Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Inget är svart-vitt i komplexa frågor. Alla som är skeptiska till IPCC är inte köpta av oljeindustrin. Vi lever inte i en utopi där journalister och forskare är felfria. Självklart är det likaså lättare att få forskningsanslag till aktuella frågor som klimatförändringar än annat med mindre exponering i samhällsdebatten. Det finns säkerligen forskningsprojekt som inte skulle existera utan ”alarmismen”.

Men så har det alltid varit.

Media älskar braskande rubriker och extrema händelser för att du och jag också fascineras av dem. Det säljer. Det är heller inget nytt och kommer med all säkerhet inte att förändra sig. Klart att man måste få kritisera media när det förekommer felaktigheter, för det är klart att det gör. Men det är en helt annan sak att utifrån det påstå att man inte alls kan lita på nyheterna. Och som jag gett flera exempel på i tidigare kapitel är ofta kritiken mot media i klimatdebatten ofta ganska medioker.

Att nyhetsredaktioner ibland prioriterar annorlunda än vad du och jag skulle vilja, betyder inte heller automatiskt att de är partiska. Forskning visar att risken istället är överhängande att felet ligger hos betraktaren…

”Den som har en stark åsikt eller ett engagemang i en fråga kommer alltså att uppfatta medieinnehållet som om det missgynnar den egna sidan och gynnar motståndarsidan i en konflikt.” Robust forskning visar att folk har fel i sin mediekritik | Journalisten

(se även Hostile media effect)

En studie som gått igenom pressmeddelanden i USA som rörde klimatet från ett urval av företag, myndigheter och sociala organisationer mellan 1985-2014, fann att de som motsatte sig klimatåtgärder hade nästan dubbelt så stor chans att bli publicerade i The New York Times, The Wall Street Journal och USA Today (Wetts, PNAS, 2020). Vidare hade pressmeddelanden från stora företag och lobbygrupper störst chans att få sina alster publicerade i de angivna tidningarna medan de från vetenskapliga och tekniska organisationer hade sämst.

Men det går inte att jämföra situationen i Sverige med hur det ser ut i USA vad det gäller partiska medier där konservativ media alltid gett mycket utrymme åt ”klimathotsskeptiska” debattörer. U.S. Media Polarization and the 2020 Election: A Nation Divided | Pew Research Center

Men återigen, all kritik kan naturligtvis inte bara viftas bort som ogrundad, men det gäller att sålla i den flod av åsikter och upprörda känslor som flödar i sociala medier. Historien är full av exempel på hur osakliga angrepp mot media har använts i propagandasyften. Vi har också flera varnande exempel i Polen och Ungern där den fria pressen har försatts med munkavle. Vilket förmodligen aldrig hade kunnat ske utan en lång föregående process där demagoger kommit till makten genom att bland annat ha angripit media.

Entreprenörer och andra go-getters utnyttjar lika självklart klimatlarmen till sin fördel för att få uppmärksamhet och tjäna pengar. Inte heller detta är något speciellt för klimatfrågan utan snarare business as usual inom marknadsekonomin. Nog finns det väl annan ”påtvingad efterfrågan” som är mer värd att uppröras över än de som har en hel forskarkår i ryggen?

Man kan vara för eller emot miljöaktivisters klimatprotester men det förändrar inget rörande de vetenskapliga slutsatser som exempelvis IPCC redovisar.

Naturligtvis vill varken konservativt eller liberalt orienterade människor se en ökad miljöförstörelse (även om vissa inte tycks bry sig särskilt mycket). Men när det kommer till klimatfrågan är det helt uppenbart att extrema åsikter gällande statens inblandning fått många i dessa grupperingar att förkasta en enorm mängd mycket väl underbyggd vetenskap. Som beskrivits har detta till stor del lyckats eftersom man kunnat hänvisa till ett fåtal meriterade akademiker som kunnat ”bekräfta” tvivlen.

Framgångarna hade heller knappast varit möjliga utan betydande finansiering från särintressen och anonyma donationer från konservativa stiftelser. Det finns ingen slump i detta. Och det går inte att bortse från den ideologiska faktorn i denna process.

Lika tydligt är att högernationalister på senare år har annekterat klimatfrågan i sitt krig mot etablissemanget. I och med det har också problematiken i den här redan snåriga debatten både svällt och delvis ändrat karaktär. Den misstro till klimatvetenskap som lobbyister och tankesmedjor lyckats plantera i samhället tycks inom många högeralternativa grupper nu gälla vetenskap och vetenskapliga institutioner rent generellt. Och används för att underbygga alla möjliga konspirationer. Här är kopplingen till särintressen inom delar näringslivet inte alls lika tydlig.

Och när debatten i allt högre grad handlar om värderingar och känslor än vetenskap, blir det också svårare att komma till rätta med problematiken. Risken att även saklig kritik uppfattas som personliga påhopp ökar, och det brukar inte vara en fruktbar början på försoning eller en väg framåt.

Kritik förvandlas snabbt till anklagelser om att man tystas och att det är ”ett hot mot yttrandefriheten”. Sedan är snöbollen i rullning och det blir nästan inte möjligt att stoppa den från att växa. Det verkar inte spela någon roll hur verklighetsfrånvända påståenden som förs fram, följare tycks blunda och istället fylla i luckorna och förklara vad hen egentligen menade med sina påståenden, utan minsta tecken till förtroendetapp eller ökad skepsis.

Att presentera fler vetenskapliga artiklar och faktagranskningar kommer knappast att hjälpa i detta avseende. För de inbitna blir dessa snarare bara ytterligare bevis för konspirationen bakom: miljörörelsen, den djupa staten och media. Det drabbar naturligtvis inte enbart klimatdebatten utan spiller över på samhället i sin helhet. Tilliten till den vetenskapliga processen ifrågasätts, fakta går inte att lita på, misstron mot nyhetsmedier och samhälleliga institutioner ökar och så vidare. Inget går att lita på. Det finns ingen sanning.

Vissa politiska grupperingar gottar sig i denna utveckling och driver den medvetet framåt. Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrategs numera klassiska uttalande från 2018 är ganska talande: ”Den verkliga oppositionen är media. Och sättet att hantera dem är att dränka zonen med skit.”

Men för att en demokrati ska fungera krävs en grundläggande tillit till staten och dess samhällsfunktioner även om man kan ha olika uppfattning om hur och vad som ska inkluderas i detta. Men det är helt uppenbart att högernationalistiska grupperingar har utnyttjat miljö- och klimatfrågorna för att destabilisera hela samhällsystemet. Effekterna syns tydligt i USA där Trumpanhängare och stora delar av det republikanska partiet utöver klimatförnekeri inte accepterar valresultat, misstror myndigheter och anser att vacciner är skadliga.

Och ja, jag anser att det omfattande och systematiska arbete med att medvetet förvilla och skapa förakt för vetenskap som många lobbyister och tankesmedjor ägnat sig åt inom klimatdebatten har spelat en roll i denna utveckling. Det som först var en liten snöboll som kastades för att förhindra regleringar började rulla och växte till slut utom kontroll.

Det finns nog ingen enkel väg ur den här problematiken. Klart att det är viktigt att fakta finns lättillgänglig och är begriplig även för gemene man. En förutsättning att komma vidare är att diskutera och försöka hitta en gemensam syn baserad på fakta och nyfikenhet och inte bara lyfta fram själva konflikten. Men man får nog leva med att de längst ut på ytterkanterna inte kommer att ändra uppfattning, alldeles oavsett vad som sägs.

Det man själv kan göra är väl att försöka hålla sig saklig och att inte ryckas med i känsloutbrott och pajkastning. Men det kan vara lättare sagt än gjort, det vet jag av egen erfarenhet. Och populister kommer alltid att hitta saker att spinna vidare på och hitta förenklade lösningar. De brukar vara duktiga på att väcka känslor.

Jag märker också i mitt bloggande hur det är konflikten i sig som lockar och leder till uppmärksamhet, inte nyfikenhet på vetenskapen eller att hitta en gemensam väg framåt. Det är ofelbart så att inlägg som bemöter uttalanden från exempelvis Lena Andersson eller Elsa Widding drar mycket trafik medan inlägg om själva klimatvetenskapen förblir i jämförelse nästan obesökt. Vi vill höra det som passar vårt öra. Kan vi enbart skylla på media när de erbjuder oss det vi vill ha och köper?

Men det jag försökt skildra i den här boken handlar inte om att man inte får ha olika åsikter. Det handlar inte heller om att ena sidan är god medan den andra är ond och alltid har fel. Det är helt i sin ordning att tycka olika men den vetenskapliga processen handlar om empiriska data och att just minimera subjektivt tyckande.

Det hör till att grupperingar som libertarianska tankesmedjor och miljöorganisationer har olika uppfattning om hur miljöproblem ska hanteras – även om man vore överens om problematikens grunder. Det vore naturligtvis enklare om alla var överens om bästa vägen framåt men vårt demokratiska system är inte gjort för att vara effektivt – utan för att skapa ett mer rättvist samhälle.

Ingen sida i komplexa miljöfrågor går fri från överdrifter och alarmism. Men att det finns två extremer i en polariserad fråga betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan. I just klimatfrågan är denna typ av falsk balans mycket vanligt förekommande och åberopas ofta av så kallade skeptiker.

Jag hoppas att jag lyckats åskådliggöra varför tvivlen på klimatvetenskapen inte handlar om huruvida man är korkad eller inte. Jag tror likaså att det är kan vara ”vaccinerande” att veta hur det kan se ut i den här lömska debatten. Bara vetskapen om att det finns mycket information att söka för att dubbelkontrollera fakta kan förhoppningsvis få några att tänka efter en aning.

Det finns en annan aspekt av den här frågan som bara indirekt rör klimatdebatten. Jag håller med dem som kritiserat filosofen Torbjörn Tännsjös åsikter om att det är nödvändigt att åsidosätta demokratin för att komma tillrätta med utsläppen (kapitel 11:2:1). Men borde inte samma människor bli än mer vettskrämda över Project 2025, den plan Heritage Foundation med flera lanserat inför presidentvalet 2024 i USA (kapitel 11:2:7)?

Det som står där går knappast att tolka som annat än ett rejält steg åt ett auktoritärt styre. Mycket går sannolikt inte att införa även om Trump skulle bli vald, men ändå. Aspirationen är tydligt nedtecknad. Borde man då inte lyssna på vad de faktiskt vill åstadkomma? Åsikterna kommer – till skillnad från Tännsjö – från personer med verklig makt att påverka hela USA:s politik. Och därmed hela världen.

Det är märkligt att organisationer likt Competitive Enterprise Institute och Heritage Foundation, som har frihet som sitt högsta ideal, låter sin rädsla för statlig styrning trilla över i att propagera för ett mer auktoritärt samhälle. Det är likaså iögonfallande att många av organisationerna bakom Project 2025 också är desamma som varit, och är, mest drivande i att förkasta klimatvetenskapen.

Även i Europa syns en tydlig trend där det politiska landskapet stöps om och dras högerut. Som Andreas Johansson Heinö från Timbro redovisar så har parlamentariska val hållits 2023 i Estland, Finland, Bulgarien, Grekland, Spanien, Luxemburg, Polen, Schweiz, Nederländerna och Serbien. Högernationalistiska partier tog stora steg framåt i alla dessa val. I Polen blev visserligen PiS av med regeringsmakten men partiet är ändå störst. I Sverige, Tyskland, Frankrike, Belgien och Österrike visar opinionsundersökningar att nationalkonservativa partier vinner mark även där.

Det återstår att se vad detta får för konsekvenser för klimatomställningen. Partierna är inte en homogen massa men ”klimathotsskepticismen” frodas hos många av dem (några accepterar dock IPCC:s slutsatser)[1] och Parisavtalet står inte särskilt högt i kurs. Ett standardargument är att det egna landets utsläpp är för små för att göra någon skillnad. Det är visserligen sant för många länder, men hela avtalet går ut på att alla gör sin del. Om några struntar i sina åtaganden lär det säkerligen påverka andra.

2024 väntar val i bland annat Portugal, Litauen, Österrike och Rumänien. Samt val till Europaparlamentet. Och i USA. Nog finns det skäl till oro för de som vill att klimatomställningen ska ske snabbt. Å andra sidan har marknadskrafterna också börjat verka, priset för förnybar energi har exempelvis minskat dramatiskt, och växt betydligt snabbare än vad exempelvis International Energy Agency kunnat föreställa sig. Och det är numera stora delar av näringslivet som kräver mer aktiv politik för att snabba på klimatomställningen.

Det pratas mycket om en ökad politisk polarisering i samhället i Europa men kanske framförallt i USA. Pew Research Center har undersökt saken och visade att denna process har pågått länge.[2] Tidigare fanns det ett ”ideologiskt överlapp” hos många av partiernas kongressledamöter där de kunde hitta ett utrymme för att diskutera och nå pragmatiska lösningar i många frågor. För fem decennier sedan var 144 republikaner i kongressen mindre konservativa än den mest konservativa demokraten, och 52 demokrater var mindre liberala än den mest liberala republikanen. Men sedan 2002 har det inte funnits någon överlappning alls mellan de minst liberala demokraterna och de minst konservativa republikanerna i representanthuset. I senaten försvann överlappningen 2004.

Det var också tydligt att det är republikanerna som rört sig allt längre ut på den konservativa kanten. Samma utveckling är som sagt tydlig även i Europa. De som befinner sig långt ut på högerkanten upplever sannolikt saken annorlunda, det vill säga de tycker att världen blivit mer politiskt vänsterorienterad, mer woke och politisk korrekt.

I takt med att glappet ökar mellan vad som behöver göras för att minska utsläppen och vad som faktiskt åstadkoms har också klimataktivisters aktioner blivit mer frekventa. Åsikterna om hur lämpliga, effektiva eller kontraproduktiva dessa är går brett isär och varierar naturligtvis även med vilken protestaktion som avses. Det går att förstå såväl frustrationen hos aktivisterna som ilskan hos de som blir stående i bilköer och liknande.

Idag har ett par hundra klimataktivister fällts i svenska domstolar, en majoritet för ohörsamhet mot ordningsmakten (ett bötesbrott). Och att ta sitt straff för fredliga protester är en del av civil olydnad. Men det märks även här att tonen i samhället har hårdnat. Många åtalas och har även dömts för sabotage, en rubricering som före 2022 inte förekommit alls i domar som gäller demonstrationer. Här i Sverige förespråkas hårdare straff för klimataktioner som inkluderar obligatorisk häktning:

”Moderaterna hade ett tydligt vallöfte för att stoppa problemet: att höja straffet till minst 12 månaders fängelse och obligatorisk häktning.”

Runt om i världen hörs till och med röster för att klimataktivister ska dömas för terrorism. Inte minst Storbritannien har infört hårdare lagar och återigen visar sig tankesmedjornas påverkan. Policy Exchange är en brittisk konservativ tankesmedja med stort politiskt inflytande och många av deras anställda har och har haft viktiga roller i regeringsställning; citat från Wikipedia: ”I november 2018 beskrev Mark Carney, guvernör för Bank of England, Policy Exchange som ”mångdisciplinär, mycket inflytelserik, en produktiv kraft i hjärtat av Westminster och vårt politiska system.” Nuvarande premiärministern Rishi Sunak jobbade exempelvis där tidigare.

Jag känner inte till om de varit särskilt aktiva i klimatdebatten men openDemocracy säger sig ha bevis för att organisationen har fått stora bidrag från ExxonMobil och brittiska oljebolag. David Frost, en av deras senior fellows, var utrikesminister mellan mars och december 2021, chefsförhandlare i Brexit och utsågs relativt nyligen till chef vid Global Warming Policy Foundation (GWPF) – Storbritanniens främsta klimatvetenskapliga förnekelsegrupp.

Under 2019 lät Policy Exchange två antiterroristexperter sammanställa rapporten Extremism Rebellion A review of ideology and tactics som explicit kartlade klimataktivistgruppen Extinction Rebellion. De förslog också lagändringar som skulle stoppa deras aktiviteter, vilka författarna ansåg hotade landets demokrati.

Flera av de rekommendationer som fanns i rapporten hittades senare i den lag som politikerna instiftade. Den innebar kraftigt höjda straff för protester och gav polisen betydligt större befogenheter att ingripa – även i förebyggande syfte. Somliga jämförde lagen med de som gäller i Ryssland. Noterbart är att denna våg av krav på repressalier mot ”miljöprotestanter” som sveper över bland annat Europa inte hörs när bönder blockerar trafiken på samma sätt.

Sunak sägs ha bekräftat att Policy Exchange hjälpte dem att skriva utkastet. Om det stämmer vet jag inte men än en gång visas hur bristen på transparens leder till misstro.

Jag kan rekommendera att läsa förordet och sammanfattningen i Policy Exchanges rapport för att få en uppfattning om hur otroligt låsta positionerna är i denna fråga: Extremism-Rebellion.pdf (policyexchange.org.uk).

I den här upptrissade situationen behövs inte mycket för att direkta lögner ska slå rot. Vid ett tillfälle då aktivister blockerade trafiken i Stockholm 2022 spreds ryktet att en patient avlidit då en ambulans fastnat i köerna. Påståendet fanns även med i polisens förundersökningsmaterial. Det var dock inte sant. Ryktet hade startats av en tidigare SD-nämndeman.

En klimataktion utanför Bromma flygplats ledde enligt Swedavia till att ett ambulansflyg i stället fick skickas till Arlanda, vilket återgavs i både svenska och internationella medier. Det stämde inte heller. Det enda plan som fick omdirigeras i samband med händelsen var ett privatplan från London utan passagerare.

Reportrar utan gränser har rapporterat om, och likaså JK-anmält, fall där journalister frihetsberövats och där deras källmaterial beslagtagits av svensk polis för att de bevakat en klimataktion.

Som sagt, man kan ha olika åsikter om dessa aktioner men fredliga civil olydnad har varit en viktig del i demokratiers utveckling under lång tid (Sydafrikas apartheid, suffragettrörelsen med mera). Det är en del av poängen att den rådande ordningen störs och är för många en sista utväg när de anser att regeringars politik gör att mänskliga fri- och rättigheter kränks.

Detta kan jämföras med de möjligheter näringsliv och förmögna personer har att påverka, direkt eller indirekt, genom kontakter och finansiering av tankesmedjor med direktkontakter in i de demokratiska högborgarna. I tidigare kapitel har flera exempel beskrivits när lobbyister påverkat politiska beslut med hjälp av rena lögner. Men denna typ av lobbyism riskerar sällan att leda till några konsekvenser för de inblandade. Det tycks tvärtom vara en ganska lukrativ form av aktivism.

Jag vill här tydliggöra att jag inte på något sätt tror att straff eller att förbjuda lobbyism är en rimlig väg att gå. Jag tycker dock att det belyser ett demokratiskt problem och det borde åtminstone vara en självklarhet att transparensen skulle vara betydligt bättre än idag. Då skulle allmänheten åtminstone få en illusion av att kunna påverka genom sin demokratiska röst. Idag tycks dessa tankesmedjor kunna sprida uppfattningen att det endast är klimataktivisterna som är de extrema, utan minsta antydan till mea culpa om sin egen roll i varför vi hamnat i den situation vi gjort angående utfasning av fossila bränslen.

TV4:s Kalla fakta gjorde 2022 en granskning om bidrag till våra riksdagspartier. Det framkom att fem av åtta – M, S, SD, L och KD – föreslog upplägg för att kringgå lagen om insyn i partiers finansiering – en lag som skärptes 2018 för att förhindra korruption. Gunnar Strömmer (M) var en av dem, som bekant blev vår nuvarande justitieminister. Men ändå tycks detta inte ha lett till någonting alls. Några höjda ögonbryn och upprörda tweets, sen rullar allt på som tidigare.

Nästa kapitel —>>

[1] Schaller, Stella and Alexander Carius (2019): Convenient Truths: Mapping climate agendas of right-wing populist parties in Europe, Berlin: adelphi.

[2] Drew desilver, The polarization in today’s Congress has roots that go back decades, Pew Research Center 10 mar 2022 https://www.pewresearch.org/short-reads/2022/03/10/the-polarization-in-todays-congress-has-roots-that-go-back-decades/