Etikett: nyliberalism

Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Jag har i mina föregående inlägg kommenterat Johanna Trapps text Men det är ju höger! där hon argumenterar för att miljö- och hållbarhetsfrågor kodas som vänster trots att det faktiskt är högerpolitik (Trapp är projektledare på Timbro miljöinstitut). Såg nu att även DN:s ledarsida lyfter fram texten. Trapp undrar varför dessa frågor kodas som vänster, men ger i mina ögon inga svar. Hon, DN, Johan Norberg och PM Nilsson får stundtals det att låta som att det skulle handla om en trotshandling, ett kulturkrig, det vill säga en reaktion på vänsterns argumentation. Jodå, jag fattar vad som avses, men tänk om det inte bara kodats så utan att elefanten i rummet faktiskt bottnar i värderingar, inneboende naivitet för konsekvenserna av aktiva val i den nyliberala världsordningen?

Trapp skriver:

”Under Carl Bildts ledning (1991–1994) intensifierades Sveriges engagemang i internationella miljöfrågor. Regeringen lade också grunden för Sveriges aktiva roll i de globala klimatförhandlingarna som följde under 1990-talet. Sedan dess har vänstern tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan på högerns bekostnad.”

Ja, Sverige har länge varit drivande inom miljöfrågor och oftast under ganska stor politisk enighet. Men vad hände i början på nittiotalet?

Att vänstern ”tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan” sammanfaller alltså enligt Trapp med tiden då nyliberala idéer blir alltmer mainstream i både höger- och vänsterpolitik här hemma med privatiseringar och avregleringar som följd. Men hon verkar inte fundera vidare på om, eller hur, dessa två saker kan vara relaterade.

PM Nilsson vittnar i Aftonbladspodd (ca 8.15 min) om hur stor påverkan Timbro haft i denna värdegrundsförändring: ”Om man tittar på de som satt i regeringen idag och igår, under Reinfeldt och Bildt så har alla i någon mening varit inblandade i någon Timbroverksamhet.” Han menar också att Timbros påverkan varit mycket stor på grund av utbildningar för ungdomar och deras bokförlag.

I början på nittiotalet drog även kampanjerna för att misskreditera IPCC igång på allvar och en tydlig medial förändring sågs i USA: Under 1980-talet intervjuades nästan enbart forskare när det handlade om klimatfrågor. Det kom att ändras i början på 1990-talet då det framförallt på ”förnekarsidan” var människor från intresseorganisationer (läs konservativa och libertarianska tankesmedjor) som fick uttala sig. Ofta ställdes slipade och mediatränade kommunikationsproffs från tankesmedjor mot forskare i debatter.

Nedan Jerry Taylor, tidigare chef på Cato Institute:

En enorm falsk balans uppstod i klimatfrågan, så även i ”prestigemedia” som New York Times och kompani.

Det här är början på den snöboll som lett oss till det vetenskapsförakt vi nu ser växa. För ju fler som börjar tro på lögnerna, desto fler blir upprörda och kräver att vänstern och ljugmedia ska ersättas med dom som ”säger som det är”.

Under de decennier som följde har konservativa och marknadsliberala tankesmedjor varit lokomotivet i att sprida lögner om klimatvetenskapen och de har avsiktligt spridit bilden av att det är vänsterpropaganda. Innan självutgivning av böcker blev vanligt stod dessa tankesmedjor bakom nästan alla engelskspråkiga böcker som hävdade att IPCC:s slutsatser var en politisk skrämselpropaganda.

Det gäller även åsikterna här hemma. Det är helt uppenbart att det i dessa högerkretsar inte setts som något problem att avvisa vetenskapliga fakta i klimatfrågan.

Och som jag beskrivit många gånger tidigare, det gäller inte bara klimatet utan de flesta stora miljöfrågor.

Till detta ska läggas att miljörörelsen ständigt utpekats som hysteriska aktivister via överdrifter och rena lögner. Självklart finns det berättigad kritik men demagoger som Lomborg och Henrik Jönsson drar sig inte ett ögonblick för att förvanska sanningen. Lomborg får på SvD:s ledarsida till och med kalla forskare bakom ett långt vetenskapligt övervakningsprogram av Stora barriärrevet för högljudda miljöaktivister.

Det här är högst aktiva handlingar. Högern har helt självmant släppt taget om miljöfrågorna och istället valt att lyssna på vem som helst med akademisk titel som säger vad de vill höra.

(Det gäller förstås inte alla, och det är Trapp som skriver höger respektive vänster, men jag vet faktiskt inte vad som avses med den skalan längre. Jag blir ständigt kallad vänsterbliven kommunist bara för att jag hänvisar till IPCC …)

Och det gäller som sagt inte bara klimatet: nedan bilder från skrift som delades ut till studenter

Värderingar

Man måste förstås utgå från att ingen (nåja) medvetet vill förstöra vår livsmiljö. En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup som också jobbade i Reagans administration. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Även Trapp lyfter upp äganderätten i detta sammanhang. Det ger ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Ungefär: rädslan för straff när man bryter mot lagen ska göra att man sköter sig.

Det finns exempel på statliga regleringar och förbud som funkat både uselt och utmärkt, liksom det finns marknadsmässiga lösningar som också varit effektiva – olika åsikter om hur man bäst löser problem är en del av demokratin. Men det förutsätter förstås att man är någorlunda överens om vad som ens är ett problem. Men det finns ett inbyggt problem i resonemanget om äganderätt och domstolar.

Om man generaliserar handlar en del av problematiken ofta om synen på hur mycket man ska förebygga enligt försiktighetsprincipen kontra att reagera när saker inträffat. Jag tror vi alla har olika syn på var denna gräns går och här gäller även NIMBY-effekten: det är lätt att ha åsikter om vad andra ska göra så länge det inte påverkar mig.

Vad det gäller reglering av kemikalier hade vi i EU länge samma princip som i USA med omvänd bevisbörda, det vill säga att det var upp till myndigheter att påvisa att en kemikalie var farlig om den skulle regleras, inte att ett företag måste visa att den är ”tillräckligt ofarlig” (gäller inte bekämpningsmedel och läkemedel som lyder under andra regelverk). I USA gäller detta fortfarande medan det ändrades i EU i och med REACH-lagarna (under enorma protester från högerhåll och en tsunami av lobbyism).

En känd nyliberal debattör, tillika professor i statsvetenskap, som menade att försiktighetsprincipen missbrukades av miljörörelsen var Aaron Wildavsky. Det förhindrade enligt honom utveckling och innovation och han förespråkade istället trial and error framför förbud och regleringar.

Det ligger mycket i hans tankar om att risk inte kan uteslutas helt och man måste testa för att att veta. Men för att detta ska funka måste man ju ha en någorlunda samsyn på när något inte funkar och hur man då ska få stopp på processen. Och här infinner sig dilemmat …

(Wildavsky ansåg att i princip alla kända miljöregleringar varit onödiga, han satt i Fred Singers ökända tankesmedja och ansåg att klimatlarmen var bluff).

I USA väntar enorma skadestånd om ett företag fälls för att ha brutit mot miljölagar. Visst kan det verka avskräckande men på grund av lagstiftningens utformning är sannolikheten ganska stor att man inte undersökt riskerna tillräckligt innan en produkt börjat användas i stor skala. Skadan kan därför ofta redan vara skedd när problemen upptäcks (åtminstone av oberoende forskare och samhället i stort). Exemplen är otaliga: DDT, PCB, PFAS, flamskyddsmedel, dioxin osv.

Det skapar också incitament för att företag döljer och/eller spelar ner oroväckande fynd och likaså för drabbade att överdriva (eller hitta på) skada för att få ut pengar. Och när det kommer till de stora miljöfrågorna är det alltid stora aktörer inblandade med enorma resurser att bestrida mindre belevade spelare.

Systemet har också blivit till ett eldorado för advokater. Det man eventuellt vann på minskad byråkrati innan registrering av kemikalien förloras snabbt i detta träsk…

En kanske oväntad konsekvens av detta är också att det gett en alternativ karriärväg för akademiker med diverse höga titlar. Konsultfirmor som Gradient och Exponent omsätter numera miljarder på att leverera expertutlåtande åt företag i diverse miljö- och hälsorättstvister.

För det man kanske inte tänker på är att det också lett till att några av USA:s mest omfattande miljörättegångar handlat om att domare utan expertiskunskaper ska avgöra huruvida en kemikalie är hälsofarlig eller inte. Och det är här det blir geggigt … för det innebär nästan alltid att parterna i målet kastar vetenskapliga artiklar med motsatta slutsatser mot varandra. Vem ska man då tro på? (Jo, det finns även akademiska studier som inte håller måttet.)

Det finns gott om exempel där industrisponsrade artiklar säger en sak medan oberoende studier säger en annan. I många fall är det helt uppenbart att särintressen velat vifta bort riskerna genom falskspel. Det finns direkt osmakliga exempel, som när en advokat fick en akademikerkonsult att skriva vetenskapliga artiklar om att det var rökning istället för asbest som orsakat en för asbest väldigt specifik lungcancerform, trots att det inte fanns några belägg för saken. Läkare knuten till lobbyorganisation har ljugit ihop snyfthistorier om omkomna barn med avsikt att förhindra reglering av flamskyddsmedel i möbler.

I många fall har det också framkommit att företagens egna studier visat på ordentliga hälso- och miljöfaror men att de ändå valt att hålla truten om saken (PCB, rökning, PFAS mm). Det är ett bottenlöst hål…

Även om det har blivit bättre så är EPA fortfarande bundna att väga in kostnaden för företag om de ska reglera något. De är likaså tvungna att alltid föreslå den för tillverkaren minst tyngande vägen. Man kan tycka vad man vill men det är allt annat än en slump att det var först år 2024 som USA lyckades förbjuda asbest fullt ut (vilket Trumpadministrationen nu vill riva upp) eller att amerikaner har signifikant högre halter av flamskyddsmedel i blodet (av vilka flera helt saknar toxicitetsdata):

Man får ha olika åsikter, att tox-testa kemikalier är dyrt och kostar många försökdjurs liv, men det är banne mig inte gratis att hantera konsekvenserna av de miljöförstöringar vi sett genom åren (och fortfarande ser). Frågan är på ett sätt enkel här: ju mer förebyggande arbete, desto mer kostar det för de som sen ska tjäna pengar på produkten som ska säljas, i tvärtomfallet är det dock samhället som får ta kostnaderna medan försäljarna tjänar mer pengar. Här tycks nyliberala organisationer snudd på alltid ställa sig på företagens sida.

Nu är Storbritannien i kast med att såga ner sin kemikaliereglering, godkänns en produkt i ett annat ”godtagbart land” (ej specificerat vilka) ska den automatiskt kunna säljas i UK.

Det är ett problem att en aktiv och välfinansierad del av den nyliberala rörelsen tappat kompassen och vägrar acceptera vetenskap (inte alla osv..). Det är helt uppenbart för alla och envar som grävt sig någon centimeter ner i klimatdebatten att det inte bara handlar om pengar – många drivs framförallt av ideologi. Man hatar regleringar och statlig kontroll och gör allt för att verkligheten ska passa in i önskebilden istället för tvärtom.

Ska dra ett par ytterligare saker jag anser vara naiva i den nyliberala tankegångarna i nästa inlägg, men som vanligt får jag be om ursäkt för ett redan för långt inlägg 😉

Avslutar dock med en undran:

Om miljö- och klimatfrågor är så viktiga för PM Nilsson, varför har han, liksom andra Timbroiter som Marcus Uvell, jobbat stenhårt för att borgligheten skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna? Det enda riksdagsparti som röstat emot Parisavtalet, beskyllt SMHI för att sprida skrämselpropaganda, anammat Stockholmsinitiativets syn på klimatvetenskapen, placerat Elsa Widding i riksdagen, Åkesson alternativtolkar IPCC:s slutsatser osv osv

Precis som jag uppskattar Trapps och PM Nilssons miljöengagemang gör jag det med Fredrik Kopschs (=Timbros chefsekonom) markering nedan . Men cry me a river av krokodiltårar. Svenskt näringsliv, Dagens industri och Timbro har lobbat stenhårt för att normalisera och släppa in SD i gemenskapen (ex PM Nilsson i Dagens industri 2018).

Varför då? Jo…

…förmodligen på grund av det PM Nilsson avslutar sin ledartext med:

”SD har varit helt avgörande för att stoppa Löfven-regeringens planer på att stänga ner privata välfärdsföretag.” 

Politik är att prioritera och kompromissa, men rimligtvis borde man bara göra det när det inte går emot ens innersta och viktigaste värderingar!? Det har varit uppenbart var SD står i både klimatpolitiken och rasismen under lång tid. Jag har svårt att se en enda liberal grej som har mynnat ut från Tidöavtalet oavsett om det handlar om frihet eller miljö…

Marknadsliberala giganter som Heritage Foundation och Competitive Enterprise Institute står bakom den antivetenskapliga och auktoritära politik som beskrivs i Project 2025 som nu genomförs i USA. De jobbar också väldigt aktivt med att liera sig med ytterhögern i Europa. Hur mycket är normalhögern här hemma beredda att offra för rätten att driva aktiebolag…?

Att högern tappat miljöfrågorna är ingen slump utan resultatet från ett hårt målmedvetet arbete och det är ingen tillfällighet att det är moderata riksdagsledmöter som anser att SVT bedriver hjärntvätt av befolkningen via alarmistiskt färgade väderkartor.

Och jo, jag har ingående beskrivit hur det förekommer överdrifter från båda sidor – det gör det dock inte rationellt att dissa närmast fullständig konsensusläge i en vetenskaplig fråga:

Miljöpolitik för moderater

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized3 kommentarer

Det är uppfriskande att även ”publika debattörer” kan omvärdera sina åsikter när dessa har vilat på skakig grund. För det är vad Mattias Svensson (MS) gör gällande miljöfrågor i sin bok Miljöpolitik för moderater. Den gavs visserligen ut 2015 av tankesmedjan Fores men jag läste den först nu (du kan ladda ner en pdf på deras hemsida). Mattias Svensson är väl annars, gissar jag, mest känd som liberal högerdebattör med kopplingar till Timbro och likaså skribent på SvD:s ledarsida . Men trots den ärliga mea culpan verkar en betydande del av själva elefanten i rummet stå kvar där i skuggan …

MS börjar med att erkänna att han tidigare lyssnat på dom som ansåg att människan inte hade med klimatförändringarna att göra och att han själv salufört dessa idéer. Men att han tänkt om.

Miljödebatternas ständiga dilemma är att det onekligen förekommer överdrifter i båda åsiktskorridorer (har skrivit och gett exempel bl a här). Det är lätt för populister att utnyttja. Genom cherry picking kan man få det att låta som att miljörörelsen enbart består av de mest radikala aktivisterna och att det egentligen knappt existerar, eller ens har existerat, några större miljöproblem. MS beskriver hur han länge lyssnade på dessa debattörer:

”Kanske för mycket. I min tankevärld kom de [= de mest radikala miljöaktivisterna] länge att representera hela miljörörelsen och all slags miljöpolitik. En bekväm fiende.”

MS har alltså kommit till insikt att det inte är sant. Han vänder sig till och med emot den generaliserade idén att alla miljöregleringar är av ondo:

”Att miljöregleringar har en legitim funktion även för ideologiska marknadsliberaler brukar generellt formuleras så kortfattat och diskret att det är lätt att missa helt. När regleringarna föreslagits har de vanligtvis ignorerats eller kritiserats. Berömmet brukar komma först i efterhand. Detta är en defekt i den klassiska liberalismen ...”

”Ändå är det nog få som i dag beklagar de resoluta politiska åtgärderna för att minska svavelutsläppen. Jag gör det inte. Här blir det intressant. Gröna regleringar och restriktioner är inte befriade från de problem som regleringar vanligen ger upphov till. Ändå tycks de generellt åstadkomma miljöförbättringar utan särskilt stor ekonomisk skada.”

Tänk om alla kunde enas om detta lilla.

Jag tror det är oerhört viktigt att personer som MS poängterar att miljöfrågorna faktiskt inte bara är flum, vilket även Timbros nuvarande vd PM Nilsson tydligt deklarerat. Det är förmodligen enda sättet att nå fram till folk ute på den konservativa och marknadsliberala kanten.

Men varför funkar det ändå inte?

Marknadsliberaler och miljörörelsen (ja, jag generaliserar) tenderar ju att ha olika syn på vari problemen består och därmed också på hur/om de ska lösas. Vi har också olika värderingar som i grund och botten inte har med naturvetenskapliga fakta att göra (”det som är viktigt för mig är mindre viktigt för dig”). MS vill förstås belysa vikten av äganderätten, att marknadsmässiga lösningar är de mest effektiva och att regleringar har sina nackdelar (finns exempel på båda).

Och det är förstås helt okej, så måste det få vara i en demokrati. Det är helt olika saker att bråka om bästa lösningen på ett problem och att bråka om det ens finns ett problem när en bedövande majoritet av den vetenskapliga expertisen anser att det gör det.

Men så har vi elefanten då. Flera gånger påpekas i boken att förändring uppstår nerifrån, det är inte politiker och staten som åstadkommer förbättringar utan allmänhetens agerande. Ett exempel som ges är att användningen av skadliga freoner minskade långt innan förbuden trädde i kraft då folk helt enkelt köpte alternativa produkter på grund forskarnas larm.

Det är sant. I alla fall vad det gällde sprayburkar och liknande (freoner var drivgas).

Det är också sant att även drivande inom Greenpeace menar att utfasningen av klor i pappersblekning gick så snabbt i Sverige till stor del beroende på marknadskrafter (Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio). Men ändå …

Elefanten. MS blottlägger den men ändå inte.

Även, eller kanske framförallt, marknadsorienterade lösningar på miljöproblem kräver att det finns en betydande folklig opinion som gör att tillräckligt många politiker och företagsledningar vågar ta obekväma beslut för att påverka marknaden – att ändra på status quo kommer alltid innebära att de som gynnas av rådande situation kommer protestera.

Men det är sällan det är så enkelt att när samhället blivit rikare och forskare identifierat miljöproblem så har samhället åtgärdat dessa. Bara sådär. För jo, det beskrivs nästan så, här Johan Norberg, Timbro 2005:

”När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem.”

Det går att hålla med om det mesta här, men ett avgörande steg utelämnas: det har liksom inte löst sig av sig självt. I verkligheten har just marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer utgjort betydande hinder att genomföra dessa förbättringar genom att propagera för att problemen inte ens existerar. Det är själva motsatsen till att försöka få en förändring genomförd ”nerifrån folket” så att säga.

Nej, jag menar inte att alla marknadsliberaler avsiktligt vill ta död på naturen, däremot att ideologiska skygglappar gjort att ett fåtal akademiker som bekräftat deras syn har fått ett extremt stort inflytande (som gått på tvärs med majoriteten av publicerad forskning). Och marknadsliberala tankesmedjor har, och har haft ett stundtals enormt inflytande på politiken.

Ja, jag uppskattar Mattias Svenssons bok, han lyfter problematiken och beskriver, som angetts ovan, det som ”en defekt i den klassiska liberalismen”. Jag hävdar bestämt att det varit och fortfarande är ett utmärkande särdrag, kanske inte i liberalismen som sådan men hos marknadsliberala tankesmedjor i praktiken (nej inte alla och så vidare). Och det jag anser vara elefanten är just att väldigt lite tycks ha ändrats i detta avseende.

Har jag gjort mig en egen bekväm fiende? Kanske, men jag tycker inte det.

Tidigare vd:n för Timbro, Benjamin Dousa skrev exempelvis en artikel: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” och allt motstånd mot miljöåtgärder de stått för genom åren är som bortblåst. Som om att de skulle varit en drivande kraft till att ha fått till stånd de förändringar som nu hyllas unisont (se länkar ovan).

Tänk om det är de teoretiska grunderna bakom nyliberalismen som är själva problemet? (miljödebattens eviga fråga sedan sextiotalet 🙂 ). MS skriver:

”Under 1970-talet kulminerade överväldigande och närmast samstämmiga varningar för annalkande resursbrist med en flod av bästsäljande böcker. Den mest kända är förmodligen den så kallade Romklubbens publicering 1972 av The limits to growth som förutspådde att de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier, med kännbara konsekvenser även för västvärlden.”

”Den som mer än någon annan vänt perspektiven i debatten om resurser var statistikern Julian Simon (1932–1998). En lång och ambitiös genomgång av resurser i mänsklighetens historia fick Simon att ställa de dystra slutsatserna på huvudet i boken The Ultimate resource.”

Jag har skrivit om 1970-talets undergångsanda tidigare och även om den uppmärksammade  Tillväxtens gränser som MS tar upp. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Men vad den INTE gjorde var att förutspå att ”de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier.” Detta även om både miljörörelsen och dess kritiker påstod detta, om än i motsatta syften…

Nämnda Julian Simon påstår mycket riktigt i sin bok The Ultimate resource att Tillväxtens gränser spådde att mineraler skulle ta slut inom några decennier. Det har sedan upprepats av många. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 – om det var en slump låter jag vara osagt. Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, påpekade det bl a i Forbes.

Påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

Men i Tillväxtens gränser listas bara kända tillgångar för en massa råvaror, hur länge dessa skulle räcka med dåvarande förbrukningsgrad, hur länge de skulle räcka med en exponentiellt ökande förbrukningsgrad (vilket då hade observerats under lång tid) samt effekten av hur många år som 5 gånger större nya fyndigheter skulle räcka.

Men de var fullt medvetna att det inte var realistiska antaganden och det var heller inte vad som spåddes:

I boken återges endast ett exempel som körts i deras datamodell och det gäller krom. Resultaten visar att det inte handlar om att råvaran kommer ta slut, däremot gör den exponentiella efterfrågan att priset till slut skjuter i höjden och att det är anledningen till att förbrukningen avstannar.

Och det är för övrigt exakt det Julian Simon beskriver.

Resultaten visar också att återvinning och nya fyndigheter bara skjuter denna ”kollaps” några decennier framåt i tiden. Förbrukningen har ökat exponentiellt sedan dess, men även i kromexemplet ligger den kritiska punkten en bit fram från vår nutid. Och det är problemet med exponentiell tillväxt, när det väl börjar går det sjukt snabbt.

Forskarna bakom Tillväxtens gränser påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

Jag är själv extremt skeptisk till ekonomiska spådomar men som jag ser det handlar det här inte om exakthet. De gjorde tolv olika scenarier, flera uppföljningar har gjorts och uppenbarligen stämmer deras business as usual-scenario ganska bra. Finns länkar på Wiki: The Limits to Growth – Wikipedia

Denna punkt är nog en av de mest centrala i alla miljöfrågor och har varit sen sextiotalet: kan människan fortsätta leva på samma sätt som vi gör nu där fysiken och biologins lagar ofta tycks få en underordnad betydelse gentemot vår påhittade ekonomis regler istället för tvärtom …

Lobbyism och tankesmedjor

Lobbyism har väl alltid funnits och att försöka påverka politiker är en självklar del i en demokrati. Och här är det bara att gratulera den marknadsliberala rörelsen. Timbros vd PM Nilsson beskriver organisationens inflytande i podden Starta pressarna (ca 8:20 in) och menar att en stor del av framgången kan tillskrivas deras bokförlag och utbildning för unga som de bedrivit i decennier.

Och det marknadsliberala tankegodset och deras ekonomiska teorier har haft stort inflytande allt sedan Reagan och Thatchers dagar. Mycket tack vare tankesmedjor och deras lyckosamma påverkansarbete (Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare).

PM Nilsson säger vidare att alla som suttit i borgliga regeringar under Bildt, Reinfeldt och nuvarande varit inblandade i någon Timbroverksamhet.

Smaka på det. Alla.

Skickligt gjort. Är det ett problem?

Tja, de som har andra värderingar och vill se ett annat samhälle anser förstås att så är fallet, men att tycka olika är ju en del av demokrati, eller hur? Men ett demokratiskt problem uppstår förstås när kopplingen mellan särintressen – lobbyister – politiker inte är transparant. Särintressen och rika personer kan köpa sig enorma fördelar gentemot allmänheten.

Och det finns en uppsjö exempel av dylika förhållanden, inte minst i USA. I en essä från mitten av 1990-talet skrev exempelvis vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation om deras strategi i USA. Det är också väldokumenterat hur många av dessa tankesmedjor erhållit stora summor öronmärkta för att bedriva felaktig propaganda om klimatet. Ja, det gäller även europeiska organisationer och personer kopplade till Timbro och de uppvisar ingen som helst ånger. Faktum är att Mattias Svenssons bok är enda exemplet jag sett som kan likna något av en ursäkt (men det kanske finns andra?).

Om jag skulle ta anställning på Läkemedelsverket (jag jobbar ju inom läkemedelsindustrin) skulle jag vara tvungen att avyttra eventuella aktier i läkemedelsbolag och bryta andra kopplingar som sätter mig i någon sorts beroendeställning. Inom politiken är detta inte lika självklart, idag jobbar många i Sverige som lobbyister och har politiska uppdrag samtidigt. Det gäller både till höger och vänster, se tråd på Twitter:

För mig är detta ett självklart demokratiskt problem (om än inte lika självklart hur man ska komma till rätta med det…).

Ta vinster i välfärden. Ingen fråga har väl haft så lite stöd jäms över hela partilinjen men ändå är det i realiteten endast ett parti under de senaste trettio åren som drivit ett motstånd att tala om. Många av de politiker som drev igenom reformerna har gjort enorma pengar på att starta dessa företag (nej, det handlar inte om att förbjuda friskolor och fritt val utan om nödvändigheten att skolor ska drivas under aktiebolagslagar). Sådana här jättereformer drevs igenom utan någon utredning att tala om.

Vad har det med MS bok att göra? Kanske inte så mycket direkt, men det finns mycket som tyder på att de marknadsekonomiska drivkrafter som hela nyliberalismen grundar sig på, och som MS skriver en hel del om, har rejäla problem att beskriva verkligheten…

Ekonomi

Ekonomi är inte min hemmaarena, men jag har eget företag, jobbar på utvecklingsföretag som är beroende av riskkapital (både privat och statligt). Jag jobbar i en av de mest reglerade branscher som finns och vet allt om byråkrati och ibland övernitiska bestämmelser. Men jag tror många inom Timbrosfären skulle bli förvånande över hur duktiga företagen själva är på att skapa byråkrati och likformighet. Likaså hur myndigheter ofta är bra att ha att göra med samtidigt som många företag kan vara ett helvete att arbeta med (inga av mina nuvarande bör jag väl påpeka 🙂 ).

Jag kan hålla med Mattias Svensson i mycket men vi verkar ha olika syn på frihet, hur innovationer och ny teknik utvecklas (jag jobbar med det) och vilket samhälle vi vill leva i med mera – och det är förstås helt okej. Häromdagen såg jag en grupp med en flagga ”Revolutionära kommunister” prydd med hammaren och skäran! Jag är lika rädd för att de ska få politiskt inflytande som jag är för att marknadsfundamentalister som Arthur Laffer får det, och genomför libertarianska hokus pokusreformern a la det katastrofala Kansasexperimentet.

Nåväl, vill bara upplysa om att det finns invändningar mot de neoklassiska ekonomiska teorierna som styr en stor del av vår värld idag. Ekonomiprofessor Steve Keen varnar t o m studenter för att ta en ekonomiexamen då de teorier som lärs ut är alldeles för simpla och orealistiska. Han ifrågasätter alltså själva grunderna och ger också explicita exempel vad som är empiriskt felaktigt, ni får läsa själva: Profit Maximization in the Real World – by Steve Keen (substack.com). Här en film:

(se även min tråd på Twitter om ekonomiska klimatmodeller).

Och angående regeringens nya budget där sänkta skatter påstås leda till ökad tillväxt. Här en studie som gått igenom 18 OECD-länders ekonomier under de senaste 50 åren och de kunde inte hitta några som helst bevis för att denna hypotes stämmer: The economic consequences of major tax cuts for the rich – LSE Research Online

Ingen studie hos institutionen har kommit i närheten av att få så mycket uppmärksamhet. Intervju: Tax cuts for the wealthy only benefit the rich | LSE Research

Mer kritik: Sustainability scientists’ critique of neoclassical economics | Global Sustainability | Cambridge Core:

”While a common defense of NCE is that ‘it has advanced and no longer depends on all the assumptions you have critiqued’, it still depends on at least three hypotheses that are not generally true: methodological individualism (H2), methodological equilibration (H7) and methodological instrumentalism (H10).”

Den här videon i samma ämne är ju ganska kul, den nederländske historikern Rutger Bregman åkte till Davos och anklagade deltagarna där för att vara hycklare. Sluta babbla om filantropiska miljardärer, beskatta dem hårt! Tucker Carlson tyckte det var roligt och ville intervjua honom, det gick inte så bra…:

Jag vet förstås att alla inte håller med och sorterar lite under saker man inte får säga i det här jävla landet-kategorin (men det är klart man får 🙂 … men lite naivt att tro att man inte skulle få mothugg).

För övrigt undrar jag hur liberalismen mår idag. ”Frihetens flaggskepp” i form av Heritage Foundation, Competitive Enterprise Institute med flera ligger bakom Project 2025 som i mina ögon är en rent fascistisk och antivetenskaplig skrift. Här i Sverige har Timbros PM Nilsson varit drivande till att inkludera Sverigedemokraterna i regeringssamarbete – trots att de i många frågor står i rak motsats till liberalismens värderingar.

Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

1929 brakade Wall Street-börsen in i väggen och drog hela världsekonomin med sig i fallet. Ekonomen John Maynard Keynes åsikter om att staten skulle kontrollera marknaden hårdare blev dominerande.

På andra sidan åsiktsstaketet fanns ekonomer som Friedrich Hayek som menade att staten gjorde marknaden mindre effektiv och förhindrade värdeskapande. Det var enligt honom inte bara dåligt ur en ekonomisk synvinkel, det kunde även leda till politisk totalitarism.

1947 bildade Hayek organisationen Mont Pelerin Society (MPS) tillsammans med en rad andra nyliberala tänkare som skrivit in sitt namn i historien som exempelvis Karl Popper, George Stigler och Milton Friedman. De förespråkade mer frihet, frihandel med ett minimum av statliga regleringar samt lägre skatter. Åtta medlemmar av MPS har i skrivande stund fått Ekonomipriset till Nobels minne. Flera av dessa var nationalekonomer vid universitetet i Chicago som bidragit med flest pristagare genom åren. De har gett upphov till vad som brukar kallas Chicagoskolan som haft stor påverkan på samhällsdebatten och sägs ha influerat mycket av Världsbankens och Internationella Valutafondens policyrekommendationer.

En brittisk man vid namn Anthony Fisher läste Hayeks bok Vägen till träldom och blev eld och lågor. Han ville sprida budskapet och sökte upp Hayek i London 1945. Av honom fick han rådet att inte ta den politiska banan utan att istället starta en fri organisation som kunde forska och nå ut till intellektuella på ett annat sätt än vad politiker kunde.

1954 blev Fisher invald i MPS och året därpå startade han och en vän tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA) som långt senare skulle ha en väldigt aktiv roll i klimatdebatten. De publicerade en mängd rapporter som försökte sälja in fördelarna med deras syn på en fri marknad. Men på det stora hela förde de länge en ganska undanskymd tillvaro.

Sedan kom 1970-talet och samtidigt som världsekonomin började hacka infördes en lång rad lagar för att skydda miljön. Tillväxten avtog, oljeembargon och energikriser satte hård press på västvärlden. Politiker sökte lösningar och Keynes åsikter om hur ekonomin skulle skötas mötte allt hårdare motstånd. Tankar om en marknadsliberal samhällsordning växte sig allt starkare. En av dess främste förespråkare var Milton Friedman som 1976 belönades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I en berömd artikel från 1970 i New York Times argumenterade han för att företagens enda mål var att tjäna pengar åt sina ägare så länge de följde lagen och inte bedrev bedrägeri eller bedräglig reklam.[1] Han menade att företagsledare som tog andra hänsyn än att maximera vinsten (som till exempel miljö, social rättvisa eller välgörenhet) bröt mot sitt kontrakt med ägarna och använde deras pengar för sina egna syften.

Den förhärskande uppfattningen att miljön måste skyddas via förbud och förmaningar och att människors konsumtion var på väg att förgöra hela vår existens ifrågasattes av denna marknadsliberala rörelse. Mänskligheten skulle inte offra sig och hålla välfärden tillbaka. De miljörelaterade problemen löstes bäst genom utveckling och tekniska framsteg menade de. Och en förutsättning för detta byggde på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

En lika bärande del av resonemanget var äganderätten. Med ett tydligt privat ägandeskap får ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Om någon förorenar någon annans mark eller riskerar deras hälsa kan de hållas ansvariga i domstol. Dessa tankegångar ligger bakom de gigantiska skadestånd som ofta utdöms i USA – de är till för att avskräcka och för att företag ska ha kontroll på sin verksamhet.

Detta var även tankesmedjan IEA:s melodi. De hade ett mer eller mindre färdigförpackat alternativ till den då rådande ekonomiska politiken: Sänk skatterna och låt marknaden sköta det den gjorde bäst med ett minimum politisk inblandning.

Fisher hade visioner och åkte till USA. Där träffade han oljemagnaten Charles Koch som delade samma tankar om hur ett friare samhälle kunde skapas: genom att påverka politiken via tankesmedjor. 1974 startades Charles Koch Foundation, som 1977 blev Cato Institute – som senare också skulle spela en stor roll i klimatdebatten.

I USA var då de libertarianska tankesmedjorna Heritage Foundation och American Enterprise Institute redan verksamma. Fisher startade 1981 Atlas Economic Research Foundation som numera heter Atlas Network – ett internationellt nätverk som idag samlar upp mot 600 frimarknadsorienterade tankesmedjor. Timbro, som i sin nuvarande form bildades 1978, är en av dem.

Dessa organisationer har stundtals haft ett enormt inflytande på politiken i USA. Ett tydligt exempel är när Ronald Reagan blev president 1980. Heritage Foundation hade då lagt ut en miljon på att engagera över tvåhundra personer för att sätta samman ett tretusen sidor långt policydokument. Flera av Heritages medarbetare fick ta plats i Reagans administration[2] och upp mot 60 procent av de tvåtusen förslag som getts i rapporten sägs har genomförts under Reagans styre.[3]

En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Reagan-administrationen utnämnde Stroup till chef för Office of Policy Analysis vid inrikesdepartementet. Han var dessutom knuten till tankesmedjorna Independent Institute och Cato Institute.

Även Storbritannien anammade som bekant dessa strömningar i och med att Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Under 1980-talet växte liknande konservativa och libertarianska smedjor fram som svampar ur marken: George C Marshall Institute (1984), Heartland Institute (1984), Competitive Enterprise Institute (1984), Independent Institute (1986) och så vidare. Dessa tankesmedjor har också varit den huvudsakliga motorn i maskineriet i att ifrågasätta IPCC och den vedertagna vetenskapen bakom klimatförändringarna.

Mycket i denna värld tycks vara helt tvärtom jämfört med den gängse bilden av vad till exempel besvärande intressekonflikter innebär. Trumps administration ändrade EPA:s vetenskapliga råd i grunden och andelen industrianknutna experter fick en markant ökad andel av platserna. Det fanns långt gångna planer på att helt utesluta forskare som fått forskningsanslag från staten. Bland många tongivande nyliberala klimatdebattörer (långt ifrån alla dock) är det nämligen inte forskare knutna till näringslivet som har besvärande intressekonflikter utan de som är beroende av statens pengar.

Ja, man kan nog påstå att många av dessa organisationer utgjort miljörörelsens motpol i hart när varenda stor miljöfråga som existerat sedan 1980-talet. Det ska inte tolkas som att tankesmedjorna är en helt homogen massa med identiska åsikter. Inte heller som att de struntar i miljön. Men de har en helt annan värderingsgrund när det gäller risker och vilka åtgärder som kan rättfärdigas jämfört med miljörörelsen. Men kanske framförallt, de har i många fall haft helt olika uppfattningar om vad vetenskapen faktiskt säger. Och det skulle jag vilja påstå är ingen slump.

De marknadsliberala tankesmedjorna omsätter stora summor. Forskaren Robert Brulle gick igenom amerikanska skatteredovisningar för 91 organisationer som varit aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser. Mellan åren 2003 och 2010 hade de sammanlagt en årlig inkomst om 900 miljoner dollar.[4] En hel del av detta har kommit från oljeindustrin och konservativa stiftelser, men väldigt mycket kommer från anonyma finansiärer via konservativa stiftelser, så kallade dark money.

Och många är inte blyga med att de vill stöpa om hela samhällsstrukturen. I mitten på 1990-talet skrev vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation till och med en essä om hur det skulle gå till: Structure of Social Change:[5]

-Steg ett: donera pengar till universiteten för att skapa ”intellektuell råvara”.

-Steg två: donera pengar till tankesmedjor som processar ”råvaran” till en användbar form för att skapa opinion.

-Steg tre: donera pengar till ”gräsrotrörelser” som propagerar för en mindre stat och bantad statlig välfärd och liknande. Dessa agerar som säljarkår och för att få politiker att tro att det finns ett brett stöd hos allmänheten.[6]

Det finns naturligtvis miljardärer och filantroper på andra sidan åsiktstaketet som också vill förändra världen. Rockefeller Foundation donerar också stora pengar till USA:s kända universitet och ger bidrag till olika miljöprojekt och organisationer. De är likaså engagerade i klimatfrågan. Rockefeller hade också del i hur FN utformades efter andra världskriget och beskylls därför ofta för att ligga bakom FN:s klimatpanel – alltså i linje med vad exempelvis familjen Koch gör fast ”på andra sidan”. Är det så mycket bättre?

Det finns dock en stor skillnad här. Det är mycket väl dokumenterat hur många av de ovan nämnda tankesmedjorna i decennier gått på tvärs med en enorm mängd vetenskapliga studier. Det handlar inte om detaljer eller om att nyansera debatten utan ett systematiskt arbete för att förvilla med en tydlig, och dokumenterad, agenda. Där finns också mycket besvärande intressekonflikter då det till stor del finansierats av personer, företag och organisationer med stora ekonomiska intressen i frågan. Min bok Spelet om klimatet beskriver hur detta har gått till och naturligtvis finns det enormt mycket information att inhämta på andra håll om detta. Det blir mer om det i senare kapitel.

Men, påpekar vän av ordning, även de nämnda tankesmedjorna hänvisar ju till professorer och andra akademiker. Och marknadsliberaler är självklart inte onda människor som helt avsiktligt vill utplåna jordens djur och växtliv. De menar ju också att de har vetenskapen på sin sida. Hur går detta ihop?

Ja, det sätter fingret på den springande punkten i många andra stora miljödebatter och då särskilt klimatfrågan. Att miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor förespråkar olika lösningar är inte kruxet, det handlar om att de ofta har haft helt olika syn på om det ens existerar ett problem eller inte. Och att det har funnits meriterade akademiker som drivit de ”klimathotsskeptiska kampanjerna” har varit en helt avgörande faktor till att de blivit så framgångsrika.

Även detta går, åtminstone delvis, att spåra till 1970-talets reaktion mot den växande miljörörelsen. För det var inte bara i de ekonomiska och politiska kretsarna denna uppstod. Det var definitivt inte alla professorer som var nöjda med den ”larmande miljömedvetenheten”, dess undergångsretorik och vad som många uppfattade som ren teknikfientlighet.

Nästa kapitel ->

[1] Friedman, Milton, A Friedman doctrine‐- The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits, New York Times 1970-09-13 https://www.nytimes.com/1970/09/13/archives/a-friedman-doctrine-the-social-responsibility-of-business-is-to.html

[2] Stahl, Jason Right Moves: The Conservative Think Tank in American Political Culture Since 1945, 2016, ISBN: 978-1-4696-2787-8

[3] Edwards, Lee (1997). The Power of Ideas. Ottawa, Illinois: Jameson Books. pp. 41–68. ISBN 0-915463-77-6.

[4] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[5] Lennon, The Koch network’s integrated strategy for social transformation, 2018-10-26, https://www.opensecrets.org/news/2018/10/the-koch-networks-integrated-strategy-for-social-transformation/  Kopia hittas här: https://kochdocs.org/2019/08/19/1996-structure-of-social-change-by-koch-industries-executive-vp-richard-fink/

[6] Felicity Lawrence, Rob Evans, David Pegg, Caelainn Barr and Pamela Duncan, How the right’s radical thinktanks reshaped the Conservative party, The Guardian 2019-11-29 https://www.theguardian.com/politics/2019/nov/29/rightwing-thinktank-conservative-boris-johnson-brexit-atlas-network

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

Därför skrämmer Hamilton mig…

Den Av Mathsi Vetenskap4 kommentarer

MNIL4315

Reflektioner av tillvaron….

Äsch, DN debatt ville inte ha min replik, jag var försent ute. Mer namnkunniga människor hade redan varit framme 🙂 Men nu har jag ju ändå skrivit det så den får publiceras här istället. Det var en bra skrivövning att argumentera med en begränsad mängd tecken om inte annat.

Det är anmärkningsvärt hur en professor kan åstadkomma en så endimensionell analys som Hamilton gör i sin debattartikel 8/2. Han sågar den svenska köttprotektionismen och vurmar för frihandel och viftar nonchalant bort alla problem. Det är beklämmande hur Hamilton inte alls verkar förstå allvaret med antibiotikaresistens hos bakterier.

Det är inte science fiction, redan idag avlider 50 000 i EU/USA och 700 000 globalt på grund av resistens. En siffra som beräknas stiga till 10 miljoner 2050 med enorma kostnader som följd. Till exempel kostar bara ett enda fall av MRSA på ett vårdboende en miljon kronor. Fler och fler bakterietyper blir resistenta mot allt fler antibiotikum och det är längre inte någon fantasi att vissa sjukdomar inte går att behandla.

Lägg därtill att endast sex större läkemedelsbolag fortfarande forskar i ämnet. Bristen på ”intresse” beror inte på ondska utan för att marknadens spelregler är sådana. Antibiotikaforskning är helt enkelt svårt att räkna hem ekonomiskt, det är inget vänsterflum utan fakta och inget som det hymlas med i branschen1. Vi är i skriande behov av nya behandlingsalternativ men det möts inte upp av det som finns i forskningen.

Både magnituden av problemet och bristen på åtgärder har vi marknadsekonomin att tacka för till stor del. Det är ingen slump att de som har den minst reglerade hanteringen av antibiotika också har störst problem (som förstås inte håller sig inom gränserna). Det är varken ett nytt eller förvånande problem men vi har länge valt att sopa det under mattan. Hamiltons text visar att han inte ens vill titta under mattan trots att den är alldeles knölig av akuta problem.

Ett hundratal vetenskapliga artiklar påvisar ett samband mellan antibiotika i djurhållningen och problem hos människan. Värst i det avseendet i EU är Cypern, Italien och Spanien. I USA är problemet än värre. 70% av all antibiotika ges där till djur främst i förebyggande syfte. FDA har uppmanat industrin att minska användningen men det har istället ökat (och det är inte första gången frivilliga försök att reglera kemikalier har misslyckats i USA, de har flera gånger uppmanat industrin att minska på användandet av antibiotika till djur men det har inte haft minsta effekt ).

Att vi har all anledning att misstro frihandelsavtalet med USA blev om inte annat klart när EU införde sin nya kemikalielagstiftning REACH. Efter påstötningar från kemikalielobbyn gick USA:s utrikesminister aktivt in och motarbetade EU:s lagstiftning.

The Guardian har dokument som visar att EU redan vikt ner sig i TTIP-förhandlingarna gällande hormonstörande/cancerogena pesticider. Det skulle annars få ”vittgående konsekvenser” angående avtalet.

Hamilton vill tydligen att vi helt bortser från ovanstående problem, genom frihandel ska vi istället prioritera att få ännu billigare kött. Konsekvenserna kan mycket väl bli att vi får välja bort sjukvården som vi känner den idag. Det är verkliga problem. Och då har jag inte ens nuddat vid ord som klimat och etik. Att Hamiltons nyliberala frihandelsvision ska fixa problemen av sig själv är rena rama fantasier.

____________________________________

1 För att ge ett exempel kan vi jämföra två nya läkemedel som båda är efterlängtande och banbrytande:
-Sirturo, ett antibiotikum mot tuberkulos med nytt angreppssätt tillverkat av J&J, den första på över 40 år. Beräknades sälja för 75 miljoner dollar per år 2014.
-Sovaldi, Gileads medicin mot hepatit C. Beräknad försäljning 8 miljarder dollar år 2014. Det motsvarar 1000 dollar per piller. Jag hörde någonstans att en hel behandling kostar runt en miljon här i Sverige (men ta det med en nypa salt…)

____________________________________

Hela Hamiltons artikel är för övrigt en orgie i nyliberala önskedrömmar som låter bra i teorin men bara stämmer om man blundar för stora delar av verkligheten. Till exempel skyller han delar av flyktingströmmen på de höga kött-tullarna och att det är en anledning till att nordafrikanska bönder inte kan leva kvar hemma eftersom de inte kan sälja i EU. Det låter förstås rimligt men verkligheten visar tydligt att det inte är så enkelt. Låga tullavgifter på kläder och mobiltelefoner har i alla fall inte hjälpt textilarbetare i Pakistan och Indien eller Apple-tillverkare i Kina. Och det saknas inte intäkter i de branscherna direkt. Kolla gärna in Last Week Tonight om ”Fashion”, John Oliver är grymt kul