Jahopp, skrivarkursen är över. Gått upp till o jobba 80% igen. JAG VET. Tyck synd om mig 🙂
Helt allvarligt är det en otrolig skillnad, imponerad över dem som orkar med att skriva och jobba heltid och dessutom har familj…
Men första redigeringsrundan är på g även om det går långsamt… Min fanskara börjar bli närgången nu, stirrar ut mig från balkongen utanför skrivbordet 😉
Läste Svala Firus, psykolog på Arbetsförmedlingen, debattartikel om hur passiva och nonchalanta unga arbetslösa kan vara idag när det gäller att söka jobb. Blev lika upprörd och förbannad som alla andra förmodar jag. Bortskämda glin som räknar med att andra ska lösa deras problem. Tar inget ansvar. Typ.
För det är ju det man får lära sig, eller hur? Att man ska vara ärlig, reko och arbetsvillig. Ta eget ansvar och inte leva på andras pengar.
Hmm. Eller?
Nyss läckta dokument (”Luxleaks”) visar hur företag som lever på marginalerna (som Google och Ikea) anstränger sig till det yttersta för att komma undan skatt i sina hemländer. När EU nu vill ställa några frågor vägrar de att dyka upp. Vääldigt mycket nu, livspussel och allt det där får man förmoda. Stackars.
En rapport från Global Financial Integrity visar att storbolagens skattefiffel drabbar fattiga utvecklingsländer ännu hårdare, så till den grad att för varje investerad dollar försvinner det dubbla i skatte- och kapitalflykt ut ur landet. En trend som accelererar allt snabbare.
Amerikanska storbolag håller utländska vinster om 16 000 miljarder för att slippa skatt. EU-bolag 1000 miljarder euro. Och man förstår dem, att staten har mage! Sno aktieägarnas pengar som de arbetat ihop i sitt anletes svett. Skandal!
Här hemma tycker några av Sveriges rikaste män (ja, män) att det är självklart att aktieägarna ska betala deras flygturer, semesterstuga och hobbyjaktverksamhet, förlåt representation, och blir mäkta förvånade och irriterade över att det finns dem som inte tycker det är lika självklart. Det är ju så det fungerar överallt, kommenterar Sverker Martin Löf. Ja, eller hur Sverker? De där, vad hette det nu, etikgrejerna företagen utbildar sin personal i är ju inget man egentligen applicerar, det är PR. Hm, etik. Konstigt ord det där, gammalmodigt och högtravande på något sätt.
Och vår käre f d jordbruksminister Eskil Erlandsson fick också vara med på ett hörn. Åka på bjudresa till Tyskland med dom stora pojkarna, lyxjaga och få smisk på stjärten på adligt manér. Han vill förstås göra rätt för sig och betala. Åtminstone efter SvD kommer på honom.
Banker som räddats ur konkursens gap med hjälp av skattepengar drar nu in astronomiska summor i vinst men staten får ändå betala större delen av den stabilitetsfond som inrättats inför nästa kris. Ja, för vi vet ju alla att den kommer, men vi fortsätter ändå som vanligt. Tillväxt. Exponentiellt ska det vara. Inget som fungerar i verkligheten men det är ju tanken som räknas. Och det vet man ju, att de som klagar på systemet är kommunister. Usch. Klart man måste rigga med valutakurser och sånt för aktieägarna ska få sin beskärda del.
Näringslivstopparna kräver att vi inte ska vara dumma mot Saudiarabien. Det handlar ju om pengar. Och jobben. Att Exportkontrollrådet konstaterat att det bröt mot lagen redan 2008 spelade liksom ingen roll. Alliansen tänkte stoppa det redan då men Calle Bildt såg till att det ändrades efter herr Wallenberg hötte med fingret så det där etikordet skakade ner i papperskorgen. Då som nu.
För att starta gruvor i Sverige krävs i princip ingenting. Ingen kontrollerar någonting. (Tips till er lata ungdomar kanske?) Det kan räcka med att företaget har en soliditet på ett par procent, att vara inblandad i fiffel och båg inom samma verksamhet är inga problem, Annie Lööf delar ut tillstånd ändå. Jobblinjen ni vet. Pengar. Och staten betalar så gärna för att städa upp när de ansvariga försvinner ur bild. Hundratals miljoner.
Svartjobb kostar svenska staten 133 miljarder kronor varje år. Bidragsfusket en tredjedel av det.
Postkodslotteriet gömmer undan vd-bonus. Hoppsan, vad synd att det blev fel i årsredovisningen. Det var inte meningen. Och det är ju så svårt, det där med hel och halvtid för konsulterna som debiterar Arbetsförmedlingen för att hjälpa arbetslösa, det var heller inte meningen.
Och ungdomar, ni tittar väl på hur mamma och pappa uppför sig på nätet och pratar om dem som inte tycker rätt. Eller hur man beter sig i trafiken. Föräldrar bränner förbi skolor i sextio knyck efter att ha lämnat sitt barn. Vadå trettio, jag har ju bråttom! Använda blinkis, vaffö då, jag vet väl böveln när jag ska svänga ändå.
Och du vet väl om att om du är du blyg och inte gillar att vara i centrum i skolan så är du allvarligt sjuk och måste ändra på dig. Ta plats!
Sepp Blatter och FIFA… äh, jag orkar inte mer…
Men okejdå, när vi ändå är inne på det, herr-fotbolls-VM är rena kavalkaden i skådespeleri och fuskande. Mångmiljonärspelarnas kommentarer om sitt eget ansvar: Öh, domar’n dömer!
Så ungdomar, skärp er! Bry er om, ta ansvar, kräv inte att någon annan ska lösa dina problem. Hur svårt kan det vara!? Jag kan inte begripa var ni fått er låga moral ifrån. Det måste vara datorspelens fel!
Äh, det är någon annans problem, kolla en fågel:
Satte mig att skriva efter vi hade varit på fotboll i fredags kväll. Actionscener. Då smäller det till utanför. Upprepade gånger. Tänket att det måste vara smällare. Går ändå ut på balkongen, en bil drar iväg lite väl snabbt (men det är ju inte första gången det händer). Sen verkar allt vara lugnt. Går in och fortsätter skriva.
Igår fick jag veta att det var ett mordförsök… På riktigt. Lite scary. Här. Precis utanför. Fan, känns lite som Stephen Kings suveräna roman Duma Key (det han målar blir verklighet, typ).
Hm, får bli love & Money i nästa kapitel 😉
Då var det budgetpresentation och dags för den tillhörande klagosången. Och man hade lika väl kunnat skriva kommentarerna i förväg, allt känns ganska förutsägbart. Carola Lemne (vd Svenskt Näringsliv) tweetade:
”Det är endast när företag och företagsamma människor får goda förutsättningar och vågar ta risk att anställa fler som jobben kommer”
Jag frågar mig vad denna floskel egentligen innebär? Nej, jag är varken ironisk eller cynisk, jag är nyfiken på riktigt. I min värld kommer jobben när man har något att producera/erbjuda som folk är beredd att betala för.
Jobbdebatten verkar nu mest handla om att Sverige måste skaffa sig en massa låglönejobb för att säkra framtiden. Det är möjligt, jag har ingen aning, men tycker nog att det låter naivt. Sverige har i hög grad levt på att ligga i forskningsfronten och ha starka företag inom ”högteknologin”. Men det är ett område som håller på att raseras i en allt högre takt. Om något borde väl det göra oss oroliga? Inte bristen på låglönejobb där vi ändå måste subventionera människor för att överleva . Eller?
(och Svenskt Näringslivs hot om att det kommer bli färre telefonförsäljare, känns, med all respekt, bara befriande…).
Lyssnar man på Svenskt Näringsliv och liberala politiker är Sverige i det närmaste kommunistiskt och helt omöjligt att driva företag i.
I verkligheten rankar Världsbanken oss som nummer 14 av 189 ekonomier vad det gäller att göra affärer i. ”Higher than the average G7 and OECD high-income rankings” (men det har försämrats sedan 2009 trots alla liberaliseringar som införts på senare tid…).
Vi kanske inte startar lika många företag som andra länder men är å andra sidan helt outstanding vad det gäller överlevnadsgrad av dem som startas (från ekonomifakta.se).
År 2013 var börsbolagens nettovinst 330 Mdr kr. Det motsvarar en årlig ökning om 9% per år sedan 1980 enligt docent Adri De Ridder. Den del av vinsten som går till aktieutdelningarna är bland de allra högsta i världen. Det är faktiskt så att både nettovinsterna och aktieutdelningarna har ökat 3 ggr snabbare än lönerna sedan 1980.
De Ridder konstaterar: ”Svenska företag har således en högre utdelningsandel vilket innebär en uppenbar risk för att företagen tvingas hålla tillbaka på sina investeringsplaner, produktutveckling, marknadssatsningar etc”
Vi har ett alldeles fantastiskt system för att hjälpa folk med nya idéer att förverkliga dem via Almi/Start-Up och allt vad det heter. Jag har själv tagit del av det (jag må vara kreativ men är en usel entreprenör så det är inte statens fel att jag inte gjort mer av det…).
Klart som attan att det kan göras bättre. Regler och procedurer kan förenklas. Absolut. Men det betyder faktiskt inget alls om det inte finns pengar till att starta upp ett företag med. Någon som vill investera. Eller kanske låna ut.
Men det blir allt svårare för innovationsföretag att hitta finansiärer. De privata venture-investeringarna har rasat medan de statliga har fyrdubblats mellan 2008-2013 (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige).
Och ändå är det bara staten som får gnäll för att det inte investeras något. Företag med mångmiljardvinster tänker bara på att kapa kostnader och avskeda folk. Som jag skrivit om tidigare har antalet anställda inom läkemedelsforskningen halverats sedan 2000. Det beror på mycket men knappast på skatterna. I Danmark har det gått åt andra hållet och där har istället ökat med 70%, läkemedelsföretagen ägs där i hög grad av stiftelser som drivs utan egentligt vinstsyfte (även om de tjänar pengar som gräs).
Ericsson avskedar en hel högutbildade människor trots 17 miljarder i vinst.
Om detta är det ganska tyst.
Storföretagen har det bra i Sverige. Aktieägarna har det bra i Sverige. Generellt sett. Något annat är bara gnäll.
Så frågan är Carola Lemne, vad krävs för näringslivet ska våga investera? Att skapa nytt. Det är faktiskt det enda som gör att vi kan behålla vår position på sikt, sen kan vi ha hur många telefonförsäljare som helst… Läkemedelsbranschen har klart visat att ökade utdelningar till ägare och bonusar till ledningarna inte lett till fler innovationer. Tvärtom.
Det går inte att förvänta sig att intäkterna ska öka exponentiellt varje år, det är snudd på imbecillt. Och alla ansiktslösa aktieägare, det går inte att bara roffa åt sig mer och mer pengar och minska investeringarna och sedan sitta och gnälla på att skatterna är för höga, att staten inte kan skapa innovationer, att staten inte kan skapa jobb osv. Gör något själva. Skatterna kanske är höga men det har dem varit sedan urtiden. Deal with it.
Men vem ska göra det? Om du frågar mig…:
Det krävs investeringar och det krävs att aktieägarna inser att de är en del av samhället. Att de vill åstadkomma något annat än högre siffror i en kolumn.
Och känn på denna formuleringen (från Dagens Industri). Please….:
Den centrala frågan när det gäller den svenska arbetsmarknadsutvecklingen är om det går att öka produktiviteten hos de arbetslösa så att de blir anställningsbara till svenska ingångslöner eller om man måste acceptera lägre ingångslöner och i stället ge människor en chans att förbättra sin produktivitet genom att jobba och få arbetslivserfarenhet.
Haha, NOAA undersöker okända djuphavsbottnar och sänder live. Hur spännande som helst 😉
http://oceanexplorer.noaa.gov/okeanos/media/exstream/exstream.html
De har tre olika kameror, här är en:
Ja, det går säkert att kritisera regeringen och Margot Wallström för en del i Saudi-affären. Nej, debatten kanske inte alltid varit helt nyanserad, vissa saker har blivit bättre i Saudiarabien. Men tja, det är ju inte direkt svårt att hitta saker som inte är särskilt bra… Hela världen (nåja) gick i spinn när bloggaren fick tusen piskrapp i straff. Dumma dom. Men när det väl kommer till kritan, hur många gör något på riktigt?
Sverige exporterar för 11 mdr SEK till Saudiarabien och ska man tolka debatten nu så står och faller hela Sveriges ekonomi och arbetsmarknad med detta.
Allt är relativt. Ibland är 11 mdr en oändlig summa pengar, andra gånger räcker det inte till någonting alls. 17 mdr SEK i vinst är tydligen inte tillräckligt för att behålla forskning och tillverkning i landet för Ericsson (men höja utdelningen går ändå bra förstås). 30-40 mdr i vinst får Nordeas direktör att direktkommentera att man måste se över kostnaderna (bortsett från höjda utdelningar och ledningslöner förstås). Osv osv
Roade mig att kolla rörelseresultatet för företagen av de tiotalet första i undertecknarlistan av de trettioen näringslivstopparnas insändare: 160 mdr SEK. Väldigt många av företagen skulle ensamt kunna droppa 11 mdr i intäkter och ändå gå med stor vinst…
Ja, men Sveriges anseende då? Man måste ju kunna lita på oss. Å tyskarna kunde ju säga nej utan rabalder. Kanske beror det på att de har tio gånger större handel med Saudi än Sverige? Personligen tror jag inte det hade spelat någon roll vad Wallström sagt eller hur hon uttryckt sig, Sverige är ett utmärkt litet land att statuera exempel på. Se hur det går om ni jävlas med oss. Typ. De är så klart rädda att andra länder också skulle få för sig att verkligen efterleva det man säger om mänskliga rättigheter (men som bara är floskler när det verkligen gäller).
Sverige avbröt samarbetet med Saudiarabien redan 2008 efter att man konstaterat att bygget av en vapenfabrik bröt mot svensk lag. Men då skickade Marcus Wallenberg ett brev till regeringen och sa ”Bend over, please”. Och regeringen drog ner byxorna och backade till. Personligen tycker jag det är mer skrämmande att vår demokrati sitter så förbannat fint i knäet på några få som knarkar pengar.
Ja, jag betalar hellre in till A-kassa för några som förlorar jobbet pga att vi står upp för mänskliga rättigheter än att betala det till dem som förlorar jobbet bara för kunna att stoppa truten full på redan proppmätta aktieägare (som inte vet var de ska göra av alla pengar men ändå inte investera dem).
Ja, jag tycker det känns bättre att ligga bra till hos dem som blir piskade och stympade för sina åsikter än att krypa för dem som är orsaken bakom hemskheterna.
Och ja, jag tycker att det kan få kosta.
Och ja, jag tror att det är en bra investering. Det är bara en tidsfråga innan diktaturerna faller. När oljan inte längre är allt…
Men det är ju jag det. Du får tycka precis vad du vill. Om du inte bor i Saudiarabien förstås…
Ibland undrar jag om Svenskt Näringsliv (SN), Timbro och andra någonsin funderar på orsak och verkan. Det är fascinerande att läsa om deras närmast religiösa tro på den ekonomiska vinstens magiska egenskaper.
Den blir om inte annat tydligt i Mats Lövgrens (företagsledare) Öppna Brev till Jonas Sjöstedt (v) på Svenskt Näringslivs hemsida. Intressant är att han tar fram Losec som ett exempel på vad förväntan om ekonomisk vinst kan åstadkomma. Och varför man skriver en bok. Lustigt, själv har jag gett ut två böcker och står bl a som uppfinnare på ett patent till en kristallform på efterföljaren till den aktiva substansen i Losec (dvs Esomeprazol). Och jag känner inte alls igen mig.
Och nu närmast kunde man se hur SN log lite i mjugg åt Innovationsrådet som regeringen vill starta upp: gulligt men meningslöst. Typ. På twitter uttalar man sig så här (från Dagens Industri).
”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”
Då kan fråga sig vad ert skrå egentligen själva gör för att skapa innovationer? (Ja, förutom att upprepa ”sänk skatterna” som enda lösningen på allt).
Och hur ser det egentligen ut,
-är det företagen som skapar alla våra innovationer?
-är det ekonomisk vinst som driver på innovationslusten?
Och eftersom Lövgren tar upp det kan vi ju ta läkemedelsbranschen som lysande exempel.
(Jag har jobbat både inom forskningsbolag och jätteföretag i branschen och det har varit och är fantastiska arbetsplatser på många sätt, nedanstående har inte med det att göra).
Mellan 2003-2012 har vinsterna inom Big Pharma, dvs de största läkemedelsbolagen, stigit med 62% (till 83,9 Mdr$, hittat lite olika siffor men vi kan avrunda till ”många, många dollars”). Med Mats Lövgrens och Svenskt Näringslivs logik skulle man förvänta sig att innovationerna skulle bubbla upp som ur en gejser. Men istället är det tvärtom, antalet nya produkter och nya lovande substanser från storbolagen har tvärtom minskat med 44% sedan 1997.
Och vad har åtgärderna för att komma till rätta med det blivit?
-Kraftigt höjda utdelningar till aktieägarna.
-Kraftigt höjda bonusar och belöningar till ledning och styrelser.
-Kraftiga nedskärningar i sin forskning (det är inte bara AstraZeneca som gjort det) men även i personalstyrkan i övrigt.
För forskningen kostar vansinniga belopp (att vinsterna ökat ännu mer talas det tyst om, liksom att man spenderar upp till 19 gånger mer på försäljning och lobbyverksamhet än forskning. När AZ befann sig i ”kris” köpte man tillbaka egna aktier för mer än vad man la på sin forskning, något man slutat med i och med den nya vd:n). Men ja, även efter AZ:s neddragningar spenderar man otroligt mycket på forskning och det görs ofantligt mycket bra där liksom i de andra storföretagen.
Men man måste ha nya produkter för att överleva på sikt. Lösning?
Jo, man outsourcar en allt större del av forskningen till mindre företag, det är en generell lösning inom större delen av branschen. För egen del kan jag tycka att det är ett jättenederlag att erkänna att man inte längre kan, men det är ju inte det det handlar om. Det är förstås för att slippa investera i den dyra och riskfyllda verksamheten som har dålig pay-back på kort sikt. Sen kan man köpa in lovande projekt när små forskande företag har några på gång (för de har inte råd att få dem till produkter själva).
Men vad är problemet med det då?
Det borde ju gynna småföretagandet. Jo, men någon måste betala och det blir allt svårare att finansiera den verksamheten. Svårt att få lån och riskkapitalet minskar, och det som satsas går gärna till etableringsfasen och inte uppstartsfasen. Mellan 2008-2013 har man dessutom sett ”en kraftig minskning bland de privata investeringarna” medan de statliga har fyrdubblats (Näringslivet finansierar 60% av all FoU i Sverige och staten ca 25%, resten av stiftelser och liknande). Och det beror knappast på högre skatter eller lägre vinster…
Ett annat problem är att eftersom alla bolag gör likadant och vill ha de lovande projekten resulterar det i vansinnespriser på projekten som köps in. Och det finansieras förstås med lån. (Lösningen på allt).
Känns det igen?
Ungefär som med bankerna, behåll vinsterna och skyffla över riskerna på någon annan. En allt större del av forskningen görs nu alltså för lånade pengar medan vinsterna fullständigt flödar in i denna hårt subventionerade bransch.
Och är det inte symptomatiskt att Ericsson nu drar ner på sin forskning (bl a) trots en vinst på 46 miljoner kr per dag. Och i samma andetag höjer aktieutdelningen med samma självklarhet som man sprutar ketchup på en korv.
I Sverige har antalet arbetande inom den forskande läkemedelsbranschen halverats sedan år 2000. Samtidigt har det i Danmark ökat med 70%. Konstigt nog drivs mycket av verksamheten i Danmark via stiftelser och inte vinstdrivande företag som i Sverige. Samband?
Moderat Torbjörn Rosdahl har i alla fall sin bild klar:
– En stiftelse är ju en nära-döden-upplevelse.
Frågan är vem ska betala? Om vi vill ha forskning här, eller om vi ska satsa på att skapa jobb ingen vill betala för. Som Wall-Mart där man kan jobba heltid och ändå behöva bidrag medan bolaget går med jättevinst… Trenden är i alla fall tydlig. Svenskt Näringsliv och aktieägarna verkar allt mindre intresserade att delta.
”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar.”
Jojo.
Och kreativitet? Vad gör ni inom Svenskt Näringsliv för att stimulera det? Trots år av allt mer liberala reformer ligger både BNP per capita och antal patent stilla som en valross i vårsolen. (Jo, Timbro jag vet vi är fortfarande fantastiskt bra med tanke på vårt lands storlek, men man kanske skulle fundera på hur vi kunde hamna där med tanke på den kommunistiska regim vi levt under genom åren).
Det är väl känt att kreativa människor jobbar i intervaller och att hjärnan behöver vila. Man behöver också ett visst mått av trygghet att våga och vilja. Inte mycket av dagens vinstshets gör att det går åt det hållet. De flesta managementfilosofier som t ex Lean handlar om jämn takt och standardiserade arbetssätt där minsta detalj är tidsatt och uppstyrd. Bra på mycket men det som är en ledstång för någon är ett galler för en annan.
Det är glada, fria och intresserade människor som kommer på saker (i det håller jag med SN, men det är knappast förhållandena som råder i ett stort företag…). Visst kan pengar vara ett mål, men det är bekräftelse och själva problemlösningen som är drivkraften. Inte pengar. Ja, det finns faktiskt mycket forskning som pekar på att ekonomiska belöningar till och med är hämmande för kreativiteten . Liksom att inkomstskillnader är hämmande för ekonomisk tillväxt (om man nu tillbedjer den) och välmående samhälle i stort, även för de rika. Jag antar att Annie Lööf baxnar av att höra något sånt. Men å andra sidan, det där med verkligt stöd för sin tro på hur det borde vara har ju inte visat sig särskilt viktigt.
Just då när man är mitt uppe i jobbet spelar vinsten ingen som helst roll. (Och jag har aldrig ens tänkt tanken på några aktieägare eller vinst under mina dagar i arbetslivet, ungefär lika mycket som aktieägarna tänker på mig alltså…).
Och trygghet? Nej, det är inte bara lågutbildade som får jobba på ”månadskontrakt” år ut och år in. Jag har kollegor med doktorshatt som bara någon dag innan kontraktet löper brukar få reda på om det blir någon fortsättning eller inte. Samtidigt som det pratas om vikten att behålla Key Personel hos de ”riktigt” anställda. Flexibelt ja. Men hur man förväntar sig kreativitet och engagemang av det är för mig en gåta. (nej, jag har inget emot konsulteriandet, jag trivs bra själv, men det går ju att hantera på olika sätt).
Innovationer leder till vinster, inte tvärtom.
Mats Lövgren hävdar också att Losec uppstod som ett resultat av vinst. Knappast. Astra kunde växa pga att en innovation som gjordes inom akademin (Nils Löfgren vid Stockholms högskola), nämligen upptäckten av Lidokain (bedövningsmedel).
Klart att det behövs pengar men orsak och verkan är ganska klar. Likadant är det med Losec. Den finns trots de ekonomiska premisserna inte på grund av (ja, projektet skulle läggas ner mer än en gång). Mycket av grundforskningen gjordes på Göteborgs universitet i icke ekonomisk vinstdrivande syfte.
Men nej, jag säger inte att företag är odugliga och onda (jag tror inte folk i allmänhet förstår vilka fantastiska saker som åstadkoms på läkemedelsföretag, dagligen från topp till botten i organisationen. Men det är som överallt annars, extrem effektivitet och bottenlös byråkrati och idiotiska datasystem som på vilken myndighet som helst).
Och nej, utan Astras pengar och fantastiska förmåga att utveckla mediciner till en produkt hade det aldrig blivit en Losec. Men världen är inte svart-vit. Att bara ständigt klaga på skatter och gnälla på det statliga är bara tröttsamt att höra.
Det är t ex svenska politiker som drivit fram en satsning för att hitta ny antibiotika inom EU:s ramar ihop med näringslivet när dess drivkrafter inte längre funkar (ja, vinsthetsen har faktiskt skapat problemet).
”Staten kan ej skapa innovation. Låt företagen behålla sina pengar”
Docent Adri De Ridder presenterar i SvD siffror på att svenska börsföretag delar ut betydligt mer i vinster än till och med USA. Och de privata investeringarna minskar. Att skylla bristen på innovation på skatter är som att gnälla över att det är skitigt och själv kasta fimpen på marken.
För vem ska betala? Har nog presenterat mer material här än vad det krävs för att forcera igenom en skolreform men betvivlar inte att motargumenten kommer handla om kommunism osv. För det borde ju vara som Svenskt Näringsliv säger. Men det är det sällan i praktiken.
Det finns mycket Svenskt Näringsliv kan göra själva innan det är dags att bara gnälla på skatterna, kanske se på vad man faktiskt har och göra något med det.
Det imponerar inte särskilt mycket när styrelsemedlemmar kräver 15-20% löneökningar för att det blivit så svårt (sic!) att sitta i styrelsen för ett världsledande företag när man har tusentals medarbetare som dagligen bråkar med forskningsfronten. Trots att man på de 15 arbetsdagar man förväntas lägga ner på jobbet enligt årsredovisningen redan tjänar betydligt mer än en heltidsarbetande och framgångsrik forskare i sitt företag.
(det vore väl fan om det inte vore svårt!)
Kanske till och med fundera på vad sånt gör med viljan till innovation och skapande av teamkänsla inom företaget…
(Om du tror att det inte spelar någon roll så har du fel men här kan jag ju förstås bara hänvisa till mig själv…)
Nej, jag vet att allt inte är bra och att verkligheten ser annorlunda ut för småföretag. Företag, styrelser och banker är inte ondskan själv utan en vital del av samhället.
Men tänk om vi fick aktieägare som ville åstadkomma något och inte bara öka siffror i en kolumn. Aktieägare och styrelser som har en viss ödmjukhet inför sin egen betydelse kontra de som jobbar ihop till deras förmögenhet.
Nej, vinster i sig är inte problemet. Det är den infantila tron på att de ska öka exponentiellt. Tänk om vi kunde sluta tillbedja den Heliga Tillväxten. Det är ett mätetal, en siffra och har inte givit oss något välstånd överhuvudtaget. Bara statistik. Det är våra handlingar som har gjort att det vi råkar mäta växer. Och vi blir bra på det vi mäter. Just nu är vi bra på att skapa pengar ur intet och ta lån. Man baxnar av tanken att en hel värld kan tro på något som inte ens i teorin fungerar i längden. Det är gymnasiematte.
(”det är inget nollsummespel osv…”, brukar argumenten vara. Nej, eller hur, det är därför vi slopade guldkvot och det är därför USA:s krediter stigit med 55 000 miljarder dollar sen sjuttiotalet…). Och det enda vi gör är att späda på med mer av det som vi vet gör att det kommer krascha ännu en gång… Jodå, subprime-lånen är på gång igen…
Och klaga på skatterna förstås. Och politikerna. Dom dumma, dumma människorna.
Jäpp, som det står i bannern ovan, det här är en lätt narcissistisk sida om mig och mitt författande, då får man gotta sig lite i ego-glansen, så det så 🙂
Haft ett par grymt dåliga skrivdagar (inte dåliga dagar men just skrivandet har gått ofantligt trögt). Vad-håller-jag-på-med-typen-av-dagar… Och ibland får man svaret ganska snabbt hehe
Fick ett inlägg på min facebooksida :
”Jag har avnjutit ”Minotauros tårar” och det är dags lämna ett omdöme – eller hur?
Bland det bästa jag läst i pocket format. Jag gillar inte WWII. Känns uttjatat. Men din vinkel blev ändå lysande! Någon tår blev det också…Jag vill se filmen!! Bara nu inte storyn snuttifieras. Lycka till med dina framtida projekt”
Tack Jörgen, och ja, jag vill också se filmen 🙂
Efter att ha gottat sig i att ha varit en av de fem finalisterna i Selmapriset (och till och med fått känna på livet som kulturnörd och för första gången läsa högt ur min egen bok vid prisceremonin) kan jag inte låta bli att fundera på det där med att bli utgiven. Ja, att bli utgiven och inte ge ut själv. Minotauros Tårar har jag skickat in till tjugo olika förlag…
För även om priset gick till bästa egenutgivna bok så är jag, om jag ska vara ärlig, en ofrivillig egen utgivare. Jag vill bli utgiven av ett förlag, få slipa på texten med en redaktör, uppleva hur det går till med allt bakom scenen innan den hamnar på bokhyllorna i butik. För det är ju där jag vill vara… Det går att köpa in alla dessa tjänster men det lockar också att vara en del av ett team som man vet kan sin sak. Att vara författare är ganska ensamt som det är…
Det har varit kul att fixa allt med utgivningen själv (att t ex göra omslag är lika kul som att skriva, om inte lite roligare…). Men allt det där med säljeri, distribution och så vidare, ja det är kanske inte min grej…
I och med nomineringen fick jag ett kvitto på att jag uppenbarligen kan skriva, även om jag har ganska lätt för att tro annorlunda. ”En oerhört välskriven spänningsroman” var hedersomnämnandet. Det värmer på riktigt. Och ändå, jag har skickat in manuset till tjugo olika förlag.
Fick några svar (Ordfront tyckte t ex att den stod ut ur massan och de läste med intresse men… nej tack) men det var mest standardrefuseringar. Klart man måste fundera på varför?
Var den för dålig? Storyn inte kommersiellt gångbar? Hur många förlag hade läst överhuvudtaget? Var resten av bidragen till Selmapriset så dåliga att jag gick vidare ”i brist på annat” (utan att ha läst mina medtävlares verk så tror jag faktiskt inte det)? Är alla de böcker som faktiskt ges ut så mycket bättre än min? Funderingarna dyker upp… vad krävs egentligen för att komma genom nålsögat?
Om jag är bitter? Nej faktiskt inte. Men frustrerad, ja. Man vill ju så gärna…
Uppenbarligen har jag inte gjort tillräckligt bra reklam för den, inte sålt in mig och min berättelse tillräckligt bra. Jag betvivlar inte att varje förlag skulle ta in en bok de tror på och det går ju inte att bli förbannad på att de inte bedömer mitt manus som gångbart. Det är ingen välgörenhetsverksamhet. Och i vilken annan bransch kan man ”ansöka” om att få delta direkt i elitserien utan någon som helst utbildning, erfarenhet eller liknande. Och ändå ha en, liten men ändå befintlig, chans att faktiskt komma med?
Och det är väl där problemet ligger, att man drunknar i mängden. Förhoppningsvis ska väl det här ta mig ett steg närmre utgivning. En sak att lägga till CV:t som kan få en att sticka ut ur mängden.
Jaja, några söndagsfunderingar. Oavsett vilket har nomineringen till Selmapriset givit mig en behövlig puff i ryggen. Något att tänka på i de där stunderna då jag undrar varför jag håller på … Återigen, tack Lavaförlag för nomineringen.
Jag får ta med mig det 🙂 Och rikta blicken framåt…
Conny Palmkvist fick det nyinstiftade Selmapriset för bästa egenutgivna bok med sin De flyende skyldiga. Hatten av och grattis!
Själv var jag en av de fem finalisterna och är oerhört glad för det. Fick ett hedersomnämnande som värmde: ”Slutligen förtjänar Maths Nilsson med bidraget Minotauros tårar också ett omnämnande för sin oerhört välskrivna spänningsroman.”
Ikväll är det prisceremoni på Lava Förlag (som ihop med Tidningen Skriva står bakom priset). Ska presentera mig själv och mitt författarskap … och läsa lite ur min bok. Haha, en ny erfarenhet, känns lite … hmm … underligt. Vad ska jag läsa? Hur mycket? och så vidare … Och så kommer de där Jantetankarna in när jag börjar läsa det jag skrivit: men herregud hur många adjektiv jag fick in där, varför skrev jag inte så … och så vidare … trots utlåtandet… men det hör väl till antar jag 🙂 Det blir nog bra, och det ska bli kul att träffa dem som står bakom liksom de andra finalisterna förstås 🙂
Maths Nilsson, författare 