Så blev det ytterligare ett år med Bellmanstafett, elfte i ordningen tror jag. Sveriges största löpstafett med 5x5km ute vid Stockholms Universitet. Hoppade in i ett av mina gamla kollegors från AstraZenecas lag. Och det var väl sista gången för den avdelningen finns snart inte mer… Kul att träffa dem igen dock.

Och loppet. Jodå, sprang om chefen (för mitt nuvarande jobb) och lyckades med mitt mål att komma under 22 min med goooood marginal (21:59:93 🙂  ). Och sen slog jag ju polar’n med oceaner av sekunder…. eller om det var tjugo?

Åkte sen in till stan för att saluföra världens bästa triathlonklubb, Stockholm City Triathlon (i alla fall Sveriges största). Det var ju världcup i Stockholm idag med banan i Gamla Stan, tunt slottet. Lisa Nordén krossade motståndet och publikstödet var fantastiskt.

Kul som fan. Propaganda. Vackert väder, TV för 50 miljoner tittare, och svensk segrare. 🙂

Vissa veckor är inte som andra. Varit grymt hektiskt på jobbet, åkte en tur ner till Amsterdam. Riktigt kul men också jobbigt, sovit dåligt som fan o så kom man hem igår vid elvatiden bara för att sticka tidigt till jobbet. Men som sagt, inte bara jobbigt, kul när det händer saker….

Men i posten låg det ett inkassobrev (ooups, tillhör inte vanligheterna) och ett refuseringsbrev från Norstedts förlag. Ett standardsvar utan kommentar. Inget oväntat, har full förståëlse för att man inte har tid att kommentera allt som skickas in. Lite märkligt tycker jag dock det är att man inte ens bryr sig om att skriva under det. Jag vet, det betyder ju inte ett skit i det stora hela, men ändå, det handlar ju om varumärket osv. man kan ju åtminstone låtsas som att man bryr sig… Jaja, jag betvivlar inte att de har ordentligt att göra så här efter sommaren.

Ja, det har väl knappast undgått någon att Snabba Cash I och II är filmatisering av Jens Lapidus böcker. Den första, Snabba Cash, var riktigt bra både som bok och film tycker jag. Aldrig fucka upp, som del nummer två heter i serien om JW, stekar’n wanna-been, och Jorge och alla de andra i den undre världen, orkade jag inte ta mig igenom. Hela boken var fylld av ofullständiga meningar och löjligt slangspråk; det som varit bra i Snabba Cash blev bara för mycket.

Men filmen då? Ettan följde ju inte boken helt slaviskt och eftersom jag inte orkade med Aldrig fucka upp så vet jag vet inte hur manuset följder boken nu (ett filmmanus som förresten är skrivet av Peter Birro och Maria Karlsson).

Det börjar med att Jorge tar in en ny knarkleverans värt tio miljoner som han sedan förstås ska avyttra. Juggomaffian är målet. Och det inträffar en del komplikationer kan man väl säga utan att avslöja för mycket.
Samtidigt lämnar JW fängelset för sin första obevakade permission, han planerar att träffa polarn Nippe för att avsluta en deal med en affärsplan JW arbetat ut. Allt blir inte riktigt som det var tänkt här heller.

Och det blir riktigt bra. Spännande. Svart så det förslår, så långt ifrån feel good-film man kan komma (någon enstaka gång kändes det nästan för mycket). En stor tumme upp till Babak Najafi (regissör). Spännande och realistiskt (säger jag som knappt sett ett slagsmål 😉  ). Rått som fan. Och tänkvärt.

Och en ännu större tumme upp till fotograf Aril Wretblad, bland det bästa jag sett från en svensk film.

Klart sevärd med andra ord.

Jag läste och gillade Hamiltonserien när det begav sig. Men inte om det gäller din dotter är sista delen i denna serie om vår älskade svenska spion. Och ska jag vara ärlig så känns det ganska bra för detta var en ganska trött historia…

Visst är det tankeväckande och intressant ämne men det blir mer en debattartikel än en spännande roman. Det handlar förstås om terrorism och det som hänt i världen efter 11 september och följderna av de lagar som instiftas i kriget mot terrorn.

Boken är på ca 400 sidor och de första 300 går ut på att få ihop någon trovärdighet i varför Hamilton och Pierre (f d överste i Främlingslegionen) ska ingripa när hela världen står handfallen efter ett terrorbrott (avslöjar inte mer av handlingen för det behövs inte).  Och nej Guillou lyckas inte direkt. Faktum är att jag kan inte få bort bilden av att istället för elitsoldaterna så är det Guillou och Leif GW Persson som sitter där och pimplar vinare efter vinare medan de planerar fritagningar med militärisk disciplin, samtidigt som de förstås ser ner på alla andras kompetens… (sorry, elakt förmodar jag men jag fick inte bort bilden). Och vurmen för elitsoldater blir nästan också lite löjjeväckande (jag lovar, inget jag tyckte var jättepåfrestande i hans tidigare böcker).

(och jo, det dricks så ininhelvete med vin. (Och lite finvodka faktiskt). I nästan varje scen. Och det lagas finmat, man bara väntar att Mat-Tina ska dyka upp med ett käckt skånskt jättegott följt av Carl Jan med en enorm vinkupa i handen).

Karaktärerna känns ganska platta och livlösa, vilket kanske beror på att det var så länge sedan jag läste Hamiltonseriens övriga böcker? Upplägget känns också ganska förutsägbart, i princip allt du förväntar dig ska hända händer utan några överraskningar…

Det Guillou gör riktigt bra är som vanligt när det väl börjar hända saker, ja då blir det spännande om än bara för de sista 50-60 sidorna…. Hela boken andas trötthet, det mräks att han ville uttrycka sin frustration över det som händer men det leder ju inte automatiskt till en bra bok.

Tycker jag.

Jag har egentligen ingen aning om hur skolan fungerar idag, det var längesedan jag gick där och jag har inga barn där. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite farsartat med den privatiseringsvåg som nu pågår. SvD har en artikel om det idag och det är en mening som fastnar:

”Om en enskild skola går i konkurs är kommunen skyldig att erbjuda den berörda eleven en annan gymnasieplats.”

Det är som vanligt alltså, det privata kan hämta in vinster men när det barkar åt h-e ja då ska pappa staten (eller kommunerna i detta fall) rycka in med pengapåsen. Och visst det är väl bra men det måste ju vara ett helvete att planera utbildningsplatser idag även om man vet i mycket lång förväg hur många det totala antalet elever kommer bli. Men framförallt, är det rättvist mot eleverna som hamnar i kläm? Ska man verkligen behöva göra en ekonomisk research av den skola man ska söka till och sedan gissa om det ska räcka ända fram till utbildningen är klar?

Och är all den där valfriheten som är så oantastelig verkligen bara till godo? Jag menar, det är ju inte konstigt att bli stressad över livet när man måste börja välja redan i sexan…

Nu tror jag inte för ett ögonblick att kommunla skolor skulle vara bättre än privata eller tvärtom men man borde ju fundera på om skolan är rätt område att BARA tänka i ekonomiska termer i? Såg filmen Best film ever sold där det visas att företag i amerikanska skolor tydligen kan köpa in sig för reklam i utbildningsmaterialet (bland annat). DET är i alla fall en utveckling jag INTE vill ha.

Man kan ju jämföra med elitidrotten (eller kanske inte), storklubbarna har intäkter som aldrig förr men går ändå med brakförluster varje år för att de måste betala fantasilöner till spelarna. Men det går ju alltid att ta ett lån, skjuta problemen på framtiden.
Nu senaste var det ju guldkandidaterna i dam-fotbollen som nog inte kan skjuta den mycket längre, framtiden alltså. Konkurs. Bye-bye.

Nu lockas det med egna lap-tops och gud-vet-vad för att få dit elever. Och finns det täckning är det väl bra. Men så verkar ju inte alltid vara fallet. Uppenbarligen.