Började dock med strul, 5h tågförsening (surprise) gjorde att jag missade anslutningen i Gällivare. Fick hoppa av i Boden och ta ersättningsbuss. Hann med eftermiddagsbussen till Ritsem och sista turen över Akkajaure till Vaisaluokta … eller inte riktigt. När jag frågade skeppar’n hur lång tid turen skulle ta fick jag reda på att färjan gick inte dit! Det bara var morgonturen. Så jag hamnade i Änonjalme. Hepp!
Jaja, bidde att knata knappt en mil extra till Vaisaluokta där Nordkalottleden startar med en rejäl stigning på 3-400 höjdmetrar. Började leta tältplats men det var en rejäl stenåker och tältet kom på plats först vid 23:30 och fyra timmar non-stopvandring. Lång dag men somnade till ljudet av en storlom i sjön bredvid 🙂
Efter en dags vandring mötte jag upp kompisar för att fiska lite i Voujatädno. Första gången jag var i fjällen (bortsett från skidåkning) var just hit år 2008.
En kanontripp även om fisket var vääääldigt segt… Fick några rödingar och öringar dock.
Slängde ihop en film. Tyvärr var det inte aktuellt att ta med fotoutrustningen den här gången. Hade köpt en GoPro (som jag lyckades spräcka glaset på, så det blev inga undervattensbilder ) men jag får erkänna att det gjorde ont i fotografhjärtat när alla fototillfällen dök upp och man stod där med en vidvinkelkamera…
Fantastiskt djurliv däruppe. ”Närkontakt” med fjällvråk, fjällabb, storlom, havsörn, lämlar, ripor, blåhakar, videsparvar, ljungpipare, rödbenor, renar, och faktiskt en gråhäger. Med mera, med mera. Var dock väldigt tomt på mygg (vilket onekligen gör resan lite angenämare…)
Är den exponentiellt växande ekonomin hållbar? Frågan har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter medan tillväxtkritiker menar att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.
Problemet handlar om att när man applicerar en procentuell ökning varje år kommer tillväxtkurvan se ut som nedan, oavsett om det handlar 0m 1 eller 10% tillväxt per år, det tar bara olika lång tid till den branta stigningen inträffar.
Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf likt den ovan och involverar både fysikaliska, politiska och socio-ekonomiska parametrar. På 1970-talet ljöd undergångsretoriken särskilt hög gällande befolkningsutvecklingen och att den ökade konsumtion denna medförde skulle leda till katastrof. Förr eller senare.
I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränsermycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess.
Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.
De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.
En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.
De konstaterade att den ursprungliga slutsatsen fortfarande håller. Och att empiriska data visar tecken på att situationen börjat bli instabil…
”Faktum är att den omkalibrerade modellen återigen visar möjligheten av en kollaps av vårt nuvarande system. Samtidigt har BAU-scenariot [Business As Usual] för 1972 års modell visat sig vara oroväckande överensstämmande med de senast insamlade empiriska data.”
Hur ska man förhålla sig till det här? Skeptiskt förstås 🙂 – men samtidigt behöver man inte vara forskare för att inse att om exempelvis fiskerikvoterna vida överstiger reproduktionstakten så kommer det förr eller senare få dramatiska effekter. Newfoundlandborna blev ju av med hela sin fiskeindustri och vi ser samma tecken i Östersjön nu som de gjorde då utan att reagera…
Forskarna bakom Tillväxtens gränser ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.
Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Och då inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.
Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han bland annat upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:
”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”
Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:
Limit of growth sid 63
Men Baileys påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik2021.
Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet.
I mars 2023 gjordes en annan uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av tankesmedjan Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School. Befolkningsutvecklingen hade skrivits ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.
De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.
Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.
Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande privata skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.
Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer, orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.
Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?
Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet? För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.
Det får vara hur det vill med det, om några timmar drar jag norrut, till detta:
Berget Akka i bakgrunden
2008 var första gången jag hängde med några kompisar med rötter i Boden och sen har blivit (nästan) en resa vare år. I år blir det till samma ställe som då.
Hm, ingen fotboll attt glo på ikväll!? Får väl istället skriva ett blogginlägg om en infekterad fråga som blossat upp igen 🙂
Koraller lever i symbios med alger som finns inuti koralldjurens vävnader. När korallerna utsätts för stress, exempelvis hög temperatur under en längre tid, lämnar algen koralldjuren som då bleknar. De kan återhämta sig men om stressen håller i sig för länge riskerar korallen att dö. Under senaste året har havstemperaturerna legat långt över det normala och det kom därför kanske inte som en överraskning när NOAA konstaterade att omfattande korallblekningar har observerats på rev runt om hela världen mellan februari 2023 till april 2024. Det betecknas som en global coral bleaching event och det är fjärde gången som detta har observerats: NOAA confirms 4th global coral bleaching event.
Och naturligtvis drar den vanliga cirkusen igång.
Igår såg jag att opinionsbildaren Lomborg lagt upp en graf som visade att korallerna på Stora barriärrevet utanför Australiens kust faktiskt frodades bättre än någonsin. På Twitter skrev han om revets koralltäckning: ”Last three years, 2022-2024, have been unprecedented.” Han bifogade också en illa dold anklagelse om att forskarna mörkade data genom att inte redovisa sådant som tydde på positiva tendenser:
Ni kanske kommer ihåg att jag skrev ett liknande inlägg efter en artikel Lomborg fått publicerad på SvD:s ledarsida 2022 där han rabblar, i hans ögon falska alarm, däribland det om Stora barriärrevet:
Lomborg skrev alltså att ”högljudda miljöaktivister” påstod att Stora Barriärrevet höll på att dö ut pga blekning. Länken under ordet ”högljutt” går dock till en vetenskaplig artikel i tidskriften PNAS:
Där redovisas data från undersökningar som sträcker sig över nästan tre decennier vilka visar en nedgång i koralltäckningen på Stora barriärrevet. Jag tycker du kan klicka dig dit själv och läsa vad de skriver om huruvida revet är nära på att dö ut på grund av korallblekning (hela artikeln är tillgänglig), här en mening från sammanfattningen:
”Tropical cyclones, coral predation by crown-of-thorns starfish (COTS), and coral bleaching accounted for 48%, 42%, and 10% of the respective estimated losses, amounting to 3.38% y−1 mortality rate. Importantly, the relatively pristine northern region showed no overall decline.”
Inte alls vad Lomborg påstår alltså. Det som sedan lyfts fram med stora bokstäver om att ”forskare avslöjade” att koralltäckningen på revet var rekordstor kom i verkligheten från en årlig rapport från samma institution som forskarna bakom PNAS-artikeln. Alltså de han kallade högljudda miljöaktivister. Nu dög de. Och det är samma organisation han nu hämtar data ifrån, och beskyller för att mörka resultaten, nämligen Australian Institute of Marine Science, AIMS.
I rapporten om ”avslöjandet” står bland annat att anledningen till den ökade koralltäckningen kunde tillskrivas en snabbväxande koralltyp (Acropora). En forskare uttryckte det som att det var liktydigt med att påstå att en skog återhämtat sig från en skogsbrand efter att gräset börjat växa igen.
Läs i mitt förra inlägg mer om vad som faktiskt stod i rapporten och vad som dolde sig bakom siffrorna då:
Lomborg hänvisar nu inte till någon rapport utan har laddat ner data från AIMS hemsida och själv försökt efterlikna AIMS index de hade för att beräkna ett medelvärde av koralltäckningen över hela revet. Numera redovisas vad jag förstår tre delar var för sig (norra, central och södra). Jag har ingen aning om varför men det går ju att tänka sig andra förklaringar än att de vill mörka positiva trender som Lomborg verkar tro. Revet är 260 mil långt, en sträcka motsvarande den mellan Stockholm och Rom (typ), ett sammanslaget värde hela revet kanske inte är den mest relevanta siffran? Vad vet jag…
Är alla de senaste mätningarna med i Lomborgs sammanställning? Det framgår inte.
Finns det, som förra gången, anledningar till varför man inte ska stirra sig blind på siffror utan att fundera på vad de innebär? Förmodligen.
Kopierat från AIMS hemsida och Googleöversatt (pga av lathet): ”Massblekningshändelser är ett modernt fenomen, orsakat av havsuppvärmningen på grund av klimatförändringar. Tidigare massblekningshändelser på Stora Barriärrevet har inträffat 1998, 2002, 2016, 2017, 2020 och 2022. Före dessa år finns det inga bevis för sådana utbredda händelser i Stora Barriärrevets 500-åriga korallrekordhistoria.”
Ofta har dessa händelser kopplats till väderfenomet El Niños varma fas, men nu har man sett blekning även under dess kalla fas, La Niña (som alltså är varmare än vad tidigare decenniers El Niñofas normalt var). Men man har också sett att revet har förmåga att återhämta sig. Det forskarna oroar sig för är att tiden för denna återhämtning tycks bli allt kortare. Och detta samspelar förstås med andra faktorer och kan göra dem mindre tåliga mot andra hot som kraftiga stormar och och angrepp av törnekronor.
Enligt de preliminära resultaten från övervakningen 2024 var årets blekning den allvarligaste hittills och för första gången har man sett både blekning och döda koraller inom Stora barriärrevets alla tre delar, dvs norra, centrala och södra delarna.
Här finns uppdatering från i slutet av maj (den senaste jag hittade):
Utvärdering av årets mätningar och blekningarnas konsekvenser verkar fortfarande pågå (?) och årets rapport från AIMS är ännu inte utgiven. Man gör förstås som man vill, men jag väntar på den och de slutsatser som dras där istället för att lyssna på Lomborg.
Lomborg hänvisar för övrigt även till Peter Ridd, tidigare professor vid James Cook universitet som menar att det stora barriärrevet inte alls är i någon fara och att korallblekningarna inte är något att oroa sig för. Även han visar en graf med en nästan rekordstor koralltäckning (men han skriver också att mycket av den data som ingår i senaste undersökningen är från innan årets blekningshändelse). Ridd menar att oavsett om det bara är en typ av snabbväxande koraller som står för tillväxten så visar det på att ”mainstream forskare” haft fel.
Peter Ridd är dock en kontroversiell herre som signerat upprop som ifrågasätter ”mainstream forskning” inom klimatologin. Ja, hans åsikter tycks ligga långt ifrån de som en överväldigande del av hans revforskarkollegor har. Han hamnade också på tvärs med dessa och fick sparken från universitet. Enligt Ridd själv på grund av att vågade säga att det fanns stora kvalitetssäkringsproblem inom vetenskapen om korallreven, medan universitet hävdade att det var för att han brutit mot deras uppförandekod. En affär som avgjordes i domstol och som förstås innehåller allt en polariserad debatt inte behöver. En tystad hjälte för somliga, och en tröttsam rättshaverist för andra. Jag har inte riktigt orkat sätta mig in i det hela.
“2500 reef scientists from all around the world say the Great Barrier Reef is facing mortal threat from climate change, Peter Ridd says it’s not.
Jag är förstås en tokamatör på korallreven, samtidigt känns det lite väl överslätande att hävda att allt är frid och fröjd för att en sorts koraller växer till medan det bevisligen sker allt allvarligare blekningar, sjunkande pH i haven, allt varmare hav och så vidare. Ingen skulle väl komma på tanken att hävda att fisksituationen i Östersjön är oproblematisk med enda bevis att spiggbestånden har vuxit närmast okontrollerat?
Jaja, den här cirkusen lär dra vidare 🙂
[Uppdaterar med några kommentarer från Terry Hughes (revforskare) om kortsiktiga fluktuationer i koralltäckning versus tillväxt/försvinnande av själva revet:
Ingen kan ha missat rapporteringen om enorma skogsbränder som härjar lite här och var i världen. Otäcka konsekvenser av klimatförändringarna säger många. Alarmism säger andra och visar siffror på att arealen som brunnit faktiskt har minskat globalt sett. Debattören Bjørn Lomborg är (som vanligt) en av dem som pumpar ut det sistnämnda allra ivrigast (se bilder nedan). Det är heller ingen som motsäger dessa siffror, men varför är det då så många forskare som ändå uttrycker stor oro för utvecklingen? Exempelvis redovisar en ny studie oroande siffror …
Jag har ju skrivit om det här tidigare, men en snabb rekapitulering kan vara på sin plats: IPCC konstaterade i sin senaste rapport att stora delar av den vegetationstäckta jordytan har fått betydligt längre perioder med så kallat brandväder (”varmt och torrt”). För några områden har dessa perioder dock blivit kortare.
IPCC AR6 kap 2 Box 4: Fire weather season has already lengthened by 18.7% globally between 1979 and 2013, with statistically significant increases across 25.3% but decreases only across 10.7% of Earth’s land surface covered with vegetation. Even sharper changes have been observed during the second half of this period (Jolly et al. 2015).[…] Fire frequencies under 2050 conditions are projected to increase by approximately 27% globally, relative to the 2000 levels.
Ändå har det som sagt saknats data på att detta faktiskt lett till en ökad global trend vad det gäller skog- och markbränder (wildfires). Som synes ovan går den globala trenden åt andra hållet. Men merparten av den brända ytan handlar om mindre bränder och den totala minskningen beror till stor del på en avsevärd minskning av brandfarlig vegetation i afrikanska gräsmarker till följd av förändringar i mänsklig markanvändning. Det är med andra ord inte klimatrelaterat.
Däremot skriver IPCC att det syns en motsatt trend i delar av skogslandskap i den boreala zonen, det vill säga på våra breddgrader:
However, from the point of fire emissions it is important to consider the land cover types which have experienced changes in area burned; in this instance, most of the declines have come from grasslands, savannas and other non-forest land cover types (Andela et al. 2017). Significant increases in forest area burned (with higher fuel consumption per unit area) have been recorded in western and boreal North America (Abatzoglou and Williams 2016; Ansmann et al. 2018) and in boreal Siberia (Ponomarev et al. 2016) in recent times.
Ett par studier från 2022 bekräftade denna trend (nej, jag har inte gjort någon omfattande genomgång av vad som är publicerat i ämnet):
Bousfield, C.G., Lindenmayer, D.B. & Edwards, D.P. Substantial and increasing global losses of timber-producing forest due to wildfires. Nat. Geosci. (2023). https://doi.org/10.1038/s41561-023-01323-y
I dagarna publicerades alltså ytterligare en studie som via satellit mätt den avgivna energin från skogsbränder mellan åren 2003-2023. De identifierade de 0.01% värsta och såg en fördubbling i både intensitet och frekvens av dessa (i medeltal globalt sett) under denna period. Uppgången drevs framförallt av en ökning i tempererade barrskogar, som i västra USA och Medelhavet, men även i norra Europa och Kanada. Australien var också en hotspot.
Studien finns här (bakom lås och bom, men Guardian har en länk där man kommer åt hela artikeln – tror att denna åtkomst är tidsbegränsad dock):
Den här debatten lider av samma problem som i princip alla andra som handlar om extremväder: per definition inträffar de sällan och det finns oftast relativt korta mätserier med helt tillförlitlig data. Det blir med andra ord svårt att urskilja statistiskt säkerställda trender (vilket inte betyder att de inte finns).
Och precis som vanligt tar Lomborg och andra minsta siffra som fakta utan utan att reflektera över vad som ligger bakom. Du har kanske sett olika varianter av nedanstående graf över utvecklingen i USA sedan tidigt 1900-tal?
Den är från en artikel av Lomborg. Han är fullt medveten om att de som sammanställer dessa data uttryckligen säger att man inte kan jämföra äldre data med de nya från 1980-talet och framåt. De har också motiverat varför, men Lomborg skiter i det rent ut sagt. Jag har beskrivit detta i detta inlägg:
Med detta sagt är skog och markbränder ett ganska komplext område. Jag har inte sett någon seriös forskare hävda att alla stora skogsbränder enbart skulle bero på klimatförändringarna. Det handlar även om hur skogen förvaltas och effekter av att man inte låter delar av skogen få brinna då och då och liknande. Konsekvenserna blir förstås också värre av att vi breder ut oss över allt större områden.
Förra året utspelade sig en rätt märklig historia om detta. Klimatforskaren Patrick Brown var huvudförfattare till en artikel som publicerades i den prestigefulla vetenskapliga tidskriften Nature 30 augusti 2023: Climate warming increases extreme daily wildfire growth risk in California. Resultaten visade att klimatförändringarna lett till en ökad brandrisk i Kalifornien.
Men strax efteråt skrev Brown, uppenbarligen utan att meddela sina medförfattare, en opinionstext där han anger att han i studien medvetet utelämnat parametrar som han vet också påverkar brandrisken, enbart för att få den publicerad i Nature. Ungefär: ”nämner man andra orsaker än klimatet så antas den inte för publikation”. I realiteten rekommenderade granskarna att manuset skulle refuseras (utlåtandena är offentliga) just på grund av att man beaktat för få parametrar. Jag har skrivit om efterspelet här:
Nåväl, käbblet lär fortsätta. På Swebb-TV lanseras nu idén (återigen) att det inte finns någon koppling mellan koldioxid och temperaturökningen och att det inte finns några som helst oroande förändringar i extrema väderhändelser…
Anders Bolling, som tillsammans med Svenolof Karlsson (Näringslivets medieinstitut), nyligen gett ut en bok med råd till journalister om hur de ska rapportera om klimatet, gör som Lomborg och hänvisar till den nedåtgående trenden i total yta som brunnit och så vidare:
Länken han ger som stöd för sitt påstående går för övrigt till en artikel från 2016, skriven av Stefan Doerr och en kollega. Här kan ni lyssna på en intervju med honom och han verkar uppenbart bekymrad över utvecklingen och hyser inga som helst tvivel om att det är en konsekvens av klimatförändringarna. Och nog borde han väl kunna anses som en trovärdig källa om Bolling väljer att referera till en av hans gamla artiklar?
Visst finns det saker att kritisera i klimatdebatten, och visst önskar man att rubrikerna ofta känns helt rubbade (men det är ju inget specifikt för klimatdebatten). Bolling och Karlsson beskyller andra för att vara selektiva men visar många prov på förenkling och eget selektivt seende. Angående klimatkänsligheten till exempel, det vill säga hur temperaturen förändras vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Bolling:
Det finns mängder med studier om detta och det tas fram på många olika sätt. Centralvärdet har sen tidigt 1980-tal (i alla fall) legat på 3°C, men med ganska stort osäkerhetsspann (1,5-4,5°C). Det var samma intervall som angavs i IPCC AR5 från 2013. I AR6 från 2021 hade osäkerheten kunnat minskas med 50% och ett intervall om 2,5-4°C sattes som sannolikt. Centralvärdet är fortfarande detsamma.
Störst förändring var alltså den nedre gränsen. IPCC slog också fast att man i princip helt kunde utesluta en klimatkänslighet lägre än 1,5°C men däremot inte att den var högre än 5°C (jag plockade siffrorna ur minnet). Men visst, man får ha olika åsikter om vad som är den största nyheten här…
Den libertartianske debattören Henrik Jönsson fick en debattartikel publicerad i DN häromdagen. Rubriken: Public service är skattefinansierad kulturhegemoni som misslyckas med sitt uppdrag. Misslyckandet syns enligt honom i det att Public service har lågt förtroende hos svenska högerväljare. Han hänvisar till Medieakademins Förtroendebarometern från 2024:
Jönsson menar att ”Denna förtroendepolarisering visar att public service inte klarar av sitt uppdrag som vare sig neutral eller enande kraft – utan snarare driver på misstroende och polarisering i det svenska samhället.”
Som synes ovan ligger inte förtroendebristen hos högern som helhet utan hos de som står långt ut på denna kant. Ingen blir väl särskilt förvånad över att SD sticker ut ordentligt här. Det kan vara på sin plats att visa att förtroendet för SVT/SR generellt sett är högt:
Så vad skulle då SVT och SR göra för att tillfredsställa dessa medborgare? Låt oss som exempel ta det ur klimatdebattsynpunkt.
Vi kan ju börja med att ”samköra” ovanstående uppgifter med data ur en rapport från SOM-institutet (Göteborgs universitet) . På frågan om man anser att klimatförändringarna i huvudsak är orsakade av mänskliga aktiviteter anger 40% av de ”klart till höger” att det är ett felaktigt påstående, var femte SD-väljare ansåg att det i princip var helt felaktigt!
En undersökning gjord av Novus 2019 visar samma sak:
En majoritet från alla partier anser som synes att de nuvarande klimatförändringarna har sin grund i mänskliga aktiviteter. Och som vi alla vet, det är också vad IPCC konstaterat och det är slutsatser som aktivt stöds av praktiskt taget alla relevanta forskningsinstitutioner.
Alla som följt klimatdebatten vet mycket väl att en stor del av de som vägrar acceptera IPCC:s slutsatser knappast skulle få förtroende för Public service med mindre än att de förnekar dessa slutsatser.
Och ja, jag vet precis hur motargumenten lyser: ”vi vill ju bara nyansera debatten!” Om vi skippar extremsajter som Swebb-TV och liknande och tittar på vad mer sansade medier – som ofta hyllas av högerkanten – har publicerat om klimatet. Är det verkligen en nyanserad debatt de strävar efter? Låt oss rekapitulera (ja, jag har skrivit om detta många gånger…):
(Avslutar efter ett gäng exempel med en filosofisk fråga som på ett sätt är grundproblemet för denna diskussion).
”Jag vill exempelvis veta hur mycket människans utsläpp betyder i jämförelse med solens aktiviteter och är sambandet verkligen kausalt mellan ökade mängder koldioxid och temperaturökning? […]
Så varför kan frågorna inte belysas, för och emot, det handlar ju faktiskt om planetens undergång?”
Tror du verkligen på allvar att IPCC inte funderat på det? Det är frågor forskningen undersökt och försökt berätta om under mycket lång tid. Man har gjort vad man kunnat och tar till och med fram en sammanfattning för beslutsfattare, media och allmänhet.
Nej Altstadt, det är inte för att du undrar du får kritik, det är för att du inte ens orkat titta efter.
Altstadt på Bulletin: ”Mot det politiska klustertrasslet hjälper det knappast att nolla utsläpp. Om inte återgången till ett förindustriellt agrarsamhälle, medan Indiens och Kinas ekonomier får växa på fossila bränslen, är ett rättmätigt straff för vår västerländska existens.”
Hej halmgubbar …
Lena Andersson läste en bok och skrev en upprörd artikel på SvD:s ledarsida. Boken påstod att IPCC:s sammanfattningar inte tog upp naturliga parametrar som påverkar klimatet (det vill säga det vanliga gagget om att IPCC:s mål har varit att bevisa människans påverkan och tysta ner andra faktorer). Varken redaktionen eller Andersson orkade ta ett par minuter för att kolla efter. Hade de gjort det hade vi kanske sluppit de sorgliga efterspelen där Andersson ömsom hyllas som modig skeptiker och ömsom kritiseras som köpt klimatförnekare.
Men nej, Lena Andersson ”svor inte i klimatkyrkan”, hon var inte skeptisk och ställde inga obekväma frågor. Nej, hon är säkerligen inte köpt av någon oljeindustri. Hon var bara lat och inte ett dugg nyfiken. För hennes texter om klimatet är en kladdig känslosås spilld på en offerkofta i storlek large.
9 augusti 2021 publicerade IPCC sin sjätte stora rapport AR6 WG1 (det vill säga den delrapport som berör fysiken bakom klimatförändringarna). Två dagar efter detta valde Fokus istället att göra en egen amatörbedömning där ”Erik Hörstadius stämmer av kunskapsläget i klimatfrågan”. Go figure.
Han kommer fram till andra slutsatser än IPCC. Populister som Michael Schellenberger och Elsa Widding får agera sanningssägare om att forskare är köpta och så vidare.
Lobbyorganisationen Näringslivets medieinstitut tog (för någons räkning?) fram en rapport om hur mainstream media rapporterar om stigande havsnivåer, lanserad på SvD:s ledarsida med rubriken Alarmistisk rapportering om stigande havsnivåer.
NMI: ”Näringslivets medieinstitut har undersökt hur Dagens Nyheter, Sveriges Radio, Svenska Dagbladet och Aftonbladet har rapporterat om stigande havsnivåer under två års tid. Totalt har 329 publiceringar analyserats och av rapporten framgår att skräckscenarierna dominerar rapporteringen.”
Deras egna siffror visar att så inte är fallet, värstascenariot nämns enbart i 15 procent av artiklarna.
När jag påpekade detta flyttade de målstolparna och säger att det gäller när ca 75 procent av de artiklar som ingick i studien räknas bort. Och då nås en majoritet endast med knapp marginal, trots att de uppenbarligen felklassat en rad artiklar: Svårt ta NMI:s studie om klimatbevakning på allvar (aftonbladet.se)
IPCC har med konstaterat med hög säkerhet att havsnivåökningarna har accelererat.
I inlägget på NMI:s hemsida om ovan nämnda rapport, hänvisades också till en artikel på nättidningen Kvartal. Två dagar innan NMI:s rapportsläpp hade de, av en ren tillfällighet, skrivit en artikel med rubriken: Varför överdriva havsnivåhöjningen?
I själva verket innehåller artikeln rena lögner som att ”… nyhetskanalen ABC påstods år 2008 att stora delar av Manhattan skulle ligga under vatten år 2015.” Gammal dynga spridd av en känd amerikansk konservativ sajt som tjänar stora pengar på sitt spridande av dynga i klimatfrågan.
Kvartal publicerade likaså artikeln Från istid till värmedöd där det beskrivs att människan alltid har larmat om undergång (vilket förstås är sant). På 1970-talet handlade det om varningar för en ny istid och nu är det värmekollaps. Baserat på tidningsklipp konstateras att: ”Slutligen, för 50 år sedan spåddes alltså istid och mänsklighetens undergång.”
Genom att körsbärsplocka kan man få fram precis vad man vill. Det här är gammal skåpmat i klimatdebatten och det är bedrövligt att skribenten inte med ett ord belyser att skillnaden då och nu är avgrundsdjup! Men redan på 70-talet handlade en klar majoritet av de vetenskapligt publicerade artiklarna en uppvärmning. Alarmism om istid på 70-talet? Konsten att plocka körsbär.
Axess: Här har jag skrivit om statsvetare Emil Uddhammars artikel 2019 i Axess, Kraven på lydnad i klimatdebatten. Det finns en del saker jag kan hålla med om men som i nästan alla av dessa pseudokritiska inlägg trillar det över kanten, för det blir så uppenbart att han inte tagit del av vad som utspelats genom decennierna. Han skriver:
”Grunden för den offentliga journalistiken och debatten i ett öppet samhälle bör vara ett kritiskt förhållningssätt. Så brukar vi tänka, och det gäller givetvis även läsare och allmänhet. Detta är också i linje med vetenskapsfilosofen Karl Poppers kritisk-rationella metod, vilken han kortfattat beskrev som ”conjectures and refutations”, teser och motbevis.”
Också det här är standardargument, det vill säga att alternativa hypoteser tystas ner. Visst låter det lärt och bra men Uddhammar ger inga exempel och är i realiteten är det bara floskler som är lätta att slänga ur sig. Saker har motbevisats in absurdum utan att det accepteras. Jag har skrivit om detta så många gånger att jag inte orkar länka mer, typ 90% av mina blogginlägg handlar om det….
Men jo, Uddhammar ger några exempel. Precis som Lena Andersson och i princip alla ”klimattdebattkritiska” artiklar man kan hitta lyfts filosofiprofessorn Torbjörn Tännsjös dystopiska debattartikel i Dagens Nyheter från 2018 fram. Där beskriver Tännsjö hur hoppet är ute och att han menar att ett despotiskt ”klimatstyre” är vårt enda hopp.
Jag lovar, du blir inte uthängd som klimatförnekare om du kritiserar detta.
Kvartal igen. Chefredaktören Jörgen Huitfeldt gjorde för lite sen reklam för förvillarfilmen Climate the movie och påpekade att det är ”talande att filmen, trots den samlade tyngden hos de medverkande, inte finns att se någon annanstans än på Youtube”. Jag skrev ett inlägg och bemötte mycket av det som filmen tar upp och varför det är gammalt uttjatat nonsens, de fina titlarna på de som medverkar till trots.
Huitfeldt läste och kommenterade på Twitter att det inte hade med det han skrivit att göra.
Vilket det naturligtvis har, han avslutar sin artikel med att vi måste kunna ”pröva djärva teser som går på tvärs med den rådande uppfattningen ...” Vad jag hade beskrivit i mitt inlägg var just att de ”djärva teser” som presenteras i filmen har blivit prövade om och om igen och bevisligen inte hållit.
Huitfeldt blev förstås ansatt på Twitter och betonade flera gånger att han inte hade kunskap att ta ställning för det som framfördes i filmen. Men ändå ville han lyfta fram den och ansåg han att det var talande att den inte visades utanför Youtube. Det är en journalistisk ynklighet svår att trumfa (varsågod för åsikt). Han har dessutom, efter allt hans egen tidning publicerat om klimatet, mage att ifrågasätta sina kollegors kompetens:
Huitfeldts inspel är helt och hållet ett appeal to authorities baserat på hans känslor.
Nej, jag säger inte att man inte får kritisera klimatdebatten. Jag har flera gånger påpekat att det finns skäl att göra det, till exempel här. Men det är inte vad ovanstående innebär, eventuell relevant kritik drunknar i rent dravel och idiotförnekande av fakta. Det finns inte en antydan till skeptiskt tänkande, man tycks bara vilja höra det man vill ska vara sant.
Enda sättet för Public service för att tillfredställa dessa medborgare är att fara med osanning i denna fråga. Och ja, det beror på den omfattande desinformationsapparat som verkat under flera decennier. Flood the zone with shit.
Kom ihåg att vi även har moderata riksdagsledamöter som på fullt allvar postar sånt här:
Och då kommer vi till den filosofiska frågan… Ta Elsa Widding som Kvartal, Epoch Times, Fokus med flera har lyft fram som den som förde in sunt förnuft i klimatdebatten (ja, inte minst Sverigedemokraterna förstås).
I veckan som gick debatterade hon med försvarsminister Pål Jonsson i riksdagen. Widding hade ställt en skriftlig fråga om hotbilden mot Sverige och framförde ren Putinpropaganda. Hon skyllde exempelvis kriget i Ukraina på Nato, USA och UK – stackars Putin hade ju enligt henne inget annat val än att anfalla. Han ville ju till och med ha fred (sic). Ni hittar debatten på riksdagens hemsida här (och i textat pdf-format här, börjar på sidan 37).
Vi är ganska många som gång efter gång påpekat hur ute i tassemarkerna hon är och jag gissar att få av oss är ett dugg förvånade över hennes radikalisering som är sorglig att se.
Hennes anförande ovan sprids av Swebb-TV med flera. Låt oss anta att hennes åsikter om Ukraina och Putin skulle få fäste inom ytterhögern på samma sätt som klimatförvillandet gjort: Hur många anhängare skulle det då krävas för att Public service måste anpassa sig till detta?
För jo, det är i princip vad Henrik Jönssons argumentation går ut på.
Men nej, Public service ska fan inte anpassa sig efter opinionen och förvränga verkligheten för att inte kränka dem på ytterkanterna (oavsett om det är höger eller vänster). Vilket är vad som sker i USA:
Henrik Jönsson: ”De som försvarar den statsfinansierade kulturhegemonins fortsatta dominans ser dock inte mångfald som ett önskvärt ideal, utan utmålar i stället den fria marknadens bördiga mylla som ett hot om förruttnelse och morbiditet.”
Henrik Jönsson svamlar. Det är inte den som påpekar fakta som polariserar när någon avsiktligen ljuger för att driva opinion. Ja, jag har visat att Henrik Jönsson gör just det i sin iver att demonisera miljörörelsen.
”Men även om förtroendet är lägre inom väljargrupperna längst till höger är förtroendet också bland dessa väljare högt och även inom denna grupp är förtroendesiffrorna för public service betydligt högre än för andra medier. Public service, som det ser ut idag, har med andra ord brett stöd i befolkningen. Röster som hävdar annorlunda har helt enkelt fel.”
Forskning visar också att det inte finns en systematisk partiskhet inom public service:
”Men samtidigt som det är positivt att public service debatteras är det olyckligt om diskussionen fastnar i ”tyckande”. När det gäller public service finns det ju hyllmeter av akademisk forskning! Att tycka är inte fel – men att argumentera utifrån fakta väger onekligen tyngre.”
Det ligger lite i sakens natur att våra förutfattade meningar och selektiva tittande gör att vi inte alltid håller med om detta. Det vore konstigt om det inte fanns fel och diverse saker att kritisera, men det handlar om det finns en systematisk snedvridning.
Jag har i princip slutat att titta runt på vad upprörda nätsidor säger om klimatet, det är ändå mest gammal skåpmat som ältas om och om igen. Ibland kanske uppklätt i nya fina kläder … som visar sig vara ännu en upplaga av kejsarens ny-nya kläder.
Fick ett mejl om att Staffan Mörner håller ”kurs” på Swebb-TV och förkunnar att det inte sker några som helst oroande förändringar av klimatet och det finns ingen koppling mellan våra utsläpp och klimatförändringarna. Det är naturliga cykler.
Jag har ju ”bråkat” med honom tidigare, se länkar en bit ner under ”Klimat”-menyn.
Jag snabbspolade mig igenom videon (del 1, verkar bli en serie..?) och det verkar handla om samma grafer och samma argument som tidigare. Här följer ett par kommentarer om arktis is och minskat pH i haven om någon skulle vara intresserad (jo, jag är fullt medveten att jag aldrig kommer ”omvända” någon).
Arktis isutbredning
Satellitmätningar av Arktis isar kom först 1978 och utbredningen brukar därför oftast också redovisas från den tidpunkten. Det finns dock en del satellitdata från några år tidigare. IPCC:s första rapport från 1990 visade nedanstående graf baserat på detta. Men de använde en annan teknik som gör att mätdata inte går att jämföra rakt av med de mätinstrument som fanns på satelliterna efter 1978.
Mörner pekar på hur låg isutbredningen var 1975 och menar att nuvarande minskning i isutbredning inte är något onormalt, det verkar bara så eftersom man ”valt” att bara redovisa från toppåret 1979. Allt skulle handla om val av startpunkt i mätserien alltså. Han slänger fram några andra grafer och klistrar sen helt sonika in dem i ett och samma diagram för att bevisa sin sak (Mörner: ”lite ovetenskapligt men ganska pedagogiskt” (sic)):
Den som vill kan ju roa sig med att granska den vetenskapliga metodiken i detta och bedöma hur tillförlitliga resultaten är med tanke på skalor, olika metoder osv. Men vad säger de som faktiskt jobbar med saken?
National Snow and Ice Data Center, vars data Mörner använder, menar att det finns tillräckligt tillförlitliga observationer från 1953 och framåt för att kunna göra en sammanställning:
(1) 1870–1952: observations of varying accuracy/availability; (2) 1953–1971: generally accurate hemispheric observations; (3) 1972–2003: satellite period – best accuracy and coverage
Ytterligare en annan studie, Serreze, M. C., & Meier, W. N. (2018). The Arctic’s sea ice cover: trends, variability, predictability, and comparisons to the Antarctic. Annals of the New York Academy of Sciences. doi:10.1111/nyas.13856
Eller vad säg som denna? Brennan, M. K., and G. J. Hakim, 2022: Reconstructing Arctic Sea Ice over the Common Era Using Data Assimilation. J. Climate, 35, 1231–1247, https://doi.org/10.1175/JCLI-D-21-0099.1.
Den graf som Mörners hänvisar till för data mellan 1920-75 kommer från en artikel av Vinnikov (publicerad 1980). Här är en nyare artikel i Science (1999) av Vinnikov där observationerna sätts i relation till senare data. Du får förstås välja själv om du litar på att Vinnikov har koll eller om det är Mörner som vet bättre.
Mörner menar vidare att minskningen har avstannat (se rutan i grafen nedan) och påstår att det inte har skett någon minskning alls under de senaste 26 åren (sic – igen).
Det är inte enbart temperaturen som påverkar isutbredningen utan även havsströmmar och liknande. Det är förväntat att det finns en relativt stor spridning från år till år. Plocka t ex bort rekordåret 2012 så får grafen ett annorlunda utseende. Tänk att man 2024 fortfarande kan hålla på att plocka ut detaljer ur långa mätserier.
Och det är inte bara utbredningen som räknas. Man vet också att mängden gammal is har minskat dramatiskt:
Det är alltså som vanligt. Antingen litar man på dem som faktiskt jobbar med saken och publicerar data i vetenskapliga artiklar, eller så tror man att personer som Mörner är bättre lämpade att ge den sanna bilden medelst googling och upprapande av en miljard grafer (de flesta tycks tagna från NoTrickZone, en sajt som befinner sig långt ute i tassemarkena vad det gäller sanning – ja det har visats om och om igen).
Och om man sätter äldre data (som påstås mörkas) i relation till nuvarande? Här en kort filmsnutt:
Det här handlar alltså om världshaven och inte vattendrag som försurats av svavelutsläpp. De ligger fortfarande på den alkaliska sidan rent kemiskt, men pH sjunker på grund av att koldioxid löses in och bildar kolsyra.
Mörner säger visserligen att mätsningar utanför Hawaii visar att pH sjunkit samtidigt som mer koldioxid har lösts in i vattnet (partialtrycket ökar). Men menar sen att det saknas långa mätserier (vilket är sant) och hänvisar istället till en rekonstruktion som gjorts vid ett isolerat korallrev utanför Australien (Flinders reef) som bevisar att pH varierat betänkligt över tiden, helt utan mänsklig inverkan.
Rekonstruktionen är gjord av en forskargrupp ledd av Carlos Pelejero och publicerades i Science 2005. I den står tydligt att vattnet runt revet inte cirkulerar fritt till det omgivande havet utan byts ut sporadiskt vid stormar och liknande. Vattnet står heller inte i jämvikt med luftens koldioxidhalt utan påverkas i högra grad av andra faktorer. Studien säger således inte mycket om försurningen om havet och vad effekterna blir på det marina livet i stort.
Men även Patrick Moore tar upp detta exempel på hur inget händer upp i sin senaste bok. Professor Pelejero blev tillfrågad om vad han ansåg om argumentationen och svarade att Moores påstående inte stämmer. Han påpekade också att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades, men blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument.
Moores kommentar? “I don’t buy it. They don’t know what the pH was in 1900, never mind 1850, never mind 1750. They don’t know what the pH was then.”
Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just detta… Och så hänvisar han istället till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Även om man bortser från de miljoner denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.
Allt är med andra ord precis som vanligt.
Ja, och så här fortsätter det. Jag har inte sett hela Swebb-TV-videon (det här står mig upp i halsen ärligt talat), men i princip allt som Mörner framför har bemötts Och jag har nog skrivit om det mesta skulle jag tro). Det är vad som kallas gish-gallop, vilket innebär att debattören snabbt lägger fram en lång följd av tvivelaktiga argument, halvsanningar och feltolkningar och det blir helt omöjligt att orka bemöta.
För att bara avsluta:
En betydande del av havsnivåökningarna beror på att vatten expanderar med ökande temperatur och alltså får en större volym. Staffan Mörner säger att kusterna inte påverkas av detta, allt taget ifrån en bisarr artikel från hans namn Nils-Axel Mörner som jag skrivit om tidigare: Att bedöma en vetenskaplig artikel -nytt från Mörner – Maths Nilsson, författare
Man kan verkligen påstå precis vad som helst i den här debatten!
PS
Om du är nyfiken på alarmism och hur miljödebatten sett ut och utvecklats genom åren och lett till dagens situation, läs min ”bok” Vi har tio år på oss: https://mathsnilsson.se/vi-har-tio-ar-pa-oss/ Finns att läsa som blogginlägg alternativt att ladda ner som pdf (inget förlag vile ge ut den och jag orkar inte fixa egen utgivning – been there, done that 😉 )
Det här är en fortsättning på föregående inlägg som är en respons på hur Timbros två senaste vd:ar uttrycker det som att marknadsliberaler skulle vara garanten för en ansvarsfull miljöpolitik.
Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.” Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna”.
I förra inlägget visade jag hur flera tongivande liberaler och tankesmedjor genom åren har ifrågasatt vetenskapen bakom några av de allra största miljöproblemen vi haft. Oftast med hänvisning till en enskild akademiker med avvikande åsikter, jag exemplifierade med fysikern Fred Singer. Inlägget slutade med att USA beslutade att stå utanför Kyotoavtalet 2001, en stor seger för lobbyorganisationer och marknadsliberala tankesmedjor (nedan kallat ”Nätverket”). Nu riktades fokus över Atlanten. Europeiska politiker skulle övertygas.
Förutom att ifrågasätta IPCC:s trovärdighet handlar förstås miljöfrågor mycket om ekonomi.
Tankesmedjan ACCF, med rejäla intressekonflikter i frågan i form av finansiering från oljebolag, bildade dotterbolaget ICCF som öppnade kontor i Bryssel (läs: de skaffade ett postfack och lät en annan tankesmedja sköta fotarbetet via sekretessavtal). Margo Thorning utsågs till chef. Hon hade tidigare författat dystopiska rapporter om hur Kyotoavtalet riskerade amerikanska förluster upp mot 400 miljarder dollar årligen och hotade miljontals jobb.
Nu gjorde hon samma analys för fyra länder i EU. Utsikterna var inte nådiga. I enbart Tyskland skulle antalet jobb minska ”med 1,0 miljoner jobb årligen under budgetperioden 2008–2012” och BNP braka in i väggen.
Klipp från rapport “The Impacts of Climate Change on European Employment and Skills in the Short to Medium-Term: A Review of the Literature Final Report (Volume 2) May 2009”
Siffrorna skrevs ner något i en senare version men det var fortfarande ett ekonomisk haveri som väntade. ICCF lobbade både EU:s och nationella parlament ihop med andra medlemmar i Nätverket. (BBC, ABC News, Bloomberg, Reuters, MSNBC News med flera förmedlade uppgifterna). Vittnesmål som kryddades med påståenden som exempelvis från Martin Ågerup, danska CEPOS och International Policy Network, 2004:
”klimatet har faktiskt alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Därför är små människoskapade temperaturhöjningar inte ett problem.”
”IPCC:s slutsatser [om människans påverkan] är mycket kontroversiella.”.
De är på inget sätt ovanliga uttalanden från Nätverket. Nedan från Storbritanniens parlament med idel kändisar från klimatdebatten. Fred Singer är en.
Ovan Storbritannien och nedan evenemang EU-parlamentet där de slängde fram undergångsretorik om Kyotoavtalet skulle efterlevas (Think Tanks Warn ”Cost of Kyoto 10 to 15 Times Over EU Predictions” and Call for Radical Rethink over 2012 Policy):
A Workshop Co-sponsored by
International Council for Capital Formation, Centre for the New Europe, Istituto Bruno Leoni and Institut Economique Molinari
Wednesday, November 24th, 2004
Place: The European Parliament – Room ASP 1G2
Competitive Enterpise Institute (CEI) är en av de mest aktiva aktörerna i det här spelet. 2005 gav de ut rapportenVad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta. Utöver ekonomisk undergångsretorik med hänvisning till ICCF:s rapport, märks utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.
Siffrorna ovan är hämtade från Margo Thornings, ICCF, rapport.
CEI skickade även sin konsult Chris Horner över Atlanten med uppdrag att övertala företag att finansiera en ny tankesmedja som skulle bearbeta politiker på samma lyckosamma sätt man gjort i USA. Horner var även advokat för Cooler Heads Coaltion, en oljefinansierad gruppering som beskriver sig själva som en ”informell ad hoc-grupp, fokuserad på att skingra myterna om global uppvärmning”, vilket i praktiken innebär att ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Bland medlemmarna hittas flera tankesmedjor från Nätverket samt oljebolag. Horner är dessutom författare till ett par storsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism.
Nu misslyckades Horners försök att starta en ny tankesmedja och han uttryckte förvåning över bristen på intresse.
Men andra tog chansen.
Gunnar Hökmark, moderat med Timbrobakgrund, startade under sin tid som EU-parlamentariker en tankesmedja, European Enterprise Institute (EEI). Han anställde Chris Horner för att sköta energi- och miljöfrågor. I realiteten verkar hans roll mest handlat om att prata ner internationella klimatavtal.
Förutom att Hökmark själv var vice ordförande för EPP – den största politiska grupperingen inom EU – fanns en rad politiska högdjur med i smedjans kommittéer (exempelvis sittande finansminister för Slovenien, före detta finansministern för Slovakien, tidigare vice premiärminister i Österrike och tillika dåvarande EU:s särskilda samordnare för stabilitetspakten för sydöstra Europa).
Trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet. Även vicepresidenten för europeiska investeringsbanken fanns med på ett hörn, är det verkligen rimligt att en person på den posten engagerar sig i politiskt opinionsdrivande verksamhet?
Även om finansieringen av Nätverkets verksamheter oftast är höljd i dunkel är det mycket väldokumenterat hur oljeindustrin har bidragit med stora pengar. Ett talande exempel är Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE), vars chef 2005–2007 var Mattias Bengtsson (vd för Timbro fram till 2004). Den kände liberale debattören Johan Norberg var senior fellow. CNE vägrade uppge sina finansiärer men via oljejätten ExxonMobils dokumentation framgår att CNE erhållit 130 000 dollar 2004-2005, varav 80 000 var öronmärkta till utbildning om klimatförändringarna.
Och vad innebar det?
Man behöver inte ägna många minuter på CNE:s sidor för att inse att deras syn på ”sund vetenskap” inte var liktydigt med den som IPCC representerar, snarare motsatsen – några av klimatförvillandets allra vanligaste myter hittas där. IPCC kallas till exempel för ”en märklig samling ägghuvuden”.
Under essential readings listas en radda böcker skrivna av personer som är kända för att inte acceptera IPCC:s slutsatser (en stor majoritet av utgivna ”klimatskeptiska” böcker har koppling till Nätverket – och nästan ingen har genomgått kollegial granskning (Dunlop, 2013)). CNE ordnade likaså en föreläsning med den i del 1 nämnde Fred Singer och publicerade några av hans rapporter.
[Uppdatering: Dagens ETC intervjuade Mattias Bengtsson efter att de ihop med Supermiljöbloggen avslöjat att Timbro tagit emot pengar från Exxon för att använda i klimatdebatten. Det är tydligt att han inte känner minsta ånger och var mest irriterad över att de fick så lite pengar.
– Jag hade flera möten med Exxon och tyckte de var skitsnåla.]
CNE samarbetade med andra europeiska tankesmedjor inom Nätverket som alla förkastade IPCC:s slutsatser och de saluförde detta genom bland annat workshops för EU-parlamentariker. Samma tongångar hördes hemma i Sverige. Nima Sanandaji, då vd för tankesmedjan Captus, skrev 2005 på SvD:s ledarsida:
”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.”
Hans kollega, Jonas Pettersson, ledarskribent på SvD och senare pressekreterare för Centerpartiet, kom i debattartikel i Aftonbladet fram till den häpnadsväckande slutsatsen att IPCC:s slutsatser var en bluff byggda på i stort sett en forskares studier (Michael Mann).
Och så där har det sett ut. Och även om verkligheten har kommit ifatt de flesta är det tydligt att misstron lever kvar i de här kretsarna baserat på uppfattningar som har sina rötter i detta välorganiserade desinformationsflöde. Här från SvD:s ledarsidas chef 2020.
”IPCC sammanställer mängder av angelägen forskning som spänner över flera områden, men de rapporter som oftast når den offentliga diskussionen är sammanställda av politiska tjänstemän och ska betraktas just som det, och inte som en högre makts dekret.” De som sätter tvångströja på debatten | Tove Lifvendahl | SvD
Självklart ska inte IPCC rapporter ses som religiösa skrifter, men det är inte politiska tjänstemän som skriver rapporterna. Nedan en tweet från Janerik Larsson efter IPCC släppt sin senaste rapport. Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv.
Men nej, marknadsliberaler hatar inte miljön och alla är givetvis inte klimatförnekare. Däremot är det ytterst väldokumenterat hur väldigt många tankesmedjor inom Nätverket har varit motorn i det välorganiserade desinformationsarbete som bedrivits i klimatfrågan under decennier. Och fossilindustrin har smörjt maskineriet med stora summor (se t ex Brulle 2013).
Det är helt legitimt att tycka att Parisavtal och liknande är fel sätt att lösa problemen. I komplexa frågor om miljön förekommer det alltid överdrifter och felaktigheter som med rätta måste få kritiseras.
Miljörörelsen är inte felfria och äger inte ensamrätt till vad som är bäst lösningar. Men det som beskrivits ovan handlar inte detta, det har inget att göra med att ”nyansera debatten” utan att helt bortse från en enorm mängd vetenskap. Det är helt uppenbart att en ideologisk övertygelse har blivit till stora skygglappar mot verkligheten, enskilda akademiskers åsikter till halmstrån att klamra sig fast vid trots att empiriska data motbevisat dem om och om igen.
För jo, vi vet att de har haft fel angående vad vetenskapen kan visa, det är kontrollerbara fakta och ingen åsikt. Det handlar heller inte om vad enstaka studier säger. Alternativa förklaringsmodeller har inte ignorerats. Men det kan vara ack så svårt att veta vad som är sant, för det är en veritabel flod av desinformation som dränkt denna debatt.
Visst har miljön blivit bättre i takt med att ekonomin har växt. Men det har inte kommit av sig självt utan för att samhället har agerat trots rejält motstånd och obefogad undergångsretorik från Nätverket, inte bara i klimatfrågan.
Det är därför en aning stötande när Timbros vd:ar nu vill påstå att ”marknadsliberaler är de riktiga klimatvännerna” och att en ”liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor”. De har inte ens accepterat att det existerar problem och har påstått att västvärlden skulle implodera om åtgärder vidtogs. Det kanske finns, men jag har nog aldrig sett minsta skymt av ånger eller ursäkt, mest handlar det om att utmåla miljöorganisationer som hysteriker och ja, några vill till och med likna dem vid terrororganisationer – till synes helt blinda för sin egen extremism.
Och för att återknyta till den i del I nämnda opinionsartikeln i Aftonbladet där Timbro meddelade att det ska starta ett nytt miljöinstitut. De som nu ska leda deras nya miljöinstitut är inga ”klimatförnekare” och det är bara att önska dem lycka till. Att det finns viss skepsis är med stöd av ovanstående självklart. Och det är helt självförvållat.
Nätverkets systematiska arbete med att undergräva förtroende för den vetenskapliga processen har likaså fått vidare konsekvenser. Deras ideliga påstående om en pågående konspiration passade högernationalistiska grupper som hand i handske.
Forskare och miljörörelser har i flera decennier försökt lyfta klimatfrågan men det var först i och med Greta Thunbergs protester frågan hamnade i allmänhetens fokus på riktigt. Högernationalistiska grupperingar som AfD som aldrig brytt sig om saken började sprida propaganda mot Thunberg, miljörörelsen och klimatvetenskapen som sådan. SwebbTV är bara en i mängden av alternativmedia som hoppade på tåget. Klimatfrågan är numera en självklar del i kulturkriget mot etablissemanget.
De tvivel som till en början spreds i försvar av ekonomiska intressen har nu fallit helt utom kontroll och genomsyras av konspirationsteorier av olika slag. Riksdagsledamöter från etablerade partier menar på fullt allvar att det pågår en ”subtil hjärntvätt av svenska befolkningen” via alarmistiska färger på väderkartorna.
En springande punkt här är IPCC:s slutsatser och huruvida alternativa hypoteser har ignorerats som många inlägg på svenska kultursidor hävdat. Visst finns det saker i debatten som bör kritiseras, men faktum är att nivån på mycket av den kritik som framförs är på pinsamt låg nivå. Jag har skrivit tillräckligt om det:
Varför ältar jag detta? För jo, jag har ju skrivit om det tidigare. Det är helt enkelt för att ”deras” (ja, jag generaliserar) beskrivning av hur vår miljö blivit bättre är ren politisk historierevisionism. Det vill säga som Wikipedia uttrycker det: ”där en makthavare eller ideolog låter skriva om historien efter en politisk agenda, för att kunna använda den nya berättelsen som propaganda.”
Jag lade ju ut mitt senaste manus Vi har tio år på oss! som en mängd blogginlägg efter att inget förlag ville gå vidare med det. Min bok Spelet om klimatet fokuserade främst på utvecklingen från det att IPCC bildades fram till idag. Vi har tio år på oss! tar ett mer övergripande grepp och belyser hur miljöfrågan har hanterats alltsedan miljörörelsen vaknade till liv på 1960- och 70-talen. Och hur de hamnat på kollisionskurs med särskilt marknadsliberala och konservativa tankesmedjor. Ett ämne som högernationalistiska grupperingar på senare tid tacksamt tagit till sig som ytterligare argument i sitt krig mot etablissemanget och vänster- och miljöinriktade organisationer.
En följare satte ihop dessa inlägg till en pdf-fil (tack Mats!) och tyckte jag borde sprida den. En nedladdningsbar version hittar du här.
Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…
DEL I
Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”
Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).
Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).
Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021
Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.
På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).
Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.
Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984
Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).
Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.
Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.
Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.
På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.
Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.
Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:
”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”
Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.
Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.
Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.
I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.
Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.
Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:
”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”
Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?
1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.
Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.
2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.
2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.
”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”
Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”
Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.
Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.
Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.
Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.
Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”
Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.
Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.
David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)
Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.
To be continued … kanske … om jag orkar 🙂 Jag orkade tydligen: del 2 finns här.
Jörgen Huitfeldt kommenterade på Twitter, förlåt X, mitt blogginlägg angående hans artikel på Kvartal där han gjorde reklam för Climate the movie. Han tyckte jag skapade en stor halmgubbe som inte berörde något av det han skrivit:
Du bemöter i princip bara saker i din långa text som jag inte har skrivit. Som jag avslutar artikeln: ”Det är odiskutabelt att det blivit varmare på jorden jämfört med tidigare. Det är också uppenbart att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till uppvärmningen.” pic.twitter.com/oPXJxHyMTe
Den 18 augusti 2023 skrev Huitfeldt (JH) en till en början tänkvärd artikel på DN:s ledarsida med rubriken Kritikerna försöker inte ens förstå vad Lena Andersson säger. Han jämförde med hur polariserad nyhetsjournalistiken i USA är. Det är mer viktigt vem som säger något än vad denne egentligen säger, menade han. Man försöker inte ens förstå vad ens opponent vill säga.
Mitt inlägg om Climate the movie var just ett försök att motivera varför filmen är missledande, alltså VAD de säger och inte VEM som säger något. Jag tycker det i allra högsta grad berör det JH skrev. Men han verkar inte vara ett dugg intresserad.
För att upprepa: JH är uppenbart upprörd över, och tycker det är talande, att filmen inte finns att se någon annanstans än på Youtube. Med andra ord, han anser att det är ett exempel på att debatten tystas och att filmen borde få ett större genomslag i samhället. Och hans argument bygger enbart på VILKA som uttalar sig i filmen, inte VAD som faktiskt sägs:
JH anför sen att dessa ”blytunga forskare” vågar gå mot strömmen enbart för att de är gamla och inte längre behöver oroa sig för nekade forskningsanslag. Och att övriga forskare bara överdriver för att få fortsatta pengar för att kunna fortsätta sin verksamhet. En bedräglig fårskock till skillnad från de som uttalar sig i filmen alltså:
Visst finns det problematik inom forskningen och kampen om anslag men det verkar som JH är av uppfattningen att dessa modiga forskares påståenden aldrig har bemötts eller att det inte finns väl underbyggd vetenskap som motsäger det. Mitt förra inlägg redovisade en del. JH menar att han inte har erforderliga kunskaper för att kunna göra minsta bedömning av vad som sägs i filmen:
Sorry, Jörgen Huitfeldt, det är ohyggligt fegt att gömma sig bakom dessa ord. Det är att lägga över hela ansvaret för faktakoll på andra och skita i följderna. Jo, JH gör en ansats, han mejlar den enda källa Kvartal tycks kunna lita på, Lennart Bengtsson som tycker filmen är ”ganska bra” men missar en del. En del? Det här som sagt vad Bengtsson själv skrivit på Kvartal:
”Efter 30 år anser IPCC nu otvetydigt att den globala uppvärmningen på drygt 1°C sedan 1900-talets början är huvudsakligen en följd av de omfattande av människan skapade växthusgasutsläppen. Det stora flertalet naturvetenskapliga forskare och experter med relevant kunskap inom meteorologi och klimatologi är här nästan undantagslöst eniga med IPCC.”
Det är helt jädra inkompatibelt med Climate the movies budskap. Helt och hållet.
För det handlar inte om några nyanser, genom att saluföra Climate the movie vill JH år 2024 fortfarande debattera om det skett en uppvärmning sedan 1940-talet och om CO2 har någon del av det. Bara lägg ner! Det duger inte för en rutinerad journalist! Ja, det är en åsikt, varsågod.
Nej, din avslutande mening ursäktar inget: ”Det är odiskutabelt att det blivit varmare på jorden jämfört med tidigare. Det är också uppenbart att människans utsläpp av växthusgaser bidrar till uppvärmningen.” Hade du accepterat detta hade du inte salufört filmen. Punkt!
Filmens budskap upprepas gång på gång: Det är inte varmare nu än på 1940-talet och det finns ingen (eller högst marginell) koppling mellan uppvärmningen och CO2!
Herregud, de visar nedanstående graf med en enormt tilltagen y-axel som raderar ut allt av intresse för att visa att det knappt går att se en uppvärmning under de senaste 140 åren (och för säkerhets skull tiltar de grafen) :
Det är precis det här vad jag menar med ”Relevant kritik drunknar ofta i rena kalkonresonemang som debattörer inte kan hålla sig ifrån.”
Och han tvivlar på om vetenskapsjournalister ens har basala kunskaper i ämnet:
Men absolut, jag förstår svårigheterna, floden av desinformation i den här frågan är enorm. Huvudanledningen till att faktaförvirringen har kunnat sprida sig så lavinartat beror just på att akademiker fört fram budskapet och personer som JH sprider det vidare utan minsta kritiskt tänkande (och det gäller inte bara klimatdebatten numera).
Den vetenskapliga processen med vetenskapliga publikationer är långt ifrån perfekt, men den finns till för att just skilja åsikter och allmänt tyckande ifrån empiriska resultat och vetenskaplig kunskap.
Så jag skrev lite om VAD som sägs i filmen i mitt förra inlägg. Här följer några ord om VEM som uttalar sig. Finns något som gör att man kanske ska tänka sig för innan man accepterar det som sägs med hull och hår enbart baserat på deras fina titlar?
Professor Richard Lindzen (pensionerad sen ca tio år tillbaka).
Han har hela tiden argumenterat för att en ökad CO2-halt i atmosfären bara kommer leda till en högst marginell uppvärmning. År 2001 publicerade han ihop med några kollegor en studie som kunde förklara varför (NB finansierad av samma statliga forskningsanslag som de andra korrupta alarmisterna använder sig av).
Hypotesen går förenklat ut på följande: När haven i tropikerna värms upp påverkas molnbildningen så att mer värmestrålning kan smita ut i rymden och ge en nedkylning. En sorts självreglerande effekt alltså, som fick namnet Irishypotesen.
Det gick emot ”gängse uppfattning” men studien har behandlats seriöst. Flera andra forskargrupper försökte testa/bekräfta/förkasta den modell Lindzen skapat. Och de hittade avgörande svagheter som också publicerades vetenskapligt. Några av dem: Lin et al 2002, Fu et al 2001, Hartmann et al 2002, Lin et al 2004, Wong et al 2004, Forster et al 2006, Su et al 2008.
Lindzen publicerade 2009 en ny studie som skulle stärka hans hypotes. Men andra forskargrupper hittade återigen avgörande svagheter och faktiskt rena felaktigheter i studien: t ex Murphy 2009, Chung 2010, Trenberth 2010, Dressler 2011.
Lindzen och en kollega försökte bemöta denna kritik i ytterligare en artikel som de skickade till den kända tidskriften PNAS. Men fyra granskare (varav Lindzen valt två själv) ansåg unisont att de inte presenterat underlag som stödde deras slutsatser (granskarnas kommentarer finns offentligt tillgängliga):
Lindzen åtgärdade inte bristerna och artikeln refuserades. Istället skickade han den till en liten koreansk tidskrift där den publicerades (LC11). Men inte heller den har ignorerats och är kommenterad i två kapitel i IPCC AR5 WG1 från 2013.
Det är förstås svårt att som lekman ha en uppfattning här, men man kan ju ta en slutsats från LC11 och jämföra med observationer. De anger att en fördubbling av CO2-halten skulle ge en uppvärmning mellan 0,5-1,1°C. Vi har nu nått ca halvvägs till en fördubbling av CO2 och har redan passerat detta temperaturintervall med råge.
Men Lindzen vägrar överge sina åsikter. De som påstår (exempelvis Clintel) att mainstream forskare har ignorerat denna hypotes ljuger helt enkelt.
Och JH lyfter ju konspirationstankar om att mainstreamforskare bara larmar för att få pengar. Hur hanterar JH det faktum att Lindzen varit avlönad av fossildrivna Cato Institute efter pensionen?:
Det finns ganska mycket mer att hämta om Lindzens uttalanden. Och en diger hop av anledningar till varför man inte ska förkasta den oerhörda mängd forskning som stöder IPCC:s slutsatser till förmån för Lindzens åsikter.
Klimat är inte Clausers område och har inte varit i närheten av att publicera någon forskning i ämnet. Han påstår att det inte finns någon koppling mellan CO2 och klimatförändringar (hänvisar till samma självregleringsmekanism som Lindzen) och att det inte ens är belagt att den ökade mängden CO2 kommer från människans utsläpp.
Det finns enormt mycket bevis på detta och är något IPCC säger är säkerställt bortom alla tvivel. Om man vill förkasta allt detta till förmån för Clausers åsikter och några formler han plitat ner på en power point-slide, please go ahead, men kasta av dig offerkoftan och sluta grina för att ingen tar dig på allvar.
Roy Spencer
Spencer var pionjär, ihop med John Christy, att samla in temperaturdata från troposfären (nedre delen av atmosfären) med hjälp av satelliter. Deras mätserie, UHA, visar något mindre uppvärmning än övriga mätserier. Men dock finns även där en tydlig uppvärmning och falsifierar Climate the movies påstående om att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet (precis som alla existerande mätserier från satelliter, radiosonder (väderballonger) och termometrar: NOAA shows clear global warming trends over the past 58 years based on radiosonde data – Climate Feedback).
De båda lever på statliga forskningspengar och publicerade så sent som 2023 en artikel trots det påstådda tankeförbudet. Jag har ingen aning om deras enkla 1D-modell ger relevanta svar, men som med all forskning, varför blint lita på ett resultat som avviker markant från hundratals andra studier? Varför inte också ta hänsyn till meriterade forskare som James Hansens vars studie från förra året menar att situationen är betydligt värre än vad IPCC för fram?
Och finns det anledning att förhålla sig skeptisk till Spencers ofta ganska tillspetsade uttalanden om sina forskarkollegor och deras studier. Ta en titt på nedanstående video om hur han har haft fel om och om igen genom åren (medan IPCC:s slutsatser stått sig bra). Även han har länge argumenterat för en självreglerande mekanism som gör att vi inte kommer se någon större uppvärmning.
Så nej, inte heller här saknas det argument.
Och om man så vill: Roy Spencer är evangeliskt troende och anser att Guds intelligenta design/kreationism är lika, om än inte mer sannolik än evolutionsteorin. Ja, man ska ta hans vetenskapligt publicerade artiklar på allvar men när det kommer till åsikter bör man nog ta i beaktning saker som följande:
Roy Spencer, The Evolution Crisis: ”I finally became convinced that the theory of creation actually had a much better scientific basis than the theory of evolution, for the creation model was actually better able to explain the physical and biological complexity in the world…” ).
Tony Heller (aka Steve Goddard)
Tony Heller är känd för sina ideliga påståenden om att mätserier manipuleras för att visa en uppvärmning som enligt honom inte finns. Här kan du få en lektion i hur det går till:
Ja, han menar alltså att det inte skett en uppvärmning sedan 1940-talet, klippet nedan är från 2016 från en konferens ordnad av ultrakonservativa Doctors for Disaster Preparedness som ger ut en tidskrift för läkare (JPANDS) där det påstås att vaccin ger autism, det ifrågasätts om HIV ger AIDS mm. Ja, Willie Soon och likaså Lindzen (båda medverkar i Climate the movie) har publicerat klimatartiklar i denna läkartidskrift. Soons artikel är faktiskt usel och ordentligt motbevisad.
Visst, tro på honom, fortsätt argumentera för att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940 som Climate the movie påstår. Kom bara inte och påstå att ni skulle vara skeptiskt lagda.
Patrick Moore
JH lyfter fram honom som en grundare av Greenpeace. Han var visserligen aktiv i dess början men det stämmer inte att han grundade organisationen. Just det är kanske inte så viktigt men det är däremot att han har jobbat som lobbyist i mer än trettio år. Det är ytterst väldokumenterat hur han misshandlar vetenskap och det är faktiskt otroligt att någon fortfarande tar honom på allvar. De så kallade vetenskapliga artiklar han skriver är rapporter utgivna av olika tankesmedjor och skulle inte hålla ens som studentuppsats, se ett av mina tidigare inlägg: Patrick Moore. En studie i förnekelse. – Maths Nilsson, författare
Wielicki är en geolog som inte sysslat med klimatforskning Han var en nobody till för bara något år sedan och hade bara några hundra följare på Twitter. Han började han sprida gamla uttjatade klimatmyter blandat med lite kulturkrigstrofer och Elon Musk valde att dela hans inlägg några gånger. Vips så hade han 60 000 följare, hamnade i teve (t ex Fox News) och inbjöds i värmen på Heartland Institutes klimatförnekarkonferenser.
Bara som exempel, han påstod att det inte var någon fara att Thwaites-glaciären på Antarktis skulle ”kollapsa” och hänvisade till tre ”vetenskapliga artiklar” som hade visat det. Bara det att forskarna som påståtts ha skrivit dem dementerade det, artiklarna existerade inte ens. Wielicki erkände sen att han låtit ChatGPT genererat citaten och referenserna.
Ni hittar exempel på felaktigheter och diverse länkar här:
Nu börjar jag tröttna på det här…. Men nej, det saknas inte bemötande av Koonins och Happers påståenden:
Stephen Koonin: Search Results for “koonin” – Climate Feedback William Happer: Search Results for “happer” – Climate Feedback [Som sägs i kommentar nedan: Happer påstår i filmen att det inte finns någon korrelation mellan CO2 och temp, men när han själv ihop med en kollega beräknar vad en fördubbling av CO2-halten skulle innebära kommer han fram till värden som ligger inom IPCC:s intervall – nej det är mycket ”skepticism” i den här ”debatten” som inte går ihop…]
Jag kommenterade Nir Shaviv och Henrik Svensmark i förra inlägget.
Och så vidare ochsåvidareochsåvidareochsåvidareochsåvidare……
Om något visar ovanstående att faktagranskningar må vara viktiga men är inte i närheten av att avhjälpa problem med desinformation. Jag vet hur det här funkar och har inga illusioner om att kunna ändra någons uppfattning. Ville bara skriva av mig av frustration över hur ingenting längre spelar någon roll. Alla åsikter behandlas på samma sätt som mångfaldigt bekräftad kunskap, empiriskt uppmätt.
) men jag får erkänna att det gjorde ont i fotografhjärtat när alla fototillfällen dök upp och man stod där med en vidvinkelkamera…
Maths Nilsson, författare 