2011 års Augustpris gick som kanske är bekant till Tomas Bannerheds debutbok Korparna.
Hade lite tudelade förväntningar om jag ska vara ärlig, en prisbelönt bok som beskriver en pojkes uppväxt i mörkaste Småland: ”en knivskarp skildring av en pojkes våndor inför världen och vuxenheten”, säger AdLibris. Lite urtypen av bok som får kulturnördarna att gå i taket men ingen annan, eller hur? Hade dessutom precis försökt läsa en tidigare Augustvinnare som hyllades för ”det fantastiska språket” (får återkomma med namnet) -efter 40-50 sidor gav jag upp just på grund av ett obegripligt jobbigt språk… Var detta ännu en sådan däringa bok?
Nej. Absolut inte.
Eller jo, på ett sätt, för i ärlighetens namn händer det inte så mycket om man tänker på spännande actionscener och dylikt. Inte för att det är något jag helst av allt vill ha av en bok direkt. Men det blir aldrig tråkigt. Man vill verkligen veta vad som händer härnäst, när ska pappans ”något” kackiga psyke brista, ska Klas få till det med den nyinflyttade tjejen osv?
Språket är alldeles fantastiskt, det är en mörk och dyster historia men det känns ändå inte sådär blytungt.
Tips för författarwannabes: som en sådan brottas man ju en del med begreppet gestaltning, dvs en oskriven (!?) regel inom författandet är att man ska inte skriva ”pappa är dum” utan istället beskriva just detta genom saker han gör, tänker, känner och dylikt och därigenom förmedla känslan att han är dum (för att förenkla det en del). Allt för att få det mer levande, som att man liksom står där vid deras sida, eller ännu hellre finns inne i deras huvuden. Och du som fuskar med ett eget gerillaförfattande, läs och ta rygg på denne man, jävlar vad han gör det bra! Likaså är han sjukt bra på miljöbeskrivningar. Visst, ibland blir det lite väl snirkligt och nästan lite tjatigt, men det är bara vid något enstaka tillfälle jag kände så (och jag läste mestadels i bussen på väg till jobbet och jag är inte direkt morgonpigg 🙂 ).
Men som sagt, ett uppenbart (nåja) fel har ju smugit sig in i boken…. Klas, huvudpersonen, flyr allt det jobbiga i vardagen genom att sticka ut och spana fåglar och uppleva naturen. Flera gånger nämns tornseglare och det är här det blir lite fel. Historien utspelar nämligen på sjuttiotalet med femkronorssedlar och allt. Men det var faktiskt inte förrän efter 1980 man kallade dem tornseglare. Innan dess var dess trivialnamn tornsvala, men det är faktiskt ingen svala.
Visst är det fruktansvärt vårdslöst!!! 🙂
Men skriver man en så pass bra bok så må det vara hänt. En klar tumme upp för Bannerhed och det ska bli spännande att läsa nästa (intressant och se om han behärskar andra miljöer lika klockrent, språket är liksom gjort för ett småländskt jordbruk på något sätt…)
Tornseglare, bild från Wikipedia.
Maths Nilsson, författare 