Har alltid velat läsa herr Kalifatides som till och med ”fått konungens personliga medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band för sina insatser i samhällsdebatten.” Tycker det är ganska fascinerande med författare som skriver på ett annat språk än det man ”föddes med”.

I hennes blick är en kriminalroman där en kvinnlig kommissarie Kristina Vendel har sporadisk kontakt med en man från den undre världen, dagen innan de ska träffas blir han mördad. Samme kriminalkommissarie har själv blivit utsatt för något som tär på hennes psyke, men hon kommer inte ihåg vad som har hänt för hon blev drogad. En annan manlig polis som utreder ett annat mord hittar ett foto på Kristina med ett könsorgan i munnen och det verkar en stund som att Kristina rent utav är den som går runt och hämnas. Och ja, allt hör ju förstås ihop.

Hmm, en lättläst och ganska tunn bok. Korta och koncisa meningar men det flyter bra. Det är uppenbart att Kalifatides velat skriva en samhällskritisk bok, om förändringar, ensamhet, invandring och så vidare. Men det berör aldrig riktigt. Det vimlar av karaktärer som har allehanda problem i sina kärleksliv (alla bedrar alla typ), vilket beskrivs i några korta meningar per person. Jag känner mig mer som en åskådare än en som får uppleva boken. Det rinner liksom bara förbi. Det blir heller aldrig riktigt spännande tycker jag, visst man vill veta vad som ska hända men inte sådär att jag bara måste läsa vidare.

Det blir bara en svag trea av fem möjliga för den här boken. Hade nog förväntat mig mer. Enligt en kommentar från DN på bokens baksida så sägs det ”Det viktigaste är att han skriver så oändligt mycket bättre.” (syftar på en jämförelse med andra kriminalförfattare). Nu har jag inte läst så våldsamt mycket deckare men nåja, så fantastiskt vet jag inte om jag tycker att det är… Men det är ju förstås bara min subjektiva bedömning.

Edgar råkar ut för en olycka vilket leder till en del personlighetsförändringar som i sin tur leder till att han inte kan fortsätta med sin framgångsrika byggfirma. Dessutom leder till att han separerar från sin fru. Han mer eller mindre flyr sitt gamla liv och lämnar sin fru och två barn för att bege sig ut till en ö utanför Floridas kust (Duma Key). Där börjar han teckna och måla och det är då det börjar, det han målar blir mer än bara bilder kan man säga….

Det var länge sedan jag läste en roman av herr King nu, men tidigare var det en av mina absolut favoritförfattare. Och jag förstår fortfarande varför. Det han skriver blir så levande och man är så närvarande på något sätt. Gestaltningen (jo man blir väl miljöskadad när man skriver själv 🙂  ) av Edgar är fantastisk liksom uppbyggnaden av historien. Gillar boken mycket, den är spännande och man vill gärna veta vad det  är som egentligen pågår därute på ön och vad som kommer att hända.

Men, och det är inte första gången när jag läser skräckböcker, när ”monstret” ska avslöjas om man ska uttrycka det så, så blir det lite… ja, inte helt bra. Slutet känns lite som att han helt plötsligt kom på att, hmmm nu är det nog dags att avsluta boken. Lite synd för det är annars en riktigt bra bok.

Klart läsvärd dock.

Haha, då var man författare då! Eller ja, en bit på vägen i allafall. Det finns ju många åsikter om när man kan kalla sig författare, för mig är det någon som till stor del försörjer sig på det som ett yrke i någon bemärkelse. Och tänka sig, idag har jag fått mitt första författararvode (Själseld) 🙂
Nu räcker det inte ens till hyran men ändå, ett steg på vägen, så oändligt långt från då jag började skriva mina första rader…

Tänket jag skulle investera dem i den text jag håller på med nu, köpa lektörstjänst för pengarna. Kostar dyrt men det kanske det är värt? Rekommendationer mottages tacksamt…

Annars har helgen och veckan som gått varit en enda stor frustrationsblobb. Får inget gjort och huve´t är full med gröt. Konstant svintrött. Extrema pollennivåer. Bläh! (så Anna, den där bloggutmaningen får vänta ett par dagar, just nu hittar jag inte åtta positiva punkter om mig själv 😉 )

Symptomatiskt var kanske det som hände nu ikväll. Åkte iväg för att fota månen över Stockholm stad (den skulle tydligen vara 14% större än någon annan gång på året nu). Allt såg stjärnklart och fint ut. Men icke, där månen borde vara låg en j-a molnbank. Ingen måne. Bara ett rått djur…

Hmm, då var det däringa problemet här igen. Läst ca 140 sidor av Margaret Atwoods Syndaflodens år, en framtidsdystopi om en tjej som hamnar i ett fanatiskt sällskap som dyrkar allt biodynamiskt… typ…  och ja… hmm… känns som om jag inte riktigt bryr mig om vad som kommer hända. Jo, en liten aning kanske, någonstans känns det ändå som att det kanske kan bli något av det till slut, många verkar ju också tycka den var bra…

Det som stör mig är att det är så fruktansvärt mycket berättande om vad som har hänt och hur världen ser ut, inte så att man ”får uppleva” det själv utan man får det upptryck i ansiktet. Och det blir ganska tråkigt i längden. Sen blir det lätt överdrivet i framtidsvisioner; gensplajs, man har korsat ett lejon med ett lamm och allt vad det är….

Att ge upp eller inte, det är frågan…

Nåja, kanske ska skylla bristen på entusiasm på alla dessa björkpollen i luften, är ju som en zombie…

Ja världen skakar av nyfikenhet 🙂
För nu är det officiellt, projekt X är döpt, kanske inte den slutliga titeln men jag är ganska nöjd, passar väldigt bra med boken och det kan väl vara bra 😉 : Minotauros tårar.

Under sidan med samma namn (se meny ovan eller klicka på länken) kan man dessutom se några förslag på framsidor, nedan ett av dem. Vad sägs? 
Man hittar dessutom även prologen på samma sida under bilderna.

Jag förmodar att det är så här det kommer vara. ”Ska vara”. Är inne på min tredje bok nu och precis samma maniska känsla har uppstått vid ungefär samma tillfälle alla gångerna. När slutet närmar sig, när trådarna börjar knytas ihop och ljuset i tunneln är sådär nära och nästan greppbart.

Det bästa ögonblicket. Ungefär som att gå ut på sista löpslingan på Järnmannen, man är helt utmattad och vill bara komma i mål. Gång på gång frågar man sig varför man egentligen håller på???
Men man vet att man kommer komma dit trots allt, man vet att man inte kommer ge upp och man kommer klara det där långsiktiga målet man kämpat för. Man vill att det ska ta slut men ändå inte. Det har blivit ett antal långlopp genom åren och det är alltid likadant, efter målgång kommer en enorm lättnad och tillfredställelse men sedan blir det liksom lite tomt. Luften går ur en på något (skönt) sätt. Men man drömmer sig tillbaka till den där känslan när målet är inom räckhåll, när man nästan är där men ändå inte.

Och det är där jag är med min tredje bok nu. Jag ser ljuset därframme. Jag har ännu inte läst det jag skrivit och kan fortfarande drömma om min storhet och framtida Augustpriser (hehe). Har vaknat tidigt och skrivit mer eller mindre hela dagen och kvällen både lördag och söndag och är nu helt mentalt utmattad 🙂

Men jag vill ändå fortsätta. Fram till det där ljuset.

©Maths Nilsson 2012

Igår en en glad nyhet från Borgholms Bokhandel. Idag kom man ner på jorden igen, ett standardrefuseringsbrev kom med posten. Jaja, det är ju en del av vardagen som författarwannabe… Man får väl fokusera sig på ljuset därframme, reellt eller påhittat.

Serengeti 

Tänk om Själseld skulle råka emigrera till UK. Visst vore det coolt, men jaja…

Hur som helst så är Frida på Mörkersdottir Förlag (som alltså ger ut Själseld) i London på bokmässa. I länken kan ni läsa om hennes dag där, har bland annat träffat Jo Fletcher som driver ett förlag i UK med ungefär motsvarande utgivningsfack som Mörkersdottir. Visst är det väl mycket begärt att det ska bli något men vad vore livet om man inte fick glida bort i spännande drömmar ibland? Och vem vet, för det är ju bara om man försöker man kan lyckas annars är det ju definitivt tvärkört.

Och så en nyhet till, säljföretaget Stevali ska marknadsföra Mörkersdottirs böcker. Ett mycket bra initiativ tycker jag, för det spelar knappt någon roll hur bra en bok är, den kommer ändå inte bli en bästsäljare om den inte säljs in av någon.
Gjorde förresten själv en heroisk insats i det syftet i förra veckan 😉 Tagit fram en plansch med lite blurbar från recensionerna och skickat ner till Borgholms bokhandel och Dillbergs i Kalmar. Vet inte om det berodde på det men Borgholm har nu i alla fall köpt in tre ex. Men det blir väl en hel pall ganska snart förmodar jag. På tal om att drömma menar jag…

🙂

PS Och Borgholms Bokhandel tackade just för planschen och meddelade att den nu finns uppsatt i deras butik 🙂