Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.

Kapitel 8: Surt regn – och miljörörelsens överdrifter

En stor del av historierna om PCB och blytillsatser i bensin utspelar sig i en svunnen tid. Kan man verkligen bedöma företagen på den tiden efter dagens måttstockar? I vissa avseenden kan man förstås inte det, om bolagen följde lagarna är det knappast deras fel (vilket ska nämnas att de definitivt inte alltid gjorde).

Ett avgörande problem har varit att information har hemlighållits och att dessa mönster i hur miljöåtgärder kommit till stånd går igen även i moderna kontroverser, inte minst i klimatdebatten. Och om man vill förstå denna tror jag det är viktigt att veta en del om de två stora miljöproblem som hamnade i fokus under 1980-talet: utsläpp av svavel respektive freoner. De var i mångt och mycket bara en uppvärmning, eller om man så vill en formering av styrkorna, inför det som komma skulle i och med klimatförändringarna.

Försurning på grund av industrins utsläpp av framförallt svaveldioxid är en miljöfråga som innehåller allt vad en polariserad samhällsdebatt kan erbjuda. Här hittas motstånd till åtgärder och överdrivna kostnader för dessa, misstro till forskning, osaklig alarmism hos både media och allmänhet, rasande miljöorganisationer, forskare som inte når ut med sitt budskap och så vidare. ”Klimathotsskeptiker” lyfter gärna denna fråga som bevis för hur massmedia och miljöorganisationers överdriver. De har både rätt och fel.

Och minns ni citatet från inledningskapitlet? Professor John Houghton påpekade att det oftast krävs en olycka för att människan ska agera. Eller biologiprofessorn Stephen Schneiders citat där han försökte förklara problematiken i att förmedla allvaret i ett hot utan att överdriva, men samtidigt vara tydlig nog för att samhället ska ta till sig vad empiriska studier pekar på kommer hända om inget görs. Försurningsfrågan belyser nog denna problematik bättre än någon annan: Vad krävs egentligen för att få till förändringar?

Svante Odéns artikel i DN 1967 blev som tidigare nämnts en startsignal för en intensiv debatt om att minska framförallt svavelutsläppen som genereras från fossila bränslen. På åttiotalet blossade den här striden upp rejält när en omfattande skogsdöd upptäcktes i Tyskland. Den märktes även i Skandinavien.

Forskare i Sverige och Norge var vid det här laget ganska eniga om att det sura regnet var orsaken till sjöarnas försurning och att mängder med öring och lax dog. Däremot var många skogsforskare skeptiska till att försurning utgjorde någon omedelbar fara för skogens hälsa, även om vissa biologer delade Odéns oro.[1]

Efter FN-konferensen i Stockholm 1972 startades flera stora forskningsprojekt och Sverige och Norge var drivande i frågan. Ett norskt projekt kom att bli ett av de största ekologiska forskningsprojekt som då hade genomförts. Det hade två mål, dels att utreda varifrån utsläppen kom, och dels att få klarhet i hur det påverkade miljön.

Runt 1976 fanns det klara bevis för att en stor del av utsläppen som orsakade det sura regnet i Skandinavien mycket riktigt hade sitt ursprung i Storbritannien och Tyskland. Det stod också klart att utsläppen hade en märkbar påverkan på sjöar och vattendrag (en senare studie från 1985 konstaterade att fisket påverkats negativt i tusentals sjöar i Sverige och södra Norge[2]). Det fanns däremot inga direkta bevis för att det orsakade omfattande skador på skogen.

Sverige och Norge ville få till en minskning av utsläppen men det skulle innebära ökade kostnader för den brittiska industrin och de vägrade gå med på någon reglering. De var heller inte övertygade om att utsläppen verkligen orsakade så allvarliga skador som hävdades. Ett memo från The British Central Electricity Generating Board visar att de ansåg att det handlade om extremism, ett korståg mot britterna. Dessutom redovisades en uträkning som sa att Norges krav skulle kosta britterna runt 500 000 pund för varje räddad fisk.[3] På tal om alarmism.

Trots all forskning och Norge och Sveriges envetna politiska försök att få ner utsläppen hände inte särskilt mycket.

En liknande brottningsmatch pågick på andra sidan Atlanten. Kanada ansåg att USA:s industri låg bakom försurningen inom deras landsgräns. Till en början såg Kanada och USA ut att gå hand i hand för att lösa problematiken. 1980 konstaterade USA:s miljöskyddsmyndighet EPA att de vetenskapliga bevisen för att surt regn orsakade allvarliga skador på miljön var ”överväldigande”. USA:s kongress beslutade samma år om ett vetenskapligt program som – bundet i lag – skulle följa upp svavelutsläppen och dess effekter på miljön.

USA och Kanada inledde dessutom ett vetenskapligt samarbete för att samla in information. Planen var att de båda ländernas vetenskapliga akademier skulle utvärdera detta arbete ihop. Ödet ville annat.

USA bytte president och Reagan hade inte samma inställning till regleringar som den föregående administrationen. Många inom industrin var dessutom bekymrade över de ökade kostnader de såg att åtgärderna skulle föra med sig.

National Academy of Sciences (NAS) – USA:s motsvarighet till Vetenskapsakademin – gjorde 1981 en sammanfattning av kunskapsläget om försurningen och dess orsaker. Deras slutsats var i princip identisk med den EPA hade framfört året innan.

Reaganadministrationen menade att NAS inte varit helt objektiva i sin utvärdering och de drog in NAS:s forskningsanslag rörande det sura regnet.[4] De beslutade också att ställa in planerna på att Kanada och USA skulle göra en gemensam utvärdering av deras inledda forskningsprogram. Utvärderingen skulle inte heller få göras av NAS, som nog de flesta tagit för givet. Istället tillsatte administrationen en helt ny gruppering av forskare för att utföra denna.

Två av de redan nämnda fysikerna var med, William Nierenberg och Fred Singer (se kapitel 6:1). Den sistnämnde hade då tagit ledigt från akademin och var senior fellow vid tankesmedjan Heritage Foundation, som kämpade för en fri marknad och emot (onödiga) regleringar.[5] En organisation som dessutom fått stora pengar från fossilindustrin. (De har likaså varit väldigt aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser i klimatdebatten.[6])

Singer ansåg att panelen inte vägde in de ekonomiska aspekterna av problematiken (det ingick inte heller i deras uppdrag). Enligt honom var bevisen inte tillräckliga för att rättfärdiga kostsamma regleringar. Han kunde dock inte komma överens med sina kollegor och fick till slut publicera sina åsikter i ett eget appendix till den slutliga rapporten, publicerad 1984. En i sammanhanget mycket ovanlig lösning. Singer sammanfattade sin syn på saken:

”I brist på ens en uppskattning av storleksordningen på den ekonomiska skada som kan tillskrivas surt nedfall, och med kostnader för utsläppskontroller som säkerligen ligger i multimiljarderdollar-området, måste man fråga sig om vi attackerar ett miljondollarsproblem med en miljarddollarslösning.”[7]

I affärstidningar som exempelvis Forbes, blev Singers argument tongivande och problemen med det sura nedfallet förringades. Likaså spreds uppgifter om att det skulle kosta upp mot hundra miljarder dollar att skära ner på utsläppen av svaveldioxid.[8]

Kanadas och USA:s gemensamt insamlade data ledde till att Kanada införde krav på en minskning av svavelutsläppen med femtio procent. Reaganadministrationen tyckte inte att befintlig vetenskap kunde motivera så drastiska åtgärder. Det skulle dröja till 1990 då Bush den äldre införde en marknadsbaserad lösning kallad cap and trade där myndigheten sätter ett tak på hur mycket som får släppas ut och sedan kan företagen handla med utsläppsrätter.

Reagan utnämnde för övrigt Singer till vetenskaplig chef på Transportdepartementet 1987.

I Europa infördes regleringar tidigare, men det berodde knappast på att man där var bättre på att ”lyssna på forskarna”. Och det är nu det börjar, det som anses vara ett lysande exempel på hur miljörörelsen bedriver hysteriska kampanjer utan saklig grund.

Es liegt was in der Luft

Den sextonde november 1981 prydde den tyska tidningen Der Spiegel sitt omslag med bilder på barrskog insvept i industrirök. Krigsrubriker förkunnade: Det finns något i luften och Skogen dör. Det kom sig av siffror från tyska myndigheter som sa att femtio procent av Tysklands skogsareal var död eller skadad. Även i Sverige fanns stora ytor med död skog, framförallt i de södra delarna.

Forskare visste att utsläppen hade effekt på vattendragen och hade länge oroat sig för vilken påverkan de ökande utsläppen skulle ha på skogen. Var skogsdöden ett tecken på att man nu passerat en gräns för vad träden klarade av? I och med detta höjdes temperaturen i debatten och oron hos allmänheten skruvades upp.

Ett år senare hölls en konferens i Tyskland med experter i ämnet. Alla var mer eller mindre överens om att det fanns stora arealer av skog som hade dött eller skadats, frågan var bara varför?

En forskare som representerade de tyska kolproducenterna opponerade sig mot larmrapporterna. I hans ögon var de överdrivna. Det fanns andra faktorer än utsläppen som kunnat orsaka skogsdöden. Han hänvisade bland annat till de norska studier som tidigare gjorts som visade att sjöarnas försurning berodde på svavelutsläppen, men däremot inte att de påverkat skogen.[9] Men han var ensam om sin ståndpunkt bland föreläsarna. Hade det varit idag hade han tveklöst blivit kölhalad i sociala medier som en köpt lobbyist. Men hade han fel?

En vanlig förklaringsmodell till skogsdöden var att försurningen gjorde att aluminium löstes ur marken och förgiftade träden. Flera forskare runt om i Europa höll med om detta. Men det fanns även en utbredd skepsis till hypotesen, särskilt hos de som studerade sjukdomar hos träd och deras tillväxt. De ansåg att skogsskadorna varken var nya eller så dramatiska som gjordes gällande och kunde mycket väl bero på annat än surt regn.[10]

Men bilden av en stundande katastrof var för oemotståndlig för media och politiker. Miljörörelser var inte heller sena att plocka upp bilden som en sanning. Stora protestmarscher och liknande genomfördes med krav på åtgärder.

Den allmänna opinionen fick Tysklands politiker att svänga i frågan om regleringar av utsläppen, vilket senare ledde till att europeiska länder år 1985 kunde sätta upp ett avtal som skulle reducera svavelutsläppen med minst trettio procent fram till senast 1993. Storbritannien var dock ett av länderna som vägrade skriva på.

Men trots de tvärsäkra rubrikerna i media om skogsdöden så var inte den vetenskapliga världen lika övertygad. Det visade sig också att siffrorna på hur stor del av den tyska skogen som drabbats var felaktiga, mätmetoderna hade inte varit tillförlitliga. Det var knappast så att vetenskapen tvivlade på att svavelutsläpp kunde, och bevisligen också hade, tagit död på stora arealer skog men då handlade det om lokala utsläpp i höga koncentrationer. Nu var frågan om också de fjärrtransporterade utsläppen och dess betydligt lägre koncentrationer av svavel verkligen kunde vara orsaken bakom skogarnas allt sämre kondition.

Precis som i de flesta miljöfrågor presenteras den vetenskapliga bilden i facktidskrifter som inte många läser, och än färre skulle förstå om de gjorde det, medan bilden som når den breda allmänheten i hög grad förmedlas av journalister i media. De måste i sin tur presentera slagkraftiga rubriker för att överleva. Och ljumma och tvetydiga rubriker säljer som bekant inte särskilt bra.

Ett talande exempel i fallet med skogsdöden är när Norska Institutet för Skogsforskning 1984 kallade till presskonferens för att meddela att de tyckte politiker och media överdramatiserade situationen och att debatten om den tyska skogsdöden inte var särskilt balanserad. Men det blev en flopp, ingen rapporterade något från denna presskonferens. Ingen.[11]

Enligt den norske historikern Nils Roll-Hansen vid Oslos universitet framgår det ganska tydligt att det som hänt vid den norska presskonferensen inte var en isolerad händelse utan gällde rent generellt, bilden av att det sura regnet orsakade skogsdöden gavs nästan exklusivt utrymme i media trots att det inte fanns vetenskapligt belägg för det. Politiker och miljöorganisationer ville dock inte ta in den informationen.

I ett program på Sveriges Radio om skogsdöden vittnar flera om hur svårt det var att få gehör för avvikande åsikter om orsakerna bakom det som hände och hur forskningsanslagen styrdes av den allmänna stämningen av en stundande katastrof.[12]

Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) startade ett långtidsprojekt i Halland där man utsatte ett skogsområde för stora mängder svavel och kväve, fem gånger mer än vad som kom via utsläppen. Men trots det klarade sig skogen riktigt bra, kvävetillförseln gjorde till och med att den växte bättre än referensskogen. Det verkade med andra ord inte sannolikt att skogsdöden hade med utsläppen att göra. Senare upptäcktes att skogsdöden i södra Sverige, som var ett faktum, med största sannolikhet berott på vattenbrist.

En svensk forskare, Anders Göransson presenterade 1987 resultat[13] som visade att den rådande teorin om att aluminium skulle vara orsaken till att träden dog inte stämde. Men resultaten fick inget utrymme i media eller i den allmänna debatten.

I ett utdrag från en utfrågning av svenska forskare på Chalmers 1985 står att försurningen antagligen inte var orsaken till den svenska skogsdöden.[14]

I början av nittiotalet avstannade skogsdöden och media slutade skriva om den. Den dramatiska domedagsdebatten tynade sakta men säkert bort och många lever nog kvar i tron att det sura regnet var orsaken till skogsdöden. Andra tar detta som exempel på hur miljöorganisationerna späder på katastroflarmen i maskopi med politiker och media.

Ovanstående bör absolut vara sedelärande för både journalister och allmänhet för att se nyktert på larmrapporter. Men det är samtidigt helt felaktigt att tolka situationen som att det inte fanns fog för kraven att minska svavelutsläppen. Även forskare var eniga om att utsläppen skulle minskas, bara det att skogsdöden i sig inte var den primära anledningen. Det fanns inga tvivel om att försurningen påverkade livet i våra vattendrag och det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid (se kapitel 2.5). Likaså att långvariga utsläpp får miljöpåverkan även på land. Olika marker är olika känsliga beroende på hur väl de kan buffra (motverka) det sura nedfallet.

En intressant fråga som vi aldrig kommer få svar på är vad som hade hänt, eller snarare inte hänt, utan dessa alarmistiska tongångar? Att utsläppen var rejält problematiska var känt långt innan skogsdödshajpen slog till. Många hade kämpat hårt för att få till stånd utsläppsminskningar utan att lyckas. Jag skulle vilja påstå att förloppet bekräftar Houghton och Schneiders reflektioner om hur svårt det är att få till stora förändringar utan påtagliga bevis på konsekvenser (även om de är sanna eller inte).

Något som ofta tycks försvinna i historiebeskrivningen av dylika frågor är det faktum att larmrapporter inte enbart kom från miljöorganisationer och liknande. På andras sidan åsiktsstaketet larmades i lika starka ordalag om vilka problem som skulle uppstå om åtgärder för att minska utsläppen vidtogs. Representanter för näringslivet talade om ohyggliga kostnader och att riskerna för massarbetslöshet och höjda energipriser var överhängande.

Men i USA sjönk till och med elpriserna efter regleringar införts, ingen massarbetslöshet uppstod och inte heller kostade åtgärderna så mycket som bland annat Fred Singer hade larmat om (hundratals miljarder dollar). Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5–7 miljarder dollar per år 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19 procent mellan 1990–2006.[15]

2003 rapporterade det amerikanska miljödepartementet att kostnaden för att minska luftföroreningarna under de föregående tio åren låg runt åtta-nio miljarder dollar, alltså en tiondel av de fruktade kostnaderna. De uppskattade samtidigt att fördelarna motsvarade strax över hundra miljarder dollar.[16]

En senare rapport från 2005 säger att kostnaderna för att minska utsläppen var mindre än så, cirka tre miljarder per år, samtidigt som hälsoeffekterna av åtgärderna var större än tidigare uppskattningar.[17] I rapporten konstateras också att återhämtningen av naturen inte gått så smärtfritt som man kanske hade förväntat sig, många sjöar är fortsatt försurade trots minskade utsläpp (de har inte försvunnit helt). Något som också bekräftas i andra rapporter, till exempel National Acid Precipitation Assessment Program Report to Congress 2011.

Även i Sverige är idag utsläppen över vissa delar av landet högre än vad markerna på sikt kan klara av att buffra. Enligt en rapport från Naturvårdsverket 2019 ansågs ”47 procent av sjöarna i sydvästra Sverige vara försurade. Vattendragen följer samma mönster som sjöarna. Nedfallet överskred fortfarande det som naturen tål på 17 procent av sjöarealen 2010.”[18]

Nästa kapitel ->>

[1] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4

[2] Brady, Selle, Acid rain: the international response, International Journal of Environmental Studies, 24:3-4, 217-230, 1985 DOI: 10.1080/00207238508710195

[3] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4

[4] Reinhold, R, Acid rain issue creates stress between administration and science academy, New York Times, June 8, 1982 https://www.nytimes.com/1982/06/08/science/acid-rain-issue-creates-stress-between-administration-and-science-academy.html

[5] https://www.heritage.org/environment/report/energy-policy-and-the-market

[6] “The Heritage Foundation,” Conservative Transparency. Data retrieved May 28, 2016 https://www.desmog.com/heritage-foundation/

[7] Report of the Acid Rain Peer Review Panel, July 1984, National Service Center for Environmental Publications (NSCEP)

[8] Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2

[9] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4 https://www.sv.uio.no/mutr/publikasjoner/rapporter/rapp2002/Rapport48.html

[10] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4 https://www.sv.uio.no/mutr/publikasjoner/rapporter/rapp2002/Rapport48.html

[11] Nils Roll-Hansen Makt och demokratiutredningens rapportserie ISSN 1501-3065, Rapport 58 (2002), ISBN 82-92028-54-4 https://www.sv.uio.no/mutr/publikasjoner/rapporter/rapp2002/Rapport48.html

[12] Sveriges Radio, Miljölarm – skogen dog inte 17 jan 2008 http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3039&artikel=1837920

[13] Anders Göranssons artikel, Physiologia Plantarum Volume 69, Issue 2, pages 193–199, February 1987 http://onlinelibrary.wiley.com/doi/10.1111/j.1399-3054.1987.tb04275.x/abstract

[14] Bilavgaser och skogsdöd, Chalmers forskarförhör, rapport nr 4, 1985-03-25 http://publications.lib.chalmers.se/records/fulltext/local_151559.pdf

[15] Weiss, Kong, Fool Me Twice, Shame on Me, American Progress, 2008-04-15 https://web.archive.org/web/20081201142901/http://www.americanprogress.org/issues/2008/04/electricity_rate.html/

[16] Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2

[17] Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266

[18] Bara naturlig försurning – underlagsrapport till den fördjupade utvärderingen av miljömålen 2019, Naturvårdsverket rapport 6860, januari 2019, ISBN 978-91-620-6860-8

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

7:2 Blytillsatser i bensin – Europa

Amerikanska politiker pressade alltså, trots industrins protester, på för att minska bilarnas utsläpp av avgaser. Nixon instiftade i mitten på 1970-talet en federal lag som krävde en drastisk minskning av bilarnas utsläpp, så pass stor att många menade att det inte var tekniskt möjligt. Här blev Volvo först i världen med att ta fram en trevägskatalysator som klarade kraven. Hemligheten var deras lambda-sond som reglerade syrehalten i katalysatorn så att effekten förblev optimal.

Innebar detta att Europa låg mycket före USA? Nej, det var precis tvärtom.

Europa hade också väldiga problem med smog. Det gällde även Sverige trots att vi inte hade storstäder i klass med London. Avgaserna utgjorde ändå så pass stora problem att en majoritet av svenska befolkningen helt ville förbjuda bilar i stadskärnorna enligt en opinionsundersökning 1979.

Sverige var dock drivande i att få ner utsläppen och införde vid tre tillfällen mellan 1968–1982 utsläppskrav som var striktare än de hos övriga europeiska länder. Staten investerade stort i ett laboratorium i Studsvik där de byggde upp egen expertis på området. Mattias Näsman som forskat i ämnet menar att denna satsning varit avgörande för att till slut lyckas driva igenom hårdare krav. Detta eftersom de därmed bättre kunde bemöta bilindustrins motstånd.[1] För både den svenska och internationella bilindustrin kämpade emot.

Det kan tyckas vara höjden av dubbelmoral att exempelvis Volvo, som hade utvecklat en effektiv katalysator som introducerats i USA, motarbetade införandet på hemmaplan. Men det handlade inte främst om att de var emot miljöambitionerna som sådana, utan att de samtidigt levde i en ekonomisk verklighet.[2] En förutsättning för att katalysatorn skulle fungera var nämligen att det fanns blyfri bensin tillgänglig – och så var inte fallet i Europa. 1978 hade europeiska ekonomiska gemenskapen (EEG) till och med satt regler för högsta och lägsta nivå för halten blytillsats i bensin som skulle implementeras till 1981. I praktiken innebar det att man faktiskt förhindrade införandet av såväl blyfri bensin som katalysator.[3]

Även om Sverige inte var medlem i EEG hade svenska företag att rätta sig efter deras regler om man ville sälja sina produkter på deras marknad. Att ha en separat bilstandard för Sverige skulle komplicera, och fördyra, deras verksamhet betänkligt. Till detta kom även lågkonjunktur och oljekriser. Den svenska kronan devalverades exempelvis sex gånger mellan 1976 och 1982.

Sverige och Schweiz påbörjade i alla fall ett samarbete för att ”gå före” resten av Europa vad det gällde utsläppskraven. Efter mycket hårt motstånd från både näringsliv och politiker fick de till slut med sig Västtyskland på tåget, vilket förmodligen var helt avgörande för fortsättningen med tanke på tyskarnas stora bilmarknad och ekonomisk makt. Flera länder följde efter och 1993 fattade länderna inom EEG beslut om att trevägskatalysatorer skulle användas. Det var fem år efter det att Sverige och Schweiz infört kraven. Och nästan tjugo år efter USA.

Marknadskrafterna har med andra ord inte varit den pådrivande faktorn för att introducera ny teknologi på detta område – det är helt uppenbart att en förutsättning till förändring varit en stark politisk styrning.[4] Sen är det självklart att näringslivets insatser och marknaden varit en omistlig del för att utveckla alternativ teknik och möjliggöra införandet. Det är dock oerhört svårt för mindre, enskilda företag att på eget bevåg införa nyheter som kräver att system förändras på det sätt som katalysatorer förhåller sig till tillgången på blyfri bensin. Få saker kan målas svart-vitt när det handlar om miljöpolitik.

Nästa kapitel ->

[1] Näsman, M., & Pitteloud, S. (2022). The power and limits of expertise: Swiss–Swedish linking of vehicle emission standards in the 1970s and 1980s. Business and Politics, 24(3), 241-260. doi:10.1017/bap.2022.3 

[2] Näsman, Mattias. 2021. The Political Economy of Emission Standards: Politics, Business and the Making of Vehicle Emission Regulations in Sweden and Europe, 1960–1980s. Ph.D. diss., Umeå Studies in Economic History 51, Umeå University; Bergquist, A., & Näsman, M. (2021). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 1-31. doi:10.1017/eso.2021.23

[3] Bergquist, A., & Näsman, M. (2023). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 24(1), 59-89. doi:10.1017/eso.2021.23

[4] Bergquist, A., & Näsman, M. (2023). Safe before Green! The Greening of Volvo Cars in the 1970s–1990s. Enterprise & Society, 24(1), 59-89. doi:10.1017/eso.2021.23

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs

Den på 1970-talet framväxande nyliberalismen och viljan att minska statens roll och ge företagen mer makt i samhället var förstås inte den väg många inom både vänster- och miljörörelserna ville gå – för att uttrycka det diplomatiskt. Flera där ansåg väl snarare att det var storföretagen och de rika som var själva roten till det onda.

När Reagan och Thatcher tillträdde var inflationen väldigt hög och att bekämpa denna med bland annat höjda räntor, statliga åtstramningspaket och privatiseringar prioriterades. Många fick det svårt, arbetslösheten ökade och så även de ekonomiska ojämlikheterna, visualiserat nedan via den så kallade GINI-koefficienten (ju högre värde desto större ekonomisk skillnad mellan rika och fattiga). I USA sågs en dramatisk ökning i antal hemlösa under denna tid. Det tycks råda delade meningar om orsak och verkan bakom utvecklingen, men för den politiska vänstern var de nyliberlistiska idealen en självklar syndabock.

Bild: GINI-koefficienten mellan 1970–2020. Thatcher regerade mellan 1979–1990 och Reagan 1981–1989 (data från Världsbanken)

Motsättningarna har knappast blivit mindre av att en rad miljörelaterade rättegångar har gjort interna företagsdokument offentliga. Det finns flera exempel där bolagens ledningar varit fullt medvetna om de problem och risker som deras produkter och tillverkning utgjorde, men ändå struntat i att göra något åt dem.

Kemiföretaget Monsanto är ökänt i detta sammanhang och har blivit lite av ett rött skynke för många miljöaktivister. En hel del av de beskyllningar som hittas på nätet bör man ta med en rejäl nypa salt men det saknas verkligen inte uppseendeväckande detaljer i den enorma mängd dokument som blivit offentliga.

Monsanto tillverkade all PCB i USA under handelsnamnet Aroclor. Intern dokumentation visar till exempel att de länge hade varit medvetna om många av de problem som började synas i slutet på 1960-talet.[1] Både vad det gällde toxicitet och beständigheten i naturen.

Bild 8:1: Ann Arbor Sun, 1976-03-25[2]: https://aadl.org/node/201014

Det finns även exempel på riktigt cyniskt beteende. Resultatet från ett test i ett vattendrag utanför en av deras fabriker visade:

”Alla 25 fiskar förlorade jämvikten och hamnade på sidan efter 10 sekunder och alla var döda inom 3,5 minuter.”[3]

Vattenflödet var en biflod till en större flod där allmänheten fiskade och badade. Monsanto valde dock att inte säga något. Inte heller gjorde de något åt utsläppen.[4]

När amerikanska flottan skulle köpa ny hydraulvätska till sina ubåtar i slutet på femtiotalet, litade de inte på Monsantos försäkringar om att deras produkt var ofarlig. Istället utförde de egna tester med resultat att alla kaniner som fick produkten Pydraul påstruket på skinnet dog.[5]

Sören Jensen visade som redan beskrivits i kapitel 2:3 att PCB fanns överallt och andra kunde snart bekräfta hans resultat. Det blev dessutom allt tydligare vilka problem de orsakade. Men Monsantos spontana reaktion var inte att stänga ner produktionen så fort som möjligt. Man gjorde till och med ekonomiska kostnad-nytta-beräkningar där man ställde kostnaden för eventuella stämningar mot vinsten från en fortsatt tillverkning. Man tänkte krama ut så mycket det gick innan de oundvikliga förbuden kom.[6]

Saker som dessa ligger bakom mycket av miljöaktivisters misstro mot stora företag. För det finns fler exempel. 3M och DuPont var medvetna om miljö- och hälsoproblemen med sina fluorerade produkter (PFAS) i åtminstone fyra decennier innan det hamnade domstolen. De har också arbetat aktivt för att hemlighålla detta och för att fördröja regleringar.[7]

Det är samma typ av ”evighetskemikalier” som inte bryts ner i naturen och som kontaminerat dricksvattnet vid bland annat Kallinge i Sverige. Barnen där hade högre halter av denna typ av kemikalier i blodet än vad som uppmätts någon annanstans i världen. Nyligen uppmättes på Frösön likaså de högsta halter i skogssorkar som hittills uppmätts.

Något som bland annat toxikologen Mattias Öberg kallat den värsta miljöskandalen i Sverige i modern tid. Här dyker en person som omnämnts i kapitel 4 upp igen: kemisten Hans Palmstierna, en av de mest inflytelserika miljödebattörerna på 1960–70-talen. Öberg var anlitad som expert i rättegången om föroreningarna i Kallinge, han hittade dokument från 1968 där Palmstierna varnade för följderna av den ökade användningen av fluorerade ämnen, däribland brandskum som ligger bakom föroreningarna i Kallinge.[8]

Miljöpartiet bildades 1981 men det var mer av en positiv rörelse än en protestorganisation. Man tog avstånd från både höger och vänstersidorna i politiken och ville uppnå systemförändringar där samhället tog hänsyn till ekologins begränsningar. Man ansåg att det fanns andra värden än ekonomiska mätetal som var viktigare i livet. De ville uppnå frihet för individen, en frihet som inte gick riktigt hand i hand med den som beskrevs inom den då spirande nyliberalistiska synen på samhället där den ekonomiska tillväxten beskrevs som en förutsättning för att uppnå välfärd.

Miljöpartiet lockade en brokig skara människor, allt från akademiska nationalekonomer till den gängse nidbilden av miljökämpar. Journalister filmade gärna när medlemmar satt och virkade strumpor under deras konferenser som beskrevs som kaotiska jämfört med de etablerade partiernas. 1988 lyckades de bli invalda i riksdagen.

Under 1980-talet dominerades miljödebatten av två stora frågor: Utsläppen av svaveldioxid som skapade försurning och freoner som hotade ozonlagret (se efterkommande kapitel). Men det fanns en mängd andra incidenter som gjorde att miljörörelsen engagerade människor på den tiden.

Nedan följer några exempel:

Det var ett axplock. 1988 drabbades västkusten dessutom av en algblomning i en omfattning som inte hade upplevts tidigare. Det var så allvarligt att mängder med fiskar och andra havslevande djur dog. Snart rapporterades även om att döda knubbsälar drev i land i tusental.

Ingen förstod vad som hände. Men självklart misstänktes miljöförstöring, gråsälar i Östersjön hade bevisligen drabbats hårt av PCB och liknande kemikalier. Snart upptäcktes döda knubbsälar även i andra europeiska länder som Tyskland och Nederländerna.

Nyheten väckte stort internationellt intresse och säldöden blev inte minst en symbolfråga i det svenska valkampanjandet. Miljöfrågan seglade upp till att bli den viktigaste frågan i valet vilket aldrig hade hänt tidigare. Många menar att det också var orsaken till att miljöpartiet lyckades komma in i riksdagen. Dåvarande språkröret Birger Schlaug menar dock tvärtom, de kom in trots säldöden. Partiet hade 8–10 procent i opinionsundersökningar under den föregående vintern. Säldöden hade fått de andra partierna att också prata miljö vilket tog väljare från Miljöpartiet, menade Schlaug.

Bara veckor innan valdagen presenterades dock vetenskapliga bevis för att sälarna dött i en virussjukdom.[14] Många tar detta som ytterligare ett bevis på den obefogade miljöalarmismen.

Men viruset var kanske inte hela sanningen. Osterhaus som identifierat viruset gjorde kompletterande försök där han matade sälkutar med fisk från Östersjön som innehöll dioxin. De fick nedsatt immunförsvar till skillnad från en kontrollgrupp som åt ”ren” fisk. Likaså visade skelettdelar från de döda sälarna tecken på benskörhet och ett nedsatt immunförsvar. Så viruset var huvudorsaken men att själva utfallet blev så dramatiskt kan ha påverkats av miljögifter.[15]

Grönlandssälar lever normalt i Barents hav och är beroende av lodda. I mitten av 1980-talet höll detta bestånd på att kollapsa på grund av överfiske. Det resulterade i att hundratusentals sälar simmade till norska kusten i jakt på mat. Några nådde ända ner till Skagerak och man tror att det kan ha varit så knubbsälar smittades. Många av grönlandssälarna bar på antikroppar mot det aktuella viruset – de var alltså själva immuna till skillnad från knubbsälarna.[16]

Det finns alltså bevis för att stora företag medvetet har hållit tyst om problem de varit medvetna om för att inte äventyra sin verksamhet. Detta är förstås en av anledningarna till att många inte tror att marknadskrafter och äganderätt är tillräckligt för att bekämpa miljöproblem. Jakten på kortsiktig ekonomisk vinst, menar de, är en för stark drivkraft när mäktiga intressen förlorar på att avbryta eller minska en verksamhet.

Att förlita sig på skyhöga böter och skadestånd som USA i hög grad gör inbjuder även till falskspel. Både från lycksökare som vill ha skadestånd och från de som riskerar att få betala, det vill säga företagen. I USA omsätter konsultfirmor som Exponent och Gradient jättebelopp genom att skriva vetenskapliga rapporter inför sådana här tvister. Och det finns makabra exempel på hur det här missbrukas.

En advokat skulle försvara ett företag mot stämningar från arbetare som fått mesoteliom, en speciell typ av cancer i lungorna särskilt kopplat till asbest. Han fick en idé om att skylla det på rökning. Men han behövde en vetenskaplig grund att stå på och den var obefintlig. Det fanns inga sådana konstaterade kopplingar trots att en mängd studier hade undersökt rökning och dess effekter på lungorna.

2008 kontaktade han Peter Valberg, en tidigare professor som då hade börjat jobba som konsult på Gradient Corporation. Han presenterade sin teori, Valberg svarade inom några timmar med kommentaren mycket spännande och ett bifogat förslag. Professorn skulle skriva tre vetenskapliga artiklar om den i princip påhittade teorin och få dem publicerade i vetenskapliga tidskrifter så att de kunde användas vid en rättegång.[17]

Den här typen av problematik finns runt de flesta omtalade kemikalier som har, eller riskerar att, förbjudas. Det här är extremt svårt att sätta sig in i, även för mig som kemist, och jag avundas inte de som ska fatta politiska beslut om sådan här saker. Det finns bra och dåliga studier, men vem ska man lita på? The Center for Public Integrity undersökte närmare 150 artiklar som Gradients mest profilerade forskare skrivit och 98 procent av dem kom fram till att den undersökta kemikalien var harmlös.

Var sida väljer gärna de som passar sina förutfattade meningar. Och det är inte så att miljöaktivister alltid har rätt och industrin alltid har fel och försöker mygla.

Man kan också välja att uttrycka saker på olika sätt. Många blir nog förskräckta av att höra att en förorening fördubblar risken för att drabbas av cancer (relativ risk). Men det låter kanske inte lika allvarligt om man informerar om att det innebär risken gått upp från att en till istället två personer per 100 000 invånare drabbas (absolut risk).

Forskare gjorde en stor studie om luftföroreningar från kolkraftverk i sex olika städer (Six Cities Study). De kom 1993 fram till en mycket signifikant påverkan på hälsan.[18] Forskarna var så pass förvånade över de klara resultaten att de var tvungna att försöka bekräfta uppgifterna med andra kompletterande data. 1995 stod det klart att den tydliga effekten kvarstod.[19]

Studierna fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän EPA 1997 skulle införa hårdare utsläppslagar. Då fick en tredje part göra en omanalys av studien. Det tog tre år men de kunde bekräfta uppgifterna.

Men Gradients konsulter tyckte annorlunda. Fram till 2016 hade de publicerat 37 artiklar som motbevisade ovanstående studier. Allt finansierat av American Petroleum Institute, Navistar och International Carbon Black Association.

En av Gradients forskare vittnade i en rättegång och citerade sex studier som hon sa inte visade några skadliga effekter från sot. Två av dessa studier var finansierades av industrin. Författarna till de andra fyra studierna sade dock att deras resultat visst stödde de från Six Cities Study.[20]

Som sagt, vem ska man lita på? Det kan vara svårare än man tror.

Behövs de alarmistiska gräsrotsrörelserna? För det mesta krävs i alla fall en rejäl opinion för att få stora förändringar till stånd. Det gäller förstås även om man favoriserar marknadsanpassade lösningar. Många gånger reagerar nämligen inte de företag som riskerar att drabbas av regleringar med förståelse och erkännande av problematiken. Det finns många exempel på detta och blytillsatserna i bensin är ett bra exempel på hur de här processerna ofta har sett ut.

[1] a) Markowitz G. From Industrial Toxins to Worldwide Pollutants: A Brief History of Polychlorinated Biphenyls. Public Health Rep. 2018 Nov;133(6):721-725. doi: 10.1177/0033354918801578. Epub 2018 Sep 28. PMID: 30265822; PMCID: PMC6225882 b) Neslen, Arthur, Monsanto sold banned chemicals for years despite known health risks, archives reveal, The Guardian 2017-08-10 https://www.theguardian.com/environment/2017/aug/09/monsanto-continued-selling-pcbs-for-years-despite-knowing-health-risks-archives-reveal

[2] Grambau, Hugh, An Industrial Poison Lingers On…and On PCB: We May Never Get Rid of It  Ann Arbor Sun, 1976-03-25 https://aadl.org/node/201014

[3] Grunwald, Miachael. Monsanto Hid Decades Of Pollution, Washington Post 2002-01-01 https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2002/01/01/monsanto-hid-decades-of-pollution/244d1820-d49d-4145-9913-35644a734936/

[4] Ibid

[5] Marin Agencies File Suit Against Monsanto Corporation https://www.marincounty.org/main/county-press-releases/press-releases/2022/cc-pcb-filing-090922

[6] Markowitz, G., Rosner, D. Monsanto, PCBs, and the creation of a “world-wide ecological problem”. J Public Health Pol 39, 463–540 (2018). https://doi.org/10.1057/s41271-018-0146-8

[7] A) Gaber N, Bero L, Woodruff TJ. The Devil they Knew: Chemical Documents Analysis of Industry Influence on PFAS Science. Ann Glob Health. 2023 Jun 1;89(1):37. doi: 10.5334/aogh.4013  B)Lerner, Sharon, The Intercept 2018-07-31 https://theintercept.com/2018/07/31/3m-pfas-minnesota-pfoa-pfos/

[8] Poddokumentären Mörkt vatten, del   Spotify dok. Bokförlaget Volante och produktionsbolaget Studio Olga.

[9] Rothenborg, Ole, Kampen mot BT Kemi Dagens Nyheter, 2008-03-21 http://www.dn.se/nyheter/sverige/kampen-mot-bt-kemi/

[10] Erland Mårald, Giftfabriken som sprängdes, BRÅ Rapport 2002:12 ISBN 91-38-31967-5

[11] Strout, Richard, Free market environmentalism, https://web.archive.org/web/20160405015942/http://www.nesgeorgia.org/files/free_market_environmentalism.pdf

[12] Love Canal Follow-up Health Study, State of New York, Department of Health, 2008 https://www.health.ny.gov/environmental/investigations/love_canal/docs/report_public_comment_final.pdf

[13] Short, Jeff, et al, The Exxon Valdez Oil Spill: How Much Oil Remains? NOAA 2001 https://apps-afsc.fisheries.noaa.gov/Quarterly/jas2001/feature_jas01.htm

[14] Osterhaus, A. D. M. E., and E. J. Vedder. ”Identification of virus causing recent seal deaths.” Nature 335 (1988): 20-20

[15] a) Intervju med forskare i radioprogrammet P3 Dokumentär Säldöden 2017-06-22; b) de Swart, R.L, Harder, T.C, Ross, P.S, Vos, H.W, & Osterhaus, A.D.M.E. (1995). Morbilliviruses and morbillivirus diseases of marine mammals. Infectious Agents and Disease, 4, 125–130. Retrieved from http://hdl.handle.net/1765/3551

[16] Ibid

[17] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals

[18] Dockery et al, An Association between Air Pollution and Mortality in Six U.S. Cities N Engl J Med 1993; 329:1753-1759, https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJM199312093292401

[19] Pope CA 3rd, Thun MJ, Namboodiri MM, Dockery DW, Evans JS, Speizer FE, Heath CW Jr. Particulate air pollution as a predictor of mortality in a prospective study of U.S. adults. Am J Respir Crit Care Med. 1995 Mar;151(3 Pt 1):669-74. doi: 10.1164/ajrccm/151.3_Pt_1.669. PMID: 7881654.

[20] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals