Dne förlorade symbolen av Dan Brown, mannen som brakade genom med Da Vinci-koden. Innan dess hade han dock redan skrivit Gåtornas palats och Änglar och demoner som sålde bra i USA. Alla handlar om hemliga koder gömt i historiska symboler, som förstås någon ondsint grupp ligger bakom som inte vill bli avslöjade. Men det var som sagt med Da Vici-koden han slog igenom ordentligt internationellt sett. Även jag sträckläste den boken och tyckte den var kanon, fantasi-kittlande med all symbolik och diverse konspirationteorier.
Den förlorade symbolen utspelar sig under ett dygn i Washington med samme professor Langdon i huvudperson som i Da Vincikoden:
”Harvardprofessorn i religiös symbolik, Robert Langdon, kallas i sista stund in för att hålla en kvällsföreläsning i Capitolium, Washington. Men bara minuter efter hans ankomst hittas ett märkvärdigt föremål…”
Hmm, jodå, symbolletandet är ju där och det är fortfarande intressant. ”Actionbitarna” funkar fortfarande bra men…. historien känns ganska krystad och platt.
Jag blir faktiskt allvarligt sugen på att läsa om Da Vincikoden men inte för att jag tyckte denna bok var bra direkt. Nej bara av den enkla anledningen att efter Da Vinci har jag själv börjat skriva skönlitterärt ”på allvar” och fått en bok utgiven. Och det jag funderar på är om jag förändrat min syn på vad som är bra och dåligt i och med detta? För även om jag verkligen gillade hans förra böcker var den här tråkig, man lär liksom inte känna personerna i boken, långa sträckor är bara sammanfattningar av vad som har hänt, inget man själv får ”uppleva” s a s. Och det känns som att många av personerna i boken blir rena rama karikatyrer,kantiga och förutsägbara…
Det blir bara en gäspning i betyg, det var bara symbolhistorierna som fick mig att läsa ut den…
Håller på att packa inför morgondagens tjänsteresa till Frankrike. Och innan månaden är slut ska det även bli Danmark, Belgien och Schweiz… Spännande. Synd att man inte gillar att flyga bara 🙂
Och inser nu att min garderob inte riktigt är business-mannens guldgruva. Får nog inhandla några nya skjortor snart tror jag 🙂
Jaha, då var det snart dags för OS igen. Kan inte påstå att det känns särskilt upphetsande även om jag definitivt är idrottsintresserad, det har blivit mer ett reklamjippo än idrottstävlingar i mina ögon. Fullständigt abnorma pengar investeras i anläggningar o dylikt som senare kommer gapa tomma och vad jag förstår har även själva spelen medfört enorma förluster på senare år. Men visst är det väl kul att även lite mindre sporter får lite uppmärksamhet.
Och är det inte märkligt, när det kommer till viss inskränkning i yttrandefrihet, rätten att stjäla andras egendom på nätet osv bildas det mängder med högljudda protestgrupper. Men när det kommer till inskränkningar postulerade av företag och deras rätt att sprida propaganda finns det inte längre några hinder. Nu var det en artikel om huruvida man skulle bli insläppt på OS-invigningen bärandes en Pepsi-tröja när Coca-Cola var sponsor. Nej, säger löparlegendaren Sebastian Coe, det skulle du inte. Och använd för bövelen inte orden guld eller sommar i annonser om du driver företag i närheten av militärförläggningen, förlåt jag menar OS-byn, för de orden är köpta…
Och sälj inte pommes frites för det får bara ett speciellt liten kedja göra…
Å kanske kan man förstå det när de nu spenderat så mycket pengar för sina propagandakampanjer. Och så hänvisar man också till att Coca-Cola investerar så mycket pengar på idrottens gräsrotsnivå, tänk vad man skulle förlora om man inte höll på CCs rätt till exklusivitet osv
Är det ändå inte lite skrämmande utveckling? Betala lite så kan man sen utöva lite utpressning om vad som får visas i TV och köpa vissa ord….
I ett inslag i Kobra efter kärnkraftsolyckan i Fukushima, Japan berättades att innan katastrofen gick det i princip inte att framföra någon kritik mot kärnkraft eftersom de bolagen sponsrade all media med så mycket pengar att de inte vågade publicera något negativt om dem.
BBC gjorde en serie Frozen planet om polarområdena. Sista delen handlade om den globala uppvärmningen och dess effekt på just polarområdena. Discovery USA köpte in alla avsnitt utom det sista med motiveringen att folk inte var intresserade (typ). Om du inte är så insatt i debatten så är just den globala uppvärmningen en mycket het (!) potatis i USA, kanske mer än någon annanstans. Framförallt är det en i det närmaste fanatisk libertiansk, företagarvänlig falang som driver häxjakt på forskare och alla antydningar till inskränkningar påtvingade av en mänsklig påbverkan av klimatet.
”Ten networks that would have run the episode opted out, citing fear of controversy and ”the reaction it might draw from America’s climate change skeptics”, including the fact that ”the timing of a one-sided global warming programme could be particularly sensitive in the U.S., where climate change is an issue in the presidential race”
I mina ögon handlar Discoverys ”självcensur” enkom om just att inte stöta sig med den ekonomiska makten. Jag menar, om man nu sänder ett gäng program för folk som är intresserade av naturen i polarområdena, vem skulle tro att de INTE är intresserade av hur läget står till med avseende på klimatförändringarna?
(nu sände Discovery även det programmet till slut).
Ja, och exemplen är ju ganska många, var det inte i J-VM i fotboll som inte fick spelas på en arena (tror det var Elfsborgs) eftersom de vägrade stänga en Max-restaurang på arenan när någon annan hamburgerkedja var sponsor…
Hockey, där stänger man till och med av matcherna för att visa reklam…
Är det så vi vill ha det?
Filmen ”The greatest film ever sold” handlar just om detta med varumärken och reklam och företagens makt av det som produceras i medier. Där visas hur företag kan köpa in sig och göra reklam i undervisningsmaterial i skolan och allt vad det nu är. Men det var ganska kul att se vad de gjort i Sao Paolo där man förbjudit all reklam; på bussar utanför affärer osv.
Och naturligtvis dras ju paralleller till kommuniststyre osv. och rop på förlorade jobb och stora ekonomiska förluster. Nu fem år efteråt så har i alla fall inte staden gått under och en del (även PR-firmor) klagar inte. En undersökning visar på att 70% av invånarna är nöjda…
Jaja, man kan väl få tycka vad man vill. Men hur många är det egentligen som vill ha all jävla reklam tryckt upp i ansiktet precis överallt?
Och att man inte vill överlåta ALL makt och kontroll över samhället till bara att handla om ekonomiska aspekter från företagarnas synpunkt tycker inte jag är kommunism. Och oreglerade fria marknader är ju för övrigt bara rent nonsens, NÅGON kommer alltid sätta spelreglerna och historien visar ju med all tydlighet att någon fri och rättvis marknad finns inte med tanke på alla oligopol och maktdemonstrationer från de stora företagen osv…
Ojdå, vad allvarsamt det blev en dags om denna. Dags att dra ut i solen istället 🙂
Dagen började bra. Dvs ordentligt med regn som gjorde att det kändes helt okey att sitta inne och titta på Tour de France 😉 ; en monsteretapp där Kessiakof tyvärr tappade bergatröjan, kan ta tillbaka den idag dock…
Sen kom solen och det blev en fotopromenad ner till Vinterviken. Även nu började det bra med sol och klarblå himmel. Sen kom regnet. Tog skydd i en bajamaja, tack kommunen 🙂
Sommarvädret är ju som det är… men det verkar ju ändå gynna försäljningen av min bok Själseld nere på Öland. Borgholms bokhandel har nu köpt in 19-20 stycken om jag räknade rätt (och dess ägare jämförde den med Theorins böcker 🙂 ). Riktigt kul.
Och på tal om Öland, det blev en inte helt genomplanerad resa ner till de södra utmarkerna förra veckan. Började med ett stopp hos mamma i Gamleby följt av Färjestaden på Öland (där jag är uppväxt). Blev lite av en nostalgitripp; tältade med brorsorna och deras barn (2+2) på Talludden. Hann också med en ”släkträff” -riktigt kul blir ju inte så ofta man träffar dem nuförtiden.
Premiärdopp (mitten på juli!), en tripp ner till södra Öland södra udde följt av Skåne för att besöka pappa, som kröntes med besök i Köpenhamn och Tivoli.
Med facit i hand hade det förstås varit kul att ha stannat längre i Kalmar och träffat gamla kompisar men det hanns helt enkelt inte med den här rundan.
Jahopp. Ändrat. Korrekturläst. Och om igen. Printat o printat bytt bläckpatron o printat… Det papperslösa samhället my ass 🙂 För det blir några hundra spänn per manus om man nu ska inkludera porto, papper och bläck.
Jag har förståelse för förlagen som vill ha papperskopior att läsa … men samtidigt inte. För sanningen är ju att av de tusentals manus som skickas in blir inte mer än ett fåtal lästa. Åtminstone inte mer än några sidor. Tonvis med papper som skickas runt för att (i princip) bara kastas. Jaja, bara att rätta in sig i ledet.
Å nu återstår bara den sista ”lilla” biten. Först klura ut vilka förlag man ska skicka manuset till och sen bita på naglarna i väntan på svar. För egen del har jag fått svar allt från några veckor till sex månader efter inskick.
Hur som helst, grymt skönt att ha kommit till någon slags avslutning. Förhoppningsvis är det bara en början på något annat hehe 🙂
En kort reflektion om hur saker och ting förändras.
Har ju på senare år gått och blivit konsult och vi hade ett litet personalmöte häromveckan (notera att jag har inget att klaga på varken det företag jag jobbar på eller min arbetsgivare dvs konsultfirman). Vi är en hel del konsulter hos min uppdragsgivare som nu fått förlängt kontrakt med 6 eller 12 månader (själv har jag till året ut).
”Det är ju skönt att få så långa kontrakt så man kan känna lite trygghet. Det är ytterst sällan något företag i branschen som anställer någon (konsult) på längre kontrakt än 3 månader nu för tiden.”
Ungefär så kommenterade min chef det. Och visst, man ska väl vara tacksam antar jag…
För bara någon vecka sedan fick min kompis ett jobb; en projektanställning på ett år. Han hade redan blivit erbjuden tjänsten och kontraktet var i princip påskrivet när de ändrade sig. De fick inte längre anställa någon på längre tid än tre månader och sedan förlänga det i tremånadsetapper… Hepp!
För inte så länge sedan innebar trygghet ett fast jobb, nu att man har inkomst i åtminstone sex månader. Välfärd? Effektivitet? Que?
Alltså jag förstår inte. Visst, ett fast jobb är bara en skenbar trygghet men ändå. Tror någon att man presterar och lägger ner sin själ i något som kanske tar slut om en månad eller två? Managment by fear! Att man ska kämpa sig blodig i skräcken av att förlora jobbet? I en kreativ forskningsmiljö som jag jobbar i? Eller vilken miljö som helst för den delen.
För det är ju förstås inte billigare. Man måste ju betala ett led till i kedjan. Till och med städpersonal hyrs in fastän man vet att byggnaderna måste städas så länge företaget existerar oavsett aktiekurs.
Och framförallt, tror man så lite på sitt företag att man inte vågar anställa folk längre än tre månader (för nej det handlar inte om någon engångsföreteelse)? Planerar man inte över längre horisont än så nu för tiden?
Tror någon på detta. Jag menar på riktigt? Bortom aktiekursernas fantasivärld? Är det verkligen så vi vill ha det? Gör omvärldens krav det tvunget att ha det så här? Personligen är jag helt övertygad om att det enda vi kan konkurrera med är kvalité, effektivitet och kreativitet. Kort och gott att ha kul på jobbet. Tremånaders uppdrag passar kanske en del men i stort tror jag inte ett skit på det. Men det är ju jag det.
Marknaden, det ansiktslösa monstret som numera har alla svaren, säger ju uppenbarligen att det är det bästa. Men den säger ju också att Brennan (f d vd på AZ) är värld en halv miljard på sex jobbade år trots att han inte åstadkommit ett skit mer än skapat kaos.
Sådärja, en liten måndagsreflektion helt i klass med dagens väder 🙂
Då har jag fått lektörsutlåtandet på mitt tredje manus Minotauros tårar (av Jenny Bäfving). Efter att ha läst den inledande sammanfattningen kan jag förstås inget annat än att le med hela ansiktet… Eller vad sägs om det här:
”Det var fängslande läsning; en episk, tankeväckande, gripande historia. Det finns en stark tematik med myten om Minotauros som du lyckas gestalta och genomföra väldigt lyckosamt, utan övertydligheter. Hela manuset arbetar sig långsamt men (i alla fall oftast) förtätat och avsmalnande fram mot sin dramaturgiska slutpunkt, precis som tunnlarna i labyrinterna leder in längre och längre in i mörkret mot en sorts nollpunkt. På flera sätt har du lyckats överföra symboliska, mytologiska och även psykoanalytiska tankar till gestaltad form. Det är ett sådant manus man vill läsa flera gånger och prata om med andra. Det kommer helt klart till liv på ett väldigt explosivt sätt i de imponerande och tekniskt otroligt skickligt skrivna krigsscenerna. Det är verkligen här du som författare kommer till din rätt.”
Vilken fantastisk lektör eller hur 😉
Allvarligt talat så är jag jättenöjd med utlåtandet även bortsett från det ovanstående. För allt är ju förstås inte helt utan anmärkningar. Utlåtandet är på 6-7 sidor och Jenny återkopplar på ett tydligt och bra sätt angående en del lösa trådar som behöver tas tag i, några luckor som skulle behöva fyllas igen, reflektioner över ditten och datten i stort och smått. Och viktigast av allt är väl att jag tror mig fått svar på de frågor och funderingar jag själv hade angående manuset.
Och lite kul är det ju att båda de lektörer jag nu anlitat (på olika manus dock) har kommenterat att man inte bör förvandla manuset till en debattartikel (dvs några av mina egna åsikter lyser igenom i långa textsjok som blir för mycket). Hehe, de skulle ha sett hur det såg ut innan första redigeringsrundan…
En verklig injektion av inspiration och lust – ytterst välbehövligt för tillfället….
Glad midsommar på er! Kan inte låta bli att lägga till videon om det svenska midsommarfirandet…
En film jag inte hört talas om tidigare men hade fått bra betyg och fått festivalpriser i Cannes, Sundance och Toronto.
Och jag gillade den verkligen.
Martha rymmer från en isolerad lantgård där hon levt två år med en grupp människor med ekologisk odling och självförsörjning osv. Det framgår dock snart att det inte är så idylliskt som det kan verka, sexuellt förtryck, hot och våld. Martha hamnar hos sin syster och hennes man där hon har svårt att skaka av sig det som trängt sig under skinnet på henne under sin tid sekten. Det är inte lätt att anpassa sig till ett normalt liv och hela tiden finns skräcken att de ska komma efter henne där.
En stillsamt berättad historia, långa tagningar med en stillastånde kamera. Men jag tycker ändå inte det blir tråkigt, nä jag gillar det verkligen och hela filmen har en creepy känsla av att sväva mellan en otäck dröm och verklighet. Elizabeth Olsen gör en grym roll och Sean Durkins debutfilm får klart godkänt.
