Kapitel 6 – Akademiker reagerar mot miljörörelsen / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

Kapitel 6: Akademiker reagerar mot miljörörelsen

6:1 Fysiker och miljövetenskap

”Klimathotsskepticismen” hade knappast kunnat växa sig så stark som den gjort särskilt i USA om det inte funnits välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För när till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det (det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet).

Noterbart är att några av de mest inflytelserika akademiska ”skeptikerna” har varit fysiker, oftast utan att själva vara klimatforskare. Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument. Med det sagt så har oljepengar bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och liknande. Det är också uppenbart att deras skepticism inte enbart gäller klimatfrågan utan miljörörelsens alarmism rent generellt.

Man behöver varken vara forskare eller ägna särskilt mycket tid på ”skeptiska forum” för att konstatera att många (inte alla) som förhåller sig tvivlande till klimatlarmen också har en ideologisk övertygelse om att vara emot (överdriven) statlig kontroll. Det gäller även forskare. Meteorologen Roy Spencer, en av de mest kända IPCC-kritikerna, har till och med skrivit en bok om den fria marknadens förträfflighet (Fundanomics: The Free Market, Simplified, 2011):

”Regeringens huvudsakliga roll i ekonomin är att se till att människor spelar schyst … och sedan hålla sig ur vägen.”[1]

Tre kända fysiker startade 1984 tankesmedjan George C. Marshall Institute (GMI), som varit helt central i klimatdebatten. De tre forskarna var:

• Frederick Seitz (tidigare bland annat ordförande för USA:s Vetenskapsakademi)
• Robert Jastrow (tidigare chef för Goddard Institute for Space Studies)
• William Nierenberg (tidigare chef för Scripps Institution of Oceanography).

Som synes var de inga akademiska blåbär. Tvärtom var deras meritlistor digra och de var erkänt skickliga inom sina områden. Till en början låg tankesmedjans fokus på att försvara uppbyggnaden av USA:s så kallade Star Wars (SDI), det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter med mera. Jastrow uttryckte i National Review 1987 sin oro över att USA inte hängde med i kapprustningen och att USA bara hade fem år på sig innan det kunde vara för sent och ryssarnas skulle få makten att diktera villkoren (det är sällan jag ser att denna typ av alarmism lyftas fram och förlöjligas i debatten på samma sätt som det görs med miljöargument). USA lade ner SDI-projektet 1993 till dessa tre akademikers förtret.

1989, året efter att IPCC startades, drog GMI igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De fokuserade på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade att människans utsläpp av koldioxid inte var mycket att oroa sig för. Seitz skrev 2001 på tankesmedjan Heartland Institutes hemsida:

”[V]etenskaplig fakta visar att de temperaturförändringar som observerats under de senaste 100 åren till stor del är naturliga förändringar och inte orsakade av koldioxid producerad av mänskliga aktiviteter.”[2]

De menade att människans bidrag var marginellt i jämförelse med påverkan från naturliga solcykler och liknande. I princip allt som GMI har hävdat genom åren anser IPCC idag vara motbevisat med, som de anger, stor säkerhet.

George Bush hade 1988 gått till val på att ta tag i klimatproblemen och få ner koldioxidutsläppen. Men när han väl fick makten kom denna iver av sig. Det verkar inte bättre än att hans administration satte större tilltro till Marshall Institutes fysiker än till IPCC. Enligt GMI själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som kom att dominera i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992).[3] Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport år 1990. Med referens till GMI rapporteras han ha sagt:

‘‘Mina vetenskapsmän säger mig något helt annat.”[4]

För att förstå hur det blivit så måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre vetenskapsmän hade haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Deras karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Alla tre har varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var likaså vetenskapliga rådgivare åt Nato på 1960-talet.

De deltog också i en radda statligt tillsatta kommissioner och vetenskapliga utredningar, de satt med i diverse rådgivande grupperingar åt olika regeringar och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Trion var en del av ett litet antal kärnfysiker som dominerade kontakten mellan regering och vetenskapen.[5] Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och dess inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid och fick stor del av de statliga forskningsanslagen. Men det skulle bli ändring på det.

I början på 1960-talet började som sagt miljölarmen hagla och i spåren av Vietnamkriget växte även fredsrörelsen fram. Allt detta återspeglades förstås i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Miljörörelsen oroade sig även över kärnkraften, och de fick förstås vatten på sin kvarn i och med Harrisburgincidenten 1979.

Forskningsanslag riktades allt mer om från dyra ”fysikaliska projekt”, till annan, ofta miljöinriktad forskning. I princip riktade alltså vänstern och miljörörelsen skarp kritik mot merparten av det som de tre GMI-forskarna ägnat hela sina karriärer åt.

1973 instiftades även Congressional Office of Technology Assessment som skulle ge kongressen mer insikt och kunskap om vetenskap som stöd i olika policybeslut. I praktiken innebar det att tidigare vetenskapliga rådgivare tappade makt. Det inkluderade de tre fysikerna som spelat en huvudroll i detta nätverk under lång tid.

Seitz har i sina memoarer, liksom i intervjuer med forskaren Myanna Lahsen, vittnat om hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande.[6] Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd. Tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu i allt högre grad skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till miljörelaterade vetenskapsområden som exempelvis klimatvetenskapen.

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de avfärdar. GMI:s rapporter dömer även ut den Nobelprisade vetenskapen som visat att freoner påverkar ozonlagret och kunde leda till ökad risk för hudcancer på grund av ökad UV-strålning. Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar mot vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning. Nierenberg uttalade sig om användandet av DDT och kampen mot malaria:

”Varför argumenterar de emot det? Tja, insekterna visar resistens mot DDT. Jaså, okej, visa mig bevisen. Jag kan inte hitta dem.”[7]

Men bevisen för att insekter utvecklade resistens mot DDT var överväldigande redan då. Först upptäcktes det i Grekland 1947 och sedan på många andra platser.[8] Just DDT-frågan har en speciell plats i miljödebatten, se kapitel 6:4.

Det bör påpekas att det verkligen inte saknas fysiker som accepterar vetenskapen bakom klimatförändringarna. Snudd på alla relevanta akademiska institutioner världen över, även de inom fysik, har aktivt uttalat sig om att IPCC:s slutsatser är att lita på.[9] Dessutom, det saknas heller inte vetenskapliga bemötanden och motbevis till de åsikter som de omnämnda fysikerna salufört.

Norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever, som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI, blev 2008 inbjuden till en konferens om just klimatvetenskapen. Liksom GMI-trion hade inte heller han ägnat sig åt klimatforskning men efter en halv dags googlande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet vid fotknölarna. Han inledde sitt föredrag med orden:

”Jag är egentligen inte särskilt intresserad av global uppvärmning. Som de flesta fysiker tänker jag inte så mycket på det. Men 2008 var jag med i en panel här om global uppvärmning och jag var tvungen att lära mig något om det. Och jag tillbringade en dag eller så – en halv dag kanske på Google, och jag blev förskräckt över vad jag såg.”[10]

Man undrar hur det hade låtit om andra forskare dundrat in på Giaevers expertisområde och sågat allt han gjort med stöd av lite googlande. Giaever är med i norska Klimatrealisterne som är väldigt aktiva i att motarbeta IPCC:s slutsatser. Han menar att den globala uppvärmningen har blivit en religion och lämnade därför American Physical Society (som anser att bevisen för klimatförändringarna är obestridliga).[11]

(Och på tal om Nobelpristagare och klimatet. The National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine publicerade 2021 ett upprop som manade till skyndsamt agerande i klimatomställningen. Det har signerats av en bra bit över hundra Nobelpristagare[12].)

Fred Singer (gick bort 2020) har varit den kanske mest aktiva IPCC-kritikern i hela debatten. Han ligger exempelvis bakom bildandet av NIPCC – en organisation driven av konservativa tankesmedjor som sammanställer omfattande rapporter likt de IPCC tar fram. Dock med slutsatser som är IPCC:s antiteser. Klimatforskaren Lennart Bengtsson har recenserat en av deras rapporter:

”Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”[13]

Även Singer var fysiker med digra meriter liksom Seitz och kompani. Inte heller han nöjde sig med att såga klimatvetenskapen utan en rad andra ”miljövetenskapliga frågor” som den om freoner och ozonlagret och svavelutsläpp och surt regn. Han är listad som expert eller senior fellow vid en lång rad olika tankesmedjor, men startade 1990 sin egen Science and Environmental Policy Project (SEPP). Seitz var för övrigt länge ordförande i SEPP:s styrelse. Som ni kommer märka i efterföljande kapitel har Singer varit en helt central figur i de flesta stora miljödebatterna åtminstone sedan 1980-talet.

I Sverige hittar vi Tor Ragnar Gerholm med liknande profil. Han var professor i kärnfysik och ledamot av Kungliga vetenskapsakademien och deltog i samhällsdebatten på många plan, även i ämnen långt utanför sitt eget expertisområde (han gick bort 2007). Han framställs som en teknikoptimist som inte hade mycket till övers för den undergångsretorik som användes av miljörörelsen. Även han ifrågasatte vetenskapen bakom klimatförändringarna och satt i SEPP:s vetenskapliga råd.

Så vem är jag att döma ut dessa meriterade forskare? Ingen alls. Det är naturligtvis inte mina egna kunskaper jag lutar mig emot. Återigen: Att ”lyssna på enskilda forskares åsikter” är väsensskilt från att ”lyssna på forskningen”. Det kommer alltid att finnas enskilda akademiker som har avvikande åsikter. Det är en helt annan sak att backa upp dessa åsikter med vetenskapliga studier och empiriska bevis. Och det saknas verkligen inte observationer och motbevis för de ovan nämnda fysikernas påståenden. Exempelvis menade Fred Singer 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att det inte skulle synas någon betydande uppvärmning under en förutsebar framtid.[14] Något han upprepade i ett föredrag så sent som 2016.[15]

Huvudsyftet med ovanstående var att visa på orsaker som har påverkat den framgångsrika kampanj som länge förts mot IPCC och en enorm mängd forskningsresultat. I senare kapitel kommer det bli än mer uppenbart vilket inflytande de har haft.

Och när vi är inne på George C Marshall Institute: tankesmedjans före detta chef, Matthew Crawford skrev 2009 en essä om sin tid där:

”… vissa perversiteter blev uppenbara när jag kom in på jobbet. Det krävde ibland att jag resonerade bakåt, från önskad slutsats till lämplig utgångspunkt. Organisationen hade intagit vissa ståndpunkter, och det fanns vissa fakta som den var mer förtjust i än andra. Som galjonsfigur framförde jag argument som jag inte helt köpte själv. Vidare verkade min chef vara inställd på att omskola mig enligt en viss kognitiv stil – den i företagsvärlden, från vilken han nyligen kom. Den här stilen krävde att jag projicerade en bild av rationalitet men inte ägna mig för mycket åt faktiska resonemang.”[16]

Nästa kapitel ->

[1] Spencer, Roy, hans egen blogg 2011-07-04 https://www.drroyspencer.com/2011/07/fundanomics-the-free-market-simplified/

[2] Seitz, Frederick, Do people cause global warming?, Heratland Institute 2001-12-01 https://archive.is/fUxPU#selection-799.1-799.32

[3] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[4] Rowlands, I., 1995. The Politics of Global Atmospheric Change.

Manchester University Press, Manchester & New York.

[5] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[6] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[7] Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219 https://sciencepolicy.colorado.edu/admin/publication_files/resource-2590-2008.05.pdf

[8] LIVADAS GA, GEORGOPOULOS G. Development of resistance to DDT by Anopheles sacharovi in Greece. Bull World Health Organ. 1953;8(4):497-511. PMID: 13066984; PMCID: PMC2554166.

[9] Se exempelvis lista på min blogg 25 april 2019 https://mathsnilsson.se/2019/04/25/trott-pa-gretor-och-kulturprofilers-prat-om-klimatet/

[10] Giaever, Ivar, föredrag vid Lindau Nobel Laureate Meetings: The Strange Case of Global Warming, 2012-07-02 https://www.mediatheque.lindau-nobel.org/videos/31259/the-strange-case-of-global-warming-2012

[11] Philip Sherwell, Scientist quits over climate ‘religion’, The Sidney Morning Herald 26 sep 2011 https://www.smh.com.au/world/scientist-quits-over-climate-religion-20110925-1kru9.html

[12] The National Academies of Sciences, Engineering, and Medicine, Our Planet, Our Future

An Urgent Call for Action 29 apr 2021 https://www.nationalacademies.org/news/2021/04/nobel-prize-laureates-and-other-experts-issue-urgent-call-for-action-after-our-planet-our-future-summit

[13] Bengtsson, Lennart, Lennart Bengtsson om NIPCC:s nya tvivelaktiga rapport. Uppsalainitaivet 2011-09-11 http://uppsalainitiativet.blogspot.com/2011/09/lennart-bengtsson-om-nipccs-nya.html

[14] Fred Singer, Voice of America från 2001, https://www.youtube.com/watch?v=COt6_nd0E-A

[15] 34th Annual Meeting of Doctors for Disaster Preparedness, on July 9, 2016 in Omaha, Nebraska https://www.youtube.com/watch?v=Gh-DNNIUjKU

[16] Crawford, Matthew “The Case for Working With Your Hands,” New York Times, May 21, 2009-05-24. Archived August 15, 2015 https://web.archive.org/web/20150815185420/http:/www.nytimes.com/2009/05/24/magazine/24labor-t.html?_r=4&em=&pagewanted=all&

Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

1929 brakade Wall Street-börsen in i väggen och drog hela världsekonomin med sig i fallet. Ekonomen John Maynard Keynes åsikter om att staten skulle kontrollera marknaden hårdare blev dominerande.

På andra sidan åsiktsstaketet fanns ekonomer som Friedrich Hayek som menade att staten gjorde marknaden mindre effektiv och förhindrade värdeskapande. Det var enligt honom inte bara dåligt ur en ekonomisk synvinkel, det kunde även leda till politisk totalitarism.

1947 bildade Hayek organisationen Mont Pelerin Society (MPS) tillsammans med en rad andra nyliberala tänkare som skrivit in sitt namn i historien som exempelvis Karl Popper, George Stigler och Milton Friedman. De förespråkade mer frihet, frihandel med ett minimum av statliga regleringar samt lägre skatter. Åtta medlemmar av MPS har i skrivande stund fått Ekonomipriset till Nobels minne. Flera av dessa var nationalekonomer vid universitetet i Chicago som bidragit med flest pristagare genom åren. De har gett upphov till vad som brukar kallas Chicagoskolan som haft stor påverkan på samhällsdebatten och sägs ha influerat mycket av Världsbankens och Internationella Valutafondens policyrekommendationer.

En brittisk man vid namn Anthony Fisher läste Hayeks bok Vägen till träldom och blev eld och lågor. Han ville sprida budskapet och sökte upp Hayek i London 1945. Av honom fick han rådet att inte ta den politiska banan utan att istället starta en fri organisation som kunde forska och nå ut till intellektuella på ett annat sätt än vad politiker kunde.

1954 blev Fisher invald i MPS och året därpå startade han och en vän tankesmedjan Institute of Economic Affairs (IEA) som långt senare skulle ha en väldigt aktiv roll i klimatdebatten. De publicerade en mängd rapporter som försökte sälja in fördelarna med deras syn på en fri marknad. Men på det stora hela förde de länge en ganska undanskymd tillvaro.

Sedan kom 1970-talet och samtidigt som världsekonomin började hacka infördes en lång rad lagar för att skydda miljön. Tillväxten avtog, oljeembargon och energikriser satte hård press på västvärlden. Politiker sökte lösningar och Keynes åsikter om hur ekonomin skulle skötas mötte allt hårdare motstånd. Tankar om en marknadsliberal samhällsordning växte sig allt starkare. En av dess främste förespråkare var Milton Friedman som 1976 belönades Riksbankens pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne. I en berömd artikel från 1970 i New York Times argumenterade han för att företagens enda mål var att tjäna pengar åt sina ägare så länge de följde lagen och inte bedrev bedrägeri eller bedräglig reklam.[1] Han menade att företagsledare som tog andra hänsyn än att maximera vinsten (som till exempel miljö, social rättvisa eller välgörenhet) bröt mot sitt kontrakt med ägarna och använde deras pengar för sina egna syften.

Den förhärskande uppfattningen att miljön måste skyddas via förbud och förmaningar och att människors konsumtion var på väg att förgöra hela vår existens ifrågasattes av denna marknadsliberala rörelse. Mänskligheten skulle inte offra sig och hålla välfärden tillbaka. De miljörelaterade problemen löstes bäst genom utveckling och tekniska framsteg menade de. Och en förutsättning för detta byggde på ekonomisk tillväxt och ökad konsumtion.

En lika bärande del av resonemanget var äganderätten. Med ett tydligt privat ägandeskap får ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Om någon förorenar någon annans mark eller riskerar deras hälsa kan de hållas ansvariga i domstol. Dessa tankegångar ligger bakom de gigantiska skadestånd som ofta utdöms i USA – de är till för att avskräcka och för att företag ska ha kontroll på sin verksamhet.

Detta var även tankesmedjan IEA:s melodi. De hade ett mer eller mindre färdigförpackat alternativ till den då rådande ekonomiska politiken: Sänk skatterna och låt marknaden sköta det den gjorde bäst med ett minimum politisk inblandning.

Fisher hade visioner och åkte till USA. Där träffade han oljemagnaten Charles Koch som delade samma tankar om hur ett friare samhälle kunde skapas: genom att påverka politiken via tankesmedjor. 1974 startades Charles Koch Foundation, som 1977 blev Cato Institute – som senare också skulle spela en stor roll i klimatdebatten.

I USA var då de libertarianska tankesmedjorna Heritage Foundation och American Enterprise Institute redan verksamma. Fisher startade 1981 Atlas Economic Research Foundation som numera heter Atlas Network – ett internationellt nätverk som idag samlar upp mot 600 frimarknadsorienterade tankesmedjor. Timbro, som i sin nuvarande form bildades 1978, är en av dem.

Dessa organisationer har stundtals haft ett enormt inflytande på politiken i USA. Ett tydligt exempel är när Ronald Reagan blev president 1980. Heritage Foundation hade då lagt ut en miljon på att engagera över tvåhundra personer för att sätta samman ett tretusen sidor långt policydokument. Flera av Heritages medarbetare fick ta plats i Reagans administration[2] och upp mot 60 procent av de tvåtusen förslag som getts i rapporten sägs har genomförts under Reagans styre.[3]

En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Reagan-administrationen utnämnde Stroup till chef för Office of Policy Analysis vid inrikesdepartementet. Han var dessutom knuten till tankesmedjorna Independent Institute och Cato Institute.

Även Storbritannien anammade som bekant dessa strömningar i och med att Margaret Thatcher kom till makten 1979.

Under 1980-talet växte liknande konservativa och libertarianska smedjor fram som svampar ur marken: George C Marshall Institute (1984), Heartland Institute (1984), Competitive Enterprise Institute (1984), Independent Institute (1986) och så vidare. Dessa tankesmedjor har också varit den huvudsakliga motorn i maskineriet i att ifrågasätta IPCC och den vedertagna vetenskapen bakom klimatförändringarna.

Mycket i denna värld tycks vara helt tvärtom jämfört med den gängse bilden av vad till exempel besvärande intressekonflikter innebär. Trumps administration ändrade EPA:s vetenskapliga råd i grunden och andelen industrianknutna experter fick en markant ökad andel av platserna. Det fanns långt gångna planer på att helt utesluta forskare som fått forskningsanslag från staten. Bland många tongivande nyliberala klimatdebattörer (långt ifrån alla dock) är det nämligen inte forskare knutna till näringslivet som har besvärande intressekonflikter utan de som är beroende av statens pengar.

Ja, man kan nog påstå att många av dessa organisationer utgjort miljörörelsens motpol i hart när varenda stor miljöfråga som existerat sedan 1980-talet. Det ska inte tolkas som att tankesmedjorna är en helt homogen massa med identiska åsikter. Inte heller som att de struntar i miljön. Men de har en helt annan värderingsgrund när det gäller risker och vilka åtgärder som kan rättfärdigas jämfört med miljörörelsen. Men kanske framförallt, de har i många fall haft helt olika uppfattningar om vad vetenskapen faktiskt säger. Och det skulle jag vilja påstå är ingen slump.

De marknadsliberala tankesmedjorna omsätter stora summor. Forskaren Robert Brulle gick igenom amerikanska skatteredovisningar för 91 organisationer som varit aktiva i att bestrida IPCC:s slutsatser. Mellan åren 2003 och 2010 hade de sammanlagt en årlig inkomst om 900 miljoner dollar.[4] En hel del av detta har kommit från oljeindustrin och konservativa stiftelser, men väldigt mycket kommer från anonyma finansiärer via konservativa stiftelser, så kallade dark money.

Och många är inte blyga med att de vill stöpa om hela samhällsstrukturen. I mitten på 1990-talet skrev vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation till och med en essä om hur det skulle gå till: Structure of Social Change:[5]

-Steg ett: donera pengar till universiteten för att skapa ”intellektuell råvara”.

-Steg två: donera pengar till tankesmedjor som processar ”råvaran” till en användbar form för att skapa opinion.

-Steg tre: donera pengar till ”gräsrotrörelser” som propagerar för en mindre stat och bantad statlig välfärd och liknande. Dessa agerar som säljarkår och för att få politiker att tro att det finns ett brett stöd hos allmänheten.[6]

Det finns naturligtvis miljardärer och filantroper på andra sidan åsiktstaketet som också vill förändra världen. Rockefeller Foundation donerar också stora pengar till USA:s kända universitet och ger bidrag till olika miljöprojekt och organisationer. De är likaså engagerade i klimatfrågan. Rockefeller hade också del i hur FN utformades efter andra världskriget och beskylls därför ofta för att ligga bakom FN:s klimatpanel – alltså i linje med vad exempelvis familjen Koch gör fast ”på andra sidan”. Är det så mycket bättre?

Det finns dock en stor skillnad här. Det är mycket väl dokumenterat hur många av de ovan nämnda tankesmedjorna i decennier gått på tvärs med en enorm mängd vetenskapliga studier. Det handlar inte om detaljer eller om att nyansera debatten utan ett systematiskt arbete för att förvilla med en tydlig, och dokumenterad, agenda. Där finns också mycket besvärande intressekonflikter då det till stor del finansierats av personer, företag och organisationer med stora ekonomiska intressen i frågan. Min bok Spelet om klimatet beskriver hur detta har gått till och naturligtvis finns det enormt mycket information att inhämta på andra håll om detta. Det blir mer om det i senare kapitel.

Men, påpekar vän av ordning, även de nämnda tankesmedjorna hänvisar ju till professorer och andra akademiker. Och marknadsliberaler är självklart inte onda människor som helt avsiktligt vill utplåna jordens djur och växtliv. De menar ju också att de har vetenskapen på sin sida. Hur går detta ihop?

Ja, det sätter fingret på den springande punkten i många andra stora miljödebatter och då särskilt klimatfrågan. Att miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor förespråkar olika lösningar är inte kruxet, det handlar om att de ofta har haft helt olika syn på om det ens existerar ett problem eller inte. Och att det har funnits meriterade akademiker som drivit de ”klimathotsskeptiska kampanjerna” har varit en helt avgörande faktor till att de blivit så framgångsrika.

Även detta går, åtminstone delvis, att spåra till 1970-talets reaktion mot den växande miljörörelsen. För det var inte bara i de ekonomiska och politiska kretsarna denna uppstod. Det var definitivt inte alla professorer som var nöjda med den ”larmande miljömedvetenheten”, dess undergångsretorik och vad som många uppfattade som ren teknikfientlighet.

Nästa kapitel ->

[1] Friedman, Milton, A Friedman doctrine‐- The Social Responsibility Of Business Is to Increase Its Profits, New York Times 1970-09-13 https://www.nytimes.com/1970/09/13/archives/a-friedman-doctrine-the-social-responsibility-of-business-is-to.html

[2] Stahl, Jason Right Moves: The Conservative Think Tank in American Political Culture Since 1945, 2016, ISBN: 978-1-4696-2787-8

[3] Edwards, Lee (1997). The Power of Ideas. Ottawa, Illinois: Jameson Books. pp. 41–68. ISBN 0-915463-77-6.

[4] Brulle, R.J. Institutionalizing delay: foundation funding and the creation of U.S. climate change counter-movement organizations. Climatic Change 122, 681–694 (2014). https://doi.org/10.1007/s10584-013-1018-7

[5] Lennon, The Koch network’s integrated strategy for social transformation, 2018-10-26, https://www.opensecrets.org/news/2018/10/the-koch-networks-integrated-strategy-for-social-transformation/  Kopia hittas här: https://kochdocs.org/2019/08/19/1996-structure-of-social-change-by-koch-industries-executive-vp-richard-fink/

[6] Felicity Lawrence, Rob Evans, David Pegg, Caelainn Barr and Pamela Duncan, How the right’s radical thinktanks reshaped the Conservative party, The Guardian 2019-11-29 https://www.theguardian.com/politics/2019/nov/29/rightwing-thinktank-conservative-boris-johnson-brexit-atlas-network

Kapitel 4 – Miljörörelsen vaknar – ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar.
Föregående kapitel.

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

Med tanke på allt som hände på miljöfronten under 1960-talet är det som sagt inget konstigt att människor ville göra något åt problemen. Och visst larmades det då om att mänskligheten stod på randen till att utrota sig själv, härvidlag ljuger inte tidigare nämnda Lomborg och andra debattörer. Många tongivande samhällsröster målade framtiden i mycket dystra färger.

Hans Palmstierna, docent i kemi och en av de mer inflytelserika miljödebattörerna på 1960-talet, gav 1967 ut boken Plundring, svält, förgiftning.[1] Han krävde att akuta åtgärder vidtogs innan ”timglaset runnit ut för mänskligheten”. Ett centralt tema på denna tid var att: ”hejda befolkningsökningen om människan skall överleva.” Tankegrunden bakom denna åsikt är inte svår att greppa, befolkningen hade ökat närmast exponentiellt. Så även konsumtionen av råvaror.

Det ledde i sin tur till samma enorma ökning av diverse utsläpp vars effekter nu började göra sig allt mer påminda. En fortsatt utveckling i samma takt skulle vara förödande menade personer som Palmstierna.

Tankebanor om att befolkningsökningen måste stoppas för att undvika en katastrof brukar ofta kallas malthusianism, uppkallat efter den brittiske prästen och statsvetaren Thomas Malthus. Hans teorier fick genomslag i början på 1800-talet och lever kvar i miljödebatten än idag, om än i något justerade ordalag.

Palmstierna målade dock inte allt i ett nattsvart mörker utan påpekade att problemen var lösbara och att en överdriven pessimism inte var till mycket hjälp. Hans bok nämnd ovan fick mycket uppmärksamhet i media vilket inkluderade inslag i dåtidens enda tevekanal.

Några forskare använde sig av en datamodell för att simulera en framtida utveckling med en exponentiell tillväxt av befolkning och förbrukning av råvaror och liknande. Hur de än försökte ändra parametrarna (teknikutveckling, kärnkraft, nya fynd av råvaror och så vidare) slutade det alltid förr eller senare med en kollaps av samhällsystemen med en drastisk försämrad välfärd som följd.

Resultatet presenterades i boken Tillväxtens gränser, utgiven av tankesmedjan Romklubben 1972. En bok som fick stor uppmärksamhet (och kritik) som jag återkommer till i senare kapitel.

En annan debattbok från den tiden var forskarantologin Människans villkor. Även den uppmärksammades i teve och inslaget inleddes med bilder på svältande barn från tredje världen med text som förkunnade: Världsbrand. Världssvält. Världsförgiftning. Allt ackompanjerat med en sjungen version av Gud som haver barnen kär.[2]

Internationellt såldes boken The Population bomb som gavs ut 1968 i ett par miljoner exemplar. Det var biologen Paul Ehrlich, senare professor vid Stanfords universitet, och hans fru Anne som skrev den. Även de slog larm om att vi stod inför en stundande katastrof om inget gjordes åt den exponentiellt ökande befolkningen, vilket i sin tur ledde till en ohållbar förbrukning av jordens resurser.

The Population bomb innehåller en del dramatiska ”spådomar”. Fyrtio år senare erkände Ehrlich själv att allt inte blev sanning.[3] Men ska man vara ärlig var det en hel del av Ehrlichs uttalanden som var rejält uppåt väggarna:

”Indien kan omöjligt föda tvåhundra miljoner fler människor 1980.”

”Den dag kan komma då världens överviktiga människor måste ge upp dieter, eftersom metabolisering av deras fettavlagringar kommer att leda till DDT-förgiftning. Men på den ljusa sidan är det klart att färre och färre människor i framtiden kommer att bli feta!”

Han lär också ha sagt: ”Om jag var en spelare skulle jag till och med satsa pengar på att England inte kommer att existera år 2000”[4]

I en essä från 1969 beskrev han hur en tänkbar framtid skulle se ut om inget gjordes åt utsläppen. Livet i haven skulle kollapsa, och runt 1977 skulle runt 50 miljoner människor dö i svält varje år. Den förväntade livslängden i USA skulle sjunka till fyrtiotvå år vid 1980 som ett resultat av cancerframkallande bekämpningsmedel. Befolkningen i USA skulle krascha och vara mindre än 23 miljoner människor 1999.[5]

Det är förstås tacksamma citat att använda i debatten om alarmism. Ehrlich vidhåller dock att huvudbudskapet i boken fortfarande är sant, att den takt som människan förbrukar jordens resursers och förstör naturen kommer få förödande effekter.

Och visst fick de här dystra framgångsprofetiorna stor plats i media. Ehrlich var med i flera radio- och teveprogram. exempelvis i tjugo avsnitt av den populära Johnny Carsons The Tonight Show. Likaså var han en populär föredragshållare.

Men man ska komma ihåg att de flesta (alla?) av Ehrlichs kända citat som sprids inte kommer från vad han publicerat i vetenskapliga publikationer där det krävs att man backar upp sina slutsatser med empiriska data. ”Att lyssna på forskningen” innebär inte att lyssna på en enskilds forskares åsikter. Inte heller att läsa in allt för mycket i en enskild vetenskaplig studie. Det kan vara väldigt svårt att hålla sig till, men det är ändå helt centralt i miljödebatten, oavsett i vilken åsiktskorridor man befinner sig i.

Men alla sjöng förstås inte med i denna undergångskör. Till exempel har Ehrlich fått äta upp en berömd vadslagning med ekonomiprofessorn Julian Simon – som befann sig långt ut på andra änden av debattspektrumet. Vadet gällde prisutvecklingen på fem olika råvaror mellan åren 1980 och 1990. Ehrlich menade att priset skulle öka eftersom överbefolkning och överkonsumtion skulle minska tillgången på dem. Han förlorade.

Ehrlich och en kollega kontrade och föreslog ett nytt vad om utvecklingen gällande femton miljöfaktorer som koldioxid och temperaturökning, fiske med mera. Simon antog inte vadet (han gick bort 1998).

Om Ehrlich var dystopisk vad det gällde befolkningsökningen var Simons syn ibland minst sagt optimistisk i överkant. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, där Simon var senior fellow, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”[6]

Det är detta tänkande som får Ehrlich, och andra, att tycka att vissa ekonomer inte förstått innebörden av exponentiell tillväxt (en procentuell tillväxt varje år leder till en allt mer accelererande takt). I sin bok The Population bomb skrev han att om befolkningsökningen skulle fortsätta i samma takt som den som rådde då, skulle jordens ”befolkning vara 60 miljoner miljarder vid år 2400 […] Poängen är: något kommer begränsa. Om inte vi, så naturen. Vårt ekosystem kan inte stödja vårt sätt att leva.”

Det är inget ovanligt att synen på miljöfrågor skär sig ordentligt mellan just biologer och ekonomer och det finns anledning att återkomma både Julian Simon och Cato Institute.

Nåväl, det var en avstickare. Bilden av att människan stod inför en stundande katastrof var definitivt närvarande under 1960 och 70-talen. U Thant, FN:s generalsekreterare, 1969:

”Jag vill inte verka överdramatisk, men jag kan bara dra slutsatsen från den information som är tillgänglig för mig som generalsekreterare, att FN:s medlemmar har kanske tio år kvar för att begrava sina uråldriga gräl och starta ett globalt partnerskap att stävja kapprustningen, att förbättra den mänskliga miljön, att hejda befolkningsexplosionen och att ge den nödvändiga skjutsen för utvecklingsinsatser. Om ett sådant globalt partnerskap inte skapas inom det kommande decenniet, så fruktar jag mycket att de problem jag har nämnt kommer att ha nått så häpnadsväckande proportioner att de kommer att ligga utanför vår kapacitet att kontrollera.[7]

Det fanns då, precis som det gör i klimatdebatten idag, även vissa som funderade på om ett demokratiskt styre verkligen var det bästa för att lösa de allvarliga problem världen stod inför.[8]

Med tanke på detta är det inte konstigt att de som vill kritisera den nutida klimatdebatten lyfter fram exempel på hur det kunde låta under denna tid. För vi gick ju bevisligen inte under. En aspekt som då brukar falla bort ur diskussionen är att saker och ting inte fortsatte som vanligt, många av problemen åtgärdades. Men, som jag snart ska ge exempel på, åstadkoms detta först efter en lång och hård kamp.

I samhällsdebatten är det ofta extrema röster som tränger genom nyhetssorlet. Det är lätt att angripa motståndarsidans mest verklighetsfrånvända uttalanden och få diskussionen att handla om detta. Men det råder inga tvivel om att det redan på 1970-talet fanns ett massivt vetenskapligt stöd för att det krävdes åtgärder om man ville undvika potentiellt allvarliga konsekvenser. Precis som det gör i klimatfrågan idag.

Det sporrade också ett allt större engagemang för att göra något åt problemen. Rachel Carsons bok Tyst vår från 1962 brukar anges som ett startskott för miljörörelsen. Det kan säkert stämma i den bemärkelsen att allmänheten då fick upp ögonen för riskerna med att sprida enorma mängder kemikalier i naturen. Likaså ledde opinionen till att USA:s dåvarande regering tillsatte flera utredningar i frågan. Men de gröna gräsrotsorganisationerna bildades många år senare.

David Larsson Heidenblad, docent i historia vid Lunds universitet, utnämner istället 22 april 1970 till födelsedatum för den amerikanska miljörörelsen.[9] Då arrangerades Earth Day för första gången och lockade uppskattningsvis tjugo miljoner amerikaner att delta.

Kända miljöorganisationer som Friends of the Earth (Jordens vänner) och Greenpeace bildades 1969 respektive 1971. 1970 lanserades ett europeiskt naturvårdsår och året därefter startade Gröna vågen-rörelsen i Sverige. Världsnaturfonden WWF startades 1971.

Men 1960-talet var en tid med många ansikten. Enorma landvinningar gjordes inom många områden med rejäla förbättringar i levnadsstandard och välstånd, åtminstone i våra delar av världen. Datorer utvecklades och USA:s astronauter landade på månen. Samtidigt rasade Vietnamkriget. Kapprustning och det kalla kriget var ett faktum som höll på att sluta i katastrof under Kubakrisen 1962. En rad olika gräsrotsrörelser bildades. Det handlade inte bara om miljön utan om kamp för medborgerliga rättigheter, kvinnors rättigheter, ursprungsbefolkningens rättigheter, arbetarnas rättigheter, orättvisorna mot svarta i USA, fredsrörelsen och så vidare.

Det var ur detta gytter som Greenpeace uppstod. Organisationen var en ganska spontant framvuxen rörelse bildad av ett hopkok av olika aktivister men uppkomsten kan härledas till en specifik händelse. 1971 tänkte USA provspränga en atombomb utanför Alaskas kust. Protesterna lät inte vänta på sig och en kampanj startades under namnet Don’t Make A Wave (starta ingen våg) som syftade på risken för att atombomben skulle orsaka en tsunami. Med hjälp av några av dåtidens kändisar, exempelvis Joni Mitchell, samlades pengar in till att ordna ett skepp som kunde segla till testplatsen utanför Alaska och därmed förhindra sprängningen. Båten döptes till Greenpeace. Och på den vägen är det.

Nämnda Palmstierna presenterade mycket vetenskaplig fakta i sin bok Plundring, svält, förgiftning men han var allt annat än politiskt neutral. Han samarbetade med Socialdemokraterna och ansåg att forskare, hans egna kollegor, ofta satt på två stolar och jobbade mer för industrins intressen än allmänhetens. Därmed gick de inte att lita på. Och han gav inte särskilt mycket för högerpartierna:

”Inget parti till höger om socialdemokratin skulle kunna lösa miljöfrågorna”.[10]

Även en mer radikal vänsterrörelse växte fram bland särskilt studenter och intellektuella under denna tid. Kravaller i Paris under den så kallade majrevolten 1968 brukar pekas ut som en startpunkt för denna vänstervåg som sedan drog över världen. Många tyckte till och med att västs samhälle skulle bli mer som i Kina och Sovjetunionen. En politiskt liberal och konservativ motrörelse var förstås oundviklig. Miljöfrågorna var bara en del av paketet.

Nästa kapitel ->

[1] Palmstierna, Hans, Plundring, svält, förgiftning (Stockholm: Rabén & Sjögren, 1967).

[2] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[3] Ehrlich, Ehrlich, The Population Bomb Revisited, The Electronic Journal of Sustainable Development (2009) 1(3) https://mahb.stanford.edu/wp-content/uploads/2012/08/2009_EhrlichPB-REVISIT-1.pdf

[4] Dixon, Bernard, In praise of prophets, New Scientist, 1971-09-16

[5] Ehrlich, “Eco-catastrophe,” Ramparts, 8 (1969), 24–28.

[6] Cato Policy Report, The State of Humanity: Steadily Improving, Vol. 17, No. 5, September / October 1995, P. 131, Cato Institute, Washington, D.C. https://www.cato.org/policy-report/september/october-1995/state-humanity-steadily-improving

[7] The Limits to Growth, 1972, https://www.clubofrome.org/publication/the-limits-to-growth/

[8] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[9] Larsson Heidenblad, David Den gröna vändningen, Nordic Academic Press 2021, ISBN 978-91-88909-73-2 (epdf)

[10], Namn att minnas – Hans Palmstierna, Svensk tidskrift 1971 https://www.svensktidskrift.se/namn-att-minnas-hans-palmstierna/

Kapitel 3 – FN-konferensen 1972 / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.
Föregående kapitel.

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Ovanstående miljöfrågor var alltså sådant som rullades upp vid tiden för FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Till det kan läggas en rad andra miljörelaterade problem:

1965. President Lyndon B Johnson fick en rapport från sina vetenskapliga rådgivare. Med stöd av tre dussin studier från 1950 och 60-talet påtalade de följande:

”Genom sin världsomspännande industriella civilisation genomför människan omedvetet ett enormt geofysiskt experiment. Inom några generationer bränner han de fossila bränslena som långsamt ackumulerats i jorden under de senaste 500 miljoner åren. […] Till år 2000 kommer ökningen av CO2 att vara nära 25 %. Detta kan vara tillräckligt för att producera mätbara och kanske markanta förändringar i klimatet. […]

”De klimatförändringar som kan orsakas av den ökade CO2-halten kan vara skadliga ur människors synvinkel.”

1967. Supertankern SS Torrey Canyon, nästan 300 meter långt, gick på grund utanför Cornwall på Storbritanniens västkust och började läcka olja. I ett försök att minska spillet försökte man sätta eld på lasten men misslyckades. Britterna kallade in militären och fällde till och med napalmbomber på fartyget för att få fart på branden. Men en miljökatastrof blev oundviklig när oljan några dagar senare når kusten.

1969. Floden Cuyahoga rinner genom Cleveland i Ohio, USA och ut i Erie, en de stora sjöarna mellan USA och Kanada. Den hamnade i fokus när floden bokstavligen började brinna. Längs floden låg nämligen en rad olika industrier som släppte ut mängder med kemikalier av vilka många bestod av olja och andra brandfarliga vätskor.

Det var egentligen en relativt liten brand som snabbt var under kontroll, inte ens lokalmedia slog upp det stort. Händelsen hamnade dock i rikstäckande Time Magazine och National Geographic. Men eftersom det inte fanns några bilder från den aktuella händelsen publicerade de en bild från 1952 då floden hade brunnit rejält. Det hela blev något av en symbol för den växande miljörörelsen och den miserabla kondition landets miljö befann sig i.

För även om just den här branden förstorades upp var det förstås anmärkningsvärt att floden var så förorenad att den fattade eld. Men det var inget nytt, det hade hänt gång efter annan allt sedan 1800-talet. Och det fanns flera andra floder i USA där situationen var likartad.

1969. Ett missöde på en oljerigg utanför södra Kaliforniens kust ledde till ett enormt utsläpp av olja och gas, det största på sin tid i USA. En stor del av kusten drabbades och tusentals fåglar dog. Olyckan fick ett mycket stort genomslag i media och är en av anledningarna till att Gaylord Nelson året därefter anordnade Earth Day för första gången. Det uppskattas att tjugo miljoner amerikaner deltog.

1970. Två fartyg kolliderade utanför Vaxholm. Hundratals ton olja läckte ut och drabbade en tre mil lång kuststräcka.

1970. Fångsterna av flera fiskarter i Lake Ontario hade minskat hundrafalt, eller till och med tusenfalt för några arter, på bara några decennier på grund av föroreningar.[1]

1970. Syrehalten i Östersjön hade sjunkit dramatiskt och på sina håll var bottnarna helt syrelösa.[2]

Och så där kan man fortsätta. Energi från fossila källor har onekligen varit en enormt viktig faktor för vårt växande välstånd. Det är också ett faktum att konstgödsling, som tog riktig fart på 1950-talet gav en rejäl boost för böndernas skördar. Men läckaget av fosfor och kväve orsakade övergödning av sjöar som började bli ett rejält problem på 1960-talet.

Likaså var det uppenbart att den närmast okontrollerade spridningen av enorma mängder beständiga kemikalier som nu hittades överallt inte var hållbar. Användningen av bly, kvicksilver och en mängd andra råvaror hade ökat exponentiellt och det syntes många och allvarliga tecken på att naturen inte mådde bra.

Så nej, det saknades verkligen inte anledningar till att världens länder via FN ansåg det vara lämpligt att starta ett internationellt samarbete runt dessa frågor. Allt annat än en folkrörelse som krävde åtgärder hade snarare varit konstigt.

Konferensen var fokuserad på att dra upp riktlinjer på hur ett samarbete skulle fungera, vilken inriktning det skulle ha men ledde inte till några konkreta åtgärdsplaner för något specifikt miljöproblem. Utfallet blev att länderna kom överens om 26 principer (The Stockholm Declaration) som placerade miljöfrågor i främsta rummet för internationella angelägenheter. Det var uttalat att detta inte skulle hindra utveckling, varken ekonomisk eller social, men man ville starta en dialog mellan industriländer och utvecklingsländer om kopplingen mellan ekonomisk tillväxt, förorening av luft, vatten och människors välbefinnande runt om i världen.

Man kom också överens om en handlingsplan uppdelad på tre områden:

(a) Global Environmental Assessment Program (en bevakningsplan)
(b) Ledning av miljöverksamhet
(c) Internationella åtgärder för att stödja bedömnings- och förvaltningsaktiviteter

Detta mynnade i sin tur ut i 109 rekommendationer. Och inte minst blev det starten på United Nations Environment Programme (UNEP).

Man kan förstås ha olika uppfattningar om utformning och omfattning, men det var uppenbart att det fanns ett brådskande behov att skapa ett internationellt samarbetsforum för dessa frågor– allt annat är populism i mina ögon.

Men även om de flesta insåg att det fanns miljöproblem, fanns politiska aspekter av detta som inte mottogs väl av alla. Många reagerade starkt på att FN i sin rapport från mötet använde laddade ord som befolkningsexplosion och likaså inkluderade en rekommendation om att kärnvapen skulle avskaffas. Det var som hämtat ur åsiktsprogrammen från den växande miljörörelsen och den politiska vänstern.

Nästa kapitel ->

[1] Referens given i Limts To Growth: A. M. Beeton. Statement on Pollution and Eutrophicatlon of the Great l.JJkes, The University of Wisconsin Center lor Great Lakes Studies Special Report #11 (1970).

[2] Referens given i Limts To Growth: Stig H. Fonsellus, ” Stagnant Sea,” Environment, July/August 1970

Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Det är, som nämndes i föregående kapitel, relativt vanligt att höra att miljölarm har överdrivits i alla tider. Ett uppenbart bevis är förstås att de spådda undergångarna har uteblivit. I dessa sammanhang hamnar inte sällan miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor i luven på varandra. Naturligtvis inte för att någon av dem avsiktligt vill förstöra jorden vi lever på, men när det gäller miljöproblem har de ofta vitt skilda meningar om hur problemen löses på bästa sätt.

Men även om det kan vara frustrerande är det helt normalt att det finns olika åsikter i en fungerande demokrati. Mer problematiskt är att dessa grupper påfallande ofta har olika uppfattning om vad vetenskapen egentligen säger om miljöhoten och hur allvarliga de är. Likaså tycks de ha olika åsikter om hur miljöförbättringar faktiskt har kommit till stånd historiskt sett, vilket i sin tur förstås påverkar hur man vill definiera och angripa problemen bakom klimatförändringarna.

Johan Norberg är en känd svensk liberal debattör som tidigare har jobbat hos Timbro. Han är även senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Utifrån en undersökning gjord av Demoskop skrev han 2005 essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro.[1] Han inledde med ett citat från Stephen Schneider, en känd miljödebattör och tillika professor i biologi:

”[För att kunna rädda miljön] måste vi få ett brett stöd och fånga allmänhetens uppmärksamhet. Det förutsätter naturligtvis mängder av mediebevakning. Därför måste vi kunna erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och hålla igen med våra eventuella tvivel … Var och en av oss måste hitta den rätta balansen mellan slagkraftighet och ärlighet.”

Det låter cyniskt och en aning skrämmande. Men även detta citat är taget ur sitt sammanhang. Och det har missbrukats av många genom åren, exempelvis av ekonomiprofessorn Julian Simon, en tongivande libertariansk debattör i dessa frågor som jag återkommer till i senare kapitel. Schneiders citat kommer från en intervju 1989 och lät så här i sin helhet:

”Å ena sidan är vi som vetenskapsmän etiskt bundna till den vetenskapliga metoden, och lovar i själva verket att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat – vilket innebär att vi måste inkludera alla tvivel, varningar, om och men. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan också människor. Och som de flesta andra vill vi se världen som en bättre plats, vilket i detta sammanhang översätts till vårt arbete med att minska risken för potentiellt katastrofala klimatförändringar.

För att göra det behöver vi få ett brett stöd för att fånga allmänhetens uppfattning. Det innebär naturligtvis att man får massor av mediabevakning. Så vi måste bjuda på skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och inte nämna några tvivel vi kan ha. Denna ”dubbla etiska bindning” som vi ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad den rätta balansen är mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas att det betyder att vara både och.”[2]

Det är måhända inte så elegant uttryckt men det Schneider försöker förklara är alltså hur svårt det kan vara att på kort tid förklara komplexa problem med potentiellt allvarliga konsekvenser. Jag är övertygad om att alla som varit i denna situation förstår vad Schneider menar, och han påpekar också att han hoppas att det inte leder till osakliga överdrifter. I själva verket argumenterar han alltså tvärtemot det Norberg försöker påskina.

Norberg sammanfattade i sin essä också många miljöliberalers historiebeskrivning:

”Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat. Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Beskrivningen går lite hand i hand med det budskap Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa, trollband oss med i sina föreläsningar om att världens tillstånd var betydligt bättre än vad nyhetsflödet fick oss att tro.

Det är förstås viktig information att ta till sig när man hör alla undergångsscenarier. Norbergs beskrivning är ju i det stora hela rätt träffande också. Men det är i mina ögon ändå lite väl rosenskimrande beskrivningar av verkligheten. Och det saknas en rejäl pusselbit. Nämligen hur det har gått till när allt har blivit bättre på miljöområdet. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan för att agera eller inte.

I alla komplexa frågor går det att hitta överdrifter och extremer. – från båda läger. Ibland behöver man också ställa sig frågan vilka som egentligen har varit de värsta alarmisterna i dessa debatter.

Men innan man förlöjligar FN:s miljöprogram med hjälp av ett tidningsurklipp, som beskrivits i inledningen, är det en nödvändighet att veta hur situationen såg ut vid tiden för konferensen i Stockholm 1972. DN:s artikel med Strongs alarmistiska uttalande är förstås utmärkt ammunition i en miljödebatt, men att använda liknande uttalanden som bevis för att det då inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren och skär populism.

Dilution is the solution to pollution.

Det kan idag vara svårt att förstå hur aningslöst kemikalier och utsläpp hanterades långt in på 1960 och 70-talen. En glimt från dåtiden kan man se i en instruktionsfilm om sjövett från svenska myndigheter 1964. I den visas hur man ska paketera sitt skräp innan man med hjälp av stenar sänker ner det i havet, detta för att förhindra att skräpet hamnar på stränderna.

Devisen syns det inte, finns det inte tycktes gälla. Bara man spädde ut gifterna i oändligheterna av hav och atmosfär eliminerades riskerna.  Man dumpade exempelvis stora mängder industriavfall i Östersjön helt lagligt, bland annat vid Landsortsdjupet där halterna av föroreningar fortfarande är höga. Men det var långt ifrån den enda platsen där detta har skett. Utanför Sundsvall ska uppemot 23 000 tunnor med kemiskt avfall, varav tonvis med kvicksilver, ha dumpats. Miljölagstiftningen kom först 1969 men just den här dumpningsplatsen låg på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. En del av dessa tunnor håller nu på att rosta sönder.[3]

Det var också under 1960-talet flera av våra mest kända miljöproblem började uppenbara sig.

2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser

Hösten 1943 drabbades Los Angeles av en svårartad smog som nästan helt skymde solen. Tjugo år senare rapporterades 212 dagar då smogen i staden var så pass omfattande att ögonen irriterades.

1952 beräknas tusentals ha dött när London drabbades av samma sak. Likaså var New York under november 1966 belägrat av den hälsoskadliga dimman under tre dagar. En studie kom fram till att 168 personer dog och mängder andra fick andningsproblem. Staden hade drabbats flera gånger tidigare och det gällde de flesta, om inte alla, stora städer i USA.

Länge lades skulden enbart på fabriker och koleldning. Röken syntes ju från alla skorstenar och man började bland annat förlänga dessa för att bättre sprida ut utsläppen. Men problemen fortsatte. Arie Haagen-Smit, professor i biokemi, kunde snart visa att solljus fick oförbrända kolväten och kväveoxider från bilavgaser att reagera och bilda hälsofarligt ozon som sticker i ögon och hals.[4] Bilindustrin kritiserade hypotesen och tyckte inte att bevisen höll. De ifrågasatte sambandet långt efter det att forskare inom akademin mer eller mindre ansåg det vara vedertagen fakta.[5]

I USA ökade trycket på biltillverkarna att få ner utsläppen men i praktiken hände inte mycket. Det blev känt att några av de större bilbolagen i USA slutit ett avtal med varandra där de lovat att inte konkurrera inom detta område och att eventuella förbättringar skulle lanseras samtidigt. De skulle även systematiskt ha köpt andra företags patent för att hindra att nya lösningar nådde marknaden. Det skulle finnas tillgänglig teknik som bilbolagen valt att inte installera. Det var i alla fall vad åklagaren hävdade när amerikanska myndigheter 1969 stämde American Motors, Chrysler, Ford, och General Motors, tillsammans med lobbygruppen Automobile Manufacturers Association (AMA). De anklagades för att under sexton år (1953–1969) ha konspirerat för att fördröja utsläppsminskade åtgärder. Ett rättsfall som fick smeknamnet The smog conspiracy.

AMA:s advokater förhandlande intensivt med justitiedepartementet och till slut kom de fram till en utomrättslig uppgörelse. Det innebar att ingen skulle behöva erkänna någon skuld och att allt utredningsmaterial hemligstämplades.

Men trots protester införde Nixon i alla fall Clean Air Act 1970 där utsläppen reglerades. Flera regleringar skulle följa.

Blytillsatser i bensin hade börjat användas redan på 1920-talet för att avhjälpa en del tekniska problem (se kapitel 8.1). Ethyl Corporation, det vill säga tillverkarna, bedyrade att användningen inte medförde några risker för allmänheten. Detta trots att det varit känt i evigheter att bly kan vara hälsoskadligt.

1965 visade geologen Pattersons resultat att användningen av bly i bensin hade ökat människors exponering för bly dramatiskt. Han ansåg att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd. Industrin kritiserade detta hårt och kämpade emot regleringar som beskrivs i kapitel 8.1.

2:2 Kvicksilver

Redan på 1800-talet användes oorganiska kvicksilverföreningar för att bekämpa svampangrepp på böndernas utsäde. Men utvecklingen gick snabbt framåt och på 1930-talet fanns produkter där den aktiva beståndsdelen bestod av kvicksilver kopplat till korta organiska molekyler (”kolkedjor”). I Sverige togs medlet Panogen i bruk 1938 och bönder i andra länder tog snart efter då medlet visade sig fungera utomordentligt bra. Det skulle visa sig ödesdigert.

I Sverige noterades under 1950-talet att många fågelpopulationer började minska i antal. Det gällde särskilt fröätande fåglar i odlingslandskapen. Många individer uppträdde märkligt, de tappade koordinationsförmågan och slutade äta. Likaså syntes rovfåglar som inte längre kunde flyga. Allt fler hittades döda. Det var dock först 1958 man i forskarvärlden började misstänka att metylkvicksilver kunde vara orsaken.

Analys av fjädrar från uppstoppade fåglar på muséer visade att kvicksilverhalterna i många arter sakta hade börjat stiga sedan början på 1940-talet. Det var också då man började använda dessa bekämpningsmedel.

Det var dock inte bara fåglar som drabbades. I fattigare länder rapporterades även om hundratals mänskliga dödsfall orsakat av kvicksilverförgiftning som kunde härledas till betning av utsäde.

Kvicksilver användes även inom en lång rad kemiska processer i industrin. Flera tragedier orsakade av utsläpp utspelade sig under den här tiden. En av de mest kända inträffade i Japan 1956 och gav upphov till vad som kommit att kallas Minamatasjukan. Symptomen är ataxi (svårt att kontrollera rörelser), domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn, nedsatt hörsel och svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död inom några veckor från de första symptomen. Många drabbades och ett par tusen har konstaterats dött i följderna i Japan.

Svenska forskare visade att oorganiskt kvicksilver från industriutsläpp kunde omvandlas till metylkvicksilver i sjöars bottensediment. Detta tas sedan upp i skaldjur och fiskar och förs vidare i näringskedjan. Det var vad som hade hänt i Minamata. Det innebar också att gamla utsläpp av oorganiska kvicksilverföreningar, som visserligen var problematiska i sig, kunde omvandlas till än mer giftiga föroreningar och utgöra ett hot under mycket lång tid då kvicksilver är ett grundämne som inte bryts ner.

Användandet av kvicksilver hade stadigt ökat under 1960-talet och man kunde nu konstatera att det var vida spritt i naturen. Tonvis blev blev dumpat även i Sverige.

2:3 Det mystiska miljögiftet

1964 fick Sören Jensen, kemist vid Stockholms universitet, i uppdrag att ta reda på hur exponerade människor och vilda djur var för olika klorerade föroreningar, och då särskilt DDT och dess nedbrytningsprodukter.[6] Men han stötte snart på problem. Okända föroreningar störde analyserna.

Prover från gäddor samlades in och visade på en klar gradient där de från landets södra delar innehöll högre halter av de okända föroreningarna än de från norr. Likaså kunde han visa att föroreningarna fanns i högre halter ju högre upp i näringskedjan man kom. Han tog prov från sin fru och barn och föroreningarna hittades även där.

Misstankarna om att det var artefakter eller nedbrytningsprodukter från någon av alla de nya klorerade bekämpningsmedel som användes då fick han snart stryka. På Nationalhistoriska muséet fanns bevarade havsörnar ända från 1800-talet och efter analys av fjäderprover kunde han se att föroreningarna fanns från tiden innan DDT och liknande klorerade bekämpningsmedel hade börjat användas.

Men han kom inte längre än så. Det fanns då inte någon analys som kunde ta honom vidare. Det skulle ta två år innan gåtan fick sin lösning. En död havsörn hittades i Stockholms skärgård med extremt höga halter av föroreningarna. Han analyserade prover med hjälp av senaste versionen av så kallad GC-MS-teknik.

Det visade sig vara polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB. Det stod snart klart hur enormt spridda de var i miljön, även på avlägsna platser som polarområdena. Och att de hade väldigt negativa effekter på faunan.

Det som gjort kemikalierna så användbara i en uppsjö av applikationer var också det som gjorde dem så problematiska. De är väldigt stabila och bryts inte ner i naturen. Än idag finns de kvar, mer än fyrtio år efter förbuden.

Många incidenter inträffade med PCB och liknande ämnen under denna tid. Mest känt är nog vad som kallas Yushō – oljesjukan i Japan 1968.[7] Läckage från utrustning kontaminerade risolja och tusentals människor insjuknade. Miljontals kycklingar avled när de också fick i sig av oljan.

2:4 Pesticider och andra kemikalier

I början på 1900-talet togs väldiga utvecklingskliv inom allt som hade med kemi att göra. Man kom exempelvis på att om man reagerade ”restkemikalier” från oljeraffinaderier med klor eller brom fick de nya och fantastiska egenskaper. PCB är ett sådant exempel, men det finns ett otal andra.

Klorerade organiska föreningar blev också vanliga som nya bekämpningsmedel. DDT är utan tvekan det mest kända exemplet. De flesta tänker säkert på malariabekämpning men de största mängderna DDT användes som bekämpningsmedel i jord- och skogsbruk.

Under 1950-talet formligen exploderade användningen av dessa ämnen och det tycktes inte finnas några problem. Skördarna växte, böndernas liv underlättades och farliga sjukdomar som malaria försvann på många platser. Men mörka moln hopade sig vid horisonten.

Man upptäckte att insekter utvecklade resistens. Fåglar fick tunnare ägg och klarade inte att reproducera sig. Maskätande fåglar dog i skakande konvulsioner efter besprutning med DDT. ”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i floden Miramichi, USA, efter det att skogen besprutats med DDT. Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Bara för att ta några exempel. (Läs mer om DDT i kapitel 6:4.)

Det blev också känt att även DDT och dess nedbrytningsprodukter hittades nästan överallt, även långt, långt ifrån ställen där medlet användes. Som i pingviner på Antarktis. Och DDT var inte det enda bekämpningsmedlet som användes i hejdlösa mängder. Hela samhällen dränktes nästan bokstavligt talat av medlen via flygbesprutning.

En uppmärksammad händelse inträffade 1963 i Smarden i Storbritannien. Fluoroacetamide från en fabrik hade släppts ut i vattendrag som boskap drack ur. Många av djuren dog och ett omfattande saneringsarbete krävdes. Hundratals ton kontaminerad jord lastades i tunnor med cement och sänktes i havet som brukligt var på den tiden.

2:5 Surt regn

I takt med att industrialiseringen sköt fart gjorde förstås utsläppen från de fossila bränslena detsamma. Fram till 1970 ökade de i princip exponentiellt.

Effekterna av svavelutsläppen i trakterna runt Manchester hade dokumenterats av Robert Angus Smith redan i mitten på 1800-talet. I en bok från 1872 myntade han termen surt regn, baserat på att utsläppen innehöll svaveldioxid som reagerade med vatten och bildade svavelsyra som kunde fräta sönder marmorstatyer.

I början på 1900-talet hade fångsterna av lax minskat i Norge och 1927 la en norsk professor, Knut Dahl, fram en hypotes att det kunde bero på försurning av ytvatten. En annan norrman, Alf Dannevig, beskrev i en artikel från 1959 hur vattendragens pH kunde påverkas av nederbörden.[8] En kanadensisk forskare, Eville Gorham, kunde via fältstudier mellan åren 1955 och 1963 också kartlägga sambandet mellan utsläppen och försurning i naturen. Detta fick dock inget större genomslag, varken hos deras forskarkollegor eller hos politiker och allmänhet.

I Sverige studerade forskaren Svante Odén situationen i Skandinavien. Hans data visade att nederbörden hade blivit rejält mycket surare vilket också påverkade miljön. Han menade att utsläppen i huvudsak kom från industrin i Europa.

1967 skrev han en artikel i Dagens Nyheter där han beskrev detta och den fick enorm uppmärksamhet. Inte minst för att han så tydligt beskrev att utsläppen hade en problematik som spände långt över landsgränser. De skandinaviska länderna kunde inte själva göra något åt de utsläpp som tung industri i Europa orsakade.

Det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning[9]. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid.

Svenska och norska politiker började driva denna fråga hårt och många anser att Odéns artikel var en starkt bidragande faktor till att FN:s miljöprogram startade i och med Stockholmskonferensen 1972.

Nästa kapitel ->

[1] Norberg, Johan, Rubriker som gör oss rädda, Timbro, oktober 2005 ISBN 91-7566-593-X https://timbro.se/app/uploads/2017/01/917566593x.pdf

[2] Schneider, Stephen, Don’t Bet All Environmental Changes Will Be Beneficial, APS News, 1996, volume 5 number 8 https://www.aps.org/publications/apsnews/199608/environmental.cfm

[3] Kema Nord dumpade flest gifttunnor, Sundsvalls tidning, 2006-08-31 https://www.st.nu/2006-08-31/kema-nord-dumpade-flest-gifttunnor

[4] Haagen-Smit, Industrial and Engineering Chemistry, Vol. 44, No. 6, 1952 https://web.archive.org/web/20170308044020/https://pdfs.semanticscholar.org/1f18/64424a52955b607781d45f007ed8fd1b8002.pdf

[5] Smith, D, Fifty Years of Clearing the Skies, Caltech, 2013-04-25 https://www.caltech.edu/about/news/fifty-years-clearing-skies-39248 ; Bonner, A Biographical Memoir Arie J. Haagen-Smit, National Academy of Sciences 1989 https://authors.library.caltech.edu/114590/1/haagen-smit-arie.pdf

[6] Jensen, Sören The PCB Story, Ambio, Vol. 1, No. 4 (Sep., 1972), pp. 123-131

[7] Yoshimura T. Yusho in Japan. Ind Health. 2003 Jul;41(3):139-48. doi: 10.2486/indhealth.41.139. PMID: 12916743

[8] Dannevig A. Influence of precipitation on river acidity and fish populations. Jeger og Fisker. 1959;3:116–118; Grennfelt P, Engleryd A, Forsius M, Hov Ø, Rodhe H, Cowling E. Acid rain and air pollution: 50 years of progress in environmental science and policy. Ambio. 2020 Apr;49(4):849-864. doi: 10.1007/s13280-019-01244-4

[9] Se referenser i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: Erik Degerman, Erik Petersson och Björn Bergquist, Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten, ISBN 978-91-87025-96-9 https://www.havochvatten.se/download/18.2daa1277152c4afdb30da92/1455092993769/rapport-2015-23-kalk-elfiske.pdf

Kapitel 1 – En katastrofal debatt / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”

Citatet sägs komma ifrån John Houghton, professor i atmosfärskemi och huvudredaktör för IPCC:s tre första rapporter. Har FN:s klimatpanel överdrivit sitt budskap bara för att få uppmärksamhet? Det vore kanske inte första gången? Larmen om människans undergång har ljudit höga genom åren. Skogsdöd, ozonhål, istid och allt vad det har varit. Och nu klimatförändringarna -­ alla skräckscenarios moder som någon har kallat det.

När FN:s miljöprogram UNEP bildades i och med en konferens i Stockholm 1972 utropades just katastrof av mötets generalsekreterare Maurice Strong. Och att det var ont om tid. Max tio år. Ändå har vi det i många avseenden nu bättre än någonsin tidigare.

Bild 1.1 Klipp från Dagens Nyheter 15 januari 1972.

1989 löd en rubrik i Associated Press: ”FN förutspår katastrof om inte den globala uppvärmning kontrolleras.” I brödtexten kunde man läsa att en FN-tjänsteman uppskattade att vi hade tio år på oss.[1]

2018 var det forskaren Johan Rockströms tur. En rubrik i Aftonbladet proklamerade: ”Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar.”[2]

Är klimatlarmen bara uppblåst retorik för att skapa uppmärksamhet? För att forskare vill ha mer forskningsanslag? Går det verkligen att ta larmen på allvar? Det frågade sig Janerik Larsson på Svenska Dagbladets ledarsida 2019:

”Larmen om planetens nära förestående undergång är inget nytt. I FN-systemet har de varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. […] Likheterna mellan 1972 och 2019 är påtagliga.”[3]

Och Janerik Larsson är inte ensam, nätet svämmar över av liknande kommentarer där det sägs att klimatlarmen är överdrivna, precis som miljölarmen varit i alla tider. Inför 50-årsjubiléet av Stockholmskonferensen skrev exempelvis den danske debattören Bjørn Lomborg en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken 50 år av falsk miljöpanik. Han listade en rad olika exempel där han menar att miljörörelsen ropat varg helt i onödan medan positiva miljötrender inte fått någon uppmärksamhet alls:

”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[4]

Med det vill han visa att detsamma gäller för klimatalarmismen. Argumenten låter övertygande men stämmer de verkligen?

Den som ger sig in i klimatdebatten kommer snart upptäcka att den kan vara riktigt lömsk och dessutom genomsyrad av ideologi. Och det gäller varenda stor miljöfråga som debatterats sedan 1960-talet.

Min egen fascination för klimatdebatten tog sin början när jag märkte hur övertygande ”skeptikernas” argument kunde låta. De framförs trots allt även av personer med professorstitel och man behöver inte alls vara korkad för att undra vad som är sant eller falskt. Men jag tror att de flesta inte har en aning om hur omfattande och systematiskt desinformationsarbetet mot IPCC och deras slutsatser har varit genom åren. Visst finns det ”alarmistiska” uttalanden och påståenden som med rätta kan kritiseras för att inte ha stöd i forskningen, men många gånger bygger dessa anklagelser på rena falsarier. Det kan exemplifieras med bakgrunden till de exempel som nämnts ovan.

Har John Houghtons sagt att ”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”? En journalist på brittiska The Independent undrade om det verkligen kunde stämma.[5] Houghton meddelade att han aldrig har sagt detta och att innebörden var raka motsatsen till vad han själv ansåg vara riktigt. Men en Googlesökning på citatet gav ändå över åtta miljoner träffar.

Få av de som använt Houghtons påstådda citat anger varifrån de hade fått uppgifterna. Första gången det nämns verkar vara 2006 i en kolumn i en australiensisk tidning skriven av journalisten Piers Akermanen. Han är en kontroversiell högerorienterad ”klimathotsskeptiker.” I kolumnen recenserade han den då nyutgivna Sternrapporten, en ekonomisk rapport som redovisade att klimatförändringarna skulle medföra stora kostnader framöver. Akermanen skrev:

”Den här alarmistiska vinklingen stank av idioti, ormolja och missriktad evangeliepredikan, men var i linje med den som antogs av IPCC:s första ordförande, Sir John Houghton, som producerade IPCC:s tre första rapporter 1990, 1995 och 2001 och skrev i sin bok Global Warming, The Complete Briefing, 1994: ’Om vi inte utropar katastrof kommer ingen att lyssna.’

Jag skulle tro att de flesta kända ”klimahotsskeptiker” någon gång har använt citatet på ett eller annat sätt. Bara det att Houghtons bok innehåller inget sådant citat. Akermanen medgav efter påtryckningar att han inte kunde hitta källan till det han påstod. Men han kontrade senare med ett annat citat från en intervju med Houghton:

”Om vi vill ha en bra miljöpolitik i framtiden måste vi ha en katastrof.”

Det var visserligen ett korrekt citat men han hade utelämnat meningarna efteråt som löd:

”Det är som med säkerhet i kollektivtrafiken. Det enda sättet människor kommer att agera är om det har inträffat en olycka.”[6]

Det handlade alltså om ett resonemang utifrån en fråga om vad han trodde skulle krävas för att åtgärder skulle vidtas för att få ner utsläppen. Inte att en katastrof skulle fabriceras. Jag är övertygad om att alla som vill kan förstå hans resonemang, men om man har bestämt sig för att missförstå så har man.

Och Rockströms uttalande om att vi bara har tio år på oss då?

Han påstod inte att jorden kommer gå under inom tio år om inget görs. Han syftade på att om utsläppen fortsätter i dåvarande takt tar det tio år tills det att ”utsläppsbudgeten” går ut för att hålla temperaturen under 1,5 °C vid år 2100. Det finns stora osäkerheter och så vidare men man behöver ju inte göra sig dum och låtsas missförstå vad han faktiskt säger – för det är rätt uppenbart. Men det kräver förstås att man läser mer än bara rubriken.

Och Janerik Larsson? Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv. Han verkar överlag inte särskilt imponerad av IPCC. Efter deras senaste rapport 2021 delade Larsson på Twitter en länk till bloggen Klimatupplysningen som länge har varit Sveriges nav i att ifrågasätta IPCC och vedertagen klimatvetenskap. Rubriken på inlägget var Klimatpanelens rapport är ett ovetenskapligt hafsverk ­ – ett ganska anmärkningsvärt påstående.

Kritiken i Klimatupplysningens inlägg är hämtad från en nära trettiosidig rapport från organisationen Clintel. De som bemödar sig med att kontrollera källor och påståenden i rapporten finner att den är full av körsbärsplockade data och hänvisningar till diverse bloggar istället för vetenskapliga studier.[7] Det förekommer dessutom uppenbara, och kontrollerbara, lögner. De påstår till exempel helt felaktigt att IPCC har ignorerat en specifik studie från forskaren Richard Lindzen. Likaså att en annan studie skulle visa att Arktis var 1–2°C varmare under större delen av senaste årtusendet än vad det är nu, vilket studien inte alls gör.

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och hur rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå. Sakta men säkert har gränser för vad som kan ifrågasättas förflyttats.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett par kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Ett problem med överdrivet ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp vilket sällan leder debatter och förståelse framåt (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktsstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag när delar av den politiska högern gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort den till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget. I kommande kapitel vill jag också skildra hur enormt stor påverkan enstaka meriterade akademiker haft på denna utveckling – och har än idag.

Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar för framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva. Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”? Uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar denna bok.

Låt oss ta det från början. Hur blev det så här, och vart är vi egentligen på väg?

Nästa:
DEL I : MÖRKA MOLN
Kapitel 2: Den stundande undergången

[1] Ej namngiven U.N. Predicts Disaster if Global Warming Not Checked, Associated Press (AP) 1989-06-20 https://apnews.com/article/bd45c372caf118ec99964ea547880cd0

[2] Jeppson, Jonathan, Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar, Aftonbladet 2018-10-08 https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/1k9m9K/rockstrom-om-nya-klimatrapporten-vi-har-mindre-an-10-ar-kvar

[3] Larsson, Janerik, Tio år till katastrofen, SvD Ledare, 2019-05-16 https://www.svd.se/a/Ad0Qqx/tio-ar-till-katastrofen

[4] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik

[5] Connor, Steve, Fabricated quote used to discredit climate scientist, The Independent 2010-02-10 https://www.independent.co.uk/climate-change/news/fabricated-quote-used-to-discredit-climate-scientist-1894552.html

[6] Holmes, Jonathan, Malice, misquotes and Media Watch, ABC News, 2010-02-10 https://www.abc.net.au/news/2010-02-22/malice-misquotes-and-media-watch/339508

[7] Min blogg 21 jan 2022, Om Clintels IPCC-kritik och titlars magi, https://mathsnilsson.se/2022/01/21/om-clintels-ipcc-kritik-och-titlars-magi/

”Vi har tio år på oss!” – Innehållsförteckning med länkar

Den Av Mathsi Uncategorized32 kommentarer

Här är innehållsförteckningen till mina nya ”bok” Vi har tio år på oss!* Klicka på respektive rubrik för att ta er till det aktuella kapitlet. Lägger ut kapitlen efterhand (målet är ett nytt varje dag). Länkarna aktiveras i takt med att jag postat dem på bloggen.

Kanske en dum idé det här men vi testar väl det här formatet bara för skojs skull. Men kanske framförallt för att inget förlag var intresserat att ge ut det och det är väl synd att det ligger och möglar på min dator. Jag tycker förstås själv att ämnet är aktuellt och att det borde läsas av mååånga 😉 för att förstå varför vi hamnat där vi är idag.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

DEL I: MÖRKA MOLN

Kapitel 2: Den stundande undergången
    2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser
    2:2 Kvicksilver
    2:3 Det mystiska miljögiftet
    2:4 Pesticider och andra kemikalier
    2:5 Surt regn

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

Kapitel 6: Akademiker reagerar mot miljörörelsen
        6:1 Fysiker och miljövetenskap
        6:2 Sanningssägarna
        6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon
        6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs
    7:1 Blytillsatserna i bensin – USA
    7:2 Blytillsatser i bensin – Europa

Kapitel 8: Surt regn – och miljörörelsens överdrifter

Kapitel 9: Hålet i skyn

DEL III: ALLA SKRÄMSELSCENARIOS MODER

Kapitel 10: Your government is fucking this thing up!
        10:1 Aktivister i kostym

Kapitel 11: Klimatdebatten i Sverige
    11:1 Högernationalistiska vindar
    11:2 Kulturkriget och att flytta gränser
        11:2:1 Att kritisera klimatdebattörer
        11:2:2 Kritiken mot nyhetsmedia
        11:2:3 Havsnivåerna
        11:2:4 Att tålmodigt diskutera
        11:2:5 Fokus stämmer av kunskapsläget
        11:2:6 Larmen om en istid
        11:2:7 En konservativ rörelse i fritt fall?

Kapitel 12 Extremväder
    12:1 Bjørn Lomborg och extremväder
        12:1:1 Lomborg om klimatrelaterade dödsfall
        12:1:2 Lomborg om mark- och skogsbränder
12:2 Orsaken bakom extremväder – Attribution studies

Kapitel 13: Ekonomiska modeller

Kapitel 14: Miljörörelsen och Ryssland

DEL IV: FALLGROPAR

Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier
    15:1 Överfiske
    15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Kapitel 16: Astroturfing – Att fejka folkvilja

DEL V: AVRUNDNING OCH EN ÄNDLÖS DEBATT

Kapitel 17: Tillväxtens gränser

Kapitel 18: Parallella verkligheter?
    18:1 Ideologi
    18:2 Pengar?
    18:3 Bekräftelse och grupptillhörighet
    18:4 En rullande snöboll?

Kapitel 19: Uteblivna undergångar?

Ny bok – Vi har tio år på oss! – läs den här, gratis ;)

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och att rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Om detta handlar Vi har tio år på oss!

Titeln syftar på de larm som ideligen uppstår i miljödebatter. Ingen sida går fri från överdrifter men det innebär inte nödvändigtvis att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Ett problem med ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp, vilket sällan leder till ökad förståelse (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till att FN bildade sitt miljöprogram UNEP i och med deras första miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag. Det är knappast en slump att vi är där vi är i denna debatt.

Delar av den politiska högern vägrar fortfarande att acceptera IPCC:s slutsatser och har gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Personer som Jordan Peterson med miljontals följare ser till att denna strid i allra högsta grad hålls vid liv än idag.

Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort frågan till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget.

I boken skildrar jag också hur enstaka meriterade akademiker haft en enorm inverkan på denna utveckling – och har än idag. Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar inför framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva.

Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”, uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar min nya bok*:

Vi har tio år på oss! Ideologi och alarmism i en infekterad miljö- och klimatdebatt.

Och den läses här på bloggen. Jag kommer lägga ut kapitel för kapitel (så om du vill undvika spamning kanske du ska avfölja…). Kanske en galen idé, men vi testar väl formatet bara för skojs skull 🙂 (inte omöjligt att jag avslutar med att ladda upp en pdf).

Ni hittar innehållsförteckning med klickbara länkar till respektive kapitel här .

Sprid gärna.

*bok och bok förresten, se det som ett manus vars öde tyvärr inte var att bli en färdig bok när den blev stor … Eller varför inte som en pre-print, vilket i akademins värld är en artikel som ännu inte är granskad och officiellt publicerad, men som författaren själv anser håller tillräcklig kvalitet för att göras offentlig och läsas (men nej, min bok är ingen vetenskaplig publikation på det sättet). Jag tycker ju (förstås) att det är ett angeläget ämne.

Svar på några frågor angående denna ”bokutgivning” och tankar om mitt fortsatta engagemang i denna fråga.

Varför publicera här på bloggen?

Det beror självklart på att jag är tystad av den djupa staten, cancelled av förlagen, mulad av korrekthetspolisen. Stå upp för mig!

Nej, självklart inte. Det var snarare vad jag förväntade mig faktiskt.

Den enkla sanningen är att inget av de tillfrågade förlagen ville ge ut mitt manus även om ett förlag gjorde ett ordentligt övervägande och bifogade en utförlig motivering, med följande slutsats:

”Summa summarum: nej tack just nu, tyvärr. Fast med ett visst vankelmod och en dito tvekan, som Du märker.”

Till skillnad från vad folk i allmänhet kanske tror, så är det få klimatböcker som säljer bra i Sverige (det finns säkert undantag men jag har hört samma från tre olika förlag). Det blir knappast bättre om författaren är okänd som jag, att det redan finns ganska många klimatböcker på marknaden, varav min egen Spelet om klimatet är en (jag konkurrerar med mig själv så att säga).

Sen tycker jag förstås att det är tråkigt att man lägger ner så mycket tid på något ganska få är intresserade av att läsa. Men det är ju självvalt. Och jag har haft kul under tiden. I alla fall ganska ofta, när jag väl kommit igång.

Så varför skrev jag då boken om jag i princip räknade med att inte bli utgiven?

Det var för det första inte tänkt att bli en bok. Det började med att jag ville göra någon typ av sammanfattning och ”avslut” på det jag bloggat om under de senaste fem-sex åren. Men som så ofta förr med saker jag sätter igång med: det blir något helt annat än vad det var tänkt. Jag tycker ju förstås det är kul att skriva och gräva i sådant här när jag väl kommer igång. Och så klart att jag innerst inne hoppades…

En del av innehållet i Vi har tio år på oss! kommer förstås att kännas igen från mina bloggposter och mina böcker Spelet om klimatet och Tvivel. (Min första fråga till en kompis som läste första draften var om jag skrivit Spelet om klimatet på nytt? Han svarade nej 🙂 ) Jag tycker själv att även om det är inom samma ämne, lyfter den nya boken andra dimensioner än det jag skrivit om tidigare.

Jag har som sagt följt klimatdebatten länge, men anledningen till att jag började blogga mer aktivt och regelbundet var att frågan i och med Greta Thunbergs protest till slut fick mer uppmärksamhet i media. Som jag uppfattade det kastade sig då också diverse nya proffstyckare och politiker in i debatten – det var ju ett dukat bord av polariserande åsikter och ett färdigställt paket att utnyttja. Men allt de gjorde var att köra konstgjord andning på gamla trötta ”skeptiska” argument som blivit motbevisade sedan + 10 år sedan. Jag kände då ett behov att bemöta det.

Och det har varit kul. Lite av ett äventyr att efter utgivningen av Spelet om klimatet vara med i både TV4 (Nyhetsmorgon) och SVT (Aktuellt samt Politik i bokhyllan) med mera.

Men, som alla förr eller senare kommer inse när man håller på med att bemöta klimatvetenskapliga myter: till slut vevar man bara samma gamla skiva. Runt, runt. Det är faktiskt inte särskilt mycket nytt som dyker upp. Jag har ärligt talat tröttnat. Det tar väldigt mycket tid. Information om vetenskapen, liksom faktakontroller, är dessutom numera betydligt mer lättillgängliga än tidigare. Och de som inte köper IPCC:s slutsatser idag, lär väl knappast göra det i framtiden heller.

Tycker också att det tär att alltid befinna sig i någon sorts konflikt på sociala medier. Det gör något med en inombords. Man liksom dras till skitkastningen oavsett om man vill det eller inte. Det märktes inte minst på Twitter (som på många sätt var ett fantastiskt forum där man kunde ha direktkontakt med journalister, forskare, politiker och så vidare).

Och Musk har gjort det sämre på alla tänkbara sätt. Alla tidigare försök att begränsa desinformation har avsiktligt lyfts bort och X är numera ett lekrum fyllt av antisemitism, klimatförnekelse och högerextrema figurer. I skrivandes stund har exempelvis Musk släppt in mytomanen och uppviglaren Alex Jones (spred bland annat konspirationen att skolmassakern i Sandy Hook var påhittad) och de höll mysstund ihop:

Det känns som att min ”bok” Vi har tio år på oss! blir en bra avrundning på mitt bloggande… Men jag kommer säkerligen följa debatten och även i fortsättningen skriva inlägg när det kokar över. Jag ska snart vara med i en dokumentärpodd och bidrar gärna där det behövs med föredrag och dylikt.

(Och det svänga snabbt i min värld – undrar ibland om jag är manodepressiv light 😉 )

Publicera i egen regi?

Visst är det ett alternativ. Jag har ju gjort det tidigare och tyckte då det var kul att fixa fram allt som ska till för att få ett manus till en tryckt bok. Men det tar tid, kostar pengar och kräver lust och energi. Tid har jag väl, men inte energin och lusten att göra det igen. Inte just nu i alla fall. Sådant måste kännas kul om det ska vara någon mening med jobbet.

Så, nu var det slut på offerkoftandet. Läs boken vettja, gratis är gott 🙂

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel hittar du här: Vi har tio år på oss!

ARC conference: No, you can’t trust Lomborg’s numbers

Den Av Mathsi Uncategorized17 kommentarer

The Alliance for Responsible Citizenship (ARC) is a new conservative (Christian) initiative from Jordan B Peterson and others. They recently kicked off with a sold out conference to which many parliamentarians were invited. Two speakers, well known in the climate debate, attended: Michael Shellenberg and Bjørn Lomborg. Here follows some comments and often used examples (deaths resp. wildfires) to why you simply can’t take anything Lomborg says for a fact without double checking his sources.

Danish Bjørn Lomborg runs the think tank Copehagen Consensus Center and he is arguably one of the most energetic climate debaters out there. His motto Climate change is real but it is not the end of the world, is a good selling point. And while it is true, he often downplays the risks in absurdum and supports his views with dubious statistics.

One should know that his views are based on that he thinks the most cost-effective goal to aim for year 2100 is 3.75°C (picture below is from his ”peer reviewed paper” published 2020).

In this clip from his ARC-talk, he claims that 500 000 people died ”each and every year ”during the 1920s due to climate related causes.

It may be a ”Freudian slip” that his graph did not appear on the screen on stage as he usually does not care whether his numbers are taken out of context or not … But those following Lomborg’s adventures cannot have missed it – he really knows how to hammer in messages (have a look at his Facebook account, don’t know how many times he posted this graph):

You will also find this statement in his ”peer reviewed paper”:  ”… reducing global deaths from climate-related disaster from almost half a million people each year to less than 20,000 per year in the 2010s–a reduction of 96%.”

Many have bought this message, including our Swedish self-claimed libertarian, Henrik Jönsson (who, by the way, appearantly blocked me on Twitter …):

So, is it true? Did half a million people die every year in weather related causes in the 1920s? No.

The numbers are extremely influenced by single catastrophes. Lomborg has simply averaged the numbers from each decade and then pretends that these deaths tolls were occuring each and every year. It clearly did not:

The database (EM-DAT) that Lomborg took his data from, have information starting from year 1900, but he chose to start from 1920 (also true for his 2020-paper). Of course he is well aware of this, here’s a picture from his Facebook-account in 2015:

He then got the relevant question why he averaged over decades. He replied that it otherwise adds too much noise. But by averaging, he is actually erasing the obvious causations of the high numbers i.e., single disasterous events. It is a flat out lie that ”500 000 people died each and every year due to climate related causes”!

Also, a large number of these deaths can be explained by war, famine and other political actions that made the consequences of the weather disasters far worse. I have commented on some of these before (Swedish).

Do you think it’s a coincidence that he chose refering to deaths during the 1920s? Why not 1910s? Well, if he had, there would not be much of a difference from today’s figures and his talking point would vanish into thin air (below, rough numbers taken from World in data, earthquakes excluded – same source as Lomborg use EM-DAT):

He also got the question why the number was so low in the 1910s. He replied: ”It is a good question, and I’m not sure anyone has a convincing, single explanation. Then he gives the explanation (single events have a huge impact) but ”the 1910s look under-served” – without a shred of evidence. Why not claiming that the 1920s were ”over-served”?

This has caused so much stir that those managing the EM-DAT-database felt obliged to comment on the issue (2022 Disasters in numbers | PreventionWeb). They also pointed out how single events affects the trends dramatically. If the 50 biggest are removed the trend looks completely different:

They conclude: ”In summary, it is impossible to draw conclusions about the underlying causes of the century-long trend in disaster mortality based on EM-DAT numbers alone.”

I haven’t found any sensible person that protest against the fact that fewer people die today due to weather related causes than in the early 1900s. But the claim that deaths gone down by 96% simply doesn’t hold. It is neither a good argument for downplaying the risks with extreme weather events. Death is not the only endpoint.

Data source: EM-DAT, CRED / UCLouvain (2023) 

Does this matter? Deaths have gone down, what’s the big deal?

Well, this must be seen in the light that Lomborg repeatedly cherry picks and takes things out of context to suit his narrative (”it’s not a big deal”). Even though he is being told that figures can’t be used the way he does (from the scientists who prooduced the data), he keeps pushing them as hard facts. (See examples in 
Nature, 
Union of Concerned Scientists,
The Economic Journal,
International Journal of Hygiene and Environmental Health,
Scientific American,Debunking Lomborg,
the Climate-Change Skeptic (newsweek.com),
A critical review of Bjorn Lomborg’s ‘Cool It’ » Yale Climate Connections,
Climate cost study authors accuse Bjørn Lomborg of misinterpreting results | Graham Readfearn | The Guardian
RealClimate: Bjørn Lomborg, just a scientist with a different opinion?
Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims.

… just to mention a few examples, you’ll find more on this blog (in Swedish though)).

Despite this, I haven’t seen him backing away from any figure or any statement. Never.

Fire in the hole

Wildfires – another thing that will never die in the climate debate. Let’s start with Michael Shellenberger’s claim in his ARC-talk: Nasa found that wildfires are burning far less areals now than before. And of course, it’s also one of Lomborg’s vivid talking points:

Well, it is true. IPCC even confirms it in their latest report. And the crux?

Shellenberg and Lomborg’s claim is misleading as it does not show what’s really going on. Most of the decline is namely in the grasslands in Africa due to changes in agricultural practices (fewer intentionally set fires for example), settlements et cetera. It has little to do with climate.

But wildfires are increasing in intensity, severity, size and duration, especially in the boreal zone. For example:

Of course, the issue is complex and I have not heard one scientist claiming that climate change is the only culprit here. Listen to scientists:
– interview with Stefan Doerr, professor of wildland fire science
– statement from Liz Hoy, NASA climate and wildfire expert
Thread on Twitter:

And there are other widely circulated arguments regarding wildfires. When burned area in the USA is discussed, the official version looks like this with an obvious increasing trend. :

But the data is starting with year 1983. Are they hiding information (as is widley claimed out there in the vastness of the internet)?

Lomborg is apparantly arguing in that direction. The picture below is again taken from his ”peer reviewed paper”. It shows area burned each year in the USA from 1926 to now (small staples) as well as estimated decadal data back to 1900. He states:

”Thus, if anything, while climate change might be increasing burn risks, it does so from a very modest level, compared to historical data.”

.

Lomborg did include a little footnote though, which starts: ”Some have tried to contend that this early burn data should not be used, because they may be less fact-checked” – with a link to Carbon Brief. They interviewed Randy Eardley at the National Interagency Fire Center (NIFC), who compiles the fire data, and he claims that the data from early years are unreliable and should not be compared with later data as is. This was also stated on the NIFC website at the time when Lomborg took the data for his article:

”The National Interagency Coordination Center at NIFC compiles annual wildland fire statistics for federal and state agencies. This information is provided through Situation Reports, which have been in use for several decades. Prior to 1983, sources of these figures are not known, or cannot be confirmed, and were not derived from the current situation reporting process. As a result the figures prior to 1983 should not be compared to later data.”

NIFC has now removed the all data before 1983 from their website. Unsurprisingly, this led to conspiracy accusations.

Lomborg did obviously not care about these warnings. In his article-footnote he argues against Randy Eardley and insists that Eardly’s argument is an opinion which is unsupported by data. According to Lomborg, data has been reported (which is true) and can, and should, therefore be used as is.

But it is not only an opinion from NIFC. Here’s a paper describing why one should use the numbers with caution:

  • Karen C. Short, Sources and implications of bias and uncertainty in a century of US wildfire activity data, International Journal of Wildland Fire 2015 http://dx.doi.org/10.1071/WF14190

There have been many institutions involved in the wildfire reporting and no standard routines existed. Double reporting of areals is very likely (examples given in article). Policies have changed dramatically during this time. There was also an enormous change in the areas included in the reporting over time, intentional fires was included in the data back then, but this is not longer the case.

”Millions of hectares of intentional burning in the south-eastern US are included as part of the annual estimates of wildfire activity on unprotected lands for several early decades of the USFS annual summary reports. It is inappropriate to compare, for example, the early total area burned estimates, which factor in ‘prescribed fire’, with the statistics in later USFS reports, which omit it”

And so on.

Lomborg continues and claims that other respected scientists have used the figures as is before him. Probably true, but when I checked one of his references:

  • Littell, J.S., McKenzie, D., Peterson, D.L. and Westerling, A.L. (2009), Climate and wildfire area burned in western U.S. ecoprovinces, 1916–2003. Ecological Applications, 19: 1003-1021. https://doi.org/10.1890/07-1183.1

It showed that they did not use the figures as is! They tried to adjust for the known reporting biases and published the following graph (actually from Politifact, who used data from the paper):

Litell et al also called for caution: ”The results presented here are based on a fire area database that has no verification early in the 20th century. The observations are summarized in agency reports and must therefore be considered estimates.”

But Lomborg will likely never change, if there are available figures that fits the picture Lomborg wants to paint, he will use them even though the expertise says it it cannot be used in that way. For instance, take a look at the text under the figure 12 above:

”(Reynolds and Pierson 1941, Table 4) indicates that fire consumed even more of the US forests in the 19th century.”

Well, it’s a paper about saw timber resources in the US between 1630-1930 and here’s table 4:

Note the unit ”billion board feet”. Yes, American units are ridiculous (sorry, but it is true 😉 ) but this is a volume whereas acre/hectare (as used above) is area. Really don’t know how Lomborg did when he compared them…

Right after this Lomborg presents another creative graph:

Fig. 13. Million homes in high wildfire risk zones from 1940–2050. Data from 1940–2010 is from (Strader 2018, 557) and covers homes in medium to very high fire risk zones in the entire Western US. Data for 2010–2050 comes from (Mann et al., 2014, 447) and is a BAU growth projection of homes in California within very high fire hazard severity zone. Notice the different scales for Western US on the left and California on the right.

He really puts two completly different things (Entire Western US vs only California) in the same line! Incredible.

I could go on, but I think Brian C. O’Neill (earth system scientist ) summarized it very well in his review of Lomborg’s book Cool It!:

”Think of it this way: Bjorn Lomborg is like the Oliver Stone of climate change. He has written a book that sets out to support a certain point of view, and, unless you are an expert, you will never know which facts are correct and appropriately used and which are not. You might not be aware that large (and crucial) chunks of the story are skipped altogether. But like a Stone movie, it is a well-told tale and raises some questions that are worth thinking about.”

Thus, of course Lomborg sometimes lifts justified criticism and facts, but you never know what could be trusted or not, and skepticism should be mandated. Unfortunately, some editorial boards seems to have given up on even slightest editorial work. Just as an example, almost exactly one year ago Lomborg wrote an op-ed in one of Swedens’s biggest newspaper SvD. Apart for the things described above he also wrote:

”Ten years ago, environmentalists loudly proclaimed that Australia’s magnificent Great Barrier Reef was on the verge of extinction, as a result of climate change bleaching.”

The link under ”loudly” goes to … tada … a scientific paper. He calls the scientists behind an almost 30 year-long scientific surveillance program for being loud-voiced environmentalists! Please, read the abstract yourself, it does not say what Lomborg claims it does.

Anything goes.

And speaking of patronizing environmentalists: I know this post is already way too long, but I will add a comment on Shellenbergs ARC-speech as well:

Of course, heckling of Greta Thunberg is included. ”We can all go vegan to save the planet,” he says, pauses and grins at the audience.

A little later, Shellenberg takes on the role of amateur psychologist and gives Thunberg a diagnosis. Not the Asperger we all know of, but Cluster B histrionic personality disorder.

”It used to be called hysterical, but it was considered sexist…”

That is, he says, the diagnosis of a narcissistic person who constantly seeks attention, has difficulty controlling emotions, has strong opinions but no facts to back them up, and is easily influenced by others.

Yes, you, Michael Shellenberg, that’s a description that probably fits better with several tone-setting gentlemen at the ARC conference than with Greta Thunberg.

This is true slander (is it even legal?) but not especially surprising (even though the conference called for more ”Christianity” in our lifes… Go figure). It’s a well documented fact that right-wing groups and right wing media has targetted Greta Thunberg for a long time.

But it doesn’t stop there.

Of course, not only Greta, the entire climate movement must be ridiculed as is customary. Shellenberg wants to lead in proof that their engagment is just a substitute for losing their Christian faith. Because when you have done that, you inevitably end up believing in anything. If we don’t have a god to believe in, we will invent one.

And who are the new gods? There are apparently three big ones: climate change, race and gender. Hello, culture war!

”With the climate, you get a new external authority” [he refers to the UN and the IPCC] and the scientists are the new priests. He notes:

”I wish it wasn’t so stupid… but it’s just Greta Thunberg with a really bad religion.”

I also wish it wasn’t this stupid.

He obviously means that there is nothing in what countless researchers say.

Sorry, but I just can’t take people like this seriously.

Sorry Swedish readers (if you came this far) – you’ve likely read this before if you follow the blog (was bored and started to write a post and like always I couldn’t stop 🙂 ). But then again, everyone writing about the climate debate will end up repeating himself as there are few new arguments introduced…

”Your government is fucking this thing up!”

Den Av Mathsi Klimat, SamhälleLämna en kommentar

Citatet i rubriken kommer från Birgitta Dahl 1989, dåvarande socialdemokratisk miljöminister. Det var ett svar på frågan hur det gick under nattmanglingar vid ett möte i nederländska Noordwijk. De förhandlade om ett avtal för att begränsa CO2-utsläppen och USA satte sig på tvären, vilket var frukten av en av de mer tydliga aktionerna i att medvetet sprida felaktiga tvivel om det vetenskapliga kunskapsläget.

Kom att tänka på detta efter ha läst ett inlägg på Twitter som la hela skulden på miljörörelsen för nuvarande prekära läge vad det gäller CO2-utsläppen. Hej kärnkraftsdebatten™. Som om kärnkraft skulle ha ersatt världens fossilkraft om det bara inte vore för miljörörelsen.

(Ja, jag tycker också det är märklig och olyckligt att Tyskland i nuvarande läge väljer att lägga ner fungerande kärnkraftverk, men den debatten känns helt urspårad – precis som exakt alla frågor verkar göra inom bråkdelen av en sekund numera.)

Vid tiden då IPCC bildades 1988 var enigheten i att agera för att begränsa klimatförändringarna stor över hela det politiska spektrumet. George Bush gick till och med till val på just den saken:

”Those who think we are powerless to do anything about the greenhouse effect forget about the White House effect.”

Men det fanns förstås de som tyckte annorlunda. Dels var (är) det enormt stora pengar inblandade, inte bara inom oljeindustrin i sig självt utan även inom den finansiella industrin, två giganter som förstås levde (lever) i symbios. Det fanns (finns) också en stark ideologisk övertygelse hos vissa att begränsa myndigheternas makt. De skulle (ska) ge fan i att blanda sig i den fria marknaden. Det fanns likaså också en del osäkerheter i forskningen, som det alltid gör. Vissa valde att aktivt att förstärka denna in absurdum.

Tankesmedjan George C Marshall Institute startades 1984 av tre mycket framgångsrika fysiker: Robert Jastrow, William Nierenberg, och Frederick Seitz (se Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap” – Maths Nilsson, författare). 1989 drog de igång sitt Global Warming Program (nej, de var inte klimatforskare) och hävdade själva att de lyckades övertyga Bushadministrationen om att deras syn på klimatförändringarna och dess orsaker var den riktiga.

Mötet i Noordwijk 1989 var tänkt i att resultera i ett internationellt avtal som skulle frysa/minska utsläppen. Men när miljöministrarna kom dit för att sätta sina kråkor på avtalet satte sig alltså USA på tvären på order ifrån John Sununu, Bushs chief of staff (fick senare avgå på grund av att ha använt militärens jetplan privat och låtit skattebetalarna betala hans privata semesterresor).

New York Times: ”Bromley, at the urging of John Sununu and with the acquiescence of Britain, Japan and the Soviet Union, had forced the conference to abandon the commitment to freeze emissions. The final statement noted only that “many” nations supported stabilizing emissions — but did not indicate which nations or at what emissions level. And with that, a decade of excruciating, painful, exhilarating progress turned to air.”

Så USA påverkade Storbritannien, Japan och Sovjetunionen med resultat att det inte ens blev en tummetott av avtalet. Hur det gick till? En hint får man genom att läsa en av Marshall Institutes (GMI) rapporter från 1991, Global warming: What does the science tell us?

Där menar de att dåtidens klimatforskare inte kunde redovisa hållbara bevis för koldioxidens roll i uppvärmningen. De visade en graf från en av forskaren James Hansens artiklar från 1981, som enligt GMI visade att växthuseffekten inte kunde förklara temperaturökningarna:

I själva verket hade körsbärsplockat en graf som bekräftade det GMI ville visa. I själva verket såg det ut så här i Hansens m fl:s artikel:

GMI hade alltså plockat ut den översta grafen, men skippade de efterföljande där den sammantagna effekten från olika parametrar redovisas. Som synes kunde de, tvärtemot vad GMI hävdade, förklara den observerade temperaturen relativt bra. Det är faktiskt helt otänkbart att tre så framstående akademiker bara skulle ha råkat missa detta.

(Hansens modell hade naturligtvis sina brister och osäkerheter, men faktum är att den håller ganska bra än idag.)

GMI påstod vidare att en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären enbart skulle ge en grads ökning av den globala medeltemperaturen:

”… an increase equivalent to a 100% rise in the concentration of carbon dioxide over today’s CO2 level should produce a temperature rise of approximately 1-C.”

Det gick helt på tvärs med vad klimatforskare redan då visat i den så kallade Charneyrapporten 1979 och flera efterföljande rapporter. I princip varenda detalj i GMI:s rapport har visat sig vara felaktig.

Ja, och på denna väg fortsatte det och håller på än idag. Som jag påpekat många gånger visar det hur ett litet antal akademiker (oftast inte själva verksamma inom klimatforskning) påverkat hur situationen ser ut idag.