Klimatdebatten har som redan nämnts ändrat karaktär något under de senaste åren. Många som tidigare kämpat stenhårt för att bevisa att det inte skett någon uppvärmning alls, eller att människan inte har orsakat något av uppvärmningen, har i alla fall delvis övergett den strategin (det kommer alltid att finnas undantag dock).
Även de flesta ”skeptiker” erkänner numera uppvärmningen och likaså att människan kan ha orsakat en del, men vidhåller att det inte går att avgöra med hur mycket. Det innebär att de som bara slänger ur sig att ens opponent förnekar klimatförändringarna utan övrig saklig kritik oftast gör självmål.
En studie publicerad 2021 undersökte publikationer från millenniumskiftet och framåt skrivna av kända ”klimathotsskeptiska” tankesmedjor och bloggar.[1] Inte ens där är ”totalförnekandet” särskilt vanligt längre. Men samtidigt tonas allvaret ner. En stående talepunkt är att det finns ingen klimatkris. Likaså påstås att åtgärder kräver att vi kastar oss tillbaka till 1800-talets standard. Uttalande likt nedanstående från Ann Charlott Altstadt i Bulletin är inte ovanliga:
”Mot det politiska klustertrasslet hjälper det knappast att nolla utsläpp. Om inte återgången till ett förindustriellt agrarsamhälle, medan Indiens och Kinas ekonomier får växa på fossila bränslen, är ett rättmätigt straff för vår västerländska existens.”[2]
Klimatvetenskapens och klimatforskarnas integritet angrips dock med samma kraft som tidigare. Motsättningar bygger fortfarande i grunden på tvivel om det går att lita på vetenskapliga slutsatser som en överväldigande majoritet av forskare anser vara säkra. Hur uppstår den här situationen?
För alla som uttrycker tvivel är naturligtvis inte köpta av oljeindustrin. Många som sitter hemma i stugorna och undrar vad som är sant är knappast några extremister heller för den delen.
En bärande del är det som beskrivits i tidigare kapitel, omfattande och välfinansierade kampanjer understödda av ett fåtal meriterade akademiker. Men gränser flyttas undan för undan. Små steg i taget. Den veritabla flod av desinformation som flödar fram på nätet kan vara övertygande om man inte bryr sig om att kolla upp källor. Man kanske inte köper allt, men det sås ett frö av tvivel. Sedan läser man en krönika från någon man anser vara en förståndig person. De ställer en fråga. Påvisar en överdrift. En till synes vetenskaplig graf. Fröet gror.
De som inte sjunger med i klimatkören brännmärks.
Sen kan det bara rulla på. I efterföljande avsnitt följer några exempel på hur denna typ av tvivel fått fäste i samhällsdebatten.
Det är också tydligt att klimatdebatten allt mindre handlar om den fysikaliska vetenskapen utan mer har blivit en del i det som kallas kulturkriget. Begreppet brukar användas på konflikter mellan traditionellt konservativa och progressiva ståndpunkter. Så här beskrivs det i en essä från Timbros tidskrift Smedjan (som inte handlar om klimatfrågan):
”På ena sidan står ett etablissemang som distanserat sig från merparten av medborgarna genom att söka pådyvla dessa en radikal agenda som få efterfrågar. På den andra står en brokig skara som motsätter sig att få en sådan nedkörd i halsen.”[3]
Även detta ges exempel på i följande avsnitt. Bland annat oroande trender från en växande konservativ opinion som tycks vara i fritt fall vad det gäller kontakt med verkligheten.
11:2:1 Att kritisera klimatdebattörer
2018 skrev filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjö en debattartikel i Dagens Nyheter.[4] Han beskrev att hoppet om att komma tillrätta med klimatförändringarnas konsekvenser försvann efter det att journalisten David Wallace-Wells publicerat sin artikel ”The uninhabitable earth” (den obeboeliga planeten) i New York Magazine 2017. Tännsjö hänvisade också till en vetenskaplig rapport från Johan Rockström.
Med stöd av detta kom han fram till en slutsats som gick emot de åsikter han tidigare haft:
”… men jag tror att lösningen på problemet måste vara inte global demokrati utan global despoti. Ja, det är inte bara en rekommendation, utan rent av en förutsägelse. Om mänskligheten alls kommer att räddas, vilket är högst osäkert, så kommer det att ske med hjälp av en global upplyst despotisk styrelse.”
Dystert, och i mina ögon obehagligt, men det är en åsikt Tännsjö förstås får ha. Många kritiserat honom.
Vad det gäller David Wallace-Wells artikel så underkände klimatforskare dess trovärdighet på faktakollen Climate Feedback då de bedömde den vara ”alarmistisk, oklar och missvisande”.[5]
Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo har liksom Tännsjö ifrågasatt om demokratin kan lösa klimatproblemen. Men han vittnar också om att hans åsikt möter en storm av kritik var i världen han än framför den[6].
Det är alltså knappast en allmänrådande åsikt att införa en klimatdespoti, men en ack så tacksam ytterlighet att argumentera emot i en känslostyrd debatt: Miljörörelsen vill införa klimatdiktatur. Jag tror jag hittat kritiken mot Tännsjös åsikt i snudd på alla ”man-får-inte-kritisera-klimatlarmen”-texter jag har läst.
Men om man nu vill ha högt i tak så måste väl även åsikter som dessa få luftas? För det handlar om just åsikter, inte fakta. Att använda detta för att påvisa att IPCC skulle vara ute och cykla är varken sakligt, skeptiskt eller intellektuellt hederligt. För det är väldigt ofta dessa saker framförs i samma andemening.
Men på samma sätt måste man kunna erkänna att all undergångsretorik som publiceras har inte stöd i vetenskapen. Även så kallade alarmistiska klimatforskare vittnar om att de numera blir anklagade för att vara klimatförnekare av människor som i princip är panikslagna över klimatförändringarna. Detta för att forskarna inte skriver under på de värsta undergångsteorierna och att det skulle vara för sent att göra något åt det. Dessa personer är ofta precis lika oresonliga och otrevliga som nätets horder av klimatförnekare.
I en BBC-intervju påstod Roger Hallam, en av grundarna till Extinction Rebellion, att om uppvärmningen överstiger 2°C kommer rika människor vara skyldiga till mord på en miljard fattiga människors.[7]
Han tog inte detta ur luften utan läste innantill från en vetenskapligt publicerad artikel. Vetenskapsjournalisten Mark Lynas som bevakat klimatdebatten länge kände trots det inte igen siffrorna. Han kontrollerade därför den aktuella studien och hittade en lång rad orsaker till att dess trovärdighet var mycket låg.[8]
Dödstalen byggde på ett högst tvivelaktiga resonemang och var i realiteten inte mer än en gissning. Det två författarna hade heller ingen relevant bakgrund i ämnet de skrev om. Uppgiften om antal döda hade tagits från en av författarnas (Richard Parncutt) tidigare artiklar. Han uppgav att han jobbade vid universitetet i Graz, Österrike. Men det framgick inte att hans ämnesområde var musik. Och så där fortsatte det. Man kan bara stämma in i Lynas slutsats om att även klimataktivister måste se till att få vetenskapen rätt. (Återigen, man ska vara försiktig med att dra för långtgående slutsatser på enskilda studier.)
Så visst finns det alarmism som inte har stöd i vetenskapen. Jag har också sett att många kritiserar detta, och det utan att hängas ut som kättare och klimatförnekare. Jag har själv gjort det åtskilliga gånger. Men vissa debattörer och skribenter hävdar istället att ”de som inte sjunger med i klimatkören brännmärks”.[9]
Skulden för detta läggs inte sällan på nyhetsmedier och att de inte sköter sitt jobb och att journalister har lagt allt kritiskt tänkande åt sidan. Jag vill dock hävda att vissa av dessa kritiker borde ägna några minuter åt självrannsakan och fundera över hur de framfört sin kritik. För ofta är den faktiskt erbarmligt dålig, svepande och inte särskilt saklig.
11:2:2 Kritiken mot nyhetsmedia
Enligt Vi-skogen publicerades år 2019 över 145 000 artiklar i media som rörde klimatet. Det vore ytterst förvånande om det inte gick att hitta både fel och osakligt alarmerande rubriker bland dessa. (Och det hade gällt även om det handlat om något annat ämne.)
Men ofta är den kritik som framförs anekdotisk och missvisande. Ett exempel på hur media felaktigt misskrediteras hittas i rapporten Så rapporterar medierna om stigande havsnivåer, utgiven av lobbygruppen Näringslivets medieinstitut (NMI) 2021.[10] Resultatet presenterades även på SvD:s ledarsida 30 september 2021:
”Totalt har 329 publiceringar analyserats och av rapporten framgår att mediernas intresse för det värsta tänkbara utfallet dominerar.”
I själva verket visar NMI:s egna siffror att värstascenariot nämndes i enbart 15 procent av artiklarna. När jag påpekade detta i en debattartikel i Aftonbladet (1 januari 2022) replikerade de med att flytta målstolparna: ”Men när medierna kvantifierar [havsnivåökningen] så dominerar de värsta utfallen.”[11]
Nu gällde tydligen deras slutsats enbart för en utvald delmängd av de undersökta artiklarna – tvärtemot vad de tidigare påstått. För att komma fram till detta bortsåg de från 75 procent av det material som ingick i studien. Men inte ens då var resultatet överväldigande, det var bara nätt och jämnt att dessa ”alarmistiska artiklar” utgjorde mer än hälften av delmängden. När jag dessutom på måfå valde ut några av de artiklar som klassificerats som att enbart nämna IPCC:s värstascenario fann jag flera där detta inte stämde. En artikel med rubriken Klimatvarning får kritik klassades som alarmistisk.[12] I en annan påstått alarmistisk artikel uttalar sig en professor i fysisk oceanografi:
”Det är så pass ny kunskap att vi inte har hunnit göra något scenario ännu. Men jag skulle gissa att man hamnar i det lägre spannet av dagens scenarier, säger Anna Wåhlin.”[13]
Men rapportens slutsats användes av de som man på förhand visste skulle göra det. En av dem var den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson som länge avfärdat mycket av IPCC:s slutsatser. På sin blogg skrev han:
”Rapporten är inte särskilt smickrande för media – man drivs av en tydlig klimatalarmistisk agenda i stället för att ge en objektiv och balanserad rapportering. Och man upplåter mer utrymme åt dem som vill ge en ännu mörkare bild av läget än IPCC:s värstascenarier, medan de som vill ge en mer nyanserad bild nästan inte får något utrymme alls.”[14]
Som så många gånger i klimatdebatten handlar det om ett omfattande material och få orkar kontrollera uppgifterna. Men producerar man rapporter som den här får man skylla sig själv om man inte blir tagen på allvar i debatten. Och eftersom det är en lobbygrupp förmodar jag att någon har betalt för arbetet. Det är svårt att undvika tanken att uppdragsgivarna även hade beställt ett i förväg bestämt utfall. Men om det har jag ingen aning.
11:2:3 Havsnivåerna
Havsnivåerna är ett kärt ämne när klimatalarmismen ska kritiseras. I inlägget på NMI:s hemsida som presenterade den ovan beskrivna rapporten, hänvisades även till en artikel på nättidningen Kvartal. Kvartals vetenskapsjournalist Henrik Höjer hade nämligen två dagar innan NMI:s rapportsläpp skrivit en artikel med rubriken: Varför överdriva havsnivåhöjningen?[15] Säkert en tillfällighet förstås, men vad stod i artikeln?
Jag betvivlar inte att det går att hitta överdrifter men här ges ett exempel på hur en lögn har planterats, uppenbarligt medvetet, som sedan sprids via de som ”bara vill nyansera debatten lite”.
Höjer skrev: ”I nyhetskanalen ABC påstods år 2008 att stora delar av Manhattan skulle ligga under vatten år 2015.”
Låter galet förstås. Så pass uppåt väggarna att ens första reaktion borde vara att fråga sig om det verkligen var sant, påstod ABC verkligen detta?
Likt andra påstådda överdrifter i artikeln ges ingen kontrollerbar källa så jag vet inte varifrån uppgifterna kommer. Men låt mig gissa: En artikel från 2015 finns på Media Research Center Newsbuster (MRC) som har rubriken: FLASHBACK: ABC’s ’08 Prediction: NYC Under Water from Climate Change By June 2015.[16] Samma artikel länkas till i flera ”skeptikerforum” liksom i en artikel på NetZeroWatch (en av Europas mer aktiva ”klimathotsskeptiska” lobbygrupper).
MRC har beskrivits som ”en av de mest aktiva och bäst finansierade, och ändå minst kända grenarna av den moderna konservativa rörelsen i USA”. De avvisar IPCC:s syn på klimatvetenskapen och jobbar aktivt med att kritisera mainstream medias bevakning av densamma.[17]
Det borde få några varningsklockor att ringa hos en journalist.
I den ovan nämnda webartikeln visar MRC en reklamsnutt från 2009 för ett kommande program på ABC, Earth 2100, som ska visa hur världen kan komma att se ut år 2100. Och visst är den dramatisk och alarmistisk. I klippet visas också en animation av hur New York kommer hamna under vatten, men ingenstans nämns att detta skulle ske år 2015.
Det visade sig att hela Earth 2100 fanns på Youtube. Visst, den ÄR i mina ögon olidligt dystopisk och mörk. Och den påstådda översvämningen av Manhattan? Det är en animerad sekvens som ska föreställa år 2075. New York drabbas då av en ödesdiger stormflod och Manhattans gator dränks av vattenmassorna. I animeringen är orsaken till detta att de då byggda översvämningsskydden inte kunde fällas ner på grund av ett tekniskt fel.
Med andra ord, det handlade inte om 2015 och det påstods inte heller att staden permanent skulle ligga under vatten då. Redan idag har vi i samband med stormar sett New York utlysa undantagstillstånd med avstängda tunnelbanor och drabbade sjukhus på grund av översvämningar (exempelvis stormen Ida 2021). Det lär knappast bli bättre med stigande havsnivåer.
Man ”får” kritisera sådana här program, men så länge kritiken består av ett papegojliknande upprepande av felaktigheter från de vanliga smitthärdarna på nätet får man finna sig att inte bli tagen på allvar.
Men sådant här får ringar på vattnet. Dåligt underbyggda artiklar i media bidrar till en snedvriden samhällsdebatt oavsett åt vilket håll felaktigheten drar åt.
Under 2019 började även Elsa Widding göra sig ett namn i klimathotsskeptiska kretsar. Hon är civilingenjör inom väg och vatten och har jobbat inom energibranschen men aldrig varit i närheten av klimatforskning (eller forskat över huvud taget). Hon hade tidigare agerat ”visselblåsare” i Vattenfalls skandalomsusade köp av Nuon och avslöjat vilken katastrofalt dålig affär det var. Stämpeln som modig sanningssägare blev förstås användbar inom klimatdebatten.
2019 gav Widding ut sin bok Klimatkarusellen – vilka frågor kan besvaras? som förmedlar åsikter som går på tvärs mot det som IPCC anser vara säkerställt, exempelvis påstås att ”korrelationen mellan fossil koldioxid, temperatur och havsnivåhöjning är svag.”
I inledningen kommenteras att IPCC:s uppdrag varit att bevisa koldioxidhypotesen, ”dvs.attklimatförändringar primärt drivs av människans utsläpp av CO2. Detta har man också försökt att leda i bevis, utan att lyckas.”
Widding tar också upp att klimatalarmisterna ändrat ordval när uppvärmningen enligt henne stannat av (se bild nedan):
”Under den period när temperaturen tydligt steg, kom frågan att kallas global uppvärmning. Därefter, när temperaturen istället planade ut och blev konstant, bytte samma fråga namn till klimatförändring.”
Det är förstås rent nonsens, trendpilarna är ritade med ögonmått och delas avsiktligt vid det varma El Niño-året 1998 för att dölja den tydliga långsiktiga trenden. IPCC startades som bekant 1988 och alla borde vid det här laget känna till vad akronymen står för: Intergovernmental Panel on Climate Change.
Widding intervjuades återkommande i Swebb-TV och höll likaså föredrag på deras höstkonferens 2019. (Willgert uppgav då att Swebb-TV hade över en miljon visningar på Youtube under de senaste trettio dagarna). I talarlistan fanns även personer som Ingrid Carlqvist, känd profil i högerextrema kretsar som har, vilket Expo visat, förnekat omfattningen av Förintelsen. Ett av hennes Facebookinlägg från 2017:
”Jag uppmanar alla att gå igenom bevisen för Förintelsen. De flesta är övertygade om att det finns tonvis med bevis, men när man går igenom det blir det inte alls så tydligt längre. Kolla alltid allting.”[1]
Jag har aldrig hört Widding uttala sig i invandrarfrågan och anklagar henne inte för något liknande. Jag vill med detta bara visa vad som går an hos Swebb-TV om man nu väljer att tycka att de är mer trovärdiga än IPCC. Det handlar inte om att de skulle nyansera debatten med relevant kritik, det är rent konspirationstänkande kring det mesta.
Widding startade även en egen välbesökt Youtubekanal där hon i skrivande stund hade lagt upp nära åttio inlägg i klimatfrågan. (Efter att hon blivit invald i riksdagen har de flesta äldre inläggen tagits bort dock.) Väldigt mycket berör saker som redan då hade motbevisats och ältats sedan IPCC bildades.
Eftersom jag bloggade om klimatet fick jag ofta länkar till hennes inlägg. Flera av mina Facebookvänner ansåg att hon tillförde sunt förnuft i den hysteriska klimatdebatten. Att bemöta dessa inlägg ställer en inför det vanliga dilemmat i komplexa frågeställningar: det är enkelt att slänga ur sig ett påstående utan grund eller posta en graf tagen ur sitt sammanhang, men det tar väldigt mycket tid och kraft att bemöta saken. Det brukar kallas Brandolinis lag:
”Mängden energi som behövs för att motbevisa skitsnack är en tiopotens större än vad som behövs för att producera det.”
Ofta krävs långa utläggningar som inte alls är gångbara i en debatt. Det är bortom syftet med den här boken att redovisa allt här, och jag hänvisar här till min blogg för utförligare bemötande av Widdings alla utspel – det har blivit några stycken.[2] Men några talande exempel:
Det är tydligt att när åsiktspositionerna är intagna kan det påstås precis vad som helst utan att vederbörande tappar i förtroende. Som när Widding påstår att forskare inte studerat koldioxidens absorption av värmestrålning sedan Tyndalls experiment på 1800-talet. Det är ungefär som att påstå att läkemedelskonsten fortfarande förlitar sig på åderlåtning som man gjorde då. Eller att det inte finns bevis för koldioxidhypotesen. För att inte tala om när SVT anklagas för att måla väderkartorna i alarmistiska färgskalor för att indoktrinera allmänheten att det råder klimatkris.
Elsa Widding tog även plats i norska Klimatrealisternes ”vetenskapliga råd” – trots att hon aldrig sysslat med forskning. På deras faktasida står uttryckligen att ”Ekstra tilførsel av CO2 og metan (CH4) vil ha en ubetydelig virkning på drivhuseffekten, og virkningen på temperaturen lar seg ikke måle.”
Inför valet 2022 dök Widding upp i SD:s mediekanal Riks. Senare framkom att hon kandiderade till Riksdagen och SD placerade henne som nummer tolv på sin lista. Naturligtvis var partiledningen fullt medvetna om hennes inställning i klimatfrågan och ville åt de väljare hon attraherade (väldigt många i partiet sympatiserar dessutom med dem).
Widding planerade enligt egen utsago att ge ut en ny klimatbok under slutet av 2021 men det blev uppskjutet och boken kom först i november 2022, det vill säga efter valet (Sunt förnuft om Energi och Klimat). Jag kan bara spekulera i varför men det hade säkerligen blivit en användbar pjäs av SD:s motståndare i valdebatten om den kommit ut tidigare.
Eftersom jag bemött flera av hennes Yoytubefilmer och dessutom gett ut boken Spelet om klimatet 2021 frågade ett par tidningar om jag kunde tänka mig att recensera hennes bok. Det är inget ovanligt att tidningar gör så, men naturligtvis blev jag ansatt efteråt av dem som ville få det till en konspiration att media var ute efter att trycka ner Widding. Om man som riksdagsledamot ger ut en bok i ett aktuellt ämne och dessutom intar en ganska kontroversiell position i frågan får man finna sig i att bli recenserad.
Men det skulle få ett bisarrt efterspel.
Recensionen publicerades i Göteborgs-Posten 8 januari 2023 och jag väljer att återge den nedan:
Riksdagsledamoten Elsa Widding (SD) väckte uppmärksamhet när hon nyligen påstod att det inte fanns vetenskapliga bevis för en rådande klimatkris. De som följt debatten blev dock inte förvånade. Hon har skrivit en bok i ämnet och har en egen Yotubekanal där hon ofta framfört åsikter som går på tvärs med IPCC:s slutsatser. I flera intervjuer har hon hävdat att koldioxidhypotesen inte är bevisad.
Nu har hon gett ut en ny bok via eget förlag, Sunt förnuft om Energi & Klimat. Boken består av två delar, den första har hon skrivit själv och i den andra har ett antal medförfattare bidragit med egna kapitel, exempelvis Ingemar Nordin och Gösta Pettersson, två nu pensionerade professorer och tillika kända IPCC-kritiska ”skeptiker” i debatten.
Syftet med boken är enligt Widding att belysa osäkerheterna i IPCC:s rapporter och hur Public Service bedriver alarmistisk rapportering om klimatet. Hon inleder med att berätta att hon nu utgår från att IPCC:s delrapport WG1, som berör fysiken om klimatet, är den bästa tillgängliga kunskapskällan. Ganska snart märks att det nog mest är en läpparnas bekännelse.
IPCC slår fast, medmycket stor säkerhet, att naturliga faktorers påverkan på uppvärmningen är försumbara jämfört med de mänskliga. Men Widding hävdar att det saknas kunskap för att avgöra detsamma (efter sjuttio sidor hade det påtalats åtta gånger). Sin slutsats bygger hon främst på eget resonemang enligt ”sunt-förnuft-devisen” i boktiteln, inte med referens till vetenskapliga studier. Det är ett genomgående mönster i boken. Ofta dras långtgående slutsatser på väldigt lösa grunder.
I många fall ges heller inte en rättvis bild av vad en klar majoritet av expertisen säger. Widding skriver att Parisavtalet inte kommer ha minsta effekt på uppvärmningen vid år 2100 och hänvisar till ett Twitterinlägg och en artikel på SvD:s ledarsida, båda skrivna av debattören Bjørn Lomborg. Läsaren får inte veta att han bygger detta på att länder uppfyller sina utlovade ”Parisåtaganden” fram till 2030, för att sen återgå till att släppa ut långt mer koldioxid än vad man gjorde 2015 under stora delar av seklet. Inte heller redovisas att Lomborgs åsikt inte delas av merparten av de sakkunniga.
Bokens syfte sägs som sagt vara att peka ut osäkerheter men är extremt enkelriktad, ibland så att det gränsar till desinformation. Klimatmodellerna i senaste IPCC-rapporten fokuserar på fem tänkta scenarier baserat på olika framtida utsläppsnivåer. Widding anger att vi tycks följa ”mittenscenariot” SSP2-4,5 och: ”Detta scenario ser ut att kunna klara Parisavtalets 2-gradersmål med risk att hamna ett par tiondelar högre. Det finns en realistisk risk att man landar på 2,4 grader vid seklets slut.”
Men IPCC anger att detta scenarios mycket sannolika temperaturspann år 2100 är 2,1–3,5°C med bästa uppskattning 2,7°C. Till det ska läggas osäkerheter i framtida kolcykel som inte riktigt återspeglas i modellerna. Osäkerheter kan slå åt båda håll men att ignorera det ena är inte att nyansera debatten.
I ett komplext ämne som klimatdebatten går det förstås att hitta överdrifter åt ”båda håll”. Men kritiken förvandlas här snabbt till konspirationsteorier där Public Service påstås avsiktligt vilja vilseleda allmänheten (så till den grad att de börjat måla väderkartorna i alarmistiska färger). De exempel Elsa Widding ger för att påvisa SVT:s felaktigheter faller oftast platt vid närmare granskning. Hon påstår exempelvis att SVT i ett inslag skulle ha sagt att havsnivån vid Elfenbenskusten ökat med 20 cm under 30 år, vilket vore en orimligt hög takt. Men siffrorna nämns i olika sammanhang och ökningen påstås inte att ha skett under 30 år. [De siffror Widding använder för att ”motbevisa påståendet är enormt bristfälliga, de nyaste är dessutom från tidigt 1980-tal.]
Visst har Widding en poäng i att somliga debattörer fortfarande tycks tro att våra utsläpp följer IPCC:s värstascenario, trots att detta scenario numera bedöms vara ganska osannolikt (om än inte omöjligt). Däremot är hennes påstående om att detta värstascenario ligger till grund för nästan alla slutsatser i IPCC:s delrapport WG2 – som berör effekterna på samhälle och natur –helt felaktigt. I sin iver att påtala alarmismen för hon här fram en ren lögn och påstår att IPCC:s officiella video skulle uttrycka att ”jorden redan håller på att gå åt helvete” och undrar vem som tillåtit ett sådant budskap. Men videon innehåller inget sådant uttryck.
Och så där fortsätter det. Korrekt information blandas med faktafel, ensidig data och sen länge motbevisade myter. För den som inte är bevandrad i klimatdebatten blir det oerhört svårt att veta vad som stämmer. Därutöver ges åtskilliga beskrivningar av ett utmålat förtryck i stil med: ”…dagens stigmatisering av oliktänkande ger en stark association till 30-talet då Sverige tog initiativ till, och var världsledande, inom rasbiologi.”
Min bestående känsla är att boken på ett sorgligt sätt skildrar hur konspirationsteorier på detta sätt vinner mark.
Det går förstås inte att undvika den politiska dimensionen av den här boken då Widding sitter i riksdagen. Hon har nu också startat en podd tillsammans med kollegan Jessica Stegrud för att bland annat lansera SD som det ”nya miljöpartiet.” Det är verkligen oroväckande om deras slutsatser bygger på lika skakiga vetenskapliga grunder som boken gör.
Visst kan det vara tröttsamt att epitetet ”förnekare” delas ut i tid och otid, men jag hittar faktiskt inget bättre ord när Elsa Widding påstår att sakkunniga inte oroar sig för klimatförändringarna.
Widding berättar i boken vad som fick henne att ”genomskåda alarmismen”: ”Närjag 2016 läste boken Falskt Alarm, klimatfrågan ur vetenskaplig aspekt, av professor Gösta Pettersson, så föll pusselbitarna på plats.”.[3]
Gösta Pettersson är en numera pensionerad professor i biokemi och hans bok Falskt alarm bygger på det som framställs i NIPCC:s rapporter och där finns i princip inget av det som redovisas i IPCC:s rapporter med (NIPCC startades som redan nämnts av Fred Singer och drivs av bland annat Heartland Institute). I Petterssons bok målas IPCC upp som en politiskt hämmad organisation som också censurerar ”skeptiker”. Inte heller denna boks innehåll är alltså förenlig med IPCC:s slutsatser, något som jag gissar att knappast Pettersson själv skulle ha invändningar emot. Han har som sagt skrivit ett kapitel i Widdings senaste bok där han flera gånger hänvisar till NIPCC istället för IPCC.
Widding förnekar inte att koldioxidutsläppen påverkar uppvärmningen i viss grad, men påtalar gång på gång att det inte går att avgöra hur mycket som är orsakat av mänskliga aktiviteter. Hon i det närmaste förlöjligar IPCC:s slutsats:
”Att liksom IPCC lägga allt ansvar för den lilla temperaturhöjningen på en enstaka komponent, koldioxiden, ter sig mot denna bakgrund som, ja, lägg till de attribut som Du tycker kan passa!”
Det är naturligtvis fritt fram för vem som helst att göra egna spekulationer och skriva en bok om dem. Man får ha vilka åsikter man vill, men att de bemöts är ingen kränkning av yttrandefriheten. Det är snarare något man får förvänta sig om man sitter i Sveriges riksdag.
Efter att ha följt den här debatten under lång tid kom inte reaktionerna på min recension av hennes bok som en överraskning. Jag hade därför skrivit två långa blogginlägg med citat, sidhänvisningar och bemötande som komplement till recensionen (det är svårt att få med allt man vill i en recension med begränsat utrymme). Jag har till och med fotograferat texten ur boken till det som jag har tagit med i recensionen.
Elsa Widding bemötte recensionen i ett Youtubeinlägg och påstod att jag inte läst hennes bok. Hon lanserade till och med idén om att det istället kanske var SVT:s klimatkorrespondent Erika Bjerström som skrivit den. Hennes kollega Jessica Stegrud gav mig nedanstående kommentar på Twitter (som hon senare raderade):
Det gick ett tag och plötsligt fick jag kommentarer om att jag var en falsk lögnhals. Det är inget ovanligt i och för sig, snarare en vardag för de som skriver om klimatet. (När mitt förlag Polaris fakta lade ut att min bok Spelet om klimatet skulle publiceras fick inlägget 800 kommentarer på Facebook.) Men oftast brukar kommentarerna komma som en reaktion på något jag skrivit eller gjort. Så inte denna gång.
Det visade sig att Widding lagt ut en ny video. Hon hade fått information som hon kände sig tvungen att delge. Och det rörde anklagelser mot mig. Inga bevis utan mer av typen: ”Jag vet inte om det stämmer men det sägs att Maths Nilsson är den som ligger bakom.”
Jag anklagades för att manipulera både hennes och min Wikipediasida, alltså lägga dit och ta bort information för att framhäva mig själv och trycka ner henne. ”Det är så han jobbar”.
Nu är det så att alla ändringar på Wikipedia loggas och finns tillgängliga för alla, det är bara att gå in och titta på historiken. Hon påstod (eller rättare sagt, andra oidentifierade personer hade informerat henne om saken) att jag hade ” minst två signaturer han jobbar ifrån: Anhn och Yger”. Det går att klicka på dessa signaturer och då hamnar man på deras presentationssidor. Där kan man se att de är Wikipedia-administratörer sedan många år tillbaka. Redaktörerna på Wikipedia startade till och med en diskussionssida om hur de skulle hantera dessa falska anklagelser.
Hon valde dessutom att läsa upp en del text som administratörerna tagit bort från ”min” Wikipediasida. Det handlade om att jag gick på bidrag och att min kemistexamen var ifrågasatt.
Men det här var faktiskt inget nytt. Samma sak hände när jag var med i ett Aktuelltinslag (14 september 2021) om klimathotsskeptiker. Både Lars Bern och Elsa Widding togs upp som exempel med olika videoklipp.
Det blev inte helt otippat ett enormt ståhej i efterspelet. Inslaget fick över sextio anmälningar till Granskningsnämnden (GRN). Det har varit många turer i det här med repliker och motrepliker men det slutade med att inslaget friades.
Min insats bestod i att kommentera en graf som frekvent används felaktigt i klimatdebatten. En temperaturrekonstruktion utifrån en isborrskärna från Grönlands glaciärer (se bild nedan). Ingen påstod i inslaget att Widding använt den men tragikomiskt är att hon ändå blev kränkt av att det kunde uppfattas så. Från anmälan:
Tragikomiken ligger i att hon själv har haft med grafen i sin bok (bilden nedan är från Klimatkarusellen). Och hon har dessutom använt den felaktigt flera gånger även efter Aktuelltinslaget.[4] Den slutar alltså år 1855 och nutida uppvärmning finns inte med. Likaså visar den temperaturen från en enda punkt och kan inte användas för att uttala sig om en global medeltemperatur.
Här i ett inslag i Swebb-TV:
I anslutning till denna kanonad av inlägg och hårda ord valde Widding att lägga upp en text på sin blogg där vi som deltog i inslaget (på den ”politiskt korrekta” sidan) nagelfors. Den var enligt uppgift författad av Mats Johansson, organisationskonsult, journalist och jurist.
Om han finns på riktigt vet jag inte men här dyker anklagelserna om att jag manipulerat Widdings Wikipediasida upp för första gången (vad jag vet). Jag hotades med polisanmälan och fick en beskrivning av min bristande mentala hälsa:
”Vid en närmare studie av Maths Nilsson upptäcker man snart att han ägnar enorm tid åt att förfölja och även aktivt försöka stoppa människor från att framföra sina åsikter, även från att presentera sig själva. I förföljelsen sägs nämligen ingå att aktivt manipulera Wikipedias sidor. En känd journalist som studerat detta berättade för mig efter inslaget hur Nilsson manipulerar Elsa Widdings Wikipedia-sida.” […]
”På det sättet vill han undergräva karaktären hos sina hatobjekt, ett slags försök till karaktärsmord. En advokatvän till mig hävdade upprörd att detta är en förtäckt form av förtal, som skulle kunna leda till åtal.” […]
”Det lyser igenom att Erika Bjerström [SVT-reporter] kan ha varit inblandad i att tillsammans med Nilsson manipulera informationen om Widding.”
”Vår personliga reaktion på Maths Nilsson är att beteendet inte verkar riktigt friskt. Vad är det för typ av människor som viger sin tid åt att jaga och sabotera för seriösa, kunniga medmänniskor bara för att de råkar ha en annan åsikt? Vad är det för störning som gör att man finner en åsiktsskillnad så viktig att man kastar bort sitt liv på att slåss mot en av många åsiktsriktningar, likt en Don Quijote mot väderkvarnarna?”
De tycker man ska läsa min skönlitterära bok Själseld som bevis för mitt sviktande förstånd. ”Man förstår en del då”. (Det är en urban fantasy-berättelse.)
Detta är som sagt tyvärr en del av att skriva och debattera om klimatet. Elsa Widding är inget oskyldigt offer i detta sammanhang. Exempelvis är hennes nedlåtande uttalanden om forskaren Johan Rockström och SVT-reportern Erika Bjerström inte nådiga.
Widding och andra får naturligtvis saluföra sina åsikter. Likaså spekulera runt IPCC-rapporternas innehåll efter eget huvud bäst de vill. Men det innebär inte att man kan göra det utan invändningar. Det finns en oerhörd mängd saklig kritik mot det som ”klimahotsskeptiker” har ältat genom åren och som nu Widding och andra fortsätter upprepa till leda. Fler vetenskapliga artiklar och rabblande av fakta kommer inte förbättra situationen i detta avseende.
Ibland kan radikalisering gå snabbt. Under covidpandemin lade en Facebookvän upp i mina ögon helt berättigad kritik mot de då omtalade covidpassen. Det eskalerade dock snabbt till att snart bara handla om konspirationsinlägg där varenda myt om vaccin och covid lades upp som fakta. Det spelade sen ingen roll om en sak motbevisades, det var bara att hänvisa till nästa påstående. Det är sorgligt för det handlade om en skärpt person jag tycker om.
När någon tagit åt sig en konspiration är det inte ovanligt att snart även andra konspirationer ses som troliga. Även Elsa Widding har anammat vaccinmyterna. Expo rapporterade exempelvis att hon i april 2023 talade på konferensen Spotlight i Stavanger.[5].
”En röd tråd som löper genom hela konferensen är övertygelsen om att en elit, bland annat genom organisationer som WHO och World Economic Forum, i hemlighet försöker ta makten över världen – bland annat genom att iscensätta coronapandemin, klimatkrisen och ekonomisk nedgång.”
Detta skulle senare leda till att Widding lämnade SD för att bli en politisk vilde i riksdagen. Enligt henne själv berodde det på att partiet inte stått upp för henne när den dåvarande utbildningsministern Mats Persson (L) kallat henne för faktaresistent, och för att liera sig med personer och organisationer som förnekar Förintelsen.
Då var vi tillbaka vid Elsa Widdings första anförande i riksdagen. Där hon påstod att det inte existerade någon klimatkris. Kanske gör man bäst i att fundera över om det inte bara är ytterligare ett retoriskt grepp för att flytta fokus från vetenskapliga data?
Kris är ett värdeord och man kan ha olika uppfattningar om detta utan att någon har direkt fel. Så här skriver IPCC i AR6 WG2 Sammanfattning för beslutsfattare (sid 33) om situationen:
”De kumulativa vetenskapliga bevisen är otvetydiga: Klimatförändringar är ett hot mot människors välbefinnande och planetariska hälsa. Varje ytterligare försening av samordnade förebyggande globala åtgärder för anpassning och mitigering kommer att missa en kort och snabbt försvinnande öppning av möjligheter att säkra en levande och hållbar framtid för alla. (mycket hög säkerhet).”
Argumenten om att det inte existerar en kris kommer i huvudsak från personer som i decennier har ifrågasatt kopplingen mellan koldioxidutsläpp och uppvärmningen, ja till och med i det längsta ifrågasatt att det alls sker en uppvärmning. Att det istället bara handlar om manipulering av mätdata och att i princip hela forskarkollegiet är korrupt och så vidare.
Men man får förstås ha vilken åsikt man vill.
Om man ska hårdra det så är en huvudfråga i klimatdebatten om man kan lita på IPCC eller inte. Det är helt omöjligt att anse att IPCC:s rapporter om fysiken bakom klimatförändringarna är den bästa kunskapskällan och, som Widding gör, samtidigt:
-anse att Gösta Petterssons bok Falskt alarm är den bästa ”klimatbok” man läst. -hänvisa till organisationen Clintels rapport med kritik mot IPCC:s WG1-rapport -acceptera det Klimatrealisterne skriver på sin faktasida om klimatet
Det är faktiskt inget att debattera utan ren fakta. Hela syftet med deras argumentation är att motsäga IPCC:s slutsatser. Även de mest säkerställda.
Det finns heller ingen anledning att debattera om huruvida Widdings senaste bok går hand i hand med IPCC:s slutsatser. Det gör den inte. Det gör inte heller det mesta hon har framfört i sin Yotubekanal. Det är också anledningen till att det hörs protester när hon i riksdagens kammare påstår att hon enbart hämtar uppgifter från IPCC:s rapporter.
Det är faktiskt helt obegripligt att hon och hennes följare som ägnat så mycket tid åt att bestrida ”mainstream” forskning och IPCC:s slutsatser, blir så upprörda av att jag konstaterar att de inte förmedlar IPCC:s slutsatser.
Det finns saker i hennes kommentarer om att alarmismen ibland överdrivs som jag kan hålla med om. Men merparten av hennes invändningar är inga försök att nyansera debatten, det är helt enkelt saker som går på tvärs med även IPCC:s mest säkerställda slutsatser.
De mest intensiva striderna mot IPCC och klimatvetenskapen har rasat i USA. Även Australien och Storbritannien har ljudliga grupperingar som påverkat politiken och det har även förekommit inom EU som beskrivits i förra kapitlet. Men på det stora hela har en klar majoritet av politiker i EU fortfarande tilltro till IPCC och regionen har länge varit den primära drivkraften i mycket av världens klimatarbete. Men hur länge håller det i sig? På sina håll har den politiska vinden bland de styrande definitivt börja svänga. En del politiskt konservativa initiativ har på senare tid likaså lyckats sprida tvivel till stor publik.
Sverige har länge varit relativt förskonat från toppolitiker som officiellt ifrågasätter IPCC även om det definitivt har funnits. ”Klimathotsskeptiska” Stockholmsinitiativet bildades 2008 och skriver själva: ”Den första yttringen blev ett seminarium ”Tid för förnuft i klimatfrågan” i Kreabs regi. Den första publicerade debattartikeln ”Kasta inte pengar på klimatbluffen” följde kort därefter.”
De hjälpte bland annat fyra riksdagsledamöter från Moderaterna och Kristdemokraterna att ordna ”för-och-emot-konferenser” i riksdagen 2009 och 2010. Även Timbro ordnade åtminstone en liknande debatt. Även om det till synes kan verka vara fullt rimliga tillställningar är de utmärkta exempel på falsk balans. Arrangemangen ger ett skenbart intryck av att det handlar om två sidor med ungefär lika stort vetenskapligt stöd. Så har aldrig varit fallet.
På nätet och på vissa ledarsidor har tonläget stundtals varit högt och det finns flera debattartiklar i stil med denna på SvD:s ledarsida från Nima Sanandaji, tidigare vd för tankesmedjan Captus, 2005:
”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.” [1]
Tvivlen på IPCC och dess slutsatser har frodats på framförallt den politiska högerkanten och mönstret i Sverige skiljer sig därvidlag inte från övriga världen. I takt med att uppvärmningen inte längre har kunnat förnekas (det finns alltid undantag), och gamla motbevisade myter börjat upprepas till leda, så avtog intensiteten i debatten en aning ett par år efter IPCC:s femte rapport 2013. Men det skulle bli ändring på det.
11:1 Högernationalistiska vindar
IPCC startades bara för att den politiska eliten skulle kunna införa världssocialism och höja skatterna. Så har det låtit från ganska många håll sedan IPCC startades 1988. Till och med Thatcher som blev känd för att vara den första världsledare att vilja ta krafttag mot klimatförändringarna ändrade sig och skrev i sina memoarer 2002:
”Undergångspredikarnas favoritämne idag är klimatförändringar. Det är uppenbart att ingen plan för att förändra klimatet skulle kunna övervägas på något annat än en global skala, den ger en fantastisk ursäkt för en världsomspännande, supranationell socialism.”[2]
Hon skrev att hon byggde detta på framförallt tre böcker som hade getts ut av redan nämnda tankesmedjor. Fred Singer hade skrivit en av dem.
Den politiska vänstern beskylls fortfarande för en obefogad ”kommunistisk klimatalarmism” men under senare år har det skett en viss förändring. Numera är det oftare rika att så kallade globalister som George Soros som får skulden - inte kommunister, även det fortfarande förekommer frekvent. (Benämningen globalist brukar ofta sägas vara en hundvissling till antisemitism). Ett typexempel är en kommentar jag fick på min blogg efter att ha kommenterat ett inslag på högernationalistiska Swebb-TV:
”En massa vinklad vänsterbliven (efterbliven) propaganda. Tokvänstern är numera grundlurad. Lierad med kapitalet och globalisterna.”
Alla som skriver om klimatet får räkna med liknande kommentarer även om man så bara hänvisar till IPCC:s mest säkerställda slutsatser.
Denna svängning från att skylla alarmismen på globalister istället för kommunister korrelerar ganska bra med då högernationalistiska partier fick allt större inflytande i politiken, både i USA och i Europa, och att de också gett sig in i klimatdebatten. Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrateg menade exempelvis att valet i USA 2016 stod mellan globalister och nationalister. IPCC och klimatlarmen utgör så till vida en perfekt måltavla att inkludera i sin ideologiska krigsföring mot ”etablissemanget”.
Det kan tyckas märkligt att libertarianska tankesmedjor som står för ganska radikalt frimarknadstänk skulle gå hand i hand med åsikter hos nationalistiska grupperingar. I mångt och mycket är de ju varandras ideologiska motpoler. Men de går inte hand i hand. Tankesmedjorna gillar inte att stater – eller överstatliga organisationer – reglerar sönder fritt företagande, handel och i deras tycke privata angelägenheter. Nationalister ser IPCC och FN som överstatliga organ som inkräktar på nationernas frihet och styrs av ”etablissemangets” elit. Även organisationer som World Economic Forum ingår numera i denna världsomspännande konspiration.
Det som förenar dem ligger nog mer i att tankesmedjorna och högernationalister har samma ”motståndare”. De som hårdast driver kraven på klimatåtgärder och regleringar är miljöorganisationer och rödgröna politiker. Lägg därtill mainstream media – högernationalisternas ständiga slagpåse – som de menar okritiskt sprider ”etablissemangets” alarmism. Många högerpolitiker är inte direkt blyga med sina åsikter om att public service är vänstervridet. Flera av de kommentarer och inlägg som skrivs på diverse forum tycks innehålla ett genuint hat mot ”etablissemanget” – och miljöorganisationer i synnerhet. Och jag menar nu inte de horder av nättroll och botar som agerar på social medier, utan offentliga debattörer.
Sverigedemokraterna (SD) föddes 1988, samma år som IPCC. Som alla vet är det invandrarfrågan som varit deras huvudfokus, inte miljön. Men sedan de vuxit sig större har de definitivt påverkat även det politiska samtalet i denna fråga.
Partiet kom in i riksdagen 2010 och behövde då på allvar få till ett genomarbetat partiprogram. Dagens industri och Expressen har visat hur lobbyister från näringsliv och diverse intressegrupper kastade sig över dem för ”att hjälpa till” (en uppvaktning nog alla nya riksdagspartier får räkna med).[3] Fina middagar på krogar i Stockholm åtföljdes exempelvis av ändrad inställning i frågor som den om vinster i välfärden. De hade 2014 gått till val på att begränsa dessa men när frågan dök upp i riksdagen under våren 2015 hade partiet svängt.
Vad det gällde klimatpolitiken vände sig SD till Stockholmsinitiativet, navet för svensk ”klimathotsskepticism”. Många aktiva SD-politiker har uttryckt sin misstro mot den etablerade klimatvetenskapen. Exempelvis sade Björn Söder i en debatt i Kristianstads kommunfullmäktige 2019: ”Klimathotet är en stor bluff”.[4]
SD röstade som enda parti nej till att Sverige skulle ratificera Parisavtalet. 2017 var de likaså upprörda över att SMHI ägnade sig åt ”tendentiös opinionsbildning” i klimatfrågan och drog därför ner deras anslag med elva miljoner i sitt budgetförslag.
Josef Fransson, SD:s tidigare talesperson för klimatet, skrev en debattartikel 2014 där han visserligen inte förnekar uppvärmningen men påstod bland mycket annat att det var ”få som bedömer koldioxidens effekt som så kraftig att den står för hela denna uppvärmning.”[5] Det var året efter IPCC:s femte rapport (IPCC AR5 WG1) som konstaterade att den bästa uppskattningen var att människan låg bakom hela den observerade uppvärmningen.
2017 upprepade Fransson andemeningen från sin debattartikel från 2014, men nu i en motion till Riksdagen med rubriken Faktoider inom klimatvetenskapen. Lite ironiskt är att det är han själv som står för dessa faktoider. Han påstår exempelvis om klimatmodellerna att ”I princip samtliga har hittills förutspått en radikalt snabbare temperaturutveckling än vad som senare blivit fallet.” Det stämmer inte.
Motionen föreslog att en vetenskaplig kommitté skulle få i uppgift att ”lyfta och vända på olika argument, för att senare presentera sina slutsatser för allmänheten.” Detta för att komma tillrätta med ”antiintellektualismen” inom klimatdebatten. Att IPCC:s arbete inte dög för Fransson är uppenbart då det var han som vid utformningen av SD:s klimatpolitik tog kontakt med Stockholmsinitiativet.
Inför valet 2022 sattes klimatdebattören Elsa Widding upp som nummer tolv på SD:s riksdagslista och valdes således in. I sitt första anförande i riksdagens kammare väckte hon uppmärksamhet med orden: ”Att vi skulle befinna oss i en klimatkris anser jag saknar vetenskapligt stöd.” Hon påstod att hon bara hämtade information från IPCC:s rapporter. Partiledare Jimmie Åkesson stödde henne och upprepade påståendet, vilket inte oväntat rörde upp heta känslor.
De som följt klimatdebatten blev nog knappast förvånade över detta utspel. Men jag tror det kan vara nödvändigt att här backa bandet en aning för att förstå varför reaktionen på Widdings uttalande blev så starkt.
Tonläget i klimatdebatten har varit högt ända sedan IPCC bildades 1988. Men ändå brydde sig den breda allmänheten inte särskilt mycket. Det blev ändring på det 2006 i och med att Al Gores film En obekväm sanning haft premiär och fick stor uppmärksamhet. Mängder med bloggar ploppade upp världen över och polariseringen i framförallt USA fick sig ännu en skjuts.
I dokumentären Climate of Doubt av PBS kan man höra hur arrangörerna av Heartland Institutes klimatkonferenser gottade sig åt att det var just Al Gore, ihop med IPCC, som belönades med FN:s fredspris. Han var i USA en känd, och av många hatad, demokratisk miljödebattör sedan länge. Klimathotsskeptikerna hade fått en perfekt gemensam fiende att rikta ilskan mot.
Några år efter IPCC:s femte rapport 2013/2014 började som redan nämnts debatten svalna en aning även om den på inget sätt försvann. Under 2018 drabbades delar av Europa av en långvarig torka och Sverige fick brottas med omfattande skogsbränder. Under våren detta år hade även Greta Thunberg startat sin numera berömda skolstrejk för klimatet framför riksdagshuset.
Miljöorganisationer och andra hade i åratal försökt få upp klimatfrågan på allvar i medier och i politiska sammanhang utan att riktigt lyckas. Men det ändrades nu. Vi-skogen har sedan 2014 undersökt hur svenska medier rapporterat om klimatet och under 2019 nära nog fördubblades antalet inslag jämfört med tidigare år. Klimatet var det ämne som media publicerade flest artiklar om.
Det märktes också tydligt att högernationalistiska organisationer nu gav sig in i klimatdebatten. Greenpeace och Institute of Strategic Dialogue kartlade tyska Alternative für Deutschland (AfD):s inlägg på sociala medier. Det syntes tydligt hur klimatfrågan sköt fart från att tidigare varit nästan helt frånvarande. Och en klar majoritet av dessa inlägg handlade om Greta Thunberg.[6] I stil med att konservativa republikaner fått sin ”klimatfiende” i Al Gore fick nu Greta Thunberg axla denna roll gentemot högerpopulister.
AfD tog hjälp av tyska klimatförvillarorganisationen EIKE, som i sin tur bedriver ett nära samarbete med Heartland Institute. De lanserade en egen tonåring, en anti-Greta i form av den tyska Youtubern Naomi Seibt. Hon har framträtt i Fox News och hållit olika föredrag, bland annat under en anti-IPCC-konferens i Glasgow 2019 (Climate Reality Forum) med titeln: The Evil Motives of Climate Socialism.
Men det är inte bara klimatet Seibt uttalat sig om, det handlar även om att prata ner feminism och invandring. Särskilt muslimer.[7] Alltså samma ämnen som exempelvis svenska högernationalistiska Swebb-TV ägnar sig åt.
SD är som bekant framvuxet ur nazistiska och rasistiska rörelser som av naturliga skäl inte har fått göra sig hörda i vanlig media. De startade därför egna kanaler och nätverk som SD senare har utnyttjat (Nya Tider, Samnytt, Avpixlat med flera). Det är väl dokumenterat hur dessa har utnyttjat agget mot Greta Thunberg i sina publikationer.[8]
De har länge utklassat övriga partier i kampen om de sociala medierna och de tar allt större plats som nyhetskanal. Samnytt hade i slutet på 2023 nått till 3,4 miljoner besökare i månaden, vilket gör dem till 10:e eller 11:e största svenskspråkiga nyhetssajten efter bl a Aftonbladet, Dagens Nyheter, SVT, TV4 och Expressen.
Dagens ETC avslöjade 2022 hur SD under många år haft en egen organisation (Battlefield) uppbyggd enbart för att ”kriga på nätet” via anonyma Facebooksidor som exempelvis Stöd svenska polisen (230 000 följare) och Kod 291 (50 000 följare) och liknande.[9] Enligt ETC:s källor inom gruppen hade de flera sim-kort per person för att registrera fejkade Facebooksidor. Likaså kom order direkt från partistyrelsen.
2019 startade Tobias Andersson, SD:s nuvarande rättspolitiska talesperson, Operation Ringhals som handlade om att infiltrera en klimatdemonstration anordnad av Fridays for future och hänga ut unga klimataktivister. Flera av partiets centrala gestalter, som deras kommunikationschef, ska ha deltagit i detta arbete. Inför valet 2018 organiserade Andersson en gruppering (Avantgarde) för att härja i kommentarsfälten på näten och angripa politiska motståndare.
Det är i mina ögon uppseendeväckande uppgifter men de möttes mest med en gäspning. Som om SD fortfarande vore ett litet parti på ytterkanten och inte Sveriges näst största parti med en avgörande roll i landets nuvarande styre. Kanske berodde det på att det var Dagens ETC som kom med avslöjandet? En uttalat vänsterinriktad mindre tidning.
Två andra medlemmar i SD, Jan Sjunnesson och Mikael Willgert, startade 2016 den webbaserade mediekanalen Swebb-TV. Inledningsvis handlade det om invandring. Efter ett uppehåll drog Willgert igång projektet igen och 2019 fick de en egen studio och utökade verksamheten. De skrev själva:
”Vi tycker att de etablerade mediehusen gör ett dåligt jobb och att de missbrukar sin ställning. De ger inte en trovärdig bild av verkligheten inom framförallt tre områden som är styrda av politisk korrekthet. Det gäller massmigrationen, klimatlarmen och feminismen. Den felaktiga eller mörklagda informationen leder till mycket negativa konsekvenser för oss medborgare. Därför är det framförallt inom dessa områden vi arbetar för att komplettera bilden utifrån ett medborgarperspektiv.”
I detta ingick ”Fjärde statsmakten” med Lars Bern som blivit Swebb-TV:s ”klimatexpert” (han har dock aldrig varit i närheten av klimatforskning).
Detta märktes även i sociala medier. Många började länka till Berns Swebb-TV-inslag och jag kunde inte låta bli att titta. Det var så makabert att jag kände mig tvungen att skriva ett blogginlägg för att bemöta det han påstod. Mitt första inlägg skrev jag 11 augusti 2019 som en replik på programmet Lördagsintervju 8 – Lars Bern om det överdrivna klimathotet och fusket med klimatdata. Mycket handlade om att måla upp en konspiration. Som exempel följer här ett meningsutbyte om IPCC och klimatforskningen:
-Bern: ”Det har varit ett beställningsarbete – att det ska vara alarmerande.” -Willgert: ”Så de som har betalt studierna har i princip krävt att det ska göras på ett visst sätt?” -Bern: ”Ja, absolut.”
Bern påtalade vidare att FN medvetet bedriver politik med överdrivna larm. Han lyfte också fram att Al Gore finansierats av ”globalisten George Soros”.
Några andra påståenden:
”Mainstream media är med på det här stora bedrägeriet att försöka lura folk”.
”Rockström [klimatforskare] är ingen vetenskapsman.”
”Den som framförallt har drivit den här frågan är Obama. Hans myndigheter har setat [sic] och ändrat i historien.” Bern menade att forskarna hade beordrats att ändra i mätdata och fortsatte: ”En amerikansk statlig myndighet har ägnat sig åt rent forskningsfusk.”
Lägg därtill en rad vetenskapliga felaktigheter som att Grönlands isar växer och att uppvärmningen hänger ihop med solaktiviteten, inte koldioxid.
Sådär fortsätter det i program efter program. Den 3 september 2019 uttryckte Bern sig enligt nedan i samband med att han fabulerat ihop att en känd klimatforskare och debattör, Michael Mann, blivit fälld i domstol som bedragare (vilket han inte blivit) och att klimatforskarna tappar i trovärdighet:
”Och vad gör då globalisterna? Jo, då måste de ändra strategi. Och då har de via sin PR-apparat, de kontrollerar ju mainstreammedia, och via sina PR-resurser kommit på att nu göra om hela frågan till en religiös fråga. Och så har man lanserat lilla Greta.”
Ett uttalande som säger en hel del om nivån på den här debatten. Och har en konspiration anammats brukar det ofta inte dröja innan nästa accepteras. Under covid-pandemin förordade Bern att vaccinationerna skulle avbrytas. Allt baserat på den uppsjö av desinformation som då spreds om vaccinen.
När SD:s Josef Fransson skulle utforma partiets klimatpolitik vände han sig även till denne Lars Bern för inspiration och råd. Swebb-TV uppger för övrigt på sin hemsida att de 2021 fick en miljon kronor i utvecklings- och innovationsstöd från Myndigheten för Press Radio och TV. Likaså redaktionsstöd på 351 000 kr år 2020 och 336 000 kr för år 2021 från samma källa.
[8] Kjell Vowles & Martin Hultman (2021) Dead White men vs. Greta Thunberg: Nationalism, Misogyny, and Climate Change Denial in Swedish far-right Digital Media, Australian Feminist Studies, 36:110, 414-431, DOI: 10.1080/08164649.2022.2062669
En av de saker som förvånat mig mest när jag dykt ner i klimatdebatten är det stora antal marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer som finns runt om i västvärlden. Och hur mycket pengar de omsätter (men naturligtvis inte enbart på klimatfrågan).[1] Det är också slående hur bra kontakter med styrande politiker de tycks ha.
När man försöker följa informationsvägarna i klimatdebatten går det inte att låta bli att tänka på de skalbolagshärvor som nystas upp i diverse finansbedrägerier. Ett närmast oräkneligt antal organisationer med sina ofta mycket aktiva medarbetare ger ibland ett intryck av att de företräder en enorm folklig rörelse. Men även om det myllrar av tankesmedjor som upprepar samma budskap i klimatdebatten visar det sig nästan alltid leda tillbaka till ett fåtal organisationer och personer. Ibland känns nätverken lika inavlade som den svenska vargstammen.
Att beskriva detta är en utmaning utan att söla ner texten med en uppsjö av namn på personer och diverse organisationer. Så jag ber om ursäkt på förhand, för det kommer det bli en del av den varan i resten av detta kapitel – men det är ett helt medvetet val från min sida. Dessa nätverk är nämligen en helt essentiell del av hur desinformationsspridningen gått till genom åren. Det har varit särskilt tydligt i USA men i följande text kommer jag visa att så varit fallet även i Europa.
Med det sagt, lobbyism är en del av demokratin, även företag måste få försöka påverka politiker. WWF och Greenpeace lägger också ganska mycket pengar på lobbyism. Man kan lösa problem på olika sätt, miljöorganisationerna har inte ensamrätt på vad som är att föredra. Man måste få ha åsikten att de olika klimatavtalen (Kyoto/Paris) inte är det bästa sättet för att få ner koldioxidutsläppen. Det är dock slående hur ofta de som motsätter sig dessa avtal samtidigt inte heller accepterar IPCC:s slutsatser, inte ens de mest säkerställda. Och samtidigt har besvärande intressekonflikter. Dessa debattörer kan också leverera undergångsretorik även om det då sällan lyfts som alarmism eller aktivism. Nedan följer några exempel. Bedöm själv.
Efter att USA avvisat Kyotoavtalet 2001 skickade Competitive Enterprise Institute (CEI) sin konsult Chris Horner över Atlanten. Han var även advokat för Cooler Heads Coaltion, en gruppering som beskriver sig själva som en informell ad hoc-grupp, fokuserad på att skingra myterna om global uppvärmning. Bland medlemmarna hittas ett stort antal av de organisationer som varit mest aktiva i att sprida desinformation om klimatvetenskapen samt några oljebolag. Mellan 1997–2015 har de fått uppemot 98 miljoner dollar i donationer från Exxon Mobil, konservativa stiftelser och så kallade dark money organizations.[2] Horner är dessutom författare till ett par storsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism (även om de utgavs efter det nedan beskrivna hände).
Avsikten med Horners uppdrag var att starta en tankesmedja som skulle påverka europeiska politiker. Det vet vi eftersom en oförsiktig person kastat en utskriven powerpointpresentation i en papperskorg som Greenpeace hittade. Horner har bekräftat äktheten. Där framgår planen:
”I USA har en informell koalition bidragit till att framgångsrikt förhindra Kyoto-liknande program genom att upprätthålla en rationell röst för civilsamhället i debatten om klimatekonomi, vetenskap och politik. Denna modell bör efterliknas, när så är lämpligt, för att vägleda liknande ansträngningar i Europa.”[3]
Horner beskrev också hur han via en annan tankesmedja hade direktkanaler in till EU-parlamentet där han hållit flera föredrag. Tankesmedjan han syftade på var European Enterprise Institute (EEI), startad och driven av Gunnar Hökmark (M) under sin tid som EU-parlamentariker. Horner menar att det var EEI som hade kontaktat honom för att få hjälp med energi- och miljöfrågor.
Förutom att Hökmark själv var vice ordförande för EPP – den största politiska grupperingen inom EU – fanns en rad politiska högdjur med i smedjans rådgivande kommittéer (exempelvis vicepresidenten för europeiska investeringsbanken, sittande finansminister för Slovenien, före detta finansministern för Slovakien, tidigare vice premiärminister i Österrike och tillika dåvarande EU:s särskilda samordnare för stabilitetspakten för sydöstra Europa).[4] Trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet.[5]
Nu lyckades Horner inte starta upp sin tänkta tankesmedja och han uttryckte sin förvåning över att intresset inte fanns. Men i EEI lade han kraft på att påskina hur dyrt och meningslöst Kyotoavtalet skulle bli för EU.
Det var dock inte det enda fossildrivna amerikanska påverkansförsöket för att få EU att inte acceptera Kyotoprotokollet.
2003 startades tankesmedjan International Council for Capital Formation (ICCF) med hemmabas i Bryssel. Eller rättare sagt, de hade en registrerad adress alldeles jämte EU-parlamentet i Bryssel. Men när Corporate Europe Observatory (CEO) tänkte avlägga ett besök upptäckte de att det endast fanns ett postfack att prata med.
En receptionist bekräftade att ICCF inte hade något kontor och CEO fick istället ett telefonnummer de kunde kontakta dem på. Numret gick dock till en annan lobbyorganisation. I praktiken hade ICCF:s verksamhet (workshops i EU-parlamentet och liknande) under tre år drivits av denna organisation. CEO efterfrågade information om detta samarbete men företagets chef vägrade ge någon info med hänvisning till sekretessavtal.[6]
Men i själva verket är ICCF ingen europeisk tankesmedja utan ett dotterbolag till American Council for Capital Formation (ACCF), ännu en av dessa tankesmedjor som vurmar för frihandel och bekämpar myndigheters regleringsiver. De var exempelvis väldigt aktiva i kampanjerna att hålla USA borta från Kyotoavtalet. ExxonMobil bidrog med 1,6 miljoner dollar till ACCF:s arbete.[7] Och nu drev de samma kampanj i EU (enligt inläggen på ICCF:s webbsida tycks deras enda syfte ha varit att agitera mot Kyotoavtalet).
ACCF startade alltså ICCF och dess chef blev Margo Thorning, som då hade, och fortfarande har, höga poster inom ACCF. Hon har tidigare jobbat på bland annat USA:s energidepartement och varit med och påverkat skeenden både i USA och internationellt.
Thorning skrev några rapporter för ICCF:s räkning som skulle bevisa att EU-ländernas ekonomier skulle drabbas mycket hårt om Kyotoavtalet efterlevdes.[8] Tyskland, Spanien, Storbritannien och Nederländerna skulle tappa 4–5 procent av BNP och leda till ett närmast katastrofalt ras i antalet jobbtillfällen. Dessa uppgifter användes exempelvis i en artikel i EEI:s tidskrift.[9] Likaså i rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmningfrån 2007 utgiven svenska tankesmedjan Eudoxa AB.[10] Rapporten kom dock ursprungligen från Competitive Enterprise Institute och Eudoxa AB hade bett om att få översätta den. Författaren var också verksam i nämnda Cooler Heads Coaltion.
ICCF uppdaterade rapporterna 2005 (då diskussionerna om vad som skulle komma efter Kyotoavtalet började på allvar) och skrev ner de alarmerande siffrorna något. Men det var fortfarande ett stålbad av rang som väntade EU om Kyotoavtalet skulle uppfyllas. Dessa rapporter uppmärksammades i stora medier som BBC, ABC News, Bloomberg, Reuters, MSNBC News med flera.[11] För Bloomberg uppgav Thornberg att: ”Kostnaden för avtalet överskrider nyttan med råge”. Likaså uppgav hon att ICCF finansierades av handelsorganisationer, försäkringsbolag och företag inom fossilbranschen.
Idag har vi facit på detta och vet att det var ren skräckpropaganda, EU sänkte utsläppen betydligt mer än vad målen krävt (även de konsumtionsbaserade koldioxidutsläppen sjönk) utan någon ekonomisk kris.[12] Men det är sällan dessa personer eller organisationer kallas alarmister. Kanske skulle man rent utav kunna kalla dem aktivister?
Men tillbaka till ICCF. Det brukar sällan vara mer än något enstaka steg bakåt i kontaktkedjorna tills man stöter på någon av de mest kända och drivande tankesmedjorna i klimatförvillarbranschen. ICCF är inget undantag. I deras Board of advisers hittas exempelvis:
Richard Rahn, tidigare chef för ACCF, rådgivare åt Bush d ä, senior fellow på Cato Institute och talare på Heartland institutes klimatkonferenser (som utgjort en central del i klimathotsskepticismens spridande).
Gerd-Rainer Weber – finns på Heartland Institutes websida och har också talat på deras klimatkonferenser. Med i German Coal Mining Association.
ICCF:s Board of Trustees är också full av prominenta herrar som innehaft riktigt höga poster inom både näringsliv och tidigare amerikanska regeringar.[13]
ICCF har vidare ordnat en rad arrangemang där dignitärer från EU-parlamentet deltagit.[14] Bilden nedan är tagen ur programmet från ett evenemang 2004 som ICCF arrangerade ihop med tre andra tankesmedjor, alla välkända i klimatdebatten. EU-parlamentets vicepresident deltog i arrangemanget, liksom andra betydelsefulla ledamöter. Lena Ek (C) var moderator. ICCF:s rubrik om workshopen på sin webbsida berättar vad den handlade om:
”Tankesmedjor varnar ’kostnaden för Kyoto 10 till 15 gånger högre än EU-förutsägelser’ och uppmanar till ett radikalt omtänk i 2012 års policy.”[15]
Förutom Thorning höll exempelvis Mitra Barun föredrag som representant för den indiska tankesmedjan Liberty Institute. Han har även varit kolumnist för Wall Street Journal och har där förklarat att IPCC bildades med syfte att stater skulle roffa åt sig mer makt på bekostnad av det privata näringslivet.[16]
Han påtalade även hur andra miljölarm och ”gröna profetior varit patetiska” och tog upp DDT-larmen på 1960-talet som skulle kostat miljontals liv (se kapitel 6:4), befolkningsbomben på 1970-talet, skydda skogen-åtgärder på 1980-talet (antar att han syftar SO2-utsläppen och surt regn), freoner och ozonhålet på 1990-talet. Och nu då klimatförändringarna som han 2010 slog fast inte visade sig stämma.
Likt många andra inom den här debatten har även Mitra Barun en egen sida på Heartland Institutes webbplats.
En annan presentatör var ekonomiprofessor Richard Tol som varit medförfattare till flera IPCC-rapporter. Ett par år innan detta möte hade han publicerat en studie som sade att klimatförändringarna skulle få en relativt liten påverkan på ekonomin och länge till och med vara positiv.[17].
Tol väckte stor uppmärksamhet när han hoppade av skrivandet av IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare i IPCC:s femte rapport (IPCC AR5 WG2) 2014. Anledningen var att han tyckte det blev för alarmistiskt och att det inte togs hänsyn till de många positiva effekter som uppvärmningen förde med sig. Han hade ju själv gjort studier som kommit fram till att klimatförändringarna skulle ge en positiv effekt, åtminstone upp till 2,2 °C.[18] En studie som förstås använts av så kallade skeptiker:
Uppståndelsen gjorde ekonomer uppmärksamma på Tols aktuella studie från 2009 och vid närmare granskning upptäcktes en rad felaktigheter.[19] Det ledde till att Tol fick uppdatera sin artikel inte bara en utan två gånger. Han kallade felen ”små gremlins” som smugit sig in. Men även efter korrigeringarna konstaterades att av de totalt tjugoen angivna slutsatserna var tio felaktiga och kunde inte replikeras.[20] Inte heller tidskriftens redaktörer var nöjda efter uppdateringarna utan lade till en egen kommentar.[21]
Tol publicerade en liknande artikel 2018.[22] Han hade där sammanställt resultaten från tjugotvå studier och kommit till slutsatsen att klimatförändringarna skulle ha en övervägande positiv effekt (åtminstone till en början). Men utav dessa studier var bara tio publicerade under de senaste femton åren. Endast två, båda mer än femton år gamla, visade på en positiv nettoeffekt från klimatförändringarna. Den ena visade en effekt på 0,1 procent på ekonomin – men den behandlade enbart marknadseffekter och inte påverkan på ekosystem och liknande. Den andra positiva artikeln var skriven av Tol själv. Det finns också ett antal studier som pekade på negativa effekter som Tol hade ignorerat. I princip byggde hans slutsats i mycket hög grad på hans egen studie som i sammanhanget avvek markant från de övriga (en så kallad outlier).
Tol har varit inblandad i en rad kontroverser där han inte tagit saklig kritik särskilt bra. Ett fall resulterade i att ett femtiotal ekonomiprofessorer kritiserade Tols beteende i ett gemensamt uttalande.[23]
Med andra ord, det finns gott om anledningar till att EU-delegaterna skulle förhålla sig skeptiska till den information de fick vid detta tillfälle.
Det var ICCF. Och de andra tankesmedjorna som var med att ordna eventet, hur har de förhållit sig till IPCC:s slutsatser?
Tankesmedjan Centre for New Europe (CNE) har fått gedigna bidrag från oljejätten ExxonMobil. År 2004 var 80 000 dollar dessutom öronmärkta för att gå till utbildning om klimatförändringarna.[24]
Bild: Från ExxonMobils rapporter World Wide Giving 2004 resoektive 2005
Och vad kan tänkas ingå i dessa utbildningar undrar man? Jag har ingen aning men på CNE:s numera nedlagda webbsida beskriver de sin mission:
”Att avslöja den moraliskt panikdrivna skräpvetenskap som alltför ofta dominerar dagens miljödebatt, CNE är främst engagerade i områden som klimatförändringar, global uppvärmning och allmänt främjande av sund vetenskap.”
Man behöver inte ägna många minuter på deras sidor för att inse att deras syn på ”sund vetenskap” inte är liktydigt med det IPCC representerar, snarare motsatsen – några av klimatförvillandets allra vanligaste myter sprids på deras sidor. IPCC kallas för ”en märklig samling ägghuvuden” och blogginläggen är fulla av liknande kommentarer.[25]
2004 ordnade de ett event där ovan nämnda Chris Horner, efter cocktails, höll ett föredrag med titeln Climate Alarmism Reconsidered, som enligt beskrivning skulle visa att klimatförändringarna till största delen var positiva och att obligatoriska utsläppsminskningar av växthusgaser byggde på orealistiska antaganden. Horner presenterades så här:
”Han fungerar som rådgivare till Cooler Heads Coalition, senior fellow vid fri-marknadsinriktade Competitive Enterprise Institute (CEI), och som policyrådgivare och chef för institutionella relationer för European Enterprise Institute (EEI).”[26]
Ingen som jobbade med honom då kan komma och påstå att hans kopplingar till fossilindustrin, och likaså hans inställning till IPCC:s slutsatser, var okända.
Samma år ordnade CNE även ett föredrag med Fred Singer – som redan nämnts varit en av IPCC:s mest notoriska och aktiva kritiker.[27] CNE har även publicerat rapporter skrivna av Singer.
En annan föreläsning ordnades med Carlo Stagnaro. Förutom att han bloggat på CNE:s webbsida var han även chef för tankesmedjan Istituto Bruno Leoni (se nedan) och likaså Fellow vid ovan beskrivna ICCF. Stagnaros föredrag skulle undersöka vilka som gör påståenden om klimatförändringarna, varför de gör dem och om det fanns några vetenskapliga grunder för dem.
CNE:s vd mellan åren 2005–2007 var Mattias Bengtsson. Dessförinnan hade han varit chef för Timbro. Jag har ingen aning om hans åsikter i klimatdebatten, men det som har beskrivits ovan utgjorde uppenbarligen inget problem då.
Nämnda Instituto Bruno Leoni är en italiensk libertariansk tankesmedja. De har finansierat Heartland Institutes klimatkonferenser[28] och har likaså publicerat rapporter ihop med en lång rad andra kända tankesmedjor som inte går hand i hand med IPCC:s slutsatser. De är, eller har i alla fall varit, medlemmar av fossilbundna Cooler Head Coalition.[29]
Vid en konferens på Bali 2007 skulle FN:s klimatkonvention avhandla vad som skulle följa efter Kytotoavtalet. Många marknadsliberala organisationer ville för allt i världen inte ha ett förlängt avtal med bindande krav på att minska koldioxidutsläppen. Ett sextiotal av dessa tankesmedjor startade därför en ny samarbetsorganisation (de tycks aldrig ta slut) kallad Civil Society Coalition on Climate Change (CSCCC). En månad innan FN-konferensen publicerade de en rapport som ifrågasatte både IPCC:s objektivitet och hur den vetenskapliga bilden av klimatfrågan framställdes. Rapporten inleds:
”Vetenskapen om klimatförändringar är fortfarande hett omtvistad, med betydande oenighet om vilken effekt mänskligheten kan ha på jordens framtida klimat. Ändå finns det ett stort tryck på politikerna att vidta åtgärder. Tyvärr har organisationen som inrättats för att ge råd om vilka åtgärder de ska vidta, Intergovernmental Panel on Climate Change, visat sig vara starkt partisk.”[30]
CSCCC tog också upp hur forskare på 1970-talet varnade om en ny istid (se kapitel 11.3.5) och att klimatfrågan seglat upp till att bli the mother of all environmental scares. Istället för att acceptera, som de uttrycker det, ”rapporter skrivna av IPCC (och andra partiska analyser)” låter de i sin rapport några av de mest aktiva klimathotsskeptikerna formulera sin syn på saken (Paul Reiter, Indur Goklany med flera).
De frågade sig också om fortsatta regleringar á la Kyotoavtalet var nödvändiga, eller om de egentligen bara var ett knep som mäktiga särintressen tar till för att kunna fortsätta att tjäna miljarder dollar från dessa ”på vår bekostnad”.
Institut Economique Molinari är en fransk tankesmedja i samma stöpning som de ovan. Inte heller de tycker att IPCC:s slutsatser är något att lita på och har valsat runt de vanliga gamla motbevisade argumenten.[31]
De hänvisar också till ICCF:s rapporter om att Kyotoprotokollet skulle bli en ekonomisk katastrof för EU. Och allt det för att fixa ett problem som ”kanske inte ens existerar”:
”Man kan undra över grunden för ett protokoll [Kyoto] som föreslår att man ska sluka resurser till ett värde av miljarder för att bekämpa den illa definierade orsaken (mänskliga utsläpp av CO2) till den globala uppvärmningen, ett problem som kanske inte ens existerar.”
Och så här kan man fortsätta. Brittiska Institute of Economic Affairs (IEA) har nämnts i kapitel 5. Unearthed avslöjade 2018 att IEA har finansierats av bland annat oljejätten BP sedan 1967. De utnyttjar IEA för att få ”tillgång till” ministrar bortom allmänhetens kännedom. I ett filmklipp från en undercoveroperation ger Mark Littlewood, dåvarande chef för IEA, en potentiell klient ett erbjudande: för ett bidrag om 42 500 pund skulle en rapports innehåll kunna påverkas för att gynna klientens affärsintressen.[32]
Thatcher, som blev känd för att vilja ta krafttag i klimatfrågan, skrev i sina memoarer att bland annat boken Climate Change: Challenging the Conventional Wisdom fick henne att tänka om och inse att allt hade handlat om hysteri med syfte att ge världen en anledning att införa socialism. Författare var Julian Morris – ekonom på IEA. De har gett ut andra böcker på samma tema, exempelvis Climate Alarmism Reconsidered av Robert Bradley Jr (2004).
Och håll i er nu, för här följer ännu ett exempel på ett inte alls ovanligt inavelsmönster bland dessa tankesmedjor:
Bradley Jr är Energy & Climate Change Fellow vid IEA men har också haft positioner på, ja, du gissade rätt, Cato Institute och CEI och har talat på Heartland Institutes klimatkonferenser. Han har dessutom jobbat sexton år på oljebolaget Enron. Som sig bör har han även startat och drivit en egen tankesmedja: Institute for Energy Research (IER), finansierad av bland annat ExxonMobil och andra inom fossilindustrin.[33]
Ett av deras pressmeddelande från 2009 hade rubriken Låt inkvisitionen börja och handlar om hur Spaniens satsning (subventionering) på jobb inom den förnybara energisektorn i realiteten leder till att mer än två jobb går förlorade för varje nytt som skapades.[34] Det varnades för att om USA slog in på samma väg med liknande subventioner, som Obama då hade aviserat, riskerades miljontals arbetstillfällen.
Uppgifterna kom från en rapport skriven av en spansk ekonomiprofessor, Gabriel Calzada Álvarez. Han var Research Fellow vid ovan nämnda Centre for New Europe och har talat vid Heartland Institutes klimatkonferenser. Även Calzada startade en egen marknadsliberal tankesmedja, Instituto Juan de Mariana, 2005 som var med och publicerade den aktuella rapporten som väckte stor uppmärksamhet i USA, med stor hjälp av IER. Calzada hamnade i Fox News såväl som i amerikanskt kongressförhör.
Men rapporten fick genast hård kritik från både USA:s och Spaniens administrationer som bemötte den i utförliga repliker. Liknande kritik kom från andra oberoende ekonomer. Uppgifterna om antalet jobb stämde exempelvis inte överens med officiell jobbstatistik och det framgick inte varifrån Calzada hade fått sina siffror. Studien skulle också ha byggt på väldigt förenklade och orimliga scenarier som jämfördes på sätt som inte var relevanta. Även Wall Street Journal tyckte studiens metodik haltade betänkligt.[35]
En närmast identisk historia utspelade sig i vårt grannland. Obama hade inte bara hyllat Spaniens satsning på förnybar energi utan även Danmarks satsningar på vindkraft. Han hade påstått att den täckte 20 procent av landets elbehov och använt det som argument för att USA skulle göra något liknande.
Center for Political Studies (CEPOS) är en dansk tankesmedja i Timbrostil. CEPOS publicerade en rapport som hävdade att Obamas påstående var fel, och att danskarna fick betala dyrt för vindkraften som bara stod för några få procent av behoven.[36] Även här dök det upp massiv kritik, bland annat i en utförlig rapport från ett stort antal forskare:
”Men detta påstående bygger på en felaktig tolkning av statistik och en bristande förståelse för hur de internationella elmarknaderna fungerar. Följaktligen är resultaten av CEPOS-studien i allmänhet inte korrekta. Dessutom hävdar CEPOS-studien att användning av vindkraftverk i Danmark är ett mycket dyrt sätt att minska CO2-utsläppen och att detta är orsaken till de höga energiskatterna för privata konsumenter i Danmark. Dessa påståenden är också vilseledande. Kostnaden för CO2-minskning genom användning av vindkraft under perioden 2004-2008 var endast 20 EUR/ton. Dessutom betalas de danska vindkraftverken inte av energiskatter.”[37]
Precis som i fallet med rapporten från Spanien åkte författarna till CEPOS-rapporten över Atlanten och presenterade sina slutsatser i en rad framträdanden i USA med hjälp av Institute for Energy Research (IER).[38]
Det framkom senare att det också var IER som beställt rapporten av CEPOS och betalt författarnas lön.
”Jag vet inte vem som stöttar dem. Det intresserar mig inte. De kontaktade mig och så skrev vi rapporten, säger Agerup [CEPOS chef].
Agerup medgav dock att han och en av rapportens författare, Hugh Sharman, under deras företags turné i USA i höstas gjordes medvetna om förhållandet mellan [Institute for Energy Research] och den amerikanska kol- och oljeindustrin.”[39]
Nej, självklart visste de inget om kopplingarna till fossilindustrin.
När Gunnar Hökmark av Mats Engström, då ledarskribent på Aftonbladet, blev konfronterad med frågor om sitt samarbete med CEI:s konsult Chris Horner, svarade han på politikers vis:
”Men de uppfattningar som jag eller andra för fram räcker inte för Engström eftersom han har bestämt vad andra ska tycka så att han kan angripa deras uppfattningar. Faktum är att han menar att man inte ens bör träffa eller samtala med personer som har en annan uppfattning om man ska vara trovärdig i hans ögon. Jag bör omedelbart bryta kontakten med Chris Horner och European Enterprise Institut som har gett Horner en möjlighet att framföra sina åsikter i debatter med andra som inte delat hans uppfattning, däribland mig själv som är vice ordförande i detta institut. Tala om vibrationer från andra tider.
Problemet för min del är att jag ständigt träffar människor som har olika uppfattningar än mina egna, och jag tycker det är spännande. Väldigt många av de diskussioner och debatter som EEI arrangerar handlar om att olika uppfattningar ska brytas.”[40]
Nu var det, enligt Horner själv, EEI som kontaktade honom om hjälp.[41] Det handlar inte om att träffa människor med andra uppfattningar för att det är spännande som Hökmark låter påskina. De anställde Horner för att framföra tankesmedjans åsikter. Att vid den tiden påstå att man inte kände till CEI:s eller Horners uppfattning om IPCC:s slutsatser är att helt inkompetensförklara sig själv.
Av publikationer och framträdande i EEI:s regi att döma var Horners jobb att hjälpa dem att sprida skräckpropaganda om Kyotoavtalet och de avtal som skulle komma därefter. Man får ha olika åsikter om hur man ska minska utsläppen men att EEI spridit obefogad alarmism över klimatavtalen är ett faktum. Likaså att Horner knappast tog klimatfrågan på allvar, nedan är en bild på framsidan av hans bok The Politically Incorrect Guide to Global Warming and Environmentalism från februari 2007:
Peter Jungen, en tysk affärsängel, var EEI:s ordförande, har även suttit i styrelsen för den tyska lobbygruppen Institute of Free Enterprise som sponsrat Heartland Institutes klimatkonferenser.[42] De har även själva ordnat liknande arrangemang där bland annat Horner hållit föredrag. En programbeskrivning från 2015 inleddes:
”Enligt ’World Climate Council’ IPCC har det inte varit någon global uppvärmning under de senaste 18 åren. Men trots denna uppenbara skillnad mellan alarmistiska klimatmodeller och empiriska data slutar inte världens politiska ledare att ’bekämpa klimatförändringarna’.”
Bland föreläsarna fanns flera företrädare för Heartland Institute liksom kända ”klimatförnekare” som Christopher Monckton och Willie Soon.
Den polske entreprenören Jerzy Samborski, startade EEI tillsammans med Hökmark. 2009 signerade han ett öppet brev till deltagarna på FN:s klimatmöte i Köpenhamn 2009 som inleddes:
“Fri handel, Inga klimatskatter! Teorin om en mänskligt orsakad global uppvärmning, oavsett om du håller med om den eller inte, är inget annat än en vetenskaplig hypotes.”
Det är svårt att tro på utsagor om att någon inom EEI tog klimatförändringarna på särskilt stort allvar.
De ovan beskrivna kontaktvägarna och sättet som information sprids är inget specialfall, det är så här det har sett ut. Det är dock fel att tolka det jag beskrivit ovan som att jag påstår att alla marknadsliberaler och deras organisationer skulle vara klimatförnekare – så är förstås inte fallet.
Och påståenden att marknadsliberaler generellt helt skulle strunta i miljön är rena halmgubbeargument. Det finns dock olika åsikter om hur problem ska övervinnas och där lär libertarianer och miljöorganisationer förmodligen aldrig komma överens. Och det är helt i sin ordning. Det är en del av demokrati att få tycka olika.
Men det är bevisat bortom alla tvivel att många av dessa ideologiskt drivna tankesmedjor har spelat en avgörande roll i desinformationsspridningen om klimatvetenskapen. De är direkt ansvariga för att klimatförnekeriet har kunnat få ett så starkt fäste i samhällsdebatten. Att helt ta avstånd från IPCC och istället aktivt sprida budskapet att klimatvetenskapen bara handlar om fusk har uppenbarligen heller inte varit ett problem för att bedriva samarbeten i de här miljöerna (även om det inte rörde klimatarbete).
Jag kan därför tycka det är en aning stötande, och en hel del historierevision, när personer som Timbros dåvarande vd Benjamin Dousa skriver ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mars 2021). Istället är det klimataktivisterna som påstås vara det verkliga hotet mot vår välfärd. Hur mycket av dessa klimatprotester hade vi sett om inte dessa organisationer i över trettio år – i samarbete med fossilindustrin – bestridit att det ens existerar ett problem?
[1] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7
[17] Tol, R.S. Estimates of the Damage Costs of Climate Change. Part 1: Benchmark Estimates. Environmental and Resource Economics 21, 47–73 (2002). https://doi.org/10.1023/A:1014500930521
[18] Tol, Richard S J. 2009. ”The Economic Effects of Climate Change.” Journal of Economic Perspectives, 23 (2): 29-51. DOI: 10.1257/jep.23.2.29
[20] Nordhaus, William and Moffat, Andrew, (2017), A Survey of Global Impacts of Climate Change: Replication, Survey Methods, and a Statistical Analysis, No 23646, NBER Working Papers, National Bureau of Economic Research, Inc, https://EconPapers.repec.org/RePEc:nbr:nberwo:23646.
[21] Journal of Economic Perspectives—Volume 29, Number 1—Winter 2015—Pages 217–220
[22] Tol, Richard J, The Economic Impacts of Climate Change, Review of Environmental Economics and Policy 2018 12:1, 4-25
[37] Lund, Henrik et al, Danish Wind Power Export and Cost. research project Coherent Energy and Environmental System Analysis (CEESA) 2009, ISBN 978-87-91830-40-2
Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”
Efter att världens länder lyckats få Montrealprotokollet på plats var hoppet stort om att även komma till rätta med koldioxidutsläppen. 1988 bildade FN sin klimatpanel IPCC, och viljan att agera fanns över hela det politiska spektrumet. Samma år hölls en klimatkonferens i Toronto där man kom överens om målet att de globala koldioxidutsläppen år 2005 skulle ligga 20 procent under 1988 års nivåer. Optimismen var märkbar.
När det väl kom till kritan att agera gick den initiala enigheten dock snabbt i kras.
Tanken var att ett bindande avtal skulle signeras under ett möte i nederländska Noordwijk 1989. Men när forskare och tjänstemän gjort sitt och ländernas miljöministrar kom dit för att sätta sin signatur på avtalet tog det stopp i maskineriet. Förhandlingarna pågick långt in på nätterna. Sveriges dåvarande miljöminister var Birgitta Dahl (S) och när hon tillfälligt lämnade förhandlingsrummet frågade en amerikansk aktivist hur det gick. Svaret löd:
USA lyckades påverka Storbritannien, Japan och Sovjetunionen och tillsammans såg de till att det knappt blev en tummetott av avtalet. I det slutliga uttalandet noterades bara att ”många” nationer stödde en stabilisering av utsläppen – men angav inte vilka nationer eller på vilken utsläppsnivå. I praktiken innebar det att det gyllene tillfället att utnyttja den tidigare närmast unisona politiska viljan att åtgärda problemen nu var borta.
Som nämndes i kapitel 6:1 hade ju George Bushs vallöfte i presidentkampanjen 1988 varit att få ner koldioxidutsläppen. Varför hade USA svängt? En ledtråd kanske ges i hur Bush ska ha kommenterat IPCC:s första rapport från 1990:
‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[2]
Och med mina vetenskapsmän refererade han till de tre fysikerna bakom tankesmedjan George C Marshall Institute (GMI) som beskrivits i kapitel 6:1. Deras budskap var att klimatförändringarna hade mycket lite med våra utsläpp att göra. Det vill säga raka motsatsen till de slutsatser som en väldig majoritet klimatforskare dokumenterat i IPCC:s rapport.
En närmare granskning visar att det knappast handlade om att GMI bara ville nyansera kunskapsläget. Det är uppenbart att de fulltmedvetet spred lögner.
I GMI:s rapport Global warming: What does the science tell us?[3] från 1991 hävdas att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De hänvisade till en studie publicerad i Science från 1981[4], utförd av den kände klimatforskaren James Hansen och hans forskargrupp på Nasa. I en graf visade GMI att Hansens modellberäkningar av växthuseffekten inte alls korrelerade särskilt bra med den verkligt observerade temperaturen:
Men det är ingen forskare som påstår att koldioxiden är det enda som påverkar temperaturen. GMI hade helt sonika plockat ut en detalj ur sitt sammanhang. I Hansens artikel redovisas nämligen att deras modellberäkningar hade en ganska bra korrelation med observerade temperaturer när de inkluderade effekten från andra relevanta parametrar:
Det förefaller orimligt att så pass erfarna akademiker som de i GMI bara råkade missa detta.
I princip allt som GMI har hävdat genom åren är idag motbevisat. De menade exempelvis i den ovan nämnda rapporten att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären endast skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen. Vi har redan passerat denna temperatur med råge trots att vi bara nått halvvägs till en fördubbling av koldioxidhalten.
Och GMI var långt ifrån ensamma om att vilja påverka politiker och opinion att inte reglera fossilindustrin. I USA bildade en lång rad av landets största företag, inklusive oljebolagen, lobbyorganisationen Global Climate Coalition (GCC).[5] Deras huvudmål var att hålla USA borta från internationella avtal som begränsade deras frihet och konkurrensförmåga. Flera av de konservativa och libertarianska tankesmedjor som nämnts i tidigare kapitel började också jobba för högtryck.
1991: PR-kampanj sponsrad av Western Fuels Association, Edison Electric Institute. Den avbröts när det blev känt att de bakomliggande hade intressekonflikter och med avsikt riktat in sig på att påverka fattiga och de med låg utbildning.
Jag har i min bok Spelet om klimatet skildrat hur detta påverkansarbete gått till. Jag ämnar inte i detalj upprepa allt här men det finns några punkter som behöver tas upp för att förstå resonemangen i efterföljande kapitel.
Det finns enormt mycket information och vetenskapliga bemötande till alla de närmast otaliga myter som snurrar omkring på nätet. En del kommer att tas upp i senare kapitel, men det är bortom avsikten med denna bok att redovisa dessa i detalj.
Idag är koldioxidens ökande växthuseffekt inte bara en hypotes från teoretiska modeller (vilket ofta påstås). Den är även empiriskt uppmätt, både vid jordytan[6] och globalt via satellit.[7] Redan 1967 publicerade Manabe (som fick Nobelpriset i fysik 2021) och en kollega en studie rörande det som kommit att kallas växthuseffektens fingeravtryck: Nämligen att ökade koldioxidhalter ger en uppvärmning av nedre delen av atmosfären (troposfären) men däremot en nedkylning av den övre (stratosfären).[8] Denna effekt är empiriskt bekräftad.[9] (Om en ökad solinstrålning vore orsaken till uppvärmningen förväntas däremot även stratosfären att värmas upp.) Men det är ändå bara några av de mängder av pusselbitar som utgör helheten.
Naturligtvis finns det fortfarande osäkerheter, vilket det alltid kommer göra inom all vetenskap. Men faktum är att det inte går att få ihop så kallade skeptikers bild av det vetenskapliga läget utan att beskylla större delen av alla klimatforskare och IPCC för ett enormt omfattande fusk. Och just det har varit en röd tråd genom hela klimatdebatten.
Republikanska politiker ända upp i kongressen har uttalat närmast otaliga anklagelser om att forskare myglar. De har hotat med stämningar om inte forskare lämnade ut all möjlig information med avsikt att avslöja fusk. Det finns till och med tankesmedjor som satt detta i system, förfarandet står till och med i deras verksamhetsbeskrivning.[10]
Klimatforskare i framförallt USA har med andra ord varit hårt ansatta under lång tid och det är något man bör veta när man kanske tycker att vissa av dem överreagerar på uttalanden i sociala medier.
Med det sagt så är förstås inte IPCC felfritt. En del mindre sakfel har hittats i några rapporter och det har funnits en del kritik mot transparens och liknande. Flera oberoende utredningar har gjorts, till exempel 2001 av amerikanska National Research Committee, 2010 av InterAcademy Council.[11] De föreslog en del förändringar i processer och förtydliganden i policydokument och liknande.
Men felen som hittats är få och inget av dem har påverkat slutsatserna. Det är förstås inget så kallade skeptiker håller med om. Jag tror dessutom det är helt omöjligt att få till en sådan här typ av organisation där ingen känner sig felaktigt behandlad eller kränkt av att dennes vetenskapliga studier inte får tillräcklig uppmärksamhet. Det betyder förstås inte att man ska ignorera kritik.
Det ska återigen klargöras att den huvudsakliga motsättningen i denna enorma kontrovers inte handlar om att ”skeptiker” bara velat nyansera debatten något – de har ihärdigt påpekat att det inte ens existerar något problem. Ett bevis för det fås av den redan nämnde fysikern Fred Singer, som varit en nestor i att kritisera IPCC.
Han påpekade 2001 att det visserligen skett en uppvärmning under det senaste århundradet, men bara fram till 1940, efter det fanns det enligt honom inga hållbara bevis för en ökande trend.[12] I samma intervju hävdade han att vi inte skulle se någon större uppvärmning inom en överskådlig framtid, naturliga klimatvariationer skulle överskugga all mänsklig påverkan. Budskapet upprepade han i ett föredrag så sent som 2016.[13] (Han var då visserligen 92 år, han gick bort 2020). Det gjorde även debattören Tony Heller vid samma konferens. Allt skulle bara handla om manipulation med mätserier menade de. Året efter satt Heller i den amerikanska kongressen och vittnade om den saken.
Kampanjerna mot IPCC och ambitionerna att begränsa utsläppen har inte varit slumpmässig. 1998 kallade lobbyorganisationen American Petroleum Intitute till möte. Deltog gjorde representanter för oljebolag och en rad av de tankesmedjor som redan nämnts. De tog fram en detaljerad handlingsplan med uttalat mål att få företagsledare, politiker och allmänhet att tycka att klimatvetenskapen var alldeles för osäker för att acceptera Kyotoavtalet eller liknande regleringar. Möteshandlingarna har läckt och är nu offentliga.[14]
Bland annat skulle man knyta till sig forskare och mediaträna dessa så att de offentligt kunde ifrågasätta den gängse bilden av ett förestående klimathot. Projektet skulle också finansiera vetenskapliga studier som saluförde deras bild av läget. De ville uttryckligen skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Man skulle vidare bearbeta vetenskapsjournalister, nyhetsredaktioner och politiker, ta fram utbildningsmaterial och distribuera till skolor, skapa gräsrotrörelser som kunde sprida budskapet och så vidare.
Den föreslagna budgeten låg på cirka åtta miljoner dollar spritt på två år. De tänkta finansiärerna var olika energibolag och deras lobbyorganisationer. De listade även potentiella organisationer som skulle kunna fördela de investerade fonderna, exempelvis redan nämnda Marshall Institute och Competitive Enterprise Institute (båda som i sin tur fått stora pengar från fossilindustrin).
De inblandade menar att det bara handlade om brainstorming och inget som omsattes i handling. Det kanske är sant, men det finns åtskilliga exempel på att allt det jag räknat upp ovan har skett i verkligheten på olika sätt.
Som redan nämnts i tidigare kapitel 6:1, drog Fred Singer 2003 med hjälp av bland annat tankesmedjan/lobbyorganisationen Heartland Institute igång det som senare skulle bli NIPCC – The Nongovernmental International Panel on Climate Change. De har anordnat otaliga konferenser och publicerat flera omfattande rapporter som är uppbyggda som IPCC:s rapporter, men har motsatt budskap. De utgör med andra ord ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Ni kan läsa hur meteorologiprofessor Lennart Bengtsson sågar en av dessa rapporter vid fotknölarna i kapitel 6:1.
NIPCC är fortfarande aktiva och som synes i bilden nedan från den svenska bloggen Klimatsans, så handlar det fortfarande inte om att ”bara nyansera debatten lite”:
Det står utom alla tvivel att lobbyverksamheten har haft en betydande effekt på opinion och politik i USA.
Marc Morano var kommunikationschef hos den republikanske senatorn James Inhofe under 2006 och likaså för Senate Environment and Public Works Committee under Bushs regeringsperiod. År 2009 startade han i regi av tankesmedjan CFACT en blogg och publicerade bland annat kontaktdetaljer till klimatforskare och uppmanade sina följare ”låta dem veta att de finns”. Många gånger i väldigt bryska ordalag som att forskare förtjänar att sparkas på när de ligger ner, pryglas offentligt och liknande.
När forskare har berättat om alla de hot som detta lett till (forskaren Michael Mann var exempelvis tvungen att utrymma sitt labb efter att någon skickat ett okänt vitt pulver i posten), ursäktar han sig med att ”det bara var ett dumt uttryck” som inte skulle tas så allvarligt. Han ville bara se till att professorerna inte fick leva ostört i sina bubblor. Denna typ av kontroverser har varit en del av framförallt den amerikanska klimatdebatten under alla år.
Som redan nämnts gav sig lobbyorganisationer och mängder med konservativa och libertarianska tankesmedjor in i debatten och de har sedan dess varit själva motorn i ”motståndsrörelsen”.[15] Det är också väl dokumenterat hur fossilindustrin har finansierat mycket av detta arbete.[16] Exempel på detta ges i efterföljande kapitel.
År 2001 deklarerade Bush d.y. att USA inte skulle ratificera FN:s Kyotoavtal. (Det var dock inte enbart republikaner som stödde beslutet.) Främst berodde det på att länder som Kina inte belades med utsläppskrav, och därmed skulle påverka USA:s konkurrens och ekonomi negativt. I ett brev till lobbygruppen Global Climate Coaltion tackade Bush för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet tagits delvis baserat på deras input.[17]
POTUS = President of the United States
En utredning har också visat att Bushs administration redigerat expertmyndigheters vetenskapliga rapporter med avsikt att tona ner allvaret och lyfta fram osäkerheterna.[18] En av de ansvariga, Philip Cooney, har erkänt att ändringar gjordes. Bara två dagar efter att utredningen blev offentlig slutade han sitt jobb för att ta anställning hos oljejätten ExxonMobil. Innan regeringsjobbet hade han ansvarat för lobbygruppen American Petroleum Institutes klimatarbete.[19]
Liknande ansträngningar för att begränsa forskares möjlighet att förmedla kunskap har gjorts i Kanada. År 2006 tillträdde den politiskt konservative Stephen Harper som ny premiärminister och ändrade landets informationspolicy för statligt anställda forskare. De fick inte prata med journalister utan klartecken från kommunikationsavdelningarna. Likaså var journalister tvungna att ansöka centralt om tillstånd för att få en intervju.
Kanadensiska forskare har vittnat om att de inför vetenskapliga konferenser fått förskrivna svar på förväntade ”känsliga” frågor och noggranna instruktioner om vad de fick svara på. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat.[20]
Lobbyorganisationer lyckades alltså påverka USA:s ledning till att säga nej till Kyotoavtalet. Men lobbyorganisationerna tänkte inte stanna där, nu behövde även EU:s politiker övertygas. Men det var en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.
[2] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change. Manchester University Press, Manchester & New York.
[3] Robert Jastrow, William Nierenberg, Frederick Seitz, Global warming: What does the science tell us?, Energy, Volume 16, Issues 11–12, 1991, Pages 1331-1345, https://doi.org/10.1016/0360-5442(91)90006-8
[4] Hansen, J., D. Johnson, A. Lacis, S. Lebedeff, P. Lee, D. Rind, and G. Russell, 1981: Climate impact of increasing atmospheric carbon dioxide. Science, 213, 957-966, doi:10.1126/science.213.4511.957
[5] Robert J. Brulle (2023) Advocating inaction: a historical analysis of the Global Climate Coalition, Environmental Politics, 32:2, 185-206, DOI: 10.1080/09644016.2022.2058815
[6] Feldman DR, Collins WD, Gero PJ, Torn MS, Mlawer EJ, Shippert TR. Observational determination of surface radiative forcing by CO2 from 2000 to 2010. Nature. 2015 Mar 19;519(7543):339-43. doi: 10.1038/nature14240. Epub 2015 Feb 25. PMID: 25731165.
[7] Kramer, R. J., He, H., Soden, B. J., Oreopoulos, L., Myhre, G., Forster, P. M., & Smith, C. J. (2021). Observational evidence of increasing global radiative forcing. Geophysical Research Letters, 48, e2020GL091585. https://doi.org/10.1029/2020GL091585
[9] Santer BD, Po-Chedley S, Zhao L, Zou CZ, Fu Q, Solomon S, Thompson DWJ, Mears C, Taylor KE. Exceptional stratospheric contribution to human fingerprints on atmospheric temperature. Proc Natl Acad Sci U S A. 2023 May 16;120(20):e2300758120. doi: 10.1073/pnas.2300758120. Epub 2023 May 8. PMID: 37155871; PMCID: PMC10193933.
[13]Evaluating The Integrity Of Official Climate Records, The 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska, upplagd på Youtube kanal DPPMeetings 13 juli 2016 (hänvisningen till Fred i talets inledningen är Fred Singer som höll tal innan Tony Heller). https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU&t=25s
[15] Exempelvis: Skildrat i min bok Spelet om klimatet, Polaris fakta, 2021; Keane, Phoebe, How the oil industry made us doubt climate change, BBC, 2020-09-20, https://www.bbc.com/news/stories-53640382
1995: Bara någon månad innan Nobelstiftelsen offentliggjorde att Rowland, Molina och Crutzen skulle tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon”, satt tidigare nämnda Fred Singer i ett amerikanskt kongressförhör med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Han satt där som representant för sin egen tankesmedja Science and Environmental Policy Project (SEPP) tillsammans med astrofysikern Sallie Baliunas, som representerade George C Marshall Institute. Båda har varit centrala spelare även i klimatdebatten.
Denna kontrovers följer samma mönster som de flesta andra stora miljödebatter. I början på 1970 började två kemister, Sherwood Rowland och Mario Molina, fundera på vad atmosfärens stadigt ökande halter av klorfluorkarboner (CFC) kunde få för konsekvenser (CFC:er en grupp ämnen som nog är mer kända som freoner, även om det är DuPonts produktnamn för ett köldmedium).
Ämnena hade i början på seklet varit en välkommen ersättning för farliga kemikalier i kylaggregat, drivgas i sprayburkar med mera. De var ofarliga för människan och dessutom väldigt stabila. Som av en händelse var det Thomas Midgley Jr som låg bakom denna utveckling, det vill säga samme man som löste problemet med knackande motorer genom att tillsätta bly till bensinen (kapitel 7:1). Rowland och Molinas farhågor gällde vad som kunde hända om de råkade komma upp i stratosfären där UV-strålningen är mycket starkare.
De kunde visa på labb att UV-strålning kunde spjälka sönder molekylen och i sin tur skapa en kedjereaktion med ozon. Utifrån det extrapolerade de sitt resonemang till stratosfären och insåg att om utsläppen av freoner fortsatte öka i dåvarande takt, kunde det bli förödande för ozonlagret som skyddar oss mot UV-strålning.[1] De, framförallt Rowland, började argumentera för att helt förbjuda CFC:er, vilket hade sitt pris. För på andra sidan fanns en industri som omsatte miljarder och sysselsatte hundratusentals människor i världen. De tyckte inte teoretiska modeller och alarmistiska spådomar var tillräckligt för att de skulle avveckla sig själva.
Rowland berättar att han blev hårt ansatt av lobbyister men även utfryst av vissa akademiska kollegor. Industrin gav som sagt inte mycket för teorierna. En chef ansåg det vara så dumt att han 1977 påstod att det hela måste vara ”orkestrerat av KGB:s avdelning för desinformation.”[2]
DuPont som då stod för en fjärdedel av världsproduktionen av freoner var inte heller särskilt imponerade. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar och inkluderade helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att freoner förstörde ozonlagret.[3] The Western Aerosol Information Bureau åsikt var:
”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”[4]
USA införde i alla fall förbud mot att använda freoner som drivgas i sprayburkar 1979. Men enbart själva debatten hade fått människor att överge dessa produkter redan innan förbudet kom.
I början på 1980-talet upptäckte brittiska forskare att ozonlagret över Antarktis var extremt lågt. Så pass lågt att de trodde det var fel på mätutrustningen. Mycket har hänt i hur kommunikation går till sedan dess. I avsaknad av mejl och internet skrev forskarna ett brev till NASA för att höra om deras satellitmätningar kunde bekräfta resultaten. Mende fick inget svar. Det har på senare år konstaterats att brevet nått NASA men fel personer och sedan slarvats bort i byråkratin innan det nådde de berörda forskarna. Idag redovisas många liknande mätresultat på nätet nära nog i realtid.
Fast även om britternas brev inte nådde fram så hade även NASA noterat märkligt låga ozonhalter över Antarktis. Men då mätvärdena låg under det som satellitens detektor var kalibrerad för misstänktes instrumentella problem. Det var det dock inte, och 1985 kunde de, oberoende av britterna, bekräfta deras resultat: det fanns ett ozonhål över Antarktis!
Bild från Nasa 1985 som visar koncentrationen av ozon över Antarktis(Bild från Real Climate)
Britterna upprepade sina mätningar och till slut var de säkra utan bekräftelse från NASA och publicerade informationen i en artikel i Nature 1985 (strax innan de amerikanska forskarna på NASA offentliggjort sina resultat). Stora internationella forskarinsatser kunde inom kort bekräfta Rowland och Molinas hypoteser om hur nedbrytningen gick till, och att dessa processer pågick även uppe i stratosfären.
Ozonlagret. Bild från NASA, baserad på data from the British Antarctic Survey and GSFC Atmospheric Composition Team.
Sedan gick det snabbt. Politiker kom överens om Montrealprotokollet som skulle fasa ut användningen av freoner. Även freontillverkare stod då bakom beslutet. Avtalet skrevs under 1987 och började gälla 1989. Det har sedan uppdaterats några gånger. Resultatet är slående:
Återhämtningen av ozonlagret går långsamt framåt, men det var förväntat att det skulle ta tid.[5] Flera av dessa substanser kan finnas kvar i atmosfären i över hundra år innan de försvinner. (De är också kraftiga växthusgaser.)
De allra flesta beskriver detta som en framgångssaga för internationellt samarbete. För andra är det precis tvärtom, ett bevis på hysteri och överstatligt förmynderi. Och dessa åsikter luftas särskilt ofta på klimahotsskeptiska forum.
Redan nämnda fysikern Fred Singer skrev 1987 en artikel som hamnade på Wall Street Journals förstasida.[6] Där skrev han att vetenskapliga fakta inte alls stödde teorierna om ozonminskningen. Likaså framhöll han standardargumentet i dessa sammanhang: de alarmerande forskarna drevs av egenintressen – alarmismen syftar bara till att generera mer pengar till sin egen forskning – och politiska motiv. I en artikel i National Review 1989 skrev Singer:
”Och det finns säkert de med egna dolda agendor – inte bara för att rädda miljön, utan för att förändra vårt ekonomiska system. Några av dessa ’tvingande utopister’ är socialister, några är teknologihatande idioter; de flesta har en stor vilja att reglera – i så stor skala som möjligt.”[7]
Även fysikerna på George C Marshall Institute (kapitel 6:1) skrev rapporter om att det inte fanns någon substans i vetenskapen bakom larmen. Reagans inrikesminister, Donald Hodel, var heller inte så glad åt regleringar. Han tyckte 1987 att ”folk fick väl använda hatt, solglasögon och solkräm om de var rädda”, ett uttalande som slogs upp stort i media och han fick mycket kritik för.[8]
På Earth Day 1996 gjorde några av de redan nämnda tankesmedjorna under ledning av Heartland Institute gemensam sak och gav ut en gratistidning till studenter.[9] Dess innehåll var ett angrepp på bred front mot miljörörelsen. Fred Singer skrev att teorierna om ozonlagrets nedbrytning inte höll. Sallie Baliunas skrev, som representant för George Marshall Institute och Hoover Institute, liknande om den globala uppvärmningen.
Tankesmedjan Heartland Institute lade även så sent som 2010 upp en artikel skriven av Fred Singer 1995.[10] Den inleds med att bilister kommer få lida av att det inte finns tillräckligt med kylmedia tillgängligt när de ska fylla på sina luftkonditioneringssystem. Man får vara bra tjurig om man 2010 fortfarande var arg på att freoner fasades ut. För att inte tala om idag. Men det är precis som i klimatdebatten. Argumenten är som zombier, de vill aldrig dö.
Visst har även miljörörelsen överdrivit och valt att skrämmas med händelser som inte alls haft med saken att göra. 1992 rapporterade till exempel New York Times om en händelse i södra Chile där får och kaniner drabbats av synskador på grund av ökad UV-strålning. Det upprepades även i Al Gores bok Earth in the Balance:
”I Patagonien, rapporterar nu jägare att de hittat blinda kaniner, fiskare fångar blind lax.”
Vid närmare undersökning visade det sig handla om en lokal infektionssjukdom som inte hade med UV att göra.[11]
Men det saknas inte alarmism från andra sidan åsiktskorridoren. I sin bok The Holes in the Ozone Scare: The Scientific Evidence That the Sky Isn’t Falling från 1992 menade Rogelio Maduro och Ralf Schauerhammer att en katastrof väntade runt hörnet eftersom miljontals kylskåp skulle behöva skrotas:
”Experter på den globala livsmedelskedjan uppskattar att mellan 20 och 40 miljoner människor kommer att dö varje år på grund av förbudet mot CFC:er.”
Montrealprotokollet signerades alltså 1987. Året efter bildades IPCC. Både den vetenskapliga och politiska enigheten i att agera även i denna fråga var mycket stor. Men här var problematiken av en helt annan magnitud. Vår värld var – och är än idag – fullständigt beroende av fossila bränslen. Finansindustrin och därmed den moderna ekonomin skulle troligtvis kollapsa om oljeindustrin skulle försvinna för snabbt. Än idag investeras enorma summor i fossilbolag och nya fossilprojekt.
Och som ni märker, i slutet på åttiotalet var skyttegravarna redan intagna sedan länge. Sannolikheten att de personer och tankesmedjor som ifrågasatt i princip all ”mainstream” forskning rörande tidigare miljölarm, nu rakt av skulle acceptera IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna var förstås minimal. De hade sin skara av vetenskapsmän att stödja sig på. De hade även sina verkliga exempel på alarmistiska miljööverdrifter i ammunitionspåsen. Klimatförändringarna blev för dem The mother of all scares (alla skrämselscenariers moder).
Många av dessa framförallt amerikanska tankesmedjor och lobbygrupper kunde inför millennieskiftet se sina bidrag växa dramatiskt i och med kampen mot Kyotoavtalet. Kort sagt, det var upplagt för en rejäl batalj om verklighetsbeskrivningen. Nu med ännu större insatser i potten.
Kapitel 8: Surt regn – och miljörörelsens överdrifter
En stor del av historierna om PCB och blytillsatser i bensin utspelar sig i en svunnen tid. Kan man verkligen bedöma företagen på den tiden efter dagens måttstockar? I vissa avseenden kan man förstås inte det, om bolagen följde lagarna är det knappast deras fel (vilket ska nämnas att de definitivt inte alltid gjorde).
Ett avgörande problem har varit att information har hemlighållits och att dessa mönster i hur miljöåtgärder kommit till stånd går igen även i moderna kontroverser, inte minst i klimatdebatten. Och om man vill förstå denna tror jag det är viktigt att veta en del om de två stora miljöproblem som hamnade i fokus under 1980-talet: utsläpp av svavel respektive freoner. De var i mångt och mycket bara en uppvärmning, eller om man så vill en formering av styrkorna, inför det som komma skulle i och med klimatförändringarna.
Försurning på grund av industrins utsläpp av framförallt svaveldioxid är en miljöfråga som innehåller allt vad en polariserad samhällsdebatt kan erbjuda. Här hittas motstånd till åtgärder och överdrivna kostnader för dessa, misstro till forskning, osaklig alarmism hos både media och allmänhet, rasande miljöorganisationer, forskare som inte når ut med sitt budskap och så vidare. ”Klimathotsskeptiker” lyfter gärna denna fråga som bevis för hur massmedia och miljöorganisationers överdriver. De har både rätt och fel.
Och minns ni citatet från inledningskapitlet? Professor John Houghton påpekade att det oftast krävs en olycka för att människan ska agera. Eller biologiprofessorn Stephen Schneiders citat där han försökte förklara problematiken i att förmedla allvaret i ett hot utan att överdriva, men samtidigt vara tydlig nog för att samhället ska ta till sig vad empiriska studier pekar på kommer hända om inget görs. Försurningsfrågan belyser nog denna problematik bättre än någon annan: Vad krävs egentligen för att få till förändringar?
Svante Odéns artikel i DN 1967 blev som tidigare nämnts en startsignal för en intensiv debatt om att minska framförallt svavelutsläppen som genereras från fossila bränslen. På åttiotalet blossade den här striden upp rejält när en omfattande skogsdöd upptäcktes i Tyskland. Den märktes även i Skandinavien.
Forskare i Sverige och Norge var vid det här laget ganska eniga om att det sura regnet var orsaken till sjöarnas försurning och att mängder med öring och lax dog. Däremot var många skogsforskare skeptiska till att försurning utgjorde någon omedelbar fara för skogens hälsa, även om vissa biologer delade Odéns oro.[1]
Efter FN-konferensen i Stockholm 1972 startades flera stora forskningsprojekt och Sverige och Norge var drivande i frågan. Ett norskt projekt kom att bli ett av de största ekologiska forskningsprojekt som då hade genomförts. Det hade två mål, dels att utreda varifrån utsläppen kom, och dels att få klarhet i hur det påverkade miljön.
Runt 1976 fanns det klara bevis för att en stor del av utsläppen som orsakade det sura regnet i Skandinavien mycket riktigt hade sitt ursprung i Storbritannien och Tyskland. Det stod också klart att utsläppen hade en märkbar påverkan på sjöar och vattendrag (en senare studie från 1985 konstaterade att fisket påverkats negativt i tusentals sjöar i Sverige och södra Norge[2]). Det fanns däremot inga direkta bevis för att det orsakade omfattande skador på skogen.
Sverige och Norge ville få till en minskning av utsläppen men det skulle innebära ökade kostnader för den brittiska industrin och de vägrade gå med på någon reglering. De var heller inte övertygade om att utsläppen verkligen orsakade så allvarliga skador som hävdades. Ett memo från The British Central Electricity Generating Board visar att de ansåg att det handlade om extremism, ett korståg mot britterna. Dessutom redovisades en uträkning som sa att Norges krav skulle kosta britterna runt 500 000 pund för varje räddad fisk.[3] På tal om alarmism.
Trots all forskning och Norge och Sveriges envetna politiska försök att få ner utsläppen hände inte särskilt mycket.
En liknande brottningsmatch pågick på andra sidan Atlanten. Kanada ansåg att USA:s industri låg bakom försurningen inom deras landsgräns. Till en början såg Kanada och USA ut att gå hand i hand för att lösa problematiken. 1980 konstaterade USA:s miljöskyddsmyndighet EPA att de vetenskapliga bevisen för att surt regn orsakade allvarliga skador på miljön var ”överväldigande”. USA:s kongress beslutade samma år om ett vetenskapligt program som – bundet i lag – skulle följa upp svavelutsläppen och dess effekter på miljön.
USA och Kanada inledde dessutom ett vetenskapligt samarbete för att samla in information. Planen var att de båda ländernas vetenskapliga akademier skulle utvärdera detta arbete ihop. Ödet ville annat.
USA bytte president och Reagan hade inte samma inställning till regleringar som den föregående administrationen. Många inom industrin var dessutom bekymrade över de ökade kostnader de såg att åtgärderna skulle föra med sig.
National Academy of Sciences (NAS) – USA:s motsvarighet till Vetenskapsakademin – gjorde 1981 en sammanfattning av kunskapsläget om försurningen och dess orsaker. Deras slutsats var i princip identisk med den EPA hade framfört året innan.
Reaganadministrationen menade att NAS inte varit helt objektiva i sin utvärdering och de drog in NAS:s forskningsanslag rörande det sura regnet.[4] De beslutade också att ställa in planerna på att Kanada och USA skulle göra en gemensam utvärdering av deras inledda forskningsprogram. Utvärderingen skulle inte heller få göras av NAS, som nog de flesta tagit för givet. Istället tillsatte administrationen en helt ny gruppering av forskare för att utföra denna.
Två av de redan nämnda fysikerna var med, William Nierenberg och Fred Singer (se kapitel 6:1). Den sistnämnde hade då tagit ledigt från akademin och var senior fellow vid tankesmedjan Heritage Foundation, som kämpade för en fri marknad och emot (onödiga) regleringar.[5] En organisation som dessutom fått stora pengar från fossilindustrin. (De har likaså varit väldigt aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser i klimatdebatten.[6])
Singer ansåg att panelen inte vägde in de ekonomiska aspekterna av problematiken (det ingick inte heller i deras uppdrag). Enligt honom var bevisen inte tillräckliga för att rättfärdiga kostsamma regleringar. Han kunde dock inte komma överens med sina kollegor och fick till slut publicera sina åsikter i ett eget appendix till den slutliga rapporten, publicerad 1984. En i sammanhanget mycket ovanlig lösning. Singer sammanfattade sin syn på saken:
”I brist på ens en uppskattning av storleksordningen på den ekonomiska skada som kan tillskrivas surt nedfall, och med kostnader för utsläppskontroller som säkerligen ligger i multimiljarderdollar-området, måste man fråga sig om vi attackerar ett miljondollarsproblem med en miljarddollarslösning.”[7]
I affärstidningar som exempelvis Forbes, blev Singers argument tongivande och problemen med det sura nedfallet förringades. Likaså spreds uppgifter om att det skulle kosta upp mot hundra miljarder dollar att skära ner på utsläppen av svaveldioxid.[8]
Kanadas och USA:s gemensamt insamlade data ledde till att Kanada införde krav på en minskning av svavelutsläppen med femtio procent. Reaganadministrationen tyckte inte att befintlig vetenskap kunde motivera så drastiska åtgärder. Det skulle dröja till 1990 då Bush den äldre införde en marknadsbaserad lösning kallad cap and trade där myndigheten sätter ett tak på hur mycket som får släppas ut och sedan kan företagen handla med utsläppsrätter.
Reagan utnämnde för övrigt Singer till vetenskaplig chef på Transportdepartementet 1987.
I Europa infördes regleringar tidigare, men det berodde knappast på att man där var bättre på att ”lyssna på forskarna”. Och det är nu det börjar, det som anses vara ett lysande exempel på hur miljörörelsen bedriver hysteriska kampanjer utan saklig grund.
Es liegt was in der Luft
Den sextonde november 1981 prydde den tyska tidningen Der Spiegel sitt omslag med bilder på barrskog insvept i industrirök. Krigsrubriker förkunnade: Det finns något i luften och Skogen dör. Det kom sig av siffror från tyska myndigheter som sa att femtio procent av Tysklands skogsareal var död eller skadad. Även i Sverige fanns stora ytor med död skog, framförallt i de södra delarna.
Forskare visste att utsläppen hade effekt på vattendragen och hade länge oroat sig för vilken påverkan de ökande utsläppen skulle ha på skogen. Var skogsdöden ett tecken på att man nu passerat en gräns för vad träden klarade av? I och med detta höjdes temperaturen i debatten och oron hos allmänheten skruvades upp.
Ett år senare hölls en konferens i Tyskland med experter i ämnet. Alla var mer eller mindre överens om att det fanns stora arealer av skog som hade dött eller skadats, frågan var bara varför?
En forskare som representerade de tyska kolproducenterna opponerade sig mot larmrapporterna. I hans ögon var de överdrivna. Det fanns andra faktorer än utsläppen som kunnat orsaka skogsdöden. Han hänvisade bland annat till de norska studier som tidigare gjorts som visade att sjöarnas försurning berodde på svavelutsläppen, men däremot inte att de påverkat skogen.[9] Men han var ensam om sin ståndpunkt bland föreläsarna. Hade det varit idag hade han tveklöst blivit kölhalad i sociala medier som en köpt lobbyist. Men hade han fel?
En vanlig förklaringsmodell till skogsdöden var att försurningen gjorde att aluminium löstes ur marken och förgiftade träden. Flera forskare runt om i Europa höll med om detta. Men det fanns även en utbredd skepsis till hypotesen, särskilt hos de som studerade sjukdomar hos träd och deras tillväxt. De ansåg att skogsskadorna varken var nya eller så dramatiska som gjordes gällande och kunde mycket väl bero på annat än surt regn.[10]
Men bilden av en stundande katastrof var för oemotståndlig för media och politiker. Miljörörelser var inte heller sena att plocka upp bilden som en sanning. Stora protestmarscher och liknande genomfördes med krav på åtgärder.
Den allmänna opinionen fick Tysklands politiker att svänga i frågan om regleringar av utsläppen, vilket senare ledde till att europeiska länder år 1985 kunde sätta upp ett avtal som skulle reducera svavelutsläppen med minst trettio procent fram till senast 1993. Storbritannien var dock ett av länderna som vägrade skriva på.
Men trots de tvärsäkra rubrikerna i media om skogsdöden så var inte den vetenskapliga världen lika övertygad. Det visade sig också att siffrorna på hur stor del av den tyska skogen som drabbats var felaktiga, mätmetoderna hade inte varit tillförlitliga. Det var knappast så att vetenskapen tvivlade på att svavelutsläpp kunde, och bevisligen också hade, tagit död på stora arealer skog men då handlade det om lokala utsläpp i höga koncentrationer. Nu var frågan om också de fjärrtransporterade utsläppen och dess betydligt lägre koncentrationer av svavel verkligen kunde vara orsaken bakom skogarnas allt sämre kondition.
Precis som i de flesta miljöfrågor presenteras den vetenskapliga bilden i facktidskrifter som inte många läser, och än färre skulle förstå om de gjorde det, medan bilden som når den breda allmänheten i hög grad förmedlas av journalister i media. De måste i sin tur presentera slagkraftiga rubriker för att överleva. Och ljumma och tvetydiga rubriker säljer som bekant inte särskilt bra.
Ett talande exempel i fallet med skogsdöden är när Norska Institutet för Skogsforskning 1984 kallade till presskonferens för att meddela att de tyckte politiker och media överdramatiserade situationen och att debatten om den tyska skogsdöden inte var särskilt balanserad. Men det blev en flopp, ingen rapporterade något från denna presskonferens. Ingen.[11]
Enligt den norske historikern Nils Roll-Hansen vid Oslos universitet framgår det ganska tydligt att det som hänt vid den norska presskonferensen inte var en isolerad händelse utan gällde rent generellt, bilden av att det sura regnet orsakade skogsdöden gavs nästan exklusivt utrymme i media trots att det inte fanns vetenskapligt belägg för det. Politiker och miljöorganisationer ville dock inte ta in den informationen.
I ett program på Sveriges Radio om skogsdöden vittnar flera om hur svårt det var att få gehör för avvikande åsikter om orsakerna bakom det som hände och hur forskningsanslagen styrdes av den allmänna stämningen av en stundande katastrof.[12]
Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) startade ett långtidsprojekt i Halland där man utsatte ett skogsområde för stora mängder svavel och kväve, fem gånger mer än vad som kom via utsläppen. Men trots det klarade sig skogen riktigt bra, kvävetillförseln gjorde till och med att den växte bättre än referensskogen. Det verkade med andra ord inte sannolikt att skogsdöden hade med utsläppen att göra. Senare upptäcktes att skogsdöden i södra Sverige, som var ett faktum, med största sannolikhet berott på vattenbrist.
En svensk forskare, Anders Göransson presenterade 1987 resultat[13] som visade att den rådande teorin om att aluminium skulle vara orsaken till att träden dog inte stämde. Men resultaten fick inget utrymme i media eller i den allmänna debatten.
I ett utdrag från en utfrågning av svenska forskare på Chalmers 1985 står att försurningen antagligen inte var orsaken till den svenska skogsdöden.[14]
I början av nittiotalet avstannade skogsdöden och media slutade skriva om den. Den dramatiska domedagsdebatten tynade sakta men säkert bort och många lever nog kvar i tron att det sura regnet var orsaken till skogsdöden. Andra tar detta som exempel på hur miljöorganisationerna späder på katastroflarmen i maskopi med politiker och media.
Ovanstående bör absolut vara sedelärande för både journalister och allmänhet för att se nyktert på larmrapporter. Men det är samtidigt helt felaktigt att tolka situationen som att det inte fanns fog för kraven att minska svavelutsläppen. Även forskare var eniga om att utsläppen skulle minskas, bara det att skogsdöden i sig inte var den primära anledningen. Det fanns inga tvivel om att försurningen påverkade livet i våra vattendrag och det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid (se kapitel 2.5). Likaså att långvariga utsläpp får miljöpåverkan även på land. Olika marker är olika känsliga beroende på hur väl de kan buffra (motverka) det sura nedfallet.
En intressant fråga som vi aldrig kommer få svar på är vad som hade hänt, eller snarare inte hänt, utan dessa alarmistiska tongångar? Att utsläppen var rejält problematiska var känt långt innan skogsdödshajpen slog till. Många hade kämpat hårt för att få till stånd utsläppsminskningar utan att lyckas. Jag skulle vilja påstå att förloppet bekräftar Houghton och Schneiders reflektioner om hur svårt det är att få till stora förändringar utan påtagliga bevis på konsekvenser (även om de är sanna eller inte).
Något som ofta tycks försvinna i historiebeskrivningen av dylika frågor är det faktum att larmrapporter inte enbart kom från miljöorganisationer och liknande. På andras sidan åsiktsstaketet larmades i lika starka ordalag om vilka problem som skulle uppstå om åtgärder för att minska utsläppen vidtogs. Representanter för näringslivet talade om ohyggliga kostnader och att riskerna för massarbetslöshet och höjda energipriser var överhängande.
Men i USA sjönk till och med elpriserna efter regleringar införts, ingen massarbetslöshet uppstod och inte heller kostade åtgärderna så mycket som bland annat Fred Singer hade larmat om (hundratals miljarder dollar). Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5–7 miljarder dollar per år 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19 procent mellan 1990–2006.[15]
2003 rapporterade det amerikanska miljödepartementet att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt åtta-nio miljarder dollar, alltså en tiondel av de fruktade kostnaderna. De uppskattade samtidigt att fördelarna motsvarade strax över hundra miljarder dollar.[16]
En senare rapport från 2005 säger att kostnaderna för att minska utsläppen var mindre än så, cirka tre miljarder per år, samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna var större än tidigare uppskattningar.[17] I rapporten konstateras också att återhämtningen av naturen inte gått så smärtfritt som man kanske hade förväntat sig, många sjöar är fortsatt försurade trots minskade utsläpp (de har inte försvunnit helt). Något som också bekräftas i andra rapporter, till exempel National Acid Precipitation Assessment Program Report to Congress 2011.
Även i Sverige är idag utsläppen över vissa delar av landet högre än vad markerna på sikt kan klara av att buffra. Enligt en rapport från Naturvårdsverket 2019 ansågs ”47 procent av sjöarna i sydvästra Sverige vara försurade. Vattendragen följer samma mönster som sjöarna. Nedfallet överskred fortfarande det som naturen tål på 17 procent av sjöarealen 2010.”[18]
[1] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4
[2] Brady, Selle, Acid rain: the international response, International Journal of Environmental Studies, 24:3-4, 217-230, 1985 DOI: 10.1080/00207238508710195
[3] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4
[18] Bara naturlig försurning – underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljömålen 2019, Naturvårdsverket rapport 6860, januari 2019, ISBN 978-91-620-6860-8
Amerikanska politiker pressade alltså, trots industrins protester, på för att minska bilarnas utsläpp av avgaser. Nixon instiftade i mitten på 1970-talet en federal lag som krävde en drastisk minskning av bilarnas utsläpp, så pass stor att många menade att det inte var tekniskt möjligt. Här blev Volvo först i världen med att ta fram en trevägskatalysator som klarade kraven. Hemligheten var deras lambda-sond som reglerade syrehalten i katalysatorn så att effekten förblev optimal.
Innebar detta att Europa låg mycket före USA? Nej, det var precis tvärtom.
Europa hade också väldiga problem med smog. Det gällde även Sverige trots att vi inte hade storstäder i klass med London. Avgaserna utgjorde ändå så pass stora problem att en majoritet av svenska befolkningen helt ville förbjuda bilar i stadskärnorna enligt en opinionsundersökning 1979.
Sverige var dock drivande i att få ner utsläppen och införde vid tre tillfällen mellan 1968–1982 utsläppskrav som var striktare än de hos övriga europeiska länder. Staten investerade stort i ett laboratorium i Studsvik där de byggde upp egen expertis på området. Mattias Näsman som forskat i ämnet menar att denna satsning varit avgörande för att till slut lyckas driva igenom hårdare krav. Detta eftersom de därmed bättre kunde bemöta bilindustrins motstånd.[1] För både den svenska och internationella bilindustrin kämpade emot.
Det kan tyckas vara höjden av dubbelmoral att exempelvis Volvo, som hade utvecklat en effektiv katalysator som introducerats i USA, motarbetade införandet på hemmaplan. Men det handlade inte främst om att de var emot miljöambitionerna som sådana, utan att de samtidigt levde i en ekonomisk verklighet.[2] En förutsättning för att katalysatorn skulle fungera var nämligen att det fanns blyfri bensin tillgänglig – och så var inte fallet i Europa. 1978 hade europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) till och med satt regler för högsta och lägsta nivå för halten blytillsats i bensin som skulle implementeras till 1981. I praktiken innebar det att man faktiskt förhindrade införandet av såväl blyfri bensin som katalysator.[3]
Även om Sverige inte var medlem i EEG hade svenska företag att rätta sig efter deras regler om man ville sälja sina produkter på deras marknad. Att ha en separat bilstandard för Sverige skulle komplicera, och fördyra, deras verksamhet betänkligt. Till detta kom även lågkonjunktur och oljekriser. Den svenska kronan devalverades exempelvis sex gånger mellan 1976 och 1982.
Sverige och Schweiz påbörjade i alla fall ett samarbete för att ”gå före” resten av Europa vad det gällde utsläppskraven. Efter mycket hårt motstånd från både näringsliv och politiker fick de till slut med sig Västtyskland på tåget, vilket förmodligen var helt avgörande för fortsättningen med tanke på tyskarnas stora bilmarknad och ekonomisk makt. Flera länder följde efter och 1993 fattade länderna inom EEG beslut om att trevägskatalysatorer skulle användas. Det var fem år efter det att Sverige och Schweiz infört kraven. Och nästan tjugo år efter USA.
Marknadskrafterna har med andra ord inte varit den pådrivande faktorn för att introducera ny teknologi på detta område – det är helt uppenbart att en förutsättning till förändring varit en stark politisk styrning.[4] Sen är det självklart att näringslivets insatser och marknaden varit en omistlig del för att utveckla alternativ teknik och möjliggöra införandet. Det är dock oerhört svårt för mindre, enskilda företag att på eget bevåg införa nyheter som kräver att system förändras på det sätt som katalysatorer förhåller sig till tillgången på blyfri bensin. Få saker kan målas svart-vitt när det handlar om miljöpolitik.
[1] Näsman, M., & Pitteloud, S. (2022). The power and limits of expertise: Swiss–Swedish linking of vehicle emission standards in the 1970s and 1980s. Business and Politics, 24(3), 241-260. doi:10.1017/bap.2022.3
[2] Näsman, Mattias. 2021. The Political Economy of Emission Standards: Politics, Business and the Making of Vehicle Emission Regulations in Sweden and Europe, 1960–1980s. Ph.D. diss., Umeå Studies in Economic History 51, Umeå University; Bergquist, A., & Näsman, M. (2021). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 1-31. doi:10.1017/eso.2021.23
[3] Bergquist, A., & Näsman, M. (2023). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 24(1), 59-89. doi:10.1017/eso.2021.23
[4] Bergquist, A., & Näsman, M. (2023). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 24(1), 59-89. doi:10.1017/eso.2021.23
I en förbränningsmotor förgasas bensinen för att sen komprimeras – tryckas ihop – varpå en gnista får gasen att explodera i cylindern. T-Forden hade hela 40 hk och startades med en vev, vilket kunde vara ett hårt jobb och dessutom förenat med en viss skaderisk. År 1911 lanserade General Motors sin Cadillac modell 30 vilken blev en succé. Det var den första bilen med en elektrisk startmotor och motorn hade också dubbelt så stor effekt som T-Fordens.
Den högre effekten berodde delvis på att gasen komprimerades till ett högre tryck i cylindern. Det fick till följd att gasen ibland självantände och exploderade innan det egentligen var tänkt. Resultatet blev att motorn knackade, vilket slet på utrustningen och gjorde motorn högljudd.
Två ingenjörer, Charles Franklin Kettering men kanske framförallt Thomas Midgley Jr, grävde ner sig i problemet och efter fem års forskning hade de i slutet på 1921 kommit på en lösning. Om man tillsatte små mängder av bly i form av tetraetylbly, TEL, upphörde knackningarna (bly stoppar en kemisk reaktionskedja av så kallade fria radikaler).
Snart uppstod ett nytt problem, blytillsatsen kläggade igen motorn. De löste saken genom att tillsätta andra kemikalier: dibrometan eller dikloretan. Dessa reagerar med bly och bildar blybromid respektive blyklorid som är lättflyktiga ämnen och följer med avgaserna ut. Problemet var löst. Åtminstone ur en ren teknisk synvinkel. De patenterade det hela ihop med General Motors (GM) och Midgey Jr blev belönad med den prestigefyllda Nicholsmedaljen av American Chemical Society.
Tillsammans med GM, DuPont och Standard Oil (numera ExxonMobil), bildade de Ethyl Corporation som började tillverka TEL i stor skala. Produktnamnet blev enbart Ethyl. Man valde alltså att utelämna bly – det lät nämligen inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet. Det har varit känt sedan antiken att bly kan vara ohälsosamt. Sverige förbjöd exempelvis ett blypigment i färg för inomhusbruk redan 1860. Nationernas förbund (nuvarande FN) instiftade 1921 en konvention som helt förbjöd denna tillsats i färg. Många länder står dock än idag utanför denna konvention, USA är ett av dessa.
TEL hade först tagits fram av en tysk kemist 1854. Substansen hade inte hamnat på marknaden eftersom den var mycket giftig. Upprepad kontakt kunde orsaka hallucinationer, andningssvårigheter och i värsta fall ”galenskap” (jo, hjärnan påverkas), spasmer, förlamning, kvävning och död.
Men om den nu var så farlig, varför protesterade ingen när man nu tänkte använda TEL i stor skala?
Jodå, Midgley Jr och Ketterling fick direkta varningar om riskerna utav forskare vid kända institutioner som MIT, Harvard och Yale. Charles Kraus vid Potsdams universitet var en annan forskare som upplyste dem om att han till och med hade haft en kollega som dött av just TEL-förgiftning.
Och myndigheterna?
När det blev känt att GM skulle skala upp sin tillverkning av TEL oroade det en lägre chef på US Public Health Service. Han kontaktade högre chefer och menade att myndigheten borde ta en närmare titt på saken med tanke på de enorma hälsorisker som ändå fanns. Chefen blev tillräckligt oroad för att föra frågan vidare upp i hierarkin: Nog borde väl myndigheten utföra egna toxikologiska tester?
Svaret från högsta ledningen blev att det var för kostsamt och tidskrävande.[1]
Men myndigheten skickade i alla fall ett brev till Ethyl Corporation och undrade hur de såg på hälsoriskerna. Midgley Jr svarade att de hade tänkt mycket på detta, och kommit fram till att riskerna för att påverka allmänheten var snudd på obefintliga. Men han meddelade också att de inte hade några experimentella data som kunde bekräfta slutsatserna.
Försäljningen av TEL startade ändå 1923. Och det blev snart en försäljningssuccé. Men det hade en mörk baksida. Midgley Jr blev efter framgångarna förstås en eftertraktad föreläsare, men fick lämna återbud på en rad olika konferenser då han själv blivit blyförgiftad. I ett återbud skrev han:
”Efter att ha arbetat med organiskt bly i runt ett år, har jag upptäckt att mina lungor har påverkats och att det är nödvändigt att lägga ner allt arbete och få rejält med frisk luft.”[2]
Han tog semester i Miami för att tillfriskna.
Värst blev det för de arbetare som jobbade i fabrikerna där TEL tillverkades. Flera hundra blev bokstavligt talat galna då bly som sagt påverkar hjärnan.[3] De gav produkten namnet ”loony gas”. Ett dussintal av de drabbade dog.
Bolagen lyckades hålla media borta från nyheten i någon månad men när det till slut kom ut slogs det förstås upp stort. Företagsledningarna skyllde det inträffade på att arbetarna hade struntat i gällande hanteringsregler. Midgley Jr försökte lugna allmänhet och politiker genom att på en presskonferens hälla TEL på sin hud. Han andades dessutom in gaserna i över en minut. Det var inte farligt menade han – trots att han själv tidigare tagit ledigt för att återhämta sig från förgiftning.
En förundersökning inleddes men den lades ner utan åtal. En av de nybyggda fabrikerna fick dock stängas ner och försäljningen av bensin med blytillsatser förbjöds i New York City, Philadelphia, och New Jersey (förbuden skulle med tiden hävas dock).
GM gick nu ut med att det var dags att presentera resultat från djurförsök. De hade trots allt låtit myndigheten The U.S. Bureau of Mines utföra dessa för GM:s räkning. Byrån hade ett rykte om sig att sakna ryggrad och gå i industrins koppel. Det kan låta märkligt att det var upp till GM att besluta när dessa resultat skulle offentliggöras men så var avtalet dem emellan skrivet. Likaså begärde GM att:
”… innan publicering av några dokument eller artiklar från myndigheten, bör de skickas till Ethyl för kommentarer, kritik och godkännande.”[4]
Myndighetens slutsats var i alla fall att faran med en ohälsosam ackumulering av bly ute på gatorna var ”till synes avlägsen”. Flera forskare var mycket kritiska till studien, de menade att eftersom djuren hållits i välventilerade burar kunde inte blydamm ackumuleras.[5] De påpekade också att studien helt bortsåg från långsiktiga problem, blyförgiftning kommer krypande i takt med att allt mer bly ackumuleras i kroppen.
Och kritiken kom inte enbart från akademiskt håll. En företagsägare skrev till inrikesministern:
”Må jag bli förlåten för att jag frågar er rakt ut, finns Bureau of Mines till för Ford och G.M. Corporation och Standard Oil Co. i New Jersey, och andra oljebolag som deltar i distributionen av blyetyltillsatser, eller är det meningen att byrån ska vara till allmänhetens nytta och för att skydda liv och hälsa?”[6]
Uppståndelsen ledde till att en kommitté tillsattes för göra en officiell vetenskaplig utredning. De kom 1926 fram till att det inte fanns fog för att förbjuda användandet av TEL. Men de lade till att deras slutsats byggde på väldigt begränsad mängd data med få undersökta personer och korta exponeringstider. De uppmanade starkt till att anslag för fortsatta studier begärdes från kongressen.[7]
Men det gjordes inga sådana studier i statlig regi. Kongressen sköt inte till några pengar. Under de följande fyrtio åren skulle i princip all forskning på området vara finansierad av industrin.[8] Den medicinskt ansvarig hos Ethyl Corporation var forskaren Robert Kehoe. Hans slutsatser om att blytillsatserna var ofarliga dominerande totalt.
Faktum var att även USA:s chef för folkhälsovården till och med aktivt deltog i lanseringen av TEL i Europa. Han skrev exempelvis introduktionsbrev till förmån för Ethyl Corporations representanter där han intygade att USA:s folkhälsovård stod bakom att TEL inte var hälsofarligt för allmänheten. Likaså uppmanade han New York City att ta bort sitt förbud de infört efter olyckorna på de fabriker som tillverkade TEL.[9] För de konspiratoriskt lagda kan nämnas att Roosevelt året innan fått stora kampanjbidrag utav den mäktiga du Pont-familjen (som var en av spelarna bakom TEL).
Och blytillsatser i bensinen blev snart mer eller mindre standard världen över. 1936 innehöll nittio procent av all bensin som såldes i USA TEL-tillsatsen. Det fanns dock blyfria alternativ som också fick bort knackningarna i motorn. En konkurrent skrev om sin produkt i en annons:
”Den står på sina egna meriter och behöver inga farliga kemikalier – därför kan du erbjuda den till dina kunder utan tvivel eller rädsla.”
Det fick Ethyl Corporation att klaga hos statliga handelsinstitutet (Federal Trade Commission) som utfärdade ett förbud för konkurrenter att kritisera TEL enligt:
”[TEL-bensin] är helt säker för bilisters och allmänhetens hälsa … [den] är inte narkotisk, inte en giftig tillsats eller farlig för liv och hälsa för kunder, köpare, användare eller allmänhet.”[10]
Alla visste som sagt om att bly kunde vara farligt, men nu menade man att det handlade om så små mängder, som dessutom spreds ut i atmosfären, att det inte gjorde någon skada. Dilution is the solution to pollution.
Men en vetenskaplig envig var under uppsegling.
Var alla som förordade användning av TEL i bensin onda människor som inte brydde sig om människors hälsa? Nej, självklart inte. De förlitade sig dessutom på vetenskapliga studier som sa att människor inte exponerades för högre nivåer av bly än normalt. Metallen finns nämligen helt naturligt i vår miljö och vi har alltid exponerats för små mängder. TEL-användningen skulle enligt dessa studier inte ha förvärrat situationen.
De flesta studier som gjorts mellan 1920- och 1960-talen hade som sagt finansierats av den industri som också saluförde TEL. Det behöver naturligtvis inte betyda att studierna var felaktiga, men intressekonflikterna är uppenbara. I princip existerade ingen ordentlig vetenskaplig ”second opinion” i frågan. Eller mer korrekt: det saknades inte åsikter, däremot fanns inga vetenskapliga bevis för de farhågor som lyftes fram. Kehoe hade trots allt data från riktiga studier att luta sig mot – om än att dessa studier hade fått kritik för sin metodik. Men det var ändå konkreta siffror som stod mot indicier och åsikter.
Vid den här tiden gjordes stora framsteg i den analytiska kemin. Geologen Clair Patterson analyserade blyisotoper i sitt jobb med att åldersbestämma olika mineraler. Uran faller nämligen sönder till bly i en känd takt. Genom att jämföra dessa halter kan man indirekt avgöra hur gammalt provmaterialet är. Men det krävs känsliga analysmetoder och han hade problem. Proverna tycktes ofta vara kontaminerade och resultaten var inte rimliga. De tycktes innehålla för mycket bly.
Han byggde upp vad som brukar sägas vara världens första renrum för att säkerställa att proverna var helt fria från kontaminationer i luften. Sedan började han hämta in prover från djuphaven, isborrkärnor och liknande.[11] Senare analyserade han även prover från bevarade mumier i Peru.
Efter ett omfattande analysarbete kunde han i en artikel 1965 konstatera att den då ”normala blyhalten” i blodet i själva verket var hundra gånger högre än vad som kunde förklaras med naturlig exponering.[12] Ökningen sammanföll med användningen av TEL i bensin. Detta innebar också att resultaten från Kehoes studier för Ethyl Corporations räkning inte var så lugnande som man trott. Pattersons resultat visade att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd.
Detta var inget som accepterades utan vidare. I synnerhet var det just Robert Kehoe som kritiserade Pattersons slutsatser, vars artikel var ett direkt angrepp på Kehoes auktoritet på området. För många innebär motsättningarna mellan dessa två forskare själva sinnebilden för de flesta stora miljöfrågor: industrifinansierade forskare ställs mot dem inom akademin som ofta är beroende av statliga anslag.
Nu började det dock komma andra studier som pekade på att även låga halter bly kunde påverka människans hälsa, särskilt hos barn. Studier på möss visade att en långvarig exponering för de halter bly som fanns i atmosfären påverkade hjärna och nerver. Resultaten avfärdades emellertid (till en början).
Pattersons kamp för att förbjuda blytillsatser i bensin med stöd av sin forskning uppskattades inte av alla. Han fick höra att han skulle hålla sig till sitt område, det vill säga att analysera stenar som den geolog han var, och lämna påverkan på människor till andra. Patterson hävdade att Ethyl Corporation hade besökt honom och erbjudit honom ”forskningsstöd som skulle ge resultat som är gynnsamma för deras sak.”[13] Likaså försökte några av styrelseledamöterna vid California Institute of Technology, där Patterson var anställd, få honom sparkad.
Men 1970 instiftade USA den nya lagen Clean Air Act som blev en början på utfasningen av bly i bensin. Bilmodeller från 1975 skulle inte få köras på annat än blyfria drivmedel. Krav som bilindustrin inte ansåg var tekniskt möjliga att uppnå.
Ethyl Corporation och Du Pont stämde den då nybildade miljöskyddsmyndigheten EPA eftersom de ansåg att deras äganderätt hade kränkts i och med beslutet. Appellationsdomstolen gick på företagens linje och upphävde EPA:s nya regleringar. Detta eftersom de var ”godtyckliga och nyckfulla.” Företagen hade hävdat att ”verklig skada” måste visas, inte bara ”betydande risk”, innan deras produkt kunde förbjudas. Och panelen höll alltså med.
Året därefter upphävde dock en högre instans beslutet. De menade att ”betydande risk” var tillräcklig grund för myndighetens agerande, och att EPA hade befogenheter att ta sådana beslut. Reaktionen från en representant från Ethyl Corporation är talande:
”Hela processen mot en industri som har gett ovärderliga bidrag till den amerikanska ekonomin i mer än femtio år är det värsta exemplet på fanatism sedan häxjakten i New England på 1600-talet.”[14]
Även detta är en central fråga inom alla stora miljöfrågor: att ställa risk mot nytta, hur mycket data krävs för att införa regleringar, vem ska bevisa vad och vad innebär försiktighetsprincipen? Forskaren Jerome Nriagu myntade, utifrån Kehoes argumenterande, begreppet Cascading uncertainty rule: “There is always uncertainty to be found in a world of imperfect information” (det finns alltid osäkerhet i en värld av ofullständig information). Det vill säga, det går alltid att hitta vetenskapliga osäkerheter om man bara vill.
I ett numera klassiskt memo från tobaksbolagen 1969 när de anklagades för att sälja hälsofarliga produkter, formulerades deras strategi att bemöta detta med orden: Doubt is our product (tvivel är vår produkt).[15]
Idag finns det överväldigande bevis för att bly även i mycket små mängder är hälsofarligt.[16]
Kehoe och bolagen bakom TEL menade också att deras produkt löste ett betydande problem som varit befolkningen till stort gagn och att det inte fanns några alternativ. Det första stämmer utan tvekan, men hur är det med det sistnämnda, fanns det verkligen inga alternativ?
I oktober 1921 körde Midgey Jr till ett möte med Society of Automotive Engineers. Bilen han körde drevs av bensin med tillsats av etanol. I sitt föredrag sa han:
”Alkohol har enorma fördelar och få nackdelar.” Man får en ”ren förbränning som är fri från alla kolavlagringar … [och] en oerhört hög kompression under vilken alkohol fungerar utan att knacka …. På grund av den möjliga höga kompressionen blir de tillgängliga hästkrafterna mycket större med alkohol än med bensin.”[17]
Det var just högre kompression utan en knackande motor GM var ute efter. Men de valde TEL. Många anser att det enbart var för att det gav större möjligheter till att tjäna pengar.
Under 1930-talet när blyad bensin hade blivit vanlig i USA men innan den hade börjat dominera i Europa, saluförde två engelska företag etanol-bensinblandningar som också fungerade bra.
När den rika delen av världen fasat ut blyad bensin fortsatte användningen i den fattigare delen. År 2002 bedömde UNEP att det var en av de absolut största miljöhoten och påbörjade en kampanj för att helt få bort användandet. Det skedde genom ett samarbete mellan politiker, intresseorganisationer och näringsliv under organisationen Partnership for clean fuels and vehicles. 30 augusti 2021 var målet uppnått, Algeriet blev då sista land att förbjuda blyad bensin.
Effekterna syns tydligt med en snabbt avtagande blyhalt i blodet som korrelerar extremt bra med sänkningen av blytillsatser i bensinen. Enligt ett pressmeddelande från UNEP 30 augusti 2021 har utfasningen av bly i bensin förhindrat 1,2 miljoner för tidiga dödsfall och sparat 2,45 biljoner dollar varje år. Den samhälleliga vinsten i att fasa ut bly i bensin har vida överstigit de kostnader det har medfört.
[8] Needleman, H. L. (1998). Clair Patterson and Robert Kehoe: Two Views of Lead Toxicity. Environmental Research, 78(2), 79–85. doi:10.1006/enrs.1997.3807
[11] TATSUMOTO, M., PATTERSON, C. Concentrations of Common Lead in Some Atlantic and Mediterranean Waters and in Snow. Nature 199, 350–352 (1963). https://doi.org/10.1038/199350a0
[12] Clair C. Patterson PhD (1965) Contaminated and Natural Lead Environments of Man, Archives of Environmental Health: An International Journal, 11:3, 344-360, DOI: 10.1080/00039896.1965.10664229
[13] Needleman ENVIRONMENTAL RESEARCH, SECTION A 78, 79—85 (1998)
[15] Unknown. SMOKING AND HEALTH PROPOSAL. 1969. Brown & Williamson Records; Minnesota Documents; Tobacco Industry Influence in Public Policy; Master Settlement Agreement. Unknown. https://www.industrydocuments.ucsf.edu/docs/psdw0147
Den på 1970-talet framväxande nyliberalismen och viljan att minska statens roll och ge företagen mer makt i samhället var förstås inte den väg många inom både vänster- och miljörörelserna ville gå – för att uttrycka det diplomatiskt. Flera där ansåg väl snarare att det var storföretagen och de rika som var själva roten till det onda.
När Reagan och Thatcher tillträdde var inflationen väldigt hög och att bekämpa denna med bland annat höjda räntor, statliga åtstramningspaket och privatiseringar prioriterades. Många fick det svårt, arbetslösheten ökade och så även de ekonomiska ojämlikheterna, visualiserat nedan via den så kallade GINI-koefficienten (ju högre värde desto större ekonomisk skillnad mellan rika och fattiga). I USA sågs en dramatisk ökning i antal hemlösa under denna tid. Det tycks råda delade meningar om orsak och verkan bakom utvecklingen, men för den politiska vänstern var de nyliberlistiska idealen en självklar syndabock.
Bild: GINI-koefficienten mellan 1970–2020. Thatcher regerade mellan 1979–1990 och Reagan 1981–1989 (data från Världsbanken)
Motsättningarna har knappast blivit mindre av att en rad miljörelaterade rättegångar har gjort interna företagsdokument offentliga. Det finns flera exempel där bolagens ledningar varit fullt medvetna om de problem och risker som deras produkter och tillverkning utgjorde, men ändå struntat i att göra något åt dem.
Kemiföretaget Monsanto är ökänt i detta sammanhang och har blivit lite av ett rött skynke för många miljöaktivister. En hel del av de beskyllningar som hittas på nätet bör man ta med en rejäl nypa salt men det saknas verkligen inte uppseendeväckande detaljer i den enorma mängd dokument som blivit offentliga.
Monsanto tillverkade all PCB i USA under handelsnamnet Aroclor. Intern dokumentation visar till exempel att de länge hade varit medvetna om många av de problem som började synas i slutet på 1960-talet.[1] Både vad det gällde toxicitet och beständigheten i naturen.
Det finns även exempel på riktigt cyniskt beteende. Resultatet från ett test i ett vattendrag utanför en av deras fabriker visade:
”Alla 25 fiskar förlorade jämvikten och hamnade på sidan efter 10 sekunder och alla var döda inom 3,5 minuter.”[3]
Vattenflödet var en biflod till en större flod där allmänheten fiskade och badade. Monsanto valde dock att inte säga något. Inte heller gjorde de något åt utsläppen.[4]
När amerikanska flottan skulle köpa ny hydraulvätska till sina ubåtar i slutet på femtiotalet, litade de inte på Monsantos försäkringar om att deras produkt var ofarlig. Istället utförde de egna tester med resultat att alla kaniner som fick produkten Pydraul påstruket på skinnet dog.[5]
Sören Jensen visade som redan beskrivits i kapitel 2:3 att PCB fanns överallt och andra kunde snart bekräfta hans resultat. Det blev dessutom allt tydligare vilka problem de orsakade. Men Monsantos spontana reaktion var inte att stänga ner produktionen så fort som möjligt. Man gjorde till och med ekonomiska kostnad-nytta-beräkningar där man ställde kostnaden för eventuella stämningar mot vinsten från en fortsatt tillverkning. Man tänkte krama ut så mycket det gick innan de oundvikliga förbuden kom.[6]
Saker som dessa ligger bakom mycket av miljöaktivisters misstro mot stora företag. För det finns fler exempel. 3M och DuPont var medvetna om miljö- och hälsoproblemen med sina fluorerade produkter (PFAS) i åtminstone fyra decennier innan det hamnade domstolen. De har också arbetat aktivt för att hemlighålla detta och för att fördröja regleringar.[7]
Det är samma typ av ”evighetskemikalier” som inte bryts ner i naturen och som kontaminerat dricksvattnet vid bland annat Kallinge i Sverige. Barnen där hade högre halter av denna typ av kemikalier i blodet än vad som uppmätts någon annanstans i världen. Nyligen uppmättes på Frösön likaså de högsta halter i skogssorkar som hittills uppmätts.
Något som bland annat toxikologen Mattias Öberg kallat den värsta miljöskandalen i Sverige i modern tid. Här dyker en person som omnämnts i kapitel 4 upp igen: kemisten Hans Palmstierna, en av de mest inflytelserika miljödebattörerna på 1960–70-talen. Öberg var anlitad som expert i rättegången om föroreningarna i Kallinge, han hittade dokument från 1968 där Palmstierna varnade för följderna av den ökade användningen av fluorerade ämnen, däribland brandskum som ligger bakom föroreningarna i Kallinge.[8]
Miljöpartiet bildades 1981 men det var mer av en positiv rörelse än en protestorganisation. Man tog avstånd från både höger och vänstersidorna i politiken och ville uppnå systemförändringar där samhället tog hänsyn till ekologins begränsningar. Man ansåg att det fanns andra värden än ekonomiska mätetal som var viktigare i livet. De ville uppnå frihet för individen, en frihet som inte gick riktigt hand i hand med den som beskrevs inom den då spirande nyliberalistiska synen på samhället där den ekonomiska tillväxten beskrevs som en förutsättning för att uppnå välfärd.
Miljöpartiet lockade en brokig skara människor, allt från akademiska nationalekonomer till den gängse nidbilden av miljökämpar. Journalister filmade gärna när medlemmar satt och virkade strumpor under deras konferenser som beskrevs som kaotiska jämfört med de etablerade partiernas. 1988 lyckades de bli invalda i riksdagen.
Under 1980-talet dominerades miljödebatten av två stora frågor: Utsläppen av svaveldioxid som skapade försurning och freoner som hotade ozonlagret (se efterkommande kapitel). Men det fanns en mängd andra incidenter som gjorde att miljörörelsen engagerade människor på den tiden.
Nedan följer några exempel:
1975
En rejäl skandal började nystas upp i Sverige. Efter tips började myndigheter att gräva inne på företaget BT Kemis område i Teckomatorp. Man hittade upp mot tusen gamla tunnor med kemikalier och det skulle också visa sig att de fuskat med sina utsläppsiffror. Utredningen visade likaså hur makalöst tandlöst myndigheterna hade agerat i frågan. Inte ens när en ny vattentäkt anlades krävde de att fabriken skulle rena sina utsläpp. En tjänsteman på Länsstyrelsen: ”Bolaget ljög om sitt avfall. De sade att det gick tillbaka i råvaruproduktionen och att det inte fanns något avfall att kontrollera. Vi litade på bolaget. Inte ens i vår vildaste fantasi trodde vi att det fanns människor som kunde bete sig på det här sättet.”[9] Hälsovårdsnämndens ordförande uttalade sig: ”Tyvärr finns det folk som på lösliga grunder systematiskt svartmålar bolaget med överdrifter.” Det visade sig att preskriptionstiden hade gått ut och bortsett från några skadestånd gick de ansvariga fria. BT Kemi försattes i konkurs, men innan det skedde hade företaget fört över sina tillgångar till sitt danska moderbolag med resultat att staten fick stå för saneringskostnaderna.[10]
1976
En kemifabrik i italienska Seveso exploderade och ett kemikaliemoln innehållande bland annat giftiga dioxiner spred sig. Tiotusentals djur dog. Olyckan ledde till de så kallade Sevesodirektiven, säkerhetslagar för kemitillverkning inom EU som gäller än idag.
1978
En artikel i New York Times fick fyr på en skandal som börjat nystas upp åren innan. Ett kemiföretag hade sålt sin industritomt till kommunen för en dollar och meddelat att de begravt kemikalier där (enligt då gällande lagar). Ett bostadsområde byggdes likafullt och kommunen beslutade att bygga en skola där. 25 år efter platsen slutat att användas som kemikaliedump bubblade en svart sörja fram i de boendes trädgårdar och källare. De klagade på stank och andra sjukdomssymptom.
Det visade sig finnas 21 000 ton kemikalier begravda där, många misstänkt cancerogena kemikalier. Redan nämnda miljöliberalen Richard Stroup och hans organisation PERC menade att detta var ett bra exempel på när bristande ägandeskap ledde till problem. Enligt dem hade företaget dumpat sitt avfall på ett säkert sätt och det var kommunen som sedan förstört de skyddande lervallarna. Hade någon haft ett personligt ägandeansvar skulle olyckan aldrig hänt menade de. ”Den statliga sektorn har inte den långsiktiga syn som äganderätten ger, och som leder till skydd av resurserna för framtiden.”[11] Händelsen visade också på en vanlig stridsfråga när det kommer till kemikalieexponering. Hur bevisar man skadliga hälsoeffekter när det är svårt att bestämma exponeringsgrad och det är relativt få potentiellt drabbade (runt 6000 i detta fall) och de värsta effekterna syns först efter lång tid? En uppföljande studie från 2008 konstaterade att det fötts ett signifikant ökat antal missbildade barn med lägre födelsevikt. Fler män dog i kronisk reumatisk hjärtsjukdom och akut hjärtinfarkt. Man såg också en ökad andel cancerfall i andningsvägarna. Men de lyfter fram de statistiska osäkerheterna på grund av det låga antalet fall. Det var ju också en observationsstudie, det vill säga hur stor själva exponering varit för avfallen fick uppskattas i efterhand.[12]
1979
Ett tåg med kemikalier spårade ur i Sturgeon USA. En vagn med Monsantotillverkad triklorfenol kantrade och orsakade ett stort kemikalieutsläpp. Det ledde till USA:s då längsta rättegångar. Mycket kom att handla om det fanns giftiga och cancerogena dioxiner i spillet.
1979
”Alla skräckscenarios moder” började ta form. Amerikanska National Academy of Sciences publicerade den så kallade Charneyrapporten: Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment. Dåtidens främsta klimatforskare hade utvärderat det vetenskapliga kunskapsläget i ungefär samma stil som IPCC senare skulle göra. Även om det fanns osäkerheter rådde det inga tvivel om att fortsatta koldioxidutsläpp skulle leda till en uppvärmning som drastiskt kunde ändra jordens klimat.
1984
Union Carbides kemifabrik i Bhopal, Indien exploderade och ledde till den dödligaste industriolyckan som inträffat. Den officiella dödssiffran är drygt 2500 men många menar att det är rejält i underkant. Över en halv miljon drabbades av gasutsläppet.
1984
Den svenske forskaren Christoffer Rappe utvecklade analyser för dioxiner och konstaterade nu att dessa fanns i svenska kvinnors bröstmjölk. Ett par år senare blev han först med att bevisa att den farliga kemikalien bildades vid klorblekning av papper och vid sopförbränning. En intensiv strid om att avlägsna klor i pappersindustrin pågick under flera år vid denna tid. Det blev känt hur illa ställt det var i naturen utanför fabriker vid kust och vattendrag. Håkan Nordin, en kemist som var aktiv inom Greenpeace, ledde 1988 en aktion mot Vallviks pappersbruk i Söderhamn. Med hjälp av dykare började de plugga igen utloppsrören från bruket och inför journalisterna som samlats pressades fabriksledningen till att deklarera att de skulle göra något åt kloranvändningen. Det kan sägas vara något av ett startskott för en rekordsnabb omställning till klorgasfri blekning av papper i Sverige.
1986
Tankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaskas kust och orsakade ett enormt oljeutsläpp och en miljökatastrof vars effekter dröjt kvar i flera decennier. En studie från NOAA 2001 visade att 58 av de 91 undersökta platserna fortfarande var kontaminerade med olja.[13] Än i dag tycks det bråkas om området har återhämtat sig (Exxon hävdar det).
1986
Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade och stora områden är utrymda än idag.
Det var ett axplock. 1988 drabbades västkusten dessutom av en algblomning i en omfattning som inte hade upplevts tidigare. Det var så allvarligt att mängder med fiskar och andra havslevande djur dog. Snart rapporterades även om att döda knubbsälar drev i land i tusental.
Ingen förstod vad som hände. Men självklart misstänktes miljöförstöring, gråsälar i Östersjön hade bevisligen drabbats hårt av PCB och liknande kemikalier. Snart upptäcktes döda knubbsälar även i andra europeiska länder som Tyskland och Nederländerna.
Nyheten väckte stort internationellt intresse och säldöden blev inte minst en symbolfråga i det svenska valkampanjandet. Miljöfrågan seglade upp till att bli den viktigaste frågan i valet vilket aldrig hade hänt tidigare. Många menar att det också var orsaken till att miljöpartiet lyckades komma in i riksdagen. Dåvarande språkröret Birger Schlaug menar dock tvärtom, de kom in trots säldöden. Partiet hade 8–10 procent i opinionsundersökningar under den föregående vintern. Säldöden hade fått de andra partierna att också prata miljö vilket tog väljare från Miljöpartiet, menade Schlaug.
Bara veckor innan valdagen presenterades dock vetenskapliga bevis för att sälarna dött i en virussjukdom.[14] Många tar detta som ytterligare ett bevis på den obefogade miljöalarmismen.
Men viruset var kanske inte hela sanningen. Osterhaus som identifierat viruset gjorde kompletterande försök där han matade sälkutar med fisk från Östersjön som innehöll dioxin. De fick nedsatt immunförsvar till skillnad från en kontrollgrupp som åt ”ren” fisk. Likaså visade skelettdelar från de döda sälarna tecken på benskörhet och ett nedsatt immunförsvar. Så viruset var huvudorsaken men att själva utfallet blev så dramatiskt kan ha påverkats av miljögifter.[15]
Grönlandssälar lever normalt i Barents hav och är beroende av lodda. I mitten av 1980-talet höll detta bestånd på att kollapsa på grund av överfiske. Det resulterade i att hundratusentals sälar simmade till norska kusten i jakt på mat. Några nådde ända ner till Skagerak och man tror att det kan ha varit så knubbsälar smittades. Många av grönlandssälarna bar på antikroppar mot det aktuella viruset – de var alltså själva immuna till skillnad från knubbsälarna.[16]
Det finns alltså bevis för att stora företag medvetet har hållit tyst om problem de varit medvetna om för att inte äventyra sin verksamhet. Detta är förstås en av anledningarna till att många inte tror att marknadskrafter och äganderätt är tillräckligt för att bekämpa miljöproblem. Jakten på kortsiktig ekonomisk vinst, menar de, är en för stark drivkraft när mäktiga intressen förlorar på att avbryta eller minska en verksamhet.
Att förlita sig på skyhöga böter och skadestånd som USA i hög grad gör inbjuder även till falskspel. Både från lycksökare som vill ha skadestånd och från de som riskerar att få betala, det vill säga företagen. I USA omsätter konsultfirmor som Exponent och Gradient jättebelopp genom att skriva vetenskapliga rapporter inför sådana här tvister. Och det finns makabra exempel på hur det här missbrukas.
En advokat skulle försvara ett företag mot stämningar från arbetare som fått mesoteliom, en speciell typ av cancer i lungorna särskilt kopplat till asbest. Han fick en idé om att skylla det på rökning. Men han behövde en vetenskaplig grund att stå på och den var obefintlig. Det fanns inga sådana konstaterade kopplingar trots att en mängd studier hade undersökt rökning och dess effekter på lungorna.
2008 kontaktade han Peter Valberg, en tidigare professor som då hade börjat jobba som konsult på Gradient Corporation. Han presenterade sin teori, Valberg svarade inom några timmar med kommentaren mycket spännande och ett bifogat förslag. Professorn skulle skriva tre vetenskapliga artiklar om den i princip påhittade teorin och få dem publicerade i vetenskapliga tidskrifter så att de kunde användas vid en rättegång.[17]
Den här typen av problematik finns runt de flesta omtalade kemikalier som har, eller riskerar att, förbjudas. Det här är extremt svårt att sätta sig in i, även för mig som kemist, och jag avundas inte de som ska fatta politiska beslut om sådan här saker. Det finns bra och dåliga studier, men vem ska man lita på? The Center for Public Integrity undersökte närmare 150 artiklar som Gradients mest profilerade forskare skrivit och 98 procent av dem kom fram till att den undersökta kemikalien var harmlös.
Var sida väljer gärna de som passar sina förutfattade meningar. Och det är inte så att miljöaktivister alltid har rätt och industrin alltid har fel och försöker mygla.
Man kan också välja att uttrycka saker på olika sätt. Många blir nog förskräckta av att höra att en förorening fördubblar risken för att drabbas av cancer (relativ risk). Men det låter kanske inte lika allvarligt om man informerar om att det innebär risken gått upp från att en till istället två personer per 100 000 invånare drabbas (absolut risk).
Forskare gjorde en stor studie om luftföroreningar från kolkraftverk i sex olika städer (Six Cities Study). De kom 1993 fram till en mycket signifikant påverkan på hälsan.[18] Forskarna var så pass förvånade över de klara resultaten att de var tvungna att försöka bekräfta uppgifterna med andra kompletterande data. 1995 stod det klart att den tydliga effekten kvarstod.[19]
Studierna fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän EPA 1997 skulle införa hårdare utsläppslagar. Då fick en tredje part göra en omanalys av studien. Det tog tre år men de kunde bekräfta uppgifterna.
Men Gradients konsulter tyckte annorlunda. Fram till 2016 hade de publicerat 37 artiklar som motbevisade ovanstående studier. Allt finansierat av American Petroleum Institute, Navistar och International Carbon Black Association.
En av Gradients forskare vittnade i en rättegång och citerade sex studier som hon sa inte visade några skadliga effekter från sot. Två av dessa studier var finansierades av industrin. Författarna till de andra fyra studierna sade dock att deras resultat visst stödde de från Six Cities Study.[20]
Som sagt, vem ska man lita på? Det kan vara svårare än man tror.
Behövs de alarmistiska gräsrotsrörelserna? För det mesta krävs i alla fall en rejäl opinion för att få stora förändringar till stånd. Det gäller förstås även om man favoriserar marknadsanpassade lösningar. Många gånger reagerar nämligen inte de företag som riskerar att drabbas av regleringar med förståelse och erkännande av problematiken. Det finns många exempel på detta och blytillsatserna i bensin är ett bra exempel på hur de här processerna ofta har sett ut.
[6] Markowitz, G., Rosner, D. Monsanto, PCBs, and the creation of a “world-wide ecological problem”. J Public Health Pol 39, 463–540 (2018). https://doi.org/10.1057/s41271-018-0146-8
[7] A) Gaber N, Bero L, Woodruff TJ. The Devil they Knew: Chemical Documents Analysis of Industry Influence on PFAS Science. Ann Glob Health. 2023 Jun 1;89(1):37. doi: 10.5334/aogh.4013 B)Lerner, Sharon, The Intercept 2018-07-31 https://theintercept.com/2018/07/31/3m-pfas-minnesota-pfoa-pfos/
[8] Poddokumentären Mörkt vatten, del Spotify dok. Bokförlaget Volante och produktionsbolaget Studio Olga.
[14] Osterhaus, A. D. M. E., and E. J. Vedder. ”Identification of virus causing recent seal deaths.” Nature 335 (1988): 20-20
[15] a) Intervju med forskare i radioprogrammet P3 Dokumentär Säldöden 2017-06-22; b) de Swart, R.L, Harder, T.C, Ross, P.S, Vos, H.W, & Osterhaus, A.D.M.E. (1995). Morbilliviruses and morbillivirus diseases of marine mammals. Infectious Agents and Disease, 4, 125–130. Retrieved from http://hdl.handle.net/1765/3551
[19] Pope CA 3rd, Thun MJ, Namboodiri MM, Dockery DW, Evans JS, Speizer FE, Heath CW Jr. Particulate air pollution as a predictor of mortality in a prospective study of U.S. adults. Am J Respir Crit Care Med. 1995 Mar;151(3 Pt 1):669-74. doi: 10.1164/ajrccm/151.3_Pt_1.669. PMID: 7881654.
Maths Nilsson, författare 
