Etikett: bly

7:1 Blytillsatserna i bensin – USA

Den Av Mathsi Uncategorized2 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar.

7:1 Blytillsatserna i bensin – USA

I en förbränningsmotor förgasas bensinen för att sen komprimeras – tryckas ihop – varpå en gnista får gasen att explodera i cylindern. T-Forden hade hela 40 hk och startades med en vev, vilket kunde vara ett hårt jobb och dessutom förenat med en viss skaderisk. År 1911 lanserade General Motors sin Cadillac modell 30 vilken blev en succé. Det var den första bilen med en elektrisk startmotor och motorn hade också dubbelt så stor effekt som T-Fordens.

Den högre effekten berodde delvis på att gasen komprimerades till ett högre tryck i cylindern. Det fick till följd att gasen ibland självantände och exploderade innan det egentligen var tänkt. Resultatet blev att motorn knackade, vilket slet på utrustningen och gjorde motorn högljudd.

Två ingenjörer, Charles Franklin Kettering men kanske framförallt Thomas Midgley Jr, grävde ner sig i problemet och efter fem års forskning hade de i slutet på 1921 kommit på en lösning. Om man tillsatte små mängder av bly i form av tetraetylbly, TEL, upphörde knackningarna (bly stoppar en kemisk reaktionskedja av så kallade fria radikaler).

Snart uppstod ett nytt problem, blytillsatsen kläggade igen motorn. De löste saken genom att tillsätta andra kemikalier: dibrometan eller dikloretan. Dessa reagerar med bly och bildar blybromid respektive blyklorid som är lättflyktiga ämnen och följer med avgaserna ut. Problemet var löst. Åtminstone ur en ren teknisk synvinkel. De patenterade det hela ihop med General Motors (GM) och Midgey Jr blev belönad med den prestigefyllda Nicholsmedaljen av American Chemical Society.

Tillsammans med GM, DuPont och Standard Oil (numera ExxonMobil), bildade de Ethyl Corporation som började tillverka TEL i stor skala. Produktnamnet blev enbart Ethyl. Man valde alltså att utelämna bly – det lät nämligen inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet. Det har varit känt sedan antiken att bly kan vara ohälsosamt. Sverige förbjöd exempelvis ett blypigment i färg för inomhusbruk redan 1860. Nationernas förbund (nuvarande FN) instiftade 1921 en konvention som helt förbjöd denna tillsats i färg. Många länder står dock än idag utanför denna konvention, USA är ett av dessa.

TEL hade först tagits fram av en tysk kemist 1854. Substansen hade inte hamnat på marknaden eftersom den var mycket giftig. Upprepad kontakt kunde orsaka hallucinationer, andningssvårigheter och i värsta fall ”galenskap” (jo, hjärnan påverkas), spasmer, förlamning, kvävning och död.

Men om den nu var så farlig, varför protesterade ingen när man nu tänkte använda TEL i stor skala?

Jodå, Midgley Jr och Ketterling fick direkta varningar om riskerna utav forskare vid kända institutioner som MIT, Harvard och Yale. Charles Kraus vid Potsdams universitet var en annan forskare som upplyste dem om att han till och med hade haft en kollega som dött av just TEL-förgiftning.

Och myndigheterna?

När det blev känt att GM skulle skala upp sin tillverkning av TEL oroade det en lägre chef på US Public Health Service. Han kontaktade högre chefer och menade att myndigheten borde ta en närmare titt på saken med tanke på de enorma hälsorisker som ändå fanns. Chefen blev tillräckligt oroad för att föra frågan vidare upp i hierarkin: Nog borde väl myndigheten utföra egna toxikologiska tester?

Svaret från högsta ledningen blev att det var för kostsamt och tidskrävande.[1]

Men myndigheten skickade i alla fall ett brev till Ethyl Corporation och undrade hur de såg på hälsoriskerna. Midgley Jr svarade att de hade tänkt mycket på detta, och kommit fram till att riskerna för att påverka allmänheten var snudd på obefintliga. Men han meddelade också att de inte hade några experimentella data som kunde bekräfta slutsatserna.

Försäljningen av TEL startade ändå 1923. Och det blev snart en försäljningssuccé. Men det hade en mörk baksida. Midgley Jr blev efter framgångarna förstås en eftertraktad föreläsare, men fick lämna återbud på en rad olika konferenser då han själv blivit blyförgiftad. I ett återbud skrev han:

”Efter att ha arbetat med organiskt bly i runt ett år, har jag upptäckt att mina lungor har påverkats och att det är nödvändigt att lägga ner allt arbete och få rejält med frisk luft.”[2]

Han tog semester i Miami för att tillfriskna.

Värst blev det för de arbetare som jobbade i fabrikerna där TEL tillverkades. Flera hundra blev bokstavligt talat galna då bly som sagt påverkar hjärnan.[3] De gav produkten namnet ”loony gas”. Ett dussintal av de drabbade dog.

Bolagen lyckades hålla media borta från nyheten i någon månad men när det till slut kom ut slogs det förstås upp stort. Företagsledningarna skyllde det inträffade på att arbetarna hade struntat i gällande hanteringsregler. Midgley Jr försökte lugna allmänhet och politiker genom att på en presskonferens hälla TEL på sin hud. Han andades dessutom in gaserna i över en minut. Det var inte farligt menade han – trots att han själv tidigare tagit ledigt för att återhämta sig från förgiftning.

En förundersökning inleddes men den lades ner utan åtal. En av de nybyggda fabrikerna fick dock stängas ner och försäljningen av bensin med blytillsatser förbjöds i New York City, Philadelphia, och New Jersey (förbuden skulle med tiden hävas dock).

GM gick nu ut med att det var dags att presentera resultat från djurförsök. De hade trots allt låtit myndigheten The U.S. Bureau of Mines utföra dessa för GM:s räkning. Byrån hade ett rykte om sig att sakna ryggrad och gå i industrins koppel. Det kan låta märkligt att det var upp till GM att besluta när dessa resultat skulle offentliggöras men så var avtalet dem emellan skrivet. Likaså begärde GM att:

”… innan publicering av några dokument eller artiklar från myndigheten, bör de skickas till Ethyl för kommentarer, kritik och godkännande.”[4]

Myndighetens slutsats var i alla fall att faran med en ohälsosam ackumulering av bly ute på gatorna var ”till synes avlägsen”. Flera forskare var mycket kritiska till studien, de menade att eftersom djuren hållits i välventilerade burar kunde inte blydamm ackumuleras.[5] De påpekade också att studien helt bortsåg från långsiktiga problem, blyförgiftning kommer krypande i takt med att allt mer bly ackumuleras i kroppen.

Och kritiken kom inte enbart från akademiskt håll. En företagsägare skrev till inrikesministern:

”Må jag bli förlåten för att jag frågar er rakt ut, finns Bureau of Mines till för Ford och G.M. Corporation och Standard Oil Co. i New Jersey, och andra oljebolag som deltar i distributionen av blyetyltillsatser, eller är det meningen att byrån ska vara till allmänhetens nytta och för att skydda liv och hälsa?”[6]

Uppståndelsen ledde till att en kommitté tillsattes för göra en officiell vetenskaplig utredning. De kom 1926 fram till att det inte fanns fog för att förbjuda användandet av TEL. Men de lade till att deras slutsats byggde på väldigt begränsad mängd data med få undersökta personer och korta exponeringstider. De uppmanade starkt till att anslag för fortsatta studier begärdes från kongressen.[7]

Men det gjordes inga sådana studier i statlig regi. Kongressen sköt inte till några pengar. Under de följande fyrtio åren skulle i princip all forskning på området vara finansierad av industrin.[8] Den medicinskt ansvarig hos Ethyl Corporation var forskaren Robert Kehoe. Hans slutsatser om att blytillsatserna var ofarliga dominerande totalt.

Faktum var att även USA:s chef för folkhälsovården till och med aktivt deltog i lanseringen av TEL i Europa. Han skrev exempelvis introduktionsbrev till förmån för Ethyl Corporations representanter där han intygade att USA:s folkhälsovård stod bakom att TEL inte var hälsofarligt för allmänheten. Likaså uppmanade han New York City att ta bort sitt förbud de infört efter olyckorna på de fabriker som tillverkade TEL.[9] För de konspiratoriskt lagda kan nämnas att Roosevelt året innan fått stora kampanjbidrag utav den mäktiga du Pont-familjen (som var en av spelarna bakom TEL).

Och blytillsatser i bensinen blev snart mer eller mindre standard världen över. 1936 innehöll nittio procent av all bensin som såldes i USA TEL-tillsatsen. Det fanns dock blyfria alternativ som också fick bort knackningarna i motorn. En konkurrent skrev om sin produkt i en annons:

”Den står på sina egna meriter och behöver inga farliga kemikalier – därför kan du erbjuda den till dina kunder utan tvivel eller rädsla.”

Det fick Ethyl Corporation att klaga hos statliga handelsinstitutet (Federal Trade Commission) som utfärdade ett förbud för konkurrenter att kritisera TEL enligt:

”[TEL-bensin] är helt säker för bilisters och allmänhetens hälsa … [den] är inte narkotisk, inte en giftig tillsats eller farlig för liv och hälsa för kunder, köpare, användare eller allmänhet.”[10]

Alla visste som sagt om att bly kunde vara farligt, men nu menade man att det handlade om så små mängder, som dessutom spreds ut i atmosfären, att det inte gjorde någon skada. Dilution is the solution to pollution.

Men en vetenskaplig envig var under uppsegling.

Var alla som förordade användning av TEL i bensin onda människor som inte brydde sig om människors hälsa? Nej, självklart inte. De förlitade sig dessutom på vetenskapliga studier som sa att människor inte exponerades för högre nivåer av bly än normalt. Metallen finns nämligen helt naturligt i vår miljö och vi har alltid exponerats för små mängder. TEL-användningen skulle enligt dessa studier inte ha förvärrat situationen.

De flesta studier som gjorts mellan 1920- och 1960-talen hade som sagt finansierats av den industri som också saluförde TEL. Det behöver naturligtvis inte betyda att studierna var felaktiga, men intressekonflikterna är uppenbara. I princip existerade ingen ordentlig vetenskaplig ”second opinion” i frågan. Eller mer korrekt: det saknades inte åsikter, däremot fanns inga vetenskapliga bevis för de farhågor som lyftes fram. Kehoe hade trots allt data från riktiga studier att luta sig mot – om än att dessa studier hade fått kritik för sin metodik. Men det var ändå konkreta siffror som stod mot indicier och åsikter.

Vid den här tiden gjordes stora framsteg i den analytiska kemin. Geologen Clair Patterson analyserade blyisotoper i sitt jobb med att åldersbestämma olika mineraler. Uran faller nämligen sönder till bly i en känd takt. Genom att jämföra dessa halter kan man indirekt avgöra hur gammalt provmaterialet är. Men det krävs känsliga analysmetoder och han hade problem. Proverna tycktes ofta vara kontaminerade och resultaten var inte rimliga. De tycktes innehålla för mycket bly.

Han byggde upp vad som brukar sägas vara världens första renrum för att säkerställa att proverna var helt fria från kontaminationer i luften. Sedan började han hämta in prover från djuphaven, isborrkärnor och liknande.[11] Senare analyserade han även prover från bevarade mumier i Peru.

Efter ett omfattande analysarbete kunde han i en artikel 1965 konstatera att den då ”normala blyhalten” i blodet i själva verket var hundra gånger högre än vad som kunde förklaras med naturlig exponering.[12] Ökningen sammanföll med användningen av TEL i bensin. Detta innebar också att resultaten från Kehoes studier för Ethyl Corporations räkning inte var så lugnande som man trott. Pattersons resultat visade att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd.

Detta var inget som accepterades utan vidare. I synnerhet var det just Robert Kehoe som kritiserade Pattersons slutsatser, vars artikel var ett direkt angrepp på Kehoes auktoritet på området. För många innebär motsättningarna mellan dessa två forskare själva sinnebilden för de flesta stora miljöfrågor: industrifinansierade forskare ställs mot dem inom akademin som ofta är beroende av statliga anslag.

Nu började det dock komma andra studier som pekade på att även låga halter bly kunde påverka människans hälsa, särskilt hos barn. Studier på möss visade att en långvarig exponering för de halter bly som fanns i atmosfären påverkade hjärna och nerver. Resultaten avfärdades emellertid (till en början).

Pattersons kamp för att förbjuda blytillsatser i bensin med stöd av sin forskning uppskattades inte av alla. Han fick höra att han skulle hålla sig till sitt område, det vill säga att analysera stenar som den geolog han var, och lämna påverkan på människor till andra. Patterson hävdade att Ethyl Corporation hade besökt honom och erbjudit honom ”forskningsstöd som skulle ge resultat som är gynnsamma för deras sak.”[13] Likaså försökte några av styrelseledamöterna vid California Institute of Technology, där Patterson var anställd, få honom sparkad.

Men 1970 instiftade USA den nya lagen Clean Air Act som blev en början på utfasningen av bly i bensin. Bilmodeller från 1975 skulle inte få köras på annat än blyfria drivmedel. Krav som bilindustrin inte ansåg var tekniskt möjliga att uppnå.

Ethyl Corporation och Du Pont stämde den då nybildade miljöskyddsmyndigheten EPA eftersom de ansåg att deras äganderätt hade kränkts i och med beslutet. Appellationsdomstolen gick på företagens linje och upphävde EPA:s nya regleringar. Detta eftersom de var ”godtyckliga och nyckfulla.” Företagen hade hävdat att ”verklig skada” måste visas, inte bara ”betydande risk”, innan deras produkt kunde förbjudas. Och panelen höll alltså med.

Året därefter upphävde dock en högre instans beslutet. De menade att ”betydande risk” var tillräcklig grund för myndighetens agerande, och att EPA hade befogenheter att ta sådana beslut. Reaktionen från en representant från Ethyl Corporation är talande:

”Hela processen mot en industri som har gett ovärderliga bidrag till den amerikanska ekonomin i mer än femtio år är det värsta exemplet på fanatism sedan häxjakten i New England på 1600-talet.”[14]

Även detta är en central fråga inom alla stora miljöfrågor: att ställa risk mot nytta, hur mycket data krävs för att införa regleringar, vem ska bevisa vad och vad innebär försiktighetsprincipen? Forskaren Jerome Nriagu myntade, utifrån Kehoes argumenterande, begreppet Cascading uncertainty rule: “There is always uncertainty to be found in a world of imperfect information” (det finns alltid osäkerhet i en värld av ofullständig information). Det vill säga, det går alltid att hitta vetenskapliga osäkerheter om man bara vill.

I ett numera klassiskt memo från tobaksbolagen 1969 när de anklagades för att sälja hälsofarliga produkter, formulerades deras strategi att bemöta detta med orden: Doubt is our product (tvivel är vår produkt).[15]

Idag finns det överväldigande bevis för att bly även i mycket små mängder är hälsofarligt.[16]

Kehoe och bolagen bakom TEL menade också att deras produkt löste ett betydande problem som varit befolkningen till stort gagn och att det inte fanns några alternativ. Det första stämmer utan tvekan, men hur är det med det sistnämnda, fanns det verkligen inga alternativ?

I oktober 1921 körde Midgey Jr till ett möte med Society of Automotive Engineers. Bilen han körde drevs av bensin med tillsats av etanol. I sitt föredrag sa han:

”Alkohol har enorma fördelar och få nackdelar.” Man får en ”ren förbränning som är fri från alla kolavlagringar … [och] en oerhört hög kompression under vilken alkohol fungerar utan att knacka …. På grund av den möjliga höga kompressionen blir de tillgängliga hästkrafterna mycket större med alkohol än med bensin.”[17]

Det var just högre kompression utan en knackande motor GM var ute efter. Men de valde TEL. Många anser att det enbart var för att det gav större möjligheter till att tjäna pengar.

Under 1930-talet när blyad bensin hade blivit vanlig i USA men innan den hade börjat dominera i Europa, saluförde två engelska företag etanol-bensinblandningar som också fungerade bra.

När den rika delen av världen fasat ut blyad bensin fortsatte användningen i den fattigare delen. År 2002 bedömde UNEP att det var en av de absolut största miljöhoten och påbörjade en kampanj för att helt få bort användandet. Det skedde genom ett samarbete mellan politiker, intresseorganisationer och näringsliv under organisationen Partnership for clean fuels and vehicles. 30 augusti 2021 var målet uppnått, Algeriet blev då sista land att förbjuda blyad bensin.

Effekterna syns tydligt med en snabbt avtagande blyhalt i blodet som korrelerar extremt bra med sänkningen av blytillsatser i bensinen. Enligt ett pressmeddelande från UNEP 30 augusti 2021 har utfasningen av bly i bensin förhindrat 1,2 miljoner för tidiga dödsfall och sparat 2,45 biljoner dollar varje år. Den samhälleliga vinsten i att fasa ut bly i bensin har vida överstigit de kostnader det har medfört.

Nästa kapitel ->

[1] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[2] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[3] Nriagu, J, Environmental Research, Volume 78, Issue 2, August 1998, Pages 71-78

[4] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[5] Kovarik, Int J Occup Environ Health, 2005, 11, 384-397 https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16350473/

[6] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[7] Kovarik, Int J Occup Environ Health, 2005, 11, 384-397 https://pubmed.ncbi.nlm.nih.gov/16350473/

[8] Needleman, H. L. (1998). Clair Patterson and Robert Kehoe: Two Views of Lead Toxicity. Environmental Research, 78(2), 79–85. doi:10.1006/enrs.1997.3807

[9] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[10] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[11] TATSUMOTO, M., PATTERSON, C. Concentrations of Common Lead in Some Atlantic and Mediterranean Waters and in Snow. Nature 199, 350–352 (1963). https://doi.org/10.1038/199350a0

[12] Clair C. Patterson PhD (1965) Contaminated and Natural Lead Environments of Man, Archives of Environmental Health: An International Journal, 11:3, 344-360, DOI: 10.1080/00039896.1965.10664229

[13] Needleman ENVIRONMENTAL RESEARCH, SECTION A 78, 79—85 (1998)

[14] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

[15]  Unknown. SMOKING AND HEALTH PROPOSAL. 1969. Brown & Williamson Records; Minnesota Documents; Tobacco Industry Influence in Public Policy; Master Settlement Agreement. Unknown. https://www.industrydocuments.ucsf.edu/docs/psdw0147

[16] Exempel: Needleman et al, N Engl J Med 1979; 300:689-695 DOI: 10.1056/NEJM197903293001301; Gottesfeld, Front Public Health. 2015; 3: 144 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC4434842/

[17] Kitman, Jamie Lincoln, The Secret History of Lead, The Nation 2000-03-20 https://www.thenation.com/article/archive/secret-history-lead/

Bly i bensin – klimat, inget är nytt i miljödebatten

Den Av Mathsi Natur, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap8 kommentarer

MNIL3780

Nej, bilden är väl inte helt rätt, men tänk bilavgaser 🙂

Om det var något som blev tydligt när jag skrev Tvivel så var det hur mönstren i miljöfrågorna upprepar sig. Det är i princip samma schema som följs. Gång på gång. Debatter lika nydanande som en amerikansk actionfilm. Nedan följer en kort resumé över hur det lät när bly skulle fasas ut ur bensinen. Känns det igen från någon annan debatt ..?

Bly (i formen tetraetylbly (TEL) om jag inte missminner mig), tillsattes i bensinen för att stoppa en fri radikalreaktion som fick motorn att knacka. Det fanns två huvudanledningar till att man ville plocka bort det: hälsorisker och att bly var skadligt för de katalysatorer man ville införa för att rena avgaserna.

Steg 1
När det började talas om farorna med bly och regleringar kom på tal gick industrin till motattack. De var naturligtvis ett offer för hispiga naturmuppar och kommunister. Så här uttryckte sig en företrädare för Ethyl, Du Pont, Nalco and PPG, National Petroleum Refiners Association och fyra oljebolag när de inte fick resning i domstol:

“The whole proceeding against an industry that has made invaluable contributions to the American economy for more than fifty years is the worst example of fanaticism since the New England witch hunts in the Seventeenth Century.”

Steg 2
Lobbyorganisationer pumpade ut alarmistiska rapporter om vilka ekonomiska konsekvenser det skulle få om regleringar infördes:

“threatens the jobs of the 14 million Americans directly dependent and the 29 million Americans indirectly dependent on the petrochemical industry for employment.”

Steg 3
Konservativa politiska krafter gjorde allt för att motverka regleringar, Reagan-administrationen förbjöd t ex sin egen myndighet CDC, Centers för Disease Control and Prevention, att undersöka saken:

Schwartz told The Nation that the collection of lead data was hindered by the Reagan Administration, which, early in its term, prohibited the CDC from requiring lead-screening programs to report results to it, figures that it would then publish each quarter in the scientific journal Morbidity & Mortality Weekly Reports. Subsequently, the CDC was prohibited from even inquiring about lead-screening program results.

Steg 4
Snart blev det tydligt att de problem man debatterade varit kända i evigheter och hade förutsetts sedan länge men ignorerats:

Yandell Henderson, Alice Hamilton, David Edsall and numerous other eminent public health scholars had precisely predicted the problem sixty years earlier, before it became a global condition. Sadly, they were ignored.

Steg 5
När regleringar väl kom visade det sig att de får effekt …

Between 1976 and 1980 the EPA would report, the amount of lead consumed in gasoline dropped 50 percent. Over the same period, blood-lead levels dropped 37 percent.

… och samhällskostnaderna räknades in mycket snabbt:

 The EPA estimated that the public benefits of the phaseout, which included reduced medical costs and lower maintenance for cars, had already exceeded costs by $700 million.

Citaten är hämtade från en artikel i The Nation: The Secret History of Lead | The Nation. En historisk genomgång: Needleman och Gee: Late lessons from early warnings: science, precaution, innovation Lessons from health hazard

Idag finns det ingen känd säker exponeringsnivå för bly.

Ja, det finns hur mycket som helst att säga om detta. Som det här med att ifrågasätta vetenskapen. Från Wall Street Journal 9 sep 1965:

”… massan av bevis visar otvivelaktigt att bly inte är en signifikant faktor i luftföroreningar och utgör inget hälsoproblem för allmänheten på något sätt.”

Men jaja, jag misstänker att du känner igen mönstret. Min högst personliga åsikt är att det är bedrövligt vilken brist på visioner och vilja till att förbättra (om det inte handlar om kortsiktiga vinster förstås) konservativa partier uppvisar. Om man blundar ser man inte …

MNIL0731

[Fick tips om denna video angående historien bakom bly i bensin:

Världens miljöfarligaste man …

Den Av Mathsi VetenskapLämna en kommentar

 Solgenombrott Stenshuvud MNI_5894 1000pxl

”[Thomas Midgley Jr] had more impact on the atmosphere than any other single organism in Earth’s history.”

 McNeill, J.R, historiker.

 

Det ligger något tragiskt, eller kanske tragikomiskt, i amerikanen Thomas Midgley Jr:s livsöde. Han var ett snille av rang och löste problem på löpande band men ändå … saker som till en början verkade vara alldeles lysande visade sig senare bara vara … hmm .. sådär. Ja, ganska galet om man ska vara ärlig. Så till den grad att Midgleys sista finurliga apparat tog hans liv på ett sätt som skulle passa in i en Monthy Python-sketch. Ni vet en sådan där man egentligen inte får skratta åt …

Midgley föddes 1889 och blev senare ingenjör under en tid då kemin tog jättekliv i utvecklingen och han var definitivt en av dem drivande bakom detta. Intelligent och påhittig som han var hade han samlat ihop över hundra olika patent innan han gick bort 1944.

Samtidigt fick hans påhitt konsekvenser som gjort att många utsett honom till en av tidernas största miljöförstörare, även om han själv aldrig levde tillräckligt länge för att bli medveten om det.

Han var nämligen en av männen bakom idén att tillsätta bly till bensinen för att få motorn att sluta knacka  (motorn knackar för att bränslet antänds för tidigt, bly stoppar en reaktionskedja av så kallade fria radikaler och förhindrar därmed detta).

Det var bly i formen av tetraetylbly (TEL) som tillsattes (men man valde att kalla den enbart för Etyl, bly lät inte särskilt bra i reklamen ens på 1920-talet…). Det var dock inte tillräckligt eftersom motorn snart kläggade igen av blyresterna det förde med sig. Men Midgley löste det problemet också genom att tillsätta dibrometan eller dikloretan. Kemikalierna reagerar med bly och bildar då blybromid alternativt blyklorid som är lättflyktiga ämnen som följer med avgaserna ut. Perfekt. Problemet löst. Ur en ren teknisk synvinkel.

Ur en annan synvinkel: alldeles tokfel.

Att bly inte är särskilt nyttigt har man vetat om i evigheter även om mycket inte var riktigt känt på den tiden. Det kan ge bland annat nervskador och njurproblem redan vid väldigt låga doser, barn är särskilt känsliga. (År 2012 fanns det dock 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet).

Undrar om det går att komma på ett mer effektivt sätt att sprida bly än att låta det sväva ut i atmosfären via bilavgaserna?  Med tanke på att bly inte förbjöds i bensin i Sverige förrän 1995 är det närmast oändliga mängder som spritts ut i atmosfären under det senaste århundradet. Halterna bly i vårt grundvatten har sjunkit avsevärt sedan nittiotalet men mängden i sjöar och vattendrag har varit oförändrad de senaste tio åren enligt Naturvårdsverket.

Men Midgleys miljödåd slutade inte där…

På 20-talet användes riskfyllda kemikalier som ammoniak, propan, svaveldioxid och klormetan till köldmedia i kylskåp och liknande. Midgley löste även detta problem då han blev den första att tillverka diklorodifluorokarbon som hade perfekta egenskaper för ändamålet utan att vara farligt. Det var freon han hade tillverkat och ganska snart hade det ersatt det mesta av de gamla kemikalierna. Lysande ju. Faktiskt.

Men …

Många år senare gjordes oroande upptäckter som ledde till Nobelprisad kemi (1995) vilken visade hur freoner reagerade med och bröt ner ozonlagret som skyddar oss mot viss skadlig UV-strålning. Efter mycket forskning förbjöds freoner i och med Montrealprotokollet, något som även de allra flesta av de största freontillverkarna stod bakom. Men det är först nu, +25 år senare som tecken på förbättringar syns då freonerna är så beständiga och finns kvar i atmosfären så länge.

Midgley Jr  drabbades sedermera av polio och fick mycket svårt att röra sig och behövde hjälp med de mest vardagliga av saker. Att ta sig ner och upp ur sängen blev ofattbart svårt men det var förstås något som kunde underlättas av fiffiga tekniska lösningar. Han lät konstruera en anordning med rep och öglor som skulle hjälpa folk med just denna övning men det slutade inte bättre än att han snodde in sig i sin uppfinning och ströps till döds 1944.

Sorgligt öde för en så briljant människa …

MNI_8625

 

 

 

 

 

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Vetenskap7 kommentarer

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år …
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar