Etikett: freoner

Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap19 kommentarer

Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

DEL I

Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).

Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.

Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?

1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.

En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.

Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”

Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)

Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

To be continued … kanske … om jag orkar 🙂
Jag orkade tydligen: del 2 finns här.

Kapitel 19: Uteblivna undergångar?

Den Av Mathsi Uncategorized14 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[1]

Citatet ovan nämndes i början av boken och är från Bjørn Lomborgs artikel på SvD:s ledarsida. Men stämmer det – har förutsägelserna verkligen slagit spektakulärt fel?

Jag skulle vilja säga att vi inte har facit på det, och kommer heller aldrig att få. Spådomarna har ju gällt under förutsättningen att inget gjordes. Och vi som samhälle har faktiskt agerat kraftfullt på många av dessa larm som Lomborg hänvisar till. Bly, kvicksilver, klorerade föreningar som DDT och PCB, avgaser och smog, svaveldioxid, freoner, dioxiner från klorblekt papper och så vidare. Vad hade exempelvis hänt om utsläppen av svavel fortsatt att öka istället för att minska radikalt?

https://www.researchgate.net/figure/Global-sulfur-dioxide-emissions-by-region-North-America-USA-Canada-East-Asia_fig5_307838177

Ton efter ton av en rad olika beständiga kemikalier spreds utan en tanke på konsekvenserna. Vad hade hänt om det bara fortsatt eller till och med ökat? De utgör fortfarande problem på sina ställen trots att de slutade användas för fyrtio år sedan.

Vad hade hänt om produktion och användning av freonliknande ämnen fortsatt att öka i den takt vi såg på åttiotalet?

Istället för nedanstående utveckling:

https://www.eea.europa.eu/data-and-maps/indicators/production-and-consumption-of-ozone/production-and-consumption-of-ozone-2

Faktum är att forskare har försökt svara på just den frågan: Vilken värld undvek vi i och med att Montrealprotokollet kom till stånd?[2]

Hade utsläppen av freoner och liknande ämnen fortsätt som tidigare innebär det också att UV-strålningen vid jordytan skulle öka dramatiskt. Det skulle i sin tur haft skadlig effekt på växter med följd att skördar minskas och att en mindre del av den koldioxid vi släpper ut absorberas från atmosfären. Freonliknande ämnen är dessutom kraftiga växthusgaser i sig. En studie simulerade detta och kom fram till att effekten skulle bli en temperaturökning på 0,5–1,0 °C vid år 2100. [3] Alltså utöver den som erhålls från koldioxid och andra parametrar. En vetenskaplig bedömning är likaså att den ökade UV-strålningen skulle lett till en massiv ökning av antal hudcancer varje år.[4]

https://youtube.com/watch?v=wfnVz_0Pa3c%3Fsi%3DQxoJUE9h4z7ghIPe

Det är kontrafaktiska simuleringar och vi kommer aldrig veta exakt hur världen skulle sett ut idag. Och det gäller inte minst om vi sammanfört effekten från alla stora miljöproblem som vi idag till stor del har åtgärdat. Måhända att en del larm har överdrivits men det gör det inte rationellt att vifta bort allvaret.

Man skulle lika väl kunna vända på Lomborgs påstående: Trots 50 år av larmande om att åtgärder ”är för dyra”, ”BNP kommer sjunka som en sten”, ”miljontals jobb kommer att ryka”, ”det går inte” och så vidare så har det hela tiden visat sig gå ändå. Utan de förutspådda samhällskrascherna. Det är faktiskt något vi har facit på. Många ville inte ens erkänna att det fanns problem. Samma personer hyllar nu hur bra allt blivit på grund av åtgärderna.

Självklart har det inte varit problemfritt, det har krävts både dyra investeringar och förändringar som har drabbat både folk och enskilda företag. Andra har dock vunnit på de affärsmöjligheter förändringarna inneburit. Miljön, och därmed vi människor, har definitivt tjänat på dem.

Jag skulle vilja påstå att Lomborg är ett bra exempel på personer som agerar som bromskloss för utveckling. För även om han argumenterar för mer forskning och utveckling är det svårt att veta vad det är för något han vill uppnå. Det enda nya jag sett honom förespråka, bortsett från ökad frihandel, är att EU skulle satsa på fracking av fossilgas. Om du läst en artikel som är negativt inställd till elbilar är det ganska hög sannolikhet att uppgifterna kommer från Lomborg och hans tankesmedja. Jämförelserna han gör är mellan de värsta tänkbara för elbilarna och de bästa för bensinbilar. Följer man upp de referenser han hänvisar till blir det snabbt uppenbart att han körsbärsplockar siffror från dessa helt medvetet.[5]

Lomborg tar till sig, och sprider, varenda tillgänglig siffra som visar på att en utfasning av fossila bränslen kommer bli dyrt. Det hjälper inte att forskare bakom dessa siffror uttryckligen och upprepade gånger sagt åt honom att siffrorna inte går att använda på det sätt som han gör. Professor David Victor:

”[Lomborg] tog resultaten ur sitt sammanhang och använde dem för ett syfte som vi uttryckligen sa att de inte kunde användas till, och som han blev påmind om när han bad om underliggande data”.[6]

Det finns hur många sådan här exempel som helst och jag har ärligt talat svårt att förstå att han tas på allvar i den här frågan. Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter publicera hans alster utan minsta synligt försök till källkontroll. Han säger naturligtvis även tänkvärda saker men problemet är att det inte går att lita på de siffror han bygger sina slutsatser på.

Avsikten med den här boken har inte varit att förmedla ”den enda sanningen”. Jag har velat dela med mig av min egen nyfikenhet rörande frågan om hur klimatdebatten har utvecklats över tid. I Spelet om klimatet skildrade jag hur debatten sett ut från IPCC:s födelse och framåt. Det är uppenbart att mycket av meningsskiljaktigheterna har sin grund i olika ideologiska samhällsåskådningar.

Man behöver inte hålla med om allt organisationer tycker och gör för att anse att de spelar en viktig roll i samhället. Många verkar ha en bild av att miljöorganisationer enbart står för protestaktioner där man blockerar trafiken och slänger färg på konst och liknande. Det är långt ifrån sanningen.

Det finns saker jag inte håller med miljörörelsen om. Men de är heller ingen enhetlig massa utan består av en brokig samling organisationer och människor. Några utgör viktiga instanser vid lagremisser och liknande, de utför studier, medfinansierar miljöåtgärder, skriver rapporter och beslutsunderlag och så vidare. Men kanske framförallt utgör de en motpol till särintressen inom näringslivet och skapar opinion. Det har varit helt avgörande för att åtgärder har kommit till stånd i många stora miljöfrågor. Åtgärder som vi idag tycks hylla unisont.

Vi inom läkemedelsindustrin jobbar efter ett regelverk som kallas GMP. Det medför en hel del byråkrati och gör det svårare att införa snabba förändringar. Men det är också avsikten då det kan innebära stora risker att förändra saker om man inte har full kontroll på konsekvenserna. Och precis som i miljöfrågor kan det ibland innebära mycket frustration, men i grunden är det ett vettigt system även om man förstås kan diskutera omfattningen.

Så även om jag inte håller med om allt miljöorganisationer gör och står för i några frågor (kompromisslösheten vad det gäller GMO och kärnkraft till exempel), tror jag det skulle vara förödande för demokratin och miljön om man drar undan mattan för dem.

C, SD, M och KD ville sommaren 2022 minska miljöorganisationers rätt att föra talan i domstol och ändra så att bara de som är direkt berörda av miljöärenden ska kunna överklaga. Jag tror det är en björntjänst. Är kortsiktig ekonomisk effektivitet allt som räknas?

Sveriges miljölagar har fått hård kritik från vissa håll under senare tid. De skulle vara för byråkratiska och tillämpas för nitiskt av närmast ”aktivistiska myndigheter” och vara ett hot mot svensk konkurrenskraft. Naturskyddsföreningen publicerade i maj 2023 en rapport där de med ny statistik förde i bevis att många av dessa anklagelser inte stämmer med verkligheten.[7] Exempelvis får de flesta företag de tillstånd de ansöker om. Endast 3 procent av bolagens ansökningar får avslag i mark- och miljödomstolarna. Miljömålen tar heller inte längre tid i Sverige än i våra grannländer.

Två professorer i miljörätt backade upp Naturskyddsföreningens slutsatser om att lobbyister och ledarsidor sprider osakliga myter om svensk miljölagstiftning. De var dessutom väldigt kritiska till påståenden om att svenska myndigheter skulle vara aktivistiska i detta avseende.[8] Med det sagt verkar alla vara överens om att det finns utrymme för förbättringar (det vore väl konstigt annars). Likaså att det finns fall som hamnar i långbänk och visar på en tröttsam byråkrati som med råge överskridit rimlighetens gränser.

Miljöfrågor har ju ofta den egenheten att det är lätt att förstå problematiken för, och frustrationen hos, enskilda drabbade markägare och liknande, men det är helt ohållbart om alla bara fortsätter att stirra sig blind på sin lilla plätt.

SD gör ingen hemlighet av att de anser att exempelvis Naturskyddsföreningens miljöpolitiska förslag inte är bra.[9] Det är förstås helt legitimt att tycka, men det blir lätt olustigt när en tjänsteman på SD:s riksdagskansli efter att Naturskyddsföreningen kritiserat Tidöavtalet efterfrågar vilka privatpersoner som skänkt pengar till organisationen.[10] Likaså ifrågasatte SD om Naturskyddsföreningen skulle få statliga bidrag efter att de hade annorlunda uppfattning i vargfrågan.[11] Nog måste en demokrati kunna hantera meningsskiljaktigheter utan sådant här?

Lisa Röstlund visar i sin bok Skogslandet hur nära banden mellan skogsbolagen och Skogsstyrelsen som ska reglera dem är. Myndigheten delade till och med fysiskt kontor med skogsägarföreningar och tjänstemän deltog regelbundet i deras jakter. Göran Enander blev generaldirektör och var kritisk till detta. När han ämnade gå på en konferens ordnad av Naturskyddsföreningen blev han uppringd av ministern Eskil Erlandsson (C) som inte tyckte att det var passande att han gick. Enander ignorerade uppmaningen och han fick sedermera sparken. Officiellt på grund av myndighetens ekonomi hade fått kritik, men Enander själv hävdar att det berodde på påtryckningar från näringslivet.

2016 blev Herman Sundqvist generaldirektör för Skogsstyrelsen och utan formellt beslut eller konsekvensanalys meddelade han via DN Debatt att han, till sina medarbetares förvåning och ilska, beslutat att pausa inventering av nyckelbiotoper.[12] (Miljöcertifierade bolag får inte avverka skog som klassas som nyckelbiotoper.)

Sundqvist har även drivit igenom beslut om att tjänstemän på myndigheten inte får ge skogsägare råd om miljöhänsyn vid avverkningsanmälningar. Det är bara en av många märkligheter i hur styrningen av myndigheten har gått till under hans ledning. Uppenbarligen helt utan invändningar från regeringen. Sundqvist fick också skarp kritik från Justitieombudsmannen för att ha brutit mot regeringsformen ­- en av Sveriges grundlagar ­- då han bad skogsindustrins konsult att skicka mejl till honom privat.

Sundqvist hade innan sin tjänst på myndigheten varit Sveaskogs skogschef och bloggat om hur han tyckte miljömål och kontinuitetsskogsbruk (bruk utan kalhuggning) bara handlade om politisk korrekthet. Hans åsikt var: ”låt oss slippa mål om bevarande av gammelskogar.” Likaså hade han ägnat fem år åt att processa emot Skogsstyrelsen för att få avverka värdefull skog.

Den här frågan är precis lika infekterad och svårgenomtränglig som den om fysiken bakom klimatförändringarna. Det jag ville skildra med ovanstående var att dessa otydliga gränsdragningar mellan de som ska reglera och de som regleras är problematisk.

I boken De gränslösa visar Marcus Larsson och Åsa Plesner vilka svängdörrar det finns mellan skolbolag, PR-firmor och politiker inom den svenska skolan och välfärden. De som är satta att reglera sitter i styrelser för skolbolagen, andra politiker med förtroendeuppdrag jobbar samtidigt parallellt i PR-firmor som lobbar för bolagen. Skolor och fastigheter säljs ut till gamla politikerkompisar trots att det är en rejäl förlustaffär för kommunerna.[13]

Även om det inte är något olagligt blir det i förlängningen förödande för demokrati och tilliten till myndigheter om det inte finns tydliga gränser mellan politik och näringsliv.

Jag har bloggat om klimatdebatten i många år men jag har aldrig kommenterat hur folk ska leva sina liv, hur de ska äta eller resa. Jag har främst försökt jämföra diverse uttalanden och texter med vad IPCC och liknande säger. Jag utmålas ändå som en vänstervriden aktivist i nedlåtande ordalag. Det tycker jag säger en del om hur snedvriden samhällsdebatten blivit.

Och angående alla klimatprotester?

Den 29 februari 1980 hölls ett möte på La Guardias flygplats utanför New York. Några experter skulle sammanställa kunskapsläget om klimatvetenskapen. De påpekade visserligen osäkerheterna men varnade för risken att jorden kunde drabbas av en global katastrof redan innan detta århundrade var över om koldioxidutsläppen fortsatte att öka. En förbrukningsminskning av fossila bränslen om cirka 2 procent per år skulle avhjälpa de värsta konsekvenserna menade de – och det fanns ingen tid att spilla i utfasning av fossilt.

Och vilka var dessa aktivister? Det var företrädare för American Petroleum Institute (API).

Bild Protokoll från American Petroleum Institutes AQ-9 Task Force Meeting (1980) https://insideclimatenews.org/documents/aq-9-task-force-meeting-1980/

Företagen dessa experter företrädde skulle bara några år senare slå in på en helt annan väg och göra allt för att sprida budskapet att det inte existerade ett problem.

Orsaken till den klimatalarmism som nu hörs och de protester som genomförs beror mycket på just detta, att så lite har åstadkommits under dessa fyra decennier. Fortfarande investeras mångmiljarder i nya fossila projekt. Visst är omställningen ett enormt projekt att ro iland. Men har vi ens försökt på riktigt?

[1] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik

[2] Newman, P. A., Oman, L. D., Douglass, A. R., Fleming, E. L., Frith, S. M., Hurwitz, M. M., Kawa, S. R., Jackman, C. H., Krotkov, N. A., Nash, E. R., Nielsen, J. E., Pawson, S., Stolarski, R. S., and Velders, G. J. M. (2009). What would have happened to the ozone layer if chlorofluorocarbons (CFCs) had not been regulated? Atmospheric Chemistry and Physics, 9(6), 2113-2128.

[3] Till exempel: Young, P.J., Harper, A.B., Huntingford, C. et al. The Montreal Protocol protects the terrestrial carbon sink. Nature 596, 384–388 (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-03737-3

[4] van Dijk, A., et al (2013), Skin Cancer Risks Avoided by the Montreal Protocol—Worldwide Modeling Integrating Coupled Climate-Chemistry Models with a Risk Model for UV. Photochem Photobiol, 89: 234-246. https://doi.org/10.1111/j.1751-1097.2012.01223.x

[5] Hadfield, Peter, Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims. Youtube kanal Potholer54, 2019 https://www.youtube.com/watch?v=hwMPFDqyfrA

[6] Graham Readfearn, Climate cost study authors accuse Bjørn Lomborg of misinterpreting results, The Guardian 2021-12-02 https://www.theguardian.com/environment/2021/dec/02/climate-cost-study-authors-accuse-bjrn-lomborg-of-misinterpreting-results

[7] Alarik, Oscar, Till miljölagarnas försvar, Naturskyddsföreningen, 2023, ISBN 978-91-558-0257-8

[8] Jonas Ebbesson och Jan Darpö, Professorer: Lobbyister och företag sprider myter om svensk miljölagstiftning, Altinget 2023-05-23 https://www.altinget.se/artikel/professorer-lobbyister-och-foretag-sprider-myter-om-svensk-miljolagstiftning

[9] Alskog, Johanna, ”Naturskyddsföreningen har inte en bra miljöpolitik” Altinget 2018-08-21 https://www.altinget.se/artikel/naturskyddsforeningen-har-inte-en-bra-miljopolitik

[10] Hurinsky, SD begärde lista på Naturskyddsföreningens givare, Dagens Nyheter 2022-10-27 https://www.dn.se/sverige/sd-begarde-lista-pa-naturskyddsforeningens-givare/

[11] Runar Filper (SD) ifrågasatte bidrag till Naturskyddsföreningen i en skriftlig fråga till miljöminister: 2018/19:511 av Runar Filper (SD) https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/fraga/_H611511

[12] Röstlund, Lisa, Skogslandet, Forum förlag 2022, ISBN 9789137503202

[13] Lars Heikensten, Hans Lindblad, Billigare för stat och kommun att själva äga fastigheterna”, Dagens Nyheter, 2022-07-05 https://www.dn.se/debatt/billigare-for-stat-och-kommun-att-sjalva-aga-fastigheterna/

Kapitel 9: Hålet i skyn

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Kapitel 9: Hålet i skyn

1995: Bara någon månad innan Nobelstiftelsen offentliggjorde att Rowland, Molina och Crutzen skulle tilldelas Nobelpriset i kemi ”för deras arbeten inom atmosfärkemin, speciellt rörande bildning och nedbrytning av ozon”, satt tidigare nämnda Fred Singer i ett amerikanskt kongressförhör med avsikt att ifrågasätta vetenskapen bakom freoners koppling till ozonlagrets nedbrytning. Han satt där som representant för sin egen tankesmedja Science and Environmental Policy Project (SEPP) tillsammans med astrofysikern Sallie Baliunas, som representerade George C Marshall Institute. Båda har varit centrala spelare även i klimatdebatten.

Denna kontrovers följer samma mönster som de flesta andra stora miljödebatter. I början på 1970 började två kemister, Sherwood Rowland och Mario Molina, fundera på vad atmosfärens stadigt ökande halter av klorfluorkarboner (CFC) kunde få för konsekvenser (CFC:er en grupp ämnen som nog är mer kända som freoner, även om det är DuPonts produktnamn för ett köldmedium).

Ämnena hade i början på seklet varit en välkommen ersättning för farliga kemikalier i kylaggregat, drivgas i sprayburkar med mera. De var ofarliga för människan och dessutom väldigt stabila. Som av en händelse var det Thomas Midgley Jr som låg bakom denna utveckling, det vill säga samme man som löste problemet med knackande motorer genom att tillsätta bly till bensinen (kapitel 7:1). Rowland och Molinas farhågor gällde vad som kunde hända om de råkade komma upp i stratosfären där UV-strålningen är mycket starkare.

De kunde visa på labb att UV-strålning kunde spjälka sönder molekylen och i sin tur skapa en kedjereaktion med ozon. Utifrån det extrapolerade de sitt resonemang till stratosfären och insåg att om utsläppen av freoner fortsatte öka i dåvarande takt, kunde det bli förödande för ozonlagret som skyddar oss mot UV-strålning.[1] De, framförallt Rowland, började argumentera för att helt förbjuda CFC:er, vilket hade sitt pris. För på andra sidan fanns en industri som omsatte miljarder och sysselsatte hundratusentals människor i världen. De tyckte inte teoretiska modeller och alarmistiska spådomar var tillräckligt för att de skulle avveckla sig själva.

Rowland berättar att han blev hårt ansatt av lobbyister men även utfryst av vissa akademiska kollegor. Industrin gav som sagt inte mycket för teorierna. En chef ansåg det vara så dumt att han 1977 påstod att det hela måste vara ”orkestrerat av KGB:s avdelning för desinformation.”[2]

DuPont som då stod för en fjärdedel av världsproduktionen av freoner var inte heller särskilt imponerade. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar och inkluderade helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att freoner förstörde ozonlagret.[3] The Western Aerosol Information Bureau åsikt var:

”Vi vet inte vad som pågår, vi vet inte om det vi mäter har något att göra med problemet, men vi är säkra på att inget kommer att hända oavsett vilket inom de närmsta åren.”[4]

USA införde i alla fall förbud mot att använda freoner som drivgas i sprayburkar 1979. Men enbart själva debatten hade fått människor att överge dessa produkter redan innan förbudet kom.

I början på 1980-talet upptäckte brittiska forskare att ozonlagret över Antarktis var extremt lågt. Så pass lågt att de trodde det var fel på mätutrustningen. Mycket har hänt i hur kommunikation går till sedan dess. I avsaknad av mejl och internet skrev forskarna ett brev till NASA för att höra om deras satellitmätningar kunde bekräfta resultaten. Mende fick inget svar. Det har på senare år konstaterats att brevet nått NASA men fel personer och sedan slarvats bort i byråkratin innan det nådde de berörda forskarna. Idag redovisas många liknande mätresultat på nätet nära nog i realtid.

Fast även om britternas brev inte nådde fram så hade även NASA noterat märkligt låga ozonhalter över Antarktis. Men då mätvärdena låg under det som satellitens detektor var kalibrerad för misstänktes instrumentella problem. Det var det dock inte, och 1985 kunde de, oberoende av britterna, bekräfta deras resultat: det fanns ett ozonhål över Antarktis!

Bild från Nasa 1985 som visar koncentrationen av ozon över Antarktis (Bild från Real Climate)

Britterna upprepade sina mätningar och till slut var de säkra utan bekräftelse från NASA och publicerade informationen i en artikel i Nature 1985 (strax innan de amerikanska forskarna på NASA offentliggjort sina resultat). Stora internationella forskarinsatser kunde inom kort bekräfta Rowland och Molinas hypoteser om hur nedbrytningen gick till, och att dessa processer pågick även uppe i stratosfären.

Ozonlagret. Bild från NASA, baserad på data from the British Antarctic Survey and GSFC Atmospheric Composition Team.

Sedan gick det snabbt. Politiker kom överens om Montrealprotokollet som skulle fasa ut användningen av freoner. Även freontillverkare stod då bakom beslutet. Avtalet skrevs under 1987 och började gälla 1989. Det har sedan uppdaterats några gånger. Resultatet är slående:

Återhämtningen av ozonlagret går långsamt framåt, men det var förväntat att det skulle ta tid.[5] Flera av dessa substanser kan finnas kvar i atmosfären i över hundra år innan de försvinner. (De är också kraftiga växthusgaser.)

De allra flesta beskriver detta som en framgångssaga för internationellt samarbete. För andra är det precis tvärtom, ett bevis på hysteri och överstatligt förmynderi. Och dessa åsikter luftas särskilt ofta på klimahotsskeptiska forum.

Redan nämnda fysikern Fred Singer skrev 1987 en artikel som hamnade på Wall Street Journals förstasida.[6] Där skrev han att vetenskapliga fakta inte alls stödde teorierna om ozonminskningen. Likaså framhöll han standardargumentet i dessa sammanhang: de alarmerande forskarna drevs av egenintressen – alarmismen syftar bara till att generera mer pengar till sin egen forskning – och politiska motiv. I en artikel i National Review 1989 skrev Singer:

”Och det finns säkert de med egna dolda agendor – inte bara för att rädda miljön, utan för att förändra vårt ekonomiska system. Några av dessa ’tvingande utopister’ är socialister, några är teknologihatande idioter; de flesta har en stor vilja att reglera – i så stor skala som möjligt.”[7]

Även fysikerna på George C Marshall Institute (kapitel 6:1) skrev rapporter om att det inte fanns någon substans i vetenskapen bakom larmen. Reagans inrikesminister, Donald Hodel, var heller inte så glad åt regleringar. Han tyckte 1987 att ”folk fick väl använda hatt, solglasögon och solkräm om de var rädda”, ett uttalande som slogs upp stort i media och han fick mycket kritik för.[8]

På Earth Day 1996 gjorde några av de redan nämnda tankesmedjorna under ledning av Heartland Institute gemensam sak och gav ut en gratistidning till studenter.[9] Dess innehåll var ett angrepp på bred front mot miljörörelsen. Fred Singer skrev att teorierna om ozonlagrets nedbrytning inte höll. Sallie Baliunas skrev, som representant för George Marshall Institute och Hoover Institute, liknande om den globala uppvärmningen.

Tankesmedjan Heartland Institute lade även så sent som 2010 upp en artikel skriven av Fred Singer 1995.[10] Den inleds med att bilister kommer få lida av att det inte finns tillräckligt med kylmedia tillgängligt när de ska fylla på sina luftkonditioneringssystem. Man får vara bra tjurig om man 2010 fortfarande var arg på att freoner fasades ut. För att inte tala om idag. Men det är precis som i klimatdebatten. Argumenten är som zombier, de vill aldrig dö.

Visst har även miljörörelsen överdrivit och valt att skrämmas med händelser som inte alls haft med saken att göra. 1992 rapporterade till exempel New York Times om en händelse i södra Chile där får och kaniner drabbats av synskador på grund av ökad UV-strålning. Det upprepades även i Al Gores bok Earth in the Balance:

”I Patagonien, rapporterar nu jägare att de hittat blinda kaniner, fiskare fångar blind lax.”

Vid närmare undersökning visade det sig handla om en lokal infektionssjukdom som inte hade med UV att göra.[11]

Men det saknas inte alarmism från andra sidan åsiktskorridoren. I sin bok The Holes in the Ozone Scare: The Scientific Evidence That the Sky Isn’t Falling från 1992 menade Rogelio Maduro och Ralf Schauerhammer att en katastrof väntade runt hörnet eftersom miljontals kylskåp skulle behöva skrotas:

”Experter på den globala livsmedelskedjan uppskattar att mellan 20 och 40 miljoner människor kommer att dö varje år på grund av förbudet mot CFC:er.”

Montrealprotokollet signerades alltså 1987. Året efter bildades IPCC. Både den vetenskapliga och politiska enigheten i att agera även i denna fråga var mycket stor. Men här var problematiken av en helt annan magnitud. Vår värld var – och är än idag – fullständigt beroende av fossila bränslen. Finansindustrin och därmed den moderna ekonomin skulle troligtvis kollapsa om oljeindustrin skulle försvinna för snabbt. Än idag investeras enorma summor i fossilbolag och nya fossilprojekt.

Och som ni märker, i slutet på åttiotalet var skyttegravarna redan intagna sedan länge. Sannolikheten att de personer och tankesmedjor som ifrågasatt i princip all ”mainstream” forskning rörande tidigare miljölarm, nu rakt av skulle acceptera IPCC:s slutsatser om klimatförändringarna var förstås minimal. De hade sin skara av vetenskapsmän att stödja sig på. De hade även sina verkliga exempel på alarmistiska miljööverdrifter i ammunitionspåsen. Klimatförändringarna blev för dem The mother of all scares (alla skrämselscenariers moder).

Många av dessa framförallt amerikanska tankesmedjor och lobbygrupper kunde inför millennieskiftet se sina bidrag växa dramatiskt i och med kampen mot Kyotoavtalet. Kort sagt, det var upplagt för en rejäl batalj om verklighetsbeskrivningen. Nu med ännu större insatser i potten.

Nästa kapitel ->

[1] Molina, Rowland, Nature 249, 810 – 812 (28 June 1974)

[2] JonesLaine, Ozone Warning : He Sounded Alarm, Paid Heavy Price, Los Angeles Times 1988-07-14 https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1988-07-14-mn-8873-story.html

[3] Oreskes, Conway Merchants of Doubt, ISBN978-1-4088-2483-2

[4] Western Aerosol Information Bureau citerade i The Ozon War, s 280, Dotto and Schliff, taget från Merchant of Doubt s 117

[5] World Meteorological Organization (WMO). Executive Summary. Scientific Assessment of Ozone Depletion: 2022, GAW Report No. 278, 56 pp.; WMO: Geneva, 2022

[6] http://www.fortfreedom.org/s13.htm

[7] Singer, Fred: My adventure in the Ozone Layer, National Review 1989, sid 36-37

[8] Gilette, Suggests Wearing Hats, Sunscreen Instead of Saving Ozone Layer : Hodel Proposal Irks Environmentalists, Los Angeles Times, 1987-05-30 https://www.latimes.com/archives/la-xpm-1987-05-30-mn-3572-story.html

[9] https://www.documentcloud.org/documents/1691716-heartland-institute-earthday-1996-newspaper

[10] Singer Fred, “The Ozone-CFC Debacle: Hasty Action, Shaky Science,” Technology: Journal of The Franklin Institute, 332A (1995): 61–66. http://web.archive.org/web/20201001202559/https://www.heartland.org/publications-resources/publications/the-ozone-cfc-debacle-hasty-action-shaky-science

[11] Pearce, New Scientist, 1887, 7, 21 Aug. 1993

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

När det omöjliga blev möjligt! TTIP #4

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Vetenskap7 kommentarer

 

Inside

TTIP och kemikalierna:

Del 1: Naivt om TTIP och kemikalierna.
Del 2: Så blev asbest ofarligt igen
Del 3: Vår klorerade värld. vad Monsanto visste men inte ville berätta

 

Det här är fjärde och sista delen i min miniserie om kemikalierna och TTIP-avtalet. Kanske har det inte direkt med TTIP att göra men samtidigt är det själva huvudfrågan bakom alltihop. För visst har vi hört det förr, snart när alla miljöfrågor brottas med samma retorik om hur illa det kommer gå om vi försöker åtgärda problemen: Företagen, jobben, tillväxten. Och för den delen:  finns det ett problem överhuvudtaget?

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

Det sammanfattas bra i den här texten från ett appendix till en rapport om surt regn i USA 1984. Det är skrivet av Fred Singer, som var den enda i ”författargruppen” som inte var expert i frågan. Alla hade handplockats utifrån sina akademiska meriter inom det specifika området medan Singer var tillsatt av Reagan-administrationen (Singer var visserligen en framstående fysiker men hade aldrig sysslat med den här typen av frågor). Anledningen till att hans text hamnade i ett eget appendix var att hans åsikter motsade allt annat som sades i rapporten som tryckte på behovet till åtgärder för minska det sura nedfallet.

“In the absence of even order-of-magnitude estimates of economic damage attributable to acid deposition, and with emission control costs certainly in the multibillion dollar range, one must question whether we are attacking a million-dollar problem with a billion-dollar solution”

Fred Singer i Report of the Acid Rain Peer Review Panel 1984

Ungefärlig översättning: Varför lägga ut så mycket pengar när det inte finns någon uppfattning om vilka ekonomiska skador det sura regnet orsakar. .Attackerar vi ett miljon-dollar-problem med en miljard-dollar-lösning?

(Fred Singer är för övrigt lite av en idol på de bloggar där man inte tror på ”klimathotet”. Han har agerat akademisk tyngd för att tona ner riskerna med passiv rökning, freoners påverkan på ozonskiktet, klimatförändringarna etc)

Nu har vi ju facit i form av händelseförloppen i en rad stora miljöfrågor. Hur gick det egentligen?

 

Surt regn och reglering av svavelutsläpp

Surt regn och dess skadliga effekter började noteras på sextiotalet i både Europa och Amerika (eller mer riktigt: det var då man började inse att det var ett ”globalt problem”, att surt regn förstörde byggnader och marmorstatyer ”lokalt” i närheten av fabriker var känt sedan mycket länge). Riktig fart tog debatten i Sverige/Europa då Svante Odén, professor i marklära och ekokemi publicerade en debattartikel i DN 1967. Frågan behandlades sedan i ett FN-möte i Stockholm 1972.

Det krävdes en ”katastrof” i form av en omfattande skogsdöd för att det skulle hända något och regleringar infördes 1985 i EU (en skogsdöd vars huvudorsak ironiskt nog inte verkar ha varit det sura regnet…)

Anledningen till dröjsmålet var ekonomi (och kanske ideologi?): både i USA och Europa ansågs att åtgärderna skulle kosta för mycket, elen skulle bli dyrare och företag skulle gå under med allt vad det innebar för jobb och tillväxt. Likaså var det många som inte tyckte det existerade ett problem.

Men regleringarna hade en tydlig effekt på svavelutsläppen som ses i diagrammet nedan. Och hur gick det med alarmrapporterna om samhällets undergång vid införandet av dem?

global-so2-emissions-jsmithFrån: “Anthropogenic Sulfur Dioxide Emissions:1850-2005” by S. J. Smith, et al.

 

Påstådda kostnader för reglering enligt industrin (USA): $100 mdr  [1]
Verklig kostnad USA: $3-9 mdr  [2], [3]
Beräknad vinst USA: $101-119 mdr       [2]
Kostnad luftföroreningar enligt EU: €330-940 mdr     [4]
Kostnad luftföroreningar OECD: $1,7 triljoner (2010).    [5]

Tid från vetskap till åtgärd: 15-20 år …
(med ”vetskap” menar jag då en egentlig publik debatt börjat om saken)

Det blev ingen massarbetslöshet vid införande Cap and Trade-reglering av svavelutsläpp i USA 1990. Elpriset sjönk till och med [1], Europa och USA:s industrier har inte direkt kollapsat efter regleringarna införts …

[1]   Oreskes & Conway, Merchants of Doubt, 2010, ISBN 978-1-4088-2483-2; [2]   8-9 mdr dollar enligt beräkning av EPA från 2003;  [3]   3 mdr dollar enligt artikel från 2005, Chestnut, Mills J Environ. Managment, 77 (2005), 252-266;  [4]   Utredning från EU
[5]   Rapport från OECD 2014

Nej det är inte gratis att åtgärda problemen, småföretag kan mycket väl få det svårt i vissa lägen. Men det är heller inte gratis att inte göra något. Ändå tar det evigheter innan något görs…  Frågan är vem som ska betala och för vad?  Problemet är väl att kostnaderna och vinsterna inte finns hos samma part och syns heller inte i en specifik budget (och då finns dem inte i vår ekonomiska värld…)

__________________________

Freoner och ozonnedbrytning

Oron för uttunning av ozonlagret startade i och med att USA funderade på att bygga överljudsflygplan som Concorde i slutet på sextiotalet. Till en början var det vattenånga från motorerna som oroade, sedan kväveoxider. Inledande forskningsresultat fick Kongressen att spendera ytterligare 21 miljoner dollar på Climate Impact Assessment Project som involverade ett tusental forskare världen över.

1974 publicerades två artiklar om hur ozonlagret bröts ner av freoner respektive kväveoxider (Crutzen, PJ. Quart J of the Royal Met Soc 1970; 96:320-325; Johnston H. Science 1971 Aug 6; 173(3996):517-522). Arbete som senare ledde till Nobelpriset 1995.

Det producerades enorma mängder freoner (CFC) varje år och industrin blev orolig för regleringar. Bland dem fanns DuPont som då stod för en fjärdedel av den CFC som tillverkades i världen. 1975 drog de igång en kampanj som kostade miljontals dollar med helsidesannonser i tidningar där de argumenterade för att det inte fanns några bevis för att CFC förstörde ozonlagret (Chemical Week, 16 juli 1975).

1981 upptäckte brittiska forskare det som senare kom att kallas ozonhålet över Antarktis men de trodde det var fel på mätutrustningen. Det var först efter några år med samma resultat man insåg att det var sant och publicerade det i Nature 1985.

Det ledde till intensiv forskning samt upprättande av Montrealprotokollet 1987, som trädde i kraft 1989 (har omförhandlats efter det). 1989 gjordes undersökningar av luften ovanför Arktis och man såg att även där fanns tecknen på en utbredd nedbrytning av ozon. Resultatet ledde till att även industrin insåg problemets omfattning och protesterna började försvinna (till exempel hade the Fluorocarbon Program Panel representanter från 19 CFC-tillverkare från Nordamerika, Europa, Japan och Australien involverade i forskningen och biföll slutsatsen att freoner skadar ozonlagret).

Men det gällde inte alla, Fred Singer igen:

”In awarding the 1995 Nobel Prize in Chemistry to the originators of the stratospheric ozone depletion hypothesis, the Swedish Academy of Science has chosen to make o political statement … In short, the country is in the throes of collective environmental hysteria.” 

Washington Times (från Oreskes&Conway, Merchants of Doubt)

Och hur gick det för jobben, industrin och kostnaderna nu då?

Effekten av Montrealprotokollet är dock tydligt. Här mängd producerade freoner:

ton freoner

http://www.theozonehole.com/cfc.htm

En tillväxt av ozonlagret och minskning av UV-strålningen har observerats även om det handlar om mycket långsamma processer eftersom de utsläppta kemikalierna finns kvar i atmosfären så otroligt länge.

 ozone_figure3http://www.skincancer.org/prevention/uva-and-uvb/ozone-and-uv-where-are-we-now

Tid från vetskap till åtgärd: ungefär 10-15 år …

Tillverkares uppskattning (1993) av prisökning på en ny bil pga byte av AC (som innehöll freoner):  650 – 1200 dollar/bil
Verklig prisökning, (1997):  40-400 dollar/bil

EPA:s uppskattning (1988) för kostnaden att en halvera freon-produktionen under 10 år: $3,55/kg
Verklig kostnad (trots skärpta krav): $2,45/kg
(1993 skärptes målen till att helt upphöra med CFC-tillverkning och dessutom kortades tidsperioden med 2 år).

Uppskattad tid att få fram nya substitut för freoner där det inte fanns några tillgängliga: 8-9 år
Verklig tid: 2 år

Uppifter från Eban Goodstein, ekonomiprofessor på Lewis and Clark College enligt The American Prospect

Inte heller här har alltså industrin fallit ihop pga förbuden.

____________________________________

Bly i bensin

Även bly har genomgått alla stadier som klimatdebatten nu gör. Det hävdades att om blytillsatsen skulle förbjudas riskerade bilmotorerna att explodera. Motorerna skulle kräva extra olja, miljoner fat per år med extra raffinaderikostnader på $8-15 miljarder per år. American Petroleum Institute (API) tyckte hälsofarorna var överdrivna och allt var bara hysteri:

”the mass of evidence proves unquestionably that lead isn’t a significant factor in air pollution and represents no public health problem in any way.”

Wall Street Journal, Sept. 9, 1965

När EPA ville införa regleringar gick Lead Industries Association till domstolen. EPA vann. Det visade sig sedan att vinsterna att fasa ut bly översteg kostnaderna med $700 miljoner enligt EPA.

Men det finns fortfarande företag som tillverkar färg med blyinnehåll medan de samtidigt tillverkar ”samma” färg fast utan blypigment till länder där det är förbjudet. Det har förts en hård debatt om bly-kromat ska undantas från REACH-lagarna i EU, vilket Kanada-baserade Dominion Colour Corporation vill. Det vill däremot inte Akzo-Nobel som har fasat ut sina blypigment…

Hälsorisker med bly har man vetat om sedan 1800-talet och år 2012 fanns det 28 900 vetenskapliga artiklar i ämnet som utgör tillräckliga bevis för att bly i nivåer över <5 μg/dl i blodet hos barn kan kopplas till en rad problem. Hos vuxna kan njurskador uppstå vid samma halt och nervproblem vid <10 μg/dl. Många anser dock att det inte finns någon säker lägsta exponeringsnivå, framförallt för barn.

Om förbudet haft effekt? Tja, bedöm själv. Tillåtna halter har minskats succesivt fr o m 1970, men totalförbudet infördes 1995  (notera enhet, risknivån för barn är  50µg/L):

Bly-i-blod_FigSVE_2

 

_____________________________

Klorerade och bromerade organiska föreningar

1978 infördes förbud mot PCB i vissa applikationer i Sverige. 1995 utökades förbudet till all användning.

Chart_ikey2156_pl1_lSE_tLand_sL

dioxiner i blod

Trenderna är glasklara, förbuden av PCB och DDT har haft effekt även om det tar tid eftersom kemikalierna är så beständiga. Kemiindustrin i både Europa och USA gick knappast under på grund av förbuden även om det säkerligen finns företag som fick det svårt.

(Dow Chemicals hade en omsättning på 57 miljarder dollar år 2013 med en vinst på 4,8 miljarder dollar. Monsanto hade en omsättnin på 14,8 miljarder dollar och 2,4 miljarder i vinst 2013. BASF omsatte 74 miljarder euro och plockade ut en vinst på drygt 5 miljarder euro 2014. De tycks ha klarat sig igenom ”krisen” ganska bra).

Att märka upp farliga kemikalier

Efter tragedin i Bhopal, Indien 1984 där giftiga gaser, bland annat methyl isocyanate och fosgen, läckte ut efter en run-away-reaction i Union Carbides fabrik och orsakade tusentals dödsfall, så blev opinionen i Kalifornien stark för att införa nya bestämmelser om att giftiga kemikalier skulle redovisas och produkter märkas upp, en så kallade Right-To-Know lag (Proposition 65, eller Safe Drinking Water and Toxic Enforcement Act). Kemikalieindustrin spenderade 5 miljoner dollar i en kampanj att stoppa det.

Men trots PR-kampanjer, stämningar och så vidare lyckades inte industrin stoppa införandet av de nya lagarna i Kalifornien. De har dock i femton år därefter spenderat mångmiljonbelopp på att hindra liknande initiativ i andra stater.

“Although battles are still being fought in California, New Jersey and Michigan to date all the [Right-To-Know] laws passed this year [1985] are generally consistent with CMA policy. We have retained our trade secret protection rights and successfully avoided costly requirements for unique labeling, environmental emission monitoring and independent risk management audits.”

Chemical Manufacturers Association Report, Sept. 8, 1985

 

Industrin fruktade stora kostnader i och med införandet av lagarna men det verkar inte ha gått så dåligt för dem trots allt, det är en bransch som bara i Kalifornien sysselsätter 80 000 människor och genererar 20 miljarder dollar varje år, men spenderar 130 miljoner dollar på miljöskydd. Ingen kris direkt. På köpet med de tydligare märkningarna kom att porslinstillverkare halverade mängden bly i sin produktion, VVS-firmor slutade i princip helt att använda bly när de tillverkade mässingskranar, trikloretylen (cancerogent) har slutat användas liksom flera andra cancerogena kemikalier

_______________________________

Ja, det var några miljöfrågor som alla följt samma mönster. Förnekelse, motstånd, skräckpropaganda som bara blivit en tummetott när allt kommer kring.
(Visst, i ärlighetens namn, det görs överdrifter åt andra hållet också).

Men hur som helst, i mina ögon får man vara ganska tjurig om man kallar ovanstående för misslyckanden. (Jodå, det finns dem som kallar t ex Montrealprotokollet (freonreglering) för ett stort hyckleri, inte för att det presenteras några direkta förklaringar till varför utöver att det är ett led i den hemliga agendan för den röd-gröna rörelsen att uppnå världsherravälde och införa planekonomi och marxism världen över (nej, jag skämtar inte, och det är t o m människor med professorstitel som hävdar detta …)).

I mina ögon handlar det om demokrati. I dagens neoliberala samhälle har personlig frihet blivit liktydigt med ekonomisk frihet och då mest för vissa personer. Är det demokratin eller företagsledningar som ska bestämma vilka risknivåer som är acceptabla på de kemikalier vi använder?

Nu är det inte helt glasklart att bestämma vad som är farligt eller inte, får åskådliggöra det med ett inlägg om Bisfenol A framöver. En kemikalie som mycket väl belyser problemen och det kaos som råder angående riskbedömning av kemikalier.

 

2016-03-04 Uppdaterade med info om bly, samt några redaktionella ändringar