Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik:

Klipp Expressen FN-möte 72

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process. I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider.

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.


Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.


Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

Diklordifenyltrikloretan – Wikipedia
DDT

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):


Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

  • Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

figure5

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.


Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Inlägg översatt och irriterade mejl

Jag blev kontaktad av We Don’t Have Time som ville översätta mitt inlägg om de 500 forskarna som skrivit ett upprop om klimatet till FN. Klart att de fick och nu är det publicerat, klicka här.

Fick några upprörda mejl efter att jag hade publicerat inlägget på min blogg (30 september). Leif Kullberg tyckte att:

”Din artikel gör sitt bästa för att nedvärdera o smutskasta de forskare som inte sjunger med i Klimathysterikören.”

Du kanske skulle läsa den igen, det enda jag beskriver i inlägget är att snudd på alla av de forskare som skrivit på uppropet inte är klimatforskare. Många har däremot intressekonflikter så det förslår. Det är inte smutskastning och inte heller en åsikt utan fakta. Nog måste väl normala människor kunna ta det? Nog borde väl människor vilja veta det innan de tar ställning till vem de ska lyssna på?

Och vem är det som smutskastar vem? Det är tydligen helt okej att anklaga tusentals forskare för att ljuga, konspirera, fuska med data, bara göra det för pengarna och så vidare. Att sen bli upprörd över fakta om hur få klimatrelaterade artiklar de själva publicerat är inte så lite snöflingeaktigt. Den ”klimatfakta” upproparna hänvisar till har motbevisats sen årtionden tillbaka. Rent vetenskapligt.

Du är tydligen ytterligare en av många som ser möjligheten att profitera på hysterin som ensidigt proklamerar klimatnödläge. Visst finns det bevisligen mycket att tjäna på folks okunnighet och oro.

Visst gör det, om du har tips på var jag kan ta del av alla dessa pengar får du gärna höra av dig. Men ta en titt på ”experterna” bakom Heartland Institutes NIPCC-rapport, de flesta verkar ha hela sin inkomst och ”identitet” baserad på att desinformera folk.

Nödläge och kris är en bedömningssak och jag har över huvud taget inte uttalat mig om det.

Skickar med en länk till en artikel där betydligt fler och bevisligen faktiska klimatforskare har en helt annan uppfattning än main stream media o IPCC och hoppas du kan ta till dig informationen och i fortsättning försöka ge en mer nyanserad bild av klimatdebatten.”

Jag har kommenterat till exempel några av Easterbrook, Scafetta, Svensmark och Humlums artiklar här på bloggen (nej, det är inte mina egna åsikter om dem utan vad andra forskare har publicerat för artiklar som faktiskt sticker hål på deras hypoteser och likaså har de ställt egna prognoser som helt enkelt inte stämt med observationer. Det är inte smutskastning utan något alla som är nyfikna på riktigt faktiskt borde vara intresserade av).

Och för övrigt, Singer är ingen klimatforskare, Tim Ball publicerade sin senaste klimatartikel 1986, William Happer har heller inte publicerat vetenskaplig artiklar om klimatet (nej, att publicera via Marshall Institute är inte en objektiv vetenskaplig publikation, men här kan du läsa en vetenskaplig nedtagning av hans ”klimatfakta”) och så vidare.

Och eftersom du verkar vara övertygad om att forskare är lättmutade vindflöjlar så kanske du skulle kolla upp var många av dem på din lista fått sina pengar ifrån …

Jag tror faktiskt det är du Leif som inte är det minsta intresserad av att nyansera klimatdebatten, du vill bara höra det som passar in i ditt eget tankemönster där personer som Lars Bern kan bli upphöjda till visdomsgurusar utan att redovisa minsta referens till vetenskapliga publikationer.

Sturehof, Södertälje, Sweden

 

 

 

 

De 500 forskarna i upprop mot FN

I dagarna skickades ett brev till FN som förklarade att det inte finns någon klimatkris till skillnad från det som framkom i IPCCs expertpanels senaste rapport. Information om att detta var på gång hade läckt ut redan innan och de som tittade på signaturerna konstaterade att det var väldigt få klimatforskare med.

Det braiga med liknande upprop är att man inte behöver presentera någon vetenskap utan mer dra till med svepande meningar som enbart är åsikter utan visat vetenskapligt stöd. Skrev om det tidigare när förhandsinformationen läckte ut.

Uppropet hade 500 signaturer men själva brevet var underskrivet av nedanstående ”ambassadörer för det europeiska klimatuppropet”. Det de säger är i praktiken att IPPCs experter har fel och att det då måste ligga en jättelik konspiration bakom.

Jag tänker väl att ni får göra vad ni vill med informationen nedan, det finns i alla fall material till att konstruera en alldeles egen konspiration. Om man vill.


”Ambassadörer för klimatuppropet”:

-Pensionerad professor Guus Berkhout (geofysik), holländsk ingenjör som jobbat för Shell. Grundade Climate Intelligence Foundation (CLINTEL) 2019, finansierad av multimiljonären Niek Sandmann (fastigheter). Har inte sysslat med klimatforskning.

Richard Lindzen, numera pensionerad professor vid Harvard. Publicerat flera artiklar via Cato Institute som finansierats av fossilindustrin och är listad som ”Expert” vid flera konservativa tankesmedjor som kämpar för fri marknad och färre regleringar. Lindzen har fakturerat gas- och oljeföretag $2500 per dag i konsultarvode. I en rättegång 2018 erkände han att han avlönats med $25 000 per år från Cato Institute sedan 2013 och hade även fått $30 000 från Peabody Coal. Den ende av ”ambassadörerna” som publicerat klimatrelaterade vetenskapliga artiklar (nej, jag varken tror eller påstår att han har fuskat i sina publicerade artiklar).

-Pensionerad professor Reynald du Berger, (geofysik). Verkar inte ha publicerat något inom klimatforskning.

-Pensionerad professor Ingemar Nordin (vetenskapshistoria). Välkänd i klimatkretsar och frekvent skribent på Klimatupplysningen. Har inte varit i närheten att syssla med klimatforskning.

-Terry Dunleavy journalist och tidigare sysselsatt inom vinindustrin. Startade New Zealand Climate Science Coalition för att informera om bristerna i klimatvetenskapen [sic]. Inte varit i närheten av klimatforskning.

-Jim O’Brien energikonsult från Irland. Inte varit i närheten av att publicera klimatvetenskap vad jag kan se.

-Viv Forbes, geolog från Australien som jobbat för en lång rad kolföretag.  Sitter i styrelsen för Carbon Sense Coalition, som ska “defend the role of carbon on earth and in the atmosphere. Inte hållit på med klimatforskning.

-Professor Alberto Prestininzi geolog från Italien, enligt CV verkar han inte publicerat artiklar inom klimatvetenskap (verkar specialiserad på jordskred och liknande).

-Pensionerad professor Jeffrey Foss (”philosopher of Science”), skrivit på Stopping Socialism. Klimatforskning verkar inte ha varit hans grej.

-Professor Benoît Rittaud (matematik) Frankrike, verkar inte heller ha publicerat något vetenskapligt om klimatet men skrivit en bok med titeln Le mythe climatique 2010.

-Morten Jødal, biolog från Norge och med i Klimatrealisterne (”typ Klimatsans/Klimatupplysningen här i Sverige). Verkar inte ha sysslat med klimatforskning men med annat inom miljö.

-Hedersprofessor Fritz Vahrenholt, (kemi) tysk politiker , suttit i styrelsen för Shell, CEO för kraftbolag. Verkar inte ha publicerat något inom klimatforskning.

-Rob Lemeire Belgium. Hittade inget om honom. [1/10: Fick denna länk, benämnser sig själv som energispecialist, men det verkar som inte heller han håller på med klimatforskning, men jag har inte kollat särskilt noga].

Christopher Monckton, utbildad journalist men har föreläst och argumenterat så friskt att han lyfts fram som expert av många konservativa tankesmedjor. Inte publicerat några vetenskapliga artiklar i någon vettig peer-reviewad tidskrift, var dock medförfattare till en artikel i en udda kinesisk tidskrift men den har blivit vetenskapligt toksågad. Hanterar fakta lite som han känner för som visas i de här två filmerna del 1 och del 2.


Svenska underskrivare var:

1. Ingemar Nordin, Emeritus Professor Philosophy of Science,
2. Sture Åström, Professional in Climate Issues [sic] , Klimatsans
3. Rolf Bergman, Emeritus Professor of Physical Chemistry, Uppsala University
4. Dr. Lars Bern, Member of The Royal Swedish Academy of Sciences, Retired CEO in Incentive AB
5. Magnus Cederlöf, Software Specialist, Stockholm
6. Per-Olof Eriksson, Physicist, Former CEO of Sandvik Group
7. Anders Flodin, Business Development Manager, Höganäs AB in North Carolina
8. David D. Gee, Professor Em Orogen Dynamics, Uppsala University, Sweden
9. Hans Jelbring, Climate researcher
10. Claes Johnson, Emeritus Professor of Mathematics at Royal Institute of Technology, Stockholm
11. Gunnar Juliusson, Professor of Hematology, Lund University, Senior Consultant, Skåne, University Hospital, Lund
12. Sten Kaijser, Emeritus Professor of Mathematics, Uppsala University
13. Johan Montelius, Associate Professor of Computer Science at the Royal Institute of Technology, Stockholm
14. Nils-Axel Mörner, Emeritus Professor Geology, President of the Independent Committee on Geoethics. Former head of Paleogeophysics & Geodynamics at Stockholm University
15. Gösta Pettersson, Emeritus Professor in Biochemistry, University of Lund
16. Marian Radetzki, Emeritus Professor of Economics, Luleå University of Technology
17. Peter Stilbs, Emeritus Professor of Physical Chemistry, Royal Institute of Technology (KTH), Stockholm
18. Elsa Widding, Consultant, Author on Climate, Stockholm

Alla är väl förmodligen kända för de som varit med i klimatdebatten ett tag. Ingen uppsjö av klimatrelaterade vetenskapliga artiklar de producerat. Hans Jelbrink är visserligen meteorolog men anser att växthuseffekten inte existerar, liksom Claes Johnson (som inte heller ger något för Einstein och modern kvantfysik). Det är över min kompetens att bemöta men det är en extrem åsikt även i de här kretsarna och köps inte av Lennart Bengtsson (som alltså inte skrivit under) som skrivit artikel ihop med Cederlöf om jag inte missminner mig. Likaså har Stilbs skrivit inlägg på Klimatupplysningen där han dissar idén.

Och det är så det verkar se ut från de andra länderna också.

Har skrivit om Lars Bern, Gösta Pettersson och Elsa Widding.

I princip handlar det om ”appeal to authorities”, att vi ska tro på dem på grund av deras titlar (som om de som faktiskt forskar inom klimatet inte är utbildade…). Och jag vet redan att det fungerar.

Vi kör en klinisk studie på en ny läkemedelskanditat, upp med en hand ni som tycker att ovanstående personer ska utvärdera resultaten. Eller ska vi ta en webb-enkät? För det är ju så det ska gå till numera…

[7/10: Nej, det vetenskap avgörs inte av upprop utan vad som är vetenskapligt publicerat och som verifieras över tid. Climate Feedback har låtit aktiva forskare faktakolla det som skrivs i brevet, se här. Och ja, det har motbevisats för länge sen.]

Översikt av tidigare klimatinlägg hittar du här.

Det tar mycket tid i anspråk att bemöta alla klimatinlägg. Tid som får tas från mitt bokskrivande. Om du tycker jag gör ett betydelsefullt jobb i samhällsdebatten får du gärna köpa någon av mina böcker (Tvivel berör ju ämnet) eller stötta med ett bidrag, bankgiro 524-2797 eller Swish: noll sju noll-7745096.