad och driven av Gunnar Hökmark (M) under sin tid som EU-parlamentariker. Horner menar att det var EEI som hade kontaktat honom för att få hjälp med energi- och miljöfrågor.

Förutom att Hökmark själv var vice ordförande för EPP – den största politiska grupperingen inom EU – fanns en rad politiska högdjur med i smedjans rådgivande kommittéer (exempelvis vicepresidenten för europeiska investeringsbanken, sittande finansminister för Slovenien, före detta finansministern för Slovakien, tidigare vice premiärminister i Österrike och tillika dåvarande EU:s särskilda samordnare för stabilitetspakten för sydöstra Europa).[4] Trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet.[5]

Nu lyckades Horner inte starta upp sin tänkta tankesmedja och han uttryckte sin förvåning över att intresset inte fanns. Men i EEI lade han kraft på att påskina hur dyrt och meningslöst Kyotoavtalet skulle bli för EU.

Det var dock inte det enda fossildrivna amerikanska påverkansförsöket för att få EU att inte acceptera Kyotoprotokollet.

2003 startades tankesmedjan International Council for Capital Formation (ICCF) med hemmabas i Bryssel. Eller rättare sagt, de hade en registrerad adress alldeles jämte EU-parlamentet i Bryssel. Men när Corporate Europe Observatory (CEO) tänkte avlägga ett besök upptäckte de att det endast fanns ett postfack att prata med.

En receptionist bekräftade att ICCF inte hade något kontor och CEO fick istället ett telefonnummer de kunde kontakta dem på. Numret gick dock till en annan lobbyorganisation. I praktiken hade ICCF:s verksamhet (workshops i EU-parlamentet och liknande) under tre år drivits av denna organisation. CEO efterfrågade information om detta samarbete men företagets chef vägrade ge någon info med hänvisning till sekretessavtal.[6]

Men i själva verket är ICCF ingen europeisk tankesmedja utan ett dotterbolag till American Council for Capital Formation (ACCF), ännu en av dessa tankesmedjor som vurmar för frihandel och bekämpar myndigheters regleringsiver. De var exempelvis väldigt aktiva i kampanjerna att hålla USA borta från Kyotoavtalet. ExxonMobil bidrog med 1,6 miljoner dollar till ACCF:s arbete.[7] Och nu drev de samma kampanj i EU (enligt inläggen på ICCF:s webbsida tycks deras enda syfte ha varit att agitera mot Kyotoavtalet).

ACCF startade alltså ICCF och dess chef blev Margo Thorning, som då hade, och fortfarande har, höga poster inom ACCF. Hon har tidigare jobbat på bland annat USA:s energidepartement och varit med och påverkat skeenden både i USA och internationellt.

Thorning skrev några rapporter för ICCF:s räkning som skulle bevisa att EU-ländernas ekonomier skulle drabbas mycket hårt om Kyotoavtalet efterlevdes.[8] Tyskland, Spanien, Storbritannien och Nederländerna skulle tappa 4–5 procent av BNP och leda till ett närmast katastrofalt ras i antalet jobbtillfällen. Dessa uppgifter användes exempelvis i en artikel i EEI:s tidskrift.[9] Likaså i rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning från 2007 utgiven svenska tankesmedjan Eudoxa AB.[10] Rapporten kom dock ursprungligen från Competitive Enterprise Institute och Eudoxa AB hade bett om att få översätta den. Författaren var också verksam i nämnda Cooler Heads Coaltion.

ICCF uppdaterade rapporterna 2005 (då diskussionerna om vad som skulle komma efter Kyotoavtalet började på allvar) och skrev ner de alarmerande siffrorna något. Men det var fortfarande ett stålbad av rang som väntade EU om Kyotoavtalet skulle uppfyllas. Dessa rapporter uppmärksammades i stora medier som BBC, ABC News, Bloomberg, Reuters, MSNBC News med flera.[11] För Bloomberg uppgav Thornberg att: ”Kostnaden för avtalet överskrider nyttan med råge”. Likaså uppgav hon att ICCF finansierades av handelsorganisationer, försäkringsbolag och företag inom fossilbranschen.

Idag har vi facit på detta och vet att det var ren skräckpropaganda, EU sänkte utsläppen betydligt mer än vad målen krävt (även de konsumtionsbaserade koldioxidutsläppen sjönk) utan någon ekonomisk kris.[12] Men det är sällan dessa personer eller organisationer kallas alarmister. Kanske skulle man rent utav kunna kalla dem aktivister?

Men tillbaka till ICCF. Det brukar sällan vara mer än något enstaka steg bakåt i kontaktkedjorna tills man stöter på någon av de mest kända och drivande tankesmedjorna i klimatförvillarbranschen. ICCF är inget undantag. I deras Board of advisers hittas exempelvis:

Richard Rahn, tidigare chef för ACCF, rådgivare åt Bush d ä, senior fellow på Cato Institute och talare på Heartland institutes klimatkonferenser (som utgjort en central del i klimathotsskepticismens spridande).

Gerd-Rainer Weber – finns på Heartland Institutes websida och har också talat på deras klimatkonferenser. Med i German Coal Mining Association.

ICCF:s Board of Trustees är också full av prominenta herrar som innehaft riktigt höga poster inom både näringsliv och tidigare amerikanska regeringar.[13]

ICCF har vidare ordnat en rad arrangemang där dignitärer från EU-parlamentet deltagit.[14] Bilden nedan är tagen ur programmet från ett evenemang 2004 som ICCF arrangerade ihop med tre andra tankesmedjor, alla välkända i klimatdebatten. EU-parlamentets vicepresident deltog i arrangemanget, liksom andra betydelsefulla ledamöter. Lena Ek (C) var moderator. ICCF:s rubrik om workshopen på sin webbsida berättar vad den handlade om:

”Tankesmedjor varnar ’kostnaden för Kyoto 10 till 15 gånger högre än EU-förutsägelser’ och uppmanar till ett radikalt omtänk i 2012 års policy.”[15]

Förutom Thorning höll exempelvis Mitra Barun föredrag som representant för den indiska tankesmedjan Liberty Institute. Han har även varit kolumnist för Wall Street Journal och har där förklarat att IPCC bildades med syfte att stater skulle roffa åt sig mer makt på bekostnad av det privata näringslivet.[16]

Han påtalade även hur andra miljölarm och ”gröna profetior varit patetiska” och tog upp DDT-larmen på 1960-talet som skulle kostat miljontals liv (se kapitel 6:4), befolkningsbomben på 1970-talet, skydda skogen-åtgärder på 1980-talet (antar att han syftar SO2-utsläppen och surt regn), freoner och ozonhålet på 1990-talet. Och nu då klimatförändringarna som han 2010 slog fast inte visade sig stämma.

Likt många andra inom den här debatten har även Mitra Barun en egen sida på Heartland Institutes webbplats.

En annan presentatör var ekonomiprofessor Richard Tol som varit medförfattare till flera IPCC-rapporter. Ett par år innan detta möte hade han publicerat en studie som sade att klimatförändringarna skulle få en relativt liten påverkan på ekonomin och länge till och med vara positiv.[17].

Tol väckte stor uppmärksamhet när han hoppade av skrivandet av IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare i IPCC:s femte rapport (IPCC AR5 WG2) 2014. Anledningen var att han tyckte det blev för alarmistiskt och att det inte togs hänsyn till de många positiva effekter som uppvärmningen förde med sig. Han hade ju själv gjort studier som kommit fram till att klimatförändringarna skulle ge en positiv effekt, åtminstone upp till 2,2 °C.[18] En studie som förstås använts av så kallade skeptiker:

Uppståndelsen gjorde ekonomer uppmärksamma på Tols aktuella studie från 2009 och vid närmare granskning upptäcktes en rad felaktigheter.[19] Det ledde till att Tol fick uppdatera sin artikel inte bara en utan två gånger. Han kallade felen ”små gremlins” som smugit sig in. Men även efter korrigeringarna konstaterades att av de totalt tjugoen angivna slutsatserna var tio felaktiga och kunde inte replikeras.[20] Inte heller tidskriftens redaktörer var nöjda efter uppdateringarna utan lade till en egen kommentar.[21]

Tol publicerade en liknande artikel 2018.[22] Han hade där sammanställt resultaten från tjugotvå studier och kommit till slutsatsen att klimatförändringarna skulle ha en övervägande positiv effekt (åtminstone till en början). Men utav dessa studier var bara tio publicerade under de senaste femton åren. Endast två, båda mer än femton år gamla, visade på en positiv nettoeffekt från klimatförändringarna. Den ena visade en effekt på 0,1 procent på ekonomin – men den behandlade enbart marknadseffekter och inte påverkan på ekosystem och liknande. Den andra positiva artikeln var skriven av Tol själv. Det finns också ett antal studier som pekade på negativa effekter som Tol hade ignorerat. I princip byggde hans slutsats i mycket hög grad på hans egen studie som i sammanhanget avvek markant från de övriga (en så kallad outlier).

Tol har varit inblandad i en rad kontroverser där han inte tagit saklig kritik särskilt bra. Ett fall resulterade i att ett femtiotal ekonomiprofessorer kritiserade Tols beteende i ett gemensamt uttalande.[23]

Med andra ord, det finns gott om anledningar till att EU-delegaterna skulle förhålla sig skeptiska till den information de fick vid detta tillfälle.

Det var ICCF. Och de andra tankesmedjorna som var med att ordna eventet, hur har de förhållit sig till IPCC:s slutsatser?

Tankesmedjan Centre for New Europe (CNE) har fått gedigna bidrag från oljejätten ExxonMobil. År 2004 var 80 000 dollar dessutom öronmärkta för att gå till utbildning om klimatförändringarna.[24]

Bild: Från ExxonMobils rapporter World Wide Giving 2004 resoektive 2005

Och vad kan tänkas ingå i dessa utbildningar undrar man? Jag har ingen aning men på CNE:s numera nedlagda webbsida beskriver de sin mission:

”Att avslöja den moraliskt panikdrivna skräpvetenskap som alltför ofta dominerar dagens miljödebatt, CNE är främst engagerade i områden som klimatförändringar, global uppvärmning och allmänt främjande av sund vetenskap.”

Man behöver inte ägna många minuter på deras sidor för att inse att deras syn på ”sund vetenskap” inte är liktydigt med det IPCC representerar, snarare motsatsen – några av klimatförvillandets allra vanligaste myter sprids på deras sidor. IPCC kallas för ”en märklig samling ägghuvuden” och blogginläggen är fulla av liknande kommentarer.[25]

2004 ordnade de ett event där ovan nämnda Chris Horner, efter cocktails, höll ett föredrag med titeln Climate Alarmism Reconsidered, som enligt beskrivning skulle visa att klimatförändringarna till största delen var positiva och att obligatoriska utsläppsminskningar av växthusgaser byggde på orealistiska antaganden. Horner presenterades så här:

”Han fungerar som rådgivare till Cooler Heads Coalition, senior fellow vid fri-marknadsinriktade Competitive Enterprise Institute (CEI), och som policyrådgivare och chef för institutionella relationer för European Enterprise Institute (EEI).”[26]

Ingen som jobbade med honom då kan komma och påstå att hans kopplingar till fossilindustrin, och likaså hans inställning till IPCC:s slutsatser, var okända.

Samma år ordnade CNE även ett föredrag med Fred Singer – som redan nämnts varit en av IPCC:s mest notoriska och aktiva kritiker.[27] CNE har även publicerat rapporter skrivna av Singer.

En annan föreläsning ordnades med Carlo Stagnaro. Förutom att han bloggat på CNE:s webbsida var han även chef för tankesmedjan Istituto Bruno Leoni (se nedan) och likaså Fellow vid ovan beskrivna ICCF. Stagnaros föredrag skulle undersöka vilka som gör påståenden om klimatförändringarna, varför de gör dem och om det fanns några vetenskapliga grunder för dem.

CNE:s vd mellan åren 2005–2007 var Mattias Bengtsson. Dessförinnan hade han varit chef för Timbro. Jag har ingen aning om hans åsikter i klimatdebatten, men det som har beskrivits ovan utgjorde uppenbarligen inget problem då.

Nämnda Instituto Bruno Leoni är en italiensk libertariansk tankesmedja. De har finansierat Heartland Institutes klimatkonferenser[28] och har likaså publicerat rapporter ihop med en lång rad andra kända tankesmedjor som inte går hand i hand med IPCC:s slutsatser. De är, eller har i alla fall varit, medlemmar av fossilbundna Cooler Head Coalition.[29]

Vid en konferens på Bali 2007 skulle FN:s klimatkonvention avhandla vad som skulle följa efter Kytotoavtalet. Många marknadsliberala organisationer ville för allt i världen inte ha ett förlängt avtal med bindande krav på att minska koldioxidutsläppen. Ett sextiotal av dessa tankesmedjor startade därför en ny samarbetsorganisation (de tycks aldrig ta slut) kallad Civil Society Coalition on Climate Change (CSCCC). En månad innan FN-konferensen publicerade de en rapport som ifrågasatte både IPCC:s objektivitet och hur den vetenskapliga bilden av klimatfrågan framställdes. Rapporten inleds:

”Vetenskapen om klimatförändringar är fortfarande hett omtvistad, med betydande oenighet om vilken effekt mänskligheten kan ha på jordens framtida klimat. Ändå finns det ett stort tryck på politikerna att vidta åtgärder. Tyvärr har organisationen som inrättats för att ge råd om vilka åtgärder de ska vidta, Intergovernmental Panel on Climate Change, visat sig vara starkt partisk.”[30]

CSCCC tog också upp hur forskare på 1970-talet varnade om en ny istid (se kapitel 11.3.5) och att klimatfrågan seglat upp till att bli the mother of all environmental scares. Istället för att acceptera, som de uttrycker det, ”rapporter skrivna av IPCC (och andra partiska analyser)” låter de i sin rapport några av de mest aktiva klimathotsskeptikerna formulera sin syn på saken (Paul Reiter, Indur Goklany med flera).

De frågade sig också om fortsatta regleringar á la Kyotoavtalet var nödvändiga, eller om de egentligen bara var ett knep som mäktiga särintressen tar till för att kunna fortsätta att tjäna miljarder dollar från dessa ”på vår bekostnad”.

Institut Economique Molinari är en fransk tankesmedja i samma stöpning som de ovan. Inte heller de tycker att IPCC:s slutsatser är något att lita på och har valsat runt de vanliga gamla motbevisade argumenten.[31]

De hänvisar också till ICCF:s rapporter om att Kyotoprotokollet skulle bli en ekonomisk katastrof för EU. Och allt det för att fixa ett problem som ”kanske inte ens existerar”:

”Man kan undra över grunden för ett protokoll [Kyoto] som föreslår att man ska sluka resurser till ett värde av miljarder för att bekämpa den illa definierade orsaken (mänskliga utsläpp av CO2) till den globala uppvärmningen, ett problem som kanske inte ens existerar.”

Och så här kan man fortsätta. Brittiska Institute of Economic Affairs (IEA) har nämnts i kapitel 5. Unearthed avslöjade 2018 att IEA har finansierats av bland annat oljejätten BP sedan 1967. De utnyttjar IEA för att få ”tillgång till” ministrar bortom allmänhetens kännedom. I ett filmklipp från en undercoveroperation ger Mark Littlewood, dåvarande chef för IEA, en potentiell klient ett erbjudande: för ett bidrag om 42 500 pund skulle en rapports innehåll kunna påverkas för att gynna klientens affärsintressen.[32]

Thatcher, som blev känd för att vilja ta krafttag i klimatfrågan, skrev i sina memoarer att bland annat boken Climate Change: Challenging the Conventional Wisdom fick henne att tänka om och inse att allt hade handlat om hysteri med syfte att ge världen en anledning att införa socialism. Författare var Julian Morris – ekonom på IEA. De har gett ut andra böcker på samma tema, exempelvis Climate Alarmism Reconsidered av Robert Bradley Jr (2004).

Och håll i er nu, för här följer ännu ett exempel på ett inte alls ovanligt inavelsmönster bland dessa tankesmedjor:

Bradley Jr är Energy & Climate Change Fellow vid IEA men har också haft positioner på, ja, du gissade rätt, Cato Institute och CEI och har talat på Heartland Institutes klimatkonferenser. Han har dessutom jobbat sexton år på oljebolaget Enron. Som sig bör har han även startat och drivit en egen tankesmedja: Institute for Energy Research (IER), finansierad av bland annat ExxonMobil och andra inom fossilindustrin.[33]

Ett av deras pressmeddelande från 2009 hade rubriken Låt inkvisitionen börja och handlar om hur Spaniens satsning (subventionering) på jobb inom den förnybara energisektorn i realiteten leder till att mer än två jobb går förlorade för varje nytt som skapades.[34] Det varnades för att om USA slog in på samma väg med liknande subventioner, som Obama då hade aviserat, riskerades miljontals arbetstillfällen.

Uppgifterna kom från en rapport skriven av en spansk ekonomiprofessor, Gabriel Calzada Álvarez. Han var Research Fellow vid ovan nämnda Centre for New Europe och har talat vid Heartland Institutes klimatkonferenser. Även Calzada startade en egen marknadsliberal tankesmedja, Instituto Juan de Mariana, 2005 som var med och publicerade den aktuella rapporten som väckte stor uppmärksamhet i USA, med stor hjälp av IER. Calzada hamnade i Fox News såväl som i amerikanskt kongressförhör.

Men rapporten fick genast hård kritik från både USA:s och Spaniens administrationer som bemötte den i utförliga repliker. Liknande kritik kom från andra oberoende ekonomer. Uppgifterna om antalet jobb stämde exempelvis inte överens med officiell jobbstatistik och det framgick inte varifrån Calzada hade fått sina siffror. Studien skulle också ha byggt på väldigt förenklade och orimliga scenarier som jämfördes på sätt som inte var relevanta. Även Wall Street Journal tyckte studiens metodik haltade betänkligt.[35]

En närmast identisk historia utspelade sig i vårt grannland. Obama hade inte bara hyllat Spaniens satsning på förnybar energi utan även Danmarks satsningar på vindkraft. Han hade påstått att den täckte 20 procent av landets elbehov och använt det som argument för att USA skulle göra något liknande.

Center for Political Studies (CEPOS) är en dansk tankesmedja i Timbrostil. CEPOS publicerade en rapport som hävdade att Obamas påstående var fel, och att danskarna fick betala dyrt för vindkraften som bara stod för några få procent av behoven.[36] Även här dök det upp massiv kritik, bland annat i en utförlig rapport från ett stort antal forskare:

”Men detta påstående bygger på en felaktig tolkning av statistik och en bristande förståelse för hur de internationella elmarknaderna fungerar. Följaktligen är resultaten av CEPOS-studien i allmänhet inte korrekta. Dessutom hävdar CEPOS-studien att användning av vindkraftverk i Danmark är ett mycket dyrt sätt att minska CO2-utsläppen och att detta är orsaken till de höga energiskatterna för privata konsumenter i Danmark. Dessa påståenden är också vilseledande. Kostnaden för CO2-minskning genom användning av vindkraft under perioden 2004-2008 var endast 20 EUR/ton. Dessutom betalas de danska vindkraftverken inte av energiskatter.” [37]

Precis som i fallet med rapporten från Spanien åkte författarna till CEPOS-rapporten över Atlanten och presenterade sina slutsatser i en rad framträdanden i USA med hjälp av Institute for Energy Research (IER).[38]

Det framkom senare att det också var IER som beställt rapporten av CEPOS och betalt författarnas lön.

”Jag vet inte vem som stöttar dem. Det intresserar mig inte. De kontaktade mig och så skrev vi rapporten, säger Agerup [CEPOS chef].

Agerup medgav dock att han och en av rapportens författare, Hugh Sharman, under deras företags turné i USA i höstas gjordes medvetna om förhållandet mellan [Institute for Energy Research] och den amerikanska kol- och oljeindustrin.”[39]

Nej, självklart visste de inget om kopplingarna till fossilindustrin.

När Gunnar Hökmark av Mats Engström, då ledarskribent på Aftonbladet, blev konfronterad med frågor om sitt samarbete med CEI:s konsult Chris Horner, svarade han på politikers vis:

”Men de uppfattningar som jag eller andra för fram räcker inte för Engström eftersom han har bestämt vad andra ska tycka så att han kan angripa deras uppfattningar. Faktum är att han menar att man inte ens bör träffa eller samtala med personer som har en annan uppfattning om man ska vara trovärdig i hans ögon. Jag bör omedelbart bryta kontakten med Chris Horner och European Enterprise Institut som har gett Horner en möjlighet att framföra sina åsikter i debatter med andra som inte delat hans uppfattning, däribland mig själv som är vice ordförande i detta institut. Tala om vibrationer från andra tider.

Problemet för min del är att jag ständigt träffar människor som har olika uppfattningar än mina egna, och jag tycker det är spännande. Väldigt många av de diskussioner och debatter som EEI arrangerar handlar om att olika uppfattningar ska brytas.”[40]

Nu var det, enligt Horner själv, EEI som kontaktade honom om hjälp.[41] Det handlar inte om att träffa människor med andra uppfattningar för att det är spännande som Hökmark låter påskina. De anställde Horner för att framföra tankesmedjans åsikter. Att vid den tiden påstå att man inte kände till CEI:s eller Horners uppfattning om IPCC:s slutsatser är att helt inkompetensförklara sig själv.

Av publikationer och framträdande i EEI:s regi att döma var Horners jobb att hjälpa dem att sprida skräckpropaganda om Kyotoavtalet och de avtal som skulle komma därefter. Man får ha olika åsikter om hur man ska minska utsläppen men att EEI spridit obefogad alarmism över klimatavtalen är ett faktum. Likaså att Horner knappast tog klimatfrågan på allvar, nedan är en bild på framsidan av hans bok The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism från februari 2007:

Peter Jungen, en tysk affärsängel, var EEI:s ordförande, har även suttit i styrelsen för den tyska lobbygruppen Institute of Free Enterprise som sponsrat Heartland Institutes klimatkonferenser.[42] De har även själva ordnat liknande arrangemang där bland annat Horner hållit föredrag. En programbeskrivning från 2015 inleddes:

”Enligt ’World Climate Council’ IPCC har det inte varit någon global uppvärmning under de senaste 18 åren. Men trots denna uppenbara skillnad mellan alarmistiska klimatmodeller och empiriska data slutar inte världens politiska ledare att ’bekämpa klimatförändringarna’.”

Bland föreläsarna fanns flera företrädare för Heartland Institute liksom kända ”klimatförnekare” som Christopher Monckton och Willie Soon.

Den polske entreprenören Jerzy Samborski, startade EEI tillsammans med Hökmark. 2009 signerade han ett öppet brev till deltagarna på FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 som inleddes:

“Fri handel, Inga klimatskatter! Teorin om en mänskligt orsakad global uppvärmning, oavsett om du håller med om den eller inte, är inget annat än en vetenskaplig hypotes.”

Det är svårt att tro på utsagor om att någon inom EEI tog klimatförändringarna på särskilt stort allvar.

De ovan beskrivna kontaktvägarna och sättet som information sprids är inget specialfall, det är så här det har sett ut. Det är dock fel att tolka det jag beskrivit ovan som att jag påstår att alla marknadsliberaler och deras organisationer skulle vara klimatförnekare – så är förstås inte fallet.

Och påståenden att marknadsliberaler generellt helt skulle strunta i miljön är rena halmgubbeargument. Det finns dock olika åsikter om hur problem ska övervinnas och där lär libertarianer och miljöorganisationer förmodligen aldrig komma överens. Och det är helt i sin ordning. Det är en del av demokrati att få tycka olika.

Men det är bevisat bortom alla tvivel att många av dessa ideologiskt drivna tankesmedjor har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen om klimatvetenskapen. De är direkt ansvariga för att klimatförnekeriet har kunnat få ett så starkt fäste i samhällsdebatten. Att helt ta avstånd från IPCC och istället aktivt sprida budskapet att klimatvetenskapen bara handlar om fusk har uppenbarligen heller inte varit ett problem för att bedriva samarbeten i de här miljöerna (även om det inte rörde klimatarbete).

Jag kan därför tycka det är en aning stötande, och en hel del historierevision, när personer som Timbros dåvarande vd Benjamin Dousa skriver ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mars 2021). Istället är det klimataktivisterna som påstås vara det verkliga hotet mot vår välfärd. Hur mycket av dessa klimatprotester hade vi sett om inte dessa organisationer i över trettio år – i samarbete med fossilindustrin – bestridit att det ens existerar ett problem?

Nästa kapitel ->>

[1] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[2] Climate Investigations webbsida om Cooler Head Coalition https://climateinvestigations.org/climate-deniers/cooler-heads-coalition/ Cooler Head Coalitions webbsida: https://web.archive.org/web/20151018180349/http://www.globalwarming.org/about/

[3] Pressure to reverse the winds of change, The Irish Times 2005-12-10 https://www.irishtimes.com/news/pressure-to-reverse-the-winds-of-change-1.1286480

[4] Hämtat från Euoropean Enterprise Institutes hemsida november 2023 http://www.european-enterprise.org/items/aboutus/index.html

[5] Rapporter om finansiering av lobbyorganisationer i EU, bland annat European Enterprise Institute: Corporate Europe Observatory (CEO): 2005: http://archive.corporateeurope.org/thinktanksurvey.html  

2006: http://archive.corporateeurope.org/ThinkTankSurvey2006.html  

[6] Corporate Europe Observatory webbsida: Awarding deception: Rewarded for anti-Kyoto lobbying ? 2007-06-25 https://archive.corporateeurope.org/awardingdeception.html

[7] DeSmogs webbsida: The American Council for Capital Formation (ACCF) https://www.desmog.com/american-council-for-capital-formation/

[8] Thorning, M., “Kyoto Protocol and Beyond: Economic Impacts on EU Countries”, International Council for Capital Formation, oktober 2002  https://iccfglobal.org/pdf/economic-impact2002.pdf

[9] Stagrano, Carlo, The cost of Kyoto, Enterprise Europé 2004 (sid 16) http://www.european-enterprise.org/items/whatwedo/journal/Entreprise20Europe20Issue1.pdf

[10] Murray, Iain, Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, Eudoxa AB, 2007 https://web.archive.org/web/20070110100915/http:/www.eudoxa.se/content/archives/klimatet.pdf

[11] Se ICCF:s webbsida https://web.archive.org/web/20230802022236/https://www.iccfglobal.org/news/index.html

[12] Se sammanställning i inlägg på mathsnilsson.se: Aktivist i kostym, 2022-11-14: https://mathsnilsson.se/2022/11/14/aktivist-i-kostym/ samt https://mathsnilsson.se/2023/02/13/lobbyismens-dunkla-bakvagar/

[13] Från International Council for Capital Formations webbsida: https://www.iccfglobal.org/about/directors.html

[14] Se exempel på  https://mathsnilsson.se/2023/02/13/lobbyismens-dunkla-bakvagar/

[15] Från International Council for Capital Formations webbsida 2004-12-10: https://web.archive.org/web/20211019234748/http://www.iccfglobal.org/research/climate/cop-10dec2004.html

[16] Barun S. Mitra, Environmental ‘Crisis’ and Government Power, Wall Steet Journal 2010-03-10 https://www.wsj.com/articles/SB10001424052748703775504575136733707732628

[17] Tol, R.S. Estimates of the Damage Costs of Climate Change. Part 1: Benchmark Estimates. Environmental and Resource Economics 21, 47–73 (2002). https://doi.org/10.1023/A:1014500930521

[18] Tol, Richard S J. 2009. ”The Economic Effects of Climate Change.” Journal of Economic Perspectives, 23 (2): 29-51. DOI: 10.1257/jep.23.2.29 

[19] Ward, Bob, More flaws in estimates of the economic impacts of climate change, 2018-02-07 https://www.lse.ac.uk/granthaminstitute/news/more-flaws-in-estimates-of-the-economic-impacts-of-climate-change/

[20] Nordhaus, William and Moffat, Andrew, (2017), A Survey of Global Impacts of Climate Change: Replication, Survey Methods, and a Statistical Analysis, No 23646, NBER Working Papers, National Bureau of Economic Research, Inc, https://EconPapers.repec.org/RePEc:nbr:nberwo:23646.

[21] Journal of Economic Perspectives—Volume 29, Number 1—Winter 2015—Pages 217–220

[22] Tol, Richard J, The Economic Impacts of Climate Change, Review of Environmental Economics and Policy 2018 12:1, 4-25

[23] Statement on Richard Tol för stöd av Ackerman : http://frankackerman.com/Tol/Support_Statement_Sept2013.pdf

[24] ExxonMobil World Wide Giving report 2005: https://www.documentcloud.org/documents/1019881-2005-exxon-giving-report.html ExxonMobil World Wide Giving report 2004 https://www.documentcloud.org/documents/1019878-2004-exxon-giving-report

[25]Centre for New Europes arkiverade webbsida: https://web.archive.org/web/20071007194128/http:/www.cneenvironment.org/

[26] Centre for New Europes arkiverade webbsida: https://web.archive.org/web/20071020052710/http://www.cne.org/events/by_date/event_2004_1109_horner.htm

[27] Centre for New Europes arkiverade webbsida: https://web.archive.org/web/20071020052150/http://www.cne.org/events/by_date/event_2004_0527_singer.htm

[28] https://www.brunoleoni.it/6th-international-conference-on-climate-change

[29] Climate Investigations webbsida om Cooler Head Coalition https://climateinvestigations.org/climate-deniers/cooler-heads-coalition/ Cooler Head Coalitions webbsida: https://web.archive.org/web/20151018180349/http://www.globalwarming.org/about/

[30] Civil Society Report on Climate Change, Civil Society Coalition on Climate Change, 2007, ISBN 1-905041-15-2 https://web.archive.org/web/20141102103257/http://csccc.info/wp-content/uploads/2007-Civil-Society-Report.pdf

[31] Institut Economique Molinari, Earth warming myth, Oktober 2004 https://www.aos.wisc.edu/~ahulme/aos101/IEM_GW.pdf

[32] Carter, Ross, Revealed: BP and gambling interests fund secretive free market think tank, Unearthed, 2018-03-07 http://web.archive.org/web/20190503113951/https://unearthed.greenpeace.org/2018/07/30/bp-funding-institute-of-economic-affairs-gambling/ Ross, Carter, A hard Brexit think tank told a potential donor it could influence its research reports in exchange for funding, Unearthed, 2018-07-29 https://unearthed.greenpeace.org/2018/07/29/a-hard-brexit-think-tank-offered-a-prospective-us-agribusiness-donor-the-chance-to-influence-its-report-on-green-brexit/

[33] Desmogs webbsida om Institute for Energy Research https://www.desmog.com/institute-energy-research/

[34] Institute for Energy Research, pressmeddelande  Let the Inquisition Begin 2009-09-21 https://www.instituteforenergyresearch.org/uncategorized/let-the-inquisition-begin/ Rapporten: Gabriel Calzada Álvarez, INSTITUTO JUAN DE MARIANA 2009, senare publicerad i PROCESOS DE MERCADO. Volumen VII, Número 1, Primavera 2010. ISSN: 1697-6797-13. https://www.instituteforenergyresearch.org/wp-content/uploads/2015/05/090327-employment-public-aid-renewable.pdf

[35] Morris, Craig, Grist 2009-08-24 https://grist.org/article/2009-08-24-conservative-studies-on-clean-energy-jobs-miss-mark/ En sammanställning av kritik hittas på Altman, Peter, Debunking the “Spanish Jobs Study”: 9 Inconvenient Truths You Should Know About , NRDC 2009-09-23 https://www.nrdc.org/bio/pete-altman/debunking-spanish-jobs-study-9-inconvenient-truths-you-should-know-about

[36] Sharman, Meyer, Wind Energy — The Case of Denmark, Center for Politiske Studier, September 2009 https://www.wind-watch.org/documents/wind-energy-the-case-of-denmark/

[37] Lund, Henrik et al, Danish Wind Power Export and Cost. research project Coherent Energy and Environmental System Analysis (CEESA) 2009, ISBN 978-87-91830-40-2

[38] Pressmeddelande: Something Rotten? Obama Says Danes Receive 20% of Their Power Via Wind; New Study Tells the Real Story, Institute for Energy Research, 2009-09-14 https://www.instituteforenergyresearch.org/renewable/wind/something-rotten-obama-says-danes-receive-20-of-their-power-via-wind-new-study-tells-the-real-story/ 

[39] Kroldrup, Lars, Fossil Fuel Interests Paid for Danish Study Critical of Wind Power. Does It Matter?, New York Times 2010-03-10 https://archive.nytimes.com/green.blogs.nytimes.com/2010/03/22/fossil-fuel-interests-funded-danish-study-critical-of-wind-power-does-it-matter/

[40] Hökmars egna blogg Aftonbladet och synen på andras åsikter 2006-05-07 http://hokmark.eu/aftonbladet-och-synen-pa-andras-asikter/

[41] Pressure to reverse the winds of change, The Irish Times 2005-12-10 https://www.irishtimes.com/news/pressure-to-reverse-the-winds-of-change-1.1286480

[42] DeSmogBlog om Peter Jungen och Institute for Free Enterprise, https://www.desmogblog.com/institute-free-enterprise   

Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Del III: Alla skrämselscenariers moder

Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”

Efter att världens länder lyckats få Montrealprotokollet på plats var hoppet stort om att även komma till rätta med koldioxidutsläppen. 1988 bildade FN sin klimatpanel IPCC, och viljan att agera fanns över hela det politiska spektrumet. Samma år hölls en klimatkonferens i Toronto där man kom överens om målet att de globala koldioxidutsläppen år 2005 skulle ligga 20 procent under 1988 års nivåer. Optimismen var märkbar.

När det väl kom till kritan att agera gick den initiala enigheten dock snabbt i kras.

Tanken var att ett bindande avtal skulle signeras under ett möte i nederländska Noordwijk 1989. Men när forskare och tjänstemän gjort sitt och ländernas miljöministrar kom dit för att sätta sin signatur på avtalet tog det stopp i maskineriet. Förhandlingarna pågick långt in på nätterna. Sveriges dåvarande miljöminister var Birgitta Dahl (S) och när hon tillfälligt lämnade förhandlingsrummet frågade en amerikansk aktivist hur det gick. Svaret löd:

”Your government is fucking this thing up!”[1]

USA lyckades påverka Storbritannien, Japan och Sovjetunionen och tillsammans såg de till att det knappt blev en tummetott av avtalet. I det slutliga uttalandet noterades bara att ”många” nationer stödde en stabilisering av utsläppen – men angav inte vilka nationer eller på vilken utsläppsnivå. I praktiken innebar det att det gyllene tillfället att utnyttja den tidigare närmast unisona politiska viljan att åtgärda problemen nu var borta.

Som nämndes i kapitel 6:1 hade ju George Bushs vallöfte i presidentkampanjen 1988 varit att få ner koldioxidutsläppen. Varför hade USA svängt? En ledtråd kanske ges i hur Bush ska ha kommenterat IPCC:s första rapport från 1990:

‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[2]

Och med mina vetenskapsmän refererade han till de tre fysikerna bakom tankesmedjan George C Marshall Institute (GMI) som beskrivits i kapitel 6:1. Deras budskap var att klimatförändringarna hade mycket lite med våra utsläpp att göra. Det vill säga raka motsatsen till de slutsatser som en väldig majoritet klimatforskare dokumenterat i IPCC:s rapport.

En närmare granskning visar att det knappast handlade om att GMI bara ville nyansera kunskapsläget. Det är uppenbart att de fullt medvetet spred lögner.

I GMI:s rapport Global warming: What does the science tell us?[3] från 1991 hävdas att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De hänvisade till en studie publicerad i Science från 1981[4], utförd av den kände klimatforskaren James Hansen och hans forskargrupp på Nasa. I en graf visade GMI att Hansens modellberäkningar av växthuseffekten inte alls korrelerade särskilt bra med den verkligt observerade temperaturen:

Men det är ingen forskare som påstår att koldioxiden är det enda som påverkar temperaturen. GMI hade helt sonika plockat ut en detalj ur sitt sammanhang. I Hansens artikel redovisas nämligen att deras modellberäkningar hade en ganska bra korrelation med observerade temperaturer när de inkluderade effekten från andra relevanta parametrar:

Det förefaller orimligt att så pass erfarna akademiker som de i GMI bara råkade missa detta.

I princip allt som GMI har hävdat genom åren är idag motbevisat. De menade exempelvis i den ovan nämnda rapporten att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären endast skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen. Vi har redan passerat denna temperatur med råge trots att vi bara nått halvvägs till en fördubbling av koldioxidhalten.

Och GMI var långt ifrån ensamma om att vilja påverka politiker och opinion att inte reglera fossilindustrin. I USA bildade en lång rad av landets största företag, inklusive oljebolagen, lobbyorganisationen Global Climate Coalition (GCC).[5] Deras huvudmål var att hålla USA borta från internationella avtal som begränsade deras frihet och konkurrensförmåga. Flera av de konservativa och libertarianska tankesmedjor som nämnts i tidigare kapitel började också jobba för högtryck.

1991: PR-kampanj sponsrad av Western Fuels Association, Edison Electric Institute. Den avbröts när det blev känt att de bakomliggande hade intressekonflikter och med avsikt riktat in sig på att påverka fattiga och de med låg utbildning.

Jag har i min bok Spelet om klimatet skildrat hur detta påverkansarbete gått till. Jag ämnar inte i detalj upprepa allt här men det finns några punkter som behöver tas upp för att förstå resonemangen i efterföljande kapitel.

Det finns enormt mycket information och vetenskapliga bemötande till alla de närmast otaliga myter som snurrar omkring på nätet. En del kommer att tas upp i senare kapitel, men det är bortom avsikten med denna bok att redovisa dessa i detalj.

Idag är koldioxidens ökande växthuseffekt inte bara en hypotes från teoretiska modeller (vilket ofta påstås). Den är även empiriskt uppmätt, både vid jordytan[6] och globalt via satellit.[7] Redan 1967 publicerade Manabe (som fick Nobelpriset i fysik 2021) och en kollega en studie rörande det som kommit att kallas växthuseffektens fingeravtryck: Nämligen att ökade koldioxidhalter ger en uppvärmning av nedre delen av atmosfären (troposfären) men däremot en nedkylning av den övre (stratosfären).[8] Denna effekt är empiriskt bekräftad.[9] (Om en ökad solinstrålning vore orsaken till uppvärmningen förväntas däremot även stratosfären att värmas upp.) Men det är ändå bara några av de mängder av pusselbitar som utgör helheten.

Naturligtvis finns det fortfarande osäkerheter, vilket det alltid kommer göra inom all vetenskap. Men faktum är att det inte går att få ihop så kallade skeptikers bild av det vetenskapliga läget utan att beskylla större delen av alla klimatforskare och IPCC för ett enormt omfattande fusk. Och just det har varit en röd tråd genom hela klimatdebatten.

Republikanska politiker ända upp i kongressen har uttalat närmast otaliga anklagelser om att forskare myglar. De har hotat med stämningar om inte forskare lämnade ut all möjlig information med avsikt att avslöja fusk. Det finns till och med tankesmedjor som satt detta i system, förfarandet står till och med i deras verksamhetsbeskrivning.[10]

Klimatforskare i framförallt USA har med andra ord varit hårt ansatta under lång tid och det är något man bör veta när man kanske tycker att vissa av dem överreagerar på uttalanden i sociala medier.

Med det sagt så är förstås inte IPCC felfritt. En del mindre sakfel har hittats i några rapporter och det har funnits en del kritik mot transparens och liknande. Flera oberoende utredningar har gjorts, till exempel 2001 av amerikanska National Research Committee, 2010 av InterAcademy Council.[11] De föreslog en del förändringar i processer och förtydliganden i policydokument och liknande.

Men felen som hittats är få och inget av dem har påverkat slutsatserna. Det är förstås inget så kallade skeptiker håller med om. Jag tror dessutom det är helt omöjligt att få till en sådan här typ av organisation där ingen känner sig felaktigt behandlad eller kränkt av att dennes vetenskapliga studier inte får tillräcklig uppmärksamhet. Det betyder förstås inte att man ska ignorera kritik.

Det ska återigen klargöras att den huvudsakliga motsättningen i denna enorma kontrovers inte handlar om att ”skeptiker” bara velat nyansera debatten något – de har ihärdigt påpekat att det inte ens existerar något problem. Ett bevis för det fås av den redan nämnde fysikern Fred Singer, som varit en nestor i att kritisera IPCC.

Han påpekade 2001 att det visserligen skett en uppvärmning under det senaste århundradet, men bara fram till 1940, efter det fanns det enligt honom inga hållbara bevis för en ökande trend.[12] I samma intervju hävdade han att vi inte skulle se någon större uppvärmning inom en överskådlig framtid, naturliga klimatvariationer skulle överskugga all mänsklig påverkan. Budskapet upprepade han i ett föredrag så sent som 2016.[13] (Han var då visserligen 92 år, han gick bort 2020). Det gjorde även debattören Tony Heller vid samma konferens. Allt skulle bara handla om manipulation med mätserier menade de. Året efter satt Heller i den amerikanska kongressen och vittnade om den saken.

Kampanjerna mot IPCC och ambitionerna att begränsa utsläppen har inte varit slumpmässig. 1998 kallade lobbyorganisationen American Petroleum Intitute till möte. Deltog gjorde representanter för oljebolag och en rad av de tankesmedjor som redan nämnts. De tog fram en detaljerad handlingsplan med uttalat mål att få företagsledare, politiker och allmänhet att tycka att klimatvetenskapen var alldeles för osäker för att acceptera Kyotoavtalet eller liknande regleringar. Möteshandlingarna har läckt och är nu offentliga.[14]

Bland annat skulle man knyta till sig forskare och mediaträna dessa så att de offentligt kunde ifrågasätta den gängse bilden av ett förestående klimathot. Projektet skulle också finansiera vetenskapliga studier som saluförde deras bild av läget. De ville uttryckligen skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Man skulle vidare bearbeta vetenskapsjournalister, nyhetsredaktioner och politiker, ta fram utbildningsmaterial och distribuera till skolor, skapa gräsrotrörelser som kunde sprida budskapet och så vidare.

Den föreslagna budgeten låg på cirka åtta miljoner dollar spritt på två år. De tänkta finansiärerna var olika energibolag och deras lobbyorganisationer. De listade även potentiella organisationer som skulle kunna fördela de investerade fonderna, exempelvis redan nämnda Marshall Institute och Competitive Enterprise Institute (båda som i sin tur fått stora pengar från fossilindustrin).

De inblandade menar att det bara handlade om brainstorming och inget som omsattes i handling. Det kanske är sant, men det finns åtskilliga exempel på att allt det jag räknat upp ovan har skett i verkligheten på olika sätt.

Som redan nämnts i tidigare kapitel 6:1, drog Fred Singer 2003 med hjälp av bland annat tankesmedjan/lobbyorganisationen Heartland Institute igång det som senare skulle bli NIPCC – The Nongovernmental International Panel on Climate Change. De har anordnat otaliga konferenser och publicerat flera omfattande rapporter som är uppbyggda som IPCC:s rapporter, men har motsatt budskap. De utgör med andra ord ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Ni kan läsa hur meteorologiprofessor Lennart Bengtsson sågar en av dessa rapporter vid fotknölarna i kapitel 6:1.

NIPCC är fortfarande aktiva och som synes i bilden nedan från den svenska bloggen Klimatsans, så handlar det fortfarande inte om att ”bara nyansera debatten lite”:

Det står utom alla tvivel att lobbyverksamheten har haft en betydande effekt på opinion och politik i USA.

Marc Morano var kommunikationschef hos den republikanske senatorn James Inhofe under 2006 och likaså för Senate Environment and Public Works Committee under Bushs regeringsperiod. År 2009 startade han i regi av tankesmedjan CFACT en blogg och publicerade bland annat kontaktdetaljer till klimatforskare och uppmanade sina följare ”låta dem veta att de finns”. Många gånger i väldigt bryska ordalag som att forskare förtjänar att sparkas på när de ligger ner, pryglas offentligt och liknande.

När forskare har berättat om alla de hot som detta lett till (forskaren Michael Mann var exempelvis tvungen att utrymma sitt labb efter att någon skickat ett okänt vitt pulver i posten), ursäktar han sig med att ”det bara var ett dumt uttryck” som inte skulle tas så allvarligt. Han ville bara se till att professorerna inte fick leva ostört i sina bubblor. Denna typ av kontroverser har varit en del av framförallt den amerikanska klimatdebatten under alla år.

Som redan nämnts gav sig lobbyorganisationer och mängder med konservativa och libertarianska tankesmedjor in i debatten och de har sedan dess varit själva motorn i ”motståndsrörelsen”.[15] Det är också väl dokumenterat hur fossilindustrin har finansierat mycket av detta arbete.[16] Exempel på detta ges i efterföljande kapitel.

År 2001 deklarerade Bush d.y. att USA inte skulle ratificera FN:s Kyotoavtal. (Det var dock inte enbart republikaner som stödde beslutet.) Främst berodde det på att länder som Kina inte belades med utsläppskrav, och därmed skulle påverka USA:s konkurrens och ekonomi negativt. I ett brev till lobbygruppen Global Climate Coaltion tackade Bush för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet tagits delvis baserat på deras input.[17]

POTUS = President of the United States

En utredning har också visat att Bushs administration redigerat expertmyndigheters vetenskapliga rapporter med avsikt att tona ner allvaret och lyfta fram osäkerheterna.[18] En av de ansvariga, Philip Cooney, har erkänt att ändringar gjordes. Bara två dagar efter att utredningen blev offentlig slutade han sitt jobb för att ta anställning hos oljejätten ExxonMobil. Innan regeringsjobbet hade han ansvarat för lobbygruppen American Petroleum Institutes klimatarbete.[19]

Liknande ansträngningar för att begränsa forskares möjlighet att förmedla kunskap har gjorts i Kanada. År 2006 tillträdde den politiskt konservative Stephen Harper som ny premiärminister och ändrade landets informationspolicy för statligt anställda forskare. De fick inte prata med journalister utan klartecken från kommunikationsavdelningarna. Likaså var journalister tvungna att ansöka centralt om tillstånd för att få en intervju.

Kanadensiska forskare har vittnat om att de inför vetenskapliga konferenser fått förskrivna svar på förväntade ”känsliga” frågor och noggranna instruktioner om vad de fick svara på. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat.[20]

Lobbyorganisationer lyckades alltså påverka USA:s ledning till att säga nej till Kyotoavtalet. Men lobbyorganisationerna tänkte inte stanna där, nu behövde även EU:s politiker övertygas. Men det var en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.

Nästa kapitel ->

[1] Nathaniel Rich, Losing Earth: The Decade We Almost Stopped Climate Change, New York Times 1 aug 2018 https://www.nytimes.com/interactive/2018/08/01/magazine/climate-change-losing-earth.html

[2] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change. Manchester University Press, Manchester & New York.

[3] Robert Jastrow, William Nierenberg, Frederick Seitz, Global warming: What does the science tell us?, Energy, Volume 16, Issues 11–12, 1991, Pages 1331-1345, https://doi.org/10.1016/0360-5442(91)90006-8

[4] Hansen, J., D. Johnson, A. Lacis, S. Lebedeff, P. Lee, D. Rind, and G. Russell, 1981: Climate impact of increasing atmospheric carbon dioxide. Science, 213, 957-966, doi:10.1126/science.213.4511.957

[5] Robert J. Brulle (2023) Advocating inaction: a historical analysis of the Global Climate Coalition, Environmental Politics, 32:2, 185-206, DOI: 10.1080/09644016.2022.2058815

[6] Feldman DR, Collins WD, Gero PJ, Torn MS, Mlawer EJ, Shippert TR. Observational determination of surface radiative forcing by CO2 from 2000 to 2010. Nature. 2015 Mar 19;519(7543):339-43. doi: 10.1038/nature14240. Epub 2015 Feb 25. PMID: 25731165.

[7] Kramer, R. J., He, H., Soden, B. J., Oreopoulos, L., Myhre, G., Forster, P. M., & Smith, C. J. (2021). Observational evidence of increasing global radiative forcing. Geophysical Research Letters, 48, e2020GL091585. https://doi.org/10.1029/2020GL091585

[8] Manabe, S., and R. T. Wetherald, 1967: Thermal Equilibrium of the Atmosphere with a Given Distribution of Relative Humidity. J. Atmos. Sci., 24, 241–259, https://doi.org/10.1175/1520-0469(1967)024<0241:TEOTAW>2.0.CO;2.

[9] Santer BD, Po-Chedley S, Zhao L, Zou CZ, Fu Q, Solomon S, Thompson DWJ, Mears C, Taylor KE. Exceptional stratospheric contribution to human fingerprints on atmospheric temperature. Proc Natl Acad Sci U S A. 2023 May 16;120(20):e2300758120. doi: 10.1073/pnas.2300758120. Epub 2023 May 8. PMID: 37155871; PMCID: PMC10193933.

[10] Ogburn, How to Cope When Activists Ask for Climate Scientists’ Personal Emails, Scientific American, 2014-01-21 https://www.scientificamerican.com/article/how-to-cope-when-activists-ask-for-climate-scientists-personal-emails/

[11] InterAcademy Council, Climate Change Assessments, Review of the Processes and Procedures of the IPCC 2010 https://archive.ipcc.ch/pdf/IAC_report/IAC%20Report.pdf

[12] Voice of America, Intervju med Fred Singer april 2001, Youtube, kanal Ilya B upplagt 2016-07-27 . https://www.youtube.com/watch?v=COt6_nd0E-A

[13] Evaluating The Integrity Of Official Climate Records, The 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska, upplagd på Youtube kanal DPPMeetings 13 juli 2016 (hänvisningen till Fred i talets inledningen är Fred Singer som höll tal innan Tony Heller). https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU&t=25s

[14] Memo Global Climate Science Communications, finns exempelvis på Union of Concerned Scientists webbsida: https://www.ucsusa.org/sites/default/files/attach/2015/07/Climate-Deception-Dossier-2_API-Climate-Science-Communications-Plan.pdf

[15] Exempelvis: Skildrat i min bok Spelet om klimatet, Polaris fakta, 2021; Keane, Phoebe, How the oil industry made us doubt climate change, BBC, 2020-09-20, https://www.bbc.com/news/stories-53640382 

[16] En mängd dokument hittas exempelvis på Union of Concerned Scientists webbsida: https://www.ucsusa.org/resources/climate-deception-dossiers

[17] Vidal, John, Revealed: how oil giant influenced Bush, The Guardian 2005-06-08 https://www.theguardian.com/news/2005/jun/08/usnews.climatechange Samlad info om GCC, med länkar till dokument finns på webbsidan DeSmog https://www.desmog.com/global-climate-coalition/

[18] A) Government Accountability Project, Political Interference with Climate Change Science Under the Bush Administration,10 dec 2007 https://whistleblower.org/us-government/congress-legislation-and-oversight/house-oversight-report-on-administration-political-interference-with-climate-change-science/ B) Union of Concerned Scientists: https://www.ucsusa.org/resources/climate-change-research-distorted-and-suppressed

[19] Andrew Revkin, Former Bush Aide Who Edited Reports Is Hired by Exxon, New York Times 15 jun 2005 https://www.nytimes.com/2005/06/15/politics/former-bush-aide-who-edited-reports-is-hired-by-exxon.html

[20] CBC News, It’s official — the Harper government muzzled scientists. Some say it’s still happening, 22 mars 2018 https://www.cbc.ca/news/health/second-opinion-scientists-muzzled-1.4588913

Kapitel 6:4 – DDT och Aaron Wildavsky / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized13 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Under covidpandemin gjordes enorma vetenskapliga framsteg. Viruset identifierades snabbt. Analysmetoder och olika snabbtest togs fram. Vaccin utvecklades i rekordfart och började tillverkas i en enorm skala.

Men bristen på kunskap i kombination med det allvarliga läget blottade tydligt hur forskare är vanliga människor precis som alla vi andra. Stundtals var samtalet inte särskilt smickrande för akademin. Påhoppen haglade. Hastigt hopplitade studier och artiklar blev till sanningar. Professorer stod i tv och påstod bergsäkert – men utan vetenskapligt stöd – att munskydd var lika effektiva som vaccin.

I paniken som rådde tycktes några inom akademin välja bort den vetenskapliga metodiken för att istället anamma minsta uttalande som bekräftade ens egen uppfattning. Allmänheten valde snabbt sida. Konspirationsteorier och antivaccinpropaganda följde som ett brev på posten (ber om ursäkt för en metafor som i den digitala tidsåldern och ”effektiviseringar” kanske inte längre är användbar?).

Bortom de skrikande rubrikerna jobbade dock merparten av forskare på utan att dra de säkra slutsatser som ofta dryftades i sociala medier och i morgonstudior. De samlade in data och utvärderade. Hyfsat säkra slutsatser i komplexa frågor tar tid att få fram. Som det alltid ha varit.

Begreppet försiktighetsprincipen blev högaktuellt. Vilka åtgärder är egentligen berättigade för att undvika risk? Sannolikheten att åtgärder trots goda intentioner istället förvärrar situationen är långt ifrån försumbar när man inte har koll på orsak och verkan.

Jag hamnade i ett upprört meningsutbyte om detta när jag på Twitter kommenterade en text i Expressen. Inte för att jag hade en annorlunda åsikt i frågan om försiktighetsprincipen utan för att DDT togs upp som ett varnande exempel:

”Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade.”[1]

DDT är förmodligen miljödebattens främsta symbolfråga och argument likt dem ovan är vanliga. De dyker även upp i klimatdebatten med uppenbar avsikt att misskreditera miljörörelsen. Svenska tankesmedjan Eudoxa AB fick exempelvis tillåtelse av Competetive Enterprise Institute att översätta deras rapport Vad varje europé bör veta om global uppvärmning (2007) där de påstår:

”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”[2]

Ett makalöst populistiskt uttalande och jag återkommer snart till det.

DDT-frågan kopplas starkt till marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. Där lyfte hon riskerna med att sprida de enorma mängder bekämpningsmedel som då länge hade gjorts utan några djupare tankar på konsekvenser. Boken handlar dock långt ifrån enbart om DDT. Som redan har nämnts brukar boken anges som ett startskott för miljörörelsen. Vill man sänka förtroendet för denna blir Rachel Carson en självklar måltavla.

Och utsatt blev hon redan på sin tid.

Kemikalieindustrin försökte stämma henne och när det misslyckades satsade de 250 000 dollar på en PR-kampanj med syfte att svartmåla Carson och den vetenskap hon hänvisade till. Hon blev kallad hysterisk, ovetenskaplig och kommunist. Hon blev även påhoppad för att vara en ogift kvinna som tog sig i ton.[3]

Och trots att Carson inte argumenterade för ett totalstopp för bekämpningsmedel målades skräckscenarier upp av hennes opponenter (som sällan lyfts upp som överdriven alarmism i debatten på samma sätt som miljöargument ofta gör). White-Stevens, vetenskapsman och representant för kemiindustrin och American Cyanamid Company, förutspådde en dramatiskt återgång till den ”mörka tidsåldern” av svält, sjukdomar och död om användningen av bekämpningsmedel begränsades.[4]

Och tongångarna har knappast blivit bättre med åren. År 2007 lanserade Competitive Enterprise Institute webbsidan RachelWasWrong.com (Rachel hade fel). I ett pressmeddelande skrevs:

”Även om Carson kan ha menat väl, fick hennes retorik och anti-teknologiska åsikter förödande konsekvenser, särskilt för barn i Afrika. Vår webbplats innehåller fotografier av några barn som miste livet i malaria sedan DDT förbjöds. Vi ber att folk också kommer ihåg deras födelsedagar, med hopp om att det kommer att uppmuntra beslutsfattare att tänka om dåraktig och farlig politik.”[5]

Ett i mina ögon smaklöst tilltag. På samma sida hittas länkar till mängder med dokument och inlägg om varför kemikalier är bra och regleringar är dåliga.

På webbsidan JunkScience fanns ett räkneverk som räknade upp hur många som dog på grund av att DDT hade förbjudits. The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death.[6] Sidan drivs av Steven Milloy, som bland annat jobbat på Cato Institute, Competetive Enterprise Institute och Fox News (och är likaså en av de mer aktiva i klimatdebatten). Det verkar inte finnas ett enda utsläpp som är värt att reglera enligt honom.

Journalisten James Delingpole, även han en känd förvillare inom klimatdebatten, skrev 2014 på Breitbart News:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”[7]

Liknande artiklar har publicerats i en lång rad av världens större tidningar, om än inte lika tillspetsade. Men temat är klart: att DDT-förbudet inneburit massmord på oskyldiga människor. Nu hade artikeln i Expressen jag kommenterade inget med dessa extrema uttalanden att göra, däremot bygger resonemanget på samma felaktigheter. När jag påpekade detta fick jag till svar att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menade att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt). Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer menade han. Istället förespråkade han mer trial and error, det vill säga att man testar och agerar när problem uppstår. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. Svaret blev nej. Jag ska exemplifiera med fallet DDT varför han gör det alldeles för enkelt för sig. (I själva verket är det mesta i boken skrivet av Wildavskys studenter men han berättar i förordet att han aktivt medverkat till texterna och står för varenda ord i boken).

Huvudargumentet i både hans bok och i Expressenartikeln ”Att helt förbjuda DDT gjorde mer skada än nytta” är i realiteten en stor halmgubbe. För nej, det har aldrig funnits ett totalt förbud.

I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och även där var det fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar efter förbudet inom jordbruket 1972. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick långt efter detta förbud.[8] Produktionen av DDT var som högst 1962, åttiofem tusen ton per år, men volymerna sjönk sedan stadigt långt innan förbudet infördes.[9]

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall bara om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa exempelvis malaria. Länder som Indien införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden kommit, konstaterade att ”Som situationen är nu används DDT fortfarande i stor utsträckning, både inom jordbruket och för vektorkontroll [=bekämpa sjukdomsspridning], i vissa tropiska länder.”[10]

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Flera miljöorganisationer ville inkludera DDT i denna förbudslista. Men det blev inget totalförbud denna gång heller. WHO inkluderar numera DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds numera detta även av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet, ökad kostnad och även ett ökat antal malariafall. Men rent generellt korrelerar malariautbrotten inte särskilt bra med DDT-förbuden och den gemensamma nämnaren är inte brist på DDT.

En artikel i den vetenskapliga tidskriften Malaria Journal har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom sjuttiofem fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram.[11] Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000. En tredjedel berodde på att myggorna utvecklat resistens mot DDT, men nio av tio gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen på grund av bristande resurser vad det gällde sjukvård, distribution och så vidare. Enbart besprutning är inte tillräckligt.[12]

Att skylla problemen enbart på förbuden är helt enkelt ren och skär populism, men det passar bra in i världsbilden för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”. Det finns otaliga exempel på där återuppblossande malariaepidemier i fattiga länder inträffade långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.[13]

Ett par exempel förutom de som hittas i ovanstående referenser:

Peru: ”Tyvärr ökade malaria igen 1970 när myggor blev DDT-resistenta och finansieringen av malariakontrollprogrammet minskade.”[14]

Iran och flera grannländer: ” På grund av den dubbla resistensen hos An. stephensi mot DDT och dieldrin, användes malation IRS vid malariavektorkontroll i Iran sedan 1968.”[15]

Och på tal om resistens:

”År 1956 visade endast fem arter av dessa myggor resistens; i början av 1960 hade antalet stigit till tjugoåtta. I Västafrika, Mellanöstern, Centralamerika, Indonesien och Östeuropa innehåller de resistenta myggorna några mycket farliga malariavektorer.”[16]

Orden är Rachel Carsons.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bland annat tyfus), fästingar, husflugor och så vidare utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller de läkemedel som finns mot malaria.

Wildavsky diskuterar inte resistensproblemet alls i sin bok. Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen. Det finns åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad på grund av att sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen av DDT infördes redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom 1972.[17] Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen och fått politiker att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som var grunden som förbuden fattades på (men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen). Fyra vetenskapliga genomgångar gjordes på uppdrag av USA:s regering, alla fyra rekommenderade en utfasning av DDT:

(1) 1963, ”Use of Pesticides,” A Report of the President’s Science Advisory Committee (PSAC)
(2) 1965, ”Restoring the Quality of Our Environment,” A Report of the Environmental Protection Panel, PSAC
(3) 1969, Report of the Committee on Persistent Pesticides, Division of Biology and Agriculture, NRC, to the Agriculture Department
(4) 1969, Mrak Commission Report

DDT ersattes stegvis av nya medel som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT. Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall redovisas, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd. Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Aldrig tidigare har dock så många skadedjur med ett så brett spektrum av vanor och egenskaper ökat till skadliga nivåer efter applicering av något material, som har inträffat efter användning av DDT i äppelbesprutningsprogrammen.”[18]

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika skadliga för fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

Jag har i tidigare kapitel gett flera exempel när hela fiskpopulationer slogs ut efter DDT-besprutning (kapitel 2:4).

Wildavsky menar att det fanns få bevis för att DDT orsakade hälsoproblem för människor, och likaså att bevisen var svaga för negativ påverkan på vilda djur och växter. Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa allvarlig hälsopåverkan på människor. Ofta byggde dessa fynd på slutsatser utifrån djurförsök och enskilda kliniska fall. Det medger även WHO i exempelvis en rapport från 1979, även om det fanns flera studier som indikerade problem.[19] Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Och här märks också ensidigheten tydligt. Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människor kritiserades med rätta hårt redan då.[20] Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömupparnas siffror? Ja, det gör i alla fall ”regleringsskeptiker”, ett av deras vanligaste argument om att DDT inte påverkade djurlivet negativt kommer just från naturföreningen National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar. (Oftast hänvisas då till webbsidan Junk Science). De sägs nämligen visa att antalet fåglar ökade, inte minskade, under denna tid. Wildavsky nämner detta, men säger förvisso att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Både antal platser där dessa årliga räkningar utfördes och antalet fågelskådare hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. På 1930-talet stod 679 personer för räkningen som utfördes på 203 olika platser. Fyrtio år senare deltog 32 322 personer på 1320 olika platser.[21]

De hade på slutet av denna tidsperiod särskilt riktat in sig på att följa upp havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör. Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder av fåglar dog efter DDT-besprutningar. Här citat från en vetenskaplig artikel:

”Det finns betydande bevis för att DDT ackumulerats från kontaminerade daggmaskar och dödat ett stort antal vandringstrastar och andra trastar på 1950- till 1970-talen (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).[22]

(Vandringstrast heter i USA american robin och ska inte blandas ihop med european robin, den art vi kallar rödhake.)

Wildavsky påpekar vidare att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men ingen påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och som beskrivits i tidigare kapitel fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80 procent i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes). Det är en åsikt och inte fakta.

Återhämtningen av populationerna efter förbuden har också varit anmärkningsvärd. Men trots att det har gått femtio år sen förbudet så dör fåglar än idag på grund av DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). 2012 observerades fåglar i USA som dog i spasmer väldigt lika dem som DDT-drabbade fåglar visade förr. Det visade sig att dessa fåglar hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA.[23] I området fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Teorier har ofta svaga punkter: bioackumulering kan vara verklig, men …” och spekulerar sedan i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 1960-talet. Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Det finns mer att kommentera både från Wildavskys bok och diverse andra argument i samma stil som florerar på nätet, men jag nöjer mig så. Det bör återigen påpekas att Rachel Carson inte heller förespråkade ett totalstopp för användandet av bekämpningsmedel:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.

Praktiska råd ska vara ’Spraya så lite som du bara kan’ istället för ’Spraya till gränsen för vad du kan’. […] Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det är förståndiga ord om gäller i allra högsta grad än idag.

Wildavskys DDT-text är i mina ögon ett vetenskapligt haveri. Det kanske beror på att det var hans studenter som skrivit merparten och de var förstås mycket väl medvetna om sin handledares negativa inställning i frågor om statlig reglering och påverkades därav? Det är inte mina ord utan Wildavskys egna och en felkälla han själv diskuterar i introduktionen. Han trycker på hur han aktivt tagit del i produktionen och att de hade vänt och vridit på argumenten för att få ihop en objektiv text.

De hade även skickat de olika kapitlen på remiss till sakkunniga. Och här dyker han upp igen, Fred Singer – nestorn i att ifrågasätta vedertagen vetenskap inom en rad miljöfrågor (se kapitel 6:1). Han var en av dem som anlitats som expert. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas vetenskapliga råd (SEPP).

Ett kapitel i Wildavskys bok But is it true? handlar om klimatförändringarna och är minst lika vinklat som det om DDT beskrivet ovan. Han avvisar bevisen som klimatforskarna presenterat rörande mänsklig påverkan och lyfter i stället fram naturliga variationer som mera troliga orsaker. Han ifrågasätter till och med uppvärmningen med stöd av temperaturmätserier från enbart USA som utgör knappt två procent av världens yta.

Wildavsky skrev dessutom förordet till en bok av Robert Balling utgiven 1992 (The Heated Debate: greenhouse predictions versus climate reality) och avfärdar den globala uppvärmningen som ännu en av alla obefogade skrämselhistorier. Han riktar svidande kritik mot reglering av växthusgaser som enligt honom skulle leda till en avindustrialisering av USA och sänka ”vår levnadsstandard till urusla nivåer”. Den verkliga faran, menade han, kom från ”människor som vill kontrollera vårt beteende i den globala uppvärmningens namn”.[24]

Balling är för övrigt professor i geologi och har varit mycket aktiv i att bestrida IPCC:s slutsatser. Han har dessutom fått stora pengar från fossilindustrin.[25]

Det är förstås lätt att utmåla personer likt Wildavsky som att vara av industrin köpta vettvillingar som inte bryr sig om miljö och hälsa. Men det är att göra det lätt för sig. En hel del av Wildavskys inlägg om när försiktighetsprincipen kan ge motsatt effekt bör man naturligtvis ta åt sig av. Men det är symptomatiskt för den här debatten att en klick av akademiker ligger bakom en mängd så kallade skeptiska böcker och publikationer utgivna på libertarianska tankesmedjor och liknande.

Alla delar de en ganska extrem syn på regleringar och statens inblandning. Liksom den att i princip alla miljölarm är överdrivna och att vetenskapen där är korrumperad av forskare som bara fiskar efter statliga forskningsanslag. Personer som Fred Singer återkommer ständigt som referens och expert inom områden han själv inte har forskat i.

De måste förstås få ge ut vilka böcker och saluföra vilka åsikter de vill. Problemet är inte att de försöker påverka opinionen utan hur det görs. Men det bidrar naturligtvis till att det i miljöfrågor ofta kan vara mycket svårt att veta vem man kan lita på.

Nästa kapitel ->

[1] Zander, Joakim Åtgärdernas effekter kan bli värre än viruset, Expressen 2020-03-19 https://www.expressen.se/kultur/atgardernas-effekter-kan-bli-varre-an-viruset/

[2] Murray, Iain, Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, Eudoxa AB, 2007 https://web.archive.org/web/20070110100915/http:/www.eudoxa.se/content/archives/klimatet.pdf

[3] Robin McKie, Rachel Carson and the legacy of Silent Spring, The Guardian 27 maj 2012 https://www.theguardian.com/science/2012/may/27/rachel-carson-silent-spring-anniversary

[4] Lear, Linda J. “Rachel Carson’s ‘Silent Spring.’ (sid 18)” Environmental History Review, vol. 17, no. 2, 1993, pp. 23–48. JSTOR, https://doi.org/10.2307/3984849. Accessed 15 Nov. 2023.

[5] Morrison, Riachard, Competitive Enterprise Institutes webbsida 2007-05-21 https://cei.org/blog/rachel-was-wrong/

[6] The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death http://junksciencearchive.com/malaria_clock.html

[7] Delingpole, James, Google celebrates the 20th-century’s greatest female mass murderer Rachel Carson, Breitbart 2014-05-27 https://www.breitbart.com/europe/2014/05/27/google-celebrates-the-20th-century-s-greatest-female-mass-murderer-rachel-carson/

[8] Excerpt from DDT, A Review of Scientific and Economic Aspects of the Decision To Ban Its Use as a Pesticide, prepared for the Committee on Appropriations of the U.S. House of Representatives by EPA, July 1975, EPA-540/1-75-022 https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[9] https://web.archive.org/web/20211125124535/https://wwwn.cdc.gov/TSP/ToxProfiles/ToxProfiles.aspx?id=81&tid=20

[10] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[11] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[12] Greenwood, B., Mutabingwa, T. Malaria in 2002. Nature 415, 670–672 (2002). https://doi.org/10.1038/415670a

[13] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[14] Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303

[15] Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

[16] Carson, Rachel, Silent spring II, New Yorker, 1962-06-23, https://www.newyorker.com/magazine/1962/06/23/silent-spring-part-2

[17] DDT Regulatory History: A Brief Survey (to 1975), US Environmental Protection Agency  https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[18] Baker, Howard, Spider Mites, Insects, and DDT, Yearbook of Agriculture 1952, National Agricultural Library Digital Collections  https://naldc.nal.usda.gov/download/IND43894268/PDF

[19] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[20] Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

[21]Per Dr. Gary Langham, Audubon Chief Scientist https://timpanogos.blog/2015/08/26/audubon-christmas-bird-count-issue-eagles-did-not-prosper-during-the-time-of-ddt/

[22] Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098

[23] https://www.sciencenews.org/article/ddt-lingers-michigan-town

[24] Hansson, S.O. Social constructionism and climate science denial. Euro Jnl Phil Sci 10, 37 (2020). https://doi.org/10.1007/s13194-020-00305-w

[25] Desmogs websida: https://www.desmog.com/robert-c-balling-jr/

Kapitel 6:2-3 Sanningssägarna och Julian Simon

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:2 Sanningssägarna

”Jag har rätt och du har fel.”

Det berömda citatet är från Hans Rosling, den numera avlidna professorn i internationell hälsa, när han läxade upp en reporter i danska tv-programmet Deadline 2015.

Vi var många som fascinerades av Roslings föredrag och iver att berätta om att tillståndet i världen är så mycket bättre än vad vi oftast tror. Mycket på grund av medias rapportering. Som han sade till reportern i samma program: ”Fakta om konkreta händelser är ni bra på, men överblicken är ni dåliga på.”

Roslings bok Factfulness blev en formidabel succé och han blev känd som en sanningssägare i en värld av pessimister som vill måla allt i svart. En del har dock kritiserat honom för att skönmåla vissa förhållanden som försvinner i all statistik. Jag vet inte hur det är med den saken, däremot är det ganska vanligt att i miljödebatter påtala hur mycket bättre allt har blivit och att miljörörelsen ropar på vargen i onödan. Statistik och siffror slängs fram som bevis. Men det kan vara lömskt.

I den senaste rapporten från IPCC (AR6, WG1 2021) konstateras att ytan som utsätts för mark- och skogsbränder har minskat globalt. Det är fakta och används också i debatten som bevis för att klimatalarmisterna överdriver.

Men IPCC nämner också att det främst beror på att människor förändrat landskap och beteende, särskilt i Afrika. Det startas exempelvis allt färre avsiktliga markbränder i jordbruket. Nedgången handlar alltså inte om klimatet. IPCC konstaterar samtidigt att perioder med ”eldriskväder” ökat och att skogsbränder i den boreala zonen, alltså på våra breddgrader, har blivit både större och intensivare samt förekommer mer frekvent. Siffror är förstås både nödvändiga och användbara, men om man inte vet vad som ligger bakom dem kan de lätt bli missvisande.

6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon

Det behövs verkligen människor som går mot strömmen och som belyser saker från olika håll. Det gäller inte minst inom olika miljöfrågor där det som i alla andra komplexa frågor ibland överdrivs. En som fick rykte om sig att vara en sådan här optimistisk sanningssägare var ekonomiprofessorn Julian Simon (han var också senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute). Under 1980-talet blev han lite av en mediafigur och mycket populär i konservativa kretsar, uppskattad för sin skarpa kritik av miljöalarmister och domedagsprofeter.

I flera dödsrunor – han gick bort 1998 – nämns att han alltid backade upp sina påståenden med fakta. Han, liksom Rosling, pekade på allt i världen som bevisligen blivit bättre, trots alla larm om det omvända.

Jag tänker inte låtsas att jag kollat upp allt han har sagt och gjort under sin produktiva levnad, jag är övertygad om att han sa vettiga saker. Men det lilla jag har kontrollerat får mig att vilja justera uttrycket till att han kanske backade upp sina påståenden med uppgifter och siffror – inte alltid fakta som i att han redovisade en objektiv bild av situationen.

Som jag påpekat tidigare: Det jag ofta saknar i den här typen av allt-har-blivit-bättre-perspektiv är att de nästan aldrig bryr sig om att gå in på hur det blivit så mycket bättre. Man lämnas med intrycket av att bara för att vi sett en ekonomisk tillväxt och att forskare har identifierat ett problem så har alla miljöproblem löst sig som i ett trollslag. Allvarliga problem förringas av bara farten och det låter som att de knappt ens existerar eller aldrig ens har existerat.

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga.[1] Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet. Han var bland annat rådgivare åt Ronald Reagan och som redan nämnts en hård förespråkare för avregleringar och marknadsekonomi.

Om bly i bensin skrev Simon att en studie från 1979, som visat att barn tappade i IQ på grund av blyförgiftning, hade motbevisats. Han konstaterade att det trots detta inte kommit förslag på att återinföra blyad bensin. Som om regleringen av bly hade tillkommit enbart baserat på den studien. EPA byggde vid den här tiden sina slutsatser på nyare studier som påvisade dessa negativa effekter vid ännu lägre halter bly i blodet.[2] Det var känt vid tiden då Simon gav ut sin bok men han ignorerade uppenbarligen det. (Läs mer om hur blytillsatserna i bensin och kampen att få bort dem i kapitel 8.)

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna. Han pekade på hur skogsdöden i Europa inte hade berott på svavelutsläppen (vilket var sant, se kapitel 9). De få sjöar som drabbades av försurning kunde enkelt och billigt kalkas menade han. Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men hänvisade till ”sitt sunda förnuft” och till en person som redan nämnts i kapitel 6: fysikern Fred Singer. Simon skrev:

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…]

Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se F. Singer (1995).”[3]

Vid denna tid hade IPCC gett ut sin andra rapport men den ignorerade Simon alltså. Likaså kemi om ozonlagret som belönats med Nobelpris 1995. Med andra ord, en enorm mängd vetenskapliga publikationer förvandlades i ett huj till ovidkommande detaljer. Till förmån för Singers åsikter.

Simon kan sägas utgöra den direkta motpolen till biologen Paul Ehrlich som tidigare beskrivits. I mångt och mycket kan deras många dispyter beskriva själva kärnan i mycket av miljöfrågornas problematik.

Det är nyttigt och bra för en demokrati att det finns olika åsikter. Problemet är att många som anammat Simons syn på tillvaron valt att helt bortse från en enorm mängd forskning. Det handlar alltså inte om åsikter. Det är skillnad på att kritisera överdriven alarmism och att i ivern att förringa problematiken kasta ut barnet med badvattnet och framställa det som att det inte ens existerar ett problem. Helt i strid mot stora mängder empiriska studier.

Nästa kapitel ->

[1] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

[2] Lead, Lies And Data Tape, Newsweek, 1992-03-15 https://www.newsweek.com/lead-lies-and-data-tape-196554

[3] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

1929 brakade Wall Street-börsen in i väggen och drog hela världsekonomin med sig i fallet. Ekonomen John Maynard Keynes åsikter om att staten skulle kontrollera marknaden hårdare blev dominerande.

På andra sidan åsiktsstaketet fanns ekonomer som Friedrich Hayek som menade att staten gjorde marknaden mindre effektiv och förhindrade värdeskapande. Det var enligt honom inte bara dåligt ur en ekonomisk synvinkel, det kunde även leda till politisk totalitarism.

1947 bildade Hayek organisationen Mont Pelerin Society (MPS) tillsammans med en rad andra nyliberala tänkare som skrivit in sitt namn i historien som exempelvis Karl Popper, George Stigler och Milton Friedman. De förespråkade mer frihet, frihandel med ett minimum av statliga regleringar samt lägre skatter. Åtta medlemmar av MPS har i skrivande stund fått Ekonomipriset till Nobels minne. Flera av dessa var nationalekonomer vid universitetet i Chicago som bidragit med flest pristagare genom åren. De har gett upphov till vad som brukar kallas Chicagoskolan som haft stor påverkan på samhällsdebatten och sägs ha influerat mycket av Världsbankens och Internationella Valutafondens policyrekommendationer.

En brittisk man vid namn Anthony Fisher läste Hayeks bok Vägen till träldom och blev eld och lågor. Han ville sprida budskapet och sökte upp Hayek i London 1945. Av honom fick han rådet att inte ta den politiska banan utan att istället starta en fri organisation som kunde forska och nå ut till intellektuella på ett annat sätt än vad politiker kunde.

1954 blev Fisher invald i MPS och året därpå startade han och en vän tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA) som långt senare skulle ha en väldigt aktiv roll i klimatdebatten. De publicerade en mängd rapporter som försökte sälja in fördelarna med deras syn på en fri marknad. Men på det stora hela förde de länge en ganska undanskymd tillvaro.

Sedan kom 1970-talet och samtidigt som världsekonomin började hacka infördes en lång rad lagar för att skydda miljön. Tillväxten avtog, oljeembargon och energikriser satte hård press på västvärlden. Politiker sökte lösningar och Keynes åsikter om hur ekonomin skulle skötas mötte allt hårdare motstånd. Tankar om en marknadsliberal samhällsordning växte sig allt starkare. En av dess främste förespråkare var Milton Friedman som 1976 belönades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I en berömd artikel från 1970 i New York Times argumenterade han för att företagens enda mål var att tjäna pengar åt sina ägare så länge de följde lagen och inte bedrev bedrägeri eller bedräglig reklam.[1] Han menade att företagsledare som tog andra hänsyn än att maximera vinsten (som till exempel miljö, social rättvisa eller välgörenhet) bröt mot sitt kontrakt med ägarna och använde deras pengar för sina egna syften.

Den förhärskande uppfattningen att miljön måste skyddas via förbud och förmaningar och att människors konsumtion var på väg att förgöra hela vår existens ifrågasattes av denna marknadsliberala rörelse. Mänskligheten skulle inte offra sig och hålla välfärden tillbaka. De miljörelaterade problemen löstes bäst genom utveckling och tekniska framsteg menade de. Och en förutsättning för detta byggde på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

En lika bärande del av resonemanget var äganderätten. Med ett tydligt privat ägandeskap får ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Om någon förorenar någon annans mark eller riskerar deras hälsa kan de hållas ansvariga i domstol. Dessa tankegångar ligger bakom de gigantiska skadestånd som ofta utdöms i USA – de är till för att avskräcka och för att företag ska ha kontroll på sin verksamhet.

Detta var även tankesmedjan IEA:s melodi. De hade ett mer eller mindre färdigförpackat alternativ till den då rådande ekonomiska politiken: Sänk skatterna och låt marknaden sköta det den gjorde bäst med ett minimum politisk inblandning.

Fisher hade visioner och åkte till USA. Där träffade han oljemagnaten Charles Koch som delade samma tankar om hur ett friare samhälle kunde skapas: genom att påverka politiken via tankesmedjor. 1974 startades Charles Koch Foundation, som 1977 blev Cato Institute – som senare också skulle spela en stor roll i klimatdebatten.

I USA var då de libertarianska tankesmedjorna Heritage Foundation och American Enterprise Institute redan verksamma. Fisher startade 1981 Atlas Economic Research Foundation som numera heter Atlas Network – ett internationellt nätverk som idag samlar upp mot 600 frimarknadsorienterade tankesmedjor. Timbro, som i sin nuvarande form bildades 1978, är en av dem.

Dessa organisationer har stundtals haft ett enormt inflytande på politiken i USA. Ett tydligt exempel är när Ronald Reagan blev president 1980. Heritage Foundation hade då lagt ut en miljon på att engagera över tvåhundra personer för att sätta samman ett tretusen sidor långt policydokument. Flera av Heritages medarbetare fick ta plats i Reagans administration[2] och upp mot 60 procent av de tvåtusen förslag som getts i rapporten sägs har genomförts under Reagans styre.[3]

En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Reagan-administrationen utnämnde Stroup till chef för Office of Policy Analysis vid inrikesdepartementet. Han var dessutom knuten till tankesmedjorna Independent Institute och Cato Institute.

Även Storbritannien anammade som bekant dessa strömningar i och med att Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Under 1980-talet växte liknande konservativa och libertarianska smedjor fram som svampar ur marken: George C Marshall Institute (1984), Heartland Institute (1984), Competitive Enterprise Institute (1984), Independent Institute (1986) och så vidare. Dessa tankesmedjor har också varit den huvudsakliga motorn i maskineriet i att ifrågasätta IPCC och den vedertagna vetenskapen bakom klimatförändringarna.

Mycket i denna värld tycks vara helt tvärtom jämfört med den gängse bilden av vad till exempel besvärande intressekonflikter innebär. Trumps administration ändrade EPA:s vetenskapliga råd i grunden och andelen industrianknutna experter fick en markant ökad andel av platserna. Det fanns långt gångna planer på att helt utesluta forskare som fått forskningsanslag från staten. Bland många tongivande nyliberala klimatdebattörer (långt ifrån alla dock) är det nämligen inte forskare knutna till näringslivet som har besvärande intressekonflikter utan de som är beroende av statens pengar.

Ja, man kan nog påstå att många av dessa organisationer utgjort miljörörelsens motpol i hart när varenda stor miljöfråga som existerat sedan 1980-talet. Det ska inte tolkas som att tankesmedjorna är en helt homogen massa med identiska åsikter. Inte heller som att de struntar i miljön. Men de har en helt annan värderingsgrund när det gäller risker och vilka åtgärder som kan rättfärdigas jämfört med miljörörelsen. Men kanske framförallt, de har i många fall haft helt olika uppfattningar om vad vetenskapen faktiskt säger. Och det skulle jag vilja påstå är ingen slump.

De marknadsliberala tankesmedjorna omsätter stora summor. Forskaren Robert Brulle gick igenom amerikanska skatteredovisningar för 91 organisationer som varit aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser. Mellan åren 2003 och 2010 hade de sammanlagt en årlig inkomst om 900 miljoner dollar.[4] En hel del av detta har kommit från oljeindustrin och konservativa stiftelser, men väldigt mycket kommer från anonyma finansiärer via konservativa stiftelser, så kallade dark money.

Och många är inte blyga med att de vill stöpa om hela samhällsstrukturen. I mitten på 1990-talet skrev vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation till och med en essä om hur det skulle gå till: Structure of Social Change:[5]

-Steg ett: donera pengar till universiteten för att skapa ”intellektuell råvara”.

-Steg två: donera pengar till tankesmedjor som processar ”råvaran” till en användbar form för att skapa opinion.

-Steg tre: donera pengar till ”gräsrotrörelser” som propagerar för en mindre stat och bantad statlig välfärd och liknande. Dessa agerar som säljarkår och för att få politiker att tro att det finns ett brett stöd hos allmänheten.[6]

Det finns naturligtvis miljardärer och filantroper på andra sidan åsiktstaketet som också vill förändra världen. Rockefeller Foundation donerar också stora pengar till USA:s kända universitet och ger bidrag till olika miljöprojekt och organisationer. De är likaså engagerade i klimatfrågan. Rockefeller hade också del i hur FN utformades efter andra världskriget och beskylls därför ofta för att ligga bakom FN:s klimatpanel – alltså i linje med vad exempelvis familjen Koch gör fast ”på andra sidan”. Är det så mycket bättre?

Det finns dock en stor skillnad här. Det är mycket väl dokumenterat hur många av de ovan nämnda tankesmedjorna i decennier gått på tvärs med en enorm mängd vetenskapliga studier. Det handlar inte om detaljer eller om att nyansera debatten utan ett systematiskt arbete för att förvilla med en tydlig, och dokumenterad, agenda. Där finns också mycket besvärande intressekonflikter då det till stor del finansierats av personer, företag och organisationer med stora ekonomiska intressen i frågan. Min bok Spelet om klimatet beskriver hur detta har gått till och naturligtvis finns det enormt mycket information att inhämta på andra håll om detta. Det blir mer om det i senare kapitel.

Men, påpekar vän av ordning, även de nämnda tankesmedjorna hänvisar ju till professorer och andra akademiker. Och marknadsliberaler är självklart inte onda människor som helt avsiktligt vill utplåna jordens djur och växtliv. De menar ju också att de har vetenskapen på sin sida. Hur går detta ihop?

Ja, det sätter fingret på den springande punkten i många andra stora miljödebatter och då särskilt klimatfrågan. Att miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor förespråkar olika lösningar är inte kruxet, det handlar om att de ofta har haft helt olika syn på om det ens existerar ett problem eller inte. Och att det har funnits meriterade akademiker som drivit de ”klimathotsskeptiska kampanjerna” har varit en helt avgörande faktor till att de blivit så framgångsrika.

Även detta går, åtminstone delvis, att spåra till 1970-talets reaktion mot den växande miljörörelsen. För det var inte bara i de ekonomiska och politiska kretsarna denna uppstod. Det var definitivt inte alla professorer som var nöjda med den ”larmande miljömedvetenheten”, dess undergångsretorik och vad som många uppfattade som ren teknikfientlighet.

Nästa kapitel ->

[1] Friedman, Milton, A Friedman doctrine‐- The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits, New York Times 1970-09-13 https://www.nytimes.com/1970/09/13/archives/a-friedman-doctrine-the-social-responsibility-of-business-is-to.html

[2] Stahl, Jason Right Moves: The Conservative Think Tank in American Political Culture Since 1945, 2016, ISBN: 978-1-4696-2787-8

[3] Edwards, Lee (1997). The Power of Ideas. Ottawa, Illinois: Jameson Books. pp. 41–68. ISBN 0-915463-77-6.

[4] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[5] Lennon, The Koch network’s integrated strategy for social transformation, 2018-10-26, https://www.opensecrets.org/news/2018/10/the-koch-networks-integrated-strategy-for-social-transformation/  Kopia hittas här: https://kochdocs.org/2019/08/19/1996-structure-of-social-change-by-koch-industries-executive-vp-richard-fink/

[6] Felicity Lawrence, Rob Evans, David Pegg, Caelainn Barr and Pamela Duncan, How the right’s radical thinktanks reshaped the Conservative party, The Guardian 2019-11-29 https://www.theguardian.com/politics/2019/nov/29/rightwing-thinktank-conservative-boris-johnson-brexit-atlas-network

Kapitel 4 – Miljörörelsen vaknar – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

Med tanke på allt som hände på miljöfronten under 1960-talet är det som sagt inget konstigt att människor ville göra något åt problemen. Och visst larmades det då om att mänskligheten stod på randen till att utrota sig själv, härvidlag ljuger inte tidigare nämnda Lomborg och andra debattörer. Många tongivande samhällsröster målade framtiden i mycket dystra färger.

Hans Palmstierna, docent i kemi och en av de mer inflytelserika miljödebattörerna på 1960-talet, gav 1967 ut boken Plundring, svält, förgiftning.[1] Han krävde att akuta åtgärder vidtogs innan ”timglaset runnit ut för mänskligheten”. Ett centralt tema på denna tid var att: ”hejda befolkningsökningen om människan skall överleva.” Tankegrunden bakom denna åsikt är inte svår att greppa, befolkningen hade ökat närmast exponentiellt. Så även konsumtionen av råvaror.

Det ledde i sin tur till samma enorma ökning av diverse utsläpp vars effekter nu började göra sig allt mer påminda. En fortsatt utveckling i samma takt skulle vara förödande menade personer som Palmstierna.

Tankebanor om att befolkningsökningen måste stoppas för att undvika en katastrof brukar ofta kallas malthusianism, uppkallat efter den brittiske prästen och statsvetaren Thomas Malthus. Hans teorier fick genomslag i början på 1800-talet och lever kvar i miljödebatten än idag, om än i något justerade ordalag.

Palmstierna målade dock inte allt i ett nattsvart mörker utan påpekade att problemen var lösbara och att en överdriven pessimism inte var till mycket hjälp. Hans bok nämnd ovan fick mycket uppmärksamhet i media vilket inkluderade inslag i dåtidens enda tevekanal.

Några forskare använde sig av en datamodell för att simulera en framtida utveckling med en exponentiell tillväxt av befolkning och förbrukning av råvaror och liknande. Hur de än försökte ändra parametrarna (teknikutveckling, kärnkraft, nya fynd av råvaror och så vidare) slutade det alltid förr eller senare med en kollaps av samhällsystemen med en drastisk försämrad välfärd som följd.

Resultatet presenterades i boken Tillväxtens gränser, utgiven av tankesmedjan Romklubben 1972. En bok som fick stor uppmärksamhet (och kritik) som jag återkommer till i senare kapitel.

En annan debattbok från den tiden var forskarantologin Människans villkor. Även den uppmärksammades i teve och inslaget inleddes med bilder på svältande barn från tredje världen med text som förkunnade: Världsbrand. Världssvält. Världsförgiftning. Allt ackompanjerat med en sjungen version av Gud som haver barnen kär.[2]

Internationellt såldes boken The Population bomb som gavs ut 1968 i ett par miljoner exemplar. Det var biologen Paul Ehrlich, senare professor vid Stanfords universitet, och hans fru Anne som skrev den. Även de slog larm om att vi stod inför en stundande katastrof om inget gjordes åt den exponentiellt ökande befolkningen, vilket i sin tur ledde till en ohållbar förbrukning av jordens resurser.

The Population bomb innehåller en del dramatiska ”spådomar”. Fyrtio år senare erkände Ehrlich själv att allt inte blev sanning.[3] Men ska man vara ärlig var det en hel del av Ehrlichs uttalanden som var rejält uppåt väggarna:

”Indien kan omöjligt föda tvåhundra miljoner fler människor 1980.”

”Den dag kan komma då världens överviktiga människor måste ge upp dieter, eftersom metabolisering av deras fettavlagringar kommer att leda till DDT-förgiftning. Men på den ljusa sidan är det klart att färre och färre människor i framtiden kommer att bli feta!”

Han lär också ha sagt: ”Om jag var en spelare skulle jag till och med satsa pengar på att England inte kommer att existera år 2000”[4]

I en essä från 1969 beskrev han hur en tänkbar framtid skulle se ut om inget gjordes åt utsläppen. Livet i haven skulle kollapsa, och runt 1977 skulle runt 50 miljoner människor dö i svält varje år. Den förväntade livslängden i USA skulle sjunka till fyrtiotvå år vid 1980 som ett resultat av cancerframkallande bekämpningsmedel. Befolkningen i USA skulle krascha och vara mindre än 23 miljoner människor 1999.[5]

Det är förstås tacksamma citat att använda i debatten om alarmism. Ehrlich vidhåller dock att huvudbudskapet i boken fortfarande är sant, att den takt som människan förbrukar jordens resursers och förstör naturen kommer få förödande effekter.

Och visst fick de här dystra framgångsprofetiorna stor plats i media. Ehrlich var med i flera radio- och teveprogram. exempelvis i tjugo avsnitt av den populära Johnny Carsons The Tonight Show. Likaså var han en populär föredragshållare.

Men man ska komma ihåg att de flesta (alla?) av Ehrlichs kända citat som sprids inte kommer från vad han publicerat i vetenskapliga publikationer där det krävs att man backar upp sina slutsatser med empiriska data. ”Att lyssna på forskningen” innebär inte att lyssna på en enskilds forskares åsikter. Inte heller att läsa in allt för mycket i en enskild vetenskaplig studie. Det kan vara väldigt svårt att hålla sig till, men det är ändå helt centralt i miljödebatten, oavsett i vilken åsiktskorridor man befinner sig i.

Men alla sjöng förstås inte med i denna undergångskör. Till exempel har Ehrlich fått äta upp en berömd vadslagning med ekonomiprofessorn Julian Simon – som befann sig långt ut på andra änden av debattspektrumet. Vadet gällde prisutvecklingen på fem olika råvaror mellan åren 1980 och 1990. Ehrlich menade att priset skulle öka eftersom överbefolkning och överkonsumtion skulle minska tillgången på dem. Han förlorade.

Ehrlich och en kollega kontrade och föreslog ett nytt vad om utvecklingen gällande femton miljöfaktorer som koldioxid och temperaturökning, fiske med mera. Simon antog inte vadet (han gick bort 1998).

Om Ehrlich var dystopisk vad det gällde befolkningsökningen var Simons syn ibland minst sagt optimistisk i överkant. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, där Simon var senior fellow, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”[6]

Det är detta tänkande som får Ehrlich, och andra, att tycka att vissa ekonomer inte förstått innebörden av exponentiell tillväxt (en procentuell tillväxt varje år leder till en allt mer accelererande takt). I sin bok The Population bomb skrev han att om befolkningsökningen skulle fortsätta i samma takt som den som rådde då, skulle jordens ”befolkning vara 60 miljoner miljarder vid år 2400 […] Poängen är: något kommer begränsa. Om inte vi, så naturen. Vårt ekosystem kan inte stödja vårt sätt att leva.”

Det är inget ovanligt att synen på miljöfrågor skär sig ordentligt mellan just biologer och ekonomer och det finns anledning att återkomma både Julian Simon och Cato Institute.

Nåväl, det var en avstickare. Bilden av att människan stod inför en stundande katastrof var definitivt närvarande under 1960 och 70-talen. U Thant, FN:s generalsekreterare, 1969:

”Jag vill inte verka överdramatisk, men jag kan bara dra slutsatsen från den information som är tillgänglig för mig som generalsekreterare, att FN:s medlemmar har kanske tio år kvar för att begrava sina uråldriga gräl och starta ett globalt partnerskap att stävja kapprustningen, att förbättra den mänskliga miljön, att hejda befolkningsexplosionen och att ge den nödvändiga skjutsen för utvecklingsinsatser. Om ett sådant globalt partnerskap inte skapas inom det kommande decenniet, så fruktar jag mycket att de problem jag har nämnt kommer att ha nått så häpnadsväckande proportioner att de kommer att ligga utanför vår kapacitet att kontrollera.[7]

Det fanns då, precis som det gör i klimatdebatten idag, även vissa som funderade på om ett demokratiskt styre verkligen var det bästa för att lösa de allvarliga problem världen stod inför.[8]

Med tanke på detta är det inte konstigt att de som vill kritisera den nutida klimatdebatten lyfter fram exempel på hur det kunde låta under denna tid. För vi gick ju bevisligen inte under. En aspekt som då brukar falla bort ur diskussionen är att saker och ting inte fortsatte som vanligt, många av problemen åtgärdades. Men, som jag snart ska ge exempel på, åstadkoms detta först efter en lång och hård kamp.

I samhällsdebatten är det ofta extrema röster som tränger genom nyhetssorlet. Det är lätt att angripa motståndarsidans mest verklighetsfrånvända uttalanden och få diskussionen att handla om detta. Men det råder inga tvivel om att det redan på 1970-talet fanns ett massivt vetenskapligt stöd för att det krävdes åtgärder om man ville undvika potentiellt allvarliga konsekvenser. Precis som det gör i klimatfrågan idag.

Det sporrade också ett allt större engagemang för att göra något åt problemen. Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som ett startskott för miljörörelsen. Det kan säkert stämma i den bemärkelsen att allmänheten då fick upp ögonen för riskerna med att sprida enorma mängder kemikalier i naturen. Likaså ledde opinionen till att USA:s dåvarande regering tillsatte flera utredningar i frågan. Men de gröna gräsrotsorganisationerna bildades många år senare.

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet, utnämner istället 22 april 1970 till födelsedatum för den amerikanska miljörörelsen.[9] Då arrangerades Earth Day för första gången och lockade uppskattningsvis tjugo miljoner amerikaner att delta.

Kända miljöorganisationer som Friends of the Earth (Jordens vänner) och Greenpeace bildades 1969 respektive 1971. 1970 lanserades ett europeiskt naturvårdsår och året därefter startade Gröna vågen-rörelsen i Sverige. Världsnaturfonden WWF startades 1971.

Men 1960-talet var en tid med många ansikten. Enorma landvinningar gjordes inom många områden med rejäla förbättringar i levnadsstandard och välstånd, åtminstone i våra delar av världen. Datorer utvecklades och USA:s astronauter landade på månen. Samtidigt rasade Vietnamkriget. Kapprustning och det kalla kriget var ett faktum som höll på att sluta i katastrof under Kubakrisen 1962. En rad olika gräsrotsrörelser bildades. Det handlade inte bara om miljön utan om kamp för medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter, ursprungsbefolkningens rättigheter, arbetarnas rättigheter, orättvisorna mot svarta i USA, fredsrörelsen och så vidare.

Det var ur detta gytter som Greenpeace uppstod. Organisationen var en ganska spontant framvuxen rörelse bildad av ett hopkok av olika aktivister men uppkomsten kan härledas till en specifik händelse. 1971 tänkte USA provspränga en atombomb utanför Alaskas kust. Protesterna lät inte vänta på sig och en kampanj startades under namnet Don’t Make A Wave (starta ingen våg) som syftade på risken för att atombomben skulle orsaka en tsunami. Med hjälp av några av dåtidens kändisar, exempelvis Joni Mitchell, samlades pengar in till att ordna ett skepp som kunde segla till testplatsen utanför Alaska och därmed förhindra sprängningen. Båten döptes till Greenpeace. Och på den vägen är det.

Nämnda Palmstierna presenterade mycket vetenskaplig fakta i sin bok Plundring, svält, förgiftning men han var allt annat än politiskt neutral. Han samarbetade med Socialdemokraterna och ansåg att forskare, hans egna kollegor, ofta satt på två stolar och jobbade mer för industrins intressen än allmänhetens. Därmed gick de inte att lita på. Och han gav inte särskilt mycket för högerpartierna:

”Inget parti till höger om socialdemokratin skulle kunna lösa miljöfrågorna”.[10]

Även en mer radikal vänsterrörelse växte fram bland särskilt studenter och intellektuella under denna tid. Kravaller i Paris under den så kallade majrevolten 1968 brukar pekas ut som en startpunkt för denna vänstervåg som sedan drog över världen. Många tyckte till och med att västs samhälle skulle bli mer som i Kina och Sovjetunionen. En politiskt liberal och konservativ motrörelse var förstås oundviklig. Miljöfrågorna var bara en del av paketet.

Nästa kapitel ->

[1] Palmstierna, Hans, Plundring, svält, förgiftning (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967).

[2] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[3] Ehrlich, Ehrlich, The Population Bomb Revisited, The Electronic Journal of Sustainable Development (2009) 1(3) https://mahb.stanford.edu/wp-content/uploads/2012/08/2009_EhrlichPB-REVISIT-1.pdf

[4] Dixon, Bernard, In praise of prophets, New Scientist, 1971-09-16

[5] Ehrlich, “Eco-catastrophe,” Ramparts, 8 (1969), 24–28.

[6] Cato Policy Report, The State of Humanity: Steadily Improving, Vol. 17, No. 5, September / October 1995, P. 131, Cato Institute, Washington, D.C. https://www.cato.org/policy-report/september/october-1995/state-humanity-steadily-improving

[7] The Limits to Growth, 1972, https://www.clubofrome.org/publication/the-limits-to-growth/

[8] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[9] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[10], Namn att minnas – Hans Palmstierna, Svensk tidskrift 1971 https://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-hans-palmstierna/

Kapitel 3 – FN-konferensen 1972 / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.
Föregående kapitel.

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Ovanstående miljöfrågor var alltså sådant som rullades upp vid tiden för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Till det kan läggas en rad andra miljörelaterade problem:

1965. President Lyndon B Johnson fick en rapport från sina vetenskapliga rådgivare. Med stöd av tre dussin studier från 1950 och 60-talet påtalade de följande:

”Genom sin världsomspännande industriella civilisation genomför människan omedvetet ett enormt geofysiskt experiment. Inom några generationer bränner han de fossila bränslena som långsamt ackumulerats i jorden under de senaste 500 miljoner åren. […] Till år 2000 kommer ökningen av CO2 att vara nära 25 %. Detta kan vara tillräckligt för att producera mätbara och kanske markanta förändringar i klimatet. […]

”De klimatförändringar som kan orsakas av den ökade CO2-halten kan vara skadliga ur människors synvinkel.”

1967. Supertankern SS Torrey Canyon, nästan 300 meter långt, gick på grund utanför Cornwall på Storbritanniens västkust och började läcka olja. I ett försök att minska spillet försökte man sätta eld på lasten men misslyckades. Britterna kallade in militären och fällde till och med napalmbomber på fartyget för att få fart på branden. Men en miljökatastrof blev oundviklig när oljan några dagar senare når kusten.

1969. Floden Cuyahoga rinner genom Cleveland i Ohio, USA och ut i Erie, en de stora sjöarna mellan USA och Kanada. Den hamnade i fokus när floden bokstavligen började brinna. Längs floden låg nämligen en rad olika industrier som släppte ut mängder med kemikalier av vilka många bestod av olja och andra brandfarliga vätskor.

Det var egentligen en relativt liten brand som snabbt var under kontroll, inte ens lokalmedia slog upp det stort. Händelsen hamnade dock i rikstäckande Time Magazine och National Geographic. Men eftersom det inte fanns några bilder från den aktuella händelsen publicerade de en bild från 1952 då floden hade brunnit rejält. Det hela blev något av en symbol för den växande miljörörelsen och den miserabla kondition landets miljö befann sig i.

För även om just den här branden förstorades upp var det förstås anmärkningsvärt att floden var så förorenad att den fattade eld. Men det var inget nytt, det hade hänt gång efter annan allt sedan 1800-talet. Och det fanns flera andra floder i USA där situationen var likartad.

1969. Ett missöde på en oljerigg utanför södra Kaliforniens kust ledde till ett enormt utsläpp av olja och gas, det största på sin tid i USA. En stor del av kusten drabbades och tusentals fåglar dog. Olyckan fick ett mycket stort genomslag i media och är en av anledningarna till att Gaylord Nelson året därefter anordnade Earth Day för första gången. Det uppskattas att tjugo miljoner amerikaner deltog.

1970. Två fartyg kolliderade utanför Vaxholm. Hundratals ton olja läckte ut och drabbade en tre mil lång kuststräcka.

1970. Fångsterna av flera fiskarter i Lake Ontario hade minskat hundrafalt, eller till och med tusenfalt för några arter, på bara några decennier på grund av föroreningar.[1]

1970. Syrehalten i Östersjön hade sjunkit dramatiskt och på sina håll var bottnarna helt syrelösa.[2]

Och så där kan man fortsätta. Energi från fossila källor har onekligen varit en enormt viktig faktor för vårt växande välstånd. Det är också ett faktum att konstgödsling, som tog riktig fart på 1950-talet gav en rejäl boost för böndernas skördar. Men läckaget av fosfor och kväve orsakade övergödning av sjöar som började bli ett rejält problem på 1960-talet.

Likaså var det uppenbart att den närmast okontrollerade spridningen av enorma mängder beständiga kemikalier som nu hittades överallt inte var hållbar. Användningen av bly, kvicksilver och en mängd andra råvaror hade ökat exponentiellt och det syntes många och allvarliga tecken på att naturen inte mådde bra.

Så nej, det saknades verkligen inte anledningar till att världens länder via FN ansåg det vara lämpligt att starta ett internationellt samarbete runt dessa frågor. Allt annat än en folkrörelse som krävde åtgärder hade snarare varit konstigt.

Konferensen var fokuserad på att dra upp riktlinjer på hur ett samarbete skulle fungera, vilken inriktning det skulle ha men ledde inte till några konkreta åtgärdsplaner för något specifikt miljöproblem. Utfallet blev att länderna kom överens om 26 principer (The Stockholm Declaration) som placerade miljöfrågor i främsta rummet för internationella angelägenheter. Det var uttalat att detta inte skulle hindra utveckling, varken ekonomisk eller social, men man ville starta en dialog mellan industriländer och utvecklingsländer om kopplingen mellan ekonomisk tillväxt, förorening av luft, vatten och människors välbefinnande runt om i världen.

Man kom också överens om en handlingsplan uppdelad på tre områden:

(a) Global Environmental Assessment Program (en bevakningsplan)
(b) Ledning av miljöverksamhet
(c) Internationella åtgärder för att stödja bedömnings- och förvaltningsaktiviteter

Detta mynnade i sin tur ut i 109 rekommendationer. Och inte minst blev det starten på United Nations Environment Programme (UNEP).

Man kan förstås ha olika uppfattningar om utformning och omfattning, men det var uppenbart att det fanns ett brådskande behov att skapa ett internationellt samarbetsforum för dessa frågor– allt annat är populism i mina ögon.

Men även om de flesta insåg att det fanns miljöproblem, fanns politiska aspekter av detta som inte mottogs väl av alla. Många reagerade starkt på att FN i sin rapport från mötet använde laddade ord som befolkningsexplosion och likaså inkluderade en rekommendation om att kärnvapen skulle avskaffas. Det var som hämtat ur åsiktsprogrammen från den växande miljörörelsen och den politiska vänstern.

Nästa kapitel ->

[1] Referens given i Limts To Growth: A. M. Beeton. Statement on Pollution and Eutrophicatlon of the Great l.JJkes, The University of Wisconsin Center lor Great Lakes Studies Special Report #11 (1970).

[2] Referens given i Limts To Growth: Stig H. Fonsellus, ” Stagnant Sea,” Environment, July/August 1970

Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Det är, som nämndes i föregående kapitel, relativt vanligt att höra att miljölarm har överdrivits i alla tider. Ett uppenbart bevis är förstås att de spådda undergångarna har uteblivit. I dessa sammanhang hamnar inte sällan miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor i luven på varandra. Naturligtvis inte för att någon av dem avsiktligt vill förstöra jorden vi lever på, men när det gäller miljöproblem har de ofta vitt skilda meningar om hur problemen löses på bästa sätt.

Men även om det kan vara frustrerande är det helt normalt att det finns olika åsikter i en fungerande demokrati. Mer problematiskt är att dessa grupper påfallande ofta har olika uppfattning om vad vetenskapen egentligen säger om miljöhoten och hur allvarliga de är. Likaså tycks de ha olika åsikter om hur miljöförbättringar faktiskt har kommit till stånd historiskt sett, vilket i sin tur förstås påverkar hur man vill definiera och angripa problemen bakom klimatförändringarna.

Johan Norberg är en känd svensk liberal debattör som tidigare har jobbat hos Timbro. Han är även senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Utifrån en undersökning gjord av Demoskop skrev han 2005 essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro.[1] Han inledde med ett citat från Stephen Schneider, en känd miljödebattör och tillika professor i biologi:

”[För att kunna rädda miljön] måste vi få ett brett stöd och fånga allmänhetens uppmärksamhet. Det förutsätter naturligtvis mängder av mediebevakning. Därför måste vi kunna erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och hålla igen med våra eventuella tvivel … Var och en av oss måste hitta den rätta balansen mellan slagkraftighet och ärlighet.”

Det låter cyniskt och en aning skrämmande. Men även detta citat är taget ur sitt sammanhang. Och det har missbrukats av många genom åren, exempelvis av ekonomiprofessorn Julian Simon, en tongivande libertariansk debattör i dessa frågor som jag återkommer till i senare kapitel. Schneiders citat kommer från en intervju 1989 och lät så här i sin helhet:

”Å ena sidan är vi som vetenskapsmän etiskt bundna till den vetenskapliga metoden, och lovar i själva verket att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat – vilket innebär att vi måste inkludera alla tvivel, varningar, om och men. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan också människor. Och som de flesta andra vill vi se världen som en bättre plats, vilket i detta sammanhang översätts till vårt arbete med att minska risken för potentiellt katastrofala klimatförändringar.

För att göra det behöver vi få ett brett stöd för att fånga allmänhetens uppfattning. Det innebär naturligtvis att man får massor av mediabevakning. Så vi måste bjuda på skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och inte nämna några tvivel vi kan ha. Denna ”dubbla etiska bindning” som vi ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad den rätta balansen är mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas att det betyder att vara både och.”[2]

Det är måhända inte så elegant uttryckt men det Schneider försöker förklara är alltså hur svårt det kan vara att på kort tid förklara komplexa problem med potentiellt allvarliga konsekvenser. Jag är övertygad om att alla som varit i denna situation förstår vad Schneider menar, och han påpekar också att han hoppas att det inte leder till osakliga överdrifter. I själva verket argumenterar han alltså tvärtemot det Norberg försöker påskina.

Norberg sammanfattade i sin essä också många miljöliberalers historiebeskrivning:

”Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat. Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Beskrivningen går lite hand i hand med det budskap Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa, trollband oss med i sina föreläsningar om att världens tillstånd var betydligt bättre än vad nyhetsflödet fick oss att tro.

Det är förstås viktig information att ta till sig när man hör alla undergångsscenarier. Norbergs beskrivning är ju i det stora hela rätt träffande också. Men det är i mina ögon ändå lite väl rosenskimrande beskrivningar av verkligheten. Och det saknas en rejäl pusselbit. Nämligen hur det har gått till när allt har blivit bättre på miljöområdet. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan för att agera eller inte.

I alla komplexa frågor går det att hitta överdrifter och extremer. – från båda läger. Ibland behöver man också ställa sig frågan vilka som egentligen har varit de värsta alarmisterna i dessa debatter.

Men innan man förlöjligar FN:s miljöprogram med hjälp av ett tidningsurklipp, som beskrivits i inledningen, är det en nödvändighet att veta hur situationen såg ut vid tiden för konferensen i Stockholm 1972. DN:s artikel med Strongs alarmistiska uttalande är förstås utmärkt ammunition i en miljödebatt, men att använda liknande uttalanden som bevis för att det då inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren och skär populism.

Dilution is the solution to pollution.

Det kan idag vara svårt att förstå hur aningslöst kemikalier och utsläpp hanterades långt in på 1960 och 70-talen. En glimt från dåtiden kan man se i en instruktionsfilm om sjövett från svenska myndigheter 1964. I den visas hur man ska paketera sitt skräp innan man med hjälp av stenar sänker ner det i havet, detta för att förhindra att skräpet hamnar på stränderna.

Devisen syns det inte, finns det inte tycktes gälla. Bara man spädde ut gifterna i oändligheterna av hav och atmosfär eliminerades riskerna.  Man dumpade exempelvis stora mängder industriavfall i Östersjön helt lagligt, bland annat vid Landsortsdjupet där halterna av föroreningar fortfarande är höga. Men det var långt ifrån den enda platsen där detta har skett. Utanför Sundsvall ska uppemot 23 000 tunnor med kemiskt avfall, varav tonvis med kvicksilver, ha dumpats. Miljölagstiftningen kom först 1969 men just den här dumpningsplatsen låg på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. En del av dessa tunnor håller nu på att rosta sönder.[3]

Det var också under 1960-talet flera av våra mest kända miljöproblem började uppenbara sig.

2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser

Hösten 1943 drabbades Los Angeles av en svårartad smog som nästan helt skymde solen. Tjugo år senare rapporterades 212 dagar då smogen i staden var så pass omfattande att ögonen irriterades.

1952 beräknas tusentals ha dött när London drabbades av samma sak. Likaså var New York under november 1966 belägrat av den hälsoskadliga dimman under tre dagar. En studie kom fram till att 168 personer dog och mängder andra fick andningsproblem. Staden hade drabbats flera gånger tidigare och det gällde de flesta, om inte alla, stora städer i USA.

Länge lades skulden enbart på fabriker och koleldning. Röken syntes ju från alla skorstenar och man började bland annat förlänga dessa för att bättre sprida ut utsläppen. Men problemen fortsatte. Arie Haagen-Smit, professor i biokemi, kunde snart visa att solljus fick oförbrända kolväten och kväveoxider från bilavgaser att reagera och bilda hälsofarligt ozon som sticker i ögon och hals.[4] Bilindustrin kritiserade hypotesen och tyckte inte att bevisen höll. De ifrågasatte sambandet långt efter det att forskare inom akademin mer eller mindre ansåg det vara vedertagen fakta.[5]

I USA ökade trycket på biltillverkarna att få ner utsläppen men i praktiken hände inte mycket. Det blev känt att några av de större bilbolagen i USA slutit ett avtal med varandra där de lovat att inte konkurrera inom detta område och att eventuella förbättringar skulle lanseras samtidigt. De skulle även systematiskt ha köpt andra företags patent för att hindra att nya lösningar nådde marknaden. Det skulle finnas tillgänglig teknik som bilbolagen valt att inte installera. Det var i alla fall vad åklagaren hävdade när amerikanska myndigheter 1969 stämde American Motors, Chrysler, Ford, och General Motors, tillsammans med lobbygruppen Automobile Manufacturers Association (AMA). De anklagades för att under sexton år (1953–1969) ha konspirerat för att fördröja utsläppsminskade åtgärder. Ett rättsfall som fick smeknamnet The smog conspiracy.

AMA:s advokater förhandlande intensivt med justitiedepartementet och till slut kom de fram till en utomrättslig uppgörelse. Det innebar att ingen skulle behöva erkänna någon skuld och att allt utredningsmaterial hemligstämplades.

Men trots protester införde Nixon i alla fall Clean Air Act 1970 där utsläppen reglerades. Flera regleringar skulle följa.

Blytillsatser i bensin hade börjat användas redan på 1920-talet för att avhjälpa en del tekniska problem (se kapitel 8.1). Ethyl Corporation, det vill säga tillverkarna, bedyrade att användningen inte medförde några risker för allmänheten. Detta trots att det varit känt i evigheter att bly kan vara hälsoskadligt.

1965 visade geologen Pattersons resultat att användningen av bly i bensin hade ökat människors exponering för bly dramatiskt. Han ansåg att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd. Industrin kritiserade detta hårt och kämpade emot regleringar som beskrivs i kapitel 8.1.

2:2 Kvicksilver

Redan på 1800-talet användes oorganiska kvicksilverföreningar för att bekämpa svampangrepp på böndernas utsäde. Men utvecklingen gick snabbt framåt och på 1930-talet fanns produkter där den aktiva beståndsdelen bestod av kvicksilver kopplat till korta organiska molekyler (”kolkedjor”). I Sverige togs medlet Panogen i bruk 1938 och bönder i andra länder tog snart efter då medlet visade sig fungera utomordentligt bra. Det skulle visa sig ödesdigert.

I Sverige noterades under 1950-talet att många fågelpopulationer började minska i antal. Det gällde särskilt fröätande fåglar i odlingslandskapen. Många individer uppträdde märkligt, de tappade koordinationsförmågan och slutade äta. Likaså syntes rovfåglar som inte längre kunde flyga. Allt fler hittades döda. Det var dock först 1958 man i forskarvärlden började misstänka att metylkvicksilver kunde vara orsaken.

Analys av fjädrar från uppstoppade fåglar på muséer visade att kvicksilverhalterna i många arter sakta hade börjat stiga sedan början på 1940-talet. Det var också då man började använda dessa bekämpningsmedel.

Det var dock inte bara fåglar som drabbades. I fattigare länder rapporterades även om hundratals mänskliga dödsfall orsakat av kvicksilverförgiftning som kunde härledas till betning av utsäde.

Kvicksilver användes även inom en lång rad kemiska processer i industrin. Flera tragedier orsakade av utsläpp utspelade sig under den här tiden. En av de mest kända inträffade i Japan 1956 och gav upphov till vad som kommit att kallas Minamatasjukan. Symptomen är ataxi (svårt att kontrollera rörelser), domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn, nedsatt hörsel och svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död inom några veckor från de första symptomen. Många drabbades och ett par tusen har konstaterats dött i följderna i Japan.

Svenska forskare visade att oorganiskt kvicksilver från industriutsläpp kunde omvandlas till metylkvicksilver i sjöars bottensediment. Detta tas sedan upp i skaldjur och fiskar och förs vidare i näringskedjan. Det var vad som hade hänt i Minamata. Det innebar också att gamla utsläpp av oorganiska kvicksilverföreningar, som visserligen var problematiska i sig, kunde omvandlas till än mer giftiga föroreningar och utgöra ett hot under mycket lång tid då kvicksilver är ett grundämne som inte bryts ner.

Användandet av kvicksilver hade stadigt ökat under 1960-talet och man kunde nu konstatera att det var vida spritt i naturen. Tonvis blev blev dumpat även i Sverige.

2:3 Det mystiska miljögiftet

1964 fick Sören Jensen, kemist vid Stockholms universitet, i uppdrag att ta reda på hur exponerade människor och vilda djur var för olika klorerade föroreningar, och då särskilt DDT och dess nedbrytningsprodukter.[6] Men han stötte snart på problem. Okända föroreningar störde analyserna.

Prover från gäddor samlades in och visade på en klar gradient där de från landets södra delar innehöll högre halter av de okända föroreningarna än de från norr. Likaså kunde han visa att föroreningarna fanns i högre halter ju högre upp i näringskedjan man kom. Han tog prov från sin fru och barn och föroreningarna hittades även där.

Misstankarna om att det var artefakter eller nedbrytningsprodukter från någon av alla de nya klorerade bekämpningsmedel som användes då fick han snart stryka. På Nationalhistoriska muséet fanns bevarade havsörnar ända från 1800-talet och efter analys av fjäderprover kunde han se att föroreningarna fanns från tiden innan DDT och liknande klorerade bekämpningsmedel hade börjat användas.

Men han kom inte längre än så. Det fanns då inte någon analys som kunde ta honom vidare. Det skulle ta två år innan gåtan fick sin lösning. En död havsörn hittades i Stockholms skärgård med extremt höga halter av föroreningarna. Han analyserade prover med hjälp av senaste versionen av så kallad GC-MS-teknik.

Det visade sig vara polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB. Det stod snart klart hur enormt spridda de var i miljön, även på avlägsna platser som polarområdena. Och att de hade väldigt negativa effekter på faunan.

Det som gjort kemikalierna så användbara i en uppsjö av applikationer var också det som gjorde dem så problematiska. De är väldigt stabila och bryts inte ner i naturen. Än idag finns de kvar, mer än fyrtio år efter förbuden.

Många incidenter inträffade med PCB och liknande ämnen under denna tid. Mest känt är nog vad som kallas Yushō – oljesjukan i Japan 1968.[7] Läckage från utrustning kontaminerade risolja och tusentals människor insjuknade. Miljontals kycklingar avled när de också fick i sig av oljan.

2:4 Pesticider och andra kemikalier

I början på 1900-talet togs väldiga utvecklingskliv inom allt som hade med kemi att göra. Man kom exempelvis på att om man reagerade ”restkemikalier” från oljeraffinaderier med klor eller brom fick de nya och fantastiska egenskaper. PCB är ett sådant exempel, men det finns ett otal andra.

Klorerade organiska föreningar blev också vanliga som nya bekämpningsmedel. DDT är utan tvekan det mest kända exemplet. De flesta tänker säkert på malariabekämpning men de största mängderna DDT användes som bekämpningsmedel i jord- och skogsbruk.

Under 1950-talet formligen exploderade användningen av dessa ämnen och det tycktes inte finnas några problem. Skördarna växte, böndernas liv underlättades och farliga sjukdomar som malaria försvann på många platser. Men mörka moln hopade sig vid horisonten.

Man upptäckte att insekter utvecklade resistens. Fåglar fick tunnare ägg och klarade inte att reproducera sig. Maskätande fåglar dog i skakande konvulsioner efter besprutning med DDT. ”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i floden Miramichi, USA, efter det att skogen besprutats med DDT. Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Bara för att ta några exempel. (Läs mer om DDT i kapitel 6:4.)

Det blev också känt att även DDT och dess nedbrytningsprodukter hittades nästan överallt, även långt, långt ifrån ställen där medlet användes. Som i pingviner på Antarktis. Och DDT var inte det enda bekämpningsmedlet som användes i hejdlösa mängder. Hela samhällen dränktes nästan bokstavligt talat av medlen via flygbesprutning.

En uppmärksammad händelse inträffade 1963 i Smarden i Storbritannien. Fluoroacetamide från en fabrik hade släppts ut i vattendrag som boskap drack ur. Många av djuren dog och ett omfattande saneringsarbete krävdes. Hundratals ton kontaminerad jord lastades i tunnor med cement och sänktes i havet som brukligt var på den tiden.

2:5 Surt regn

I takt med att industrialiseringen sköt fart gjorde förstås utsläppen från de fossila bränslena detsamma. Fram till 1970 ökade de i princip exponentiellt.

Effekterna av svavelutsläppen i trakterna runt Manchester hade dokumenterats av Robert Angus Smith redan i mitten på 1800-talet. I en bok från 1872 myntade han termen surt regn, baserat på att utsläppen innehöll svaveldioxid som reagerade med vatten och bildade svavelsyra som kunde fräta sönder marmorstatyer.

I början på 1900-talet hade fångsterna av lax minskat i Norge och 1927 la en norsk professor, Knut Dahl, fram en hypotes att det kunde bero på försurning av ytvatten. En annan norrman, Alf Dannevig, beskrev i en artikel från 1959 hur vattendragens pH kunde påverkas av nederbörden.[8] En kanadensisk forskare, Eville Gorham, kunde via fältstudier mellan åren 1955 och 1963 också kartlägga sambandet mellan utsläppen och försurning i naturen. Detta fick dock inget större genomslag, varken hos deras forskarkollegor eller hos politiker och allmänhet.

I Sverige studerade forskaren Svante Odén situationen i Skandinavien. Hans data visade att nederbörden hade blivit rejält mycket surare vilket också påverkade miljön. Han menade att utsläppen i huvudsak kom från industrin i Europa.

1967 skrev han en artikel i Dagens Nyheter där han beskrev detta och den fick enorm uppmärksamhet. Inte minst för att han så tydligt beskrev att utsläppen hade en problematik som spände långt över landsgränser. De skandinaviska länderna kunde inte själva göra något åt de utsläpp som tung industri i Europa orsakade.

Det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning[9]. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid.

Svenska och norska politiker började driva denna fråga hårt och många anser att Odéns artikel var en starkt bidragande faktor till att FN:s miljöprogram startade i och med Stockholmskonferensen 1972.

Nästa kapitel ->

[1] Norberg, Johan, Rubriker som gör oss rädda, Timbro, oktober 2005 ISBN 91-7566-593-X https://timbro.se/app/uploads/2017/01/917566593x.pdf

[2] Schneider, Stephen, Don’t Bet All Environmental Changes Will Be Beneficial, APS News, 1996, volume 5 number 8 https://www.aps.org/publications/apsnews/199608/environmental.cfm

[3] Kema Nord dumpade flest gifttunnor, Sundsvalls tidning, 2006-08-31 https://www.st.nu/2006-08-31/kema-nord-dumpade-flest-gifttunnor

[4] Haagen-Smit, Industrial and Engineering Chemistry, Vol. 44, No. 6, 1952 https://web.archive.org/web/20170308044020/https://pdfs.semanticscholar.org/1f18/64424a52955b607781d45f007ed8fd1b8002.pdf

[5] Smith, D, Fifty Years of Clearing the Skies, Caltech, 2013-04-25 https://www.caltech.edu/about/news/fifty-years-clearing-skies-39248 ; Bonner, A Biographical Memoir Arie J. Haagen-Smit, National Academy of Sciences 1989 https://authors.library.caltech.edu/114590/1/haagen-smit-arie.pdf

[6] Jensen, Sören The PCB Story, Ambio, Vol. 1, No. 4 (Sep., 1972), pp. 123-131

[7] Yoshimura T. Yusho in Japan. Ind Health. 2003 Jul;41(3):139-48. doi: 10.2486/indhealth.41.139. PMID: 12916743

[8] Dannevig A. Influence of precipitation on river acidity and fish populations. Jeger og Fisker. 1959;3:116–118; Grennfelt P, Engleryd A, Forsius M, Hov Ø, Rodhe H, Cowling E. Acid rain and air pollution: 50 years of progress in environmental science and policy. Ambio. 2020 Apr;49(4):849-864. doi: 10.1007/s13280-019-01244-4

[9] Se referenser i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: Erik Degerman, Erik Petersson och Björn Bergquist, Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten, ISBN 978-91-87025-96-9 https://www.havochvatten.se/download/18.2daa1277152c4afdb30da92/1455092993769/rapport-2015-23-kalk-elfiske.pdf

”Vi har tio år på oss!” – Innehållsförteckning med länkar

Den Av Mathsi Uncategorized32 kommentarer

Här är innehållsförteckningen till mina nya ”bok” Vi har tio år på oss!* Klicka på respektive rubrik för att ta er till det aktuella kapitlet. Lägger ut kapitlen efterhand (målet är ett nytt varje dag). Länkarna aktiveras i takt med att jag postat dem på bloggen.

Kanske en dum idé det här men vi testar väl det här formatet bara för skojs skull. Men kanske framförallt för att inget förlag var intresserat att ge ut det och det är väl synd att det ligger och möglar på min dator. Jag tycker förstås själv att ämnet är aktuellt och att det borde läsas av mååånga 😉 för att förstå varför vi hamnat där vi är idag.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

DEL I: MÖRKA MOLN

Kapitel 2: Den stundande undergången
    2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser
    2:2 Kvicksilver
    2:3 Det mystiska miljögiftet
    2:4 Pesticider och andra kemikalier
    2:5 Surt regn

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

Kapitel 6: Akademiker reagerar mot miljörörelsen
        6:1 Fysiker och miljövetenskap
        6:2 Sanningssägarna
        6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon
        6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs
    7:1 Blytillsatserna i bensin – USA
    7:2 Blytillsatser i bensin – Europa

Kapitel 8: Surt regn – och miljörörelsens överdrifter

Kapitel 9: Hålet i skyn

DEL III: ALLA SKRÄMSELSCENARIOS MODER

Kapitel 10: Your government is fucking this thing up!
        10:1 Aktivister i kostym

Kapitel 11: Klimatdebatten i Sverige
    11:1 Högernationalistiska vindar
    11:2 Kulturkriget och att flytta gränser
        11:2:1 Att kritisera klimatdebattörer
        11:2:2 Kritiken mot nyhetsmedia
        11:2:3 Havsnivåerna
        11:2:4 Att tålmodigt diskutera
        11:2:5 Fokus stämmer av kunskapsläget
        11:2:6 Larmen om en istid
        11:2:7 En konservativ rörelse i fritt fall?

Kapitel 12 Extremväder
    12:1 Bjørn Lomborg och extremväder
        12:1:1 Lomborg om klimatrelaterade dödsfall
        12:1:2 Lomborg om mark- och skogsbränder
12:2 Orsaken bakom extremväder – Attribution studies

Kapitel 13: Ekonomiska modeller

Kapitel 14: Miljörörelsen och Ryssland

DEL IV: FALLGROPAR

Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier
    15:1 Överfiske
    15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Kapitel 16: Astroturfing – Att fejka folkvilja

DEL V: AVRUNDNING OCH EN ÄNDLÖS DEBATT

Kapitel 17: Tillväxtens gränser

Kapitel 18: Parallella verkligheter?
    18:1 Ideologi
    18:2 Pengar?
    18:3 Bekräftelse och grupptillhörighet
    18:4 En rullande snöboll?

Kapitel 19: Uteblivna undergångar?

Ny bok – Vi har tio år på oss! – läs den här, gratis ;)

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och att rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Om detta handlar Vi har tio år på oss!

Titeln syftar på de larm som ideligen uppstår i miljödebatter. Ingen sida går fri från överdrifter men det innebär inte nödvändigtvis att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Ett problem med ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp, vilket sällan leder till ökad förståelse (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till att FN bildade sitt miljöprogram UNEP i och med deras första miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag. Det är knappast en slump att vi är där vi är i denna debatt.

Delar av den politiska högern vägrar fortfarande att acceptera IPCC:s slutsatser och har gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Personer som Jordan Peterson med miljontals följare ser till att denna strid i allra högsta grad hålls vid liv än idag.

Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort frågan till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget.

I boken skildrar jag också hur enstaka meriterade akademiker haft en enorm inverkan på denna utveckling – och har än idag. Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar inför framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva.

Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”, uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar min nya bok*:

Vi har tio år på oss! Ideologi och alarmism i en infekterad miljö- och klimatdebatt.

Och den läses här på bloggen. Jag kommer lägga ut kapitel för kapitel (så om du vill undvika spamning kanske du ska avfölja…). Kanske en galen idé, men vi testar väl formatet bara för skojs skull 🙂 (inte omöjligt att jag avslutar med att ladda upp en pdf).

Ni hittar innehållsförteckning med klickbara länkar till respektive kapitel här .

Sprid gärna.

*bok och bok förresten, se det som ett manus vars öde tyvärr inte var att bli en färdig bok när den blev stor … Eller varför inte som en pre-print, vilket i akademins värld är en artikel som ännu inte är granskad och officiellt publicerad, men som författaren själv anser håller tillräcklig kvalitet för att göras offentlig och läsas (men nej, min bok är ingen vetenskaplig publikation på det sättet). Jag tycker ju (förstås) att det är ett angeläget ämne.

Svar på några frågor angående denna ”bokutgivning” och tankar om mitt fortsatta engagemang i denna fråga.

Varför publicera här på bloggen?

Det beror självklart på att jag är tystad av den djupa staten, cancelled av förlagen, mulad av korrekthetspolisen. Stå upp för mig!

Nej, självklart inte. Det var snarare vad jag förväntade mig faktiskt.

Den enkla sanningen är att inget av de tillfrågade förlagen ville ge ut mitt manus även om ett förlag gjorde ett ordentligt övervägande och bifogade en utförlig motivering, med följande slutsats:

”Summa summarum: nej tack just nu, tyvärr. Fast med ett visst vankelmod och en dito tvekan, som Du märker.”

Till skillnad från vad folk i allmänhet kanske tror, så är det få klimatböcker som säljer bra i Sverige (det finns säkert undantag men jag har hört samma från tre olika förlag). Det blir knappast bättre om författaren är okänd som jag, att det redan finns ganska många klimatböcker på marknaden, varav min egen Spelet om klimatet är en (jag konkurrerar med mig själv så att säga).

Sen tycker jag förstås att det är tråkigt att man lägger ner så mycket tid på något ganska få är intresserade av att läsa. Men det är ju självvalt. Och jag har haft kul under tiden. I alla fall ganska ofta, när jag väl kommit igång.

Så varför skrev jag då boken om jag i princip räknade med att inte bli utgiven?

Det var för det första inte tänkt att bli en bok. Det började med att jag ville göra någon typ av sammanfattning och ”avslut” på det jag bloggat om under de senaste fem-sex åren. Men som så ofta förr med saker jag sätter igång med: det blir något helt annat än vad det var tänkt. Jag tycker ju förstås det är kul att skriva och gräva i sådant här när jag väl kommer igång. Och så klart att jag innerst inne hoppades…

En del av innehållet i Vi har tio år på oss! kommer förstås att kännas igen från mina bloggposter och mina böcker Spelet om klimatet och Tvivel. (Min första fråga till en kompis som läste första draften var om jag skrivit Spelet om klimatet på nytt? Han svarade nej 🙂 ) Jag tycker själv att även om det är inom samma ämne, lyfter den nya boken andra dimensioner än det jag skrivit om tidigare.

Jag har som sagt följt klimatdebatten länge, men anledningen till att jag började blogga mer aktivt och regelbundet var att frågan i och med Greta Thunbergs protest till slut fick mer uppmärksamhet i media. Som jag uppfattade det kastade sig då också diverse nya proffstyckare och politiker in i debatten – det var ju ett dukat bord av polariserande åsikter och ett färdigställt paket att utnyttja. Men allt de gjorde var att köra konstgjord andning på gamla trötta ”skeptiska” argument som blivit motbevisade sedan + 10 år sedan. Jag kände då ett behov att bemöta det.

Och det har varit kul. Lite av ett äventyr att efter utgivningen av Spelet om klimatet vara med i både TV4 (Nyhetsmorgon) och SVT (Aktuellt samt Politik i bokhyllan) med mera.

Men, som alla förr eller senare kommer inse när man håller på med att bemöta klimatvetenskapliga myter: till slut vevar man bara samma gamla skiva. Runt, runt. Det är faktiskt inte särskilt mycket nytt som dyker upp. Jag har ärligt talat tröttnat. Det tar väldigt mycket tid. Information om vetenskapen, liksom faktakontroller, är dessutom numera betydligt mer lättillgängliga än tidigare. Och de som inte köper IPCC:s slutsatser idag, lär väl knappast göra det i framtiden heller.

Tycker också att det tär att alltid befinna sig i någon sorts konflikt på sociala medier. Det gör något med en inombords. Man liksom dras till skitkastningen oavsett om man vill det eller inte. Det märktes inte minst på Twitter (som på många sätt var ett fantastiskt forum där man kunde ha direktkontakt med journalister, forskare, politiker och så vidare).

Och Musk har gjort det sämre på alla tänkbara sätt. Alla tidigare försök att begränsa desinformation har avsiktligt lyfts bort och X är numera ett lekrum fyllt av antisemitism, klimatförnekelse och högerextrema figurer. I skrivandes stund har exempelvis Musk släppt in mytomanen och uppviglaren Alex Jones (spred bland annat konspirationen att skolmassakern i Sandy Hook var påhittad) och de höll mysstund ihop:

Det känns som att min ”bok” Vi har tio år på oss! blir en bra avrundning på mitt bloggande… Men jag kommer säkerligen följa debatten och även i fortsättningen skriva inlägg när det kokar över. Jag ska snart vara med i en dokumentärpodd och bidrar gärna där det behövs med föredrag och dylikt.

(Och det svänga snabbt i min värld – undrar ibland om jag är manodepressiv light 😉 )

Publicera i egen regi?

Visst är det ett alternativ. Jag har ju gjort det tidigare och tyckte då det var kul att fixa fram allt som ska till för att få ett manus till en tryckt bok. Men det tar tid, kostar pengar och kräver lust och energi. Tid har jag väl, men inte energin och lusten att göra det igen. Inte just nu i alla fall. Sådant måste kännas kul om det ska vara någon mening med jobbet.

Så, nu var det slut på offerkoftandet. Läs boken vettja, gratis är gott 🙂

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel hittar du här: Vi har tio år på oss!