7:1 Blytillsatserna i bensin – USA

Den Av Mathsi Uncategorized2 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar.

7:1 Blytillsatserna i bensin – USA

I en förbränningsmotor förgasas bensinen för att sen komprimeras – tryckas ihop – varpå en gnista får gasen att explodera i cylindern. T-Forden hade hela 40 hk och startades med en vev, vilket kunde vara ett hårt jobb och dessutom förenat med en viss skaderisk. År 1911 lanserade General Motors sin Cadillac modell 30 vilken blev en succé. Det var den första bilen med en elektrisk startmotor och motorn hade också dubbelt så stor effekt som T-Fordens.

Den högre effekten berodde delvis på att gasen komprimerades till ett högre tryck i cylindern. Det fick till följd att gasen ibland självantände och exploderade innan det egentligen var tänkt. Resultatet blev att motorn knackade, vilket slet på utrustningen och gjorde motorn högljudd.

Två ingenjörer, Charles Franklin Kettering men kanske framförallt Thomas Midgley Jr, grävde ner sig i problemet och efter fem års forskning hade de i slutet på 1921 kommit på en lösning. Om man tillsatte små mängder av bly i form av tetraetylbly, TEL, upphörde knackningarna (bly stoppar en kemisk reaktionskedja av så kallade fria radikaler).

Snart uppstod ett nytt problem, blytillsatsen kläggade igen motorn. De löste saken genom att tillsätta andra kemikalier: dibrometan eller dikloretan. Dessa reagerar med bly och bildar blybromid respektive blyklorid som är lättflyktiga ämnen och följer med avgaserna ut. Problemet var löst. Åtminstone ur en ren teknisk synvinkel. De patenterade det hela ihop med General Motors (GM) och Midgey Jr blev belönad med den prestigefyllda Nicholsmedaljen av American Chemical Society.

Tillsammans med GM, DuPont och Standard Oil (numera ExxonMobil), bildade de Ethyl Corporation som började tillverka TEL i stor skala. Produktnamnet blev enbart Ethyl. Man valde alltså att utelämna bly – det lät nämligen inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet. Det har varit känt sedan antiken att bly kan vara ohälsosamt. Sverige förbjöd exempelvis ett blypigment i färg för inomhusbruk redan 1860. Nationernas förbund (nuvarande FN) instiftade 1921 en konvention som helt förbjöd denna tillsats i färg. Många länder står dock än idag utanför denna konvention, USA är ett av dessa.

TEL hade först tagits fram av en tysk kemist 1854. Substansen hade inte hamnat på marknaden eftersom den var mycket giftig. Upprepad kontakt kunde orsaka hallucinationer, andningssvårigheter och i värsta fall ”galenskap” (jo, hjärnan påverkas), spasmer, förlamning, kvävning och död.

Men om den nu var så farlig, varför protesterade ingen när man nu tänkte använda TEL i stor skala?

Jodå, Midgley Jr och Ketterling fick direkta varningar om riskerna utav forskare vid kända institutioner som MIT, Harvard och Yale. Charles Kraus vid Potsdams universitet var en annan forskare som upplyste dem om att han till och med hade haft en kollega som dött av just TEL-förgiftning.

Och myndigheterna?

När det blev känt att GM skulle skala upp sin tillverkning av TEL oroade det en lägre chef på US Public Health Service. Han kontaktade högre chefer och menade att myndigheten borde ta en närmare titt på saken med tanke på de enorma hälsorisker som ändå fanns. Chefen blev tillräckligt oroad för att föra frågan vidare upp i hierarkin: Nog borde väl myndigheten utföra egna toxikologiska tester?

Svaret från högsta ledningen blev att det var för kostsamt och tidskrävande.[1]

Men myndigheten skickade i alla fall ett brev till Ethyl Corporation och undrade hur de såg på hälsoriskerna. Midgley Jr svarade att de hade tänkt mycket på detta, och kommit fram till att riskerna för att påverka allmänheten var snudd på obefintliga. Men han meddelade också att de inte hade några experimentella data som kunde bekräfta slutsatserna.

Försäljningen av TEL startade ändå 1923. Och det blev snart en försäljningssuccé. Men det hade en mörk baksida. Midgley Jr blev efter framgångarna förstås en eftertraktad föreläsare, men fick lämna återbud på en rad olika konferenser då han själv blivit blyförgiftad. I ett återbud skrev han:

”Efter att ha arbetat med organiskt bly i runt ett år, har jag upptäckt att mina lungor har påverkats och att det är nödvändigt att lägga ner allt arbete och få rejält med frisk luft.”[2]

Han tog semester i Miami för att tillfriskna.

Värst blev det för de arbetare som jobbade i fabrikerna där TEL tillverkades. Flera hundra blev bokstavligt talat galna då bly som sagt påverkar hjärnan.[3] De gav produkten namnet ”loony gas”. Ett dussintal av de drabbade dog.

Bolagen lyckades hålla media borta från nyheten i någon månad men när det till slut kom ut slogs det förstås upp stort. Företagsledningarna skyllde det inträffade på att arbetarna hade struntat i gällande hanteringsregler. Midgley Jr försökte lugna allmänhet och politiker genom att på en presskonferens hälla TEL på sin hud. Han andades dessutom in gaserna i över en minut. Det var inte farligt menade han – trots att han själv tidigare tagit ledigt för att återhämta sig från förgiftning.

En förundersökning inleddes men den lades ner utan åtal. En av de nybyggda fabrikerna fick dock stängas ner och försäljningen av bensin med blytillsatser förbjöds i New York City, Philadelphia, och New Jersey (förbuden skulle med tiden hävas dock).

GM gick nu ut med att det var dags att presentera resultat från djurförsök. De hade trots allt låtit myndigheten The U.S. Bureau of Mines utföra dessa för GM:s räkning. Byrån hade ett rykte om sig att sakna ryggrad och gå i industrins koppel. Det kan låta märkligt att det var upp till GM att besluta när dessa resultat skulle offentliggöras men så var avtalet dem emellan skrivet. Likaså begärde GM att:

”… innan publicering av några dokument eller artiklar från myndigheten, bör de skickas till Ethyl för kommentarer, kritik och godkännande.”[4]

Myndighetens slutsats var i alla fall att faran med en ohälsosam ackumulering av bly ute på gatorna var ”till synes avlägsen”. Flera forskare var mycket kritiska till studien, de menade att eftersom djuren hållits i välventilerade burar kunde inte blydamm ackumuleras.[5] De påpekade också att studien helt bortsåg från långsiktiga problem, blyförgiftning kommer krypande i takt med att allt mer bly ackumuleras i kroppen.

Och kritiken kom inte enbart från akademiskt håll. En företagsägare skrev till inrikesministern:

”Må jag bli förlåten för att jag frågar er rakt ut, finns Bureau of Mines till för Ford och G.M. Corporation och Standard Oil Co. i New Jersey, och andra oljebolag som deltar i distributionen av blyetyltillsatser, eller är det meningen att byrån ska vara till allmänhetens nytta och för att skydda liv och hälsa?”[6]

Uppståndelsen ledde till att en kommitté tillsattes för göra en officiell vetenskaplig utredning. De kom 1926 fram till att det inte fanns fog för att förbjuda användandet av TEL. Men de lade till att deras slutsats byggde på väldigt begränsad mängd data med få undersökta personer och korta exponeringstider. De uppmanade starkt till att anslag för fortsatta studier begärdes från kongressen.[7]

Men det gjordes inga sådana studier i statlig regi. Kongressen sköt inte till några pengar. Under de följande fyrtio åren skulle i princip all forskning på området vara finansierad av industrin.[8] Den medicinskt ansvarig hos Ethyl Corporation var forskaren Robert Kehoe. Hans slutsatser om att blytillsatserna var ofarliga dominerande totalt.

Faktum var att även USA:s chef för folkhälsovården till och med aktivt deltog i lanseringen av TEL i Europa. Han skrev exempelvis introduktionsbrev till förmån för Ethyl Corporations representanter där han intygade att USA:s folkhälsovård stod bakom att TEL inte var hälsofarligt för allmänheten. Likaså uppmanade han New York City att ta bort sitt förbud de infört efter olyckorna på de fabriker som tillverkade TEL.[9] För de konspiratoriskt lagda kan nämnas att Roosevelt året innan fått stora kampanjbidrag utav den mäktiga du Pont-familjen (som var en av spelarna bakom TEL).

Och blytillsatser i bensinen blev snart mer eller mindre standard världen över. 1936 innehöll nittio procent av all bensin som såldes i USA TEL-tillsatsen. Det fanns dock blyfria alternativ som också fick bort knackningarna i motorn. En konkurrent skrev om sin produkt i en annons:

”Den står på sina egna meriter och behöver inga farliga kemikalier – därför kan du erbjuda den till dina kunder utan tvivel eller rädsla.”

Det fick Ethyl Corporation att klaga hos statliga handelsinstitutet (Federal Trade Commission) som utfärdade ett förbud för konkurrenter att kritisera TEL enligt:

”[TEL-bensin] är helt säker för bilisters och allmänhetens hälsa … [den] är inte narkotisk, inte en giftig tillsats eller farlig för liv och hälsa för kunder, köpare, användare eller allmänhet.”[10]

Alla visste som sagt om att bly kunde vara farligt, men nu menade man att det handlade om så små mängder, som dessutom spreds ut i atmosfären, att det inte gjorde någon skada. Dilution is the solution to pollution.

Men en vetenskaplig envig var under uppsegling.

Var alla som förordade användning av TEL i bensin onda människor som inte brydde sig om människors hälsa? Nej, självklart inte. De förlitade sig dessutom på vetenskapliga studier som sa att människor inte exponerades för högre nivåer av bly än normalt. Metallen finns nämligen helt naturligt i vår miljö och vi har alltid exponerats för små mängder. TEL-användningen skulle enligt dessa studier inte ha förvärrat situationen.

De flesta studier som gjorts mellan 1920- och 1960-talen hade som sagt finansierats av den industri som också saluförde TEL. Det behöver naturligtvis inte betyda att studierna var felaktiga, men intressekonflikterna är uppenbara. I princip existerade ingen ordentlig vetenskaplig ”second opinion” i frågan. Eller mer korrekt: det saknades inte åsikter, däremot fanns inga vetenskapliga bevis för de farhågor som lyftes fram. Kehoe hade trots allt data från riktiga studier att luta sig mot – om än att dessa studier hade fått kritik för sin metodik. Men det var ändå konkreta siffror som stod mot indicier och åsikter.

Vid den här tiden gjordes stora framsteg i den analytiska kemin. Geologen Clair Patterson analyserade blyisotoper i sitt jobb med att åldersbestämma olika mineraler. Uran faller nämligen sönder till bly i en känd takt. Genom att jämföra dessa halter kan man indirekt avgöra hur gammalt provmaterialet är. Men det krävs känsliga analysmetoder och han hade problem. Proverna tycktes ofta vara kontaminerade och resultaten var inte rimliga. De tycktes innehålla för mycket bly.

Han byggde upp vad som brukar sägas vara världens första renrum för att säkerställa att proverna var helt fria från kontaminationer i luften. Sedan började han hämta in prover från djuphaven, isborrkärnor och liknande.[11] Senare analyserade han även prover från bevarade mumier i Peru.

Efter ett omfattande analysarbete kunde han i en artikel 1965 konstatera att den då ”normala blyhalten” i blodet i själva verket var hundra gånger högre än vad som kunde förklaras med naturlig exponering.[12] Ökningen sammanföll med användningen av TEL i bensin. Detta innebar också att resultaten från Kehoes studier för Ethyl Corporations räkning inte var så lugnande som man trott. Pattersons resultat visade att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd.

Detta var inget som accepterades utan vidare. I synnerhet var det just Robert Kehoe som kritiserade Pattersons slutsatser, vars artikel var ett direkt angrepp på Kehoes auktoritet på området. För många innebär motsättningarna mellan dessa två forskare själva sinnebilden för de flesta stora miljöfrågor: industrifinansierade forskare ställs mot dem inom akademin som ofta är beroende av statliga anslag.

Nu började det dock komma andra studier som pekade på att även låga halter bly kunde påverka människans hälsa, särskilt hos barn. Studier på möss visade att en långvarig exponering för de halter bly som fanns i atmosfären påverkade hjärna och nerver. Resultaten avfärdades emellertid (till en början).

Pattersons kamp för att förbjuda blytillsatser i bensin med stöd av sin forskning uppskattades inte av alla. Han fick höra att han skulle hålla sig till sitt område, det vill säga att analysera stenar som den geolog han var, och lämna påverkan på människor till andra. Patterson hävdade att Ethyl Corporation hade besökt honom och erbjudit honom ”forskningsstöd som skulle ge resultat som är gynnsamma för deras sak.”[13] Likaså försökte några av styrelseledamöterna vid California Institute of Technology, där Patterson var anställd, få honom sparkad.

Men 1970 instiftade USA den nya lagen Clean Air Act som blev en början på utfasningen av bly i bensin. Bilmodeller från 1975 skulle inte få köras på annat än blyfria drivmedel. Krav som bilindustrin inte ansåg var tekniskt möjliga att uppnå.

Ethyl Corporation och Du Pont stämde den då nybildade miljöskyddsmyndigheten EPA eftersom de ansåg att deras äganderätt hade kränkts i och med beslutet. Appellationsdomstolen gick på företagens linje och upphävde EPA:s nya regleringar. Detta eftersom de var ”godtyckliga och nyckfulla.” Företagen hade hävdat att ”verklig skada” måste visas, inte bara ”betydande risk”, innan deras produkt kunde förbjudas. Och panelen höll alltså med.

Året därefter upphävde dock en högre instans beslutet. De menade att ”betydande risk” var tillräcklig grund för myndighetens agerande, och att EPA hade befogenheter att ta sådana beslut. Reaktionen från en representant från Ethyl Corporation är talande:

”Hela processen mot en industri som har gett ovärderliga bidrag till den amerikanska ekonomin i mer än femtio år är det värsta exemplet på fanatism sedan häxjakten i New England på 1600-talet.”[14]

Även detta är en central fråga inom alla stora miljöfrågor: att ställa risk mot nytta, hur mycket data krävs för att införa regleringar, vem ska bevisa vad och vad innebär försiktighetsprincipen? Forskaren Jerome Nriagu myntade, utifrån Kehoes argumenterande, begreppet Cascading uncertainty rule: “There is always uncertainty to be found in a world of imperfect information” (det finns alltid osäkerhet i en värld av ofullständig information). Det vill säga, det går alltid att hitta vetenskapliga osäkerheter om man bara vill.

I ett numera klassiskt memo från tobaksbolagen 1969 när de anklagades för att sälja hälsofarliga produkter, formulerades deras strategi att bemöta detta med orden: Doubt is our product (tvivel är vår produkt).[15]

Idag finns det överväldigande bevis för att bly även i mycket små mängder är hälsofarligt.[16]

Kehoe och bolagen bakom TEL menade också att deras produkt löste ett betydande problem som varit befolkningen till stort gagn och att det inte fanns några alternativ. Det första stämmer utan tvekan, men hur är det med det sistnämnda, fanns det verkligen inga alternativ?

I oktober 1921 körde Midgey Jr till ett möte med Society of Automotive Engineers. Bilen han körde drevs av bensin med tillsats av etanol. I sitt föredrag sa han:

”Alkohol har enorma fördelar och få nackdelar.” Man får en ”ren förbränning som är fri från alla kolavlagringar … [och] en oerhört hög kompression under vilken alkohol fungerar utan att knacka …. På grund av den möjliga höga kompressionen blir de tillgängliga hästkrafterna mycket större med alkohol än med bensin.”[17]

Det var just högre kompression utan en knackande motor GM var ute efter. Men de valde TEL. Många anser att det enbart var för att det gav större möjligheter till att tjäna pengar.

Under 1930-talet när blyad bensin hade blivit vanlig i USA men innan den hade börjat dominera i Europa, saluförde två engelska företag etanol-bensinblandningar som också fungerade bra.

När den rika delen av världen fasat ut blyad bensin fortsatte användningen i den fattigare delen. År 2002 bedömde UNEP att det var en av de absolut största miljöhoten och påbörjade en kampanj för att helt få bort användandet. Det skedde genom ett samarbete mellan politiker, intresseorganisationer och näringsliv under organisationen Partnership for clean fuels and vehicles. 30 augusti 2021 var målet uppnått, Algeriet blev då sista land att förbjuda blyad bensin.

Effekterna syns tydligt med en snabbt avtagande blyhalt i blodet som korrelerar extremt bra med sänkningen av blytillsatser i bensinen. Enligt ett pressmeddelande från UNEP 30 augusti 2021 har utfasningen av bly i bensin förhindrat 1,2 miljoner för tidiga dödsfall och sparat 2,45 biljoner dollar varje år. Den samhälleliga vinsten i att fasa ut bly i bensin har vida överstigit de kostnader det har medfört.

Nästa kapitel ->

[1] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[2] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[3] Nriagu, J, Environmental Research, Volume 78, Issue 2, August 1998, Pages 71-78

[4] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[5] Kovarik, Int J Occup Environ Health, 2005, 11, 384-397 https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16350473/

[6] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[7] Kovarik, Int J Occup Environ Health, 2005, 11, 384-397 https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16350473/

[8] Needleman, H. L. (1998). Clair Patterson and Robert Kehoe: Two Views of Lead Toxicity. Environmental Research, 78(2), 79–85. doi:10.1006/enrs.1997.3807

[9] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[10] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[11] TATSUMOTO, M., PATTERSON, C. Concentrations of Common Lead in Some Atlantic and Mediterranean Waters and in Snow. Nature 199, 350–352 (1963). https://doi.org/10.1038/199350a0

[12] Clair C. Patterson PhD (1965) Contaminated and Natural Lead Environments of Man, Archives of Environmental Health: An International Journal, 11:3, 344-360, DOI: 10.1080/00039896.1965.10664229

[13] Needleman ENVIRONMENTAL RESEARCH, SECTION A 78, 79—85 (1998)

[14] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[15]  Unknown. SMOKING AND HEALTH PROPOSAL. 1969. Brown & Williamson Records; Minnesota Documents; Tobacco Industry Influence in Public Policy; Master Settlement Agreement. Unknown. https://www.industrydocuments.ucsf.edu/docs/psdw0147

[16] Exempel: Needleman et al, N Engl J Med 1979; 300:689-695 DOI: 10.1056/NEJM197903293001301; Gottesfeld, Front Public Health. 2015; 3: 144 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4434842/

[17] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs

Den på 1970-talet framväxande nyliberalismen och viljan att minska statens roll och ge företagen mer makt i samhället var förstås inte den väg många inom både vänster- och miljörörelserna ville gå – för att uttrycka det diplomatiskt. Flera där ansåg väl snarare att det var storföretagen och de rika som var själva roten till det onda.

När Reagan och Thatcher tillträdde var inflationen väldigt hög och att bekämpa denna med bland annat höjda räntor, statliga åtstramningspaket och privatiseringar prioriterades. Många fick det svårt, arbetslösheten ökade och så även de ekonomiska ojämlikheterna, visualiserat nedan via den så kallade GINI-koefficienten (ju högre värde desto större ekonomisk skillnad mellan rika och fattiga). I USA sågs en dramatisk ökning i antal hemlösa under denna tid. Det tycks råda delade meningar om orsak och verkan bakom utvecklingen, men för den politiska vänstern var de nyliberlistiska idealen en självklar syndabock.

Bild: GINI-koefficienten mellan 1970–2020. Thatcher regerade mellan 1979–1990 och Reagan 1981–1989 (data från Världsbanken)

Motsättningarna har knappast blivit mindre av att en rad miljörelaterade rättegångar har gjort interna företagsdokument offentliga. Det finns flera exempel där bolagens ledningar varit fullt medvetna om de problem och risker som deras produkter och tillverkning utgjorde, men ändå struntat i att göra något åt dem.

Kemiföretaget Monsanto är ökänt i detta sammanhang och har blivit lite av ett rött skynke för många miljöaktivister. En hel del av de beskyllningar som hittas på nätet bör man ta med en rejäl nypa salt men det saknas verkligen inte uppseendeväckande detaljer i den enorma mängd dokument som blivit offentliga.

Monsanto tillverkade all PCB i USA under handelsnamnet Aroclor. Intern dokumentation visar till exempel att de länge hade varit medvetna om många av de problem som började synas i slutet på 1960-talet.[1] Både vad det gällde toxicitet och beständigheten i naturen.

Bild 8:1: Ann Arbor Sun, 1976-03-25[2]: https://aadl.org/node/201014

Det finns även exempel på riktigt cyniskt beteende. Resultatet från ett test i ett vattendrag utanför en av deras fabriker visade:

”Alla 25 fiskar förlorade jämvikten och hamnade på sidan efter 10 sekunder och alla var döda inom 3,5 minuter.”[3]

Vattenflödet var en biflod till en större flod där allmänheten fiskade och badade. Monsanto valde dock att inte säga något. Inte heller gjorde de något åt utsläppen.[4]

När amerikanska flottan skulle köpa ny hydraulvätska till sina ubåtar i slutet på femtiotalet, litade de inte på Monsantos försäkringar om att deras produkt var ofarlig. Istället utförde de egna tester med resultat att alla kaniner som fick produkten Pydraul påstruket på skinnet dog.[5]

Sören Jensen visade som redan beskrivits i kapitel 2:3 att PCB fanns överallt och andra kunde snart bekräfta hans resultat. Det blev dessutom allt tydligare vilka problem de orsakade. Men Monsantos spontana reaktion var inte att stänga ner produktionen så fort som möjligt. Man gjorde till och med ekonomiska kostnad-nytta-beräkningar där man ställde kostnaden för eventuella stämningar mot vinsten från en fortsatt tillverkning. Man tänkte krama ut så mycket det gick innan de oundvikliga förbuden kom.[6]

Saker som dessa ligger bakom mycket av miljöaktivisters misstro mot stora företag. För det finns fler exempel. 3M och DuPont var medvetna om miljö- och hälsoproblemen med sina fluorerade produkter (PFAS) i åtminstone fyra decennier innan det hamnade domstolen. De har också arbetat aktivt för att hemlighålla detta och för att fördröja regleringar.[7]

Det är samma typ av ”evighetskemikalier” som inte bryts ner i naturen och som kontaminerat dricksvattnet vid bland annat Kallinge i Sverige. Barnen där hade högre halter av denna typ av kemikalier i blodet än vad som uppmätts någon annanstans i världen. Nyligen uppmättes på Frösön likaså de högsta halter i skogssorkar som hittills uppmätts.

Något som bland annat toxikologen Mattias Öberg kallat den värsta miljöskandalen i Sverige i modern tid. Här dyker en person som omnämnts i kapitel 4 upp igen: kemisten Hans Palmstierna, en av de mest inflytelserika miljödebattörerna på 1960–70-talen. Öberg var anlitad som expert i rättegången om föroreningarna i Kallinge, han hittade dokument från 1968 där Palmstierna varnade för följderna av den ökade användningen av fluorerade ämnen, däribland brandskum som ligger bakom föroreningarna i Kallinge.[8]

Miljöpartiet bildades 1981 men det var mer av en positiv rörelse än en protestorganisation. Man tog avstånd från både höger och vänstersidorna i politiken och ville uppnå systemförändringar där samhället tog hänsyn till ekologins begränsningar. Man ansåg att det fanns andra värden än ekonomiska mätetal som var viktigare i livet. De ville uppnå frihet för individen, en frihet som inte gick riktigt hand i hand med den som beskrevs inom den då spirande nyliberalistiska synen på samhället där den ekonomiska tillväxten beskrevs som en förutsättning för att uppnå välfärd.

Miljöpartiet lockade en brokig skara människor, allt från akademiska nationalekonomer till den gängse nidbilden av miljökämpar. Journalister filmade gärna när medlemmar satt och virkade strumpor under deras konferenser som beskrevs som kaotiska jämfört med de etablerade partiernas. 1988 lyckades de bli invalda i riksdagen.

Under 1980-talet dominerades miljödebatten av två stora frågor: Utsläppen av svaveldioxid som skapade försurning och freoner som hotade ozonlagret (se efterkommande kapitel). Men det fanns en mängd andra incidenter som gjorde att miljörörelsen engagerade människor på den tiden.

Nedan följer några exempel:

1975En rejäl skandal började nystas upp i Sverige. Efter tips började myndigheter att gräva inne på företaget BT Kemis område i Teckomatorp. Man hittade upp mot tusen gamla tunnor med kemikalier och det skulle också visa sig att de fuskat med sina utsläppsiffror. Utredningen visade likaså hur makalöst tandlöst myndigheterna hade agerat i frågan. Inte ens när en ny vattentäkt anlades krävde de att fabriken skulle rena sina utsläpp.
En tjänsteman på Länsstyrelsen: ”Bolaget ljög om sitt avfall. De sade att det gick tillbaka i råvaruproduktionen och att det inte fanns något avfall att kontrollera. Vi litade på bolaget. Inte ens i vår vildaste fantasi trodde vi att det fanns människor som kunde bete sig på det här sättet.”[9]
Hälsovårdsnämndens ordförande uttalade sig: ”Tyvärr finns det folk som på lösliga grunder systematiskt svartmålar bolaget med överdrifter.”
Det visade sig att preskriptionstiden hade gått ut och bortsett från några skadestånd gick de ansvariga fria. BT Kemi försattes i konkurs, men innan det skedde hade företaget fört över sina tillgångar till sitt danska moderbolag med resultat att staten fick stå för saneringskostnaderna.[10]  
1976En kemifabrik i italienska Seveso exploderade och ett kemikaliemoln innehållande bland annat giftiga dioxiner spred sig. Tiotusentals djur dog. Olyckan ledde till de så kallade Sevesodirektiven, säkerhetslagar för kemitillverkning inom EU som gäller än idag.
 
1978En artikel i New York Times fick fyr på en skandal som börjat nystas upp åren innan. Ett kemiföretag hade sålt sin industritomt till kommunen för en dollar och meddelat att de begravt kemikalier där (enligt då gällande lagar).
Ett bostadsområde byggdes likafullt och kommunen beslutade att bygga en skola där. 25 år efter platsen slutat att användas som kemikaliedump bubblade en svart sörja fram i de boendes trädgårdar och källare. De klagade på stank och andra sjukdomssymptom.

Det visade sig finnas 21 000 ton kemikalier begravda där, många misstänkt cancerogena kemikalier. Redan nämnda miljöliberalen Richard Stroup och hans organisation PERC menade att detta var ett bra exempel på när bristande ägandeskap ledde till problem. Enligt dem hade företaget dumpat sitt avfall på ett säkert sätt och det var kommunen som sedan förstört de skyddande lervallarna. Hade någon haft ett personligt ägandeansvar skulle olyckan aldrig hänt menade de. ”Den statliga sektorn har inte den långsiktiga syn som äganderätten ger, och som leder till skydd av resurserna för framtiden.”[11]
Händelsen visade också på en vanlig stridsfråga när det kommer till kemikalieexponering. Hur bevisar man skadliga hälsoeffekter när det är svårt att bestämma exponeringsgrad och det är relativt få potentiellt drabbade (runt 6000 i detta fall) och de värsta effekterna syns först efter lång tid?
En uppföljande studie från 2008 konstaterade att det fötts ett signifikant ökat antal missbildade barn med lägre födelsevikt. Fler män dog i kronisk reumatisk hjärtsjukdom och akut hjärtinfarkt. Man såg också en ökad andel cancerfall i andningsvägarna. Men de lyfter fram de statistiska osäkerheterna på grund av det låga antalet fall. Det var ju också en observationsstudie, det vill säga hur stor själva exponering varit för avfallen fick uppskattas i efterhand.[12]  
1979Ett tåg med kemikalier spårade ur i Sturgeon USA. En vagn med Monsantotillverkad triklorfenol kantrade och orsakade ett stort kemikalieutsläpp. Det ledde till USA:s då längsta rättegångar. Mycket kom att handla om det fanns giftiga och cancerogena dioxiner i spillet.  
1979”Alla skräckscenarios moder” började ta form. Amerikanska National Academy of Sciences publicerade den så kallade Charneyrapporten: Carbon Dioxide and Climate: A Scientific Assessment. Dåtidens främsta klimatforskare hade utvärderat det vetenskapliga kunskapsläget i ungefär samma stil som IPCC senare skulle göra. Även om det fanns osäkerheter rådde det inga tvivel om att fortsatta koldioxidutsläpp skulle leda till en uppvärmning som drastiskt kunde ändra jordens klimat.  
1984Union Carbides kemifabrik i Bhopal, Indien exploderade och ledde till den dödligaste industriolyckan som inträffat. Den officiella dödssiffran är drygt 2500 men många menar att det är rejält i underkant. Över en halv miljon drabbades av gasutsläppet.  
1984Den svenske forskaren Christoffer Rappe utvecklade analyser för dioxiner och konstaterade nu att dessa fanns i svenska kvinnors bröstmjölk. Ett par år senare blev han först med att bevisa att den farliga kemikalien bildades vid klorblekning av papper och vid sopförbränning.
En intensiv strid om att avlägsna klor i pappersindustrin pågick under flera år vid denna tid. Det blev känt hur illa ställt det var i naturen utanför fabriker vid kust och vattendrag. Håkan Nordin, en kemist som var aktiv inom Greenpeace, ledde 1988 en aktion mot Vallviks pappersbruk i Söderhamn. Med hjälp av dykare började de plugga igen utloppsrören från bruket och inför journalisterna som samlats pressades fabriksledningen till att deklarera att de skulle göra något åt kloranvändningen. Det kan sägas vara något av ett startskott för en rekordsnabb omställning till klorgasfri blekning av papper i Sverige.  
1986Tankern Exxon Valdez gick på grund utanför Alaskas kust och orsakade ett enormt oljeutsläpp och en miljökatastrof vars effekter dröjt kvar i flera decennier. En studie från NOAA 2001 visade att 58 av de 91 undersökta platserna fortfarande var kontaminerade med olja.[13] Än i dag tycks det bråkas om området har återhämtat sig (Exxon hävdar det).  
1986Kärnkraftsolyckan i Tjernobyl inträffade och stora områden är utrymda än idag.

Det var ett axplock. 1988 drabbades västkusten dessutom av en algblomning i en omfattning som inte hade upplevts tidigare. Det var så allvarligt att mängder med fiskar och andra havslevande djur dog. Snart rapporterades även om att döda knubbsälar drev i land i tusental.

Ingen förstod vad som hände. Men självklart misstänktes miljöförstöring, gråsälar i Östersjön hade bevisligen drabbats hårt av PCB och liknande kemikalier. Snart upptäcktes döda knubbsälar även i andra europeiska länder som Tyskland och Nederländerna.

Nyheten väckte stort internationellt intresse och säldöden blev inte minst en symbolfråga i det svenska valkampanjandet. Miljöfrågan seglade upp till att bli den viktigaste frågan i valet vilket aldrig hade hänt tidigare. Många menar att det också var orsaken till att miljöpartiet lyckades komma in i riksdagen. Dåvarande språkröret Birger Schlaug menar dock tvärtom, de kom in trots säldöden. Partiet hade 8–10 procent i opinionsundersökningar under den föregående vintern. Säldöden hade fått de andra partierna att också prata miljö vilket tog väljare från Miljöpartiet, menade Schlaug.

Bara veckor innan valdagen presenterades dock vetenskapliga bevis för att sälarna dött i en virussjukdom.[14] Många tar detta som ytterligare ett bevis på den obefogade miljöalarmismen.

Men viruset var kanske inte hela sanningen. Osterhaus som identifierat viruset gjorde kompletterande försök där han matade sälkutar med fisk från Östersjön som innehöll dioxin. De fick nedsatt immunförsvar till skillnad från en kontrollgrupp som åt ”ren” fisk. Likaså visade skelettdelar från de döda sälarna tecken på benskörhet och ett nedsatt immunförsvar. Så viruset var huvudorsaken men att själva utfallet blev så dramatiskt kan ha påverkats av miljögifter.[15]

Grönlandssälar lever normalt i Barents hav och är beroende av lodda. I mitten av 1980-talet höll detta bestånd på att kollapsa på grund av överfiske. Det resulterade i att hundratusentals sälar simmade till norska kusten i jakt på mat. Några nådde ända ner till Skagerak och man tror att det kan ha varit så knubbsälar smittades. Många av grönlandssälarna bar på antikroppar mot det aktuella viruset – de var alltså själva immuna till skillnad från knubbsälarna.[16]

Det finns alltså bevis för att stora företag medvetet har hållit tyst om problem de varit medvetna om för att inte äventyra sin verksamhet. Detta är förstås en av anledningarna till att många inte tror att marknadskrafter och äganderätt är tillräckligt för att bekämpa miljöproblem. Jakten på kortsiktig ekonomisk vinst, menar de, är en för stark drivkraft när mäktiga intressen förlorar på att avbryta eller minska en verksamhet.

Att förlita sig på skyhöga böter och skadestånd som USA i hög grad gör inbjuder även till falskspel. Både från lycksökare som vill ha skadestånd och från de som riskerar att få betala, det vill säga företagen. I USA omsätter konsultfirmor som Exponent och Gradient jättebelopp genom att skriva vetenskapliga rapporter inför sådana här tvister. Och det finns makabra exempel på hur det här missbrukas.

En advokat skulle försvara ett företag mot stämningar från arbetare som fått mesoteliom, en speciell typ av cancer i lungorna särskilt kopplat till asbest. Han fick en idé om att skylla det på rökning. Men han behövde en vetenskaplig grund att stå på och den var obefintlig. Det fanns inga sådana konstaterade kopplingar trots att en mängd studier hade undersökt rökning och dess effekter på lungorna.

2008 kontaktade han Peter Valberg, en tidigare professor som då hade börjat jobba som konsult på Gradient Corporation. Han presenterade sin teori, Valberg svarade inom några timmar med kommentaren mycket spännande och ett bifogat förslag. Professorn skulle skriva tre vetenskapliga artiklar om den i princip påhittade teorin och få dem publicerade i vetenskapliga tidskrifter så att de kunde användas vid en rättegång.[17]

Den här typen av problematik finns runt de flesta omtalade kemikalier som har, eller riskerar att, förbjudas. Det här är extremt svårt att sätta sig in i, även för mig som kemist, och jag avundas inte de som ska fatta politiska beslut om sådan här saker. Det finns bra och dåliga studier, men vem ska man lita på? The Center for Public Integrity undersökte närmare 150 artiklar som Gradients mest profilerade forskare skrivit och 98 procent av dem kom fram till att den undersökta kemikalien var harmlös.

Var sida väljer gärna de som passar sina förutfattade meningar. Och det är inte så att miljöaktivister alltid har rätt och industrin alltid har fel och försöker mygla.

Man kan också välja att uttrycka saker på olika sätt. Många blir nog förskräckta av att höra att en förorening fördubblar risken för att drabbas av cancer (relativ risk). Men det låter kanske inte lika allvarligt om man informerar om att det innebär risken gått upp från att en till istället två personer per 100 000 invånare drabbas (absolut risk).

Forskare gjorde en stor studie om luftföroreningar från kolkraftverk i sex olika städer (Six Cities Study). De kom 1993 fram till en mycket signifikant påverkan på hälsan.[18] Forskarna var så pass förvånade över de klara resultaten att de var tvungna att försöka bekräfta uppgifterna med andra kompletterande data. 1995 stod det klart att den tydliga effekten kvarstod.[19]

Studierna fick inte särskilt mycket uppmärksamhet förrän EPA 1997 skulle införa hårdare utsläppslagar. Då fick en tredje part göra en omanalys av studien. Det tog tre år men de kunde bekräfta uppgifterna.

Men Gradients konsulter tyckte annorlunda. Fram till 2016 hade de publicerat 37 artiklar som motbevisade ovanstående studier. Allt finansierat av American Petroleum Institute, Navistar och International Carbon Black Association.

En av Gradients forskare vittnade i en rättegång och citerade sex studier som hon sa inte visade några skadliga effekter från sot. Två av dessa studier var finansierades av industrin. Författarna till de andra fyra studierna sade dock att deras resultat visst stödde de från Six Cities Study.[20]

Som sagt, vem ska man lita på? Det kan vara svårare än man tror.

Behövs de alarmistiska gräsrotsrörelserna? För det mesta krävs i alla fall en rejäl opinion för att få stora förändringar till stånd. Det gäller förstås även om man favoriserar marknadsanpassade lösningar. Många gånger reagerar nämligen inte de företag som riskerar att drabbas av regleringar med förståelse och erkännande av problematiken. Det finns många exempel på detta och blytillsatserna i bensin är ett bra exempel på hur de här processerna ofta har sett ut.

[1] a) Markowitz G. From Industrial Toxins to Worldwide Pollutants: A Brief History of Polychlorinated Biphenyls. Public Health Rep. 2018 Nov;133(6):721-725. doi: 10.1177/0033354918801578. Epub 2018 Sep 28. PMID: 30265822; PMCID: PMC6225882 b) Neslen, Arthur, Monsanto sold banned chemicals for years despite known health risks, archives reveal, The Guardian 2017-08-10 https://www.theguardian.com/environment/2017/aug/09/monsanto-continued-selling-pcbs-for-years-despite-knowing-health-risks-archives-reveal

[2] Grambau, Hugh, An Industrial Poison Lingers On…and On PCB: We May Never Get Rid of It  Ann Arbor Sun, 1976-03-25 https://aadl.org/node/201014

[3] Grunwald, Miachael. Monsanto Hid Decades Of Pollution, Washington Post 2002-01-01 https://www.washingtonpost.com/archive/politics/2002/01/01/monsanto-hid-decades-of-pollution/244d1820-d49d-4145-9913-35644a734936/

[4] Ibid

[5] Marin Agencies File Suit Against Monsanto Corporation https://www.marincounty.org/main/county-press-releases/press-releases/2022/cc-pcb-filing-090922

[6] Markowitz, G., Rosner, D. Monsanto, PCBs, and the creation of a “world-wide ecological problem”. J Public Health Pol 39, 463–540 (2018). https://doi.org/10.1057/s41271-018-0146-8

[7] A) Gaber N, Bero L, Woodruff TJ. The Devil they Knew: Chemical Documents Analysis of Industry Influence on PFAS Science. Ann Glob Health. 2023 Jun 1;89(1):37. doi: 10.5334/aogh.4013  B)Lerner, Sharon, The Intercept 2018-07-31 https://theintercept.com/2018/07/31/3m-pfas-minnesota-pfoa-pfos/

[8] Poddokumentären Mörkt vatten, del   Spotify dok. Bokförlaget Volante och produktionsbolaget Studio Olga.

[9] Rothenborg, Ole, Kampen mot BT Kemi Dagens Nyheter, 2008-03-21 http://www.dn.se/nyheter/sverige/kampen-mot-bt-kemi/

[10] Erland Mårald, Giftfabriken som sprängdes, BRÅ Rapport 2002:12 ISBN 91-38-31967-5

[11] Strout, Richard, Free market environmentalism, https://web.archive.org/web/20160405015942/http://www.nesgeorgia.org/files/free_market_environmentalism.pdf

[12] Love Canal Follow-up Health Study, State of New York, Department of Health, 2008 https://www.health.ny.gov/environmental/investigations/love_canal/docs/report_public_comment_final.pdf

[13] Short, Jeff, et al, The Exxon Valdez Oil Spill: How Much Oil Remains? NOAA 2001 https://apps-afsc.fisheries.noaa.gov/Quarterly/jas2001/feature_jas01.htm

[14] Osterhaus, A. D. M. E., and E. J. Vedder. ”Identification of virus causing recent seal deaths.” Nature 335 (1988): 20-20

[15] a) Intervju med forskare i radioprogrammet P3 Dokumentär Säldöden 2017-06-22; b) de Swart, R.L, Harder, T.C, Ross, P.S, Vos, H.W, & Osterhaus, A.D.M.E. (1995). Morbilliviruses and morbillivirus diseases of marine mammals. Infectious Agents and Disease, 4, 125–130. Retrieved from http://hdl.handle.net/1765/3551

[16] Ibid

[17] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals

[18] Dockery et al, An Association between Air Pollution and Mortality in Six U.S. Cities N Engl J Med 1993; 329:1753-1759, https://www.nejm.org/doi/full/10.1056/NEJM199312093292401

[19] Pope CA 3rd, Thun MJ, Namboodiri MM, Dockery DW, Evans JS, Speizer FE, Heath CW Jr. Particulate air pollution as a predictor of mortality in a prospective study of U.S. adults. Am J Respir Crit Care Med. 1995 Mar;151(3 Pt 1):669-74. doi: 10.1164/ajrccm/151.3_Pt_1.669. PMID: 7881654.

[20] Heath, David, Meet the ‘Rented White Coats’ Who Defend Toxic Chemicals, Vice News 2016-02-08 https://www.vice.com/en/article/8x3vjb/meet-the-rented-white-coats-who-defend-toxic-chemicals

Kapitel 6:4 – DDT och Aaron Wildavsky / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized13 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Under covidpandemin gjordes enorma vetenskapliga framsteg. Viruset identifierades snabbt. Analysmetoder och olika snabbtest togs fram. Vaccin utvecklades i rekordfart och började tillverkas i en enorm skala.

Men bristen på kunskap i kombination med det allvarliga läget blottade tydligt hur forskare är vanliga människor precis som alla vi andra. Stundtals var samtalet inte särskilt smickrande för akademin. Påhoppen haglade. Hastigt hopplitade studier och artiklar blev till sanningar. Professorer stod i tv och påstod bergsäkert – men utan vetenskapligt stöd – att munskydd var lika effektiva som vaccin.

I paniken som rådde tycktes några inom akademin välja bort den vetenskapliga metodiken för att istället anamma minsta uttalande som bekräftade ens egen uppfattning. Allmänheten valde snabbt sida. Konspirationsteorier och antivaccinpropaganda följde som ett brev på posten (ber om ursäkt för en metafor som i den digitala tidsåldern och ”effektiviseringar” kanske inte längre är användbar?).

Bortom de skrikande rubrikerna jobbade dock merparten av forskare på utan att dra de säkra slutsatser som ofta dryftades i sociala medier och i morgonstudior. De samlade in data och utvärderade. Hyfsat säkra slutsatser i komplexa frågor tar tid att få fram. Som det alltid ha varit.

Begreppet försiktighetsprincipen blev högaktuellt. Vilka åtgärder är egentligen berättigade för att undvika risk? Sannolikheten att åtgärder trots goda intentioner istället förvärrar situationen är långt ifrån försumbar när man inte har koll på orsak och verkan.

Jag hamnade i ett upprört meningsutbyte om detta när jag på Twitter kommenterade en text i Expressen. Inte för att jag hade en annorlunda åsikt i frågan om försiktighetsprincipen utan för att DDT togs upp som ett varnande exempel:

”Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade.”[1]

DDT är förmodligen miljödebattens främsta symbolfråga och argument likt dem ovan är vanliga. De dyker även upp i klimatdebatten med uppenbar avsikt att misskreditera miljörörelsen. Svenska tankesmedjan Eudoxa AB fick exempelvis tillåtelse av Competetive Enterprise Institute att översätta deras rapport Vad varje europé bör veta om global uppvärmning (2007) där de påstår:

”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”[2]

Ett makalöst populistiskt uttalande och jag återkommer snart till det.

DDT-frågan kopplas starkt till marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. Där lyfte hon riskerna med att sprida de enorma mängder bekämpningsmedel som då länge hade gjorts utan några djupare tankar på konsekvenser. Boken handlar dock långt ifrån enbart om DDT. Som redan har nämnts brukar boken anges som ett startskott för miljörörelsen. Vill man sänka förtroendet för denna blir Rachel Carson en självklar måltavla.

Och utsatt blev hon redan på sin tid.

Kemikalieindustrin försökte stämma henne och när det misslyckades satsade de 250 000 dollar på en PR-kampanj med syfte att svartmåla Carson och den vetenskap hon hänvisade till. Hon blev kallad hysterisk, ovetenskaplig och kommunist. Hon blev även påhoppad för att vara en ogift kvinna som tog sig i ton.[3]

Och trots att Carson inte argumenterade för ett totalstopp för bekämpningsmedel målades skräckscenarier upp av hennes opponenter (som sällan lyfts upp som överdriven alarmism i debatten på samma sätt som miljöargument ofta gör). White-Stevens, vetenskapsman och representant för kemiindustrin och American Cyanamid Company, förutspådde en dramatiskt återgång till den ”mörka tidsåldern” av svält, sjukdomar och död om användningen av bekämpningsmedel begränsades.[4]

Och tongångarna har knappast blivit bättre med åren. År 2007 lanserade Competitive Enterprise Institute webbsidan RachelWasWrong.com (Rachel hade fel). I ett pressmeddelande skrevs:

”Även om Carson kan ha menat väl, fick hennes retorik och anti-teknologiska åsikter förödande konsekvenser, särskilt för barn i Afrika. Vår webbplats innehåller fotografier av några barn som miste livet i malaria sedan DDT förbjöds. Vi ber att folk också kommer ihåg deras födelsedagar, med hopp om att det kommer att uppmuntra beslutsfattare att tänka om dåraktig och farlig politik.”[5]

Ett i mina ögon smaklöst tilltag. På samma sida hittas länkar till mängder med dokument och inlägg om varför kemikalier är bra och regleringar är dåliga.

På webbsidan JunkScience fanns ett räkneverk som räknade upp hur många som dog på grund av att DDT hade förbjudits. The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death.[6] Sidan drivs av Steven Milloy, som bland annat jobbat på Cato Institute, Competetive Enterprise Institute och Fox News (och är likaså en av de mer aktiva i klimatdebatten). Det verkar inte finnas ett enda utsläpp som är värt att reglera enligt honom.

Journalisten James Delingpole, även han en känd förvillare inom klimatdebatten, skrev 2014 på Breitbart News:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”[7]

Liknande artiklar har publicerats i en lång rad av världens större tidningar, om än inte lika tillspetsade. Men temat är klart: att DDT-förbudet inneburit massmord på oskyldiga människor. Nu hade artikeln i Expressen jag kommenterade inget med dessa extrema uttalanden att göra, däremot bygger resonemanget på samma felaktigheter. När jag påpekade detta fick jag till svar att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menade att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt). Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer menade han. Istället förespråkade han mer trial and error, det vill säga att man testar och agerar när problem uppstår. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. Svaret blev nej. Jag ska exemplifiera med fallet DDT varför han gör det alldeles för enkelt för sig. (I själva verket är det mesta i boken skrivet av Wildavskys studenter men han berättar i förordet att han aktivt medverkat till texterna och står för varenda ord i boken).

Huvudargumentet i både hans bok och i Expressenartikeln ”Att helt förbjuda DDT gjorde mer skada än nytta” är i realiteten en stor halmgubbe. För nej, det har aldrig funnits ett totalt förbud.

I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och även där var det fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar efter förbudet inom jordbruket 1972. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick långt efter detta förbud.[8] Produktionen av DDT var som högst 1962, åttiofem tusen ton per år, men volymerna sjönk sedan stadigt långt innan förbudet infördes.[9]

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall bara om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa exempelvis malaria. Länder som Indien införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden kommit, konstaterade att ”Som situationen är nu används DDT fortfarande i stor utsträckning, både inom jordbruket och för vektorkontroll [=bekämpa sjukdomsspridning], i vissa tropiska länder.”[10]

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Flera miljöorganisationer ville inkludera DDT i denna förbudslista. Men det blev inget totalförbud denna gång heller. WHO inkluderar numera DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds numera detta även av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet, ökad kostnad och även ett ökat antal malariafall. Men rent generellt korrelerar malariautbrotten inte särskilt bra med DDT-förbuden och den gemensamma nämnaren är inte brist på DDT.

En artikel i den vetenskapliga tidskriften Malaria Journal har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom sjuttiofem fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram.[11] Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000. En tredjedel berodde på att myggorna utvecklat resistens mot DDT, men nio av tio gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen på grund av bristande resurser vad det gällde sjukvård, distribution och så vidare. Enbart besprutning är inte tillräckligt.[12]

Att skylla problemen enbart på förbuden är helt enkelt ren och skär populism, men det passar bra in i världsbilden för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”. Det finns otaliga exempel på där återuppblossande malariaepidemier i fattiga länder inträffade långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.[13]

Ett par exempel förutom de som hittas i ovanstående referenser:

Peru: ”Tyvärr ökade malaria igen 1970 när myggor blev DDT-resistenta och finansieringen av malariakontrollprogrammet minskade.”[14]

Iran och flera grannländer: ” På grund av den dubbla resistensen hos An. stephensi mot DDT och dieldrin, användes malation IRS vid malariavektorkontroll i Iran sedan 1968.”[15]

Och på tal om resistens:

”År 1956 visade endast fem arter av dessa myggor resistens; i början av 1960 hade antalet stigit till tjugoåtta. I Västafrika, Mellanöstern, Centralamerika, Indonesien och Östeuropa innehåller de resistenta myggorna några mycket farliga malariavektorer.”[16]

Orden är Rachel Carsons.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bland annat tyfus), fästingar, husflugor och så vidare utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller de läkemedel som finns mot malaria.

Wildavsky diskuterar inte resistensproblemet alls i sin bok. Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen. Det finns åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad på grund av att sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen av DDT infördes redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom 1972.[17] Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen och fått politiker att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som var grunden som förbuden fattades på (men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen). Fyra vetenskapliga genomgångar gjordes på uppdrag av USA:s regering, alla fyra rekommenderade en utfasning av DDT:

(1) 1963, ”Use of Pesticides,” A Report of the President’s Science Advisory Committee (PSAC)
(2) 1965, ”Restoring the Quality of Our Environment,” A Report of the Environmental Protection Panel, PSAC
(3) 1969, Report of the Committee on Persistent Pesticides, Division of Biology and Agriculture, NRC, to the Agriculture Department
(4) 1969, Mrak Commission Report

DDT ersattes stegvis av nya medel som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT. Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall redovisas, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd. Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Aldrig tidigare har dock så många skadedjur med ett så brett spektrum av vanor och egenskaper ökat till skadliga nivåer efter applicering av något material, som har inträffat efter användning av DDT i äppelbesprutningsprogrammen.”[18]

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika skadliga för fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

Jag har i tidigare kapitel gett flera exempel när hela fiskpopulationer slogs ut efter DDT-besprutning (kapitel 2:4).

Wildavsky menar att det fanns få bevis för att DDT orsakade hälsoproblem för människor, och likaså att bevisen var svaga för negativ påverkan på vilda djur och växter. Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa allvarlig hälsopåverkan på människor. Ofta byggde dessa fynd på slutsatser utifrån djurförsök och enskilda kliniska fall. Det medger även WHO i exempelvis en rapport från 1979, även om det fanns flera studier som indikerade problem.[19] Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Och här märks också ensidigheten tydligt. Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människor kritiserades med rätta hårt redan då.[20] Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömupparnas siffror? Ja, det gör i alla fall ”regleringsskeptiker”, ett av deras vanligaste argument om att DDT inte påverkade djurlivet negativt kommer just från naturföreningen National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar. (Oftast hänvisas då till webbsidan Junk Science). De sägs nämligen visa att antalet fåglar ökade, inte minskade, under denna tid. Wildavsky nämner detta, men säger förvisso att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Både antal platser där dessa årliga räkningar utfördes och antalet fågelskådare hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. På 1930-talet stod 679 personer för räkningen som utfördes på 203 olika platser. Fyrtio år senare deltog 32 322 personer på 1320 olika platser.[21]

De hade på slutet av denna tidsperiod särskilt riktat in sig på att följa upp havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör. Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder av fåglar dog efter DDT-besprutningar. Här citat från en vetenskaplig artikel:

”Det finns betydande bevis för att DDT ackumulerats från kontaminerade daggmaskar och dödat ett stort antal vandringstrastar och andra trastar på 1950- till 1970-talen (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).[22]

(Vandringstrast heter i USA american robin och ska inte blandas ihop med european robin, den art vi kallar rödhake.)

Wildavsky påpekar vidare att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men ingen påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och som beskrivits i tidigare kapitel fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80 procent i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes). Det är en åsikt och inte fakta.

Återhämtningen av populationerna efter förbuden har också varit anmärkningsvärd. Men trots att det har gått femtio år sen förbudet så dör fåglar än idag på grund av DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). 2012 observerades fåglar i USA som dog i spasmer väldigt lika dem som DDT-drabbade fåglar visade förr. Det visade sig att dessa fåglar hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA.[23] I området fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Teorier har ofta svaga punkter: bioackumulering kan vara verklig, men …” och spekulerar sedan i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 1960-talet. Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Det finns mer att kommentera både från Wildavskys bok och diverse andra argument i samma stil som florerar på nätet, men jag nöjer mig så. Det bör återigen påpekas att Rachel Carson inte heller förespråkade ett totalstopp för användandet av bekämpningsmedel:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.

Praktiska råd ska vara ’Spraya så lite som du bara kan’ istället för ’Spraya till gränsen för vad du kan’. […] Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det är förståndiga ord om gäller i allra högsta grad än idag.

Wildavskys DDT-text är i mina ögon ett vetenskapligt haveri. Det kanske beror på att det var hans studenter som skrivit merparten och de var förstås mycket väl medvetna om sin handledares negativa inställning i frågor om statlig reglering och påverkades därav? Det är inte mina ord utan Wildavskys egna och en felkälla han själv diskuterar i introduktionen. Han trycker på hur han aktivt tagit del i produktionen och att de hade vänt och vridit på argumenten för att få ihop en objektiv text.

De hade även skickat de olika kapitlen på remiss till sakkunniga. Och här dyker han upp igen, Fred Singer – nestorn i att ifrågasätta vedertagen vetenskap inom en rad miljöfrågor (se kapitel 6:1). Han var en av dem som anlitats som expert. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas vetenskapliga råd (SEPP).

Ett kapitel i Wildavskys bok But is it true? handlar om klimatförändringarna och är minst lika vinklat som det om DDT beskrivet ovan. Han avvisar bevisen som klimatforskarna presenterat rörande mänsklig påverkan och lyfter i stället fram naturliga variationer som mera troliga orsaker. Han ifrågasätter till och med uppvärmningen med stöd av temperaturmätserier från enbart USA som utgör knappt två procent av världens yta.

Wildavsky skrev dessutom förordet till en bok av Robert Balling utgiven 1992 (The Heated Debate: greenhouse predictions versus climate reality) och avfärdar den globala uppvärmningen som ännu en av alla obefogade skrämselhistorier. Han riktar svidande kritik mot reglering av växthusgaser som enligt honom skulle leda till en avindustrialisering av USA och sänka ”vår levnadsstandard till urusla nivåer”. Den verkliga faran, menade han, kom från ”människor som vill kontrollera vårt beteende i den globala uppvärmningens namn”.[24]

Balling är för övrigt professor i geologi och har varit mycket aktiv i att bestrida IPCC:s slutsatser. Han har dessutom fått stora pengar från fossilindustrin.[25]

Det är förstås lätt att utmåla personer likt Wildavsky som att vara av industrin köpta vettvillingar som inte bryr sig om miljö och hälsa. Men det är att göra det lätt för sig. En hel del av Wildavskys inlägg om när försiktighetsprincipen kan ge motsatt effekt bör man naturligtvis ta åt sig av. Men det är symptomatiskt för den här debatten att en klick av akademiker ligger bakom en mängd så kallade skeptiska böcker och publikationer utgivna på libertarianska tankesmedjor och liknande.

Alla delar de en ganska extrem syn på regleringar och statens inblandning. Liksom den att i princip alla miljölarm är överdrivna och att vetenskapen där är korrumperad av forskare som bara fiskar efter statliga forskningsanslag. Personer som Fred Singer återkommer ständigt som referens och expert inom områden han själv inte har forskat i.

De måste förstås få ge ut vilka böcker och saluföra vilka åsikter de vill. Problemet är inte att de försöker påverka opinionen utan hur det görs. Men det bidrar naturligtvis till att det i miljöfrågor ofta kan vara mycket svårt att veta vem man kan lita på.

Nästa kapitel ->

[1] Zander, Joakim Åtgärdernas effekter kan bli värre än viruset, Expressen 2020-03-19 https://www.expressen.se/kultur/atgardernas-effekter-kan-bli-varre-an-viruset/

[2] Murray, Iain, Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, Eudoxa AB, 2007 https://web.archive.org/web/20070110100915/http:/www.eudoxa.se/content/archives/klimatet.pdf

[3] Robin McKie, Rachel Carson and the legacy of Silent Spring, The Guardian 27 maj 2012 https://www.theguardian.com/science/2012/may/27/rachel-carson-silent-spring-anniversary

[4] Lear, Linda J. “Rachel Carson’s ‘Silent Spring.’ (sid 18)” Environmental History Review, vol. 17, no. 2, 1993, pp. 23–48. JSTOR, https://doi.org/10.2307/3984849. Accessed 15 Nov. 2023.

[5] Morrison, Riachard, Competitive Enterprise Institutes webbsida 2007-05-21 https://cei.org/blog/rachel-was-wrong/

[6] The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death http://junksciencearchive.com/malaria_clock.html

[7] Delingpole, James, Google celebrates the 20th-century’s greatest female mass murderer Rachel Carson, Breitbart 2014-05-27 https://www.breitbart.com/europe/2014/05/27/google-celebrates-the-20th-century-s-greatest-female-mass-murderer-rachel-carson/

[8] Excerpt from DDT, A Review of Scientific and Economic Aspects of the Decision To Ban Its Use as a Pesticide, prepared for the Committee on Appropriations of the U.S. House of Representatives by EPA, July 1975, EPA-540/1-75-022 https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[9] https://web.archive.org/web/20211125124535/https://wwwn.cdc.gov/TSP/ToxProfiles/ToxProfiles.aspx?id=81&tid=20

[10] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[11] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[12] Greenwood, B., Mutabingwa, T. Malaria in 2002. Nature 415, 670–672 (2002). https://doi.org/10.1038/415670a

[13] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[14] Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303

[15] Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

[16] Carson, Rachel, Silent spring II, New Yorker, 1962-06-23, https://www.newyorker.com/magazine/1962/06/23/silent-spring-part-2

[17] DDT Regulatory History: A Brief Survey (to 1975), US Environmental Protection Agency  https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[18] Baker, Howard, Spider Mites, Insects, and DDT, Yearbook of Agriculture 1952, National Agricultural Library Digital Collections  https://naldc.nal.usda.gov/download/IND43894268/PDF

[19] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[20] Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

[21]Per Dr. Gary Langham, Audubon Chief Scientist https://timpanogos.blog/2015/08/26/audubon-christmas-bird-count-issue-eagles-did-not-prosper-during-the-time-of-ddt/

[22] Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098

[23] https://www.sciencenews.org/article/ddt-lingers-michigan-town

[24] Hansson, S.O. Social constructionism and climate science denial. Euro Jnl Phil Sci 10, 37 (2020). https://doi.org/10.1007/s13194-020-00305-w

[25] Desmogs websida: https://www.desmog.com/robert-c-balling-jr/

Kapitel 6:2-3 Sanningssägarna och Julian Simon

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:2 Sanningssägarna

”Jag har rätt och du har fel.”

Det berömda citatet är från Hans Rosling, den numera avlidna professorn i internationell hälsa, när han läxade upp en reporter i danska tv-programmet Deadline 2015.

Vi var många som fascinerades av Roslings föredrag och iver att berätta om att tillståndet i världen är så mycket bättre än vad vi oftast tror. Mycket på grund av medias rapportering. Som han sade till reportern i samma program: ”Fakta om konkreta händelser är ni bra på, men överblicken är ni dåliga på.”

Roslings bok Factfulness blev en formidabel succé och han blev känd som en sanningssägare i en värld av pessimister som vill måla allt i svart. En del har dock kritiserat honom för att skönmåla vissa förhållanden som försvinner i all statistik. Jag vet inte hur det är med den saken, däremot är det ganska vanligt att i miljödebatter påtala hur mycket bättre allt har blivit och att miljörörelsen ropar på vargen i onödan. Statistik och siffror slängs fram som bevis. Men det kan vara lömskt.

I den senaste rapporten från IPCC (AR6, WG1 2021) konstateras att ytan som utsätts för mark- och skogsbränder har minskat globalt. Det är fakta och används också i debatten som bevis för att klimatalarmisterna överdriver.

Men IPCC nämner också att det främst beror på att människor förändrat landskap och beteende, särskilt i Afrika. Det startas exempelvis allt färre avsiktliga markbränder i jordbruket. Nedgången handlar alltså inte om klimatet. IPCC konstaterar samtidigt att perioder med ”eldriskväder” ökat och att skogsbränder i den boreala zonen, alltså på våra breddgrader, har blivit både större och intensivare samt förekommer mer frekvent. Siffror är förstås både nödvändiga och användbara, men om man inte vet vad som ligger bakom dem kan de lätt bli missvisande.

6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon

Det behövs verkligen människor som går mot strömmen och som belyser saker från olika håll. Det gäller inte minst inom olika miljöfrågor där det som i alla andra komplexa frågor ibland överdrivs. En som fick rykte om sig att vara en sådan här optimistisk sanningssägare var ekonomiprofessorn Julian Simon (han var också senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute). Under 1980-talet blev han lite av en mediafigur och mycket populär i konservativa kretsar, uppskattad för sin skarpa kritik av miljöalarmister och domedagsprofeter.

I flera dödsrunor – han gick bort 1998 – nämns att han alltid backade upp sina påståenden med fakta. Han, liksom Rosling, pekade på allt i världen som bevisligen blivit bättre, trots alla larm om det omvända.

Jag tänker inte låtsas att jag kollat upp allt han har sagt och gjort under sin produktiva levnad, jag är övertygad om att han sa vettiga saker. Men det lilla jag har kontrollerat får mig att vilja justera uttrycket till att han kanske backade upp sina påståenden med uppgifter och siffror – inte alltid fakta som i att han redovisade en objektiv bild av situationen.

Som jag påpekat tidigare: Det jag ofta saknar i den här typen av allt-har-blivit-bättre-perspektiv är att de nästan aldrig bryr sig om att gå in på hur det blivit så mycket bättre. Man lämnas med intrycket av att bara för att vi sett en ekonomisk tillväxt och att forskare har identifierat ett problem så har alla miljöproblem löst sig som i ett trollslag. Allvarliga problem förringas av bara farten och det låter som att de knappt ens existerar eller aldrig ens har existerat.

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga.[1] Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet. Han var bland annat rådgivare åt Ronald Reagan och som redan nämnts en hård förespråkare för avregleringar och marknadsekonomi.

Om bly i bensin skrev Simon att en studie från 1979, som visat att barn tappade i IQ på grund av blyförgiftning, hade motbevisats. Han konstaterade att det trots detta inte kommit förslag på att återinföra blyad bensin. Som om regleringen av bly hade tillkommit enbart baserat på den studien. EPA byggde vid den här tiden sina slutsatser på nyare studier som påvisade dessa negativa effekter vid ännu lägre halter bly i blodet.[2] Det var känt vid tiden då Simon gav ut sin bok men han ignorerade uppenbarligen det. (Läs mer om hur blytillsatserna i bensin och kampen att få bort dem i kapitel 8.)

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna. Han pekade på hur skogsdöden i Europa inte hade berott på svavelutsläppen (vilket var sant, se kapitel 9). De få sjöar som drabbades av försurning kunde enkelt och billigt kalkas menade han. Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men hänvisade till ”sitt sunda förnuft” och till en person som redan nämnts i kapitel 6: fysikern Fred Singer. Simon skrev:

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…]

Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se F. Singer (1995).”[3]

Vid denna tid hade IPCC gett ut sin andra rapport men den ignorerade Simon alltså. Likaså kemi om ozonlagret som belönats med Nobelpris 1995. Med andra ord, en enorm mängd vetenskapliga publikationer förvandlades i ett huj till ovidkommande detaljer. Till förmån för Singers åsikter.

Simon kan sägas utgöra den direkta motpolen till biologen Paul Ehrlich som tidigare beskrivits. I mångt och mycket kan deras många dispyter beskriva själva kärnan i mycket av miljöfrågornas problematik.

Det är nyttigt och bra för en demokrati att det finns olika åsikter. Problemet är att många som anammat Simons syn på tillvaron valt att helt bortse från en enorm mängd forskning. Det handlar alltså inte om åsikter. Det är skillnad på att kritisera överdriven alarmism och att i ivern att förringa problematiken kasta ut barnet med badvattnet och framställa det som att det inte ens existerar ett problem. Helt i strid mot stora mängder empiriska studier.

Nästa kapitel ->

[1] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

[2] Lead, Lies And Data Tape, Newsweek, 1992-03-15 https://www.newsweek.com/lead-lies-and-data-tape-196554

[3] Simon, Julian, The Ultimate Resource 2 – with an Appreciation of Milton Friedman, 1996, ISBN 0-691-04269-1

Kapitel 6 – Akademiker reagerar mot miljörörelsen / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Kapitel 6: Akademiker reagerar mot miljörörelsen

6:1 Fysiker och miljövetenskap

”Klimathotsskepticismen” hade knappast kunnat växa sig så stark som den gjort särskilt i USA om det inte funnits välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För när till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det (det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet).

Noterbart är att några av de mest inflytelserika akademiska ”skeptikerna” har varit fysiker, oftast utan att själva vara klimatforskare. Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument. Med det sagt så har oljepengar bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och liknande. Det är också uppenbart att deras skepticism inte enbart gäller klimatfrågan utan miljörörelsens alarmism rent generellt.

Man behöver varken vara forskare eller ägna särskilt mycket tid på ”skeptiska forum” för att konstatera att många (inte alla) som förhåller sig tvivlande till klimatlarmen också har en ideologisk övertygelse om att vara emot (överdriven) statlig kontroll. Det gäller även forskare. Meteorologen Roy Spencer, en av de mest kända IPCC-kritikerna, har till och med skrivit en bok om den fria marknadens förträfflighet (Fundanomics: The Free Market, Simplified, 2011):

”Regeringens huvudsakliga roll i ekonomin är att se till att människor spelar schyst … och sedan hålla sig ur vägen.”[1]

Tre kända fysiker startade 1984 tankesmedjan George C. Marshall Institute (GMI), som varit helt central i klimatdebatten. De tre forskarna var:

• Frederick Seitz (tidigare bland annat ordförande för USA:s Vetenskapsakademi)
• Robert Jastrow (tidigare chef för Goddard Institute for Space Studies)
• William Nierenberg (tidigare chef för Scripps Institution of Oceanography).

Som synes var de inga akademiska blåbär. Tvärtom var deras meritlistor digra och de var erkänt skickliga inom sina områden. Till en början låg tankesmedjans fokus på att försvara uppbyggnaden av USA:s så kallade Star Wars (SDI), det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter med mera. Jastrow uttryckte i National Review 1987 sin oro över att USA inte hängde med i kapprustningen och att USA bara hade fem år på sig innan det kunde vara för sent och ryssarnas skulle få makten att diktera villkoren (det är sällan jag ser att denna typ av alarmism lyftas fram och förlöjligas i debatten på samma sätt som det görs med miljöargument). USA lade ner SDI-projektet 1993 till dessa tre akademikers förtret.

1989, året efter att IPCC startades, drog GMI igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De fokuserade på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade att människans utsläpp av koldioxid inte var mycket att oroa sig för. Seitz skrev 2001 på tankesmedjan Heartland Institutes hemsida:

”[V]etenskaplig fakta visar att de temperaturförändringar som observerats under de senaste 100 åren till stor del är naturliga förändringar och inte orsakade av koldioxid producerad av mänskliga aktiviteter.”[2]

De menade att människans bidrag var marginellt i jämförelse med påverkan från naturliga solcykler och liknande. I princip allt som GMI har hävdat genom åren anser IPCC idag vara motbevisat med, som de anger, stor säkerhet.

George Bush hade 1988 gått till val på att ta tag i klimatproblemen och få ner koldioxidutsläppen. Men när han väl fick makten kom denna iver av sig. Det verkar inte bättre än att hans administration satte större tilltro till Marshall Institutes fysiker än till IPCC. Enligt GMI själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som kom att dominera i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992).[3] Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport år 1990. Med referens till GMI rapporteras han ha sagt:

‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[4]

För att förstå hur det blivit så måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre vetenskapsmän hade haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Deras karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Alla tre har varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var likaså vetenskapliga rådgivare åt Nato på 1960-talet.

De deltog också i en radda statligt tillsatta kommissioner och vetenskapliga utredningar, de satt med i diverse rådgivande grupperingar åt olika regeringar och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Trion var en del av ett litet antal kärnfysiker som dominerade kontakten mellan regering och vetenskapen.[5] Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och dess inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid och fick stor del av de statliga forskningsanslagen. Men det skulle bli ändring på det.

I början på 1960-talet började som sagt miljölarmen hagla och i spåren av Vietnamkriget växte även fredsrörelsen fram. Allt detta återspeglades förstås i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Miljörörelsen oroade sig även över kärnkraften, och de fick förstås vatten på sin kvarn i och med Harrisburgincidenten 1979.

Forskningsanslag riktades allt mer om från dyra ”fysikaliska projekt”, till annan, ofta miljöinriktad forskning. I princip riktade alltså vänstern och miljörörelsen skarp kritik mot merparten av det som de tre GMI-forskarna ägnat hela sina karriärer åt.

1973 instiftades även Congressional Office of Technology Assessment som skulle ge kongressen mer insikt och kunskap om vetenskap som stöd i olika policybeslut. I praktiken innebar det att tidigare vetenskapliga rådgivare tappade makt. Det inkluderade de tre fysikerna som spelat en huvudroll i detta nätverk under lång tid.

Seitz har i sina memoarer, liksom i intervjuer med forskaren Myanna Lahsen, vittnat om hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande.[6] Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd. Tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu i allt högre grad skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till miljörelaterade vetenskapsområden som exempelvis klimatvetenskapen.

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de avfärdar. GMI:s rapporter dömer även ut den Nobelprisade vetenskapen som visat att freoner påverkar ozonlagret och kunde leda till ökad risk för hudcancer på grund av ökad UV-strålning. Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar mot vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning. Nierenberg uttalade sig om användandet av DDT och kampen mot malaria:

”Varför argumenterar de emot det? Tja, insekterna visar resistens mot DDT. Jaså, okej, visa mig bevisen. Jag kan inte hitta dem.”[7]

Men bevisen för att insekter utvecklade resistens mot DDT var överväldigande redan då. Först upptäcktes det i Grekland 1947 och sedan på många andra platser.[8] Just DDT-frågan har en speciell plats i miljödebatten, se kapitel 6:4.

Det bör påpekas att det verkligen inte saknas fysiker som accepterar vetenskapen bakom klimatförändringarna. Snudd på alla relevanta akademiska institutioner världen över, även de inom fysik, har aktivt uttalat sig om att IPCC:s slutsatser är att lita på.[9] Dessutom, det saknas heller inte vetenskapliga bemötanden och motbevis till de åsikter som de omnämnda fysikerna salufört.

Norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever, som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI, blev 2008 inbjuden till en konferens om just klimatvetenskapen. Liksom GMI-trion hade inte heller han ägnat sig åt klimatforskning men efter en halv dags googlande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet vid fotknölarna. Han inledde sitt föredrag med orden:

”Jag är egentligen inte särskilt intresserad av global uppvärmning. Som de flesta fysiker tänker jag inte så mycket på det. Men 2008 var jag med i en panel här om global uppvärmning och jag var tvungen att lära mig något om det. Och jag tillbringade en dag eller så – en halv dag kanske på Google, och jag blev förskräckt över vad jag såg.”[10]

Man undrar hur det hade låtit om andra forskare dundrat in på Giaevers expertisområde och sågat allt han gjort med stöd av lite googlande. Giaever är med i norska Klimatrealisterne som är väldigt aktiva i att motarbeta IPCC:s slutsatser. Han menar att den globala uppvärmningen har blivit en religion och lämnade därför American Physical Society (som anser att bevisen för klimatförändringarna är obestridliga).[11]

(Och på tal om Nobelpristagare och klimatet. The National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine publicerade 2021 ett upprop som manade till skyndsamt agerande i klimatomställningen. Det har signerats av en bra bit över hundra Nobelpristagare[12].)

Fred Singer (gick bort 2020) har varit den kanske mest aktiva IPCC-kritikern i hela debatten. Han ligger exempelvis bakom bildandet av NIPCC – en organisation driven av konservativa tankesmedjor som sammanställer omfattande rapporter likt de IPCC tar fram. Dock med slutsatser som är IPCC:s antiteser. Klimatforskaren Lennart Bengtsson har recenserat en av deras rapporter:

”Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”[13]

Även Singer var fysiker med digra meriter liksom Seitz och kompani. Inte heller han nöjde sig med att såga klimatvetenskapen utan en rad andra ”miljövetenskapliga frågor” som den om freoner och ozonlagret och svavelutsläpp och surt regn. Han är listad som expert eller senior fellow vid en lång rad olika tankesmedjor, men startade 1990 sin egen Science and Environmental Policy Project (SEPP). Seitz var för övrigt länge ordförande i SEPP:s styrelse. Som ni kommer märka i efterföljande kapitel har Singer varit en helt central figur i de flesta stora miljödebatterna åtminstone sedan 1980-talet.

I Sverige hittar vi Tor Ragnar Gerholm med liknande profil. Han var professor i kärnfysik och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien och deltog i samhällsdebatten på många plan, även i ämnen långt utanför sitt eget expertisområde (han gick bort 2007). Han framställs som en teknikoptimist som inte hade mycket till övers för den undergångsretorik som användes av miljörörelsen. Även han ifrågasatte vetenskapen bakom klimatförändringarna och satt i SEPP:s vetenskapliga råd.

Så vem är jag att döma ut dessa meriterade forskare? Ingen alls. Det är naturligtvis inte mina egna kunskaper jag lutar mig emot. Återigen: Att ”lyssna på enskilda forskares åsikter” är väsensskilt från att ”lyssna på forskningen”. Det kommer alltid att finnas enskilda akademiker som har avvikande åsikter. Det är en helt annan sak att backa upp dessa åsikter med vetenskapliga studier och empiriska bevis. Och det saknas verkligen inte observationer och motbevis för de ovan nämnda fysikernas påståenden. Exempelvis menade Fred Singer 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att det inte skulle synas någon betydande uppvärmning under en förutsebar framtid.[14] Något han upprepade i ett föredrag så sent som 2016.[15]

Huvudsyftet med ovanstående var att visa på orsaker som har påverkat den framgångsrika kampanj som länge förts mot IPCC och en enorm mängd forskningsresultat. I senare kapitel kommer det bli än mer uppenbart vilket inflytande de har haft.

Och när vi är inne på George C Marshall Institute: tankesmedjans före detta chef, Matthew Crawford skrev 2009 en essä om sin tid där:

”… vissa perversiteter blev uppenbara när jag kom in på jobbet. Det krävde ibland att jag resonerade bakåt, från önskad slutsats till lämplig utgångspunkt. Organisationen hade intagit vissa ståndpunkter, och det fanns vissa fakta som den var mer förtjust i än andra. Som galjonsfigur framförde jag argument som jag inte helt köpte själv. Vidare verkade min chef vara inställd på att omskola mig enligt en viss kognitiv stil – den i företagsvärlden, från vilken han nyligen kom. Den här stilen krävde att jag projicerade en bild av rationalitet men inte ägna mig för mycket åt faktiska resonemang.”[16]

Nästa kapitel ->

[1] Spencer, Roy, hans egen blogg 2011-07-04 https://www.drroyspencer.com/2011/07/fundanomics-the-free-market-simplified/

[2] Seitz, Frederick, Do people cause global warming?, Heratland Institute 2001-12-01 https://archive.is/fUxPU#selection-799.1-799.32

[3] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[4] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change.

Manchester University Press, Manchester & New York.

[5] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[6] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[7] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[8] LIVADAS GA, GEORGOPOULOS G. Development of resistance to DDT by Anopheles sacharovi in Greece. Bull World Health Organ. 1953;8(4):497-511. PMID: 13066984; PMCID: PMC2554166.

[9] Se exempelvis lista på min blogg 25 april 2019 https://mathsnilsson.se/2019/04/25/trott-pa-gretor-och-kulturprofilers-prat-om-klimatet/

[10] Giaever, Ivar, föredrag vid Lindau Nobel Laureate Meetings: The Strange Case of Global Warming, 2012-07-02 https://www.mediatheque.lindau-nobel.org/videos/31259/the-strange-case-of-global-warming-2012

[11] Philip Sherwell, Scientist quits over climate ‘religion’, The Sidney Morning Herald 26 sep 2011 https://www.smh.com.au/world/scientist-quits-over-climate-religion-20110925-1kru9.html

[12] The National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine, Our Planet, Our Future

An Urgent Call for Action 29 apr 2021 https://www.nationalacademies.org/news/2021/04/nobel-prize-laureates-and-other-experts-issue-urgent-call-for-action-after-our-planet-our-future-summit

[13] Bengtsson, Lennart, Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport. Uppsalainitaivet 2011-09-11 http://uppsalainitiativet.blogspot.com/2011/09/lennart-bengtsson-om-nipccs-nya.html

[14] Fred Singer, Voice of America från 2001, https://www.youtube.com/watch?v=COt6_nd0E-A

[15] 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU

[16] Crawford, Matthew “The Case for Working With Your Hands,” New York Times, May 21, 2009-05-24. Archived August 15, 2015 https://web.archive.org/web/20150815185420/http:/www.nytimes.com/2009/05/24/magazine/24labor-t.html?_r=4&em=&pagewanted=all&

Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

1929 brakade Wall Street-börsen in i väggen och drog hela världsekonomin med sig i fallet. Ekonomen John Maynard Keynes åsikter om att staten skulle kontrollera marknaden hårdare blev dominerande.

På andra sidan åsiktsstaketet fanns ekonomer som Friedrich Hayek som menade att staten gjorde marknaden mindre effektiv och förhindrade värdeskapande. Det var enligt honom inte bara dåligt ur en ekonomisk synvinkel, det kunde även leda till politisk totalitarism.

1947 bildade Hayek organisationen Mont Pelerin Society (MPS) tillsammans med en rad andra nyliberala tänkare som skrivit in sitt namn i historien som exempelvis Karl Popper, George Stigler och Milton Friedman. De förespråkade mer frihet, frihandel med ett minimum av statliga regleringar samt lägre skatter. Åtta medlemmar av MPS har i skrivande stund fått Ekonomipriset till Nobels minne. Flera av dessa var nationalekonomer vid universitetet i Chicago som bidragit med flest pristagare genom åren. De har gett upphov till vad som brukar kallas Chicagoskolan som haft stor påverkan på samhällsdebatten och sägs ha influerat mycket av Världsbankens och Internationella Valutafondens policyrekommendationer.

En brittisk man vid namn Anthony Fisher läste Hayeks bok Vägen till träldom och blev eld och lågor. Han ville sprida budskapet och sökte upp Hayek i London 1945. Av honom fick han rådet att inte ta den politiska banan utan att istället starta en fri organisation som kunde forska och nå ut till intellektuella på ett annat sätt än vad politiker kunde.

1954 blev Fisher invald i MPS och året därpå startade han och en vän tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA) som långt senare skulle ha en väldigt aktiv roll i klimatdebatten. De publicerade en mängd rapporter som försökte sälja in fördelarna med deras syn på en fri marknad. Men på det stora hela förde de länge en ganska undanskymd tillvaro.

Sedan kom 1970-talet och samtidigt som världsekonomin började hacka infördes en lång rad lagar för att skydda miljön. Tillväxten avtog, oljeembargon och energikriser satte hård press på västvärlden. Politiker sökte lösningar och Keynes åsikter om hur ekonomin skulle skötas mötte allt hårdare motstånd. Tankar om en marknadsliberal samhällsordning växte sig allt starkare. En av dess främste förespråkare var Milton Friedman som 1976 belönades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I en berömd artikel från 1970 i New York Times argumenterade han för att företagens enda mål var att tjäna pengar åt sina ägare så länge de följde lagen och inte bedrev bedrägeri eller bedräglig reklam.[1] Han menade att företagsledare som tog andra hänsyn än att maximera vinsten (som till exempel miljö, social rättvisa eller välgörenhet) bröt mot sitt kontrakt med ägarna och använde deras pengar för sina egna syften.

Den förhärskande uppfattningen att miljön måste skyddas via förbud och förmaningar och att människors konsumtion var på väg att förgöra hela vår existens ifrågasattes av denna marknadsliberala rörelse. Mänskligheten skulle inte offra sig och hålla välfärden tillbaka. De miljörelaterade problemen löstes bäst genom utveckling och tekniska framsteg menade de. Och en förutsättning för detta byggde på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

En lika bärande del av resonemanget var äganderätten. Med ett tydligt privat ägandeskap får ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Om någon förorenar någon annans mark eller riskerar deras hälsa kan de hållas ansvariga i domstol. Dessa tankegångar ligger bakom de gigantiska skadestånd som ofta utdöms i USA – de är till för att avskräcka och för att företag ska ha kontroll på sin verksamhet.

Detta var även tankesmedjan IEA:s melodi. De hade ett mer eller mindre färdigförpackat alternativ till den då rådande ekonomiska politiken: Sänk skatterna och låt marknaden sköta det den gjorde bäst med ett minimum politisk inblandning.

Fisher hade visioner och åkte till USA. Där träffade han oljemagnaten Charles Koch som delade samma tankar om hur ett friare samhälle kunde skapas: genom att påverka politiken via tankesmedjor. 1974 startades Charles Koch Foundation, som 1977 blev Cato Institute – som senare också skulle spela en stor roll i klimatdebatten.

I USA var då de libertarianska tankesmedjorna Heritage Foundation och American Enterprise Institute redan verksamma. Fisher startade 1981 Atlas Economic Research Foundation som numera heter Atlas Network – ett internationellt nätverk som idag samlar upp mot 600 frimarknadsorienterade tankesmedjor. Timbro, som i sin nuvarande form bildades 1978, är en av dem.

Dessa organisationer har stundtals haft ett enormt inflytande på politiken i USA. Ett tydligt exempel är när Ronald Reagan blev president 1980. Heritage Foundation hade då lagt ut en miljon på att engagera över tvåhundra personer för att sätta samman ett tretusen sidor långt policydokument. Flera av Heritages medarbetare fick ta plats i Reagans administration[2] och upp mot 60 procent av de tvåtusen förslag som getts i rapporten sägs har genomförts under Reagans styre.[3]

En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Reagan-administrationen utnämnde Stroup till chef för Office of Policy Analysis vid inrikesdepartementet. Han var dessutom knuten till tankesmedjorna Independent Institute och Cato Institute.

Även Storbritannien anammade som bekant dessa strömningar i och med att Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Under 1980-talet växte liknande konservativa och libertarianska smedjor fram som svampar ur marken: George C Marshall Institute (1984), Heartland Institute (1984), Competitive Enterprise Institute (1984), Independent Institute (1986) och så vidare. Dessa tankesmedjor har också varit den huvudsakliga motorn i maskineriet i att ifrågasätta IPCC och den vedertagna vetenskapen bakom klimatförändringarna.

Mycket i denna värld tycks vara helt tvärtom jämfört med den gängse bilden av vad till exempel besvärande intressekonflikter innebär. Trumps administration ändrade EPA:s vetenskapliga råd i grunden och andelen industrianknutna experter fick en markant ökad andel av platserna. Det fanns långt gångna planer på att helt utesluta forskare som fått forskningsanslag från staten. Bland många tongivande nyliberala klimatdebattörer (långt ifrån alla dock) är det nämligen inte forskare knutna till näringslivet som har besvärande intressekonflikter utan de som är beroende av statens pengar.

Ja, man kan nog påstå att många av dessa organisationer utgjort miljörörelsens motpol i hart när varenda stor miljöfråga som existerat sedan 1980-talet. Det ska inte tolkas som att tankesmedjorna är en helt homogen massa med identiska åsikter. Inte heller som att de struntar i miljön. Men de har en helt annan värderingsgrund när det gäller risker och vilka åtgärder som kan rättfärdigas jämfört med miljörörelsen. Men kanske framförallt, de har i många fall haft helt olika uppfattningar om vad vetenskapen faktiskt säger. Och det skulle jag vilja påstå är ingen slump.

De marknadsliberala tankesmedjorna omsätter stora summor. Forskaren Robert Brulle gick igenom amerikanska skatteredovisningar för 91 organisationer som varit aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser. Mellan åren 2003 och 2010 hade de sammanlagt en årlig inkomst om 900 miljoner dollar.[4] En hel del av detta har kommit från oljeindustrin och konservativa stiftelser, men väldigt mycket kommer från anonyma finansiärer via konservativa stiftelser, så kallade dark money.

Och många är inte blyga med att de vill stöpa om hela samhällsstrukturen. I mitten på 1990-talet skrev vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation till och med en essä om hur det skulle gå till: Structure of Social Change:[5]

-Steg ett: donera pengar till universiteten för att skapa ”intellektuell råvara”.

-Steg två: donera pengar till tankesmedjor som processar ”råvaran” till en användbar form för att skapa opinion.

-Steg tre: donera pengar till ”gräsrotrörelser” som propagerar för en mindre stat och bantad statlig välfärd och liknande. Dessa agerar som säljarkår och för att få politiker att tro att det finns ett brett stöd hos allmänheten.[6]

Det finns naturligtvis miljardärer och filantroper på andra sidan åsiktstaketet som också vill förändra världen. Rockefeller Foundation donerar också stora pengar till USA:s kända universitet och ger bidrag till olika miljöprojekt och organisationer. De är likaså engagerade i klimatfrågan. Rockefeller hade också del i hur FN utformades efter andra världskriget och beskylls därför ofta för att ligga bakom FN:s klimatpanel – alltså i linje med vad exempelvis familjen Koch gör fast ”på andra sidan”. Är det så mycket bättre?

Det finns dock en stor skillnad här. Det är mycket väl dokumenterat hur många av de ovan nämnda tankesmedjorna i decennier gått på tvärs med en enorm mängd vetenskapliga studier. Det handlar inte om detaljer eller om att nyansera debatten utan ett systematiskt arbete för att förvilla med en tydlig, och dokumenterad, agenda. Där finns också mycket besvärande intressekonflikter då det till stor del finansierats av personer, företag och organisationer med stora ekonomiska intressen i frågan. Min bok Spelet om klimatet beskriver hur detta har gått till och naturligtvis finns det enormt mycket information att inhämta på andra håll om detta. Det blir mer om det i senare kapitel.

Men, påpekar vän av ordning, även de nämnda tankesmedjorna hänvisar ju till professorer och andra akademiker. Och marknadsliberaler är självklart inte onda människor som helt avsiktligt vill utplåna jordens djur och växtliv. De menar ju också att de har vetenskapen på sin sida. Hur går detta ihop?

Ja, det sätter fingret på den springande punkten i många andra stora miljödebatter och då särskilt klimatfrågan. Att miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor förespråkar olika lösningar är inte kruxet, det handlar om att de ofta har haft helt olika syn på om det ens existerar ett problem eller inte. Och att det har funnits meriterade akademiker som drivit de ”klimathotsskeptiska kampanjerna” har varit en helt avgörande faktor till att de blivit så framgångsrika.

Även detta går, åtminstone delvis, att spåra till 1970-talets reaktion mot den växande miljörörelsen. För det var inte bara i de ekonomiska och politiska kretsarna denna uppstod. Det var definitivt inte alla professorer som var nöjda med den ”larmande miljömedvetenheten”, dess undergångsretorik och vad som många uppfattade som ren teknikfientlighet.

Nästa kapitel ->

[1] Friedman, Milton, A Friedman doctrine‐- The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits, New York Times 1970-09-13 https://www.nytimes.com/1970/09/13/archives/a-friedman-doctrine-the-social-responsibility-of-business-is-to.html

[2] Stahl, Jason Right Moves: The Conservative Think Tank in American Political Culture Since 1945, 2016, ISBN: 978-1-4696-2787-8

[3] Edwards, Lee (1997). The Power of Ideas. Ottawa, Illinois: Jameson Books. pp. 41–68. ISBN 0-915463-77-6.

[4] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[5] Lennon, The Koch network’s integrated strategy for social transformation, 2018-10-26, https://www.opensecrets.org/news/2018/10/the-koch-networks-integrated-strategy-for-social-transformation/  Kopia hittas här: https://kochdocs.org/2019/08/19/1996-structure-of-social-change-by-koch-industries-executive-vp-richard-fink/

[6] Felicity Lawrence, Rob Evans, David Pegg, Caelainn Barr and Pamela Duncan, How the right’s radical thinktanks reshaped the Conservative party, The Guardian 2019-11-29 https://www.theguardian.com/politics/2019/nov/29/rightwing-thinktank-conservative-boris-johnson-brexit-atlas-network

Kapitel 4 – Miljörörelsen vaknar – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

Med tanke på allt som hände på miljöfronten under 1960-talet är det som sagt inget konstigt att människor ville göra något åt problemen. Och visst larmades det då om att mänskligheten stod på randen till att utrota sig själv, härvidlag ljuger inte tidigare nämnda Lomborg och andra debattörer. Många tongivande samhällsröster målade framtiden i mycket dystra färger.

Hans Palmstierna, docent i kemi och en av de mer inflytelserika miljödebattörerna på 1960-talet, gav 1967 ut boken Plundring, svält, förgiftning.[1] Han krävde att akuta åtgärder vidtogs innan ”timglaset runnit ut för mänskligheten”. Ett centralt tema på denna tid var att: ”hejda befolkningsökningen om människan skall överleva.” Tankegrunden bakom denna åsikt är inte svår att greppa, befolkningen hade ökat närmast exponentiellt. Så även konsumtionen av råvaror.

Det ledde i sin tur till samma enorma ökning av diverse utsläpp vars effekter nu började göra sig allt mer påminda. En fortsatt utveckling i samma takt skulle vara förödande menade personer som Palmstierna.

Tankebanor om att befolkningsökningen måste stoppas för att undvika en katastrof brukar ofta kallas malthusianism, uppkallat efter den brittiske prästen och statsvetaren Thomas Malthus. Hans teorier fick genomslag i början på 1800-talet och lever kvar i miljödebatten än idag, om än i något justerade ordalag.

Palmstierna målade dock inte allt i ett nattsvart mörker utan påpekade att problemen var lösbara och att en överdriven pessimism inte var till mycket hjälp. Hans bok nämnd ovan fick mycket uppmärksamhet i media vilket inkluderade inslag i dåtidens enda tevekanal.

Några forskare använde sig av en datamodell för att simulera en framtida utveckling med en exponentiell tillväxt av befolkning och förbrukning av råvaror och liknande. Hur de än försökte ändra parametrarna (teknikutveckling, kärnkraft, nya fynd av råvaror och så vidare) slutade det alltid förr eller senare med en kollaps av samhällsystemen med en drastisk försämrad välfärd som följd.

Resultatet presenterades i boken Tillväxtens gränser, utgiven av tankesmedjan Romklubben 1972. En bok som fick stor uppmärksamhet (och kritik) som jag återkommer till i senare kapitel.

En annan debattbok från den tiden var forskarantologin Människans villkor. Även den uppmärksammades i teve och inslaget inleddes med bilder på svältande barn från tredje världen med text som förkunnade: Världsbrand. Världssvält. Världsförgiftning. Allt ackompanjerat med en sjungen version av Gud som haver barnen kär.[2]

Internationellt såldes boken The Population bomb som gavs ut 1968 i ett par miljoner exemplar. Det var biologen Paul Ehrlich, senare professor vid Stanfords universitet, och hans fru Anne som skrev den. Även de slog larm om att vi stod inför en stundande katastrof om inget gjordes åt den exponentiellt ökande befolkningen, vilket i sin tur ledde till en ohållbar förbrukning av jordens resurser.

The Population bomb innehåller en del dramatiska ”spådomar”. Fyrtio år senare erkände Ehrlich själv att allt inte blev sanning.[3] Men ska man vara ärlig var det en hel del av Ehrlichs uttalanden som var rejält uppåt väggarna:

”Indien kan omöjligt föda tvåhundra miljoner fler människor 1980.”

”Den dag kan komma då världens överviktiga människor måste ge upp dieter, eftersom metabolisering av deras fettavlagringar kommer att leda till DDT-förgiftning. Men på den ljusa sidan är det klart att färre och färre människor i framtiden kommer att bli feta!”

Han lär också ha sagt: ”Om jag var en spelare skulle jag till och med satsa pengar på att England inte kommer att existera år 2000”[4]

I en essä från 1969 beskrev han hur en tänkbar framtid skulle se ut om inget gjordes åt utsläppen. Livet i haven skulle kollapsa, och runt 1977 skulle runt 50 miljoner människor dö i svält varje år. Den förväntade livslängden i USA skulle sjunka till fyrtiotvå år vid 1980 som ett resultat av cancerframkallande bekämpningsmedel. Befolkningen i USA skulle krascha och vara mindre än 23 miljoner människor 1999.[5]

Det är förstås tacksamma citat att använda i debatten om alarmism. Ehrlich vidhåller dock att huvudbudskapet i boken fortfarande är sant, att den takt som människan förbrukar jordens resursers och förstör naturen kommer få förödande effekter.

Och visst fick de här dystra framgångsprofetiorna stor plats i media. Ehrlich var med i flera radio- och teveprogram. exempelvis i tjugo avsnitt av den populära Johnny Carsons The Tonight Show. Likaså var han en populär föredragshållare.

Men man ska komma ihåg att de flesta (alla?) av Ehrlichs kända citat som sprids inte kommer från vad han publicerat i vetenskapliga publikationer där det krävs att man backar upp sina slutsatser med empiriska data. ”Att lyssna på forskningen” innebär inte att lyssna på en enskilds forskares åsikter. Inte heller att läsa in allt för mycket i en enskild vetenskaplig studie. Det kan vara väldigt svårt att hålla sig till, men det är ändå helt centralt i miljödebatten, oavsett i vilken åsiktskorridor man befinner sig i.

Men alla sjöng förstås inte med i denna undergångskör. Till exempel har Ehrlich fått äta upp en berömd vadslagning med ekonomiprofessorn Julian Simon – som befann sig långt ut på andra änden av debattspektrumet. Vadet gällde prisutvecklingen på fem olika råvaror mellan åren 1980 och 1990. Ehrlich menade att priset skulle öka eftersom överbefolkning och överkonsumtion skulle minska tillgången på dem. Han förlorade.

Ehrlich och en kollega kontrade och föreslog ett nytt vad om utvecklingen gällande femton miljöfaktorer som koldioxid och temperaturökning, fiske med mera. Simon antog inte vadet (han gick bort 1998).

Om Ehrlich var dystopisk vad det gällde befolkningsökningen var Simons syn ibland minst sagt optimistisk i överkant. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, där Simon var senior fellow, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”[6]

Det är detta tänkande som får Ehrlich, och andra, att tycka att vissa ekonomer inte förstått innebörden av exponentiell tillväxt (en procentuell tillväxt varje år leder till en allt mer accelererande takt). I sin bok The Population bomb skrev han att om befolkningsökningen skulle fortsätta i samma takt som den som rådde då, skulle jordens ”befolkning vara 60 miljoner miljarder vid år 2400 […] Poängen är: något kommer begränsa. Om inte vi, så naturen. Vårt ekosystem kan inte stödja vårt sätt att leva.”

Det är inget ovanligt att synen på miljöfrågor skär sig ordentligt mellan just biologer och ekonomer och det finns anledning att återkomma både Julian Simon och Cato Institute.

Nåväl, det var en avstickare. Bilden av att människan stod inför en stundande katastrof var definitivt närvarande under 1960 och 70-talen. U Thant, FN:s generalsekreterare, 1969:

”Jag vill inte verka överdramatisk, men jag kan bara dra slutsatsen från den information som är tillgänglig för mig som generalsekreterare, att FN:s medlemmar har kanske tio år kvar för att begrava sina uråldriga gräl och starta ett globalt partnerskap att stävja kapprustningen, att förbättra den mänskliga miljön, att hejda befolkningsexplosionen och att ge den nödvändiga skjutsen för utvecklingsinsatser. Om ett sådant globalt partnerskap inte skapas inom det kommande decenniet, så fruktar jag mycket att de problem jag har nämnt kommer att ha nått så häpnadsväckande proportioner att de kommer att ligga utanför vår kapacitet att kontrollera.[7]

Det fanns då, precis som det gör i klimatdebatten idag, även vissa som funderade på om ett demokratiskt styre verkligen var det bästa för att lösa de allvarliga problem världen stod inför.[8]

Med tanke på detta är det inte konstigt att de som vill kritisera den nutida klimatdebatten lyfter fram exempel på hur det kunde låta under denna tid. För vi gick ju bevisligen inte under. En aspekt som då brukar falla bort ur diskussionen är att saker och ting inte fortsatte som vanligt, många av problemen åtgärdades. Men, som jag snart ska ge exempel på, åstadkoms detta först efter en lång och hård kamp.

I samhällsdebatten är det ofta extrema röster som tränger genom nyhetssorlet. Det är lätt att angripa motståndarsidans mest verklighetsfrånvända uttalanden och få diskussionen att handla om detta. Men det råder inga tvivel om att det redan på 1970-talet fanns ett massivt vetenskapligt stöd för att det krävdes åtgärder om man ville undvika potentiellt allvarliga konsekvenser. Precis som det gör i klimatfrågan idag.

Det sporrade också ett allt större engagemang för att göra något åt problemen. Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som ett startskott för miljörörelsen. Det kan säkert stämma i den bemärkelsen att allmänheten då fick upp ögonen för riskerna med att sprida enorma mängder kemikalier i naturen. Likaså ledde opinionen till att USA:s dåvarande regering tillsatte flera utredningar i frågan. Men de gröna gräsrotsorganisationerna bildades många år senare.

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet, utnämner istället 22 april 1970 till födelsedatum för den amerikanska miljörörelsen.[9] Då arrangerades Earth Day för första gången och lockade uppskattningsvis tjugo miljoner amerikaner att delta.

Kända miljöorganisationer som Friends of the Earth (Jordens vänner) och Greenpeace bildades 1969 respektive 1971. 1970 lanserades ett europeiskt naturvårdsår och året därefter startade Gröna vågen-rörelsen i Sverige. Världsnaturfonden WWF startades 1971.

Men 1960-talet var en tid med många ansikten. Enorma landvinningar gjordes inom många områden med rejäla förbättringar i levnadsstandard och välstånd, åtminstone i våra delar av världen. Datorer utvecklades och USA:s astronauter landade på månen. Samtidigt rasade Vietnamkriget. Kapprustning och det kalla kriget var ett faktum som höll på att sluta i katastrof under Kubakrisen 1962. En rad olika gräsrotsrörelser bildades. Det handlade inte bara om miljön utan om kamp för medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter, ursprungsbefolkningens rättigheter, arbetarnas rättigheter, orättvisorna mot svarta i USA, fredsrörelsen och så vidare.

Det var ur detta gytter som Greenpeace uppstod. Organisationen var en ganska spontant framvuxen rörelse bildad av ett hopkok av olika aktivister men uppkomsten kan härledas till en specifik händelse. 1971 tänkte USA provspränga en atombomb utanför Alaskas kust. Protesterna lät inte vänta på sig och en kampanj startades under namnet Don’t Make A Wave (starta ingen våg) som syftade på risken för att atombomben skulle orsaka en tsunami. Med hjälp av några av dåtidens kändisar, exempelvis Joni Mitchell, samlades pengar in till att ordna ett skepp som kunde segla till testplatsen utanför Alaska och därmed förhindra sprängningen. Båten döptes till Greenpeace. Och på den vägen är det.

Nämnda Palmstierna presenterade mycket vetenskaplig fakta i sin bok Plundring, svält, förgiftning men han var allt annat än politiskt neutral. Han samarbetade med Socialdemokraterna och ansåg att forskare, hans egna kollegor, ofta satt på två stolar och jobbade mer för industrins intressen än allmänhetens. Därmed gick de inte att lita på. Och han gav inte särskilt mycket för högerpartierna:

”Inget parti till höger om socialdemokratin skulle kunna lösa miljöfrågorna”.[10]

Även en mer radikal vänsterrörelse växte fram bland särskilt studenter och intellektuella under denna tid. Kravaller i Paris under den så kallade majrevolten 1968 brukar pekas ut som en startpunkt för denna vänstervåg som sedan drog över världen. Många tyckte till och med att västs samhälle skulle bli mer som i Kina och Sovjetunionen. En politiskt liberal och konservativ motrörelse var förstås oundviklig. Miljöfrågorna var bara en del av paketet.

Nästa kapitel ->

[1] Palmstierna, Hans, Plundring, svält, förgiftning (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967).

[2] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[3] Ehrlich, Ehrlich, The Population Bomb Revisited, The Electronic Journal of Sustainable Development (2009) 1(3) https://mahb.stanford.edu/wp-content/uploads/2012/08/2009_EhrlichPB-REVISIT-1.pdf

[4] Dixon, Bernard, In praise of prophets, New Scientist, 1971-09-16

[5] Ehrlich, “Eco-catastrophe,” Ramparts, 8 (1969), 24–28.

[6] Cato Policy Report, The State of Humanity: Steadily Improving, Vol. 17, No. 5, September / October 1995, P. 131, Cato Institute, Washington, D.C. https://www.cato.org/policy-report/september/october-1995/state-humanity-steadily-improving

[7] The Limits to Growth, 1972, https://www.clubofrome.org/publication/the-limits-to-growth/

[8] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[9] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[10], Namn att minnas – Hans Palmstierna, Svensk tidskrift 1971 https://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-hans-palmstierna/

Kapitel 3 – FN-konferensen 1972 / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.
Föregående kapitel.

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Ovanstående miljöfrågor var alltså sådant som rullades upp vid tiden för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Till det kan läggas en rad andra miljörelaterade problem:

1965. President Lyndon B Johnson fick en rapport från sina vetenskapliga rådgivare. Med stöd av tre dussin studier från 1950 och 60-talet påtalade de följande:

”Genom sin världsomspännande industriella civilisation genomför människan omedvetet ett enormt geofysiskt experiment. Inom några generationer bränner han de fossila bränslena som långsamt ackumulerats i jorden under de senaste 500 miljoner åren. […] Till år 2000 kommer ökningen av CO2 att vara nära 25 %. Detta kan vara tillräckligt för att producera mätbara och kanske markanta förändringar i klimatet. […]

”De klimatförändringar som kan orsakas av den ökade CO2-halten kan vara skadliga ur människors synvinkel.”

1967. Supertankern SS Torrey Canyon, nästan 300 meter långt, gick på grund utanför Cornwall på Storbritanniens västkust och började läcka olja. I ett försök att minska spillet försökte man sätta eld på lasten men misslyckades. Britterna kallade in militären och fällde till och med napalmbomber på fartyget för att få fart på branden. Men en miljökatastrof blev oundviklig när oljan några dagar senare når kusten.

1969. Floden Cuyahoga rinner genom Cleveland i Ohio, USA och ut i Erie, en de stora sjöarna mellan USA och Kanada. Den hamnade i fokus när floden bokstavligen började brinna. Längs floden låg nämligen en rad olika industrier som släppte ut mängder med kemikalier av vilka många bestod av olja och andra brandfarliga vätskor.

Det var egentligen en relativt liten brand som snabbt var under kontroll, inte ens lokalmedia slog upp det stort. Händelsen hamnade dock i rikstäckande Time Magazine och National Geographic. Men eftersom det inte fanns några bilder från den aktuella händelsen publicerade de en bild från 1952 då floden hade brunnit rejält. Det hela blev något av en symbol för den växande miljörörelsen och den miserabla kondition landets miljö befann sig i.

För även om just den här branden förstorades upp var det förstås anmärkningsvärt att floden var så förorenad att den fattade eld. Men det var inget nytt, det hade hänt gång efter annan allt sedan 1800-talet. Och det fanns flera andra floder i USA där situationen var likartad.

1969. Ett missöde på en oljerigg utanför södra Kaliforniens kust ledde till ett enormt utsläpp av olja och gas, det största på sin tid i USA. En stor del av kusten drabbades och tusentals fåglar dog. Olyckan fick ett mycket stort genomslag i media och är en av anledningarna till att Gaylord Nelson året därefter anordnade Earth Day för första gången. Det uppskattas att tjugo miljoner amerikaner deltog.

1970. Två fartyg kolliderade utanför Vaxholm. Hundratals ton olja läckte ut och drabbade en tre mil lång kuststräcka.

1970. Fångsterna av flera fiskarter i Lake Ontario hade minskat hundrafalt, eller till och med tusenfalt för några arter, på bara några decennier på grund av föroreningar.[1]

1970. Syrehalten i Östersjön hade sjunkit dramatiskt och på sina håll var bottnarna helt syrelösa.[2]

Och så där kan man fortsätta. Energi från fossila källor har onekligen varit en enormt viktig faktor för vårt växande välstånd. Det är också ett faktum att konstgödsling, som tog riktig fart på 1950-talet gav en rejäl boost för böndernas skördar. Men läckaget av fosfor och kväve orsakade övergödning av sjöar som började bli ett rejält problem på 1960-talet.

Likaså var det uppenbart att den närmast okontrollerade spridningen av enorma mängder beständiga kemikalier som nu hittades överallt inte var hållbar. Användningen av bly, kvicksilver och en mängd andra råvaror hade ökat exponentiellt och det syntes många och allvarliga tecken på att naturen inte mådde bra.

Så nej, det saknades verkligen inte anledningar till att världens länder via FN ansåg det vara lämpligt att starta ett internationellt samarbete runt dessa frågor. Allt annat än en folkrörelse som krävde åtgärder hade snarare varit konstigt.

Konferensen var fokuserad på att dra upp riktlinjer på hur ett samarbete skulle fungera, vilken inriktning det skulle ha men ledde inte till några konkreta åtgärdsplaner för något specifikt miljöproblem. Utfallet blev att länderna kom överens om 26 principer (The Stockholm Declaration) som placerade miljöfrågor i främsta rummet för internationella angelägenheter. Det var uttalat att detta inte skulle hindra utveckling, varken ekonomisk eller social, men man ville starta en dialog mellan industriländer och utvecklingsländer om kopplingen mellan ekonomisk tillväxt, förorening av luft, vatten och människors välbefinnande runt om i världen.

Man kom också överens om en handlingsplan uppdelad på tre områden:

(a) Global Environmental Assessment Program (en bevakningsplan)
(b) Ledning av miljöverksamhet
(c) Internationella åtgärder för att stödja bedömnings- och förvaltningsaktiviteter

Detta mynnade i sin tur ut i 109 rekommendationer. Och inte minst blev det starten på United Nations Environment Programme (UNEP).

Man kan förstås ha olika uppfattningar om utformning och omfattning, men det var uppenbart att det fanns ett brådskande behov att skapa ett internationellt samarbetsforum för dessa frågor– allt annat är populism i mina ögon.

Men även om de flesta insåg att det fanns miljöproblem, fanns politiska aspekter av detta som inte mottogs väl av alla. Många reagerade starkt på att FN i sin rapport från mötet använde laddade ord som befolkningsexplosion och likaså inkluderade en rekommendation om att kärnvapen skulle avskaffas. Det var som hämtat ur åsiktsprogrammen från den växande miljörörelsen och den politiska vänstern.

Nästa kapitel ->

[1] Referens given i Limts To Growth: A. M. Beeton. Statement on Pollution and Eutrophicatlon of the Great l.JJkes, The University of Wisconsin Center lor Great Lakes Studies Special Report #11 (1970).

[2] Referens given i Limts To Growth: Stig H. Fonsellus, ” Stagnant Sea,” Environment, July/August 1970

Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Det är, som nämndes i föregående kapitel, relativt vanligt att höra att miljölarm har överdrivits i alla tider. Ett uppenbart bevis är förstås att de spådda undergångarna har uteblivit. I dessa sammanhang hamnar inte sällan miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor i luven på varandra. Naturligtvis inte för att någon av dem avsiktligt vill förstöra jorden vi lever på, men när det gäller miljöproblem har de ofta vitt skilda meningar om hur problemen löses på bästa sätt.

Men även om det kan vara frustrerande är det helt normalt att det finns olika åsikter i en fungerande demokrati. Mer problematiskt är att dessa grupper påfallande ofta har olika uppfattning om vad vetenskapen egentligen säger om miljöhoten och hur allvarliga de är. Likaså tycks de ha olika åsikter om hur miljöförbättringar faktiskt har kommit till stånd historiskt sett, vilket i sin tur förstås påverkar hur man vill definiera och angripa problemen bakom klimatförändringarna.

Johan Norberg är en känd svensk liberal debattör som tidigare har jobbat hos Timbro. Han är även senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Utifrån en undersökning gjord av Demoskop skrev han 2005 essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro.[1] Han inledde med ett citat från Stephen Schneider, en känd miljödebattör och tillika professor i biologi:

”[För att kunna rädda miljön] måste vi få ett brett stöd och fånga allmänhetens uppmärksamhet. Det förutsätter naturligtvis mängder av mediebevakning. Därför måste vi kunna erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och hålla igen med våra eventuella tvivel … Var och en av oss måste hitta den rätta balansen mellan slagkraftighet och ärlighet.”

Det låter cyniskt och en aning skrämmande. Men även detta citat är taget ur sitt sammanhang. Och det har missbrukats av många genom åren, exempelvis av ekonomiprofessorn Julian Simon, en tongivande libertariansk debattör i dessa frågor som jag återkommer till i senare kapitel. Schneiders citat kommer från en intervju 1989 och lät så här i sin helhet:

”Å ena sidan är vi som vetenskapsmän etiskt bundna till den vetenskapliga metoden, och lovar i själva verket att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat – vilket innebär att vi måste inkludera alla tvivel, varningar, om och men. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan också människor. Och som de flesta andra vill vi se världen som en bättre plats, vilket i detta sammanhang översätts till vårt arbete med att minska risken för potentiellt katastrofala klimatförändringar.

För att göra det behöver vi få ett brett stöd för att fånga allmänhetens uppfattning. Det innebär naturligtvis att man får massor av mediabevakning. Så vi måste bjuda på skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och inte nämna några tvivel vi kan ha. Denna ”dubbla etiska bindning” som vi ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad den rätta balansen är mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas att det betyder att vara både och.”[2]

Det är måhända inte så elegant uttryckt men det Schneider försöker förklara är alltså hur svårt det kan vara att på kort tid förklara komplexa problem med potentiellt allvarliga konsekvenser. Jag är övertygad om att alla som varit i denna situation förstår vad Schneider menar, och han påpekar också att han hoppas att det inte leder till osakliga överdrifter. I själva verket argumenterar han alltså tvärtemot det Norberg försöker påskina.

Norberg sammanfattade i sin essä också många miljöliberalers historiebeskrivning:

”Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat. Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Beskrivningen går lite hand i hand med det budskap Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa, trollband oss med i sina föreläsningar om att världens tillstånd var betydligt bättre än vad nyhetsflödet fick oss att tro.

Det är förstås viktig information att ta till sig när man hör alla undergångsscenarier. Norbergs beskrivning är ju i det stora hela rätt träffande också. Men det är i mina ögon ändå lite väl rosenskimrande beskrivningar av verkligheten. Och det saknas en rejäl pusselbit. Nämligen hur det har gått till när allt har blivit bättre på miljöområdet. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan för att agera eller inte.

I alla komplexa frågor går det att hitta överdrifter och extremer. – från båda läger. Ibland behöver man också ställa sig frågan vilka som egentligen har varit de värsta alarmisterna i dessa debatter.

Men innan man förlöjligar FN:s miljöprogram med hjälp av ett tidningsurklipp, som beskrivits i inledningen, är det en nödvändighet att veta hur situationen såg ut vid tiden för konferensen i Stockholm 1972. DN:s artikel med Strongs alarmistiska uttalande är förstås utmärkt ammunition i en miljödebatt, men att använda liknande uttalanden som bevis för att det då inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren och skär populism.

Dilution is the solution to pollution.

Det kan idag vara svårt att förstå hur aningslöst kemikalier och utsläpp hanterades långt in på 1960 och 70-talen. En glimt från dåtiden kan man se i en instruktionsfilm om sjövett från svenska myndigheter 1964. I den visas hur man ska paketera sitt skräp innan man med hjälp av stenar sänker ner det i havet, detta för att förhindra att skräpet hamnar på stränderna.

Devisen syns det inte, finns det inte tycktes gälla. Bara man spädde ut gifterna i oändligheterna av hav och atmosfär eliminerades riskerna.  Man dumpade exempelvis stora mängder industriavfall i Östersjön helt lagligt, bland annat vid Landsortsdjupet där halterna av föroreningar fortfarande är höga. Men det var långt ifrån den enda platsen där detta har skett. Utanför Sundsvall ska uppemot 23 000 tunnor med kemiskt avfall, varav tonvis med kvicksilver, ha dumpats. Miljölagstiftningen kom först 1969 men just den här dumpningsplatsen låg på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. En del av dessa tunnor håller nu på att rosta sönder.[3]

Det var också under 1960-talet flera av våra mest kända miljöproblem började uppenbara sig.

2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser

Hösten 1943 drabbades Los Angeles av en svårartad smog som nästan helt skymde solen. Tjugo år senare rapporterades 212 dagar då smogen i staden var så pass omfattande att ögonen irriterades.

1952 beräknas tusentals ha dött när London drabbades av samma sak. Likaså var New York under november 1966 belägrat av den hälsoskadliga dimman under tre dagar. En studie kom fram till att 168 personer dog och mängder andra fick andningsproblem. Staden hade drabbats flera gånger tidigare och det gällde de flesta, om inte alla, stora städer i USA.

Länge lades skulden enbart på fabriker och koleldning. Röken syntes ju från alla skorstenar och man började bland annat förlänga dessa för att bättre sprida ut utsläppen. Men problemen fortsatte. Arie Haagen-Smit, professor i biokemi, kunde snart visa att solljus fick oförbrända kolväten och kväveoxider från bilavgaser att reagera och bilda hälsofarligt ozon som sticker i ögon och hals.[4] Bilindustrin kritiserade hypotesen och tyckte inte att bevisen höll. De ifrågasatte sambandet långt efter det att forskare inom akademin mer eller mindre ansåg det vara vedertagen fakta.[5]

I USA ökade trycket på biltillverkarna att få ner utsläppen men i praktiken hände inte mycket. Det blev känt att några av de större bilbolagen i USA slutit ett avtal med varandra där de lovat att inte konkurrera inom detta område och att eventuella förbättringar skulle lanseras samtidigt. De skulle även systematiskt ha köpt andra företags patent för att hindra att nya lösningar nådde marknaden. Det skulle finnas tillgänglig teknik som bilbolagen valt att inte installera. Det var i alla fall vad åklagaren hävdade när amerikanska myndigheter 1969 stämde American Motors, Chrysler, Ford, och General Motors, tillsammans med lobbygruppen Automobile Manufacturers Association (AMA). De anklagades för att under sexton år (1953–1969) ha konspirerat för att fördröja utsläppsminskade åtgärder. Ett rättsfall som fick smeknamnet The smog conspiracy.

AMA:s advokater förhandlande intensivt med justitiedepartementet och till slut kom de fram till en utomrättslig uppgörelse. Det innebar att ingen skulle behöva erkänna någon skuld och att allt utredningsmaterial hemligstämplades.

Men trots protester införde Nixon i alla fall Clean Air Act 1970 där utsläppen reglerades. Flera regleringar skulle följa.

Blytillsatser i bensin hade börjat användas redan på 1920-talet för att avhjälpa en del tekniska problem (se kapitel 8.1). Ethyl Corporation, det vill säga tillverkarna, bedyrade att användningen inte medförde några risker för allmänheten. Detta trots att det varit känt i evigheter att bly kan vara hälsoskadligt.

1965 visade geologen Pattersons resultat att användningen av bly i bensin hade ökat människors exponering för bly dramatiskt. Han ansåg att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd. Industrin kritiserade detta hårt och kämpade emot regleringar som beskrivs i kapitel 8.1.

2:2 Kvicksilver

Redan på 1800-talet användes oorganiska kvicksilverföreningar för att bekämpa svampangrepp på böndernas utsäde. Men utvecklingen gick snabbt framåt och på 1930-talet fanns produkter där den aktiva beståndsdelen bestod av kvicksilver kopplat till korta organiska molekyler (”kolkedjor”). I Sverige togs medlet Panogen i bruk 1938 och bönder i andra länder tog snart efter då medlet visade sig fungera utomordentligt bra. Det skulle visa sig ödesdigert.

I Sverige noterades under 1950-talet att många fågelpopulationer började minska i antal. Det gällde särskilt fröätande fåglar i odlingslandskapen. Många individer uppträdde märkligt, de tappade koordinationsförmågan och slutade äta. Likaså syntes rovfåglar som inte längre kunde flyga. Allt fler hittades döda. Det var dock först 1958 man i forskarvärlden började misstänka att metylkvicksilver kunde vara orsaken.

Analys av fjädrar från uppstoppade fåglar på muséer visade att kvicksilverhalterna i många arter sakta hade börjat stiga sedan början på 1940-talet. Det var också då man började använda dessa bekämpningsmedel.

Det var dock inte bara fåglar som drabbades. I fattigare länder rapporterades även om hundratals mänskliga dödsfall orsakat av kvicksilverförgiftning som kunde härledas till betning av utsäde.

Kvicksilver användes även inom en lång rad kemiska processer i industrin. Flera tragedier orsakade av utsläpp utspelade sig under den här tiden. En av de mest kända inträffade i Japan 1956 och gav upphov till vad som kommit att kallas Minamatasjukan. Symptomen är ataxi (svårt att kontrollera rörelser), domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn, nedsatt hörsel och svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död inom några veckor från de första symptomen. Många drabbades och ett par tusen har konstaterats dött i följderna i Japan.

Svenska forskare visade att oorganiskt kvicksilver från industriutsläpp kunde omvandlas till metylkvicksilver i sjöars bottensediment. Detta tas sedan upp i skaldjur och fiskar och förs vidare i näringskedjan. Det var vad som hade hänt i Minamata. Det innebar också att gamla utsläpp av oorganiska kvicksilverföreningar, som visserligen var problematiska i sig, kunde omvandlas till än mer giftiga föroreningar och utgöra ett hot under mycket lång tid då kvicksilver är ett grundämne som inte bryts ner.

Användandet av kvicksilver hade stadigt ökat under 1960-talet och man kunde nu konstatera att det var vida spritt i naturen. Tonvis blev blev dumpat även i Sverige.

2:3 Det mystiska miljögiftet

1964 fick Sören Jensen, kemist vid Stockholms universitet, i uppdrag att ta reda på hur exponerade människor och vilda djur var för olika klorerade föroreningar, och då särskilt DDT och dess nedbrytningsprodukter.[6] Men han stötte snart på problem. Okända föroreningar störde analyserna.

Prover från gäddor samlades in och visade på en klar gradient där de från landets södra delar innehöll högre halter av de okända föroreningarna än de från norr. Likaså kunde han visa att föroreningarna fanns i högre halter ju högre upp i näringskedjan man kom. Han tog prov från sin fru och barn och föroreningarna hittades även där.

Misstankarna om att det var artefakter eller nedbrytningsprodukter från någon av alla de nya klorerade bekämpningsmedel som användes då fick han snart stryka. På Nationalhistoriska muséet fanns bevarade havsörnar ända från 1800-talet och efter analys av fjäderprover kunde han se att föroreningarna fanns från tiden innan DDT och liknande klorerade bekämpningsmedel hade börjat användas.

Men han kom inte längre än så. Det fanns då inte någon analys som kunde ta honom vidare. Det skulle ta två år innan gåtan fick sin lösning. En död havsörn hittades i Stockholms skärgård med extremt höga halter av föroreningarna. Han analyserade prover med hjälp av senaste versionen av så kallad GC-MS-teknik.

Det visade sig vara polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB. Det stod snart klart hur enormt spridda de var i miljön, även på avlägsna platser som polarområdena. Och att de hade väldigt negativa effekter på faunan.

Det som gjort kemikalierna så användbara i en uppsjö av applikationer var också det som gjorde dem så problematiska. De är väldigt stabila och bryts inte ner i naturen. Än idag finns de kvar, mer än fyrtio år efter förbuden.

Många incidenter inträffade med PCB och liknande ämnen under denna tid. Mest känt är nog vad som kallas Yushō – oljesjukan i Japan 1968.[7] Läckage från utrustning kontaminerade risolja och tusentals människor insjuknade. Miljontals kycklingar avled när de också fick i sig av oljan.

2:4 Pesticider och andra kemikalier

I början på 1900-talet togs väldiga utvecklingskliv inom allt som hade med kemi att göra. Man kom exempelvis på att om man reagerade ”restkemikalier” från oljeraffinaderier med klor eller brom fick de nya och fantastiska egenskaper. PCB är ett sådant exempel, men det finns ett otal andra.

Klorerade organiska föreningar blev också vanliga som nya bekämpningsmedel. DDT är utan tvekan det mest kända exemplet. De flesta tänker säkert på malariabekämpning men de största mängderna DDT användes som bekämpningsmedel i jord- och skogsbruk.

Under 1950-talet formligen exploderade användningen av dessa ämnen och det tycktes inte finnas några problem. Skördarna växte, böndernas liv underlättades och farliga sjukdomar som malaria försvann på många platser. Men mörka moln hopade sig vid horisonten.

Man upptäckte att insekter utvecklade resistens. Fåglar fick tunnare ägg och klarade inte att reproducera sig. Maskätande fåglar dog i skakande konvulsioner efter besprutning med DDT. ”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i floden Miramichi, USA, efter det att skogen besprutats med DDT. Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Bara för att ta några exempel. (Läs mer om DDT i kapitel 6:4.)

Det blev också känt att även DDT och dess nedbrytningsprodukter hittades nästan överallt, även långt, långt ifrån ställen där medlet användes. Som i pingviner på Antarktis. Och DDT var inte det enda bekämpningsmedlet som användes i hejdlösa mängder. Hela samhällen dränktes nästan bokstavligt talat av medlen via flygbesprutning.

En uppmärksammad händelse inträffade 1963 i Smarden i Storbritannien. Fluoroacetamide från en fabrik hade släppts ut i vattendrag som boskap drack ur. Många av djuren dog och ett omfattande saneringsarbete krävdes. Hundratals ton kontaminerad jord lastades i tunnor med cement och sänktes i havet som brukligt var på den tiden.

2:5 Surt regn

I takt med att industrialiseringen sköt fart gjorde förstås utsläppen från de fossila bränslena detsamma. Fram till 1970 ökade de i princip exponentiellt.

Effekterna av svavelutsläppen i trakterna runt Manchester hade dokumenterats av Robert Angus Smith redan i mitten på 1800-talet. I en bok från 1872 myntade han termen surt regn, baserat på att utsläppen innehöll svaveldioxid som reagerade med vatten och bildade svavelsyra som kunde fräta sönder marmorstatyer.

I början på 1900-talet hade fångsterna av lax minskat i Norge och 1927 la en norsk professor, Knut Dahl, fram en hypotes att det kunde bero på försurning av ytvatten. En annan norrman, Alf Dannevig, beskrev i en artikel från 1959 hur vattendragens pH kunde påverkas av nederbörden.[8] En kanadensisk forskare, Eville Gorham, kunde via fältstudier mellan åren 1955 och 1963 också kartlägga sambandet mellan utsläppen och försurning i naturen. Detta fick dock inget större genomslag, varken hos deras forskarkollegor eller hos politiker och allmänhet.

I Sverige studerade forskaren Svante Odén situationen i Skandinavien. Hans data visade att nederbörden hade blivit rejält mycket surare vilket också påverkade miljön. Han menade att utsläppen i huvudsak kom från industrin i Europa.

1967 skrev han en artikel i Dagens Nyheter där han beskrev detta och den fick enorm uppmärksamhet. Inte minst för att han så tydligt beskrev att utsläppen hade en problematik som spände långt över landsgränser. De skandinaviska länderna kunde inte själva göra något åt de utsläpp som tung industri i Europa orsakade.

Det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning[9]. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid.

Svenska och norska politiker började driva denna fråga hårt och många anser att Odéns artikel var en starkt bidragande faktor till att FN:s miljöprogram startade i och med Stockholmskonferensen 1972.

Nästa kapitel ->

[1] Norberg, Johan, Rubriker som gör oss rädda, Timbro, oktober 2005 ISBN 91-7566-593-X https://timbro.se/app/uploads/2017/01/917566593x.pdf

[2] Schneider, Stephen, Don’t Bet All Environmental Changes Will Be Beneficial, APS News, 1996, volume 5 number 8 https://www.aps.org/publications/apsnews/199608/environmental.cfm

[3] Kema Nord dumpade flest gifttunnor, Sundsvalls tidning, 2006-08-31 https://www.st.nu/2006-08-31/kema-nord-dumpade-flest-gifttunnor

[4] Haagen-Smit, Industrial and Engineering Chemistry, Vol. 44, No. 6, 1952 https://web.archive.org/web/20170308044020/https://pdfs.semanticscholar.org/1f18/64424a52955b607781d45f007ed8fd1b8002.pdf

[5] Smith, D, Fifty Years of Clearing the Skies, Caltech, 2013-04-25 https://www.caltech.edu/about/news/fifty-years-clearing-skies-39248 ; Bonner, A Biographical Memoir Arie J. Haagen-Smit, National Academy of Sciences 1989 https://authors.library.caltech.edu/114590/1/haagen-smit-arie.pdf

[6] Jensen, Sören The PCB Story, Ambio, Vol. 1, No. 4 (Sep., 1972), pp. 123-131

[7] Yoshimura T. Yusho in Japan. Ind Health. 2003 Jul;41(3):139-48. doi: 10.2486/indhealth.41.139. PMID: 12916743

[8] Dannevig A. Influence of precipitation on river acidity and fish populations. Jeger og Fisker. 1959;3:116–118; Grennfelt P, Engleryd A, Forsius M, Hov Ø, Rodhe H, Cowling E. Acid rain and air pollution: 50 years of progress in environmental science and policy. Ambio. 2020 Apr;49(4):849-864. doi: 10.1007/s13280-019-01244-4

[9] Se referenser i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: Erik Degerman, Erik Petersson och Björn Bergquist, Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten, ISBN 978-91-87025-96-9 https://www.havochvatten.se/download/18.2daa1277152c4afdb30da92/1455092993769/rapport-2015-23-kalk-elfiske.pdf

Kapitel 1 – En katastrofal debatt / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”

Citatet sägs komma ifrån John Houghton, professor i atmosfärskemi och huvudredaktör för IPCC:s tre första rapporter. Har FN:s klimatpanel överdrivit sitt budskap bara för att få uppmärksamhet? Det vore kanske inte första gången? Larmen om människans undergång har ljudit höga genom åren. Skogsdöd, ozonhål, istid och allt vad det har varit. Och nu klimatförändringarna -­ alla skräckscenarios moder som någon har kallat det.

När FN:s miljöprogram UNEP bildades i och med en konferens i Stockholm 1972 utropades just katastrof av mötets generalsekreterare Maurice Strong. Och att det var ont om tid. Max tio år. Ändå har vi det i många avseenden nu bättre än någonsin tidigare.

Bild 1.1 Klipp från Dagens Nyheter 15 januari 1972.

1989 löd en rubrik i Associated Press: ”FN förutspår katastrof om inte den globala uppvärmning kontrolleras.” I brödtexten kunde man läsa att en FN-tjänsteman uppskattade att vi hade tio år på oss.[1]

2018 var det forskaren Johan Rockströms tur. En rubrik i Aftonbladet proklamerade: ”Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar.”[2]

Är klimatlarmen bara uppblåst retorik för att skapa uppmärksamhet? För att forskare vill ha mer forskningsanslag? Går det verkligen att ta larmen på allvar? Det frågade sig Janerik Larsson på Svenska Dagbladets ledarsida 2019:

”Larmen om planetens nära förestående undergång är inget nytt. I FN-systemet har de varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. […] Likheterna mellan 1972 och 2019 är påtagliga.”[3]

Och Janerik Larsson är inte ensam, nätet svämmar över av liknande kommentarer där det sägs att klimatlarmen är överdrivna, precis som miljölarmen varit i alla tider. Inför 50-årsjubiléet av Stockholmskonferensen skrev exempelvis den danske debattören Bjørn Lomborg en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken 50 år av falsk miljöpanik. Han listade en rad olika exempel där han menar att miljörörelsen ropat varg helt i onödan medan positiva miljötrender inte fått någon uppmärksamhet alls:

”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[4]

Med det vill han visa att detsamma gäller för klimatalarmismen. Argumenten låter övertygande men stämmer de verkligen?

Den som ger sig in i klimatdebatten kommer snart upptäcka att den kan vara riktigt lömsk och dessutom genomsyrad av ideologi. Och det gäller varenda stor miljöfråga som debatterats sedan 1960-talet.

Min egen fascination för klimatdebatten tog sin början när jag märkte hur övertygande ”skeptikernas” argument kunde låta. De framförs trots allt även av personer med professorstitel och man behöver inte alls vara korkad för att undra vad som är sant eller falskt. Men jag tror att de flesta inte har en aning om hur omfattande och systematiskt desinformationsarbetet mot IPCC och deras slutsatser har varit genom åren. Visst finns det ”alarmistiska” uttalanden och påståenden som med rätta kan kritiseras för att inte ha stöd i forskningen, men många gånger bygger dessa anklagelser på rena falsarier. Det kan exemplifieras med bakgrunden till de exempel som nämnts ovan.

Har John Houghtons sagt att ”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”? En journalist på brittiska The Independent undrade om det verkligen kunde stämma.[5] Houghton meddelade att han aldrig har sagt detta och att innebörden var raka motsatsen till vad han själv ansåg vara riktigt. Men en Googlesökning på citatet gav ändå över åtta miljoner träffar.

Få av de som använt Houghtons påstådda citat anger varifrån de hade fått uppgifterna. Första gången det nämns verkar vara 2006 i en kolumn i en australiensisk tidning skriven av journalisten Piers Akermanen. Han är en kontroversiell högerorienterad ”klimathotsskeptiker.” I kolumnen recenserade han den då nyutgivna Sternrapporten, en ekonomisk rapport som redovisade att klimatförändringarna skulle medföra stora kostnader framöver. Akermanen skrev:

”Den här alarmistiska vinklingen stank av idioti, ormolja och missriktad evangeliepredikan, men var i linje med den som antogs av IPCC:s första ordförande, Sir John Houghton, som producerade IPCC:s tre första rapporter 1990, 1995 och 2001 och skrev i sin bok Global Warming, The Complete Briefing, 1994: ’Om vi inte utropar katastrof kommer ingen att lyssna.’

Jag skulle tro att de flesta kända ”klimahotsskeptiker” någon gång har använt citatet på ett eller annat sätt. Bara det att Houghtons bok innehåller inget sådant citat. Akermanen medgav efter påtryckningar att han inte kunde hitta källan till det han påstod. Men han kontrade senare med ett annat citat från en intervju med Houghton:

”Om vi vill ha en bra miljöpolitik i framtiden måste vi ha en katastrof.”

Det var visserligen ett korrekt citat men han hade utelämnat meningarna efteråt som löd:

”Det är som med säkerhet i kollektivtrafiken. Det enda sättet människor kommer att agera är om det har inträffat en olycka.”[6]

Det handlade alltså om ett resonemang utifrån en fråga om vad han trodde skulle krävas för att åtgärder skulle vidtas för att få ner utsläppen. Inte att en katastrof skulle fabriceras. Jag är övertygad om att alla som vill kan förstå hans resonemang, men om man har bestämt sig för att missförstå så har man.

Och Rockströms uttalande om att vi bara har tio år på oss då?

Han påstod inte att jorden kommer gå under inom tio år om inget görs. Han syftade på att om utsläppen fortsätter i dåvarande takt tar det tio år tills det att ”utsläppsbudgeten” går ut för att hålla temperaturen under 1,5 °C vid år 2100. Det finns stora osäkerheter och så vidare men man behöver ju inte göra sig dum och låtsas missförstå vad han faktiskt säger – för det är rätt uppenbart. Men det kräver förstås att man läser mer än bara rubriken.

Och Janerik Larsson? Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv. Han verkar överlag inte särskilt imponerad av IPCC. Efter deras senaste rapport 2021 delade Larsson på Twitter en länk till bloggen Klimatupplysningen som länge har varit Sveriges nav i att ifrågasätta IPCC och vedertagen klimatvetenskap. Rubriken på inlägget var Klimatpanelens rapport är ett ovetenskapligt hafsverk ­ – ett ganska anmärkningsvärt påstående.

Kritiken i Klimatupplysningens inlägg är hämtad från en nära trettiosidig rapport från organisationen Clintel. De som bemödar sig med att kontrollera källor och påståenden i rapporten finner att den är full av körsbärsplockade data och hänvisningar till diverse bloggar istället för vetenskapliga studier.[7] Det förekommer dessutom uppenbara, och kontrollerbara, lögner. De påstår till exempel helt felaktigt att IPCC har ignorerat en specifik studie från forskaren Richard Lindzen. Likaså att en annan studie skulle visa att Arktis var 1–2°C varmare under större delen av senaste årtusendet än vad det är nu, vilket studien inte alls gör.

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och hur rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå. Sakta men säkert har gränser för vad som kan ifrågasättas förflyttats.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett par kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Ett problem med överdrivet ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp vilket sällan leder debatter och förståelse framåt (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktsstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag när delar av den politiska högern gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort den till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget. I kommande kapitel vill jag också skildra hur enormt stor påverkan enstaka meriterade akademiker haft på denna utveckling – och har än idag.

Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar för framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva. Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”? Uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar denna bok.

Låt oss ta det från början. Hur blev det så här, och vart är vi egentligen på väg?

Nästa:
DEL I : MÖRKA MOLN
Kapitel 2: Den stundande undergången

[1] Ej namngiven U.N. Predicts Disaster if Global Warming Not Checked, Associated Press (AP) 1989-06-20 https://apnews.com/article/bd45c372caf118ec99964ea547880cd0

[2] Jeppson, Jonathan, Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar, Aftonbladet 2018-10-08 https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/1k9m9K/rockstrom-om-nya-klimatrapporten-vi-har-mindre-an-10-ar-kvar

[3] Larsson, Janerik, Tio år till katastrofen, SvD Ledare, 2019-05-16 https://www.svd.se/a/Ad0Qqx/tio-ar-till-katastrofen

[4] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik

[5] Connor, Steve, Fabricated quote used to discredit climate scientist, The Independent 2010-02-10 https://www.independent.co.uk/climate-change/news/fabricated-quote-used-to-discredit-climate-scientist-1894552.html

[6] Holmes, Jonathan, Malice, misquotes and Media Watch, ABC News, 2010-02-10 https://www.abc.net.au/news/2010-02-22/malice-misquotes-and-media-watch/339508

[7] Min blogg 21 jan 2022, Om Clintels IPCC-kritik och titlars magi, https://mathsnilsson.se/2022/01/21/om-clintels-ipcc-kritik-och-titlars-magi/