Etikett: Wildavsky

Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Jag har i mina föregående inlägg kommenterat Johanna Trapps text Men det är ju höger! där hon argumenterar för att miljö- och hållbarhetsfrågor kodas som vänster trots att det faktiskt är högerpolitik (Trapp är projektledare på Timbro miljöinstitut). Såg nu att även DN:s ledarsida lyfter fram texten. Trapp undrar varför dessa frågor kodas som vänster, men ger i mina ögon inga svar. Hon, DN, Johan Norberg och PM Nilsson får stundtals det att låta som att det skulle handla om en trotshandling, ett kulturkrig, det vill säga en reaktion på vänsterns argumentation. Jodå, jag fattar vad som avses, men tänk om det inte bara kodats så utan att elefanten i rummet faktiskt bottnar i värderingar, inneboende naivitet för konsekvenserna av aktiva val i den nyliberala världsordningen?

Trapp skriver:

”Under Carl Bildts ledning (1991–1994) intensifierades Sveriges engagemang i internationella miljöfrågor. Regeringen lade också grunden för Sveriges aktiva roll i de globala klimatförhandlingarna som följde under 1990-talet. Sedan dess har vänstern tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan på högerns bekostnad.”

Ja, Sverige har länge varit drivande inom miljöfrågor och oftast under ganska stor politisk enighet. Men vad hände i början på nittiotalet?

Att vänstern ”tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan” sammanfaller alltså enligt Trapp med tiden då nyliberala idéer blir alltmer mainstream i både höger- och vänsterpolitik här hemma med privatiseringar och avregleringar som följd. Men hon verkar inte fundera vidare på om, eller hur, dessa två saker kan vara relaterade.

PM Nilsson vittnar i Aftonbladspodd (ca 8.15 min) om hur stor påverkan Timbro haft i denna värdegrundsförändring: ”Om man tittar på de som satt i regeringen idag och igår, under Reinfeldt och Bildt så har alla i någon mening varit inblandade i någon Timbroverksamhet.” Han menar också att Timbros påverkan varit mycket stor på grund av utbildningar för ungdomar och deras bokförlag.

I början på nittiotalet drog även kampanjerna för att misskreditera IPCC igång på allvar och en tydlig medial förändring sågs i USA: Under 1980-talet intervjuades nästan enbart forskare när det handlade om klimatfrågor. Det kom att ändras i början på 1990-talet då det framförallt på ”förnekarsidan” var människor från intresseorganisationer (läs konservativa och libertarianska tankesmedjor) som fick uttala sig. Ofta ställdes slipade och mediatränade kommunikationsproffs från tankesmedjor mot forskare i debatter.

Nedan Jerry Taylor, tidigare chef på Cato Institute:

En enorm falsk balans uppstod i klimatfrågan, så även i ”prestigemedia” som New York Times och kompani.

Det här är början på den snöboll som lett oss till det vetenskapsförakt vi nu ser växa. För ju fler som börjar tro på lögnerna, desto fler blir upprörda och kräver att vänstern och ljugmedia ska ersättas med dom som ”säger som det är”.

Under de decennier som följde har konservativa och marknadsliberala tankesmedjor varit lokomotivet i att sprida lögner om klimatvetenskapen och de har avsiktligt spridit bilden av att det är vänsterpropaganda. Innan självutgivning av böcker blev vanligt stod dessa tankesmedjor bakom nästan alla engelskspråkiga böcker som hävdade att IPCC:s slutsatser var en politisk skrämselpropaganda.

Det gäller även åsikterna här hemma. Det är helt uppenbart att det i dessa högerkretsar inte setts som något problem att avvisa vetenskapliga fakta i klimatfrågan.

Och som jag beskrivit många gånger tidigare, det gäller inte bara klimatet utan de flesta stora miljöfrågor.

Till detta ska läggas att miljörörelsen ständigt utpekats som hysteriska aktivister via överdrifter och rena lögner. Självklart finns det berättigad kritik men demagoger som Lomborg och Henrik Jönsson drar sig inte ett ögonblick för att förvanska sanningen. Lomborg får på SvD:s ledarsida till och med kalla forskare bakom ett långt vetenskapligt övervakningsprogram av Stora barriärrevet för högljudda miljöaktivister.

Det här är högst aktiva handlingar. Högern har helt självmant släppt taget om miljöfrågorna och istället valt att lyssna på vem som helst med akademisk titel som säger vad de vill höra.

(Det gäller förstås inte alla, och det är Trapp som skriver höger respektive vänster, men jag vet faktiskt inte vad som avses med den skalan längre. Jag blir ständigt kallad vänsterbliven kommunist bara för att jag hänvisar till IPCC …)

Och det gäller som sagt inte bara klimatet: nedan bilder från skrift som delades ut till studenter

Värderingar

Man måste förstås utgå från att ingen (nåja) medvetet vill förstöra vår livsmiljö. En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup som också jobbade i Reagans administration. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Även Trapp lyfter upp äganderätten i detta sammanhang. Det ger ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Ungefär: rädslan för straff när man bryter mot lagen ska göra att man sköter sig.

Det finns exempel på statliga regleringar och förbud som funkat både uselt och utmärkt, liksom det finns marknadsmässiga lösningar som också varit effektiva – olika åsikter om hur man bäst löser problem är en del av demokratin. Men det förutsätter förstås att man är någorlunda överens om vad som ens är ett problem. Men det finns ett inbyggt problem i resonemanget om äganderätt och domstolar.

Om man generaliserar handlar en del av problematiken ofta om synen på hur mycket man ska förebygga enligt försiktighetsprincipen kontra att reagera när saker inträffat. Jag tror vi alla har olika syn på var denna gräns går och här gäller även NIMBY-effekten: det är lätt att ha åsikter om vad andra ska göra så länge det inte påverkar mig.

Vad det gäller reglering av kemikalier hade vi i EU länge samma princip som i USA med omvänd bevisbörda, det vill säga att det var upp till myndigheter att påvisa att en kemikalie var farlig om den skulle regleras, inte att ett företag måste visa att den är ”tillräckligt ofarlig” (gäller inte bekämpningsmedel och läkemedel som lyder under andra regelverk). I USA gäller detta fortfarande medan det ändrades i EU i och med REACH-lagarna (under enorma protester från högerhåll och en tsunami av lobbyism).

En känd nyliberal debattör, tillika professor i statsvetenskap, som menade att försiktighetsprincipen missbrukades av miljörörelsen var Aaron Wildavsky. Det förhindrade enligt honom utveckling och innovation och han förespråkade istället trial and error framför förbud och regleringar.

Det ligger mycket i hans tankar om att risk inte kan uteslutas helt och man måste testa för att att veta. Men för att detta ska funka måste man ju ha en någorlunda samsyn på när något inte funkar och hur man då ska få stopp på processen. Och här infinner sig dilemmat …

(Wildavsky ansåg att i princip alla kända miljöregleringar varit onödiga, han satt i Fred Singers ökända tankesmedja och ansåg att klimatlarmen var bluff).

I USA väntar enorma skadestånd om ett företag fälls för att ha brutit mot miljölagar. Visst kan det verka avskräckande men på grund av lagstiftningens utformning är sannolikheten ganska stor att man inte undersökt riskerna tillräckligt innan en produkt börjat användas i stor skala. Skadan kan därför ofta redan vara skedd när problemen upptäcks (åtminstone av oberoende forskare och samhället i stort). Exemplen är otaliga: DDT, PCB, PFAS, flamskyddsmedel, dioxin osv.

Det skapar också incitament för att företag döljer och/eller spelar ner oroväckande fynd och likaså för drabbade att överdriva (eller hitta på) skada för att få ut pengar. Och när det kommer till de stora miljöfrågorna är det alltid stora aktörer inblandade med enorma resurser att bestrida mindre belevade spelare.

Systemet har också blivit till ett eldorado för advokater. Det man eventuellt vann på minskad byråkrati innan registrering av kemikalien förloras snabbt i detta träsk…

En kanske oväntad konsekvens av detta är också att det gett en alternativ karriärväg för akademiker med diverse höga titlar. Konsultfirmor som Gradient och Exponent omsätter numera miljarder på att leverera expertutlåtande åt företag i diverse miljö- och hälsorättstvister.

För det man kanske inte tänker på är att det också lett till att några av USA:s mest omfattande miljörättegångar handlat om att domare utan expertiskunskaper ska avgöra huruvida en kemikalie är hälsofarlig eller inte. Och det är här det blir geggigt … för det innebär nästan alltid att parterna i målet kastar vetenskapliga artiklar med motsatta slutsatser mot varandra. Vem ska man då tro på? (Jo, det finns även akademiska studier som inte håller måttet.)

Det finns gott om exempel där industrisponsrade artiklar säger en sak medan oberoende studier säger en annan. I många fall är det helt uppenbart att särintressen velat vifta bort riskerna genom falskspel. Det finns direkt osmakliga exempel, som när en advokat fick en akademikerkonsult att skriva vetenskapliga artiklar om att det var rökning istället för asbest som orsakat en för asbest väldigt specifik lungcancerform, trots att det inte fanns några belägg för saken. Läkare knuten till lobbyorganisation har ljugit ihop snyfthistorier om omkomna barn med avsikt att förhindra reglering av flamskyddsmedel i möbler.

I många fall har det också framkommit att företagens egna studier visat på ordentliga hälso- och miljöfaror men att de ändå valt att hålla truten om saken (PCB, rökning, PFAS mm). Det är ett bottenlöst hål…

Även om det har blivit bättre så är EPA fortfarande bundna att väga in kostnaden för företag om de ska reglera något. De är likaså tvungna att alltid föreslå den för tillverkaren minst tyngande vägen. Man kan tycka vad man vill men det är allt annat än en slump att det var först år 2024 som USA lyckades förbjuda asbest fullt ut (vilket Trumpadministrationen nu vill riva upp) eller att amerikaner har signifikant högre halter av flamskyddsmedel i blodet (av vilka flera helt saknar toxicitetsdata):

Man får ha olika åsikter, att tox-testa kemikalier är dyrt och kostar många försökdjurs liv, men det är banne mig inte gratis att hantera konsekvenserna av de miljöförstöringar vi sett genom åren (och fortfarande ser). Frågan är på ett sätt enkel här: ju mer förebyggande arbete, desto mer kostar det för de som sen ska tjäna pengar på produkten som ska säljas, i tvärtomfallet är det dock samhället som får ta kostnaderna medan försäljarna tjänar mer pengar. Här tycks nyliberala organisationer snudd på alltid ställa sig på företagens sida.

Nu är Storbritannien i kast med att såga ner sin kemikaliereglering, godkänns en produkt i ett annat ”godtagbart land” (ej specificerat vilka) ska den automatiskt kunna säljas i UK.

Det är ett problem att en aktiv och välfinansierad del av den nyliberala rörelsen tappat kompassen och vägrar acceptera vetenskap (inte alla osv..). Det är helt uppenbart för alla och envar som grävt sig någon centimeter ner i klimatdebatten att det inte bara handlar om pengar – många drivs framförallt av ideologi. Man hatar regleringar och statlig kontroll och gör allt för att verkligheten ska passa in i önskebilden istället för tvärtom.

Ska dra ett par ytterligare saker jag anser vara naiva i den nyliberala tankegångarna i nästa inlägg, men som vanligt får jag be om ursäkt för ett redan för långt inlägg 😉

Avslutar dock med en undran:

Om miljö- och klimatfrågor är så viktiga för PM Nilsson, varför har han, liksom andra Timbroiter som Marcus Uvell, jobbat stenhårt för att borgligheten skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna? Det enda riksdagsparti som röstat emot Parisavtalet, beskyllt SMHI för att sprida skrämselpropaganda, anammat Stockholmsinitiativets syn på klimatvetenskapen, placerat Elsa Widding i riksdagen, Åkesson alternativtolkar IPCC:s slutsatser osv osv

Precis som jag uppskattar Trapps och PM Nilssons miljöengagemang gör jag det med Fredrik Kopschs (=Timbros chefsekonom) markering nedan . Men cry me a river av krokodiltårar. Svenskt näringsliv, Dagens industri och Timbro har lobbat stenhårt för att normalisera och släppa in SD i gemenskapen (ex PM Nilsson i Dagens industri 2018).

Varför då? Jo…

…förmodligen på grund av det PM Nilsson avslutar sin ledartext med:

”SD har varit helt avgörande för att stoppa Löfven-regeringens planer på att stänga ner privata välfärdsföretag.” 

Politik är att prioritera och kompromissa, men rimligtvis borde man bara göra det när det inte går emot ens innersta och viktigaste värderingar!? Det har varit uppenbart var SD står i både klimatpolitiken och rasismen under lång tid. Jag har svårt att se en enda liberal grej som har mynnat ut från Tidöavtalet oavsett om det handlar om frihet eller miljö…

Marknadsliberala giganter som Heritage Foundation och Competitive Enterprise Institute står bakom den antivetenskapliga och auktoritära politik som beskrivs i Project 2025 som nu genomförs i USA. De jobbar också väldigt aktivt med att liera sig med ytterhögern i Europa. Hur mycket är normalhögern här hemma beredda att offra för rätten att driva aktiebolag…?

Att högern tappat miljöfrågorna är ingen slump utan resultatet från ett hårt målmedvetet arbete och det är ingen tillfällighet att det är moderata riksdagsledmöter som anser att SVT bedriver hjärntvätt av befolkningen via alarmistiskt färgade väderkartor.

Och jo, jag har ingående beskrivit hur det förekommer överdrifter från båda sidor – det gör det dock inte rationellt att dissa närmast fullständig konsensusläge i en vetenskaplig fråga:

Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap19 kommentarer

Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

DEL I

Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).

Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.

Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?

1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.

En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.

Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”

Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)

Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

To be continued … kanske … om jag orkar 🙂
Jag orkade tydligen: del 2 finns här.

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized, Vetenskap11 kommentarer
Det mystiska miljögiftet | Maths Nilsson, författare

Jag fick lite skäll efter mitt förra inlägg. Det är i och för sig inget ovanligt men nu var det inte klimatrelaterat utan för att jag skrev att det är populism att påstå att 1970-talets DDT-förbud har kostat miljontals liv. Bland annat framfördes att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Och seriös vill man ju vara. Så vad är det jag har missat?

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menar att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt).

Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer. Han förespråkade istället mer trial and error, dvs att man agerar när problem uppstår och inte i förväg målar upp dåligt underbyggda katastrofscenarier. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. DDT-förbudet ingår och sån tur var fanns kapitlen om PCB och DDT tillgängliga på Google books (bortsett från några sidor).

Så vad har han att säga?

Jag börjar bakifrån. Där framgår föga förvånande att han anser att DDT-förbudet ”kuggar i risk-risk-analysen”. Men det framgår också att han faktiskt inte ger en korrekt beskrivning av verkligheten:

Han skriver att ”Completely banning DDT did more harm than good.” Men nej, det var inget totalt förbud! I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och det var fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick länge efter detta förbud i USA.

  • EPA: ”On June 14, 1972, the EPA Administrator announced the final cancellation of all remaining crop uses of DDT in the U.S. effective December 31, 1972. The order did not affect public health and quarantine uses, or exports of DDT. The Administrator based his decision on findings of persistence, transport, biomagnification, toxicological effects and on the absence of benefits of DDT in relation to the availability of effective and less environmentally harmful substitutes.”

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa malaria. Andra länder, som Indien och Kina, införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden: ”As the situation now stands, DDT is still used extensively, both in agriculture and for vector control, in some tropical countries.”

Med andra ord, och detta är centralt i hela den här frågan, det totala DDT-förbud som Wildavsky argumenterar emot existerar inte!

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Många, däribland flera miljöorganisationer, ville inkludera DDT i denna förbudslista.

Inför detta publicerades ett öppet brev signerat av 380 läkare och forskare, som vädjade till beslutsfattarna inom WHO att inte införa något totalförbud mot DDT. De höll med om att medlet borde fasas ut med tiden men hävdade att debatten var snedvriden. Bland annat sågades en WWF-rapport ganska rejält för att ha dragit fel slutsatser utifrån de studier de refererade till angående hälsorisker med DDT.

Och det blev inget totalförbud. WHO inkluderar också DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds detta numera av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet/ökad kostnad/ökat antal malariafall, men som jag beskrev i förra inlägget, de ökade antalen malariafall korrelerar inte särskilt bra med DDT-förbuden. Det är inte brist på DDT som varit huvudproblemet utan brist på fungerande kontrollprogram (av många olika anledningar).

Jag gav många exempel i förra inlägget, här ett par till:

  • Peru: ”Unfortunately, malaria increased again in 1970 as mosquitoes became DDT resistant and malaria control program funding decreased.” Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303
  • Iran och flera grannländer: ”Due to the double resistance of An. stephensi to DDT and dieldrin, malathion IRS was used in malaria vector control in Iran since 1968.” Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

(Man kan ju fundera över varför ilskan riktas så hårt mot just DDT-förbudet och inte mot det faktum att de värst drabbade länderna inte har resurser att införa en effektiv bekämpning eller råd att köpa fungerande mediciner (ja, det går att bota malaria även om parasiterna uppvisar alltmer resistens mot medicinerna)).

MNIL1157

Resistens

”In 1956, only five species of these mosquitoes displayed resistance; by early 1960 the number had risen to twenty-eight. In West Africa, the Middle East, Central America, Indonesia, and Eastern Europe, the resistant mosquitoes include some very dangerous malaria vectors.”

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bl a tyfus), fästingar, husflugor osv utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller som sagt de läkemedel som finns mot malaria.

Och vad säger Wildavsky om resistensproblemet?

Ingenting faktiskt, den problematiken utelämnas helt (med reservation för om det fanns någon kort kommentar på de sidor som inte visades på Google books). Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen (sjukvård, läkemedel, övervakning osv). Se t ex referenser i mitt föregående inlägg.

Det finns exempelvis åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad eftersom sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Men allt skylls på (det ej existerande) totalförbudet och jag tycker inte det är seriöst.

Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen infördes redan 1957 och följdes av andra under 60-talet. DDT ersattes stegvis av nya medel, som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT.

Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Han redovisar bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd.

Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och exempelvis 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

”Never before, however, have so many pests with such a wide range of habits and characteristics increased to injurious levels following application of any one material as has occurred following the use of DDT in apple spray programs.”

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika jävliga mot fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i Miramichi River efter det att skogen besprutats med DDT (enligt gällande rutiner).

Cover of the publication: Use of Pesticides, A report of the President's Science Advisory Committee, May 15, 1963

Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Andra vattenlevande organismer har också visat sig väldigt känsliga för DDT. Att regeringen agerade på detta och införde restriktioner är ”inte att agera i panik” – allt annat vore korkat i mina ögon.

Det blev också känt att DDT hittades nästan överallt, i människor förstås, men även långt, långt ifrån ställen där medlet användes (pingviner på Antarktis t ex).

Detta är inte taget från Rachel Carsons bok Tyst Vår utan från Vita Husets vetenskapliga råds rapport från 1963. En transkription av den hittar du här.

Wildavsky menar dock att det fanns få bevis för att vilda djur och växter påverkades negativt :

Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa någon allvarlig hälsopåverkan på människor (se exempelvis denna rapport från WHO 1979) även om det fanns flera studier som indikerade detta. Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människa kritiserades med rätta hårt redan då. Läs mer i den här korta artikeln:

  • Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

Senare forskning tyder på att det finns hälsopåverkan att ta hänsyn till (som förstås ska vägas mot risken att drabbas av malaria). Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst Vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömuppar? Eftersom ett ständigt återkommande argument från ”regleringsskeptiker” helt bygger på just National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar får man nog anse att så är fallet.

Deras statistik säger nämligen att flera fågelpopulationer ökade under ”DDT-eran”, inte minskade som alarmister hävdade. Wildavsky hänvisar också till dessa, men nämner att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger nämligen att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Antalet fågelskådare och observationstillfällen hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. Man hade även riktat in sig på att följa upp särskilt havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör :

”From the 1930s through 1970s there was a tremendous growth in the number of Christmas Bird Counts, from 203 total counts in the 30th CBC to 1320 counts in 80th CBC.  The number of observers on those counts rose from 679 in 30th to 32,322 in the 80th Count.  That is a tremendous increase in effort as well as geographic coverage, and more people in more areas.”

Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder fåglar dog efter DDT-besprutningar. Likaså att bestånden återhämtat sig markant efter förbuden (vithövdad havsörn i diagrammet nedan).

  • ”There is substantial evidence that DDT accumulated from contaminated earthworms killed large numbers of robins and other thrushes in the 1950s to 1970s (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).”
    Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098
Journey North Bald Eagles

Och trots det har gått 50 år sen förbudet så dör fåglar än idag pga DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). Nedanstående observationer ledde till en studie som konstaterade att döda fåglar i området hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA. Där fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Theories often have weak spots: bioaccumulation could be real, but…” och spekulerar i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 60-talet.

Wildavsky spekulerar:

Wildavsky argumenterar här dessutom emot sig själv, han använder nämligen detta fenomen för att förklara bort en signifikant korrelation mellan DDE och bröstcancer som fastställts i en studie. ”Det verkar mer troligt att orsak-verkan sambandet är tvärtom”, dvs det var cancern som fick DDE-halterna i blodet att öka då de löstes ut från fettlagren, inte att DDE orsakade cancern. Men det är rena rama spekulationer från hans sida.

Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.

Wildavsky påpekar att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men inte ens myndigheterna påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och det fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen: PCB, kvicksilver mm spreds långt innan klorerade bekämpningsmedel började användas. Och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80% i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes).

Olika åsikter får man ju ha förstås…

Ska man beräkna den verkliga kostnaden för det (ej existerande) totala förbudet, får man i mina ögon ändå försöka sig på en uppskattning av konsekvenserna av ett icke-förbud. Både vad det gäller resistensens kostnad i sjukdom och dödsfall men också av effekten på djur och natur. Hur hade det sett ut om USA fortsatt att producera 60 000 ton DDT om året? Vi vet mycket väl hur beständigt DDT är mot nedbrytning så det finns i princip ingen omedelbar väg tillbaka. Vi vet också mycket väl att länder som Indien, som aldrig infört ett förbud, fortfarande har problem med malaria.

Men det är inget Wildavsky avhandlar. Jag tycker det är märkligt ensidigt för en erfaren akademiker som anses vara expert på att hantera risker. Visst ska risker och konsekvenser bedömas mot varandra, men Wildavsky har utelämnat så mycket vitala delar av den här frågan att det knappast ger en rättvis bild av problematiken.

Jag fick höra: ”Man kan tycka att förbudet var värt att offra många miljoner liv för. Men att förneka att det är en konsekvens är bara oärligt.” Med enda hänvisning till Wildavsky.

Inget som presenteras i hans bok bevisar detta eller gör att jag ändrar på min åsikt att det är ett ytterst populistiskt påstående. Ni får kalla mig oseriös bäst ni vill, jag har i alla fall försökt.

Jag beskylldes för att bedriva skyttegravskrig med rena överdrifter och körsbärsplockning – med enda hänvisning till Wildavsky. Jag är så fräck att jag påstår att det är precis tvärtom: de som skyller majoriteten av malariaproblemen på DDT-förbudet är de som är inskränkta och populistiska och famlar efter enkla förklaringar.

Och apropå kostnader (gällande en annan miljökändis PCB): Wildavsky skriver att den amerikanska regeringens beslut att transformatorer och annat som innehöll PCB skulle bytas ut ”på direkten” kostade 700 miljoner dollar mer än om de bytts ut allt eftersom deras livslängd gick ut så att säga. Det är mycket pengar, men jämfört med landets statsbudget är det knappt märkbart. Det motsvarade då likaså mindre än två månaders inkomster för Monsanto, som var den enda amerikanska tillverkaren av PCB.

Det går ju också att se på kostnaden som en investering, det säkerställer en hel del jobb som boostar samhällsekonomin och gör nytta för miljön. Det är inte bortkastade pengar, men visst kan man diskutera vem som ska betala. Konsekvensen är dock inte att samhället som sådant självklart blev fattigare av insatsen (om man nu väljer att enbart se på det med dollartecken för ögonen).

Wildavskys bok behandlar även områden som surt regn och klimatförändring. Jag hade inte tillgång till dessa sidor men hittade några klipp och sammanfattningar. Tydligen anser Wildavsky att det inte fanns några giltiga skäl till att reglera svavelutsläppen. Även om det sura regnet ”var verkligt” så hade det enligt honom marginella effekter på miljön (men nej, inte heller det är vad forskningen säger, även om den omfattande skogsdöden i Europa på 1980-talet sannolikt inte berodde på just det sura nedfallet).

Men det är kanske inte så förvånande. Tydligen var Wildavsky ”founding director” av tankesmedjan Science and Environmental Policy Project (SEPP) som drevs av fysikern Fred Singer, kanske den mest ”namnkunniga” klimathotsskeptikern? Och vid noggrannare läsning av introduktionskapitlet till Wildavskys bok jag ”recenserat” ovan, visar det sig att just Fred Singer varit en av remissläsarna (s 6).

Förutom att protestera mot regleringen av freoner (ozonlagret) var Singer även den enda icke-experten som ingick i Reagans panel som granskade problematiken med surt regn (Reagans administration handplockade honom). Samtidigt jobbade han då för den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, som lobbade för avregleringar och minskade krav på utsläpp.

1984 skrev panelen en rapport som fastslog att utsläppen var ett allvarligt problem och rekommenderade åtgärder trots kvarvarande osäkerheter:

Men Singer höll inte med resten av gruppen och fick lägga till ett eget kapitel som appendix där han kom till slutsatsen att utsläppsregleringar skulle kunna innebära miljardkostnader för ett problem som kostar miljoner.

(Obefogad alarmism är verkligen inget bara miljöaktivister ska beskyllas för, och just SO2-reglering är ett utmärkt exempel: Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5-7 miljarder dollar per år fram till 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19% mellan 1990-2006.)

Med tanke på detta blir man så klart lite nyfiken på vad Wildavsky hade för syn på klimatförändringarna, synd inte det kapitlet fanns men jag tänker inte köpa boken… Han har dock exempelvis skrivit introduktionskapitlet till boken The Heated Debate: Greenhouse Predictions Versus Climate Reality skriven av Robert C. Balling Jr. Ballings åsikt är:

“The scientific evidence argues against the existence of a greenhouse crisis, against the notion that realistic policies could achieve any meaningful climatic impact, and against the claim that urgent action is necessary to reduce the greenhouse threat.”

Wildavsky skriver i förordet:

”Global warming is the mother of all environmental scares. […] “Warming (and warming alone) through its primary antidote of withdrawing carbon from production and consumption is capable of realizing the environmentalist’s dream of an egalitarian society based on rejection of economic growth in favor of a smaller population, eating lower on the food chain, consuming a lot less, and sharing a much lower level of resources much more equally.”

Det tycks alltid sluta där, någonstans dyker argumentet om att miljöaktivister har en dold agenda att införa socialism och att all naturvetenskaplig forskning därför är vinklad och överdriven.

Jaja, ni får väl dra era egna slutsatser av detta. Jag kan tycka att några av Wildavskys argument om riskbedömning om exempelvis kemikalier är högst relevanta och att vissa studiers resultat överdrivs av ”båda sidor” (jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i dessa frågor). Men nu gällde det här DDT-förbudet och huruvida det är orsaken till miljontals liv. I mina ögon har Wildavsky inte bevisat detta.

Läste bokens förord sist. Det mesta har Wildavskys studenter skrivit, men under hans överinseende. Han slår dock fast att han håller med om varje ord. Bokens syfte var att visa att även vetenskapligt oskolade människor själva kunde gräva i vetenskapliga studier och undersöka om det låg något i alla miljölarm som trumpetas ut. Hans slutsats var att det fungerade utmärkt. Själv tycker jag boken tydligt visar farorna med lekmän som ska tolka komplexa vetenskapliga områden. Högst vitala delar har utelämnats.

MNIL1162_1

För övrigt…

Kina slutade att producera DDT först 2007 och förklarades malariafritt i år (dvs 2021). Andra länder/områden som lyckats bli malariafria trots DDT-förbudet:

Australien (1981), Singapore (1982), Brunei (1987), El Salvador (2021), Algeriet (2019), Argentina (2019), Paraguay (2018), Uzbekistan (2018), La Réunion (Frankrike) (1979), Marocko (2010), Förenade Arabemiraten (2007), Armenien (2011), Kirgizistan (2016), Turkmenistan (2010), Maldiverna (2015), Sri Lanka (2016).

Tyvärr är nästan all forskning gjord på förhållanden i västvärlden. Det kan skilja mycket då en ökad temperatur och en starkare UV-strålning sannolikt gör att substanser bryts ner mycket snabbare.

Nya studier visar dock att de effekter som sågs i naturen hos oss under 1960-70-talen nu upptäcks även på andra ställen där DDT fortsatt används. I Sydafrika fanns inte ett enda häckande par av fiskätande fåglar längs en sträcka av en flod vid Krügerparken, där DDT länge har använts för inomhusbesprutning (dvs malariabekämpning). Och likaså rekordhöga halter av DDT i tigerfiskar från samma vattendrag.

Från Asien finns det också knapphändig data, men en rätt ny studie visar att fåglar bär på en lång rad miljögifter: A review on current knowledge and future prospects of organohalogen contaminants (OHCs) in Asian birds – PubMed (nih.gov)

(Nej, jag har inte grottat ner mig i dessa studier eller försökt göra en amatörbedömning av dess kvalitet).

Ursäkta, blir alltid för långa inlägg 🙂