Etikett: Nordhaus

Kapitel 13 – Ekonomiska modeller

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

SBB, ägt av den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batjlan, köpte 2020 en lagerlokal av ett kommunalt bolag i Trollhättan. Kostnad: 41,5 miljoner. Samma dag såldes lokalen vidare till Odd Molly vars huvudägare var Ilija Batjlan. Och plötsligt, bara 24 timmar efter affären, värderades lagerlokalen till 97 miljoner kronor.[1]

År 2015 införde Obama Clean Power Plan som skulle få ner kraftverkens utsläpp av växthusgaser. Motivering? Nyttan skulle vida överstiga kostnaden för införandet.

Två år senare avskaffade Trumpadministrationen samma lag. Motivering? Kostnaden skulle vida överstiga nyttan.

I inget av ovanstående fall hade något förändrats i den fysiska verkligheten, lite hårdraget handlade det i princip bara om ändrade värderingar.

Om man bortser från de tekniska svårigheterna med att fasa ut fossila bränslen handlar argumenten för att inte åtgärda utsläppen framförallt om ekonomi. Forskning, utveckling och omställning kostar pengar. Politiska åtgärder innebär prioriteringar och naturligtvis är ekonomin en hörnsten i sådana beslut vare sig vi vill det eller inte. Men hur beräknar man kostnaden för något vars effekter hundra år fram i tiden är svårbestämda?

Inom klimatarbetet används här begreppet the social cost of carbon (SCC). Det är en uppskattning av hur mycket skada ett ton koldioxidutsläpp orsakar på lång sikt under ett givet år. Det uttrycks normalt i dollar och beräknas genom ekonomiska klimatmodeller.

Obama-administrationen beräknade SCC till cirka 45 dollar år 2020. Trump-administrationen fick däremot kostnaden till en tiopotens lägre siffra, max sex dollar. Den stora skillnaden beror framförallt på två saker. Obama använde en global skadekostnad, koldioxidens effekt drabbar ju hela världen oavsett vilket land som släpper ut det. Trump använde istället kostnaden för enbart USA. Den största posten handlar dock om vad som kallas diskonteringsränta (discount rate). Begreppet beskriver hur mycket det är värt för oss idag att förhindra skador som förväntas uppstå i framtiden.

Små skillnader i denna storhet kan ge en enorm effekt på slutresultatet. Anta att skadorna från klimatförändringarna motsvarar 1 biljon dollar år 2100. Med en diskonteringsränta på 3 procent skulle det vara värt 86 miljarder dollar för oss idag för att förhindra dessa skador. Detta var Obama-administrationens centrala värde och Trump-administrationens låga värde.

Om man istället använder 7 procent (Trumps övre gräns), skulle värdet av att förhindra framtida kostnader motsvara 4 miljarder dollar. En enorm skillnad alltså. Använder man en hög diskonteringsränta, ges våra handlingar i dag en liten vikt vid kostnad-nytta-analyser.[2]

Debatten om vilket värde som ska användas har gått hög under lång tid. Onekligen blir den aldrig helt objektiv, även etiska aspekter spelar in. Ekonomen William Nordhaus var en pionjär i arbetet med att beräkna klimatförändringarnas ekonomiska påverkan på samhället. Han tilldelades också Ekonomipriset till Nobels minne 2018.

Diskonteringsproblematiken har varit central i kritiken mot Nordhaus ekonomiska klimatmodell Dynamic Integrated Climate-Economy model (DICE) som länge haft stort inflytande på debatten. Resultaten har också haft en central plats i IPCC:s rapporter (delrapporterna 2 och 3). Men det är inte enbart detta som ligger bakom kritiken.

Ibland kan man faktiskt undra om vissa tongivande klimatdebattörer pratar om samma planet. En stor majoritet av ”forskarkåren” anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen (åtminstone) under 2 °C till år 2100 på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Nordhaus kom med hjälp av sin modell istället fram till att 3,5 °C vore ett mer kostnadseffektivt mål att sikta på.[3]

Som berättats tidigare uppgav Bjørn Lomborg i en artikel så sent som 2020 att siktet borde vara inställt på 3,75 °C. Också det är baserat på resultat från bland annat Nordhaus ekonomiska modell DICE.[4] Enligt de modeller Lomborg har använt (tre olika) skulle en temperaturökning på 2 °C bara innebära ett tapp i BNP på cirka 2–4 procent. Inget osäkerhetsintervall anges heller för resultaten från de olika modellerna. Samma modeller visar i hans artikel att en temperaturökning på hela 6 °C bara skulle minska världens BNP mellan ungefär 3–8 procent – en temperatur som de flesta naturvetenskapliga forskare beskriver som en total katastrof.

(Jag kan inte hjälpa det, men bara det faktum att påverkan på BNP redovisas ända upp till 8 °C uppvärmning ger intrycket att Lomborg inte ens funderat på innebörden av siffrorna som spottas ur modellen.)

En person kan alltså, något överdrivet, ha kunnat påstå att 4 °C uppvärmning är nära det optimala målet och hänvisa till IPCC, medan en annan samtidigt säger att 4 °C är ett katastrofalt scenario och också hänvisa till IPCC. Och båda skulle ha rätt. De hänvisar bara till olika avsnitt och olika delrapporter.

Ovanstående visar återigen hur viktigt det är att veta vad som ligger bakom statistik och inte bara jämföra siffror rakt av som någon sorts objektiv sanning.

För att sätta temperaturerna i ett sammanhang: Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer även om det svängt upp och ner en del, inte minst regionalt. Efter nuvarande temperaturökning på drygt en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4–6 meter högre än idag.

Enligt IPCC:s senaste rapport anges att koldioxidhalterna under Pliocene (några miljoner år tillbaka) låg mellan 360-420 ppm (vi har nyligen passerat 420 ppm-gränsen) och då rådde temperaturer på 2,5-4 °C över den som uppmättes 1850-1900. Och havsnivåerna nådde 5-25 meter över dagens nivåer. Det tar förstås tid innan polarisarna smälter men ändå.

Lomborg pratar alltså om ett ekonomiskt optimum på nästan 4 °C högre temperatur än den förindustriella. Det är långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra?

Men det är inte alla ekonomer som hyllar de modeller som beskrivits ovan. Joseph Stiglitz, även han ”Nobelprisbelönad” i ekonomi uttalade sig om Nordhaus modell:

”[Den] är så allvarligt felaktig att det inte bör tas på allvar […] Faktum är att det är farligt eftersom vi inte har någon annan planet vi kan åka till om vi förstör det här. Budskapet han har förmedlat är dumdristigt.”[5]

Ekonomiprofessor Steve Keen är en av dem som hårdast kritiserat Nordhaus arbete.[6] Han menar att de ekonomer som nästan helt har dominerat bidragen till IPCC-rapporterna under de senaste decennierna anammar den så kallade neoklassiska ekonomin.

Enligt Keen bygger DICE-modellen på att 90 procent av de aktiviteter som ingår i BNP-beräkningarna inte alls kommer påverkas av klimatförändringarna. Thomas Schelling, även han en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja medan han levde (gick bort 2016), resonerade på samma sätt. Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar än idag enligt Keen:

”I dag produceras väldigt lite av vår bruttonationalprodukt utomhus som gör det känsligt för klimatförändringar. Jord- och skogsbruket står för mindre än 3 procent av BNP, väldigt lite annat påverkas i någon högre grad.”[7]

Saker som inte inkluderas gäller tillverkningsindustri, gruvdrift, transport, kommunikation, finans, försäkring och fastigheter (kustnära borträknat), detalj- och grossisthandel och statliga tjänster. Vidare bygger modellen på en korrelation mellan länders BNP och deras medeltemperatur. Ett samband som är svagt men som ändå används för att för att beräkna hur en framtida uppvärmning påverkar BNP. Det är dock långt ifrån självklart att denna korrelation säger något om vad som händer med BNP när medeltemperaturen förändras i ett land över tid.

Det är i mina, och många andras, ögon anmärkningsvärda antaganden och kan kanske ge ännu en fingervisning om tillförlitligheten i den här typen av beräkningar. Problemet är att dessa resultat ofta används som mer säkerställd fakta än de naturvetenskapliga empiriska studier som finns och argument för att vi inte behöver minska utsläppen alls.

Ekonomiprofessor Robert Pindyck dömer också ut de ekonomiska klimatmodellernas skadefunktion, här sammanfattningen från en av hans vetenskapligt publicerade artiklar:

”Klimatförändringspolicy: Vad berättar modellerna för oss?

Väldigt lite. En uppsjö av integrerade bedömningsmodeller (IAM) har konstruerats och används för att uppskatta den sociala kostnaden för kol (SCC) och utvärdera olika politiska alternativ. Dessa modeller har avgörande brister som gör dem nästan värdelösa som verktyg för policyanalys: vissa indata (t.ex. diskonteringsräntan) är godtyckliga, men har enorma effekter på SCC-uppskattningarna som modellerna producerar; modellernas beskrivningar av effekterna av klimatförändringarna är helt ad hoc, utan några teoretiska eller empiriska fundament; och modellerna kan inte berätta något om den viktigaste drivkraften för den SCC, möjligheten till ett katastrofalt klimatutfall.”[8]

Som med data från alla modeller av verkligheten (det vill säga all vetenskap) är siffror inte bara att blint acceptera som fakta utan vidare. Man bör veta vad som ligger bakom för att data ska kunna appliceras på ett förnuftigt sätt. Alla modeller har sina fel och brister, det gäller även de fysikaliska klimatmodellerna, men de bygger på en uppsjö av observationer och empiriskt bekräftad fysik och är alltså väsensskilda från vad som beskrivits ovan.

Du kan själv ladda ner DICE-modellen och köra på din egen dator. De stora globala fysikaliska klimatmodeller som ofta refereras till (general circulation models, GCM) består av en enorm mängd kod och simuleringarna körs på superdatorer men kan ändå ta månader att köra.

(Ovanstående kapitel ska inte ses som en fullständig genomgång av klimatekonomin. Självklart måste ekonomin tas i beaktande men frågan är på vilket sätt dessa siffror används i riskutvärderingar. Det går inte att backa tillbaka från gjorda utsläpp. Det finns ingen ångerperiod. Och som synes, det är inte mina åsikter jag redovisat utan de från professorer i ekonomi och de för fram saklig kritik.)

Nästa kapitel ->>

[1] Cervenka, Anderas, Girig-Sverige, Natur & Kultur, 2022 ISBN 978-91-27-17617-1

[2] The Center on Global Energy Policy, Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters 2017-11-15 https://www.energypolicy.columbia.edu/publications/trump-vs-obama-social-cost-carbon-and-why-it-matters/

[3] Hänsel, M.C., Drupp, M.A., Johansson, D.J.A. et al. Climate economics support for the UN climate targets. Nat. Clim. Chang. 10, 781–789 (2020). https://doi.org/10.1038/s41558-020-0833-x

[4] Lomborg, B. Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, 2020, Volume 156, ,119981, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981

[5] Hood, Marlowe, Climate economics Nobel may do more harm than good, Phys.org, 2020-07-06 https://phys.org/news/2020-07-climate-economics-nobel-good.html

[6] Keen, S. The appallingly bad neoclassical economics of climate change. Globalizations: 2020, doi:10.1080/14747731.2020.1807856

[7] Schelling, Thomas, Some Economics of Global Warming, 1992, https://sedac.ciesin.columbia.edu/mva/iamcc.tg/articles/SC1992/SC1992.html

[8] Pindyck, Robert S. 2013. ”Climate Change Policy: What Do the Models Tell Us?” Journal of Economic Literature, 51 (3): 860-72. DOI: 10.1257/jel.51.3.860

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

Vilken risk ska vi ta? del 3/3 – Utsläppen och ekonomin

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap8 kommentarer

I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?

I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…

IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.

Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.

I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.

Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.

För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)

Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).

Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.

Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.

De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?

Framtida scenarier

Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019, Rogelj et al 2016, Climate Action Tracker (May 2021 update), Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.

Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.

En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).

Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).

Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett. 16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.

De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):

CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet

… där energiintensitet = primärenergi/BNP och
kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi

De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:

Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.

Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.

En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.

De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al 2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.

Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.

Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?

Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?

Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.

Framtida kostnader

Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:

”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”

Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:

”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”

Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.

Men hur har det blivit så här?

Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?

Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):

”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”

I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):

Bjorn Lomborg on Twitter: "Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND Global warming has real cost, but even strong temp

Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.

Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:

–Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.

Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:

–Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).

En par andra punkter:

-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.

–Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).

-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.

Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)

Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).

Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.

Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.

Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.

Klimatdebattens mest skrämmande artikel?

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized9 kommentarer

Klimatdebatten känns ibland helt obegriplig. Å ena sidan: ett enormt tryck för att begränsa utsläppen så att den globala medeltemperaturen ska hålla sig under 2ºC (helst 1,5ºC ) till år 2100 – allt för att klara oss undan potentiellt katastrofala följder. Å andra sidan: uppvärmningen kommer ha en rätt marginell påverkan på världens BNP och människans vardag, det optimala är att ”sikta på” en temperaturökning om 3,5-4ºC – dubbelt så högt jämfört med Parisavtalets ambitioner!

Det senare är vad exempelvis Nordhaus, som fick ekonomipriset till Nobels minne 2018, menar. Likaså Lomborg (som bygger mycket av sina resonemang på Nordhaus slutsatser). Motsättningarna åskådliggörs tydligt i detta replikskifte mellan Wijkman och Lomborg på SvD:s ledarsida. Det märkliga är att båda hänvisar till IPCC!

Hur är det möjligt?

Ekonomiprofessor Steve Keen anser sig ha svaret på den frågan. Och kanske är hans artikel där han förklarar detta en av de mer skrämmande i hela klimatdebatten? Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Först en titt på några av de faror som kan ligga och skvalpa där i framtiden enligt ”alarmisterna”. IPCC gav ut en specialrapport SR15 år 2018 som beskrev riskerna med att bara gå från 1,5C till 2C:s global uppvärmning, här en av bilderna Graphics — Global Warming of 1.5 ºC (ipcc.ch):

Flera studier visar att djur och växtliv riskerar att drabbas hårt av uppvärmningen. Vid 3,2°C ökning av den globala medeltemperaturen förväntas hälften av alla insekter, växter samt en fjärdedel av alla ryggradsdjur ha förlorat mer än hälften av sina utbredningsområden. The projected effect on insects, vertebrates, and plants of limiting global warming to 1.5°C rather than 2°C | Science (sciencemag.org).

Naturligtvis finns det osäkerheter i sådana här analyser men det är inte de exakta siffrorna som är viktiga, det handlar om trender och riskhantering. Ovanstående effekter förväntas alltså uppstå vid en lägre temperatur än den både Nordhaus och Lomborgs anser vara ett optimum då man tar hänsyn till kostnader för klimatåtgärder.

När temperatur och fuktighet blir för hög klarar vår kropp inte längre av att svettas (vätskan avdunstar inte). Då handlar det bara om timmar innan kroppen kollapsar av överhettning. Många människor har dock svårt att överleva i förhållanden innan denna tröskel överskrids – några kända värmeböljor som orsakat stor överdödlighet är Paris år 2003 med 4870 dödsfall och Moskva år 2010 med 10 860 dödsfall.

Enligt Mora et al 2017 innebär en global medeltemperaturökning på 3,8C att exempelvis Jakarta kommer få detta klimat året runt (PDF) Global risk of deadly heat (researchgate.net). Nedan visas resultatet från deras beräkningar över hur många dagar av ”dödligt klimat” som kan förväntas i en framtid vid olika koncentrationer av koldioxid i atmosfären (olika RCP). Lomborgs optimum ligger på 3,75 °C och det motsvarar nästan bilden RCP8.5 nedan. Notera att det inte innebär att hela befolkningen kommer trilla ihop under dessa dagar!

Climate Change, Public Health, Social Peace | SpringerLink

Här är en annan studie på samma tema: Deadly heat waves projected in the densely populated agricultural regions of South Asia | Science Advances (sciencemag.org) Och här en till: An adaptability limit to climate change due to heat stress | PNAS

Nu finns det stora osäkerheter även i dessa projektioner och de olika studierna kommer inte till identiska slutsatser om när detta kommer inträffa, men ändå.

Det finns alltså en lång rad risker med att temperaturen ökar mer än 2°C (långt fler än vad som redovisat ovan, jordbrukets produktivitet tycks t ex redan nu ha påverkats negativt: Climate change has cost 7 years of ag productivity growth | Cornell Chronicle).

Det finns dock ytterligare en väsentlig sak som behöver läggas till:

Forskarna – i alla fall de naturvetenskapliga – tycks ganska ense om att klimateffekterna inte kommer att ske linjärt. Det finns uppenbara risker att diverse jämviktsförhållande rubbas så att jorden hamnar i ett ”nytt läge” som vi inte utan vidare kan ta ett steg tillbaka ifrån. Att då sluta släppa ut CO2 är för sent och kommer inte hjälpa. Dessa abrupta klimatförändringar brukar kallas tipping points, se t ex denna studien Tipping elements in the Earth’s climate system | PNAS:

En sådan punkt handlar om att Arktis sommar-is helt försvinner. När isen är borta absorberar havet mer solljus istället för att reflektera bort det och havet värms upp – och det blir lite av en självförstärkande spiraleffekt. Enligt studien är det tänkbart att vi redan passerat denna tipping point. Mer om detta i populärvetenskaplig form: As Climate Change Worsens, A Cascade of Tipping Points Looms – Yale E360.

Forskarna verkar vara rörande överens om att riskerna för att passera dessa gränser ökar dramatiskt om den globala medeltemperaturen kryper över 2°C. (Naturligtvis är det inget speciellt som händer vid just gränsen 2°C, det hela handlar om riskbedömningar och det mänskliga behovet av att sätta siffror och absoluta gränser på allt 😉 .)

Men, som sagt, IPCC:s rapporter innehåller även andra delar som behandlar kostnader och tänkbara åtgärder. Kapitlet ”Key Economic Sectors and Services” från 2014 inleds så här:

”For most economic sectors, the impact of climate change will be small relative to the impacts of other drivers (medium evidence, high agreement). ”

I mina öron rimmar detta illa med vad som presenteras i övriga kapitel, men vad vet jag. Bedömningen bygger förstås på resultaten från ekonomiska modeller. Här var, vad jag förstår, Nordhaus pionjär i att utvärdera klimatförändringarna. Hans modell kallas DICE och man kan fråga sig om den tar hänsyn till effekterna av minskad mängd krill, förstörda korallrev och allt vad som förväntas påverkas av uppvärmningen? Ingen enkel uppgift, jag undrar om ens biologer med någon större säkerhet kan förutspå vad som kommer hända när/om diverse bestånd kollapsar.

Ekonomiprofessor Keen har som sagt granskat vad Nordhaus DICE-modell bygger på:

Till att börja med konstaterade Nordhaus i en artikel 1991 att nära 90% av USA:s ”ekonomiska verksamheter” inte påverkades av klimatförändringar och därför kunde bortses ifrån. Det var enbart saker som jordbruk och annat som skedde utomhus som påverkades av väder och behövde tas med i beräkningarna:

Our estimate is that approximately 3% of United States national output is produced in highly sensitive sectors, another 10% in moderately sensitive sectors, and about 87% in sectors that are negligibly affected by climate change. (Nordhaus, 1991)

Mer än tjugo år senare gäller detta antagande fortfarande och användes i IPCC:s rapport AR5 (2014) enligt Keen.

Vidare antar man att det finns ett kausalt samband mellan BNP och medeltemperatur. Skillnaden i BNP mellan stater ska alltså kunna förklaras av deras medeltemperatur. Långsökt och förenklat? Ja, det anser även Keen… I bilden nedan visas detta samband för USA:s stater – ju större temperaturförändring från ett optimum (dvs ju längre ut åt kanterna) man rör sig, desto mer sjunker BNP.

De antar också att detta samband håller över tid, det vill säga utvecklingen av BNP versus temperatur kommer fortsätta på samma sätt även i framtiden. Inga abrupta förändringar tas med i beräkningarna.

Figure
Bild: Full article: The appallingly bad neoclassical economics of climate change (tandfonline.com)

Som synes ligger datapunkterna ganska huller om buller och det finns inget jättetydligt mönster. Korrelationen är usel (korrelationsfaktor = 0,31), vilket också innebär att förmågan att förutsäga en framtida utveckling med hjälp av denna modell blir usel. Enligt Keen har Nordhaus använt liknande data som ovan i sin modell DICE, men med en till och med lägre korrelationsfaktor.

”The parameter used in the model was an equation with a parameter of 0.227 percent loss in global income per degrees Celsius squared with no linear term. This leads to a damage of 2.0 percent of income at 3°C, and 7.9 percent of global income at a global temperature rise of 6°C”. (Nordhaus, 2018)

Lomborg är med på samma tåg (förstås). Här är en bild från hans senaste artikel:

Bild

Och denna ”skadeberäkning” är symmetrisk, det vill säga även en avkylning på 6°C skulle ge en minskning av världens BNP med 6-7% på samma sätt som en uppvärmning med 6°C. Vi hamnar då på förhållanden som rådde under senaste istiden. Sverige låg då under ett kilometertjockt lager av is!

Är det verkligen sådana här lösa antaganden som ligger till grund för beslut som kan få ganska ödesdigra konsekvenser? Jag vill verkligen inte tro det, jag menar, han fick trots allt pseudo-Nobelpriset för detta. Alla modeller och vetenskaper kräver visserligen att man gör antaganden och förenklingar av verkligheten, här har dock själva grundantagandet (att BNP beror av temperaturen) också blivit själva slutsatsen!

Jag är inte ekonom och jag förmedlar bara vad Keen har redovisat i sin vetenskapligt publicerade artikel. Jag letade halvhjärtat efter en kommentar från t ex Nordhaus men hittade inget. Keen menar att denna ovetenskapliga metodik beror på att ekonomer, skolade i den neoklassiska ekonomin, har fått dominera inom den ekonomiska klimatforskningen. Själv vet jag inte ens vad det betyder eller innebär…

(Det ska sägas att inte alla ekonomer viftar bort klimatfrågan som en trivialitet, Nordhaus har fått en hel del kritik. Och googla t ex vad World Economic Forum har att säga i frågan).

Ekonomiprofessor Richard Tol ligger bakom en annan ekonomisk modell (FUND) som legat till grund för IPCC:s kostnadsberäkningar av klimatförändringarna: Jag har skrivit om denna kontroversiella person tidigare.

Bara det att man ens pratar om BNP vid 10°C ökning av den globala medeltemperaturen känns i mina ögon som att man inte ens gjort en grundläggande sanity check på resultatet från sina modeller.

Sen har vi Lomborg som inte drar sig för att bolla lite med andras studieresultat som han känner för så att de passar in i hans resonemang: A closer examination of the fantastical numbers in Bjorn Lomborg’s new book – Grantham Research Institute on climate change and the environment (lse.ac.uk)

Som sagt, det känns som att det finns en avgrundsdjup spricka mellan de flesta naturvetenskapliga forskare och dessa ekonomers syn på verkligheten. (som sagt, inte alla ekonomer osv).

Och ja, jag inser naturligtvis hur det kommer låta: Vad var det vi sa, modeller är bara trams! Men det finns inget bättre tillfälle att använda uttrycket skit in – skit ut. De fysikaliska modellerna har presterat bra: Klimatmodeller och uppdaterad temperaturserie – Maths Nilsson, författare

Replik på Lomborgs inlägg på SvD ledarsida

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap17 kommentarer

MNIL8555

Bjørn Lomborg är en, inom klimatdebatten, kontroversiell dansk statsvetare som regelbundet skriver på SvD:s ledarsidor. Det här är en replik på hans inlägg 13 aug 2020.

Överdrifter och osaklig alarmism är naturligtvis ett otyg i alla debatter men det är inte ett dugg bättre att bagatellisera problem baserat på antaganden utan grund och körsbärsplocka data som passar in men bortse från annat. Det är tyvärr något Lomborg ofta har praktiserat genom åren för att komma till slutsatsen att det är för dyrt att reducera de fossila utsläppen. Hans senaste inlägg på SvD:s ledarsida är inget undantag som bygger på hans nya bok False Alarm.

Flera har kritiserat bokens innehåll och t ex Bob Ward på The Grantham Research Institute on Climate Change and the Environment, London School of Economics and Political Science har granskat vad Lomborg egentligen bygger sina slutsatser på.

Lomborg menar att Parisavtalet, som har till målsättning att stoppa uppvärmningen vid under 2°C till 2100, inte kommer få någon effekt. Det bygger han på en modell som antar att länderna kommer uppfylla sina löften fram till 2030 för att sen inte reducera utsläppen mer fram till 2100 utan snarast återgå till utsläpp större än de för 2015. Det är knappast ett rimligt antagande.

Lomborg överdriver dessutom de kostnader för klimatåtgärder som den vetenskapliga litteraturen kommit fram till. Han har t ex dubblerat EU:s kostnader för att han anser det vara ”mer realistiskt” men den studie han anger som stöd för det nämner inget sådant. Fördubblingen verkar med andra ord vara baserad på hans magkänsla.

Mycket av Lomborgs resonemang runt kostnader i False Alarm bygger på Nordhaus (fick ”Nobels ekonomipris” 2018) ekonomiska modell vars resultat låg till grund för hans påstående om att ett ”optimalt” policymål istället vore att sikta på 4°C, vilket bara skulle ge bara några procents påverkan på världens BNP.

Modellen har kritiserats hårt av bl a ekonomiprofessor Keen för att inte ha något med vetenskap att göra. Som referens kan nämnas att den globala medeltemperaturen under senaste istiden var 4°C lägre än vad den är nu och att det bara skulle få en marginell påverkan på ekonomin enligt modellens skadefunktion är absurd. Modellen säger också att 6°C temperaturökning enbart skulle ge en sänkning av världens BNP på 8,5%, det räcker med att läsa IPCC:s rapport om skillnaderna i konsekvenser bara att gå från 1,5 till 2°C för att se hur illa det rimmar överens.

Nya studier som använder uppdaterad kunskap både inom ekonomi och klimatologi visar att 2°C ligger väl inom det ”optimala” policymålet (t ex Hänsel et al 2020) men det ignorerar Lomborg helt.

Lomborg påstår att deras undersökning visar att folk prioriterar mat, politisk stabilitet, hälsa etc före klimatåtgärder. Så klart, som man frågar får man svar. Ingen vet exakt vad som kommer hända i framtiden men vi vet att klimatförändringarna kommer ge ändrade väderförhållande och nederbördsmönster (syns redan nu) på många håll som i sin tur kan medföra problem på alla de punkter som Lomborg räknar upp.

Han skriver själv i sin bok Cool It! (s 58) att Himalayas glaciärer kan vara borta inom detta århundrade men viftar undan det med att man kan magasinera vatten. Det är otroligt många människor och ekosystem som är helt beroende av dessa glaciärer för vattentillgång. Krig har startats för mindre och vi vet alla vad följderna kan bli i form av lidande och flyktingströmmar. Inget tyder på att Lomborg räknar med något sådant.

Bamber et al PNAS 2019:

We find it plausible that SLR [Sea Level Rise] could exceed 2 m by 2100 for our high-temperature scenario, roughly equivalent to business as usual. This could result in land loss of 1.79 M km2, including critical regions of food production, and displacement of up to 187 million people (38). A SLR of this magnitude would clearly have profound consequences for humanity.

Det är naturligtvis extremt svårt att beräkna hur många ”klimatflyktingar” havsnivåökningarna kan leda till, siffran 187 miljoner sänker Lomborg till 305 000 genom att anta att vi kommer införa åtgärder enligt studie av Nicholls et al 2011. Hur?

Naiviteten i Lomborgs påstående är ofta slående. Han menade t ex att Bangladesh billigt och enkelt kunde skydda sig mot havsnivåhöjningen precis som Nederländerna har gjort:

”The Dutch has shown us 200 years ago, you can handle sea level rise fairly, easily and cheaply, you can do the same thing here and you will do the same thing here.” 

Det är bara att titta på en karta över Bangladesh, vars kust är ett enda stort floddelta, hur orimligt detta är, särskilt med tanke på de frekventa stormar som härjar där. Det är nästan i stil med det han skrev om isbjörnar i sin bok Cool It! (sid 6), att de kommer anpassa sig till en livsstil mer lik brunbjörnarnas som de utvecklats ifrån.

Samma studie Lomborg hänvisar till om 305 000 flyktingar konstaterar:

”So in conclusion, there is great uncertainty about the magnitude and sources of impacts and costs under high sea-level-rise scenarios.”

Det är också bedrägligt att räkna med världens BNP som mått på välfärd. Stormen Matthew på Haiti 2016 påverkade knappt världens BNP men det var likväl en katastrof för landet. Lomborg menar att vi kommer vara rikare framöver och att vi då kan införa åtgärder. När är vi rika nog? Vi är tydligen ännu inte rika nog att utveckla malariamediciner, inte rika nog för att åtgärda förväntade problem med antibiotikaresistens eller införa koldioxidregleringar. Vi var heller inte rika nog att ha beredskapslager eller väl finansierad äldrevårdför inför en (helt väntad) pandemi.

Det är inte kunskap eller pengar som hindrat oss hittills, lika lite som det står och väger mellan att bekosta klimatåtgärder eller att lyfta folk ur fattigdom. Vi är rikare nu än någonsin men ändå har vi rekord i antal människor på flykt i världen och antalet läkemedelsbolag som sysslar med malaria och antibiotika går bara ner.

Det mesta tyder på att vi har en klimatkänslighet på runt 3°C, vilket innebär att nuvarande utsläppsnivåer kommer ge en koldioxidhalt i atmosfären som intecknat en temperaturhöjning av 3°C vid år 2060 om inget görs. Det är långt utanför vad mänskligheten någonsin har upplevt både vad det gäller temperatur och koldioxidhalt. Senast var för flera miljoner år sen med havsnivåer på 10-20 m högre än nu. Och nu ska vi balansera åtgärderna mot en högst osäker procentsats för världens BNP? Om man är skeptisk till de ”fysikaliska klimatmodellerna” kan man definitivt sluta lyssna på Lomborg för de ekonomiska modellerna är inte värt ett skvatt om klimatmodellerna visar helt fel.

Egentligen är det märkligt att så många fri marknadsförespråkare hånar Greta Thunberg och det engagemang hon startat. Det går knappast få ett bättre exempel på marknadsekonomi. Det har nu skapats en enorm efterfrågan som entreprenörer redan har börjat utnyttja. Naturligtvis kämpar de inom fossilindustrin emot. Lomborg och andra protesterar mot dyra subventioner för alternativa energikällor men tycks ignorera de absurda subventioner motsvarande 6,3% av världens BNP som fossilindustrin får enligt IMF.

Eller Scovronik et al Nature Commucnications 2019:

”The global health benefits from climate policy could reach trillions of dollars annually, but will importantly depend on the air quality policies that nations adopt independently of climate change. Depending on how society values better health, economically optimal levels of mitigation may be consistent with a target of 2 °C or lower.” 

Det är odiskutabelt att klimatförändringarna kommer få allvarliga konsekvenser och det finns ingen tid att skjuta på åtgärder om vi vill ändra på det. Den koldioxid vi släpper ut nu kommer stanna kvar där i århundraden.

Det är synd att många väljer att lyssna på Lomborgs magra argument. För honom verkar precis allt vara enkelt och billigt utom att göra något åt de fossila utsläppen.