Så blev det ytterligare ett år med Bellmanstafett, elfte i ordningen tror jag. Sveriges största löpstafett med 5x5km ute vid Stockholms Universitet. Hoppade in i ett av mina gamla kollegors från AstraZenecas lag. Och det var väl sista gången för den avdelningen finns snart inte mer… Kul att träffa dem igen dock.
Och loppet. Jodå, sprang om chefen (för mitt nuvarande jobb) och lyckades med mitt mål att komma under 22 min med goooood marginal (21:59:93 🙂 ). Och sen slog jag ju polar’n med oceaner av sekunder…. eller om det var tjugo?
Åkte sen in till stan för att saluföra världens bästa triathlonklubb, Stockholm City Triathlon (i alla fall Sveriges största). Det var ju världcup i Stockholm idag med banan i Gamla Stan, tunt slottet. Lisa Nordén krossade motståndet och publikstödet var fantastiskt.
Kul som fan. Propaganda. Vackert väder, TV för 50 miljoner tittare, och svensk segrare. 🙂
Vissa veckor är inte som andra. Varit grymt hektiskt på jobbet, åkte en tur ner till Amsterdam. Riktigt kul men också jobbigt, sovit dåligt som fan o så kom man hem igår vid elvatiden bara för att sticka tidigt till jobbet. Men som sagt, inte bara jobbigt, kul när det händer saker….
Men i posten låg det ett inkassobrev (ooups, tillhör inte vanligheterna) och ett refuseringsbrev från Norstedts förlag. Ett standardsvar utan kommentar. Inget oväntat, har full förståëlse för att man inte har tid att kommentera allt som skickas in. Lite märkligt tycker jag dock det är att man inte ens bryr sig om att skriva under det. Jag vet, det betyder ju inte ett skit i det stora hela, men ändå, det handlar ju om varumärket osv. man kan ju åtminstone låtsas som att man bryr sig… Jaja, jag betvivlar inte att de har ordentligt att göra så här efter sommaren.
Ja, det har väl knappast undgått någon att Snabba Cash I och II är filmatisering av Jens Lapidus böcker. Den första, Snabba Cash, var riktigt bra både som bok och film tycker jag. Aldrig fucka upp, som del nummer två heter i serien om JW, stekar’n wanna-been, och Jorge och alla de andra i den undre världen, orkade jag inte ta mig igenom. Hela boken var fylld av ofullständiga meningar och löjligt slangspråk; det som varit bra i Snabba Cash blev bara för mycket.
Men filmen då? Ettan följde ju inte boken helt slaviskt och eftersom jag inte orkade med Aldrig fucka upp så vet jag vet inte hur manuset följder boken nu (ett filmmanus som förresten är skrivet av Peter Birro och Maria Karlsson).
Det börjar med att Jorge tar in en ny knarkleverans värt tio miljoner som han sedan förstås ska avyttra. Juggomaffian är målet. Och det inträffar en del komplikationer kan man väl säga utan att avslöja för mycket.
Samtidigt lämnar JW fängelset för sin första obevakade permission, han planerar att träffa polarn Nippe för att avsluta en deal med en affärsplan JW arbetat ut. Allt blir inte riktigt som det var tänkt här heller.
Och det blir riktigt bra. Spännande. Svart så det förslår, så långt ifrån feel good-film man kan komma (någon enstaka gång kändes det nästan för mycket). En stor tumme upp till Babak Najafi (regissör). Spännande och realistiskt (säger jag som knappt sett ett slagsmål 😉 ). Rått som fan. Och tänkvärt.
Och en ännu större tumme upp till fotograf Aril Wretblad, bland det bästa jag sett från en svensk film.
Dagen till ära (Ironman i Kalmar) bjuder jag på en fantastisk rolig video. Jag vet, man ska inte skratta åt andras lidande men det är ganska svårt att låta bli och samtidigt är det ganska fantastiskt att se målmedvetenheten. Jag ska in i mål!
Jag läste och gillade Hamiltonserien när det begav sig. Meninte om det gäller din dotterär sista delen i denna serie om vår älskade svenska spion. Och ska jag vara ärlig så känns det ganska bra för detta var en ganska trött historia…
Visst är det tankeväckande och intressant ämne men det blir mer en debattartikel än en spännande roman. Det handlar förstås om terrorism och det som hänt i världen efter 11 september och följderna av de lagar som instiftas i kriget mot terrorn.
Boken är på ca 400 sidor och de första 300 går ut på att få ihop någon trovärdighet i varför Hamilton och Pierre (f d överste i Främlingslegionen) ska ingripa när hela världen står handfallen efter ett terrorbrott (avslöjar inte mer av handlingen för det behövs inte). Och nej Guillou lyckas inte direkt. Faktum är att jag kan inte få bort bilden av att istället för elitsoldaterna så är det Guillou och Leif GW Persson som sitter där och pimplar vinare efter vinare medan de planerar fritagningar med militärisk disciplin, samtidigt som de förstås ser ner på alla andras kompetens… (sorry, elakt förmodar jag men jag fick inte bort bilden). Och vurmen för elitsoldater blir nästan också lite löjjeväckande (jag lovar, inget jag tyckte var jättepåfrestande i hans tidigare böcker).
(och jo, det dricks så ininhelvete med vin. (Och lite finvodka faktiskt). I nästan varje scen. Och det lagas finmat, man bara väntar att Mat-Tina ska dyka upp med ett käckt skånskt jättegott följt av Carl Jan med en enorm vinkupa i handen).
Karaktärerna känns ganska platta och livlösa, vilket kanske beror på att det var så länge sedan jag läste Hamiltonseriens övriga böcker? Upplägget känns också ganska förutsägbart, i princip allt du förväntar dig ska hända händer utan några överraskningar…
Det Guillou gör riktigt bra är som vanligt när det väl börjar hända saker, ja då blir det spännande om än bara för de sista 50-60 sidorna…. Hela boken andas trötthet, det mräks att han ville uttrycka sin frustration över det som händer men det leder ju inte automatiskt till en bra bok.
Lita på att det är många som går omkring med nervösa magar i Kalmar just nu. Imorgon går Sveriges första Ironman-tävling av stapeln (3860m simning – 180km cykling – 42km löpning). Vet ju av egen erfarenhet att man känner sig fylld av skräckblandad förtjusning inför debuten.
Nu är det iofs inte första gången denna distans körs här (tidigare hette tävlingen Järnmannen) men nu är det den amerikanska organisationen Ironman som arrangerar, vilket också innebär att det står kvalplatser till ”riktiga Ironman” på Hawaii på spel till de bästa i varje åldersgrupp. (Ett faktum som gjorde att självaste cykellegendaren Lance Armstrong ryktades ställa upp men han är avstängd för tävlande pga dopingmisstankar i sitt tidigare liv).
Amerikansk TV kommer vara där mm. Tyvärr fick det ju också anmälningsavgiften att skjuta ordentligt i höjden, ca 4000 pengar att starta… Hoppas det blir värt det.
Ångrar att jag inte är därnere, nu när det hastigt o lustigt blev långledigt denna helgen dessutom. Känner ju en massa klubbmedlemmar som ska köra. Kan bara önska Lycka Till uppifrån Hufvudstaden 🙂
Jag har egentligen ingen aning om hur skolan fungerar idag, det var längesedan jag gick där och jag har inga barn där. Men jag kan inte låta bli att tycka att det känns lite farsartat med den privatiseringsvåg som nu pågår. SvD har en artikel om det idag och det är en mening som fastnar:
”Om en enskild skola går i konkurs är kommunen skyldig att erbjuda den berörda eleven en annan gymnasieplats.”
Det är som vanligt alltså, det privata kan hämta in vinster men när det barkar åt h-e ja då ska pappa staten (eller kommunerna i detta fall) rycka in med pengapåsen. Och visst det är väl bra men det måste ju vara ett helvete att planera utbildningsplatser idag även om man vet i mycket lång förväg hur många det totala antalet elever kommer bli. Men framförallt, är det rättvist mot eleverna som hamnar i kläm? Ska man verkligen behöva göra en ekonomisk research av den skola man ska söka till och sedan gissa om det ska räcka ända fram till utbildningen är klar?
Och är all den där valfriheten som är så oantastelig verkligen bara till godo? Jag menar, det är ju inte konstigt att bli stressad över livet när man måste börja välja redan i sexan…
Nu tror jag inte för ett ögonblick att kommunla skolor skulle vara bättre än privata eller tvärtom men man borde ju fundera på om skolan är rätt område att BARA tänka i ekonomiska termer i? Såg filmen Best film ever sold där det visas att företag i amerikanska skolor tydligen kan köpa in sig för reklam i utbildningsmaterialet (bland annat). DET är i alla fall en utveckling jag INTE vill ha.
Man kan ju jämföra med elitidrotten (eller kanske inte), storklubbarna har intäkter som aldrig förr men går ändå med brakförluster varje år för att de måste betala fantasilöner till spelarna. Men det går ju alltid att ta ett lån, skjuta problemen på framtiden.
Nu senaste var det ju guldkandidaterna i dam-fotbollen som nog inte kan skjuta den mycket längre, framtiden alltså. Konkurs. Bye-bye.
Nu lockas det med egna lap-tops och gud-vet-vad för att få dit elever. Och finns det täckning är det väl bra. Men så verkar ju inte alltid vara fallet. Uppenbarligen.
DN rapporterar om att tre Ryanairplan fick nödlanda pga bränslebrist efter att de fått cirkla en stund vid flygplatsen efter ett oväder.
Klart jag förstår att man blir upprörd och det blir ju förstås även jag. Men det är väl egentligen ingen som borde bli förvånad när vi som vanligt både vill mumsa i oss av kakan och samtidigt spara den till senare. Vi har ett ekonomiskt system som mer eller mindre bygger på att den som säljer billigast vinner; personal, service och säkerhet är ju förstås kostnader och vad annars ska man skära ner på när vi alla vill flyga i princip gratis?
Och det är ju likadant med mycket annat;
-billigt kött kan inte framställas utan dopning med penicillin och storskalig och vidrig hantering av djuren (fast ingen vill att det ska vara så)
-vår tillverkningsindustri flyttar till låglöneländer där man inte behöver spendera särskilt mycket pengar på inre och yttre miljö (både pengar och teknik finns ju till exempel hos jättebolagen inom olje- och läkemedelsindustrin, men den miljöhänsyn vi tar för givet här hemma är inte alls självklart ”därborta där ingen kan protestera” -för vi vill ju ha billigare läkemedel förstås och AstraZeneca har ju tydligt visat att ägarna inte kommer backa undan från sina extrema vinstkrav, man satsar t o m 30-40 miljarder per år för att blåsa upp sin egen börskurs. Nya siffror visar också att 26 av de större bolagsbjässarna i USA betalar mer i lön till vd:n än i skatt, i snitt ligger lönen på 20,4 miljoner dollar, en ökning på 23% på ett år… )
Ja och exemplen är väl otaliga om jag bara orkade fortsätta…. Vi vill att allt ska vara billigt och så även jag. Men det är ju förstås inte rimligt att vi ska kunna köpa alla de saker vi gör för de priser som råder om de som tillverkade dem skulle leva efter våra standarder.
Så att Ryanairs säkerhetsmarginaler krymper är ju inget förvånande. Det är inbyggt i själva systemet. Och vad alternativet skulle vara har jag ingen aning om….
Det inser vi ju alla, egentligen. Men både du och jag kommer fortsätta blunda ett tag till, det är jag ganska säker på.
Javafan, jag kör väl i år igen. Ett kul lopp och inte sådär överlångt så man måste springa alla de där överlånga distanspassen. Hade faktiskt tänkt springa Lidingö i år men just långpassen har varit för få.
Dessutom är jag lite sur på seedningsreglerna, det är bara ett fåtal lopp man får räkna som seedningsgrundande vilket innebär att jag måste starta i sista startgrupperna. Detta gjorde jag i mitt första lopp och det resulterade i intervallöpning utanför banan den första halvmilen för att ta sig förbi alla dem som inte sprang så fort.
Nu ska gudarna veta att jag inte är någon stjärna men ändå handlar det om att ta sig förbi tusentals löpare som springer loppet på en timme sämre tid än jag och det är lite trist. När man betalar så mycket pengar för att springa tycker jag nog man skulle kunna få använda andra seedningslopp (Lidingös bana är ju ganska trång om man jämför med t ex Sthlm Halvmarathon).
Jaja, nu ska jag inte gnälla ihjäl mig, huvudorsaken är ju trots allt min egen lathet 🙂 och anmälan är ju dessutom stängd nu.
För några dagar sedan skrev jag om min resa till Botswana 2010. Det var dock inte min första safariresa, den hade jag och en kompis gjort två år innan till Tanzania.
Och det var något drömlikt med hela resan redan från början. Efter att ha flugit i vad som kändes som evigheter över en oändlig öken följt av ett lika oändligt mörker (det är slående vilken skillnad det är att flyga nattetid över Afrika jämfört med Europa, det syns bara enstaka ljuspunkter här och där medan hela Europa skiner som en kristallkrona). När vi slutligen landade på Kilimanjaro Airport var det som att hamna ”mitt i ingenstans”, i ett kompakt i mörker. På en annan kontinent. I en annan värld. Arusha.
Det blev en natt på hotell i en ”mörklagd” stad. Tidigt morgonen efter blev det transport till en lokal flygplats och safariflyg ut till marker man sett otaliga gånger på TV. Serengeti. Mytomspunnet (åtminstone i min hjärna 🙂 ) och sjukt spännande. Vad väntade? Hjärnan hade inte riktigt hunnit ta in att man var där när det väl började. Vi hoppade mer eller mindre direkt in i jeeparna och gav oss ut på game drive direkt.
Det första som slog en var hur mycket fåglar det fanns, har aldrig sett så mycket rovfågel någonsin. Det dröjde lite till de stora djuren dök upp men jodå, de fanns där och det var lika häftigt som jag förväntat mig att se dem bara någon meter ifrån jeepen. Häftigaste känslan var nog när vi lämnade Serengeti, guiden var tvungen att ordna lite pappersarbete i parkens gränskontroll och jag sprang upp på en kulle (mest bara för att bli av med lite spring i benen) där det fanns en liten utsiktplats. Det här var vad jag såg på andra sidan…:
Migrationen
Serengeti – Ngorongoro – Lake Manyara – Tarangire var den klassiska rutten vi tog. Skiftande landskap, ändlösa slätter, snårig skog, Ngorongoros mäktiga krater. Och allt som oftast helt overkligt häftigt. Alla lodger vi bodde på var placerade med omsorg med vykortsliknande utsikter (men man ska ju ha klart för sig att det inte finns någon inhängnad och det finns dem som gärna tar sig in och rotar genom vad du har i väskan om du inte stänger om dig… 😉 :
Välkomtskommitén, två markattor precis utanför fönstret i Serengeti.
En helt oförglömlig resa. Åkte med Andersons African Adventure och alla tummar upp för dem. Jag hade höga förväntningar men de uppfylldes med råge.
Vi avslutade med Zanzibar och det var kanske inte lika bra. Visst var det skönt att vila ut efter safarin men jag har aldrig varit en ”strandmänniska” och det känns lite sådär att bo på en taggtrådsinhängnad all-inclusive-resort i enormt överflöd medan man passerar kåkstäder på vägen dit….
En bild säger ju mer än tusen ord, så här är en liten ”video” från resan. Nu blev den kanske inte så liten men ändå… 😉
Maths Nilsson, författare 