Går det att ”miljöpåverka” Kina? Fallstudie REACH

Kina släpper numera ut mer koldioxid än vad EU och USA gör tillsammans (lite beroende på hur man räknar). Oavsett hur man ser på det måste Kinas utsläpp ner om vi ska komma i närheten av målen i Parisavtalet.

EU står alltså för bara ca 10 % av världens utsläpp. Några politiker och opinionsbildare använder det som argument för att hävda att EU:s klimatambitioner är meningslösa, ja, rent utav löjliga, då våra utsläpp är futtiga i jämförelse med Kinas. De menar att våra åtgärder kommer leda till ett haveri för vår välfärd och konkurrenskraft – och det utan att ha minsta effekt på klimatet.

Det går att påstå nästan vad som helst i den riktningen utan att riskera att bli utskälld för att vara en tokig alarmist, för visst är det lätt att peka på kostnader och alla vet att sådant har betydelse i konkurrensen. Men verkligheten visar att det sällan är så enkelt. EU är trots allt en ekonomisk maktfaktor i världen och vi har faktiskt påverkat jättar som Kina förr…

2001 gjorde sig Bush impopulär bland många av Europas ledare när han beslutade att USA skulle stå utanför Kyotoavtalet. De menade att USA:s ekonomi skulle drabbas hårt eftersom inga krav ställdes på Kina och Indien som därmed fick en konkurrensfördel.

Samma år smällde dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström en lunta papper i bordet som fick hela världen att darra. Det var The White Paper av REACH, ett förslag på EU:s nya kemikalielagstiftning. Lite förenklat innebar det att kemikalier som hanteras i mängder över ett ton inom EU skulle registreras, riskutvärderas och att farliga ämnen fasas ut (kraven ökar ju större mängder som hanteras).

Man kanske kan tycka att det är en självklarhet att företag presenterar någon sorts data på att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja inte är alltför skadliga för hälsa och miljö. Men så var alltså inte fallet (pesticider, läkemedel mm undantaget). Det fanns inte ens ett ordentligt register över vilka substanser som fanns i omlopp och det var upp till myndigheter att bevisa att de var farliga om de ville reglera dem. I och med REACH skulle det bli ändring på det, nu var det företagen som fick ansvaret för att ta fram och redovisa data för att kunna riskklassa kemikalierna osv, vilket naturligtvis innebar kostnader.

Det här är vad jag förstår den största lagförändringen som genomförts i EU och självklart måste det få diskuteras och kritiseras (jag tvivlar dock att det går att komma fram till en lösning där alla är nöjda i en sådan här fråga). Men det växte snabbt till en storm utan dess like.

För visst innebar REACH rejäla kostnader för företagen, en säkerhetsklassning av en substans kan kosta flera hundratusen, om inte miljoner, att genomföra. EU uppskattade den direkta kostnaden för REACH till runt 3 miljarder euro över 11 år (har sett lite olika siffror och det finns olika versioner av lagförslaget). På det kommer en del indirekta kostnader. Då ska man dock veta att branschen omsätter runt 500 miljarder euro varje år. En rapport säger att det motsvarade en årlig kostnad på 0,06 % av deras vinster.

”Economic analysis confirms that costs of this magnitude are unlikely to harm European industry. Price changes of the same magnitude as the costs of REACH are commonplace in industry, and do not prevent profitable operation. The spot price of crude oil varies by a greater percentage in almost every week, while the EU-15 price index for all intermediate manufactured goods varies by a greater percentage in almost every month”

Man räknade samtidigt med stora vinster för samhället på sikt. Bara hälsofördelar skulle kunna motsvara flera hundra miljarder (euro alltså). Likaså innebar detta att ett fyrtiotal komplexa lagar och regleringar skulle kunna tas bort och ersättas med ett mer enhetligt system. Med mera.

Om det fanns andra åsikter om detta? Den största lobbykampanj EU skådat drog igång.


Alarmismen

German Industry Association (BDI) lät konsultfirman Arthur D Little undersöka saken och 2002 publicerade de en ödesmättad rapport: Tyskland riskerade att tappa upp till 6,5 % av sin BNP och förlora över 2 miljoner jobbtillfällen om REACH infördes.

Som av en händelse publicerade de först enbart slutsatserna, det framgick inte hur de kommit fram till siffrorna. Själva rapporten kom två månader senare och metodiken fick hård kritik från många håll (olika ref på sid 29 i denna rapport).

Vid en presentation 2004 av VCI, en tysk industriorganisation, refererades till rapporten men då med ännu saltare siffror “ADL: loss of added value to the amount of 180 bn euros or about 3.4 million jobs.”

UIC, en fransk industrigrupp, lät Mercer Management Consultants ta fram en liknande rapport om den franska kemiindustrins förväntade öde. Även den visade att hundratusentals jobb stod på spel:

Rapporten offentliggjordes dock inte, så även här var det omöjligt att veta hur de kommit fram till resultaten. Enligt rapport från WWF (sid 30) är de enda ”rådata” som presenterats offentlighet en tabell i en power point-presentation. Utifrån det verkade det som att de räknat på samma kritiserade sätt som ADL gjort för situationen i Tyskland.

En genomgång av 36 olika ekonomiska studier på REACH:s förväntade effekter visade dock på en bred samstämmighet: EU:s uppskattningar var de mest tillförlitliga. De nämnda industristudierna fick hård kritik, t ex i denna rapport: The True Costs of REACH, F. Ackerman och R. Massey.

Samtidigt uppvaktades EU-parlamentariker hårt. Industrisponsrade kampanjer som varnade för följderna publicerades i stora tidningar. EU:s kemilobbyorganisation CEFIC var inte direkt nöjda. Dåvarande chefen Eggert Voscherau (tidigare chef för kemijätten BASF) menade 2003: ”We are in effect going to de-industrialise Europe [with these proposals]”.

Men det var inte bara inom EU det stormade. Extremister, förlåt lobbyister, vid amerikanska libertarianska tankesmedjor skrev bl a rapporter om hur EU höll på att ta självmord (för övrigt samma organisationer som nu menar att klimatåtgärder kommer skicka oss tillbaka till 1800-talet):

Amerikanska administrationen under Bush klampade också in. Colin Powell skickade t ex uppmaningar till sina ambassadörer i Europa att försöka påverka EU:s ledare att inte införa REACH. De bearbetade länder i Asien och övriga världen liksom World Trade Organisation i försök att stoppa ingreppet som ”skulle hota den fria handeln”.

Ett läckt mejl: ”We need to get to the Swedes and Finns and neutralise their environmental arguments… But who will take on [Environment Commissioner Margot] Wallström – the answer is only other ministers or heads of state.”

Det visade sig pinsamt nog att lobbygruppen American Chemistry Council i princip hade skrivit större delen av USA:s officiella ståndpunkt om REACH.

Wallström med flera fick stå ut ut med en våg av skit och hon kallades tydligen för Ayatollah Wallström av vissa högt uppsatta personer. Tre politiska giganter rusade till USA och industrins försvar: Chirac, Blair och Gerard ”Gazprom” Schröder skickade ett gemensamt brev till EU-kommissionens president och varnade för hur REACH hotade EU:s konkurrenskraft. Tydligen ett ”ingripande” som saknade motstycke: ”Departmental ministers are usually unaware [of legislation], so to have heads of states getting involved even before the directive is published is extraordinary.” En slump?

Det var bara några smakprov.


EFFEKTERNA

Debatten om REACH var med andra ord precis lika infekterad som den om klimatet (med i princip samma spelare inblandade). Jag skulle faktiskt säga att den till och med är svårare att sätta sig in i än klimatdebatten (trots att jag är kemist) och jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i många av dessa frågor…

Lobbytsunamin fick effekt, många ansåg att det slutliga förslaget som trädde i kraft 2007 var urvattnat. Men likväl, med tanke på undergångsretoriken borde det ändå inneburit en rejäl törn för kemiindustrin.

Kostnad: En utvärdering som publicerades 2018 slog fast att kostnaderna hade blivit signifikant högre än beräknat, men ändå inte i närheten av de som industrin hade salufört:

Dessa [direkta] kostnader beräknas uppgå till mellan 2,3 och 2,6 miljarder euro för de två första tidsfristerna för registrering. Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. […] De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.”

En annan studie från 2016 jämförde bl a kostnaderna för att införa en ny substans på marknaden mellan olika länder. Inte oväntat låg USA i en klass för sig då deras krav är, om man raljerar, i det närmaste obefintliga även om det skärpts under senare år. I USA ligger bevisbördan fortfarande hos myndigheterna, och deras system bygger i hög grad på att företagen förväntas ha koll på sina produkter eftersom de riskerar höga skadestånd i efterhand. Men även om EU:s lagstiftning är hårdast är det inte självklart att det är dyrast:

”By far the least expensive registration is in the USA, followed by Korea, while registration in both China, Japan and Canada can be much more expensive than in the EU (with estimated mean costs in the magnitude of EUR 120,000 in these countries).


Jobben: Hur gick det för Tyskland och de miljontals jobb som skulle ryka?

Ingen katastrof där. En omsättning på fem miljoner kronor per anställd är väl ganska okej?


Intäkterna

Har industrin havererat? Nej (tänk på att pandemin påverkat senaste två åren – så sent som förra veckan hade vi på jobbet en försenad kemikalieleverans som skylldes på pandemieffekter).

Men det syns ju tydligt i diagrammet att tillväxten avstannat och att EU:s del av världshandeln minskat rejält!?

Jo, men det beror på att den totala marknaden har ökat rejält, framförallt pga Kinas tillväxt och de har roffat åt sig nästan hälften av världsmarknaden. USA:s och EU:s kemiindustrier är, och har länge varit, jämstora och USA har haft ett lika stort tapp som EU, trots att de inte har REACH (de har dessutom haft fördelen av billigare energi i och med sin skiffergasboom under denna period). Faktum är att EU, näst störst i branschen, klarat sig bättre än USA under det senaste decenniet:

During the 11-year period from 2010 to 2020, the EU27 chemical industry had no growth rate (0.1%). Production in China grew from 2010 to 2020, attaining 8.1% average annual growth. China is outpacing other emerging economies such as Russia (4.7%), South Korea (2.0%), and India (4.1%)

I en av EU:s utvärderingsrapporter från 2016 har man räknat på vad skillnaden skulle blivit om REACH inte funnits. Förmodligen hade europeiska företag tappat något i konkurrenskraft (motsvarande lite drygt 1 miljard euro) mellan åren 2008 och 2014 , men effekten var väldigt liten (0,04 %).

En mer betydande konkurrensparameter för kemibranschen är energipriset. Likaså går det knappast att överskatta vikten av innovation och förnyelse för att behålla konkurrensfördelarna vi fortfarande har i EU. Ändå har EU-industrins R&I-investeringar legat på samma nivå relativt försäljningsvärdet i decennier.

Och rent krasst, en fjärdedel av EU:s kemiindustri handlar om petrokemi, och det är ett uttalat mål att minska delar av den. Det får förstås konsekvenser (precis som det får om inga förändringar görs).


Handelshinder?

Blev REACH en handelsbarriär? En utvärdering från 2015 kom fram till: nej. ”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”


Påverkan på övriga världen

Kina, som är den största nutida spelaren både vad det gäller kemikalieindustri och koldioxidutsläpp, går det att påverka dem på annat sätt än invasion och handelsembargo? Hur har de reagerat på REACH?

Är det fritt från krångliga regleringar när det kommer till kemikalier? Nej. 2010 införde de ett eget regelverk, som bygger på samma principer som EU:s REACH (men gäller enbart nya substanser). Sydkorea har gjort detsamma.

Med andra ord, även om regelverken inte är identiska har Kina anpassat sig efter EU. Det är USA som sticker ut och de har ändå haft lägre tillväxt än EU under senaste decenniet. Jag inser komplexiteten med ”klimatåtgärder” men jag är övertygad om att det är helt nödvändigt att ställa om till fossilfritt om man vill hålla sig kvar i konkurrensen. Men självklart kommer inte världens vinstrikaste bransch avveckla sig själv utan knot.

Jag är också övertygad om att det är helt avgörande att EU ”går före” även om Kinas utsläpp är värre. Våra åtgärder har betydligt större påverkan på utsläppen än vad våra andel av de totala utsläppen gör sken av. Och jag tror inte det kommer innebära samhällskollaps – so shoot me!


Min högtravande rubrik till trots gör jag inga anspråk på att ha presenterat en fullständig genomgång av effekterna av REACH. Men tillräckligt för att visa att industrins skräckscenario inte varit i närheten av verkligheten. Men de kommer nog aldrig att hamna i facket ”alarmister” ändå trots att detta upprepats om och om igen. Här ännu ett från 2014 när ordföranden för Ineos skrev till EU-kommissionen med följande budskap:

Nope, ingen kollaps ännu.

Du kanske redan har gissat det men Ineos är ett brittiskt multinationellt företag som verkar inom kemi- och petroleumindustrin, samt utvinner skiffergas. Brevet verkar mest vara en vädjan att få utvinna skiffergas – och där har han väl förhoppningsvis helt rätt i sina farhågor…

Asbest, freoner, bly i bensin, bensen, haloner, SO2, bomullsdamm, vinylklorid är ytterligare några exempel där kostnader för åtgärder har överdrivits rejält medan nyttan helt ignorerats.


Men absolut, regleringar har ett pris. Konkurrensen är stenhård och det är en realitet för många företag och deras anställda. Jag vet hur mycket det kan skilja i en offert från Indien respektive Europa. Det kan man inte bara kan vifta bort. Jag vet också som verksam i kemibranschen hur jobbig all byråkrati kan vara. Det finns saker jag undrar om de verkligen tillför något. Vi ska ju inte skapa hinder bara för sakens skull men samtidigt är byråkrati oundvikligt om man vill ha kontroll över sånt här, allt annat är populism.

Ett stort problem är att vinsterna ofta är diffusa då de hamnar på ”systemnivå” i samhället och inte i företagens balansräkningar. Man kommer aldrig veta att man inte blev drabbad av cancer…

Klart att myndigheter och politiker ska lyssna på, och samarbeta med, näringslivet i sådana här frågor, det vore helt galet annars. Men det finns ju gränser. Är det verkligen en fungerande demokrati när man som under Trumps styre tillsatte en lobbyist från kolindustrin som chef för EPA (deras miljöskyddsmyndighet)? Eller när Trumpadministrationen fipplade med och fördröjde myndigheternas vetenskapliga rapporter och censurerade klimatfakta på deras webbsidor? I Kanada satte konservativa regeringen (Harper) munkavel på forskare.

Under Bush styre var chefen för avdelningen som samordnar myndigheternas miljöarbete tidigare lobbyist för American Petroleum Institute. Där hade han ansvarat för deras ”klimatgrupp.” Det är visat att administrationen och Cooney har redigerat vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. (Som av en händelse hoppade Cooney av regeringsarbetet för arbete hos Exxon direkt efter att detta blivit känt.)

Bara för att nämna några saker.

Ska politiker kunna fatta obekväma beslut funkar det förstås inte om de samtidigt har besvärande intressekonflikter med de drabbade särintressena. Deras representanter kommer naturligtvis inte vara objektiva.

USA:s system med agerande i efterhand med enorma skadestånd inbjuder till advokaternas julafton (inte bara från industrins håll) och rent ut sagt bisarra historier runt vetenskapliga rapporter och påverkansgrupper.

Det är lätt att peka på USA och framförallt republikanernas beroende av oljeindustrin. Är det så mycket bättre här? Sverige är i alla fall en bananrepublik när det gäller transparens i kontakterna mellan politik och särintressen. Utförsäljning av skolor och sjukvård är talande exempel, ta en titt på en av tankesmedjan Balans genomgång av ägarförhållanden i svenska friskolor och vilka som fattar de politiska besluten. Hade vi haft journalister som rapporterade liknande från Sydamerika eller Ryssland hade vi bara skakat på huvudet och fnyst jävla kleptokratier.


Jag tycker det är märkligt att många tycks likställa frihet med rättigheten att driva företag utan miljökrav. Det är för mig fullständigt självklart att man presenterar tillräckliga bevis för att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja och sprida inte är (orimligt) farliga för hälsa och miljö. Denna kontroll är en del av frihet för mig.

Jaha, nu blev det så här igen, ett inlägg som var tänkt att bli kort slutade i att jag började läsa mer och texten bara växte 🙂 ska avsluta med en sista grej.

Ta en titt på nedanstående diagram från kemilobbygruppen Cefic. Den visar försäljningen. Notera år 2009. Ni vet vad som hände då: Finanskrisen. Cefic skriver själva:

The chart illustrates the dramatic decline in EU chemical total sales levels during the 2009 economic downturn

.

Det branschen verkligen borde frukta är en finansmarknad som går på crack och bygger på luftslott. Men vi lär aldrig få se några lobbyorganisationer höja minsta varningens finger i luften för detta. Inte ens ett litet lillfinger. Och det är förstås inte av ondska, det är så vi har byggt upp vårt samhälle.

Naivt om TTIP och kemikalierna? #1

Inside

USA har cirka 85 000 registrerade ”kommersiella” kemikalier. Under de senaste fem åren har de lyckats bedöma hälsoriskerna på sex utav dem. Förra året utfördes inte en enda riskbedömning. Året innan det gjordes en. När nya kemikalier ska registreras innehåller 85% av ansökningarna inga uppgifter om hälsodata enligt det amerikanska miljöskyddsverket (EPA). Och det är bara början …

Så, hej politiker och nyliberaler, berätta gärna varför jag inte ska vara orolig inför TTIP-avtalet?

Nej, jag är varken ironisk eller spydig och jag är till och med övertygad om att det finns bra saker med avtalet, men det får inte problemen med vissa kemikalier att försvinna på något magiskt sätt -att nitroglycerin kan vara bra för hjärtsjuka hjälper inte fabriksarbetare vid dess hantering i fabriken…

Jag undrar om folk i gemen har en susning om vad skillnaderna mellan EU och USA:s lagstiftningar innebär? Hur många politiker har det? TTIP-avtalet kommer inte påverka hälsa och miljö lovas det från politiker och de enormt mäktiga kemilobbyorganisationerna på båda sidor om Atlanten. Kemikalieregleringarna ska inte behandlas sägs det.

Så en marknad som omfattar 5-6 triljoner dollar ska inte behandlas i ett frihandelsavtal mellan de två största på området i världen? Ursäkta, men jag tror inte på det… Och med tanke på historiken och spelet bakom EU:s kemikalielagstiftning REACH har jag svårt att se hur amerikanarna kommer acceptera EU:s lagar och regler utan vidare.

Men allt är tokhemligt och debatten ljummen på sin höjd. Av en del som läckt ut verkar mycket tyda på att politikerna lovar ganska tunt:

The Guardian har dokument som visar att EU redan strukit 31 pesticider från en förbudslista efter påtryckningar från kemilobbyn. Vad mer är att vänta?
– The Guardian avslöjar också att EU:s chefsförhandlare sitter på möten med Exxon och berättar hur bra TTIP kommer vara för dem att ”komma åt” utvecklingsländer i t ex Afrika.

Röd-grönt flum säger du.

Bedöm själv, här kommer några inlägg om hur det ser ut och varför jag är skeptisk till många sidor av TTIP-avtalet och varför företag ska kunna gå vid sidan om det befintliga rättsväsendet och behandla sina göranden i dolda domstolar. Jag kan bara inte förstå varför jag inte ska oroa mig?

Kan börja med att nämna:
-Nej, jag tror inte på, och vill inte ha,  någon ”kemikaliefri” värld …
-Nej, jag hatar inte USA, tvärtom, men det finns mycket som inte är perfekt …
-Nej, jag hatar inte näringslivet , efter att själv jobbat med kemisk processutveckling i över tjugo år vågar jag nog påstå att det görs mer miljöarbete inom kemikalieindustrin (i alla fall i EU) än vad folk tror. Exemepel från Cefics hemsida:

FF2014_Chart 8-2Men man ska inte vara naiv, i slutänden är det pengar och gränsvärden som sätter agendan om vad som ska åtgärdas …
-Och ja, jag gillar att avsluta meningar med … 🙂

Här är de kommande inläggen:

#1 Lagstiftning och miljöarbetet EU vs USA (detta inlägg)
#2 Asbest, du kanske trodde att frågan om att asbest orsakar cancer var utagerad och klar? Det trodde nog alla (även i USA) men nej, så är det inte längre. Inte på grund av ny banbrytande forskning, men på grund av nya vetenskapliga artiklar … (förklarar imorgon 😉 )
#3 Vår klorerade värld, vad vissa företag egentligen visste men inte ville berätta. 
#4 Det hotar jobben och tillväxten. Argumenten vi hört förut. Numera har vi facit till många av miljöproblemen som åtminstone delvis åtgärdats, hur blev det egentligen med larmen om att det skulle skicka oss tillbaka till 1800-talet?

 

REACH

Från och med 2007 fick EU en ny kemikalielagstiftning som kallas REACH (Registration, Evaluation, Authorisation and restriction of Chemicals). Den omfattar alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton (bekämpningsmedel, läkemedel och kosmetika hanteras dock under andra lagar). Den största förändringen med REACH innebär att ansvaret för att bevisa att en kemikalie är säker att hantera numera ligger hos företagen och inte hos myndigheterna.

Så nu ska alla kemikalier som hanteras i mängder över 1 ton testas innan 2018. Det finns många undantag och totalt sett omfattar det ca 30 000 av de 100 000 som finns på marknaden. Ju större mängd som används desto mer info krävs.

Det kan verka vara självklart men som jag återkommer till i senare inlägg så är det inte så lätt som man kan tro. Och de 9 miljoner försöksdjur som krävs har nog också en annan uppfattning … (det finns olika uppskattningar om hur många försöksdjur som kommer stryka med, trovärdiga uppgifter mellan 2-54 miljoner har jag hittat även om det finns de som säger över 100 miljoner). Miljardbelopp satsas dock på att hitta alternativa s k in-vitro-metoder till djurförsök, både via EU och privat.

REACH var dock inget som infördes utan vidare, det skulle nämligen innebära ganska stora kostnader för näringslivet, en fullständig säkerhetsbedömning kan kosta upp mot 8000 euro. En uppskattning var att det nya lagarna skulle kosta kemi-industrin €3.2 miljarder utspritt under de första 11 åren och ungefär lika mycket för företag indirekt kopplade till kemiindustrin. Som jämförelse kan nämnas att bara under år 2012 hade denna bransch inkomster på €558 miljarder. Det har dessutom uppskattats att hälsovinsterna med REACH kommer motsvara €20-40 miljarder. 

Ett vanligt argument emot EU:s lagstiftning är att den innebär ett ”förtäckt handelshinder” för dem utanför unionen (lagarna omfattar även kemikalier som importeras till EU). Nu har en tredjedel av de kemikalier som registreras i REACH riskklassats, och så här lyder utvärderingen:

”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”

Folke Rydén och Evin Rubar har dokumenterat det smutsiga spelet bakom kulisserna som föregick REACH i sin dokumentär Förgiftad Kompromiss. En massiv kampanj från den kemiska industrins lobbyorganisationer tvingade in avsevärda lättnader i det slutgiltiga förslaget. Den amerikanska kemilobbyn fick till och med USA:s administration att pressa  europeiska politiker att förhindra lagen. Filmen kan ses här. De uppmanade dessutom andra stater världen över att motarbeta förslaget.

USA

Are you ready to make America strong again?

Sarah Palin m fl republikaner

 

Det fanns en tid då det var USA som satte spelreglerna på den kemiska marknaden. I och med lagen Toxic Substances Control Act (TSCA) från 1976 införde de regler som inte fanns någon annanstans i världen och om andra länder ville komma in på deras marknad var det bara att rätta in sig i ledet. Och eftersom marknaden var enorm så gjorde länderna i Europa och Japan osv vad som krävdes.

Men genom att prioritera ekonomiska vinster för företagen över hälsan hos sina medborgare har USA nu tappat denna position. I och med REACH är det USA m fl som får rätta in sig i ledet om de vill sälja produkter till EU. Och de vill dom. Det finns mycket man kan tycka om EU, men det är endast i makt av en enad union som REACH har kunnat införas och fungera. Men något säger mig att det inte är detta Palin och Trump avser med att göra USA starkt igen …

TSCA är en lag som allmänt betraktas som ganska tandlös, bland annat för att myndigheterna måste väga in kostnaden för industrin vid en eventuell reglering. Det är också upp till myndigheterna att bevisa att en kemikalie är farlig, inte tvärtom. De har dessutom bara nittio dagar på sig att avgöra saken från det att en registreringansökan skickats in tills tillverkning kan starta. Då finns det allt som oftast inte särskilt mycket toxdata tillgängligt (notera dock att liksom i EU lyder läkemedel, kosmetika och pesticider under särskilda lagar).

EPA kan inte heller tvinga företag att utföra tox-tester om de inte kan bevisa att det finns en risk till att börja med. Hörde jag Moment 22?

Reglering är sällan den enda lösningen men EPA har försökt att på frivillig väg få in toxdata på några speciellt utvalda kemikalier som man vet kan vara farliga särskilt för barn. Det lyckades inte och projektet lades ner 2011. Samma visa angående antibiotika till djur, uppmaningen att minska användningen har resulterat i en ökning trots att antalet djur minskat.

Enligt NY Times har resultatet blivit att endast att par hundra av de ca 85 000 kemikalier som är registrerade i USA testats, se bild nedan, och bara ett tiotal har reglerats eller förbjudits (som t ex PCB och dioxin). Som jämförelse kan nämnas att i slutet av 2014 hade 7992 kemikalier klassats inom EU…

Och sedan 1991 när en federal domstol nekade EPA att införa ett förbud för asbest har i princip alla försök att införa reglering av kemikalier lagts ner (det finns dock förbud mot asbest i vissa applikationer även i USA, läs mer i NYT här).

Safety assesment EPA

Bild hämtad från Vice.com

Arbete för att få till en ny lag, som till stor del liknar REACH,  har pågått länge men ännu har inget godkänts. Det är ingen särskilt vågad gissning att det kommande valresultatet i USA kommer få en stor inverkan på vad som händer på det här området. EPA:s budget har kontinuerligt bantats och det kommer knappast ändras om republikanerna vinner och det innebär också att ännu mindre pengar kommer finnas tillgängliga för tox-bedömningar.

Republikanerna av idag är ljusår ifrån det parti som fanns på Nixons tid då flera miljölagar och miljöskyddsverk (EPA) kom till stånd och stora arealer avsattes till nationalparker.

Vissa delstater som t ex Kalifornien går dock före och inför strängare lagar på egen hand.

Det ovan beskrivna är förstås bara en kort översikt men det är uppenbart att det finns enorma skillnader i inställning till miljöarbete mellan EU och USA. Hur ska detta hanteras i TTIP kan man fråga sig? Jag avundas inte förhandlarna…

Men REACH har inte sänkt EU:s kemiindustri (se nedan), ska TTIP ändå bli det som får oss att ta ett steg tillbaka i utvecklingen? Bara för att… ja, för vadå?

___________________________

REACH och handeln

EU:s kemiindustri har i princip fördubblat intäkterna under de senaste tjugo åren även om andelen av den globala marknaden minskat. Det beror på en utspädning då Kina och Indien drastiskt ökat sin tillverkning och även ökat sina inhemska behov. Enligt Cefic har tillväxten för EU:s kemibransch (0,6%) varit större än för den amerikanska (0,2%) under tiden 2003-2013. Det går med andra ord knappast att dra slutsatsen att de nya lagarna skulle ha sänkt EU:s industri.

Näringslivet vill gärna skylla på skatter och avgifter och alla andra utom sig själva när det ställs krav som gör att vinsterna kan påverkas. Kemiindustrin (liksom näringslivet hemma i Sverige), hyllar gärna sig själva med statistik som: kolla här, vi har ökat vår produktivitet med 2,5 % per år sedan 2001. Sanningen är att det inte hänt ett dugg på den fronten de senaste tio åren, se nedan, trots ökade vinster. Det beror på mycket men kan svårligen skyllas på skatter och avgifter.

FF2014_Chart 4-4IMHO så finns det bara ett sätt att överleva: att utvecklas och hitta nya produkter och det åstadkoms enbart genom forskning och utveckling. Även om det spenderas mycket pengar redan nu så går en allt mindre andel av vinsterna till just FoU. Även det är detsamma i Sverige generellt, aktieutdelningarna slår rekord år efter år medan investeringarna minskar. Det är förstås inte hållbart om man vill behålla ledningen, sen kan man skylla på skatter och annat hur mycket man vill.

Enligt Svenskt Näringsliv själva:

Svensk tillväxt har i högre grad än under tidigare konjunkturåterhämtningar drivits av en sysselsättningsökning snarare än produktivitetstillväxt. Vad kan då ligga bakom denna utveckling? En viktig orsak är sannolikt att investeringarna utvecklats svagt under samma period.

FF2014_Chart 7-1

Miljökraven kommer knappast att minska. Även om det trollas bort i TTIP kommer inte kraven från allmänheten att försvinna. Face it! Delar av näringslivet agerar likt en cyklist som kommer till slutsatsen att minskad träning är svaret på att möta allt mer kuperade tävlingsbanor.

Visst kommer enskilda firmor att drabbas av höjda miljökrav men vem ska betala och för vad? Det är en fråga om demokrati i mina ögon. Vill vi bara vara viljelösa konsumenter som endast kan hantera en dimension (läs billigt, billigt, billigt på kort sikt) eller medborgare med en vilja att åstadkomma något? Jag återkommer i denna fråga i mitt sista inlägg i denna serie.

Hur man än vänder och vrider på det så är kostnaderna för REACH en droppe i havet jämfört med hur den lånuppblåsta finansmarknaden påverkar handeln.

”In depth studies have shown that expenses for bilateral trade rose by about 11 per cent as the consequence of the worldwide recession

Ändå verkar de enda lösningar vi har grunda sig på att ta ytterligare lån för att skapa någon sorts konstgjord tillväxt och låta ”någon annan” ta hand om problemen …

Imorrn: exempel på hur farliga kemikalier kan behandlas i USA. Asbest -hur industrin fick frågan om hälsoriskerna att bli kontroversiella igen…