Skänker ju 10% av avansen från försäljningen av Minotauros Tårar till Rädda Barnen (Valde Rädda Barnen eftersom bokens handling kretsar runt ett barns upplevelser av krigsförbrytelser under andra världskriget).
104 kr blev det denna gång men hyfsade till siffrorna till 200:-. Inte så mycket men bättre än inget…
Redovisar kvittot så ni inte tror jag ljuger 🙂
Första upplagan sålde slut på en kafferast… Nåja, det är ju Print-On-Demand så det var ju de första böckerna av Minotauros Tårar jag beställde hem som försvann i ett nafs när jag hade ”signeringsstund” på jobbet.
Och igår var det sista dagen på just det jobbet (Medivir). Alltid tråkigt att skiljas från vänner man gillar. Fick blommor och en fotobok bland annat:
Sådärja, då var min nya bok publicerad, den perfekta julklappen 😉
”Det var fängslande läsning; en episk, tankeväckande, gripande historia. Det finns en stark tematik med myten om Minotauros som du lyckas
gestalta och genomföra väldigt lyckosamt, utan övertydligheter. Hela manuset
arbetar sig långsamt men förtätat och avsmalnande fram mot sin
dramaturgiska slutpunkt, precis som tunnlarna i labyrinterna leder in längre
och längre in i mörkret mot en sorts nollpunkt. På flera sätt har du lyckats
överföra symboliska, mytologiska och även psykoanalytiska tankar till gestaltad
form. Det är ett sådant manus man vill läsa flera gånger och prata om med
andra. Det kommer helt klart till liv på ett väldigt explosivt sätt i de
imponerande och tekniskt otroligt skickligt skrivna krigsscenerna.”
Jenny Bäfving, lektör
Läs mer om Minotauros Tårar här.
Och handlar gör du här eller här. (100 kr + frakt, leveranstid inom 7 dagar)
För tillfället kan boken endast köpas här, nästa år ska den dock ges ut på förlag och finnas tillgänglig på gängse ställen.
10% av min vinst per bok skänker jag till Rädda Barnen.
Boken trycks som Print-On-Demand hos Publit.se, vilket innebär att boken trycks upp först när du beställer. Det blir lite dyrare men å andra sidan slipper man trycka upp onödigt stora upplagor (det kastas >3 miljoner böcker per år i Sverige vilket känns ganska onödigt…). Naturligtvis används miljömärkt och FSC-certifierat papper.
Kallt som fan, var är den där j-a globala uppvärmningen när man behöver den?
Den som bara fluktat lite på nätet angående det så kallade klimathotet har knappast kunnat undgå att debatten är ”något” polariserad och hätsk. Och på tal om polariserad så tycker jag den intresserade ska kolla på denna filmsnutt om isläget på Arktis.
Lord Monckton tillhör en av de mest inbitna och aktivaste i falangen som förnekar att människan har något att göra med uppvärmningen. Ganska intressant att se vad han hävdade för några år sedan och jämföra med hur det ser ut i verkligheten idag…
Om han kommer krypa till korset och erkänna att han hade fel? Nej det tror jag inte för ett ögonblick….
Searching for Sugar Man
Ja, det har väl inte undgått någon att denna svenska film vunnit en Oscar för bästa dokumentär.
Handlar om muskikern Rodrigeuz som gav ut ett par plattor i USA i början på sjuttiotalet. De floppade dock rejält och han fick fortsätta leva i Detroits fattiga kvarter och helt okänd hanka sig runt på diversejobb.
Samtidigt förvandlas han till något av en legend i Sydafrika under de värsta Apartheidåren. På något sätt sprids hans skivor där och han blir faktiskt större än Rolling Stones och säljer asmycket skivor. Men det är det ingen utanför landet som vet om (förutom den som ägde Rodriguez skivbolag som fick royalties skickat till sig). Rykten går att han tagit livet av sig på scenen.
I slutet av 90-talet försöker en man i Sydafrika spåra upp denna Rodriguez (genom små uppgifter i hans låttexter bl a) och ta reda på vem han egentligen var. Och det är det filmen handlar om.
Helt klart en bra film och klart sevärd, sen har det ju en tendens att haussas upp lite väl mycket när det ges ut Oscars… Men det är väl lite av en drömliknande händelse som speglas, något vi alla kanske kan identifiera sig med någonstans längst inne; att bli upptäckt och erkänd, att någon ska komma i sin ”pumpa-vagn” och hitta en där mitt i all misär…
Beasts of the Southern Wild
Också detta en kritikerrosad film men av en helt annan karaktär. Huvudperson är en helt underbar liten flicka i södra USA där de lever i ett minst sagt bedrövliga förhållanden. Åtminstone om man frågar en ”normal” människa men de som bor där verkar tycka annorlunda. De vill inte flytta när översvämning hotar att ödelägga hela deras land. Denna flicka Hushpuppie lever med sin sjuka, alkoholiserade pappa och man får följa allt från Hushpuppies synvinkel. En udda och känslofylld film, liknar inte mycket annat jag sett. Började sådär med en skakig kamera och berättarröst (hatar både och…) men den tar sig. Klart sevärd.
SvD skriver idag en artikel om hur problemen med resistenta bakterier ökar drastiskt och hur lite vi har att sätta emot nuförtiden. Men det är ju ingen nyhet och inte särskilt förvånande heller. Inte alls. Problemet med resistens har vi vetat om redan sedan vi började med antibiotika. Har skrivit ett inlägg här med bl a ett diagram om hur snabbt efter man har tagit ett nytt preparat i användning som resistens upptäcks.
Likaså är det ett tragiskt exempel på hur hela vår samhällsekonomiska struktur fallerar att möta sådana här hot som kostar mängder med pengar men få kan bli jätterika på. Har skrivit en Newsmillartikel (Därför vill ingen betala för bot mot resistenta bakterier) om hur läkemedelsindustrin, trots i det närmaste oändliga resurser väljer andra forskningsområden (allt snack om att det går dåligt för den branschen ska man ta med en nypa salt, de stora gör fullständigt bisarra vinster fortfarande, det är bara ökningstakten i vinsterna som minskar…).
Men det är ju inte bara det, all annan hantering i t ex djuruppfödningen för att driva upp vinster är en stor orsak till de problem vi nu ser. Det pratas mycket om att problemet ligger utanför våra gränser vilket är ett riktigt skitsnack. De läkemedelsföretag som är ansvariga för ustläppen av antibiotika i Hyderabad (Indien) är till exempel snorrika västerländska företag. Tekniken finns också att rena utsläppen men det kostar och det är vi som vill att allt ska vara gratis och att vinsterna ska öka exponetiellt. Den nya trenden för att lösa utsläppsproblemen i Hyderabad verkar vara att flytta tillverkningen till kusten där man kan späda ut skiten i oceanerna…
Nu finns det tack och lov goda handlingar och åtgärdspaket hos läkemedelsföretagen också, t ex AstraZeneca, men knappast tillräckligt när det till slut handlar om profiten…
En privatperson har idag dömts till 37 miljoner i böter plus ett års fängelse för att ha sålt utrustning för att stjäla TV-sändningar.
”Det sänder en kraftig signal om att det inte är okej att göra så här, att man inte ska göra den här typen av aktioner”, säger David Würgler på branschorganisationen Stopnordic i artikel i DN.
Javisst. Det bra att samhället markerar vad som är viktigt. Bra.
Trafigura, ett av världens största oljetradingföretag, dumpade giftigt avfall i Afrika med minst 15 döda och tusentals skadade.
Trafigura, med en omsättning på 500 miljarder och vinst på 3 miljarder, dömdes till 9 miljoner i böter, en kapten fick några månaders fängelse men ingen i ledningen är dömd. That’s it (åtminstone är det vad den ”utvecklade västvärlden” lyckats åstadkomma, Elfenbenskusten har dömt en inblandad till 20 års fängelse).
Det är en helt sjukt cynisk och bisarrt tragisk historia jag beskrivit här. En historia som innehåller allt och som har förgreningar till Norge och en exploderande oljecistern där. För bara något år sedan utdelades det strängaste straffet för miljöbrott någonsin i Norge för detta. 10 miljoner i böter och 1,5 års fängelse.
Proportioner?
Men det är bra att vi nu vet vad som är viktigt. Vinsterna. Inte kommer det väl som en överraskning direkt.
Världen är fan sjuk.
PS
Sopan som blev dömd för att ha sålt den där utrustningen ska förstås dömas och ha ett straff men proportionerna är ju bisarra.
DS
Lite Gollum-varning på det här inlägget…
(För jag känner mig lite honom, figuren i Sagan om Ringen som tagit begreppet ”inre dialog” till en annan, inte helt frisk nivå (Gollum och Bilbos gissningslek i The Hobbit måste vara en av världens mest underbara filmsekvenser).
Ibland kan jag inte låta bli att fundera över vad man egentligen håller på med. Ett par timmar löpning står på schemat. Ute snöar det. Det är moddigt, halt och gråtrist. Jag står inte direkt och hoppar på ekorrpigga ben för att komma ut. Men om ett halvår är det dags. Ironman i Kalmar. 3860 m simning – 180 km cykling – 42 195 m löpning. Det är ganska långt…
Varför håller man på?
Jag har fått frågan många gånger, det är inte alltid jag själv hittar svaret…
Och fulskriver gör man. Drömmer om få skriva ”på riktigt” men refuseringarna haglar. Förlagen är nerlusade med manus från oss myriader författarwannabees. Och även om man skulle lyckas är det inte många som kan leva på det i dagens tidevarv när allt ska vara gratis. Och ändå sitter man där och sliter. Kollar den ynkliga försäljningsstatistiken och fåtaliga recensioner av den bok man trots allt har fått ut.
Men till vilken nytta? Ibland känns vägen oändlig…
Och fotar gör man. Spenderar timmar bakom kameran och lägger ut bilder som drunknar bland alla andra helt fantastiska bilder därute i världen. Räknar likes och besökstatiskt som ett annat bekräftelse-freak.
What’s the point?
Ja, med tanke på den hets som råder i samhället, och inom näringslivet i synnerhet, med målstyrning och uppföljning i ren talibanstil är det väl som att svära i kyrkan att påstå att det kanske är det så enkelt att målet inte alltid det viktigaste?
Det har blivit en och annan utmaning med åren; Vasalopp, Lidingölopp, Marathon, Vättern, Järnmannen och vad det nu må vara. 
Jag vågar nästan lova att alla gånger har jag känt likadant, enormt stolt och glad att komma i mål förstås, men efteråt? Ja, det blir nästan som ett jaha, nu då? Och med lite distans är det egentligen inte själva loppen i sig jag mest tänker tillbaka på, det är tiden innan. Uppladdningen, alla timmars träning, allt slit och allt kul det för med sig. Känslan av att utvecklas, bli bättre och starkare.
För det är inte många träningspass jag ångrat i efterhand. Nej, det är faktiskt inte många träningspass som varit tråkiga när man väl kommit igång (okejdå, sitta på trainern i ett par timmar kommer aldrig, jag säger aldrig, bli kul).
Men nej, jag kommer aldrig bli svensk mästare i något. Inte någon typ av mästare överhuvudtaget faktiskt. Jag vill inte lägga ner den tiden eller mödan heller. Det var länge sedan jag växte ifrån att jag måste vara bättre än någon annan (ähum, yeah right 😉 ). Visst är målet en stor del till att jag orkar pressa mig när det är jobbigt och hjälper en att sätta nya gränser men när allt kommer kring så är det för att jag gillar att träna jag gör det. Jag mår fan så mycket bättre på alla sätt (kanske särskilt när man är i en mental svacka).
Kan det inte räcka så?
Likadant med fotograferandet. Jag tror aldrig jag haft tråkigt när jag fotat. Faktiskt. Det blir nästan som någon sorts terapi, att försvinna in i sin egen värld ett tag. Och jag kan fortfarande känna mig barnsligt förundrad av hur en bild förändras av att bara ändra kontrasterna eller nåt. Och än roligare blir det ju om man kan trissa upp intresset till sjukliga nivåer med en annan dåre… 😉 (Å andra sidan är det inte sjukare att det anses normalt att svensken i genomsnitt tittar på TV tre timmar varje dag!?)
Det har blivit ganska många fotodagar ute på senaste tiden och bara att komma ut är så energigivande och roligare än något annat jag sysslat med på ganska länge. Är inte det nog så?
Jo visst är det. Men är det inte märkligt att man ska behöva påminna sig själv om det hela tiden? Samtidigt är väl problemet att kreativt skapande just bygger på att man skapar något, att det blir något av det hela. (Framförallt när man har ett jobb som innebär att man mest ”förmedlar” saker o ting). Man vill ju utvecklas. Ta det till nya nivåer… Och utan mål så blir det ju lätt att det inte finns någon väg att njuta av över huvud taget. Hm, det gör mig lite frustrerad och uppgiven ibland faktiskt. Skita i allt trots att det är det roligaste jag vet. Visst är det märkligt? Eller kanske rättare, visst är jag märkligt? Men så’n är jag och kommer väl alltid vara, glädjande nog burkar jag sällan ge upp på riktigt, vill väl bara ha medömkan och tyckas synd om ett tag 😉
Och jag tänker i hemlighet alltid drömma om att bli författare eller fotograf ”på riktigt”. Och att bli miljonär på travet. Och att bli snyggare. Och att ….
(så var man tillbaka på ruta ett igen 😉 )
Jaja, allt går ju inte att fixa men utan att försöka går det ju definitivt inte. Och min bok Själseld kom ju ut genom att ha ”hittats” på nätet…. Keep on dreaming!
Sådärja, nog med filosoferande för idag. Nu till mer jordnära ting som att hämta tvätten och studsa ut i snömodden på de där ekorrpigga benen…
Avslutar med några visdomsord från Dalai Lama på frågan vad som förvånar honom mest:
Människan.
Hon offrar hälsan för att hon ska tjäna pengar. Sedan offrar hon pengar för att få tillbaka hälsan. Och så är hon så angelägen om sin framtid att hon inte njuter av nuet. Följden blir att hon inte lever i nuet och inte heller i
framtiden. Hon lever som om hon aldrig skulle dö. Och så dör hon utan att ens någonsin ha levt.
Infogar dessutom en gammal favoritlåt från förr som passar på temat…
Eller nåja, inte jag men nu när WordPress har uppdaterat bildhanteringen och gjort det mer lätthanterligt tänkte jag väcka liv i min renodlade fotoblogg och flytta det mesta om det dit. Det var ju så det var tänkt från början, men som vanligt ändrar jag ju kurs en och annan gång på vägen och blandar allt i en salig röra… 🙂
Men renodlat ska det var enligt dem som vet
Gjort en face lift på den gamla och håller på att uppdatera efterhand. Här hittar ni den. Kan det va nåt månne?
Det går säkert sätta någon bokstavskombination på oss men det blev några bilder tagna idag också, som omväxling typ 😉 Men har man kul så har man…
Irrade omkring en del till en början men blev stopp vid Farstanäs och Taxinge. Och min lilla maskot fick följa med (syftar inte på Camilla 😉 ); hittade en uttorkad nässelfjäril på jobbet för ett tag sedan och den har sedan dess legat i fotoryggan och nu åkte den fram. Snön kan ju behöva livas upp med lite färger.
Maths Nilsson, författare 