
Resumé:
I föregående inlägg Tack Timbro miljöinstitut men ni verkar inte förstå … citerade jag ett stycke ur en text skriven av Johanna Trapp, projektledare på Timbro miljöinstitut:
”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.”
Med kommentar: Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”
Jag exemplifierade med kvicksilver i förra inlägget och lovade ett om DDT som följer här. Och som du kommer märka är ”högerns” (inte alla osv) krig mot Montrealprotokollet, åtgärder mot klimatförändringar, reglering av diverse kemikalier och tobak väl koordinerat med flera gemensamma nämnare.

Ideology comes in three colours: red, brown and green, representing Marxism, fascism and environmental extremism. Judged on sheer evil, the worst crime in history was brown, the Nazi genocide, although the reds slaughtered more people. The death toll (difficult to measure) is roughly, Hitler’s holocaust 6 million, Stalin’s famine and terror 8 million, and Mao’s famine 30 million. But the greens have topped them all. In a single crime they have killed about 50 million people. In purely numerical terms, it was the worst crime of the 20th century. It took place in the USA in 1972. It was the banning of DDT.
Bilden är från artikel på högerextrema Breitbart 2014 skriven av icke-journalisten James Delingpole och texten från en artikel i The Spectator 2005 skriven av Andrew Kenny.
2007 lades en resolution från Demokraterna för att fira Rachel Carsons hundraårsdag men republikanen Tom Coburn (R-Okla.) blockerade det med hänvisning till att hon tvärtom var en massmördare och att Tyst vår hade motbevisats.
(ja, ni vet precis hur de nämnda har positionerat sig i klimatfrågan 😉 ).
Det här är förstås extremt uttyckt, men samma andemening finns i uttalanden från en lång rad marknadsliberaler (exempelvis Bjørn Lomborg). Nedanstående är ett klipp från artikel i Expressen 2020 skriven av författaren Joakim Zander:
Jag har redan skrivit om DDT och hur falsk kritiken mot Rachel Carson och hennes Tyst vår är. Hon ville inte totalförbjuda DDT, hon skrev inte att det var cancerogent och hon skrev uttryckligen att det inte var känt vad nedgången i antalet vithövdade havsörnar berodde på (men att misstankarna var starka) osv. Har dragit det där flera gånger, läs mer t ex här:
Frågan nu är hur situationen kunnat landa i denna extremt polariserade syn på verkligheten? Ja, vi får faktiskt ta en tur ner det enorma arkiv som uppstod i och med rättegången mot tobaksbolagen i USA där de anklagades för att ha misslett det amerikanska folket om hälsoriskerna. Miljontals dokument från rättegången finns tillgängliga on-line. Några av de av de mer omtalade redovisar deras strategier för att bemöta vetenskapliga studier som visade på hälsofara. Det mest spridda är säkert det som förkunnar att ”tvivel är vår produkt”:
“Doubt is our product since it is the best means of competing with the ‘body of fact’ that exists in the mind of the general public. It is also a means of establishing controversy.”
1992 konstaterade EPA att det fanns tillräckligt vetenskapligt stöd för att klassa inte bara rökning utan även passiv rökning som cancerogent. Likaså jobbade WHO för att få till ett internationellt ”anti-tobaks-fördrag”. Det var förstås dåliga nyheter för tobaksbolagen.
Ett av dem, Philip Morris, tog kommunikationsbolaget APCO till hjälp. De bildade frontgruppen The Advancement of Sound Science Center (TASSC) som de ville skulle utgöra en trovärdig expertisgrupp som journalister kunde vända sig till för att på så sätt sprida tobaksbolagens version av det vetenskapliga kunskapsläget. De hade även som uttalat mål att få allmänheten att misstro vetenskapliga studier och istället lyfta fram vad de kallade sund vetenskap men hålla kopplingarna till tobaksbolagen dolda.

I strategin ingick att utge sig för att vara en gräsrotrörelse och undvika ”cyniska reportrar” från större mediebolag för att minska risken att bli ifrågasatta.

(Det här brukar kallas astroturfing, läs här vad man kan åstadkomma med en ljugande läkare och en urusel studie gjord av forskare på dåvarande Statens provningsanstalt ihop med två industriknutna kollegor:
En viss Steven Milloy fick chansen att leda TASSC-grupperingen. Mediamogulen Rupert Murdoch satt turligt nog i Philip Morris styrelse och som av en ren händelse fick herr Milloy föra ut sitt budskap i ett eget litet program på Fox News med namnet Junk Science. Samma namn fick den blogg han sen startade upp där man kan läsa att alla miljölarm är fejk. Det finns inga farliga kemikalier eller utsläpp. Och jag menar inga.
Milloy fick snart även jobb hos fri-marknadsfun…ivrarna på bl a Cato Institute, Competitive Enteprise Institute (CEI) och Heartland Institute.
Det var inte bara i USA tobaksbolagen kände att de behövde agera. Philip Morris kontrakterade även den inte helt okände Margaret Thatcher som konsult efter hon pensionerat sig från att styra Storbritannien ($250 000 per år till henne och lika mycket till hennes stiftelse, PM bekostade även hennes 70-års skiva i Washington för 800 pers, runt en mille (i $)).
Jaha, och vad har det här med DDT och malaria att göra tänker ni. Möt Roger Bate, lobbyist för bl a Institute of Economic Affairs (IEA) och American Enterprise Institute.
Med hjälp av tankesmedjan (IEA) startade Philip Morris upp vad som kallades Euro- TASSC som senare döptes om till European Science & Environment Forum (ESEF) vars vd blev Roger Bate. Du kan, tack vare tobaksrättegången, själv läsa hans analys (1998) av läget och hur det skulle bemötas.
Han konstaterade att det anti-tobaks-fördrag som WHO arbetade med (liksom det för att åtgärda klimatförändringarna) hämtade inspiration från Montrealprotokollet. Bates noterade också att deras opponenter (läs miljörörelsen) hade en fördel i att de utnyttjade politiskt korrekta budskap. Fåglar inkletade i olja eller plågade av typiska konvulsioner efter att exponerats av DDT går genom rutan – ingen kan vara emot att stoppa det.
Bates plan var att dels ifrågasätta vetenskap som visade på miljö- och hälsoproblem och misskreditera miljörörelsen generellt, att enbart rikta in sig på tobaken var inte fruktbart. Han ville också undergräva FN:s trovärdighet i stort. Norges Gro Harlem Brundtland var en måltavla (som den symbol för miljöarbete och hållbar utveckling som hon var).

En viktig del i denna strategi var att ta lärdom av sina motståndare och också utnyttja ”politisk korrekthet” i kommunikationen. Enkla budskap som påvisade hur västvärlden ville förvägra de fattiga länderna saker som hjälpt de rika skulle skapa misstro och sätta press på politiker / FN att inte införa regleringar. Typ: miljörörelsen offrar miljontals fattiga människor för att rädda några fåglar eftersom de såg överdrivna/virtuella faror överallt baserat på tvivelaktiga studier.
Du har säkerligen sett liknande argument om hur reglering av fossila bränslen på samma sätt offrar fattigas människor rätt till billig energi. Det är ingen slump utan har uppkommit via en väl genomtänkt strategi. Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).
Lomborg är en mästare i detta spel, kolla exempelvis hans Facebooksida hur ofta han upprepar samma budskap trots att han blivit uppmärksammad om att det är felaktiga uppgifter. SvD:s ledarsida erbjuder inget motstånd utan låter Lomborg mala på i artikel efter artikel. I utklippet nedan går länken till det han kallar högljudda miljöaktivister till en vetenskaplig artikel med rapport om resultatet från ett långsiktigt observationsprogram för att hålla koll på hur korallrevet mår (den säger inte heller det som Lomborg påstår att den gör).
När han hävdar att forskare ”avslöjat” en ökad koralltäckning så låter det dramatiskt men är information från en årlig rapport från samma övervakningsprogram som han just kallat miljöaktivism. Forskarna bakom jobbar i båda fallen på samma institution. Det är ren smutskastning och SvD:s redaktörs icke-arbete är inkompetent eller medvetet: SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå – Maths Nilsson, författare
Nåväl, Bate erbjöd sig att ifrågasätta skräpforskningen på malaria/DDT-fronten om Philip Morris slängde upp pengar. And so they did. År 2000 startade han Africa Fighting Malaria som han skissat planer på i jobbeskrivningen.
Ihop med Milloy och tankesmedjor drog de igång kampanjer och övertygade många om att DDT var den magiska silverkulan mot malaria, men som nekades tredje världen på grund av av rika miljöaktivisters intriger (vilket stämde väl överens med den bild många på den politiska högerkanten redan hade av miljörörelsen).
Allt med fokus på att det skulle vara USA:s förbud mot DDT för jordbruk 1972 som bar skulden. Som i sin tur skulle bero på Rachel Carsons bok Tyst vår – inte på den verkliga orsaken, det vill säga slutsatserna från de åtminstone fyra vetenskapliga kommissioner som utrett frågan åt USA:s administration innan.
Milloy la på sin välbesökta webbsida upp en malariaklocka som kontinuerligt räknar hur många som dör av malaria. Med en utläggning om hur miljörörelsen ensamt bar skulden till detta förstås.
CEI lanserade inför Carsons 100-årsjubileum sin webbsida Rachel was wrong med bilder av afrikanska barn som dött av malaria.
I rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta, kan man utöver ekonomisk undergångsretorik om Kyotoavtalet införs, läsa utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.
CEI hade tidigare uttryckt kritik mot Carsons arbete. Redan 1996 publicerade Jonathan Tolman en artikel med titeln ”Rachel Was Wrong”, där han ifrågasatte Carsons påståenden om syntetiska kemikaliers faror. Senare, 2012, publicerade Angela Logomasini en rapport med samma titel, där hon argumenterade för att Carsons varningar om bekämpningsmedel inte stämde överens med vetenskapliga bevis och att hennes inflytande lett till policybeslut som haft negativa effekter, särskilt i utvecklingsländer.
Du hittar en rad gubbar anställda av olika högerorienterade tankesmedjor som saluförde detta budskap. I Michael Crichtons bästsäljande bok State of fear 2004 dyker även Hitler upp då en av hans karaktärer förklarar: “Banning DDT killed more people than Hitler” (ja, Crichtons är förstås klimatförvillare också och av någon anledning fick han prata med Bush om klimatförändringarna och vittna om hur vetenskapen skulle ifrågasättas inför kongressen…)
Budskapet fick fäste även hos en del ”mainstream” journalister och i exempelvis New York Times kunde man 2004 läsa: “Silent Spring is now killing African children because of its persistence in the public mind.” Så även i Sverige, här på ledarsida i Expressen samma år (som inkluderar en hänvisning till NYT-journalisten ovan:
”Journalisten Tina Rosenberg skrev i New York Times i början av april i år att DDT en gång dödade havsörnar på grund av dess långa livstid i naturen. I dag dödar Rachel Carson och hennes ”Tyst vår” afrikanska barn på grund av sin långa livstid i det offentliga medvetandet.”
Ett specifikt fall lyfts upp i artikeln: ”I den sydafrikanska provinsen Kwazulu-Natal slutade man använda DDT 1996, efter internationell press. Det alternativa insektsmedlet fungerade inte.” Och att malariafallen då rusade i höjden för att sen minska då DDT-besprutningen återupptogs. Just detta fall belystes i en IEA-rapport av Roger Bate, vilken också fick uppmärksamhet på ”nyhetssidorna” i läkartidskriften BMJ.
Det är två saker man kan fråga sig här. Varför lyfter Bate upp just detta fall men inte de många fall där samma sak observerats men då DDT blivit overksamt?
Det verkar inte vara något snack om att en hård press från miljövänner och politiker varit en anledning till att man valde att fasa ut DDT. Men pröva att framställa det så här istället: myndigheter ville uppfylla många i lokalbefolkningens önskan att byta DDT mot ett mindre farligt, lika verksamt och kostnadseffektivt medel som undvek de miljöproblem som västvärlden bevisligen fått pga DDT.
(Även om DDT är billigare och effektivt har det en det en del andra ”irriterande” nackdelar jämfört med nyare medel då DDT luktar och lämnar fläckar på väggarna (det handlar om att spruta inne i hemmen), dödar inte kackelackor och sägs göra sänglössen mer aktiva.)
Enligt denna vetenskapliga artikel uppfyllde Deltamethrin, en syntetisk så kallad pyrethroid, alla dessa krav. Vid denna tidpunkt var resistens mot pyrethroider också ganska sällsynt.
Liknande byten har gjorts framgångsrikt på andra ställen utan att DDT behövt återintroduceras (båda dessa medel verkar på samma sätt och många gånger är myggor resistenta mot båda). Efter DDT fasats ut i Kwazulu-Natal rusade som sagt malariafallen men man upptäckte också att dessa nu inträffade under vintermånaderna, då det normalt brukade vara få fall. Orsaken var att bytet av bekämpningsmedel råkade sammanfalla med att en myggart som var resistent mot det nya medlet hade flyttat in i området.
Jag vet förstås inte alla turer runt det här, men det ger två helt skilda upplevelser på hur saken framställs, eller hur? (Men jo, om du undrar, resterna av DDT i naturen i detta området är bland de högsta uppmätta i Sydafrika).
Ja, det här är skitsvårt och jag kan förstå att den här typen av kampanjer fungerar. Särskilt när det understöds av akademiker med fina titlar (knutna till diverse tankesmedjor). Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).
Jag har som sagt skrivit om dessa förenklade och falska budskap tidigare, se länk ovan. Malaria är ett extremt komplext problem och besprutning har alltid bara varit en del i lösningen: ”Historically, DDT has had mixed success in Africa; only the countries that are able to find and devote substantial resources towards malaria control have made major advances.” Lancet 2012.
Men som så alltid, anledningen till att kampanjerna är så effektiva är att det oftast finns korn av sanning i det hela. Visst fanns det miljöorganisationer som ville se totalförbud mot DDT även om ett sådant inte funnits (WHO inkluderar sen 2006 även DDT för malariabekämpning och mig veterligt säger inga större miljöorganisationer emot).
Det vore väl likaså snudd på sensation om det inte gick att hitta saker inom WHO som skulle kunna göras effektivare och med mindre byråkrati.
Om du tycker klimatvetenskapen är kladdig och svår att greppa så är den om riskklassningen av kemikalier en bottenlös dypöl, fullt med studier av vitt skilda kvalitet med svår/tve-tvetydiga resultat. Och visst finns det även miljöaktivister som ser väldigt svart-vitt på saker som i verkligheten är väldigt gråa… Säkerligen har DDT:s ”dåliga rykte” i vissa fall överdrivits och fått konsekvenser som skulle kunnat undvikas.
Det är heller ingen slump att läkemedelsbranschen ägnar lite resurser åt att hitta nya mediciner för att bota tropiska sjukdomar eller att kemikalieindustrin ägnar mindre kraft åt att hitta nya bekämpningsmedel mot malaria än för jordbruket – annat är helt enkelt inte gångbart under rådande ekonomiska premisser. Fattiga länder kan inte betala. Och hela vårt samhälle är uppbyggt på kortsiktiga monetära vinster.
Nio av tio fall sedan 1930 där malaria blossat upp igen efter att ha ansetts utrotat har berott på bristande resurser och avbrutna kontrollprogram. Malaria Journal 2012
Men nej, det råkade inte bli så här polariserat för att ”högern” reagerade på dumma ”vänstern” som PM Nilsson och Johan Norberg vill ge sken av (se förra inlägget). Det är organiserat och med full avsikt att ta samhället dit vi nu är vad det gäller att ifrågasätta vetenskap. I detta avseende är boven i dramat ingen skuggfigur.
PS1: Tobaksbolagen fälldes 2006 för att ha: konspirerat med avsikt att minimera, förvanska och förvirra allmänheten angående hälsoriskerna med rökning; officiellt förnekat men internt erkänt att passiv rökning är farligt; förstört dokument som var relevanta i rättsvister. Rätten ansåg också att tobaksbolagen underminerat och ”diskrediterat den vetenskapliga konsensusen genom att kontrollera forskningsresultat via betalda konsulter”. Domen överklagades men vidhölls 2009.
PS2: Utdrag ur Rachel Carsons Tyst vår:
”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre. Världen har hört mycket om det segerrika kriget mot sjukdomar genom kontroll av infektionsbärande insektsvektorer, men den har hört lite om den andra sidan av historien – nederlagen, de kortlivade triumferna som nu starkt stöder den alarmerande insikten att insektsfienden gjorts starkare genom våra ansträngningar. Och vad värre är, vi kanske har förstört våra medel att föra kriget med…
[hon pratar om resistens mot bekämpningsmedel]
Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”
Det stämmer än idag.
























