Del 2: Hur Rachel Carson blev massmördare

Den 2025-06-012025-06-02 Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Resumé:

I föregående inlägg Tack Timbro miljöinstitut men ni verkar inte förstå … citerade jag ett stycke ur en text skriven av Johanna Trapp, projektledare på Timbro miljöinstitut:

”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.”

Med kommentar: Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”

Jag exemplifierade med kvicksilver i förra inlägget och lovade ett om DDT som följer här. Och som du kommer märka är ”högerns” (inte alla osv) krig mot Montrealprotokollet, åtgärder mot klimatförändringar, reglering av diverse kemikalier och tobak väl koordinerat med flera gemensamma nämnare.

Ideology comes in three colours: red, brown and green, representing Marxism, fascism and environmental extremism. Judged on sheer evil, the worst crime in history was brown, the Nazi genocide, although the reds slaughtered more people. The death toll (difficult to measure) is roughly, Hitler’s holocaust 6 million, Stalin’s famine and terror 8 million, and Mao’s famine 30 million. But the greens have topped them all. In a single crime they have killed about 50 million people. In purely numerical terms, it was the worst crime of the 20th century. It took place in the USA in 1972. It was the banning of DDT.

Bilden är från artikel på högerextrema Breitbart 2014 skriven av icke-journalisten James Delingpole och texten från en artikel i The Spectator 2005 skriven av Andrew Kenny.

2007 lades en resolution från Demokraterna för att fira Rachel Carsons hundraårsdag men republikanen Tom Coburn (R-Okla.) blockerade det med hänvisning till att hon tvärtom var en massmördare och att Tyst vår hade motbevisats.

(ja, ni vet precis hur de nämnda har positionerat sig i klimatfrågan 😉 ).

Det här är förstås extremt uttyckt, men samma andemening finns i uttalanden från en lång rad marknadsliberaler (exempelvis Bjørn Lomborg). Nedanstående är ett klipp från artikel i Expressen 2020 skriven av författaren Joakim Zander:

Jag har redan skrivit om DDT och hur falsk kritiken mot Rachel Carson och hennes Tyst vår är. Hon ville inte totalförbjuda DDT, hon skrev inte att det var cancerogent och hon skrev uttryckligen att det inte var känt vad nedgången i antalet vithövdade havsörnar berodde på (men att misstankarna var starka) osv. Har dragit det där flera gånger, läs mer t ex här:

Kapitel 6:4 – DDT och Aaron Wildavsky / ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare

Frågan nu är hur situationen kunnat landa i denna extremt polariserade syn på verkligheten? Ja, vi får faktiskt ta en tur ner det enorma arkiv som uppstod i och med rättegången mot tobaksbolagen i USA där de anklagades för att ha misslett det amerikanska folket om hälsoriskerna. Miljontals dokument från rättegången finns tillgängliga on-line. Några av de av de mer omtalade redovisar deras strategier för att bemöta vetenskapliga studier som visade på hälsofara. Det mest spridda är säkert det som förkunnar att ”tvivel är vår produkt”:

“Doubt is our product since it is the best means of competing with the ‘body of fact’ that exists in the mind of the general public. It is also a means of establishing controversy.”

1992 konstaterade EPA att det fanns tillräckligt vetenskapligt stöd för att klassa inte bara rökning utan även passiv rökning som cancerogent. Likaså jobbade WHO för att få till ett internationellt ”anti-tobaks-fördrag”. Det var förstås dåliga nyheter för tobaksbolagen.

Ett av dem, Philip Morris, tog kommunikationsbolaget APCO till hjälp. De bildade frontgruppen The Advancement of Sound Science Center (TASSC) som de ville skulle utgöra en trovärdig expertisgrupp som journalister kunde vända sig till för att på så sätt sprida tobaksbolagens version av det vetenskapliga kunskapsläget. De hade även som uttalat mål att få allmänheten att misstro vetenskapliga studier och istället lyfta fram vad de kallade sund vetenskap men hålla kopplingarna till tobaksbolagen dolda.

I strategin ingick att utge sig för att vara en gräsrotrörelse och undvika ”cyniska reportrar” från större mediebolag för att minska risken att bli ifrågasatta.

(Det här brukar kallas astroturfing, läs här vad man kan åstadkomma med en ljugande läkare och en urusel studie gjord av forskare på dåvarande Statens provningsanstalt ihop med två industriknutna kollegor:

Kapitel 16: Astroturfing – Att fejka folkvilja – Maths Nilsson, författare)

En viss Steven Milloy fick chansen att leda TASSC-grupperingen. Mediamogulen Rupert Murdoch satt turligt nog i Philip Morris styrelse och som av en ren händelse fick herr Milloy föra ut sitt budskap i ett eget litet program på Fox News med namnet Junk Science. Samma namn fick den blogg han sen startade upp där man kan läsa att alla miljölarm är fejk. Det finns inga farliga kemikalier eller utsläpp. Och jag menar inga.

Milloy fick snart även jobb hos fri-marknadsfun…ivrarna på bl a Cato Institute, Competitive Enteprise Institute (CEI) och Heartland Institute.

Det var inte bara i USA tobaksbolagen kände att de behövde agera. Philip Morris kontrakterade även den inte helt okände Margaret Thatcher som konsult efter hon pensionerat sig från att styra Storbritannien ($250 000 per år till henne och lika mycket till hennes stiftelse, PM bekostade även hennes 70-års skiva i Washington för 800 pers, runt en mille (i $)).

Jaha, och vad har det här med DDT och malaria att göra tänker ni. Möt Roger Bate, lobbyist för bl a Institute of Economic Affairs (IEA) och American Enterprise Institute.

Med hjälp av tankesmedjan (IEA) startade Philip Morris upp vad som kallades Euro- TASSC som senare döptes om till European Science & Environment Forum (ESEF) vars vd blev Roger Bate. Du kan, tack vare tobaksrättegången, själv läsa hans analys (1998) av läget och hur det skulle bemötas.

Han konstaterade att det anti-tobaks-fördrag som WHO arbetade med (liksom det för att åtgärda klimatförändringarna) hämtade inspiration från Montrealprotokollet. Bates noterade också att deras opponenter (läs miljörörelsen) hade en fördel i att de utnyttjade politiskt korrekta budskap. Fåglar inkletade i olja eller plågade av typiska konvulsioner efter att exponerats av DDT går genom rutan – ingen kan vara emot att stoppa det.

Bates plan var att dels ifrågasätta vetenskap som visade på miljö- och hälsoproblem och misskreditera miljörörelsen generellt, att enbart rikta in sig på tobaken var inte fruktbart. Han ville också undergräva FN:s trovärdighet i stort. Norges Gro Harlem Brundtland var en måltavla (som den symbol för miljöarbete och hållbar utveckling som hon var).

En viktig del i denna strategi var att ta lärdom av sina motståndare och också utnyttja ”politisk korrekthet” i kommunikationen. Enkla budskap som påvisade hur västvärlden ville förvägra de fattiga länderna saker som hjälpt de rika skulle skapa misstro och sätta press på politiker / FN att inte införa regleringar. Typ: miljörörelsen offrar miljontals fattiga människor för att rädda några fåglar eftersom de såg överdrivna/virtuella faror överallt baserat på tvivelaktiga studier.

Du har säkerligen sett liknande argument om hur reglering av fossila bränslen på samma sätt offrar fattigas människor rätt till billig energi. Det är ingen slump utan har uppkommit via en väl genomtänkt strategi. Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Lomborg är en mästare i detta spel, kolla exempelvis hans Facebooksida hur ofta han upprepar samma budskap trots att han blivit uppmärksammad om att det är felaktiga uppgifter. SvD:s ledarsida erbjuder inget motstånd utan låter Lomborg mala på i artikel efter artikel. I utklippet nedan går länken till det han kallar högljudda miljöaktivister till en vetenskaplig artikel med rapport om resultatet från ett långsiktigt observationsprogram för att hålla koll på hur korallrevet mår (den säger inte heller det som Lomborg påstår att den gör).

När han hävdar att forskare ”avslöjat” en ökad koralltäckning så låter det dramatiskt men är information från en årlig rapport från samma övervakningsprogram som han just kallat miljöaktivism. Forskarna bakom jobbar i båda fallen på samma institution. Det är ren smutskastning och SvD:s redaktörs icke-arbete är inkompetent eller medvetet: SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå – Maths Nilsson, författare

Nåväl, Bate erbjöd sig att ifrågasätta skräpforskningen på malaria/DDT-fronten om Philip Morris slängde upp pengar. And so they did. År 2000 startade han Africa Fighting Malaria som han skissat planer på i jobbeskrivningen.

Ihop med Milloy och tankesmedjor drog de igång kampanjer och övertygade många om att DDT var den magiska silverkulan mot malaria, men som nekades tredje världen på grund av av rika miljöaktivisters intriger (vilket stämde väl överens med den bild många på den politiska högerkanten redan hade av miljörörelsen).

Allt med fokus på att det skulle vara USA:s förbud mot DDT för jordbruk 1972 som bar skulden. Som i sin tur skulle bero på Rachel Carsons bok Tyst vår – inte på den verkliga orsaken, det vill säga slutsatserna från de åtminstone fyra vetenskapliga kommissioner som utrett frågan åt USA:s administration innan.

Milloy la på sin välbesökta webbsida upp en malariaklocka som kontinuerligt räknar hur många som dör av malaria. Med en utläggning om hur miljörörelsen ensamt bar skulden till detta förstås.

CEI lanserade inför Carsons 100-årsjubileum sin webbsida Rachel was wrong med bilder av afrikanska barn som dött av malaria.

I rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta, kan man utöver ekonomisk undergångsretorik om Kyotoavtalet införs, läsa utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.

CEI hade tidigare uttryckt kritik mot Carsons arbete. Redan 1996 publicerade Jonathan Tolman en artikel med titeln ”Rachel Was Wrong”, där han ifrågasatte Carsons påståenden om syntetiska kemikaliers faror. Senare, 2012, publicerade Angela Logomasini en rapport med samma titel, där hon argumenterade för att Carsons varningar om bekämpningsmedel inte stämde överens med vetenskapliga bevis och att hennes inflytande lett till policybeslut som haft negativa effekter, särskilt i utvecklingsländer.

Du hittar en rad gubbar anställda av olika högerorienterade tankesmedjor som saluförde detta budskap. I Michael Crichtons bästsäljande bok State of fear 2004 dyker även Hitler upp då en av hans karaktärer förklarar: “Banning DDT killed more people than Hitler” (ja, Crichtons är förstås klimatförvillare också och av någon anledning fick han prata med Bush om klimatförändringarna och vittna om hur vetenskapen skulle ifrågasättas inför kongressen…)

Budskapet fick fäste även hos en del ”mainstream” journalister och i exempelvis New York Times kunde man 2004 läsa: “Silent Spring is now killing African children because of its persistence in the public mind.” Så även i Sverige, här på ledarsida i Expressen samma år (som inkluderar en hänvisning till NYT-journalisten ovan:

”Journalisten Tina Rosenberg skrev i New York Times i början av april i år att DDT en gång dödade havsörnar på grund av dess långa livstid i naturen. I dag dödar Rachel Carson och hennes ”Tyst vår” afrikanska barn på grund av sin långa livstid i det offentliga medvetandet.”

Ett specifikt fall lyfts upp i artikeln: ”I den sydafrikanska provinsen Kwazulu-Natal slutade man använda DDT 1996, efter internationell press. Det alternativa insektsmedlet fungerade inte.” Och att malariafallen då rusade i höjden för att sen minska då DDT-besprutningen återupptogs. Just detta fall belystes i en IEA-rapport av Roger Bate, vilken också fick uppmärksamhet på ”nyhetssidorna” i läkartidskriften BMJ.

Det är två saker man kan fråga sig här. Varför lyfter Bate upp just detta fall men inte de många fall där samma sak observerats men då DDT blivit overksamt?

Det verkar inte vara något snack om att en hård press från miljövänner och politiker varit en anledning till att man valde att fasa ut DDT. Men pröva att framställa det så här istället: myndigheter ville uppfylla många i lokalbefolkningens önskan att byta DDT mot ett mindre farligt, lika verksamt och kostnadseffektivt medel som undvek de miljöproblem som västvärlden bevisligen fått pga DDT.

(Även om DDT är billigare och effektivt har det en det en del andra ”irriterande” nackdelar jämfört med nyare medel då DDT luktar och lämnar fläckar på väggarna (det handlar om att spruta inne i hemmen), dödar inte kackelackor och sägs göra sänglössen mer aktiva.)

Enligt denna vetenskapliga artikel uppfyllde Deltamethrin, en syntetisk så kallad pyrethroid, alla dessa krav. Vid denna tidpunkt var resistens mot pyrethroider också ganska sällsynt.

Liknande byten har gjorts framgångsrikt på andra ställen utan att DDT behövt återintroduceras (båda dessa medel verkar på samma sätt och många gånger är myggor resistenta mot båda). Efter DDT fasats ut i Kwazulu-Natal rusade som sagt malariafallen men man upptäckte också att dessa nu inträffade under vintermånaderna, då det normalt brukade vara få fall. Orsaken var att bytet av bekämpningsmedel råkade sammanfalla med att en myggart som var resistent mot det nya medlet hade flyttat in i området.

Jag vet förstås inte alla turer runt det här, men det ger två helt skilda upplevelser på hur saken framställs, eller hur? (Men jo, om du undrar, resterna av DDT i naturen i detta området är bland de högsta uppmätta i Sydafrika).

Ja, det här är skitsvårt och jag kan förstå att den här typen av kampanjer fungerar. Särskilt när det understöds av akademiker med fina titlar (knutna till diverse tankesmedjor). Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Jag har som sagt skrivit om dessa förenklade och falska budskap tidigare, se länk ovan. Malaria är ett extremt komplext problem och besprutning har alltid bara varit en del i lösningen: ”Historically, DDT has had mixed success in Africa; only the countries that are able to find and devote substantial resources towards malaria control have made major advances.” Lancet 2012.

Men som så alltid, anledningen till att kampanjerna är så effektiva är att det oftast finns korn av sanning i det hela. Visst fanns det miljöorganisationer som ville se totalförbud mot DDT även om ett sådant inte funnits (WHO inkluderar sen 2006 även DDT för malariabekämpning och mig veterligt säger inga större miljöorganisationer emot).

Det vore väl likaså snudd på sensation om det inte gick att hitta saker inom WHO som skulle kunna göras effektivare och med mindre byråkrati.

Om du tycker klimatvetenskapen är kladdig och svår att greppa så är den om riskklassningen av kemikalier en bottenlös dypöl, fullt med studier av vitt skilda kvalitet med svår/tve-tvetydiga resultat. Och visst finns det även miljöaktivister som ser väldigt svart-vitt på saker som i verkligheten är väldigt gråa… Säkerligen har DDT:s ”dåliga rykte” i vissa fall överdrivits och fått konsekvenser som skulle kunnat undvikas.

Det är heller ingen slump att läkemedelsbranschen ägnar lite resurser åt att hitta nya mediciner för att bota tropiska sjukdomar eller att kemikalieindustrin ägnar mindre kraft åt att hitta nya bekämpningsmedel mot malaria än för jordbruket – annat är helt enkelt inte gångbart under rådande ekonomiska premisser. Fattiga länder kan inte betala. Och hela vårt samhälle är uppbyggt på kortsiktiga monetära vinster.

Nio av tio fall sedan 1930 där malaria blossat upp igen efter att ha ansetts utrotat har berott på bristande resurser och avbrutna kontrollprogram. Malaria Journal 2012

Men nej, det råkade inte bli så här polariserat för att ”högern” reagerade på dumma ”vänstern” som PM Nilsson och Johan Norberg vill ge sken av (se förra inlägget). Det är organiserat och med full avsikt att ta samhället dit vi nu är vad det gäller att ifrågasätta vetenskap. I detta avseende är boven i dramat ingen skuggfigur.

PS1: Tobaksbolagen fälldes 2006 för att ha: konspirerat med avsikt att minimera, förvanska och förvirra allmänheten angående hälsoriskerna med rökning; officiellt förnekat men internt erkänt att passiv rökning är farligt; förstört dokument som var relevanta i rättsvister. Rätten ansåg också att tobaksbolagen underminerat och ”diskrediterat den vetenskapliga konsensusen genom att kontrollera forskningsresultat via betalda konsulter”. Domen överklagades men vidhölls 2009.

PS2: Utdrag ur Rachel Carsons Tyst vår:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre. Världen har hört mycket om det segerrika kriget mot sjukdomar genom kontroll av infektionsbärande insektsvektorer, men den har hört lite om den andra sidan av historien – nederlagen, de kortlivade triumferna som nu starkt stöder den alarmerande insikten att insektsfienden gjorts starkare genom våra ansträngningar. Och vad värre är, vi kanske har förstört våra medel att föra kriget med…

[hon pratar om resistens mot bekämpningsmedel]

Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det stämmer än idag.

Kapitel 6:4 – DDT och Aaron Wildavsky / ”Vi har tio år på oss!”

Den 2023-12-192023-12-20 Av Mathsi Uncategorized13 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Under covidpandemin gjordes enorma vetenskapliga framsteg. Viruset identifierades snabbt. Analysmetoder och olika snabbtest togs fram. Vaccin utvecklades i rekordfart och började tillverkas i en enorm skala.

Men bristen på kunskap i kombination med det allvarliga läget blottade tydligt hur forskare är vanliga människor precis som alla vi andra. Stundtals var samtalet inte särskilt smickrande för akademin. Påhoppen haglade. Hastigt hopplitade studier och artiklar blev till sanningar. Professorer stod i tv och påstod bergsäkert – men utan vetenskapligt stöd – att munskydd var lika effektiva som vaccin.

I paniken som rådde tycktes några inom akademin välja bort den vetenskapliga metodiken för att istället anamma minsta uttalande som bekräftade ens egen uppfattning. Allmänheten valde snabbt sida. Konspirationsteorier och antivaccinpropaganda följde som ett brev på posten (ber om ursäkt för en metafor som i den digitala tidsåldern och ”effektiviseringar” kanske inte längre är användbar?).

Bortom de skrikande rubrikerna jobbade dock merparten av forskare på utan att dra de säkra slutsatser som ofta dryftades i sociala medier och i morgonstudior. De samlade in data och utvärderade. Hyfsat säkra slutsatser i komplexa frågor tar tid att få fram. Som det alltid ha varit.

Begreppet försiktighetsprincipen blev högaktuellt. Vilka åtgärder är egentligen berättigade för att undvika risk? Sannolikheten att åtgärder trots goda intentioner istället förvärrar situationen är långt ifrån försumbar när man inte har koll på orsak och verkan.

Jag hamnade i ett upprört meningsutbyte om detta när jag på Twitter kommenterade en text i Expressen. Inte för att jag hade en annorlunda åsikt i frågan om försiktighetsprincipen utan för att DDT togs upp som ett varnande exempel:

”Ta DDT som exempel, en kemikalie med dåligt rykte som också är ett av de få verkligt effektiva bekämpningsmedlen mot myggor som sprider malaria. Det i stort sett globala förbudet av substansen under 1970-talet ledde till dramatiska ökningar i dödsfall från malaria. Dessa överträffade med oerhörd majoritet de dödsfall förbudet eventuellt räddade.”[1]

DDT är förmodligen miljödebattens främsta symbolfråga och argument likt dem ovan är vanliga. De dyker även upp i klimatdebatten med uppenbar avsikt att misskreditera miljörörelsen. Svenska tankesmedjan Eudoxa AB fick exempelvis tillåtelse av Competetive Enterprise Institute att översätta deras rapport Vad varje europé bör veta om global uppvärmning (2007) där de påstår:

”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”[2]

Ett makalöst populistiskt uttalande och jag återkommer snart till det.

DDT-frågan kopplas starkt till marinbiologen Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962. Där lyfte hon riskerna med att sprida de enorma mängder bekämpningsmedel som då länge hade gjorts utan några djupare tankar på konsekvenser. Boken handlar dock långt ifrån enbart om DDT. Som redan har nämnts brukar boken anges som ett startskott för miljörörelsen. Vill man sänka förtroendet för denna blir Rachel Carson en självklar måltavla.

Och utsatt blev hon redan på sin tid.

Kemikalieindustrin försökte stämma henne och när det misslyckades satsade de 250 000 dollar på en PR-kampanj med syfte att svartmåla Carson och den vetenskap hon hänvisade till. Hon blev kallad hysterisk, ovetenskaplig och kommunist. Hon blev även påhoppad för att vara en ogift kvinna som tog sig i ton.[3]

Och trots att Carson inte argumenterade för ett totalstopp för bekämpningsmedel målades skräckscenarier upp av hennes opponenter (som sällan lyfts upp som överdriven alarmism i debatten på samma sätt som miljöargument ofta gör). White-Stevens, vetenskapsman och representant för kemiindustrin och American Cyanamid Company, förutspådde en dramatiskt återgång till den ”mörka tidsåldern” av svält, sjukdomar och död om användningen av bekämpningsmedel begränsades.[4]

Och tongångarna har knappast blivit bättre med åren. År 2007 lanserade Competitive Enterprise Institute webbsidan RachelWasWrong.com (Rachel hade fel). I ett pressmeddelande skrevs:

”Även om Carson kan ha menat väl, fick hennes retorik och anti-teknologiska åsikter förödande konsekvenser, särskilt för barn i Afrika. Vår webbplats innehåller fotografier av några barn som miste livet i malaria sedan DDT förbjöds. Vi ber att folk också kommer ihåg deras födelsedagar, med hopp om att det kommer att uppmuntra beslutsfattare att tänka om dåraktig och farlig politik.”[5]

Ett i mina ögon smaklöst tilltag. På samma sida hittas länkar till mängder med dokument och inlägg om varför kemikalier är bra och regleringar är dåliga.

På webbsidan JunkScience fanns ett räkneverk som räknade upp hur många som dog på grund av att DDT hade förbjudits. The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death.[6] Sidan drivs av Steven Milloy, som bland annat jobbat på Cato Institute, Competetive Enterprise Institute och Fox News (och är likaså en av de mer aktiva i klimatdebatten). Det verkar inte finnas ett enda utsläpp som är värt att reglera enligt honom.

Journalisten James Delingpole, även han en känd förvillare inom klimatdebatten, skrev 2014 på Breitbart News:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”[7]

Liknande artiklar har publicerats i en lång rad av världens större tidningar, om än inte lika tillspetsade. Men temat är klart: att DDT-förbudet inneburit massmord på oskyldiga människor. Nu hade artikeln i Expressen jag kommenterade inget med dessa extrema uttalanden att göra, däremot bygger resonemanget på samma felaktigheter. När jag påpekade detta fick jag till svar att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menade att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt). Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer menade han. Istället förespråkade han mer trial and error, det vill säga att man testar och agerar när problem uppstår. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. Svaret blev nej. Jag ska exemplifiera med fallet DDT varför han gör det alldeles för enkelt för sig. (I själva verket är det mesta i boken skrivet av Wildavskys studenter men han berättar i förordet att han aktivt medverkat till texterna och står för varenda ord i boken).

Huvudargumentet i både hans bok och i Expressenartikeln ”Att helt förbjuda DDT gjorde mer skada än nytta” är i realiteten en stor halmgubbe. För nej, det har aldrig funnits ett totalt förbud.

I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och även där var det fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar efter förbudet inom jordbruket 1972. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick långt efter detta förbud.[8] Produktionen av DDT var som högst 1962, åttiofem tusen ton per år, men volymerna sjönk sedan stadigt långt innan förbudet infördes.[9]

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall bara om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa exempelvis malaria. Länder som Indien införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden kommit, konstaterade att ”Som situationen är nu används DDT fortfarande i stor utsträckning, både inom jordbruket och för vektorkontroll [=bekämpa sjukdomsspridning], i vissa tropiska länder.”[10]

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Flera miljöorganisationer ville inkludera DDT i denna förbudslista. Men det blev inget totalförbud denna gång heller. WHO inkluderar numera DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds numera detta även av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet, ökad kostnad och även ett ökat antal malariafall. Men rent generellt korrelerar malariautbrotten inte särskilt bra med DDT-förbuden och den gemensamma nämnaren är inte brist på DDT.

En artikel i den vetenskapliga tidskriften Malaria Journal har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom sjuttiofem fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram.[11] Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000. En tredjedel berodde på att myggorna utvecklat resistens mot DDT, men nio av tio gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen på grund av bristande resurser vad det gällde sjukvård, distribution och så vidare. Enbart besprutning är inte tillräckligt.[12]

Att skylla problemen enbart på förbuden är helt enkelt ren och skär populism, men det passar bra in i världsbilden för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”. Det finns otaliga exempel på där återuppblossande malariaepidemier i fattiga länder inträffade långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.[13]

Ett par exempel förutom de som hittas i ovanstående referenser:

Peru: ”Tyvärr ökade malaria igen 1970 när myggor blev DDT-resistenta och finansieringen av malariakontrollprogrammet minskade.”[14]

Iran och flera grannländer: ” På grund av den dubbla resistensen hos An. stephensi mot DDT och dieldrin, användes malation IRS vid malariavektorkontroll i Iran sedan 1968.”[15]

Och på tal om resistens:

”År 1956 visade endast fem arter av dessa myggor resistens; i början av 1960 hade antalet stigit till tjugoåtta. I Västafrika, Mellanöstern, Centralamerika, Indonesien och Östeuropa innehåller de resistenta myggorna några mycket farliga malariavektorer.”[16]

Orden är Rachel Carsons.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bland annat tyfus), fästingar, husflugor och så vidare utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller de läkemedel som finns mot malaria.

Wildavsky diskuterar inte resistensproblemet alls i sin bok. Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen. Det finns åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad på grund av att sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen av DDT infördes redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom 1972.[17] Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen och fått politiker att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som var grunden som förbuden fattades på (men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen). Fyra vetenskapliga genomgångar gjordes på uppdrag av USA:s regering, alla fyra rekommenderade en utfasning av DDT:

(1) 1963, ”Use of Pesticides,” A Report of the President’s Science Advisory Committee (PSAC)
(2) 1965, ”Restoring the Quality of Our Environment,” A Report of the Environmental Protection Panel, PSAC
(3) 1969, Report of the Committee on Persistent Pesticides, Division of Biology and Agriculture, NRC, to the Agriculture Department
(4) 1969, Mrak Commission Report

DDT ersattes stegvis av nya medel som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT. Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall redovisas, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd. Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Aldrig tidigare har dock så många skadedjur med ett så brett spektrum av vanor och egenskaper ökat till skadliga nivåer efter applicering av något material, som har inträffat efter användning av DDT i äppelbesprutningsprogrammen.”[18]

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika skadliga för fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

Jag har i tidigare kapitel gett flera exempel när hela fiskpopulationer slogs ut efter DDT-besprutning (kapitel 2:4).

Wildavsky menar att det fanns få bevis för att DDT orsakade hälsoproblem för människor, och likaså att bevisen var svaga för negativ påverkan på vilda djur och växter. Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa allvarlig hälsopåverkan på människor. Ofta byggde dessa fynd på slutsatser utifrån djurförsök och enskilda kliniska fall. Det medger även WHO i exempelvis en rapport från 1979, även om det fanns flera studier som indikerade problem.[19] Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Och här märks också ensidigheten tydligt. Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människor kritiserades med rätta hårt redan då.[20] Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömupparnas siffror? Ja, det gör i alla fall ”regleringsskeptiker”, ett av deras vanligaste argument om att DDT inte påverkade djurlivet negativt kommer just från naturföreningen National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar. (Oftast hänvisas då till webbsidan Junk Science). De sägs nämligen visa att antalet fåglar ökade, inte minskade, under denna tid. Wildavsky nämner detta, men säger förvisso att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Både antal platser där dessa årliga räkningar utfördes och antalet fågelskådare hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. På 1930-talet stod 679 personer för räkningen som utfördes på 203 olika platser. Fyrtio år senare deltog 32 322 personer på 1320 olika platser.[21]

De hade på slutet av denna tidsperiod särskilt riktat in sig på att följa upp havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör. Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder av fåglar dog efter DDT-besprutningar. Här citat från en vetenskaplig artikel:

”Det finns betydande bevis för att DDT ackumulerats från kontaminerade daggmaskar och dödat ett stort antal vandringstrastar och andra trastar på 1950- till 1970-talen (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).[22]

(Vandringstrast heter i USA american robin och ska inte blandas ihop med european robin, den art vi kallar rödhake.)

Wildavsky påpekar vidare att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men ingen påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och som beskrivits i tidigare kapitel fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80 procent i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes). Det är en åsikt och inte fakta.

Återhämtningen av populationerna efter förbuden har också varit anmärkningsvärd. Men trots att det har gått femtio år sen förbudet så dör fåglar än idag på grund av DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). 2012 observerades fåglar i USA som dog i spasmer väldigt lika dem som DDT-drabbade fåglar visade förr. Det visade sig att dessa fåglar hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA.[23] I området fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Teorier har ofta svaga punkter: bioackumulering kan vara verklig, men …” och spekulerar sedan i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 1960-talet. Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Det finns mer att kommentera både från Wildavskys bok och diverse andra argument i samma stil som florerar på nätet, men jag nöjer mig så. Det bör återigen påpekas att Rachel Carson inte heller förespråkade ett totalstopp för användandet av bekämpningsmedel:

Praktiska råd ska vara ’Spraya så lite som du bara kan’ istället för ’Spraya till gränsen för vad du kan’. […] Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det är förståndiga ord om gäller i allra högsta grad än idag.

Wildavskys DDT-text är i mina ögon ett vetenskapligt haveri. Det kanske beror på att det var hans studenter som skrivit merparten och de var förstås mycket väl medvetna om sin handledares negativa inställning i frågor om statlig reglering och påverkades därav? Det är inte mina ord utan Wildavskys egna och en felkälla han själv diskuterar i introduktionen. Han trycker på hur han aktivt tagit del i produktionen och att de hade vänt och vridit på argumenten för att få ihop en objektiv text.

De hade även skickat de olika kapitlen på remiss till sakkunniga. Och här dyker han upp igen, Fred Singer – nestorn i att ifrågasätta vedertagen vetenskap inom en rad miljöfrågor (se kapitel 6:1). Han var en av dem som anlitats som expert. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas vetenskapliga råd (SEPP).

Ett kapitel i Wildavskys bok But is it true? handlar om klimatförändringarna och är minst lika vinklat som det om DDT beskrivet ovan. Han avvisar bevisen som klimatforskarna presenterat rörande mänsklig påverkan och lyfter i stället fram naturliga variationer som mera troliga orsaker. Han ifrågasätter till och med uppvärmningen med stöd av temperaturmätserier från enbart USA som utgör knappt två procent av världens yta.

Wildavsky skrev dessutom förordet till en bok av Robert Balling utgiven 1992 (The Heated Debate: greenhouse predictions versus climate reality) och avfärdar den globala uppvärmningen som ännu en av alla obefogade skrämselhistorier. Han riktar svidande kritik mot reglering av växthusgaser som enligt honom skulle leda till en avindustrialisering av USA och sänka ”vår levnadsstandard till urusla nivåer”. Den verkliga faran, menade han, kom från ”människor som vill kontrollera vårt beteende i den globala uppvärmningens namn”.[24]

Balling är för övrigt professor i geologi och har varit mycket aktiv i att bestrida IPCC:s slutsatser. Han har dessutom fått stora pengar från fossilindustrin.[25]

Det är förstås lätt att utmåla personer likt Wildavsky som att vara av industrin köpta vettvillingar som inte bryr sig om miljö och hälsa. Men det är att göra det lätt för sig. En hel del av Wildavskys inlägg om när försiktighetsprincipen kan ge motsatt effekt bör man naturligtvis ta åt sig av. Men det är symptomatiskt för den här debatten att en klick av akademiker ligger bakom en mängd så kallade skeptiska böcker och publikationer utgivna på libertarianska tankesmedjor och liknande.

Alla delar de en ganska extrem syn på regleringar och statens inblandning. Liksom den att i princip alla miljölarm är överdrivna och att vetenskapen där är korrumperad av forskare som bara fiskar efter statliga forskningsanslag. Personer som Fred Singer återkommer ständigt som referens och expert inom områden han själv inte har forskat i.

De måste förstås få ge ut vilka böcker och saluföra vilka åsikter de vill. Problemet är inte att de försöker påverka opinionen utan hur det görs. Men det bidrar naturligtvis till att det i miljöfrågor ofta kan vara mycket svårt att veta vem man kan lita på.

Nästa kapitel ->

[1] Zander, Joakim Åtgärdernas effekter kan bli värre än viruset, Expressen 2020-03-19 https://www.expressen.se/kultur/atgardernas-effekter-kan-bli-varre-an-viruset/

[2] Murray, Iain, Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, Eudoxa AB, 2007 https://web.archive.org/web/20070110100915/http:/www.eudoxa.se/content/archives/klimatet.pdf

[3] Robin McKie, Rachel Carson and the legacy of Silent Spring, The Guardian 27 maj 2012 https://www.theguardian.com/science/2012/may/27/rachel-carson-silent-spring-anniversary

[4] Lear, Linda J. “Rachel Carson’s ‘Silent Spring.’ (sid 18)” Environmental History Review, vol. 17, no. 2, 1993, pp. 23–48. JSTOR, https://doi.org/10.2307/3984849. Accessed 15 Nov. 2023.

[5] Morrison, Riachard, Competitive Enterprise Institutes webbsida 2007-05-21 https://cei.org/blog/rachel-was-wrong/

[6] The Malaria Clock: A Green Eco-Imperialist Legacy of Death http://junksciencearchive.com/malaria_clock.html

[7] Delingpole, James, Google celebrates the 20th-century’s greatest female mass murderer Rachel Carson, Breitbart 2014-05-27 https://www.breitbart.com/europe/2014/05/27/google-celebrates-the-20th-century-s-greatest-female-mass-murderer-rachel-carson/

[8] Excerpt from DDT, A Review of Scientific and Economic Aspects of the Decision To Ban Its Use as a Pesticide, prepared for the Committee on Appropriations of the U.S. House of Representatives by EPA, July 1975, EPA-540/1-75-022 https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[9] https://web.archive.org/web/20211125124535/https://wwwn.cdc.gov/TSP/ToxProfiles/ToxProfiles.aspx?id=81&tid=20

[10] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[11] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[12] Greenwood, B., Mutabingwa, T. Malaria in 2002. Nature 415, 670–672 (2002). https://doi.org/10.1038/415670a

[13] Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

[14] Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303

[15] Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

[16] Carson, Rachel, Silent spring II, New Yorker, 1962-06-23, https://www.newyorker.com/magazine/1962/06/23/silent-spring-part-2

[17] DDT Regulatory History: A Brief Survey (to 1975), US Environmental Protection Agency https://www.epa.gov/archive/epa/aboutepa/ddt-regulatory-history-brief-survey-1975.html

[18] Baker, Howard, Spider Mites, Insects, and DDT, Yearbook of Agriculture 1952, National Agricultural Library Digital Collections https://naldc.nal.usda.gov/download/IND43894268/PDF

[19] INTERNATIONAL PROGRAMME ON CHEMICAL SAFETY, ENVIRONMENTAL HEALTH CRITERIA 9, DDT and its Derivatives, World Health Organization, Geneva, 1979, ISBN 92 4 154069 9 https://inchem.org/documents/ehc/ehc/ehc009.htm#SectionNumber:3.2

[20] Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

[21]Per Dr. Gary Langham, Audubon Chief Scientist https://timpanogos.blog/2015/08/26/audubon-christmas-bird-count-issue-eagles-did-not-prosper-during-the-time-of-ddt/

[22] Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098

[23] https://www.sciencenews.org/article/ddt-lingers-michigan-town

[24] Hansson, S.O. Social constructionism and climate science denial. Euro Jnl Phil Sci 10, 37 (2020). https://doi.org/10.1007/s13194-020-00305-w

[25] Desmogs websida: https://www.desmog.com/robert-c-balling-jr/

Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!”

Den 2023-12-132023-12-14 Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Det är, som nämndes i föregående kapitel, relativt vanligt att höra att miljölarm har överdrivits i alla tider. Ett uppenbart bevis är förstås att de spådda undergångarna har uteblivit. I dessa sammanhang hamnar inte sällan miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor i luven på varandra. Naturligtvis inte för att någon av dem avsiktligt vill förstöra jorden vi lever på, men när det gäller miljöproblem har de ofta vitt skilda meningar om hur problemen löses på bästa sätt.

Men även om det kan vara frustrerande är det helt normalt att det finns olika åsikter i en fungerande demokrati. Mer problematiskt är att dessa grupper påfallande ofta har olika uppfattning om vad vetenskapen egentligen säger om miljöhoten och hur allvarliga de är. Likaså tycks de ha olika åsikter om hur miljöförbättringar faktiskt har kommit till stånd historiskt sett, vilket i sin tur förstås påverkar hur man vill definiera och angripa problemen bakom klimatförändringarna.

Johan Norberg är en känd svensk liberal debattör som tidigare har jobbat hos Timbro. Han är även senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Utifrån en undersökning gjord av Demoskop skrev han 2005 essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro.[1] Han inledde med ett citat från Stephen Schneider, en känd miljödebattör och tillika professor i biologi:

”[För att kunna rädda miljön] måste vi få ett brett stöd och fånga allmänhetens uppmärksamhet. Det förutsätter naturligtvis mängder av mediebevakning. Därför måste vi kunna erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och hålla igen med våra eventuella tvivel … Var och en av oss måste hitta den rätta balansen mellan slagkraftighet och ärlighet.”

Det låter cyniskt och en aning skrämmande. Men även detta citat är taget ur sitt sammanhang. Och det har missbrukats av många genom åren, exempelvis av ekonomiprofessorn Julian Simon, en tongivande libertariansk debattör i dessa frågor som jag återkommer till i senare kapitel. Schneiders citat kommer från en intervju 1989 och lät så här i sin helhet:

”Å ena sidan är vi som vetenskapsmän etiskt bundna till den vetenskapliga metoden, och lovar i själva verket att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat – vilket innebär att vi måste inkludera alla tvivel, varningar, om och men. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan också människor. Och som de flesta andra vill vi se världen som en bättre plats, vilket i detta sammanhang översätts till vårt arbete med att minska risken för potentiellt katastrofala klimatförändringar.

För att göra det behöver vi få ett brett stöd för att fånga allmänhetens uppfattning. Det innebär naturligtvis att man får massor av mediabevakning. Så vi måste bjuda på skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och inte nämna några tvivel vi kan ha. Denna ”dubbla etiska bindning” som vi ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad den rätta balansen är mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas att det betyder att vara både och.”[2]

Det är måhända inte så elegant uttryckt men det Schneider försöker förklara är alltså hur svårt det kan vara att på kort tid förklara komplexa problem med potentiellt allvarliga konsekvenser. Jag är övertygad om att alla som varit i denna situation förstår vad Schneider menar, och han påpekar också att han hoppas att det inte leder till osakliga överdrifter. I själva verket argumenterar han alltså tvärtemot det Norberg försöker påskina.

Norberg sammanfattade i sin essä också många miljöliberalers historiebeskrivning:

”Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat. Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Beskrivningen går lite hand i hand med det budskap Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa, trollband oss med i sina föreläsningar om att världens tillstånd var betydligt bättre än vad nyhetsflödet fick oss att tro.

Det är förstås viktig information att ta till sig när man hör alla undergångsscenarier. Norbergs beskrivning är ju i det stora hela rätt träffande också. Men det är i mina ögon ändå lite väl rosenskimrande beskrivningar av verkligheten. Och det saknas en rejäl pusselbit. Nämligen hur det har gått till när allt har blivit bättre på miljöområdet. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan för att agera eller inte.

I alla komplexa frågor går det att hitta överdrifter och extremer. – från båda läger. Ibland behöver man också ställa sig frågan vilka som egentligen har varit de värsta alarmisterna i dessa debatter.

Men innan man förlöjligar FN:s miljöprogram med hjälp av ett tidningsurklipp, som beskrivits i inledningen, är det en nödvändighet att veta hur situationen såg ut vid tiden för konferensen i Stockholm 1972. DN:s artikel med Strongs alarmistiska uttalande är förstås utmärkt ammunition i en miljödebatt, men att använda liknande uttalanden som bevis för att det då inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren och skär populism.

Dilution is the solution to pollution.

Det kan idag vara svårt att förstå hur aningslöst kemikalier och utsläpp hanterades långt in på 1960 och 70-talen. En glimt från dåtiden kan man se i en instruktionsfilm om sjövett från svenska myndigheter 1964. I den visas hur man ska paketera sitt skräp innan man med hjälp av stenar sänker ner det i havet, detta för att förhindra att skräpet hamnar på stränderna.

Devisen syns det inte, finns det inte tycktes gälla. Bara man spädde ut gifterna i oändligheterna av hav och atmosfär eliminerades riskerna. Man dumpade exempelvis stora mängder industriavfall i Östersjön helt lagligt, bland annat vid Landsortsdjupet där halterna av föroreningar fortfarande är höga. Men det var långt ifrån den enda platsen där detta har skett. Utanför Sundsvall ska uppemot 23 000 tunnor med kemiskt avfall, varav tonvis med kvicksilver, ha dumpats. Miljölagstiftningen kom först 1969 men just den här dumpningsplatsen låg på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. En del av dessa tunnor håller nu på att rosta sönder.[3]

Det var också under 1960-talet flera av våra mest kända miljöproblem började uppenbara sig.

2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser

Hösten 1943 drabbades Los Angeles av en svårartad smog som nästan helt skymde solen. Tjugo år senare rapporterades 212 dagar då smogen i staden var så pass omfattande att ögonen irriterades.

1952 beräknas tusentals ha dött när London drabbades av samma sak. Likaså var New York under november 1966 belägrat av den hälsoskadliga dimman under tre dagar. En studie kom fram till att 168 personer dog och mängder andra fick andningsproblem. Staden hade drabbats flera gånger tidigare och det gällde de flesta, om inte alla, stora städer i USA.

Länge lades skulden enbart på fabriker och koleldning. Röken syntes ju från alla skorstenar och man började bland annat förlänga dessa för att bättre sprida ut utsläppen. Men problemen fortsatte. Arie Haagen-Smit, professor i biokemi, kunde snart visa att solljus fick oförbrända kolväten och kväveoxider från bilavgaser att reagera och bilda hälsofarligt ozon som sticker i ögon och hals.[4] Bilindustrin kritiserade hypotesen och tyckte inte att bevisen höll. De ifrågasatte sambandet långt efter det att forskare inom akademin mer eller mindre ansåg det vara vedertagen fakta.[5]

I USA ökade trycket på biltillverkarna att få ner utsläppen men i praktiken hände inte mycket. Det blev känt att några av de större bilbolagen i USA slutit ett avtal med varandra där de lovat att inte konkurrera inom detta område och att eventuella förbättringar skulle lanseras samtidigt. De skulle även systematiskt ha köpt andra företags patent för att hindra att nya lösningar nådde marknaden. Det skulle finnas tillgänglig teknik som bilbolagen valt att inte installera. Det var i alla fall vad åklagaren hävdade när amerikanska myndigheter 1969 stämde American Motors, Chrysler, Ford, och General Motors, tillsammans med lobbygruppen Automobile Manufacturers Association (AMA). De anklagades för att under sexton år (1953–1969) ha konspirerat för att fördröja utsläppsminskade åtgärder. Ett rättsfall som fick smeknamnet The smog conspiracy.

AMA:s advokater förhandlande intensivt med justitiedepartementet och till slut kom de fram till en utomrättslig uppgörelse. Det innebar att ingen skulle behöva erkänna någon skuld och att allt utredningsmaterial hemligstämplades.

Men trots protester införde Nixon i alla fall Clean Air Act 1970 där utsläppen reglerades. Flera regleringar skulle följa.

Blytillsatser i bensin hade börjat användas redan på 1920-talet för att avhjälpa en del tekniska problem (se kapitel 8.1). Ethyl Corporation, det vill säga tillverkarna, bedyrade att användningen inte medförde några risker för allmänheten. Detta trots att det varit känt i evigheter att bly kan vara hälsoskadligt.

1965 visade geologen Pattersons resultat att användningen av bly i bensin hade ökat människors exponering för bly dramatiskt. Han ansåg att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd. Industrin kritiserade detta hårt och kämpade emot regleringar som beskrivs i kapitel 8.1.

2:2 Kvicksilver

Redan på 1800-talet användes oorganiska kvicksilverföreningar för att bekämpa svampangrepp på böndernas utsäde. Men utvecklingen gick snabbt framåt och på 1930-talet fanns produkter där den aktiva beståndsdelen bestod av kvicksilver kopplat till korta organiska molekyler (”kolkedjor”). I Sverige togs medlet Panogen i bruk 1938 och bönder i andra länder tog snart efter då medlet visade sig fungera utomordentligt bra. Det skulle visa sig ödesdigert.

I Sverige noterades under 1950-talet att många fågelpopulationer började minska i antal. Det gällde särskilt fröätande fåglar i odlingslandskapen. Många individer uppträdde märkligt, de tappade koordinationsförmågan och slutade äta. Likaså syntes rovfåglar som inte längre kunde flyga. Allt fler hittades döda. Det var dock först 1958 man i forskarvärlden började misstänka att metylkvicksilver kunde vara orsaken.

Analys av fjädrar från uppstoppade fåglar på muséer visade att kvicksilverhalterna i många arter sakta hade börjat stiga sedan början på 1940-talet. Det var också då man började använda dessa bekämpningsmedel.

Det var dock inte bara fåglar som drabbades. I fattigare länder rapporterades även om hundratals mänskliga dödsfall orsakat av kvicksilverförgiftning som kunde härledas till betning av utsäde.

Kvicksilver användes även inom en lång rad kemiska processer i industrin. Flera tragedier orsakade av utsläpp utspelade sig under den här tiden. En av de mest kända inträffade i Japan 1956 och gav upphov till vad som kommit att kallas Minamatasjukan. Symptomen är ataxi (svårt att kontrollera rörelser), domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn, nedsatt hörsel och svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död inom några veckor från de första symptomen. Många drabbades och ett par tusen har konstaterats dött i följderna i Japan.

Svenska forskare visade att oorganiskt kvicksilver från industriutsläpp kunde omvandlas till metylkvicksilver i sjöars bottensediment. Detta tas sedan upp i skaldjur och fiskar och förs vidare i näringskedjan. Det var vad som hade hänt i Minamata. Det innebar också att gamla utsläpp av oorganiska kvicksilverföreningar, som visserligen var problematiska i sig, kunde omvandlas till än mer giftiga föroreningar och utgöra ett hot under mycket lång tid då kvicksilver är ett grundämne som inte bryts ner.

Användandet av kvicksilver hade stadigt ökat under 1960-talet och man kunde nu konstatera att det var vida spritt i naturen. Tonvis blev blev dumpat även i Sverige.

2:3 Det mystiska miljögiftet

1964 fick Sören Jensen, kemist vid Stockholms universitet, i uppdrag att ta reda på hur exponerade människor och vilda djur var för olika klorerade föroreningar, och då särskilt DDT och dess nedbrytningsprodukter.[6] Men han stötte snart på problem. Okända föroreningar störde analyserna.

Prover från gäddor samlades in och visade på en klar gradient där de från landets södra delar innehöll högre halter av de okända föroreningarna än de från norr. Likaså kunde han visa att föroreningarna fanns i högre halter ju högre upp i näringskedjan man kom. Han tog prov från sin fru och barn och föroreningarna hittades även där.

Misstankarna om att det var artefakter eller nedbrytningsprodukter från någon av alla de nya klorerade bekämpningsmedel som användes då fick han snart stryka. På Nationalhistoriska muséet fanns bevarade havsörnar ända från 1800-talet och efter analys av fjäderprover kunde han se att föroreningarna fanns från tiden innan DDT och liknande klorerade bekämpningsmedel hade börjat användas.

Men han kom inte längre än så. Det fanns då inte någon analys som kunde ta honom vidare. Det skulle ta två år innan gåtan fick sin lösning. En död havsörn hittades i Stockholms skärgård med extremt höga halter av föroreningarna. Han analyserade prover med hjälp av senaste versionen av så kallad GC-MS-teknik.

Det visade sig vara polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB. Det stod snart klart hur enormt spridda de var i miljön, även på avlägsna platser som polarområdena. Och att de hade väldigt negativa effekter på faunan.

Det som gjort kemikalierna så användbara i en uppsjö av applikationer var också det som gjorde dem så problematiska. De är väldigt stabila och bryts inte ner i naturen. Än idag finns de kvar, mer än fyrtio år efter förbuden.

Många incidenter inträffade med PCB och liknande ämnen under denna tid. Mest känt är nog vad som kallas Yushō – oljesjukan i Japan 1968.[7] Läckage från utrustning kontaminerade risolja och tusentals människor insjuknade. Miljontals kycklingar avled när de också fick i sig av oljan.

2:4 Pesticider och andra kemikalier

I början på 1900-talet togs väldiga utvecklingskliv inom allt som hade med kemi att göra. Man kom exempelvis på att om man reagerade ”restkemikalier” från oljeraffinaderier med klor eller brom fick de nya och fantastiska egenskaper. PCB är ett sådant exempel, men det finns ett otal andra.

Klorerade organiska föreningar blev också vanliga som nya bekämpningsmedel. DDT är utan tvekan det mest kända exemplet. De flesta tänker säkert på malariabekämpning men de största mängderna DDT användes som bekämpningsmedel i jord- och skogsbruk.

Under 1950-talet formligen exploderade användningen av dessa ämnen och det tycktes inte finnas några problem. Skördarna växte, böndernas liv underlättades och farliga sjukdomar som malaria försvann på många platser. Men mörka moln hopade sig vid horisonten.

Man upptäckte att insekter utvecklade resistens. Fåglar fick tunnare ägg och klarade inte att reproducera sig. Maskätande fåglar dog i skakande konvulsioner efter besprutning med DDT. ”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i floden Miramichi, USA, efter det att skogen besprutats med DDT. Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Bara för att ta några exempel. (Läs mer om DDT i kapitel 6:4.)

Det blev också känt att även DDT och dess nedbrytningsprodukter hittades nästan överallt, även långt, långt ifrån ställen där medlet användes. Som i pingviner på Antarktis. Och DDT var inte det enda bekämpningsmedlet som användes i hejdlösa mängder. Hela samhällen dränktes nästan bokstavligt talat av medlen via flygbesprutning.

En uppmärksammad händelse inträffade 1963 i Smarden i Storbritannien. Fluoroacetamide från en fabrik hade släppts ut i vattendrag som boskap drack ur. Många av djuren dog och ett omfattande saneringsarbete krävdes. Hundratals ton kontaminerad jord lastades i tunnor med cement och sänktes i havet som brukligt var på den tiden.

2:5 Surt regn

I takt med att industrialiseringen sköt fart gjorde förstås utsläppen från de fossila bränslena detsamma. Fram till 1970 ökade de i princip exponentiellt.

Effekterna av svavelutsläppen i trakterna runt Manchester hade dokumenterats av Robert Angus Smith redan i mitten på 1800-talet. I en bok från 1872 myntade han termen surt regn, baserat på att utsläppen innehöll svaveldioxid som reagerade med vatten och bildade svavelsyra som kunde fräta sönder marmorstatyer.

I början på 1900-talet hade fångsterna av lax minskat i Norge och 1927 la en norsk professor, Knut Dahl, fram en hypotes att det kunde bero på försurning av ytvatten. En annan norrman, Alf Dannevig, beskrev i en artikel från 1959 hur vattendragens pH kunde påverkas av nederbörden.[8] En kanadensisk forskare, Eville Gorham, kunde via fältstudier mellan åren 1955 och 1963 också kartlägga sambandet mellan utsläppen och försurning i naturen. Detta fick dock inget större genomslag, varken hos deras forskarkollegor eller hos politiker och allmänhet.

I Sverige studerade forskaren Svante Odén situationen i Skandinavien. Hans data visade att nederbörden hade blivit rejält mycket surare vilket också påverkade miljön. Han menade att utsläppen i huvudsak kom från industrin i Europa.

1967 skrev han en artikel i Dagens Nyheter där han beskrev detta och den fick enorm uppmärksamhet. Inte minst för att han så tydligt beskrev att utsläppen hade en problematik som spände långt över landsgränser. De skandinaviska länderna kunde inte själva göra något åt de utsläpp som tung industri i Europa orsakade.

Det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning[9]. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid.

Svenska och norska politiker började driva denna fråga hårt och många anser att Odéns artikel var en starkt bidragande faktor till att FN:s miljöprogram startade i och med Stockholmskonferensen 1972.

Nästa kapitel ->

[1] Norberg, Johan, Rubriker som gör oss rädda, Timbro, oktober 2005 ISBN 91-7566-593-X https://timbro.se/app/uploads/2017/01/917566593x.pdf

[2] Schneider, Stephen, Don’t Bet All Environmental Changes Will Be Beneficial, APS News, 1996, volume 5 number 8 https://www.aps.org/publications/apsnews/199608/environmental.cfm

[3] Kema Nord dumpade flest gifttunnor, Sundsvalls tidning, 2006-08-31 https://www.st.nu/2006-08-31/kema-nord-dumpade-flest-gifttunnor

[4] Haagen-Smit, Industrial and Engineering Chemistry, Vol. 44, No. 6, 1952 https://web.archive.org/web/20170308044020/https://pdfs.semanticscholar.org/1f18/64424a52955b607781d45f007ed8fd1b8002.pdf

[5] Smith, D, Fifty Years of Clearing the Skies, Caltech, 2013-04-25 https://www.caltech.edu/about/news/fifty-years-clearing-skies-39248 ; Bonner, A Biographical Memoir Arie J. Haagen-Smit, National Academy of Sciences 1989 https://authors.library.caltech.edu/114590/1/haagen-smit-arie.pdf

[6] Jensen, Sören The PCB Story, Ambio, Vol. 1, No. 4 (Sep., 1972), pp. 123-131

[7] Yoshimura T. Yusho in Japan. Ind Health. 2003 Jul;41(3):139-48. doi: 10.2486/indhealth.41.139. PMID: 12916743

[8] Dannevig A. Influence of precipitation on river acidity and fish populations. Jeger og Fisker. 1959;3:116–118; Grennfelt P, Engleryd A, Forsius M, Hov Ø, Rodhe H, Cowling E. Acid rain and air pollution: 50 years of progress in environmental science and policy. Ambio. 2020 Apr;49(4):849-864. doi: 10.1007/s13280-019-01244-4

[9] Se referenser i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: Erik Degerman, Erik Petersson och Björn Bergquist, Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten, ISBN 978-91-87025-96-9 https://www.havochvatten.se/download/18.2daa1277152c4afdb30da92/1455092993769/rapport-2015-23-kalk-elfiske.pdf

DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

Den 2021-12-26 Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap11 kommentarer

Det mystiska miljögiftet | Maths Nilsson, författare

Jag fick lite skäll efter mitt förra inlägg. Det är i och för sig inget ovanligt men nu var det inte klimatrelaterat utan för att jag skrev att det är populism att påstå att 1970-talets DDT-förbud har kostat miljontals liv. Bland annat framfördes att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Och seriös vill man ju vara. Så vad är det jag har missat?

Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer. Han förespråkade istället mer trial and error, dvs att man agerar när problem uppstår och inte i förväg målar upp dåligt underbyggda katastrofscenarier. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. DDT-förbudet ingår och sån tur var fanns kapitlen om PCB och DDT tillgängliga på Google books (bortsett från några sidor).

Så vad har han att säga?

Jag börjar bakifrån. Där framgår föga förvånande att han anser att DDT-förbudet ”kuggar i risk-risk-analysen”. Men det framgår också att han faktiskt inte ger en korrekt beskrivning av verkligheten:

Han skriver att ”Completely banning DDT did more harm than good.” Men nej, det var inget totalt förbud! I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och det var fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick länge efter detta förbud i USA.

EPA: ”On June 14, 1972, the EPA Administrator announced the final cancellation of all remaining crop uses of DDT in the U.S. effective December 31, 1972. The order did not affect public health and quarantine uses, or exports of DDT. The Administrator based his decision on findings of persistence, transport, biomagnification, toxicological effects and on the absence of benefits of DDT in relation to the availability of effective and less environmentally harmful substitutes.”

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa malaria. Andra länder, som Indien och Kina, införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden: ”As the situation now stands, DDT is still used extensively, both in agriculture and for vector control, in some tropical countries.”

Med andra ord, och detta är centralt i hela den här frågan, det totala DDT-förbud som Wildavsky argumenterar emot existerar inte!

Inför detta publicerades ett öppet brev signerat av 380 läkare och forskare, som vädjade till beslutsfattarna inom WHO att inte införa något totalförbud mot DDT. De höll med om att medlet borde fasas ut med tiden men hävdade att debatten var snedvriden. Bland annat sågades en WWF-rapport ganska rejält för att ha dragit fel slutsatser utifrån de studier de refererade till angående hälsorisker med DDT.

Och det blev inget totalförbud. WHO inkluderar också DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds detta numera av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet/ökad kostnad/ökat antal malariafall, men som jag beskrev i förra inlägget, de ökade antalen malariafall korrelerar inte särskilt bra med DDT-förbuden. Det är inte brist på DDT som varit huvudproblemet utan brist på fungerande kontrollprogram (av många olika anledningar).

Jag gav många exempel i förra inlägget, här ett par till:

Peru: ”Unfortunately, malaria increased again in 1970 as mosquitoes became DDT resistant and malaria control program funding decreased.” Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20^th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303

Iran och flera grannländer: ”Due to the double resistance of An. stephensi to DDT and dieldrin, malathion IRS was used in malaria vector control in Iran since 1968.” Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

(Man kan ju fundera över varför ilskan riktas så hårt mot just DDT-förbudet och inte mot det faktum att de värst drabbade länderna inte har resurser att införa en effektiv bekämpning eller råd att köpa fungerande mediciner (ja, det går att bota malaria även om parasiterna uppvisar alltmer resistens mot medicinerna)).

Resistens

”In 1956, only five species of these mosquitoes displayed resistance; by early 1960 the number had risen to twenty-eight. In West Africa, the Middle East, Central America, Indonesia, and Eastern Europe, the resistant mosquitoes include some very dangerous malaria vectors.”

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bl a tyfus), fästingar, husflugor osv utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller som sagt de läkemedel som finns mot malaria.

Och vad säger Wildavsky om resistensproblemet?

Ingenting faktiskt, den problematiken utelämnas helt (med reservation för om det fanns någon kort kommentar på de sidor som inte visades på Google books). Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen (sjukvård, läkemedel, övervakning osv). Se t ex referenser i mitt föregående inlägg.

Det finns exempelvis åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad eftersom sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Men allt skylls på (det ej existerande) totalförbudet och jag tycker inte det är seriöst.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen infördes redan 1957 och följdes av andra under 60-talet. DDT ersattes stegvis av nya medel, som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT.

Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Han redovisar bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd.

Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och exempelvis 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Never before, however, have so many pests with such a wide range of habits and characteristics increased to injurious levels following application of any one material as has occurred following the use of DDT in apple spray programs.”

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika jävliga mot fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i Miramichi River efter det att skogen besprutats med DDT (enligt gällande rutiner).

Cover of the publication: Use of Pesticides, A report of the President's Science Advisory Committee, May 15, 1963

Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Andra vattenlevande organismer har också visat sig väldigt känsliga för DDT. Att regeringen agerade på detta och införde restriktioner är ”inte att agera i panik” – allt annat vore korkat i mina ögon.

Det blev också känt att DDT hittades nästan överallt, i människor förstås, men även långt, långt ifrån ställen där medlet användes (pingviner på Antarktis t ex).

Detta är inte taget från Rachel Carsons bok Tyst Vår utan från Vita Husets vetenskapliga råds rapport från 1963. En transkription av den hittar du här.

Wildavsky menar dock att det fanns få bevis för att vilda djur och växter påverkades negativt :

Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa någon allvarlig hälsopåverkan på människor (se exempelvis denna rapport från WHO 1979) även om det fanns flera studier som indikerade detta. Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människa kritiserades med rätta hårt redan då. Läs mer i den här korta artikeln:

Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

Senare forskning tyder på att det finns hälsopåverkan att ta hänsyn till (som förstås ska vägas mot risken att drabbas av malaria). Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst Vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömuppar? Eftersom ett ständigt återkommande argument från ”regleringsskeptiker” helt bygger på just National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar får man nog anse att så är fallet.

Deras statistik säger nämligen att flera fågelpopulationer ökade under ”DDT-eran”, inte minskade som alarmister hävdade. Wildavsky hänvisar också till dessa, men nämner att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger nämligen att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Antalet fågelskådare och observationstillfällen hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. Man hade även riktat in sig på att följa upp särskilt havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör :

”From the 1930s through 1970s there was a tremendous growth in the number of Christmas Bird Counts, from 203 total counts in the 30^th CBC to 1320 counts in 80^th CBC. The number of observers on those counts rose from 679 in 30^th to 32,322 in the 80^th Count. That is a tremendous increase in effort as well as geographic coverage, and more people in more areas.”

Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder fåglar dog efter DDT-besprutningar. Likaså att bestånden återhämtat sig markant efter förbuden (vithövdad havsörn i diagrammet nedan).

”There is substantial evidence that DDT accumulated from contaminated earthworms killed large numbers of robins and other thrushes in the 1950s to 1970s (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).”
Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098

Och trots det har gått 50 år sen förbudet så dör fåglar än idag pga DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). Nedanstående observationer ledde till en studie som konstaterade att döda fåglar i området hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA. Där fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Theories often have weak spots: bioaccumulation could be real, but…” och spekulerar i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 60-talet.

Wildavsky spekulerar:

Wildavsky argumenterar här dessutom emot sig själv, han använder nämligen detta fenomen för att förklara bort en signifikant korrelation mellan DDE och bröstcancer som fastställts i en studie. ”Det verkar mer troligt att orsak-verkan sambandet är tvärtom”, dvs det var cancern som fick DDE-halterna i blodet att öka då de löstes ut från fettlagren, inte att DDE orsakade cancern. Men det är rena rama spekulationer från hans sida.

Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Wildavsky påpekar att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men inte ens myndigheterna påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och det fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen: PCB, kvicksilver mm spreds långt innan klorerade bekämpningsmedel började användas. Och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Olika åsikter får man ju ha förstås…

Ska man beräkna den verkliga kostnaden för det (ej existerande) totala förbudet, får man i mina ögon ändå försöka sig på en uppskattning av konsekvenserna av ett icke-förbud. Både vad det gäller resistensens kostnad i sjukdom och dödsfall men också av effekten på djur och natur. Hur hade det sett ut om USA fortsatt att producera 60 000 ton DDT om året? Vi vet mycket väl hur beständigt DDT är mot nedbrytning så det finns i princip ingen omedelbar väg tillbaka. Vi vet också mycket väl att länder som Indien, som aldrig infört ett förbud, fortfarande har problem med malaria.

Men det är inget Wildavsky avhandlar. Jag tycker det är märkligt ensidigt för en erfaren akademiker som anses vara expert på att hantera risker. Visst ska risker och konsekvenser bedömas mot varandra, men Wildavsky har utelämnat så mycket vitala delar av den här frågan att det knappast ger en rättvis bild av problematiken.

Jag fick höra: ”Man kan tycka att förbudet var värt att offra många miljoner liv för. Men att förneka att det är en konsekvens är bara oärligt.” Med enda hänvisning till Wildavsky.

Inget som presenteras i hans bok bevisar detta eller gör att jag ändrar på min åsikt att det är ett ytterst populistiskt påstående. Ni får kalla mig oseriös bäst ni vill, jag har i alla fall försökt.

Jag beskylldes för att bedriva skyttegravskrig med rena överdrifter och körsbärsplockning – med enda hänvisning till Wildavsky. Jag är så fräck att jag påstår att det är precis tvärtom: de som skyller majoriteten av malariaproblemen på DDT-förbudet är de som är inskränkta och populistiska och famlar efter enkla förklaringar.

Och apropå kostnader (gällande en annan miljökändis PCB): Wildavsky skriver att den amerikanska regeringens beslut att transformatorer och annat som innehöll PCB skulle bytas ut ”på direkten” kostade 700 miljoner dollar mer än om de bytts ut allt eftersom deras livslängd gick ut så att säga. Det är mycket pengar, men jämfört med landets statsbudget är det knappt märkbart. Det motsvarade då likaså mindre än två månaders inkomster för Monsanto, som var den enda amerikanska tillverkaren av PCB.

Det går ju också att se på kostnaden som en investering, det säkerställer en hel del jobb som boostar samhällsekonomin och gör nytta för miljön. Det är inte bortkastade pengar, men visst kan man diskutera vem som ska betala. Konsekvensen är dock inte att samhället som sådant självklart blev fattigare av insatsen (om man nu väljer att enbart se på det med dollartecken för ögonen).

Wildavskys bok behandlar även områden som surt regn och klimatförändring. Jag hade inte tillgång till dessa sidor men hittade några klipp och sammanfattningar. Tydligen anser Wildavsky att det inte fanns några giltiga skäl till att reglera svavelutsläppen. Även om det sura regnet ”var verkligt” så hade det enligt honom marginella effekter på miljön (men nej, inte heller det är vad forskningen säger, även om den omfattande skogsdöden i Europa på 1980-talet sannolikt inte berodde på just det sura nedfallet).

Men det är kanske inte så förvånande. Tydligen var Wildavsky ”founding director” av tankesmedjan Science and Environmental Policy Project (SEPP) som drevs av fysikern Fred Singer, kanske den mest ”namnkunniga” klimathotsskeptikern? Och vid noggrannare läsning av introduktionskapitlet till Wildavskys bok jag ”recenserat” ovan, visar det sig att just Fred Singer varit en av remissläsarna (s 6).

Förutom att protestera mot regleringen av freoner (ozonlagret) var Singer även den enda icke-experten som ingick i Reagans panel som granskade problematiken med surt regn (Reagans administration handplockade honom). Samtidigt jobbade han då för den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, som lobbade för avregleringar och minskade krav på utsläpp.

1984 skrev panelen en rapport som fastslog att utsläppen var ett allvarligt problem och rekommenderade åtgärder trots kvarvarande osäkerheter:

Men Singer höll inte med resten av gruppen och fick lägga till ett eget kapitel som appendix där han kom till slutsatsen att utsläppsregleringar skulle kunna innebära miljardkostnader för ett problem som kostar miljoner.

(Obefogad alarmism är verkligen inget bara miljöaktivister ska beskyllas för, och just SO2-reglering är ett utmärkt exempel: Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5-7 miljarder dollar per år fram till 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19% mellan 1990-2006.)

Med tanke på detta blir man så klart lite nyfiken på vad Wildavsky hade för syn på klimatförändringarna, synd inte det kapitlet fanns men jag tänker inte köpa boken… Han har dock exempelvis skrivit introduktionskapitlet till boken The Heated Debate: Greenhouse Predictions Versus Climate Reality skriven av Robert C. Balling Jr. Ballings åsikt är:

“The scientific evidence argues against the existence of a greenhouse crisis, against the notion that realistic policies could achieve any meaningful climatic impact, and against the claim that urgent action is necessary to reduce the greenhouse threat.”

Wildavsky skriver i förordet:

”Global warming is the mother of all environmental scares. […] “Warming (and warming alone) through its primary antidote of withdrawing carbon from production and consumption is capable of realizing the environmentalist’s dream of an egalitarian society based on rejection of economic growth in favor of a smaller population, eating lower on the food chain, consuming a lot less, and sharing a much lower level of resources much more equally.”

Det tycks alltid sluta där, någonstans dyker argumentet om att miljöaktivister har en dold agenda att införa socialism och att all naturvetenskaplig forskning därför är vinklad och överdriven.

Jaja, ni får väl dra era egna slutsatser av detta. Jag kan tycka att några av Wildavskys argument om riskbedömning om exempelvis kemikalier är högst relevanta och att vissa studiers resultat överdrivs av ”båda sidor” (jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i dessa frågor). Men nu gällde det här DDT-förbudet och huruvida det är orsaken till miljontals liv. I mina ögon har Wildavsky inte bevisat detta.

Läste bokens förord sist. Det mesta har Wildavskys studenter skrivit, men under hans överinseende. Han slår dock fast att han håller med om varje ord. Bokens syfte var att visa att även vetenskapligt oskolade människor själva kunde gräva i vetenskapliga studier och undersöka om det låg något i alla miljölarm som trumpetas ut. Hans slutsats var att det fungerade utmärkt. Själv tycker jag boken tydligt visar farorna med lekmän som ska tolka komplexa vetenskapliga områden. Högst vitala delar har utelämnats.

För övrigt…

Kina slutade att producera DDT först 2007 och förklarades malariafritt i år (dvs 2021). Andra länder/områden som lyckats bli malariafria trots DDT-förbudet:

Australien (1981), Singapore (1982), Brunei (1987), El Salvador (2021), Algeriet (2019), Argentina (2019), Paraguay (2018), Uzbekistan (2018), La Réunion (Frankrike) (1979), Marocko (2010), Förenade Arabemiraten (2007), Armenien (2011), Kirgizistan (2016), Turkmenistan (2010), Maldiverna (2015), Sri Lanka (2016).

Tyvärr är nästan all forskning gjord på förhållanden i västvärlden. Det kan skilja mycket då en ökad temperatur och en starkare UV-strålning sannolikt gör att substanser bryts ner mycket snabbare.

Nya studier visar dock att de effekter som sågs i naturen hos oss under 1960-70-talen nu upptäcks även på andra ställen där DDT fortsatt används. I Sydafrika fanns inte ett enda häckande par av fiskätande fåglar längs en sträcka av en flod vid Krügerparken, där DDT länge har använts för inomhusbesprutning (dvs malariabekämpning). Och likaså rekordhöga halter av DDT i tigerfiskar från samma vattendrag.

Från Asien finns det också knapphändig data, men en rätt ny studie visar att fåglar bär på en lång rad miljögifter: A review on current knowledge and future prospects of organohalogen contaminants (OHCs) in Asian birds – PubMed (nih.gov)

(Nej, jag har inte grottat ner mig i dessa studier eller försökt göra en amatörbedömning av dess kvalitet).

Ursäkta, blir alltid för långa inlägg 🙂

Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Den 2021-12-142022-05-29 Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap12 kommentarer

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

”De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.”

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera allvarliga oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.

Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

”1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.”

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

”The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.”

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.

Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.”

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):

Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

”Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.

Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

”Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.”

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Det mystiska miljögiftet

Den 2020-03-092021-07-16 Av Mathsi Natur, Uncategorized, Vetenskap9 kommentarer

I spåren av Coronaviruset (COVID-19) blir det uppenbart hur vi numera tar för givet att vetenskapliga svar ska finnas tillgängliga på studs och många verkar också ha svårt att acceptera osäkerheter och att det ibland inte finns raka och entydiga svar (även om man säkert skulle reagera likadant om det drabbar en själv …).

Ta bara det här med analysmetod för att avgöra om man är smittad eller inte, det är bara några månader sen första fallet konstaterades i Kina och nu verkar en del kräva att alla som vill ska kunna testa sig utan en tanke på vad som ligger bakom för att ta fram metoderna och de resurser som krävs för att analysera och utvärdera, CSI är liksom inte på riktigt.

(Vi har dessutom sen länge ”optimerat” vården för att den ska vara så ”effektiv” som möjligt där varenda minut ska vara planlagd, då kan man knappast förvänta sig att det finns oändliga resurser att sätta in när det väl smäller…).

Jaja, det fick mig i alla fall att tänka på nedanstående historia om hur ett envetet detektivarbete avslöjade hur omfattande spridningen av ett av vår tids värsta miljögifter var.

[Jag skrev det här inlägget för Natursidan för ett par år sen och eftersom jag inte varit på humör att efterforska ett nytt inlägg (pollenkoma bl a) så fick det bli lite recycling 🙂 ].

MNIL0914

Vi är idag ganska bortskämda med känsliga analysmetoder för att upptäcka miljögifter som sen kan användas för att åstadkomma förbättringar, men så har det inte alltid varit. Kartläggningen av olika miljöhot liknar många gånger en deckargåta och flera svenska forskare har lett utvecklingen genom åren. Så här gick det till exempel till när pusslet angående ett av våra värsta miljögifter fick sin lösning. Gamla havsörnar från Naturhistoriska museet i Stockholm visade sig spela en avgörande roll.

Under sextiotalet började allt fler problem dyka upp som många misstänkte ha sitt ursprung i alla de nya bekämpningsmedel som användes. DDT var särskilt ”i ropet” och när Sören Jensen, en kemist vid dåvarande Stockholms Högskola, försökte ta reda på hur mycket DDT det fanns i fettvävnaden hos människor stötte han på problem.
Det verkade finnas några andra kemikalier i proven som störde de så kallade GC-analyserna. Analyssvaren kan liknas vid ett diagram med olika toppar där varje topp motsvarar en kemikalie, se bild.

pcb-diagram

Exempel på kromatogram taget från: Aoki et al, Membranes 2014, 4, 764-777.

(GC: proven löses upp i lösningsmedel och hettas blixtsnabbt upp så det förångas och förs in i ett gasflöde som går genom en lång kolonn. Olika ämnen kommer ta olika lång tid på sig att passera kolonnen och efter den finns en detektor som registrerar när ”de kommer ut”. I verkligheten är det ett himla meck att få substanser att separera från varandra så det kommer ut i en fin rad som på bilden ovan och det går inte att enbart från detta avgöra vad det är för något. GC=gas chromatography, finns även LC=liquid chromatography, samma sak men provet förs då in i ett vätskeflöde istället för gasflöde)

Men Jensen kunde inte utifrån dessa analyser avgöra vad det var för substanser, bara att något fanns där. Han såg alltid fjorton extra toppar i sina analyser och frågan var om det handlade om spöktoppar från provbehandlingen eller om det faktiskt var nya substanser han hittat?

Han började ta prover från allt och alla och såg att topparna fanns i hårstrån från sin fru och barn, i gäddor från norr till söder men med en klar gradient där de i söder var betydligt mer kontaminerade än i norr. Halterna tycktes öka med faktor tio för varje steg uppåt i näringskedjan man tog, med andra ord predatorer som havsörn innehöll avsevärt mer än fiskyngel och mindre fiskar.

En hypotes var, som sagt, att det rörde sig om klorerade bekämpningsmedel men ett avgörande bevis för motsatsen hittade Jensen på Naturhistoriska riksmuseet. Där fanns uppstoppade havsörnar sparade ända från år 1888 och genom att analysera prover från deras fjädrar upptäckte han att de fjorton olika substanserna fanns i alla prover från och med 1934 men inte innan. Klorerade bekämpningsmedel började användas långt efter det årtalet och substanserna var med andra ord inte några nedbrytningsprodukter från DDT eller liknande. Men på den här tiden fanns det inga möjligheter att ta reda på vad det var för något.

Men den analytiska kemin avancerade snabbt och på Karolinska Institutet utvecklade docent Ragnar Ryhage en helt ny typ av instrument, en så kallad masspektrometer som kan ge ledtrådar till hur en molekyl är uppbyggd. Jensen gick på den första kursen som hölls på detta och tog med sig egna prover från en död havsörn som innehöll extremt höga halter av de okända substanserna. Med det nya instrumentet kunde man till slut bestämma vad det var.

Eftersom grundmolekylen verkade se ut som en bifenyl med olika antal kloratomer på kallade Jensen dem för polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB (PolyChlorinated Biphenyls). Det slutgiltiga beviset fick han när analysen jämfördes med ett referensprov av PCB från en tysk tillverkare. Resultaten om ”den nya” miljöboven publiceras 1966.

pcb-ddt

PCB och DDT (Cl)n avser att det finns olika antal (n) klor på molekylen och att de kan sitta på olika kol av molekylen (varje hörn är ett kol). Det gör att det finns över tvåhundra olika varianter av PCB (så kallade congener).

Omfattningen av problemet visade sig vara gigantiskt, PCB fanns överallt och efter en rad olyckor och allvarliga hälsorisker förbjöds kemikalien 1978 i Sverige, Men det är en extremt stabil kemikaliegrupp och finns än idag vida spritt i världen. Här är statistik från Naturvårdsverket:

pcb

Grafen visar att åtgärder ger förbättringar men också att det kan ta mycket lång tid, vilket är en av anledningarna till att applicera den så kallade försiktighetsprincipen. Några år efter Jensens resultat publicerats visade en amerikansk studie hur illa ställt det var med amerikanska pilgrimsfalkar. Tillverkningsindustrin bemötte det på samma sätt som många andra miljöhot:

”De svenska och amerikanska forskarna … påstår att polyklorerade bifenyler är ’mycket giftiga’ kemikalier. Det är helt enkelt inte sant. Källan till det som identifierats som PCB är ännu inte känt. Det kommer behövas omfattande forskning världen över för att bekräfta eller förneka de initiala vetenskapliga slutsatserna.”

Alla våra klassiska miljöfrågor innehåller denna typ av problematik, vägen fram är sällan spikrak varken på det vetenskapliga eller på det politiska planet. Diverse intressekonflikter blandar sig gärna i besluten vilket också belyser vikten av att ha självständiga forskare och myndigheter.

Det som slår mig mest av att läsa (och prata med kollegor som träffat honom) om Jensen är den enorma vetgirigheten. Vad jag förstår sprang han fortfarande på labbet långt efter han fyllt 80 år. Det är inga välformulerade måltal och strikta planer som gäller utan viljan att lösa problem på hans eget sätt. För att det är kul. Det har blivit allt svårare idag där minsta steg ska effektiviseras, struktureras och mätas. Det är som alltid en balansgång.

Källor: Jensen, S. , New Sci., 32, 612 (1966) The PCB Story on JSTOR och ”Livaktig Forskning – 25 års forskning vid Wallenberglaboratoriet” Stockholms universitet 1971-1996 ISBN 91 7540 114 2 och Sierra Club,

Var DDT-förbudet en katastrof?

Den 2020-03-032022-01-28 Av Mathsi Natur, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap3 kommentarer

Det var någon på Twitter som hävdade att USA:s förbud mot att använda DDT innebar en katastrof och att Rachel Carsons bok Tyst Vår var en gullig liten essä men inte mycket mer (typ). Hade tänkt att svara (har tagit upp det i min bok Tvivel) men när jag fick tid att göra det hade jag glömt bort vem det var som skrivit det 🙂

Lägger ett längre utlägg här istället.

Jo, det är ett stående tema på nätet att DDT-förbudet orsakat miljontals dödsfall bland världens fattiga och likaså att det skulle vara Rachel Carsons fel efter att ha skrivit sin välkända bok Tyst vår (Silent Spring) 1962, vilket många anser var startskottet för en organiserad miljörörelse som ledde fram till förbudet 1972.

-Nej, Carson krävde inget stopp för användandet av bekämpningsmedel men däremot en hel del om att ett överanvändande ger upphov till resistens :

-Carson må ha dragit igång miljörörelsen men det var vetenskap som låg bakom besluten. Året efter hennes bok tillsatte Kennedy en utredning av frågan och flera följde (och nej, varken den eller Tyst Vår handlade enbart om DDT). Det var t ex först på 60-talet man lyckades ta fram ordentliga analysmetoder för att hitta substanser som DDT och PCB i naturen, och ja, en hel del av dessa initiativ hade kanske aldrig blivit av om det inte vore för miljörörelsens framväxt.

-Förbudet kom 1972, men användandet i USA hade minskat med 85% från 1959 fram till början av 70-talet (1959 användes ca 40 milj ton per år i bara USA) , det vill säga det hade börjat innan Carsons bok hade publicerats. En stor anledning till det var att dess effektivitet hade minskat på grund av resistens.

-Förbudet gällde användning inom jordbruk, inte att använda mot malariabekämpning. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT fram till 80-talet.

-Lobbyisten Milloy har på sin sida Junk Science lagt upp en klocka som räknar hur många som dör av malaria och ger DDT-förbudet skulden för det. Han har även listat ett hundratal punkter som ”bevisar” att DDT varken är hälsofarligt för människa, djur eller påverkar fåglars äggskal osv. Det är en HELT MEDVETEN propaganda för det går inte att sätta ihop en sådan lista utan att stöta på den mängd vetenskapliga artiklar som finns i ämnet som motsäger det han vill framföra (ja, han hävdar även att asbest är ofarligt, att kol är rent och att klimathotet inte existerar osv).

-Competetive Enterprice Institute startade en sida som hette rachelwaswrong och kryddade den med bilder på fattiga afrikanska barn som avlidit pga malaria och stämmer in i kören som kallar Carson en massmördare. Ja, på riktigt, så här uttryckte sig Delingpole, välkänd även inom klimatförvilleriet, på Breitbart, när Google uppmärksammade att det var 50 år sen hon dog:

Will Google be paying tribute to any of the other mass killers of the 20th century? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot?

Som sagt, 1972 klubbades förbudet igenom. 1975 följde EPA upp den vetenskapliga statusen och fann att all nytillkommen forskning gav stöd/stärkte de slutsatser som legat till grund för beslutet.

Det går alldeles säkert hitta fall där förbudet kan ha varit en starkt bidragande orsak till att antalet malariafall sköt i höjden på många håll efter att nästan ha varit utrotat (ett fall i Sydafrika t ex där en myggart utvecklade resistens mot alternativet pyrethroid), men DDT är absolut inte den gemensamma nämnaren här. Inget land har lyckats bli av med malaria ENBART genom besprutning, det måste till övergripande program med sjukvård, kontroller, mediciner och så vidare. Till exempel lyckades Mexiko utan att använda DDT.

Indien hade på 60-talet sett en radikal minskning av antalet malariafall men det ökade plötsligt lavinartat och det sammanföll med bland annat brist på DDT. Det berodde i sin tur på att USAID hade tagit bort sin hjälpande hand och de indiska myndigheterna klarade inte av att hålla programmet igång.

Sri Lanka var nära att utrota malaria på 60-talet men slutade hålla efter sitt kontrollprogram med resultat att malariafallen sköt i höjden igen. De utökade sin besprutning med DDT utan att det hjälpte då insekternas resistens hade blivit så spridd. De fick inte bukt med det förrän de övergav DDT och de använder nu olika medel som de regelbundet varierar (bland annat).

Det här var långt innan USA införde sitt förbud. Länder som Indien införde inget förbud men har än idag stora problem med malaria.

En artikel i Malaria Journal (Cohen et al 2012) har gått igenom vetenskaplig litteratur och bedömt orsakerna bakom 75 fall där malaria hade ”kommit tillbaka” efter lyckade bekämpningsprogram. Det involverade 61 länder mellan 1930 och 2000:

9 av 10 gånger var orsaken till återfallen att man inte hade hållit fast vid de pågående kontrollprogrammen, i en majoritet av fallen var det på grund av bristande resurser. En tredjedel berodde på resistens.

Malariafall i Latin- och Sydamerika

Malaria Latinamerika

Blå linje antal fall och staplarna visar antalet hus som hade besprutats (s k IRS).
The blue line represents slide positivity (left axis) and the pink bars depict the number of houses sprayed with IRS per 1,000 population. Gray bars represent averages of surrounding years where no data on IRS was available in a particular year (otherwise the lack of a bar indicates zero houses sprayed).

Malariafall i Asien

Malaria Asien

Malariafall i Afrika

Malaria Afrika

Bilderna ovan är hämtade från: Cohen, J.M., Smith, D.L., Cotter, C. et al. Malaria resurgence: a systematic review and assessment of its causes. Malar J 11, 122 (2012). https://doi.org/10.1186/1475-2875-11-122

Attaran, Nature 2004: på 1960-talet fanns det tillräckliga finansiella resurser att bekämpa malaria även i fattiga länder men hjälpen drogs till stora delar in.

Klausner Alonso, Nature 2004: Spraying continues to play a major role in malaria control in much of Latin America and in parts of Asia. But its cost, logistical complexity and moderate efficacy make it poorly suited for controlling malaria in rural areas of sub-Saharan Africa.

Det finns massor att säga om det här, det är ett otroligt komplext problem och därför är det också lätt att sprida propaganda genom att plocka ut saker ur sitt sammanhang och liknande. Krydda det med miljömuppalarmism och lite socialistskräck så verkar all källkritik försvinna…

Men DDT är inte den magiska kulan som skulle ha löst problemet, det handlar om så mycket mer. Vid millenniumskiftet ökades till exempel resurserna för malariabekämpning vilket också fick en dramatiskt positiv effekt under det följande decenniet.

På Zanzibar lyckades man t ex minska smittspridningen med 96% mellan 2000-2015 (Björkman et al BMC Medicine 2019) och barnadöendet med 70% (men nu verkar insekterna ändra beteende och sticker i större utsträckning folk utomhus än inomhus).

Ja, det finns i mina ögon anledning att kritisera de som anser att det inte finns något mellanting mellan att vräka ut miljontals ton DDT inom jordbruket och ett totalförbud. Men det behöver ju inte innebära att man köper de fundamentalistiska konservativa frihandelsfrämjande tankesmedjornas propaganda rakt av.

2001 skrev mer än hundra länder på för att sluta använda 12 utvalda kemikalier (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POPs)), DDT var en av dem men det var fortfarande tillåtet att använda för att bekämpa sjukdomar som malaria. Sedan 2006 inkluderar WHO även DDT i sina rekommendationer för inomhusbesprutning (tror det finns 12 olika medel, men DDT har många fördelar då det är billigt och får myggor att undvika besprutade ytor även om de är resistenta).

Här en review av DDT:s hälsoaspekter från 2009: The Pine River Statement: Human Health Consequences of DDT Use Environmental Health Perspectives 117:9 https://doi.org/10.1289/ehp.11748

Men det krävs även mediciner, nuvarande är utvecklade av kommunisterna i Kina och resistensen sprider sig. Ja, jag lovar att varenda läkemedelsbolag skulle vilja forska om det här men den enkla sanningen är att det knappast finns större ekonomiska incitament att göra det. Det går att tycka illa om dem för det men det handlar om deras överlevnad, och det handlar även om dina pensioner -vi kräver alla att deras aktiekurser ska växa och det får man inte genom att sälja saker med förlust.

Det är exakt samma mekanismer som ligger bakom att snudd på varenda ett av de stora läkemedelsbolagen (men inte alla) lagt ner sina forskningsprogram om antibiotika. Likaså att USA:s bönder överanvänder antibiotika så det står härliga till, deras myndigheter har upprepade gånger vädjat om att de ska minska på användandet på frivillig väg (åtminstone de preparat som är viktiga för människan) men det har inte haft någon som helst effekt.

Att tro att DDT skulle lösa problemet är inget annat än ren och skär populism. Och nej, förbudet i sig var inte den katastrof som många vill ge sken av och det var inget förbud mot att använda det för att bekämpa malaria, däremot har det säkert räddat många liv genom att minska resistenstrycket mot bekämpningsmedel.

Och undrar om vi hade haft kvar några havsörnar, fiskgjusar eller pilgrimsfalkar om vi inte hade upphört gödsla naturen med det?

[En del brukar hänvisa till den amerikanske statsvetaren Aaron Wildavsky och mena att han har visat varför DDT-förbudet inte var motiverat. Jag har kommenterat en av hans böcker i ämnet här.]

Författarsamtal på ETC Bokcafé

Den 2017-10-112017-10-15 Av Mathsi Klimat, Samhälle, Skrivande, VetenskapLämna en kommentar

Förra veckan tecknade jag mitt första kommissionsavtal och levererade några ex av Tvivel och Det som blir över till ETC Bokcafé på Söder i Stockholm. Riktigt kul.

Nu är det även klart att jag ska köra ett litet gig där 🙂 torsdagen 16 november kl 18. Ett författarsamtal om Intressekonflikter inom miljödebatten.

Välkomna! ETC Event Tvivel

And the winners are …

Den 2017-04-222017-04-22 Av Mathsi Klimat, Samhälle, Skrivande, VetenskapLämna en kommentar

Då så, idag är det March for Science och som utlovat har jag nu lottat fram tre vinnare av min ebok Tvivel bland dem som gillat inlägget på Facebook. Och vinnarna är …

… trumvirvel …

Cecilia Engvall
Henry Blom
Susan Casserfelt

Grattis. Jag mejlar 🙂

Tvivel framsidaebok 300ppi 1400pxl

Försläpp och utlottning av Tvivel till March for Science

Den 2017-04-182017-04-18 Av Mathsi Klimat, Samhälle, Skrivande, VetenskapLämna en kommentar

Hörrni, på lördag (22/4) är det March for Science, en manifestation för vetenskapen som planeras i över 500 städer runtom i världen. I Stockholm går marschen från Mariatorget till Medborgarplatsen där det blir en del tal etc, se program i länken ovan.

För att fira detta släpper jag e-boken av Tvivel -en bok om faktaförvirring en vecka före utsatt tid (planering har ju ändå aldrig varit min starka sida 🙂 ). Gå in och gilla Facebook-inlägget här så är du med i utlottningen av gratisexemplar (e-bok).

I Tvivel berättar jag historien bakom många av de klassiska miljöfrågorna och belyser debatterna där vetenskapen bakom dem ifrågasätts på samma sätt som klimathotet. Det är inte alltid lätt att veta vem man kan lita på och detsamma gäller i frågorna om vaccin och kost (vem lurar till exempel vem i LCHF-debatten?).

Den fysiska boken släpps nästa vecka, 28/4.

Min kommentar försvann. Jag frågade om Niklas Gillström på Finansdepartementet har fel om att 2024 skogen absorberade 54.2M ton CO2…

Jo, visserligen, men då kanske han skulle lägga fram några bevis och namnge? Faktum kvarstår att han inte blivit censurerad,…

Det ligger väl i sakens natur att OM någon fått sparken av de skäl som Lindzen anger så skulle ju…

[…] har skrivit om det tidigare: Är jag en klimatjihadist? Del II. Lindzens irishypotes – Maths Nilsson, författare och här är…

[…] forskare hindras från att publicera sina rön i vetenskapliga tidskrifter, se exempel i mitt föregående inlägg. Nedan beskrivs ytterligare…