Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…
DEL I
Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”
Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).
Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).
Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021
Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.
På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).
Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.
Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984
Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).
Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.
Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.
Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.
På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.
Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.
Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:
”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”
Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.
Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.
Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.
I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.
Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.
Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:
”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”
Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?
1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.
Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.
2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.
2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.
”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”
Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”
Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.
Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.
Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.
Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.
Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”
Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.
Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.
David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)
Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.
To be continued … kanske … om jag orkar 🙂 Jag orkade tydligen: del 2 finns här.
Kapitel 10: ”Your government is fucking this thing up!”
Efter att världens länder lyckats få Montrealprotokollet på plats var hoppet stort om att även komma till rätta med koldioxidutsläppen. 1988 bildade FN sin klimatpanel IPCC, och viljan att agera fanns över hela det politiska spektrumet. Samma år hölls en klimatkonferens i Toronto där man kom överens om målet att de globala koldioxidutsläppen år 2005 skulle ligga 20 procent under 1988 års nivåer. Optimismen var märkbar.
När det väl kom till kritan att agera gick den initiala enigheten dock snabbt i kras.
Tanken var att ett bindande avtal skulle signeras under ett möte i nederländska Noordwijk 1989. Men när forskare och tjänstemän gjort sitt och ländernas miljöministrar kom dit för att sätta sin signatur på avtalet tog det stopp i maskineriet. Förhandlingarna pågick långt in på nätterna. Sveriges dåvarande miljöminister var Birgitta Dahl (S) och när hon tillfälligt lämnade förhandlingsrummet frågade en amerikansk aktivist hur det gick. Svaret löd:
USA lyckades påverka Storbritannien, Japan och Sovjetunionen och tillsammans såg de till att det knappt blev en tummetott av avtalet. I det slutliga uttalandet noterades bara att ”många” nationer stödde en stabilisering av utsläppen – men angav inte vilka nationer eller på vilken utsläppsnivå. I praktiken innebar det att det gyllene tillfället att utnyttja den tidigare närmast unisona politiska viljan att åtgärda problemen nu var borta.
Som nämndes i kapitel 6:1 hade ju George Bushs vallöfte i presidentkampanjen 1988 varit att få ner koldioxidutsläppen. Varför hade USA svängt? En ledtråd kanske ges i hur Bush ska ha kommenterat IPCC:s första rapport från 1990:
‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[2]
Och med mina vetenskapsmän refererade han till de tre fysikerna bakom tankesmedjan George C Marshall Institute (GMI) som beskrivits i kapitel 6:1. Deras budskap var att klimatförändringarna hade mycket lite med våra utsläpp att göra. Det vill säga raka motsatsen till de slutsatser som en väldig majoritet klimatforskare dokumenterat i IPCC:s rapport.
En närmare granskning visar att det knappast handlade om att GMI bara ville nyansera kunskapsläget. Det är uppenbart att de fulltmedvetet spred lögner.
I GMI:s rapport Global warming: What does the science tell us?[3] från 1991 hävdas att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De hänvisade till en studie publicerad i Science från 1981[4], utförd av den kände klimatforskaren James Hansen och hans forskargrupp på Nasa. I en graf visade GMI att Hansens modellberäkningar av växthuseffekten inte alls korrelerade särskilt bra med den verkligt observerade temperaturen:
Men det är ingen forskare som påstår att koldioxiden är det enda som påverkar temperaturen. GMI hade helt sonika plockat ut en detalj ur sitt sammanhang. I Hansens artikel redovisas nämligen att deras modellberäkningar hade en ganska bra korrelation med observerade temperaturer när de inkluderade effekten från andra relevanta parametrar:
Det förefaller orimligt att så pass erfarna akademiker som de i GMI bara råkade missa detta.
I princip allt som GMI har hävdat genom åren är idag motbevisat. De menade exempelvis i den ovan nämnda rapporten att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären endast skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen. Vi har redan passerat denna temperatur med råge trots att vi bara nått halvvägs till en fördubbling av koldioxidhalten.
Och GMI var långt ifrån ensamma om att vilja påverka politiker och opinion att inte reglera fossilindustrin. I USA bildade en lång rad av landets största företag, inklusive oljebolagen, lobbyorganisationen Global Climate Coalition (GCC).[5] Deras huvudmål var att hålla USA borta från internationella avtal som begränsade deras frihet och konkurrensförmåga. Flera av de konservativa och libertarianska tankesmedjor som nämnts i tidigare kapitel började också jobba för högtryck.
1991: PR-kampanj sponsrad av Western Fuels Association, Edison Electric Institute. Den avbröts när det blev känt att de bakomliggande hade intressekonflikter och med avsikt riktat in sig på att påverka fattiga och de med låg utbildning.
Jag har i min bok Spelet om klimatet skildrat hur detta påverkansarbete gått till. Jag ämnar inte i detalj upprepa allt här men det finns några punkter som behöver tas upp för att förstå resonemangen i efterföljande kapitel.
Det finns enormt mycket information och vetenskapliga bemötande till alla de närmast otaliga myter som snurrar omkring på nätet. En del kommer att tas upp i senare kapitel, men det är bortom avsikten med denna bok att redovisa dessa i detalj.
Idag är koldioxidens ökande växthuseffekt inte bara en hypotes från teoretiska modeller (vilket ofta påstås). Den är även empiriskt uppmätt, både vid jordytan[6] och globalt via satellit.[7] Redan 1967 publicerade Manabe (som fick Nobelpriset i fysik 2021) och en kollega en studie rörande det som kommit att kallas växthuseffektens fingeravtryck: Nämligen att ökade koldioxidhalter ger en uppvärmning av nedre delen av atmosfären (troposfären) men däremot en nedkylning av den övre (stratosfären).[8] Denna effekt är empiriskt bekräftad.[9] (Om en ökad solinstrålning vore orsaken till uppvärmningen förväntas däremot även stratosfären att värmas upp.) Men det är ändå bara några av de mängder av pusselbitar som utgör helheten.
Naturligtvis finns det fortfarande osäkerheter, vilket det alltid kommer göra inom all vetenskap. Men faktum är att det inte går att få ihop så kallade skeptikers bild av det vetenskapliga läget utan att beskylla större delen av alla klimatforskare och IPCC för ett enormt omfattande fusk. Och just det har varit en röd tråd genom hela klimatdebatten.
Republikanska politiker ända upp i kongressen har uttalat närmast otaliga anklagelser om att forskare myglar. De har hotat med stämningar om inte forskare lämnade ut all möjlig information med avsikt att avslöja fusk. Det finns till och med tankesmedjor som satt detta i system, förfarandet står till och med i deras verksamhetsbeskrivning.[10]
Klimatforskare i framförallt USA har med andra ord varit hårt ansatta under lång tid och det är något man bör veta när man kanske tycker att vissa av dem överreagerar på uttalanden i sociala medier.
Med det sagt så är förstås inte IPCC felfritt. En del mindre sakfel har hittats i några rapporter och det har funnits en del kritik mot transparens och liknande. Flera oberoende utredningar har gjorts, till exempel 2001 av amerikanska National Research Committee, 2010 av InterAcademy Council.[11] De föreslog en del förändringar i processer och förtydliganden i policydokument och liknande.
Men felen som hittats är få och inget av dem har påverkat slutsatserna. Det är förstås inget så kallade skeptiker håller med om. Jag tror dessutom det är helt omöjligt att få till en sådan här typ av organisation där ingen känner sig felaktigt behandlad eller kränkt av att dennes vetenskapliga studier inte får tillräcklig uppmärksamhet. Det betyder förstås inte att man ska ignorera kritik.
Det ska återigen klargöras att den huvudsakliga motsättningen i denna enorma kontrovers inte handlar om att ”skeptiker” bara velat nyansera debatten något – de har ihärdigt påpekat att det inte ens existerar något problem. Ett bevis för det fås av den redan nämnde fysikern Fred Singer, som varit en nestor i att kritisera IPCC.
Han påpekade 2001 att det visserligen skett en uppvärmning under det senaste århundradet, men bara fram till 1940, efter det fanns det enligt honom inga hållbara bevis för en ökande trend.[12] I samma intervju hävdade han att vi inte skulle se någon större uppvärmning inom en överskådlig framtid, naturliga klimatvariationer skulle överskugga all mänsklig påverkan. Budskapet upprepade han i ett föredrag så sent som 2016.[13] (Han var då visserligen 92 år, han gick bort 2020). Det gjorde även debattören Tony Heller vid samma konferens. Allt skulle bara handla om manipulation med mätserier menade de. Året efter satt Heller i den amerikanska kongressen och vittnade om den saken.
Kampanjerna mot IPCC och ambitionerna att begränsa utsläppen har inte varit slumpmässig. 1998 kallade lobbyorganisationen American Petroleum Intitute till möte. Deltog gjorde representanter för oljebolag och en rad av de tankesmedjor som redan nämnts. De tog fram en detaljerad handlingsplan med uttalat mål att få företagsledare, politiker och allmänhet att tycka att klimatvetenskapen var alldeles för osäker för att acceptera Kyotoavtalet eller liknande regleringar. Möteshandlingarna har läckt och är nu offentliga.[14]
Bland annat skulle man knyta till sig forskare och mediaträna dessa så att de offentligt kunde ifrågasätta den gängse bilden av ett förestående klimathot. Projektet skulle också finansiera vetenskapliga studier som saluförde deras bild av läget. De ville uttryckligen skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Man skulle vidare bearbeta vetenskapsjournalister, nyhetsredaktioner och politiker, ta fram utbildningsmaterial och distribuera till skolor, skapa gräsrotrörelser som kunde sprida budskapet och så vidare.
Den föreslagna budgeten låg på cirka åtta miljoner dollar spritt på två år. De tänkta finansiärerna var olika energibolag och deras lobbyorganisationer. De listade även potentiella organisationer som skulle kunna fördela de investerade fonderna, exempelvis redan nämnda Marshall Institute och Competitive Enterprise Institute (båda som i sin tur fått stora pengar från fossilindustrin).
De inblandade menar att det bara handlade om brainstorming och inget som omsattes i handling. Det kanske är sant, men det finns åtskilliga exempel på att allt det jag räknat upp ovan har skett i verkligheten på olika sätt.
Som redan nämnts i tidigare kapitel 6:1, drog Fred Singer 2003 med hjälp av bland annat tankesmedjan/lobbyorganisationen Heartland Institute igång det som senare skulle bli NIPCC – The Nongovernmental International Panel on Climate Change. De har anordnat otaliga konferenser och publicerat flera omfattande rapporter som är uppbyggda som IPCC:s rapporter, men har motsatt budskap. De utgör med andra ord ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC”. Ni kan läsa hur meteorologiprofessor Lennart Bengtsson sågar en av dessa rapporter vid fotknölarna i kapitel 6:1.
NIPCC är fortfarande aktiva och som synes i bilden nedan från den svenska bloggen Klimatsans, så handlar det fortfarande inte om att ”bara nyansera debatten lite”:
Det står utom alla tvivel att lobbyverksamheten har haft en betydande effekt på opinion och politik i USA.
Marc Morano var kommunikationschef hos den republikanske senatorn James Inhofe under 2006 och likaså för Senate Environment and Public Works Committee under Bushs regeringsperiod. År 2009 startade han i regi av tankesmedjan CFACT en blogg och publicerade bland annat kontaktdetaljer till klimatforskare och uppmanade sina följare ”låta dem veta att de finns”. Många gånger i väldigt bryska ordalag som att forskare förtjänar att sparkas på när de ligger ner, pryglas offentligt och liknande.
När forskare har berättat om alla de hot som detta lett till (forskaren Michael Mann var exempelvis tvungen att utrymma sitt labb efter att någon skickat ett okänt vitt pulver i posten), ursäktar han sig med att ”det bara var ett dumt uttryck” som inte skulle tas så allvarligt. Han ville bara se till att professorerna inte fick leva ostört i sina bubblor. Denna typ av kontroverser har varit en del av framförallt den amerikanska klimatdebatten under alla år.
Som redan nämnts gav sig lobbyorganisationer och mängder med konservativa och libertarianska tankesmedjor in i debatten och de har sedan dess varit själva motorn i ”motståndsrörelsen”.[15] Det är också väl dokumenterat hur fossilindustrin har finansierat mycket av detta arbete.[16] Exempel på detta ges i efterföljande kapitel.
År 2001 deklarerade Bush d.y. att USA inte skulle ratificera FN:s Kyotoavtal. (Det var dock inte enbart republikaner som stödde beslutet.) Främst berodde det på att länder som Kina inte belades med utsläppskrav, och därmed skulle påverka USA:s konkurrens och ekonomi negativt. I ett brev till lobbygruppen Global Climate Coaltion tackade Bush för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet tagits delvis baserat på deras input.[17]
POTUS = President of the United States
En utredning har också visat att Bushs administration redigerat expertmyndigheters vetenskapliga rapporter med avsikt att tona ner allvaret och lyfta fram osäkerheterna.[18] En av de ansvariga, Philip Cooney, har erkänt att ändringar gjordes. Bara två dagar efter att utredningen blev offentlig slutade han sitt jobb för att ta anställning hos oljejätten ExxonMobil. Innan regeringsjobbet hade han ansvarat för lobbygruppen American Petroleum Institutes klimatarbete.[19]
Liknande ansträngningar för att begränsa forskares möjlighet att förmedla kunskap har gjorts i Kanada. År 2006 tillträdde den politiskt konservative Stephen Harper som ny premiärminister och ändrade landets informationspolicy för statligt anställda forskare. De fick inte prata med journalister utan klartecken från kommunikationsavdelningarna. Likaså var journalister tvungna att ansöka centralt om tillstånd för att få en intervju.
Kanadensiska forskare har vittnat om att de inför vetenskapliga konferenser fått förskrivna svar på förväntade ”känsliga” frågor och noggranna instruktioner om vad de fick svara på. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat.[20]
Lobbyorganisationer lyckades alltså påverka USA:s ledning till att säga nej till Kyotoavtalet. Men lobbyorganisationerna tänkte inte stanna där, nu behövde även EU:s politiker övertygas. Men det var en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.
[2] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change. Manchester University Press, Manchester & New York.
[3] Robert Jastrow, William Nierenberg, Frederick Seitz, Global warming: What does the science tell us?, Energy, Volume 16, Issues 11–12, 1991, Pages 1331-1345, https://doi.org/10.1016/0360-5442(91)90006-8
[4] Hansen, J., D. Johnson, A. Lacis, S. Lebedeff, P. Lee, D. Rind, and G. Russell, 1981: Climate impact of increasing atmospheric carbon dioxide. Science, 213, 957-966, doi:10.1126/science.213.4511.957
[5] Robert J. Brulle (2023) Advocating inaction: a historical analysis of the Global Climate Coalition, Environmental Politics, 32:2, 185-206, DOI: 10.1080/09644016.2022.2058815
[6] Feldman DR, Collins WD, Gero PJ, Torn MS, Mlawer EJ, Shippert TR. Observational determination of surface radiative forcing by CO2 from 2000 to 2010. Nature. 2015 Mar 19;519(7543):339-43. doi: 10.1038/nature14240. Epub 2015 Feb 25. PMID: 25731165.
[7] Kramer, R. J., He, H., Soden, B. J., Oreopoulos, L., Myhre, G., Forster, P. M., & Smith, C. J. (2021). Observational evidence of increasing global radiative forcing. Geophysical Research Letters, 48, e2020GL091585. https://doi.org/10.1029/2020GL091585
[9] Santer BD, Po-Chedley S, Zhao L, Zou CZ, Fu Q, Solomon S, Thompson DWJ, Mears C, Taylor KE. Exceptional stratospheric contribution to human fingerprints on atmospheric temperature. Proc Natl Acad Sci U S A. 2023 May 16;120(20):e2300758120. doi: 10.1073/pnas.2300758120. Epub 2023 May 8. PMID: 37155871; PMCID: PMC10193933.
[13]Evaluating The Integrity Of Official Climate Records, The 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska, upplagd på Youtube kanal DPPMeetings 13 juli 2016 (hänvisningen till Fred i talets inledningen är Fred Singer som höll tal innan Tony Heller). https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU&t=25s
[15] Exempelvis: Skildrat i min bok Spelet om klimatet, Polaris fakta, 2021; Keane, Phoebe, How the oil industry made us doubt climate change, BBC, 2020-09-20, https://www.bbc.com/news/stories-53640382
1995: Bara någon månad innan Nobelstiftelsen offentliggjorde att Rowland, Molina och Crutzen skulle tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon”, satt tidigare nämnda Fred Singer i ett amerikanskt kongressförhör med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Han satt där som representant för sin egen tankesmedja Science and Environmental Policy Project (SEPP) tillsammans med astrofysikern Sallie Baliunas, som representerade George C Marshall Institute. Båda har varit centrala spelare även i klimatdebatten.
Denna kontrovers följer samma mönster som de flesta andra stora miljödebatter. I början på 1970 började två kemister, Sherwood Rowland och Mario Molina, fundera på vad atmosfärens stadigt ökande halter av klorfluorkarboner (CFC) kunde få för konsekvenser (CFC:er en grupp ämnen som nog är mer kända som freoner, även om det är DuPonts produktnamn för ett köldmedium).
Ämnena hade i början på seklet varit en välkommen ersättning för farliga kemikalier i kylaggregat, drivgas i sprayburkar med mera. De var ofarliga för människan och dessutom väldigt stabila. Som av en händelse var det Thomas Midgley Jr som låg bakom denna utveckling, det vill säga samme man som löste problemet med knackande motorer genom att tillsätta bly till bensinen (kapitel 7:1). Rowland och Molinas farhågor gällde vad som kunde hända om de råkade komma upp i stratosfären där UV-strålningen är mycket starkare.
De kunde visa på labb att UV-strålning kunde spjälka sönder molekylen och i sin tur skapa en kedjereaktion med ozon. Utifrån det extrapolerade de sitt resonemang till stratosfären och insåg att om utsläppen av freoner fortsatte öka i dåvarande takt, kunde det bli förödande för ozonlagret som skyddar oss mot UV-strålning.[1] De, framförallt Rowland, började argumentera för att helt förbjuda CFC:er, vilket hade sitt pris. För på andra sidan fanns en industri som omsatte miljarder och sysselsatte hundratusentals människor i världen. De tyckte inte teoretiska modeller och alarmistiska spådomar var tillräckligt för att de skulle avveckla sig själva.
Rowland berättar att han blev hårt ansatt av lobbyister men även utfryst av vissa akademiska kollegor. Industrin gav som sagt inte mycket för teorierna. En chef ansåg det vara så dumt att han 1977 påstod att det hela måste vara ”orkestrerat av KGB:s avdelning för desinformation.”[2]
DuPont som då stod för en fjärdedel av världsproduktionen av freoner var inte heller särskilt imponerade. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar och inkluderade helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att freoner förstörde ozonlagret.[3] The Western Aerosol Information Bureau åsikt var:
”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”[4]
USA införde i alla fall förbud mot att använda freoner som drivgas i sprayburkar 1979. Men enbart själva debatten hade fått människor att överge dessa produkter redan innan förbudet kom.
I början på 1980-talet upptäckte brittiska forskare att ozonlagret över Antarktis var extremt lågt. Så pass lågt att de trodde det var fel på mätutrustningen. Mycket har hänt i hur kommunikation går till sedan dess. I avsaknad av mejl och internet skrev forskarna ett brev till NASA för att höra om deras satellitmätningar kunde bekräfta resultaten. Mende fick inget svar. Det har på senare år konstaterats att brevet nått NASA men fel personer och sedan slarvats bort i byråkratin innan det nådde de berörda forskarna. Idag redovisas många liknande mätresultat på nätet nära nog i realtid.
Fast även om britternas brev inte nådde fram så hade även NASA noterat märkligt låga ozonhalter över Antarktis. Men då mätvärdena låg under det som satellitens detektor var kalibrerad för misstänktes instrumentella problem. Det var det dock inte, och 1985 kunde de, oberoende av britterna, bekräfta deras resultat: det fanns ett ozonhål över Antarktis!
Bild från Nasa 1985 som visar koncentrationen av ozon över Antarktis(Bild från Real Climate)
Britterna upprepade sina mätningar och till slut var de säkra utan bekräftelse från NASA och publicerade informationen i en artikel i Nature 1985 (strax innan de amerikanska forskarna på NASA offentliggjort sina resultat). Stora internationella forskarinsatser kunde inom kort bekräfta Rowland och Molinas hypoteser om hur nedbrytningen gick till, och att dessa processer pågick även uppe i stratosfären.
Ozonlagret. Bild från NASA, baserad på data from the British Antarctic Survey and GSFC Atmospheric Composition Team.
Sedan gick det snabbt. Politiker kom överens om Montrealprotokollet som skulle fasa ut användningen av freoner. Även freontillverkare stod då bakom beslutet. Avtalet skrevs under 1987 och började gälla 1989. Det har sedan uppdaterats några gånger. Resultatet är slående:
Återhämtningen av ozonlagret går långsamt framåt, men det var förväntat att det skulle ta tid.[5] Flera av dessa substanser kan finnas kvar i atmosfären i över hundra år innan de försvinner. (De är också kraftiga växthusgaser.)
De allra flesta beskriver detta som en framgångssaga för internationellt samarbete. För andra är det precis tvärtom, ett bevis på hysteri och överstatligt förmynderi. Och dessa åsikter luftas särskilt ofta på klimahotsskeptiska forum.
Redan nämnda fysikern Fred Singer skrev 1987 en artikel som hamnade på Wall Street Journals förstasida.[6] Där skrev han att vetenskapliga fakta inte alls stödde teorierna om ozonminskningen. Likaså framhöll han standardargumentet i dessa sammanhang: de alarmerande forskarna drevs av egenintressen – alarmismen syftar bara till att generera mer pengar till sin egen forskning – och politiska motiv. I en artikel i National Review 1989 skrev Singer:
”Och det finns säkert de med egna dolda agendor – inte bara för att rädda miljön, utan för att förändra vårt ekonomiska system. Några av dessa ’tvingande utopister’ är socialister, några är teknologihatande idioter; de flesta har en stor vilja att reglera – i så stor skala som möjligt.”[7]
Även fysikerna på George C Marshall Institute (kapitel 6:1) skrev rapporter om att det inte fanns någon substans i vetenskapen bakom larmen. Reagans inrikesminister, Donald Hodel, var heller inte så glad åt regleringar. Han tyckte 1987 att ”folk fick väl använda hatt, solglasögon och solkräm om de var rädda”, ett uttalande som slogs upp stort i media och han fick mycket kritik för.[8]
På Earth Day 1996 gjorde några av de redan nämnda tankesmedjorna under ledning av Heartland Institute gemensam sak och gav ut en gratistidning till studenter.[9] Dess innehåll var ett angrepp på bred front mot miljörörelsen. Fred Singer skrev att teorierna om ozonlagrets nedbrytning inte höll. Sallie Baliunas skrev, som representant för George Marshall Institute och Hoover Institute, liknande om den globala uppvärmningen.
Tankesmedjan Heartland Institute lade även så sent som 2010 upp en artikel skriven av Fred Singer 1995.[10] Den inleds med att bilister kommer få lida av att det inte finns tillräckligt med kylmedia tillgängligt när de ska fylla på sina luftkonditioneringssystem. Man får vara bra tjurig om man 2010 fortfarande var arg på att freoner fasades ut. För att inte tala om idag. Men det är precis som i klimatdebatten. Argumenten är som zombier, de vill aldrig dö.
Visst har även miljörörelsen överdrivit och valt att skrämmas med händelser som inte alls haft med saken att göra. 1992 rapporterade till exempel New York Times om en händelse i södra Chile där får och kaniner drabbats av synskador på grund av ökad UV-strålning. Det upprepades även i Al Gores bok Earth in the Balance:
”I Patagonien, rapporterar nu jägare att de hittat blinda kaniner, fiskare fångar blind lax.”
Vid närmare undersökning visade det sig handla om en lokal infektionssjukdom som inte hade med UV att göra.[11]
Men det saknas inte alarmism från andra sidan åsiktskorridoren. I sin bok The Holes in the Ozone Scare: The Scientific Evidence That the Sky Isn’t Falling från 1992 menade Rogelio Maduro och Ralf Schauerhammer att en katastrof väntade runt hörnet eftersom miljontals kylskåp skulle behöva skrotas:
”Experter på den globala livsmedelskedjan uppskattar att mellan 20 och 40 miljoner människor kommer att dö varje år på grund av förbudet mot CFC:er.”
Montrealprotokollet signerades alltså 1987. Året efter bildades IPCC. Både den vetenskapliga och politiska enigheten i att agera även i denna fråga var mycket stor. Men här var problematiken av en helt annan magnitud. Vår värld var – och är än idag – fullständigt beroende av fossila bränslen. Finansindustrin och därmed den moderna ekonomin skulle troligtvis kollapsa om oljeindustrin skulle försvinna för snabbt. Än idag investeras enorma summor i fossilbolag och nya fossilprojekt.
Och som ni märker, i slutet på åttiotalet var skyttegravarna redan intagna sedan länge. Sannolikheten att de personer och tankesmedjor som ifrågasatt i princip all ”mainstream” forskning rörande tidigare miljölarm, nu rakt av skulle acceptera IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna var förstås minimal. De hade sin skara av vetenskapsmän att stödja sig på. De hade även sina verkliga exempel på alarmistiska miljööverdrifter i ammunitionspåsen. Klimatförändringarna blev för dem The mother of all scares (alla skrämselscenariers moder).
Många av dessa framförallt amerikanska tankesmedjor och lobbygrupper kunde inför millennieskiftet se sina bidrag växa dramatiskt i och med kampen mot Kyotoavtalet. Kort sagt, det var upplagt för en rejäl batalj om verklighetsbeskrivningen. Nu med ännu större insatser i potten.
Under covidpandemin gjordes enorma vetenskapliga framsteg. Viruset identifierades snabbt. Analysmetoder och olika snabbtest togs fram. Vaccin utvecklades i rekordfart och började tillverkas i en enorm skala.
Men bristen på kunskap i kombination med det allvarliga läget blottade tydligt hur forskare är vanliga människor precis som alla vi andra. Stundtals var samtalet inte särskilt smickrande för akademin. Påhoppen haglade. Hastigt hopplitade studier och artiklar blev till sanningar. Professorer stod i tv och påstod bergsäkert – men utan vetenskapligt stöd – att munskydd var lika effektiva som vaccin.
I paniken som rådde tycktes några inom akademin välja bort den vetenskapliga metodiken för att istället anamma minsta uttalande som bekräftade ens egen uppfattning. Allmänheten valde snabbt sida. Konspirationsteorier och antivaccinpropaganda följde som ett brev på posten (ber om ursäkt för en metafor som i den digitala tidsåldern och ”effektiviseringar” kanske inte längre är användbar?).
Bortom de skrikande rubrikerna jobbade dock merparten av forskare på utan att dra de säkra slutsatser som ofta dryftades i sociala medier och i morgonstudior. De samlade in data och utvärderade. Hyfsat säkra slutsatser i komplexa frågor tar tid att få fram. Som det alltid ha varit.
Begreppet försiktighetsprincipen blev högaktuellt. Vilka åtgärder är egentligen berättigade för att undvika risk? Sannolikheten att åtgärder trots goda intentioner istället förvärrar situationen är långt ifrån försumbar när man inte har koll på orsak och verkan.
Jag hamnade i ett upprört meningsutbyte om detta när jag på Twitter kommenterade en text i Expressen. Inte för att jag hade en annorlunda åsikt i frågan om försiktighetsprincipen utan för att DDT togs upp som ett varnande exempel:
”Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade.”[1]
DDT är förmodligen miljödebattens främsta symbolfråga och argument likt dem ovan är vanliga. De dyker även upp i klimatdebatten med uppenbar avsikt att misskreditera miljörörelsen. Svenska tankesmedjan Eudoxa AB fick exempelvis tillåtelse av Competetive Enterprise Institute att översätta deras rapport Vad varje europé bör veta om global uppvärmning (2007) där de påstår:
”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”[2]
Ett makalöst populistiskt uttalande och jag återkommer snart till det.
DDT-frågan kopplas starkt till marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. Där lyfte hon riskerna med att sprida de enorma mängder bekämpningsmedel som då länge hade gjorts utan några djupare tankar på konsekvenser. Boken handlar dock långt ifrån enbart om DDT. Som redan har nämnts brukar boken anges som ett startskott för miljörörelsen. Vill man sänka förtroendet för denna blir Rachel Carson en självklar måltavla.
Och utsatt blev hon redan på sin tid.
Kemikalieindustrin försökte stämma henne och när det misslyckades satsade de 250 000 dollar på en PR-kampanj med syfte att svartmåla Carson och den vetenskap hon hänvisade till. Hon blev kallad hysterisk, ovetenskaplig och kommunist. Hon blev även påhoppad för att vara en ogift kvinna som tog sig i ton.[3]
Och trots att Carson inte argumenterade för ett totalstopp för bekämpningsmedel målades skräckscenarier upp av hennes opponenter (som sällan lyfts upp som överdriven alarmism i debatten på samma sätt som miljöargument ofta gör). White-Stevens, vetenskapsman och representant för kemiindustrin och American Cyanamid Company, förutspådde en dramatiskt återgång till den ”mörka tidsåldern” av svält, sjukdomar och död om användningen av bekämpningsmedel begränsades.[4]
Och tongångarna har knappast blivit bättre med åren. År 2007 lanserade Competitive Enterprise Institute webbsidan RachelWasWrong.com (Rachel hade fel). I ett pressmeddelande skrevs:
”Även om Carson kan ha menat väl, fick hennes retorik och anti-teknologiska åsikter förödande konsekvenser, särskilt för barn i Afrika. Vår webbplats innehåller fotografier av några barn som miste livet i malaria sedan DDT förbjöds. Vi ber att folk också kommer ihåg deras födelsedagar, med hopp om att det kommer att uppmuntra beslutsfattare att tänka om dåraktig och farlig politik.”[5]
Ett i mina ögon smaklöst tilltag. På samma sida hittas länkar till mängder med dokument och inlägg om varför kemikalier är bra och regleringar är dåliga.
På webbsidan JunkScience fanns ett räkneverk som räknade upp hur många som dog på grund av att DDT hade förbjudits. The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death.[6] Sidan drivs av Steven Milloy, som bland annat jobbat på Cato Institute, Competetive Enterprise Institute och Fox News (och är likaså en av de mer aktiva i klimatdebatten). Det verkar inte finnas ett enda utsläpp som är värt att reglera enligt honom.
Journalisten James Delingpole, även han en känd förvillare inom klimatdebatten, skrev 2014 på Breitbart News:
”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”[7]
Liknande artiklar har publicerats i en lång rad av världens större tidningar, om än inte lika tillspetsade. Men temat är klart: att DDT-förbudet inneburit massmord på oskyldiga människor. Nu hade artikeln i Expressen jag kommenterade inget med dessa extrema uttalanden att göra, däremot bygger resonemanget på samma felaktigheter. När jag påpekade detta fick jag till svar att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.
Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menade att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt). Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer menade han. Istället förespråkade han mer trial and error, det vill säga att man testar och agerar när problem uppstår. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.
Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. Svaret blev nej. Jag ska exemplifiera med fallet DDT varför han gör det alldeles för enkelt för sig. (I själva verket är det mesta i boken skrivet av Wildavskys studenter men han berättar i förordet att han aktivt medverkat till texterna och står för varenda ord i boken).
Huvudargumentet i både hans bok och i Expressenartikeln ”Att helt förbjuda DDT gjorde mer skada än nytta” är i realiteten en stor halmgubbe. För nej, det har aldrig funnits ett totalt förbud.
I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och även där var det fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar efter förbudet inom jordbruket 1972. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick långt efter detta förbud.[8] Produktionen av DDT var som högst 1962, åttiofem tusen ton per år, men volymerna sjönk sedan stadigt långt innan förbudet infördes.[9]
Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall bara om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa exempelvis malaria. Länder som Indien införde inget förbud alls.
En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden kommit, konstaterade att ”Som situationen är nu används DDT fortfarande i stor utsträckning, både inom jordbruket och för vektorkontroll [=bekämpa sjukdomsspridning], i vissa tropiska länder.”[10]
I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Flera miljöorganisationer ville inkludera DDT i denna förbudslista. Men det blev inget totalförbud denna gång heller. WHO inkluderar numera DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds numera detta även av de allra flesta miljöorganisationer.
Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet, ökad kostnad och även ett ökat antal malariafall. Men rent generellt korrelerar malariautbrotten inte särskilt bra med DDT-förbuden och den gemensamma nämnaren är inte brist på DDT.
En artikel i den vetenskapliga tidskriften Malaria Journal har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom sjuttiofem fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram.[11] Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000. En tredjedel berodde på att myggorna utvecklat resistens mot DDT, men nio av tio gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen på grund av bristande resurser vad det gällde sjukvård, distribution och så vidare. Enbart besprutning är inte tillräckligt.[12]
Att skylla problemen enbart på förbuden är helt enkelt ren och skär populism, men det passar bra in i världsbilden för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”. Det finns otaliga exempel på där återuppblossande malariaepidemier i fattiga länder inträffade långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.[13]
Ett par exempel förutom de som hittas i ovanstående referenser:
Peru: ”Tyvärr ökade malaria igen 1970 när myggor blev DDT-resistenta och finansieringen av malariakontrollprogrammet minskade.”[14]
Iran och flera grannländer: ” På grund av den dubbla resistensen hos An. stephensi mot DDT och dieldrin, användes malation IRS vid malariavektorkontroll i Iran sedan 1968.”[15]
Och på tal om resistens:
”År 1956 visade endast fem arter av dessa myggor resistens; i början av 1960 hade antalet stigit till tjugoåtta. I Västafrika, Mellanöstern, Centralamerika, Indonesien och Östeuropa innehåller de resistenta myggorna några mycket farliga malariavektorer.”[16]
Orden är Rachel Carsons.
Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bland annat tyfus), fästingar, husflugor och så vidare utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller de läkemedel som finns mot malaria.
Wildavsky diskuterar inte resistensproblemet alls i sin bok. Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen. Det finns åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad på grund av att sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.
Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen av DDT infördes redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom 1972.[17] Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen och fått politiker att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som var grunden som förbuden fattades på (men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen). Fyra vetenskapliga genomgångar gjordes på uppdrag av USA:s regering, alla fyra rekommenderade en utfasning av DDT:
(1) 1963, ”Use of Pesticides,” A Report of the President’s Science Advisory Committee (PSAC) (2) 1965, ”Restoring the Quality of Our Environment,” A Report of the Environmental Protection Panel, PSAC (3) 1969, Report of the Committee on Persistent Pesticides, Division of Biology and Agriculture, NRC, to the Agriculture Department (4) 1969, Mrak Commission Report
DDT ersattes stegvis av nya medel som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT. Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.
Bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall redovisas, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd. Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:
”Aldrig tidigare har dock så många skadedjur med ett så brett spektrum av vanor och egenskaper ökat till skadliga nivåer efter applicering av något material, som har inträffat efter användning av DDT i äppelbesprutningsprogrammen.”[18]
Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika skadliga för fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.
Jag har i tidigare kapitel gett flera exempel när hela fiskpopulationer slogs ut efter DDT-besprutning (kapitel 2:4).
Wildavsky menar att det fanns få bevis för att DDT orsakade hälsoproblem för människor, och likaså att bevisen var svaga för negativ påverkan på vilda djur och växter. Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa allvarlig hälsopåverkan på människor. Ofta byggde dessa fynd på slutsatser utifrån djurförsök och enskilda kliniska fall. Det medger även WHO i exempelvis en rapport från 1979, även om det fanns flera studier som indikerade problem.[19] Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.
Och här märks också ensidigheten tydligt. Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människor kritiserades med rätta hårt redan då.[20] Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.
I Tyst vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömupparnas siffror? Ja, det gör i alla fall ”regleringsskeptiker”, ett av deras vanligaste argument om att DDT inte påverkade djurlivet negativt kommer just från naturföreningen National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar. (Oftast hänvisas då till webbsidan Junk Science). De sägs nämligen visa att antalet fåglar ökade, inte minskade, under denna tid. Wildavsky nämner detta, men säger förvisso att siffrorna är ifrågasatta.
Audubon, som sammanställt statistiken, säger att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Både antal platser där dessa årliga räkningar utfördes och antalet fågelskådare hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. På 1930-talet stod 679 personer för räkningen som utfördes på 203 olika platser. Fyrtio år senare deltog 32 322 personer på 1320 olika platser.[21]
De hade på slutet av denna tidsperiod särskilt riktat in sig på att följa upp havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör. Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder av fåglar dog efter DDT-besprutningar. Här citat från en vetenskaplig artikel:
”Det finns betydande bevis för att DDT ackumulerats från kontaminerade daggmaskar och dödat ett stort antal vandringstrastar och andra trastar på 1950- till 1970-talen(Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).[22]
(Vandringstrast heter i USA american robin och ska inte blandas ihop med european robin, den art vi kallar rödhake.)
Wildavsky påpekar vidare att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.
Men ingen påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och som beskrivits i tidigare kapitel fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).
Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80 procent i Sverige.
Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes). Det är en åsikt och inte fakta.
Återhämtningen av populationerna efter förbuden har också varit anmärkningsvärd. Men trots att det har gått femtio år sen förbudet så dör fåglar än idag på grund av DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). 2012 observerades fåglar i USA som dog i spasmer väldigt lika dem som DDT-drabbade fåglar visade förr. Det visade sig att dessa fåglar hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA.[23] I området fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…
Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Teorier har ofta svaga punkter: bioackumulering kan vara verklig, men …” och spekulerar sedan i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 1960-talet. Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.
Det finns mer att kommentera både från Wildavskys bok och diverse andra argument i samma stil som florerar på nätet, men jag nöjer mig så. Det bör återigen påpekas att Rachel Carson inte heller förespråkade ett totalstopp för användandet av bekämpningsmedel:
”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre.
Praktiska råd ska vara ’Spraya så lite som du bara kan’ istället för ’Spraya till gränsen för vad du kan’. […] Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”
Det är förståndiga ord om gäller i allra högsta grad än idag.
Wildavskys DDT-text är i mina ögon ett vetenskapligt haveri. Det kanske beror på att det var hans studenter som skrivit merparten och de var förstås mycket väl medvetna om sin handledares negativa inställning i frågor om statlig reglering och påverkades därav? Det är inte mina ord utan Wildavskys egna och en felkälla han själv diskuterar i introduktionen. Han trycker på hur han aktivt tagit del i produktionen och att de hade vänt och vridit på argumenten för att få ihop en objektiv text.
De hade även skickat de olika kapitlen på remiss till sakkunniga. Och här dyker han upp igen, Fred Singer – nestorn i att ifrågasätta vedertagen vetenskap inom en rad miljöfrågor (se kapitel 6:1). Han var en av dem som anlitats som expert. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas vetenskapliga råd (SEPP).
Ett kapitel i Wildavskys bok But is it true? handlar om klimatförändringarna och är minst lika vinklat som det om DDT beskrivet ovan. Han avvisar bevisen som klimatforskarna presenterat rörande mänsklig påverkan och lyfter i stället fram naturliga variationer som mera troliga orsaker. Han ifrågasätter till och med uppvärmningen med stöd av temperaturmätserier från enbart USA som utgör knappt två procent av världens yta.
Wildavsky skrev dessutom förordet till en bok av Robert Balling utgiven 1992 (The Heated Debate: greenhouse predictions versus climate reality) och avfärdar den globala uppvärmningen som ännu en av alla obefogade skrämselhistorier. Han riktar svidande kritik mot reglering av växthusgaser som enligt honom skulle leda till en avindustrialisering av USA och sänka ”vår levnadsstandard till urusla nivåer”. Den verkliga faran, menade han, kom från ”människor som vill kontrollera vårt beteende i den globala uppvärmningens namn”.[24]
Balling är för övrigt professor i geologi och har varit mycket aktiv i att bestrida IPCC:s slutsatser. Han har dessutom fått stora pengar från fossilindustrin.[25]
Det är förstås lätt att utmåla personer likt Wildavsky som att vara av industrin köpta vettvillingar som inte bryr sig om miljö och hälsa. Men det är att göra det lätt för sig. En hel del av Wildavskys inlägg om när försiktighetsprincipen kan ge motsatt effekt bör man naturligtvis ta åt sig av. Men det är symptomatiskt för den här debatten att en klick av akademiker ligger bakom en mängd så kallade skeptiska böcker och publikationer utgivna på libertarianska tankesmedjor och liknande.
Alla delar de en ganska extrem syn på regleringar och statens inblandning. Liksom den att i princip alla miljölarm är överdrivna och att vetenskapen där är korrumperad av forskare som bara fiskar efter statliga forskningsanslag. Personer som Fred Singer återkommer ständigt som referens och expert inom områden han själv inte har forskat i.
De måste förstås få ge ut vilka böcker och saluföra vilka åsikter de vill. Problemet är inte att de försöker påverka opinionen utan hur det görs. Men det bidrar naturligtvis till att det i miljöfrågor ofta kan vara mycket svårt att veta vem man kan lita på.
[11] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122
[13] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122
[15] Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0
[20] Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260
[22] Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098
Det berömda citatet är från Hans Rosling, den numera avlidna professorn i internationell hälsa, när han läxade upp en reporter i danska tv-programmet Deadline 2015.
Vi var många som fascinerades av Roslings föredrag och iver att berätta om att tillståndet i världen är så mycket bättre än vad vi oftast tror. Mycket på grund av medias rapportering. Som han sade till reportern i samma program: ”Fakta om konkreta händelser är ni bra på, men överblicken är ni dåliga på.”
Roslings bok Factfulness blev en formidabel succé och han blev känd som en sanningssägare i en värld av pessimister som vill måla allt i svart. En del har dock kritiserat honom för att skönmåla vissa förhållanden som försvinner i all statistik. Jag vet inte hur det är med den saken, däremot är det ganska vanligt att i miljödebatter påtala hur mycket bättre allt har blivit och att miljörörelsen ropar på vargen i onödan. Statistik och siffror slängs fram som bevis. Men det kan vara lömskt.
I den senaste rapporten från IPCC (AR6, WG1 2021) konstateras att ytan som utsätts för mark- och skogsbränder har minskat globalt. Det är fakta och används också i debatten som bevis för att klimatalarmisterna överdriver.
Men IPCC nämner också att det främst beror på att människor förändrat landskap och beteende, särskilt i Afrika. Det startas exempelvis allt färre avsiktliga markbränder i jordbruket. Nedgången handlar alltså inte om klimatet. IPCC konstaterar samtidigt att perioder med ”eldriskväder” ökat och att skogsbränder i den boreala zonen, alltså på våra breddgrader, har blivit både större och intensivare samt förekommer mer frekvent. Siffror är förstås både nödvändiga och användbara, men om man inte vet vad som ligger bakom dem kan de lätt bli missvisande.
6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon
Det behövs verkligen människor som går mot strömmen och som belyser saker från olika håll. Det gäller inte minst inom olika miljöfrågor där det som i alla andra komplexa frågor ibland överdrivs. En som fick rykte om sig att vara en sådan här optimistisk sanningssägare var ekonomiprofessorn Julian Simon (han var också senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute). Under 1980-talet blev han lite av en mediafigur och mycket populär i konservativa kretsar, uppskattad för sin skarpa kritik av miljöalarmister och domedagsprofeter.
I flera dödsrunor – han gick bort 1998 – nämns att han alltid backade upp sina påståenden med fakta. Han, liksom Rosling, pekade på allt i världen som bevisligen blivit bättre, trots alla larm om det omvända.
Jag tänker inte låtsas att jag kollat upp allt han har sagt och gjort under sin produktiva levnad, jag är övertygad om att han sa vettiga saker. Men det lilla jag har kontrollerat får mig att vilja justera uttrycket till att han kanske backade upp sina påståenden med uppgifter och siffror – inte alltid fakta som i att han redovisade en objektiv bild av situationen.
Som jag påpekat tidigare: Det jag ofta saknar i den här typen av allt-har-blivit-bättre-perspektiv är att de nästan aldrig bryr sig om att gå in på hur det blivit så mycket bättre. Man lämnas med intrycket av att bara för att vi sett en ekonomisk tillväxt och att forskare har identifierat ett problem så har alla miljöproblem löst sig som i ett trollslag. Allvarliga problem förringas av bara farten och det låter som att de knappt ens existerar eller aldrig ens har existerat.
År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga.[1] Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet. Han var bland annat rådgivare åt Ronald Reagan och som redan nämnts en hård förespråkare för avregleringar och marknadsekonomi.
Om bly i bensin skrev Simon att en studie från 1979, som visat att barn tappade i IQ på grund av blyförgiftning, hade motbevisats. Han konstaterade att det trots detta inte kommit förslag på att återinföra blyad bensin. Som om regleringen av bly hade tillkommit enbart baserat på den studien. EPA byggde vid den här tiden sina slutsatser på nyare studier som påvisade dessa negativa effekter vid ännu lägre halter bly i blodet.[2] Det var känt vid tiden då Simon gav ut sin bok men han ignorerade uppenbarligen det. (Läs mer om hur blytillsatserna i bensin och kampen att få bort dem i kapitel 8.)
Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna. Han pekade på hur skogsdöden i Europa inte hade berott på svavelutsläppen (vilket var sant, se kapitel 9). De få sjöar som drabbades av försurning kunde enkelt och billigt kalkas menade han. Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men hänvisade till ”sitt sunda förnuft” och till en person som redan nämnts i kapitel 6: fysikern Fred Singer. Simon skrev:
”… min gissning är att den globala uppvärmningenhelt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.
[…]
Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se F. Singer (1995).”[3]
Vid denna tid hade IPCC gett ut sin andra rapport men den ignorerade Simon alltså. Likaså kemi om ozonlagret som belönats med Nobelpris 1995. Med andra ord, en enorm mängd vetenskapliga publikationer förvandlades i ett huj till ovidkommande detaljer. Till förmån för Singers åsikter.
Simon kan sägas utgöra den direkta motpolen till biologen Paul Ehrlich som tidigare beskrivits. I mångt och mycket kan deras många dispyter beskriva själva kärnan i mycket av miljöfrågornas problematik.
Det är nyttigt och bra för en demokrati att det finns olika åsikter. Problemet är att många som anammat Simons syn på tillvaron valt att helt bortse från en enorm mängd forskning. Det handlar alltså inte om åsikter. Det är skillnad på att kritisera överdriven alarmism och att i ivern att förringa problematiken kasta ut barnet med badvattnet och framställa det som att det inte ens existerar ett problem. Helt i strid mot stora mängder empiriska studier.
Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.
I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.
Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.
ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:
Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).
Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.
Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …
Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.
Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).
När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.
En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.
Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND
Global warming has real cost, but even strong temp rises cost ~4% of GDP — not end-of-world.
Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.
Hur kan detta komma sig?
För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:
Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:
Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”
Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:
”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”
Och det är väl bara att stämma in?
Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.
Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.
Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.
De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.
Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.
Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.
Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 därGlobal Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.
Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.
Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.
För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”
2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.
Så blev det inte.
Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.
Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhetinte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.
Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.
Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.
Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.
Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.
Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):
”… min gissning är att den globala uppvärmningenhelt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.
[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).
Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:
”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”
Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:
“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”
Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.
Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.
Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true?A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.
Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.
När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:
Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:
Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .
JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:
Ja, och så här ser det ofta ut.
Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.
Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?
Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.
Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.
Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.
Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.
Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen: finns det ett problem överhuvudtaget?
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.
“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”
Ungefärlig översättning:Varförlägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?
(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)
Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?
Surt regn och reglering av svavelutsläpp
Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.
Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)
Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.
Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.
Tid från vetskap till åtgärd:15-20 år … (med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)
Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …
[1] Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2] 8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003; [3] 3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266; [4] Utredning från EU [5] Rapport från OECD 2014
Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs… Frågan är vem som ska betala och för vad? Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)
__________________________
Freoner och ozonnedbrytning
Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.
1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.
Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).
1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.
Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).
Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:
”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.”
Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)
Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?
Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:
En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.
Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner): 650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997): 40-400 dollar/bil
EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg (1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).
Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år Verklig tid: 2 år
Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect
Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.
____________________________________
Bly i bensin
Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:
”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”
Wall Street Journal, Sept. 9, 1965
När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.
Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…
Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.
Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995 (notera enhet, risknivån för barn är 50µg/L):
_____________________________
Klorerade och bromerade organiska föreningar
1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.
Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.
(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).
Att märka upp farliga kemikalier
Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.
Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.
“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”
Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985
Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier
_______________________________
Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).
Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).
I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?
Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.
2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar
Från: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al. 
Maths Nilsson, författare 
