Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap”

En anledning till varför ”klimathotsskepticismen” kunnat växa sig så stark i framförallt USA är att det funnits ett fåtal välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För om till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det! Det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet.

De mest inflytelserika av dessa har varit fysiker och lika signifikant är att de själva inte varit aktiva inom klimatvetenskap. Visst är det sunt att vara skeptisk men många har förstås frågat sig varför de inte ens kunnat acceptera saker som haft väldigt starkt stöd i vetenskapliga publikationer.

[Tilläggskommentar som verkar nödvändig: det saknas verkligen inte fysikkompetens eller välmeriterade fysiker inom den ”etablerade klimatvetenskapen”].

Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument (även om det säkert finns exempel på det). Med det sagt så har ”oljepengar” bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och desinformationsspridning.

Man behöver inte ägna särskilt mycket tid på nätet för att upptäcka en nästan hundraprocentig korrelation mellan ”skeptiska” forskare och en ideologisk ståndpunkt att vara emot för mycket statlig kontroll och regleringar. Det är påtagligt att de inte bara är kritiska emot klimatvetenskapen, det gäller det mesta som innebär regleringar utifrån ”miljöargument” (ja, jag generaliserar en del).

Jag råkade springa på en artikel (Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219) som försökt sig på att belysa en annan del av detta genom att bland annat intervjua tre av de mer kända/inflytelserika ”skeptikerna” i detta avseende:

1984 startade de den konservativa tankesmedjan The George C. Marshall institute (GMI) som varit helt central i klimatdebatten (lades ner 2015 men drivs vidare under namnet CO2 Coalition). Till en början handlade det mycket om att försvara uppbyggnaden av USA:s Strategic Defense Initiative (SDI) – ofta kallat Star Wars – det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter, laser och vad allt vad det var.

1989, året efter att IPCC startades, drog de igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De tryckte på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade med emfas att den lilla uppvärmning som registrerats enbart berodde på naturliga variationer i solcykler och liknande.

Seitz 2001: “[T]he scientific facts indicate that all the temperature changes observed in the last 100 years were largely natural changes and were not caused by carbon dioxide produced in human activities.”

(I princip allt som de har hävdat vet vi nu med stor säkerhet inte stämmer, som t ex Nierenbergs uttalande om att vi max kommer se en uppvärmning på en halv grad detta århundrade.)

Bush d.ä. administration tycks ha haft större tilltro till Marshall Institute än IPCC. Enligt trion själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som också dominerade i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992). Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport (1990) då han istället refererade till GMI och menade: ‘‘My scientists are telling me something very different’’.

För att förstå detta måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre fysiker haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Trions karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Ingen kan ta ifrån dem att de varit väldigt framgångsrika inom sina områden. Även om de inte var direkta kärnfysiker har de alla tre varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var exempelvis vetenskapliga rådgivare åt Nato på 60-talet.

De deltog också i en radda kommissioner/vetenskapliga utredningar, satt med i diverse rådgivande grupperingar åt regeringen och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid.

”The trio was part of a small group of nuclear scientists which dominated the science–government interface in the US for most of the twentieth century (Schwartz, 1996, p. 154)

Men det skulle bli ändring på det.

1962 gav Rachel Carson ut sin bok Tyst vår som många anser var startskottet för miljörörelsen. Hon varnade för, och gav exempel på, riskerna med att urskillningslöst sprida kemikalier i naturen. Svenske forskaren Svante Odén konstaterade 1967 att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, visade 1966, lite av en slump, hur oerhört spritt PCB var i naturen (läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet)).

Smog var ett högst påtagligt problem i städer som New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö. Incidenten vid kärnkraftverket i Harrisburg 1979 bidrog till ett ökat motstånd till kärnkraft. Och så vidare.

Detta återspeglades även i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Forskningsanslag riktades om från dyra ”fysikaliska projekt” (t ex kärnkraftsrelaterat) till annan ofta miljöinriktad forskning.

”Earth Day 1970 symbolized and further strengthened the rise in environmental concern, and establishment of the Congressional Office of Technology Assessment (OTA) in 1973 reflected the new view of science as needing to be controlled and assessed. Congress gained new power and grew more involved in all aspects of policy-making, diminishing the power of the executive branch and the existing scientific advisory network.

Det är uppenbart att de tre fysikerna tappade i inflytande, Seitz blev i princip utkastad från Vita Huset när Nixon valde att upplösa de flesta av de då existerande vetenskapliga råden.

Enligt Lahsens artikel länkad till ovan beskriver Seitz i intervju såväl som i sina memoarer hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande. Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd, tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till bl a klimatvetenskapen.

En annan sak Lahsen konstaterar i sin artikel är att många av de forskare hon intervjuat vittnar om att flera av dessa meriterade fysiker ofta ser sig lite förmer än andra och beter sig arrogant, som t ex i ett uttalande i ett kongressförhör:

Nierenberg’s off-the-cuff comment about agricultural scientists at a Congressional hearing: ‘‘They are not nuclear physicists, so we don’t think much of them’’ (US Government, 1996, p. 257)

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de dömer ut, det gäller larmen om surt regn, DDT-resistens hos insekter (”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”), freoners påverkan på ozonlagret eller risken för hudcancer genom ökad UV-strålning (‘‘Do you know that there is no real evidence of melanoma being caused by ultra-violet B?”). Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar i vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning.

Jag har själv ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:

”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it.  And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”

 

Giaever är med i norska Klimatrealisterne. Han anser att American Physical Society has become a political (or religious?) society.

Fred Singer är en annan fysiker med i princip samma historik som Seitz och kompani. Digra meriter men inte inom klimatvetenskap. Även han har varit skeptisk mot ”miljöalarmismen” och har stått i frontlinjen emot reglering av SO2, freoner och koldioxid (bland annat). Han är en av de mest framträdande ”skeptikerna” och ligger bakom organisationer som NIPCC och har arbetat ihop med Seitz och GMI.

Freeman J. Dyson, gammal kollega till Einstein, är ännu en fysiker i denna kategori med odiskutabla meriter inom sitt område, verksam under samma period som GMI-trion. Han ifrågasatte orsaken bakom uppvärmningen och likaså om att den var global. På det stora hela skulle en ökad halt CO2 bara vara bra. Men nej, han är inte heller klimatforskare och hans påståenden har motbevisats rejält. Real Climate har bemött några av hans påståenden.

Fysikern Robert B. Laughlin är en annan Nobelpristagare som protesterar mot den etablerade klimatvetenskapen även om han är betydligt yngre än de ovan nämnda personerna. Han har inga problem med att läxa upp geologer och andra klimatforskare om deras forskningsfält.

”The only way not to get lost in this awful swamp is to review the basics and decide for yourself what you believe and what you don’t.”

Han menar att eftersom haven kommer absorbera koldioxiden inom några tiotusentals år så är det inga problem. Klimatforskarna är, föga förvånande, föga imponerade av Laughlins uttalanden. Här svar från NASA-forskaren Gavin Schmidt på fråga:

Professor emeritus William Happer är kanske mest känd för att han 2018 utsågs av Trump till National Security Council som en motpol till klimatalarmismen. Men han hade tidigare även jobbat för Bush d.ä. på Department of Energy’s Office of Science. Han kickades dock av efterföljande Clintonadministration pga meningsskiljaktigheter i klimat- liksom ozon/freon-frågan med Al Gore. Något som vissa framställde som att han sparkades för att bryta mot politisk korrekthetTM.

Happer är inte heller klimatforskare och jobbar för CO2 Coalition, alltså GMI:s efterföljare (ja, och Happer satt i GMI:s styrelse). Klimatforskare har gång efter annan påvisat felaktigheter, halmgubbeargumentation och cherry picking i Happers uttalanden (här ett bemötande i pdf).

Den nu kanske mest aktuella fysikern som ifrågasätter klimatvetenskapen är väl Steven Koonin (han gav nyligen ut boken Unsettled?) som har fått stor uppmärksamhet i debatten även om inte heller han är klimatforskare. Hans kanske mest spridda budskap (?) är att Grönlands glaciärer smälte snabbare för 80 år sedan än vad det gör nu och det finns därmed ingen anledning till klimatpanik. Klimatforskarna är inte särskilt imponerade här heller, läs t ex på Real Climate. Ett bemötande av hans bok finns här och ett annat här. Se kommentar om hans bok i Youtubevideo med intervju av forskaren Zeke Hausfather (från ca 33:20).


I nästa inlägg tänkte jag ge exempel på hur sammanflätat allt är och vilket centralt nav i klimatskepticismen Marshall Institute varit.