DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky

Det mystiska miljögiftet | Maths Nilsson, författare

Jag fick lite skäll efter mitt förra inlägg. Det är i och för sig inget ovanligt men nu var det inte klimatrelaterat utan för att jag skrev att det är populism att påstå att 1970-talets DDT-förbud har kostat miljontals liv. Bland annat framfördes att om jag ”mot förmodan är en seriös människa” skulle läsa ”Wildavskys standardverk inom det här fältet”.

Och seriös vill man ju vara. Så vad är det jag har missat?

Aaron Wildavsky, är nu inte expert på malariabekämpning utan en (numera avliden) namnkunnig professor i statsvetenskap vid Berkeley. Inom miljödebatten är han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk. Han menar att försiktighetsprincipen missbrukas (särskilt av miljörörelsen) och används som argument för att helt undvika risk (vilket är omöjligt).

Att på förhand sätta upp gränser hindrar utveckling och innovationer. Han förespråkade istället mer trial and error, dvs att man agerar när problem uppstår och inte i förväg målar upp dåligt underbyggda katastrofscenarier. Regleringar och statlig inblandning är oftast kontraproduktivt enligt honom eftersom förbud kan leda till mer lidande än vad ett icke-förbud skulle ha inneburit, oavsett hur välmenad åtgärden var från början.

Wildavsky har i sin bok But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues från 1995 gått igenom några av de största miljöfrågorna och bedömt om alarmismen varit befogad eller inte. DDT-förbudet ingår och sån tur var fanns kapitlen om PCB och DDT tillgängliga på Google books (bortsett från några sidor).

Så vad har han att säga?

Jag börjar bakifrån. Där framgår föga förvånande att han anser att DDT-förbudet ”kuggar i risk-risk-analysen”. Men det framgår också att han faktiskt inte ger en korrekt beskrivning av verkligheten:

Han skriver att ”Completely banning DDT did more harm than good.” Men nej, det var inget totalt förbud! I boken skildrar Wildavsky i princip enbart situationen i USA och det var fortfarande tillåtet att använda DDT för att bekämpa sjukdomar. Likaså att tillverka och exportera, vilket pågick länge efter detta förbud i USA.

  • EPA: ”On June 14, 1972, the EPA Administrator announced the final cancellation of all remaining crop uses of DDT in the U.S. effective December 31, 1972. The order did not affect public health and quarantine uses, or exports of DDT. The Administrator based his decision on findings of persistence, transport, biomagnification, toxicological effects and on the absence of benefits of DDT in relation to the availability of effective and less environmentally harmful substitutes.”

Visst fanns det miljöorganisationer som verkade för ett totalförbud, och visst införde några länder ett sådant men det handlade i de flesta fall om ett förbud mot att använda DDT som pesticid inom jordbruket – inte mot att bekämpa malaria. Andra länder, som Indien och Kina, införde inget förbud alls.

En rapport från WHO 1979, många år efter de första förbuden: ”As the situation now stands, DDT is still used extensively, both in agriculture and for vector control, in some tropical countries.”

Med andra ord, och detta är centralt i hela den här frågan, det totala DDT-förbud som Wildavsky argumenterar emot existerar inte!

I slutet av förra millenniet tog dock debatten om ett globalt totalförbud fart i och med att ett nytt avtal skulle signeras (Stockholm Convention on Persistent Organic Pollutants (POP)). Många, däribland flera miljöorganisationer, ville inkludera DDT i denna förbudslista.

Inför detta publicerades ett öppet brev signerat av 380 läkare och forskare, som vädjade till beslutsfattarna inom WHO att inte införa något totalförbud mot DDT. De höll med om att medlet borde fasas ut med tiden men hävdade att debatten var snedvriden. Bland annat sågades en WWF-rapport ganska rejält för att ha dragit fel slutsatser utifrån de studier de refererade till angående hälsorisker med DDT.

Och det blev inget totalförbud. WHO inkluderar också DDT i de tolv olika bekämpningsmedel som rekommenderas för malariaprogrammen. Och vad jag vet stöds detta numera av de allra flesta miljöorganisationer.

Visst, det går säkerligen hitta fall där förbudet har lett till minskad tillgänglighet/ökad kostnad/ökat antal malariafall, men som jag beskrev i förra inlägget, de ökade antalen malariafall korrelerar inte särskilt bra med DDT-förbuden. Det är inte brist på DDT som varit huvudproblemet utan brist på fungerande kontrollprogram (av många olika anledningar).

Jag gav många exempel i förra inlägget, här ett par till:

  • Peru:Unfortunately, malaria increased again in 1970 as mosquitoes became DDT resistant and malaria control program funding decreased.” Griffing, S.M., Gamboa, D. & Udhayakumar, V. The history of 20th century malaria control in Peru. Malar J 12, 303 (2013). https://doi.org/10.1186/1475-2875-12-303
  • Iran och flera grannländer:Due to the double resistance of An. stephensi to DDT and dieldrin, malathion IRS was used in malaria vector control in Iran since 1968.” Enayati, A., Hanafi-Bojd, A.A., Sedaghat, M.M. et al. Evolution of insecticide resistance and its mechanisms in Anopheles stephensi in the WHO Eastern Mediterranean Region. Malar J 19, 258 (2020). https://doi.org/10.1186/s12936-020-03335-0

(Man kan ju fundera över varför ilskan riktas så hårt mot just DDT-förbudet och inte mot det faktum att de värst drabbade länderna inte har resurser att införa en effektiv bekämpning eller råd att köpa fungerande mediciner (ja, det går att bota malaria även om parasiterna uppvisar alltmer resistens mot medicinerna)).

MNIL1157

Resistens

In 1956, only five species of these mosquitoes displayed resistance; by early 1960 the number had risen to twenty-eight. In West Africa, the Middle East, Central America, Indonesia, and Eastern Europe, the resistant mosquitoes include some very dangerous malaria vectors.

Det här gällde inte bara myggor, en lång rad andra arter som löss (sprider bl a tyfus), fästingar, husflugor osv utvecklade resistens. Denna process fortsätter än idag, både mot DDT och andra bekämpningsmedel – det är förmodligen en strid vi aldrig helt kommer att vinna. Detsamma gäller som sagt de läkemedel som finns mot malaria.

Och vad säger Wildavsky om resistensproblemet?

Ingenting faktiskt, den problematiken utelämnas helt (med reservation för om det fanns någon kort kommentar på de sidor som inte visades på Google books). Det nämns heller ingenting om hur komplext det är att bekämpa malaria och att besprutning bara är en del i de omfattande kontrollprogram som krävs för att få bukt med sjukdomen (sjukvård, läkemedel, övervakning osv). Se t ex referenser i mitt föregående inlägg.

Det finns exempelvis åtskilliga fall där malaria har blossat upp i områden där sjukdomen ansetts utrotad eftersom sjuka personer har rest in i området. Malaria smittar inte direkt mellan människor men effekten blir densamma som vid en virusepidemi, en sjuk person smittar andra genom att parasiter i dennes blod förs över till andra via myggor.

Men allt skylls på (det ej existerande) totalförbudet och jag tycker inte det är seriöst.


Wildavsky påstår också att USA:s DDT-förbud infördes helt abrupt och det beskrivs som att ”regeringen agerade i panik”. Det är heller inte en korrekt beskrivning av verkligheten. Den första regleringen infördes redan 1957 och följdes av andra under 60-talet. DDT ersattes stegvis av nya medel, som var effektivare och kanske framförallt inte så beständiga i naturen som DDT.

Men alla bekämpningsmedel har sina nackdelar, vissa hade definitivt problematiska egenskaper som inte DDT hade haft och Wildavsky listar dem (men detta borde väl vara helt i linje med Wildavskys vurm för trial and-error?). Ibland uppstod dock problem och EPA gav nödtillstånd att använda DDT när inget annat hjälpte.

Han redovisar bönders och fruktodlares kostnader för några av dessa fall, vilket förstås är relevant information. Men däremot nämns inte de tillfällen när DDT hade orsakat liknande problem – än mindre ges en kostnad. För trots alla anmärkningsvärda framgångar som åstadkoms med hjälp av DDT så var inte allt frid och fröjd.

Det amerikanska jordbruksdepartementet gav varje år ut en årsbok och exempelvis 1952 kunde man läsa om de enorma problem som uppstått efter DDT-besprutning:

Never before, however, have so many pests with such a wide range of habits and characteristics increased to injurious levels following application of any one material as has occurred following the use of DDT in apple spray programs.

Man hade lyckats ta kål på en typ av skadedjur och såg snabbt förbättringar, men man hade samtidigt förstört balansen i ekosystemet och snart kunde andra tåligare arter – som var lika jävliga mot fruktträden – sprida sig helt fritt när deras fiender var borta.

”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i Miramichi River efter det att skogen besprutats med DDT (enligt gällande rutiner).

Cover of the publication:  Use of Pesticides, A report of the President's Science Advisory Committee, May 15, 1963

Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Andra vattenlevande organismer har också visat sig väldigt känsliga för DDT. Att regeringen agerade på detta och införde restriktioner är ”inte att agera i panik” – allt annat vore korkat i mina ögon.

Det blev också känt att DDT hittades nästan överallt, i människor förstås, men även långt, långt ifrån ställen där medlet användes (pingviner på Antarktis t ex).

Detta är inte taget från Rachel Carsons bok Tyst Vår utan från Vita Husets vetenskapliga råds rapport från 1963. En transkription av den hittar du här.

Wildavsky menar dock att det fanns få bevis för att vilda djur och växter påverkades negativt :

Det stämmer att det var svårt att definitivt fastställa någon allvarlig hälsopåverkan på människor (se exempelvis denna rapport från WHO 1979) även om det fanns flera studier som indikerade detta. Man ska dock vara medveten om att långsiktig påverkan kan vara svår att fastställa, särskilt som att metodiken som då fanns tillgänglig var bristfällig.

Wildavsky är noga med att peka ut svagheter i studier som pekar på hälsorisker med DDT, men nämner inte med ett ord att flera av de studier som ”skrev ner” risken för hälsopåverkan på människa kritiserades med rätta hårt redan då. Läs mer i den här korta artikeln:

  • Washburn R. Conceptual Frameworks in Scientific Inquiry and the Centers for Disease Control and Prevention’s Approach to Pesticide Toxicity (1948-1968). Am J Public Health. 2019;109(11):1548-1556. doi:10.2105/AJPH.2019.305260

Senare forskning tyder på att det finns hälsopåverkan att ta hänsyn till (som förstås ska vägas mot risken att drabbas av malaria). Men det var ändå främst DDT:s påverkan på miljön som var huvudorsaken till förbuden.

I Tyst Vår refereras till rapporter där ornitologer i standardiserade fågelräkningar upptäckte områden som var helt tomma på allt fågelliv. Men kan man lita på miljömuppar? Eftersom ett ständigt återkommande argument från ”regleringsskeptiker” helt bygger på just National Audubon Societys årliga julräkning av fåglar får man nog anse att så är fallet.

Deras statistik säger nämligen att flera fågelpopulationer ökade under ”DDT-eran”, inte minskade som alarmister hävdade. Wildavsky hänvisar också till dessa, men nämner att siffrorna är ifrågasatta.

Audubon, som sammanställt statistiken, säger nämligen att ”tillväxten” är falsk då den bygger på felaktig tolkning av data. Antalet fågelskådare och observationstillfällen hade nämligen ökat nästan exponentiellt under denna tid. Man hade även riktat in sig på att följa upp särskilt havsörnar och avsiktligt uppsökt områden där de fanns, vilket ger ett ökat antal observationer per observatör :

From the 1930s through 1970s there was a tremendous growth in the number of Christmas Bird Counts, from 203 total counts in the 30th CBC to 1320 counts in 80th CBC.  The number of observers on those counts rose from 679 in 30th to 32,322 in the 80th Count.  That is a tremendous increase in effort as well as geographic coverage, and more people in more areas.

Det finns oavsett vilket gott om vetenskapliga bevis för att mängder fåglar dog efter DDT-besprutningar. Likaså att bestånden återhämtat sig markant efter förbuden (vithövdad havsörn i diagrammet nedan).

  • ”There is substantial evidence that DDT accumulated from contaminated earthworms killed large numbers of robins and other thrushes in the 1950s to 1970s (Barker 1958; Wallace 1962; Wurster et al. 1965; Bailey et al. 1974; Beaver 1980).
    Harris, M., Wilson, L., Elliott, J. et al. Transfer of DDT and Metabolites from Fruit Orchard Soils to American Robins (Turdus migratorius) Twenty Years After Agricultural Use of DDT in Canada. Arch. Environ. Contam. Toxicol. 39, 205–220 (2000). https://doi.org/10.1007/s002440010098
Journey North Bald Eagles

Och trots det har gått 50 år sen förbudet så dör fåglar än idag pga DDT-förgiftning (även om det numera är väldigt ovanligt). Nedanstående observationer ledde till en studie som konstaterade att döda fåglar i området hade de högsta DDT-halterna i hjärna och lever som någonsin registrerats i USA. Där fanns en gammal fabrik som tillverkat DDT…

Wildavsky ifrågasätter vidare om bioackumulering är ett verkligt problem. ”Theories often have weak spots: bioaccumulation could be real, but…” och spekulerar i att det räcker med att en art i näringskedjan lyckas bryta ner föroreningen för att problemet inte längre är ett problem. Allt utifrån ett uttalande på 60-talet.

Wildavsky spekulerar:

Wildavsky argumenterar här dessutom emot sig själv, han använder nämligen detta fenomen för att förklara bort en signifikant korrelation mellan DDE och bröstcancer som fastställts i en studie. ”Det verkar mer troligt att orsak-verkan sambandet är tvärtom”, dvs det var cancern som fick DDE-halterna i blodet att öka då de löstes ut från fettlagren, inte att DDE orsakade cancern. Men det är rena rama spekulationer från hans sida.

Men nej, bioackumulering av fettlösliga miljögifter är ett problem som knappast behöver ifrågasättas.


Wildavsky påpekar att rovfåglar som pilgrimsfalkar och havsörnar minskade innan DDT började användas, liksom att äggskalsförtunningen inte riktigt korrelerar med denna minskning och låter påskina att detta orsakssamband inte är fastställt.

Men inte ens myndigheterna påstår att DDT var det enda som påverkade fågelbestånden, tjuvjakt var exempelvis ett reellt problem. Och det fanns en hel uppsjö med kemikalier vitt spridda i naturen: PCB, kvicksilver mm spreds långt innan klorerade bekämpningsmedel började användas. Och dessa har också bevisligen påverkat djurlivet hårt. Det ena utesluter inte det andra (och är snarast en bekräftelse på de problem Carson lyfter i Tyst vår).

Att DDT orsakar äggskalsförtunning är klarlagt och likaså att DDT påverkat särskilt rovfåglar hårt. Men problematiken är komplex. Förutom att det är svårt att isolera orsak och verkan när det finns en massa olika miljögifter närvarande så skiljer känsligheten enormt mellan olika fågelarter. De flesta tamfåglar, som är lättare att studera i kontrollerade försök, är exempelvis inte särskilt känsliga. Föroreningar i koncentrationer som inte tycktes påverka tordmular alls, fick havsörnarnas reproduktion att minska med 80% i Sverige.

Efter att Wildavsky listat upp dessa tvivel på orsak-och-verkan kommenterar han att övertygande bevis för kopplingen mellan DDT och äggförtunning har framkommit på senare tid, men lägger till att det inte rättfärdigade ett totalt förbud (vilket ju heller inte infördes).

Olika åsikter får man ju ha förstås…


Ska man beräkna den verkliga kostnaden för det (ej existerande) totala förbudet, får man i mina ögon ändå försöka sig på en uppskattning av konsekvenserna av ett icke-förbud. Både vad det gäller resistensens kostnad i sjukdom och dödsfall men också av effekten på djur och natur. Hur hade det sett ut om USA fortsatt att producera 60 000 ton DDT om året? Vi vet mycket väl hur beständigt DDT är mot nedbrytning så det finns i princip ingen omedelbar väg tillbaka. Vi vet också mycket väl att länder som Indien, som aldrig infört ett förbud, fortfarande har problem med malaria.

Men det är inget Wildavsky avhandlar. Jag tycker det är märkligt ensidigt för en erfaren akademiker som anses vara expert på att hantera risker. Visst ska risker och konsekvenser bedömas mot varandra, men Wildavsky har utelämnat så mycket vitala delar av den här frågan att det knappast ger en rättvis bild av problematiken.

Jag fick höra: ”Man kan tycka att förbudet var värt att offra många miljoner liv för. Men att förneka att det är en konsekvens är bara oärligt.” Med enda hänvisning till Wildavsky.

Inget som presenteras i hans bok bevisar detta eller gör att jag ändrar på min åsikt att det är ett ytterst populistiskt påstående. Ni får kalla mig oseriös bäst ni vill, jag har i alla fall försökt.

Jag beskylldes för att bedriva skyttegravskrig med rena överdrifter och körsbärsplockning – med enda hänvisning till Wildavsky. Jag är så fräck att jag påstår att det är precis tvärtom: de som skyller majoriteten av malariaproblemen på DDT-förbudet är de som är inskränkta och populistiska och famlar efter enkla förklaringar.


Och apropå kostnader (gällande en annan miljökändis PCB): Wildavsky skriver att den amerikanska regeringens beslut att transformatorer och annat som innehöll PCB skulle bytas ut ”på direkten” kostade 700 miljoner dollar mer än om de bytts ut allt eftersom deras livslängd gick ut så att säga. Det är mycket pengar, men jämfört med landets statsbudget är det knappt märkbart. Det motsvarade då likaså mindre än två månaders inkomster för Monsanto, som var den enda amerikanska tillverkaren av PCB.

Det går ju också att se på kostnaden som en investering, det säkerställer en hel del jobb som boostar samhällsekonomin och gör nytta för miljön. Det är inte bortkastade pengar, men visst kan man diskutera vem som ska betala. Konsekvensen är dock inte att samhället som sådant självklart blev fattigare av insatsen (om man nu väljer att enbart se på det med dollartecken för ögonen).


Wildavskys bok behandlar även områden som surt regn och klimatförändring. Jag hade inte tillgång till dessa sidor men hittade några klipp och sammanfattningar. Tydligen anser Wildavsky att det inte fanns några giltiga skäl till att reglera svavelutsläppen. Även om det sura regnet ”var verkligt” så hade det enligt honom marginella effekter på miljön (men nej, inte heller det är vad forskningen säger, även om den omfattande skogsdöden i Europa på 1980-talet sannolikt inte berodde på just det sura nedfallet).

Men det är kanske inte så förvånande. Tydligen var Wildavsky ”founding director” av tankesmedjan Science and Environmental Policy Project (SEPP) som drevs av fysikern Fred Singer, kanske den mest ”namnkunniga” klimathotsskeptikern? Och vid noggrannare läsning av introduktionskapitlet till Wildavskys bok jag ”recenserat” ovan, visar det sig att just Fred Singer varit en av remissläsarna (s 6).

Förutom att protestera mot regleringen av freoner (ozonlagret) var Singer även den enda icke-experten som ingick i Reagans panel som granskade problematiken med surt regn (Reagans administration handplockade honom). Samtidigt jobbade han då för den konservativa tankesmedjan Heritage Foundation, som lobbade för avregleringar och minskade krav på utsläpp.

1984 skrev panelen en rapport som fastslog att utsläppen var ett allvarligt problem och rekommenderade åtgärder trots kvarvarande osäkerheter:

Men Singer höll inte med resten av gruppen och fick lägga till ett eget kapitel som appendix där han kom till slutsatsen att utsläppsregleringar skulle kunna innebära miljardkostnader för ett problem som kostar miljoner.

(Obefogad alarmism är verkligen inget bara miljöaktivister ska beskyllas för, och just SO2-reglering är ett utmärkt exempel: Edison Electric Institute beräknade att en reglering skulle innebära merkostnader för elkunderna på 5-7 miljarder dollar per år fram till 2010. I verkligheten visade det sig att priserna tvärtom sjönk med 19% mellan 1990-2006.)

Med tanke på detta blir man så klart lite nyfiken på vad Wildavsky hade för syn på klimatförändringarna, synd inte det kapitlet fanns men jag tänker inte köpa boken… Han har dock exempelvis skrivit introduktionskapitlet till boken The Heated Debate: Greenhouse Predictions Versus Climate Reality skriven av Robert C. Balling Jr. Ballings åsikt är:

The scientific evidence argues against the existence of a greenhouse crisis, against the notion that realistic policies could achieve any meaningful climatic impact, and against the claim that urgent action is necessary to reduce the greenhouse threat.”

Wildavsky skriver i förordet:

Global warming is the mother of all environmental scares. […] “Warming (and warming alone) through its primary antidote of withdrawing carbon from production and consumption is capable of realizing the environmentalist’s dream of an egalitarian society based on rejection of economic growth in favor of a smaller population, eating lower on the food chain, consuming a lot less, and sharing a much lower level of resources much more equally.”

Det tycks alltid sluta där, någonstans dyker argumentet om att miljöaktivister har en dold agenda att införa socialism och att all naturvetenskaplig forskning därför är vinklad och överdriven.

Jaja, ni får väl dra era egna slutsatser av detta. Jag kan tycka att några av Wildavskys argument om riskbedömning om exempelvis kemikalier är högst relevanta och att vissa studiers resultat överdrivs av ”båda sidor” (jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i dessa frågor). Men nu gällde det här DDT-förbudet och huruvida det är orsaken till miljontals liv. I mina ögon har Wildavsky inte bevisat detta.


Läste bokens förord sist. Det mesta har Wildavskys studenter skrivit, men under hans överinseende. Han slår dock fast att han håller med om varje ord. Bokens syfte var att visa att även vetenskapligt oskolade människor själva kunde gräva i vetenskapliga studier och undersöka om det låg något i alla miljölarm som trumpetas ut. Hans slutsats var att det fungerade utmärkt. Själv tycker jag boken tydligt visar farorna med lekmän som ska tolka komplexa vetenskapliga områden. Högst vitala delar har utelämnats.

MNIL1162_1

För övrigt…

Kina slutade att producera DDT först 2007 och förklarades malariafritt i år (dvs 2021). Andra länder/områden som lyckats bli malariafria trots DDT-förbudet:

Australien (1981), Singapore (1982), Brunei (1987), El Salvador (2021), Algeriet (2019), Argentina (2019), Paraguay (2018), Uzbekistan (2018), La Réunion (Frankrike) (1979), Marocko (2010), Förenade Arabemiraten (2007), Armenien (2011), Kirgizistan (2016), Turkmenistan (2010), Maldiverna (2015), Sri Lanka (2016).


Tyvärr är nästan all forskning gjord på förhållanden i västvärlden. Det kan skilja mycket då en ökad temperatur och en starkare UV-strålning sannolikt gör att substanser bryts ner mycket snabbare.

Nya studier visar dock att de effekter som sågs i naturen hos oss under 1960-70-talen nu upptäcks även på andra ställen där DDT fortsatt används. I Sydafrika fanns inte ett enda häckande par av fiskätande fåglar längs en sträcka av en flod vid Krügerparken, där DDT länge har använts för inomhusbesprutning (dvs malariabekämpning). Och likaså rekordhöga halter av DDT i tigerfiskar från samma vattendrag.

Från Asien finns det också knapphändig data, men en rätt ny studie visar att fåglar bär på en lång rad miljögifter: A review on current knowledge and future prospects of organohalogen contaminants (OHCs) in Asian birds – PubMed (nih.gov)

(Nej, jag har inte grottat ner mig i dessa studier eller försökt göra en amatörbedömning av dess kvalitet).

Ursäkta, blir alltid för långa inlägg 🙂

Julafton inträffar i sommar för Lomborg, SvD:s ledarsida och den bortskämda människan

Till sommaren är det 50 år sen FN höll sin första miljökonferens i Stockholm. Då bildades även UNEP, Förenta nationernas miljöprogram. Detta ska högtidhållas med en ny konferens i vår kära hufvudstad i början av juni.

Min spaning är att detta kommer bli rena rama julafton för ”libertarianska/konservativa/fri-marknads”-debattörer. Vi kommer matas med exempel på hur miljömuppar alltid har varnat för miljökatastrofer som sen aldrig inträffade – allt har bara varit ogrundad alarmism.

Här ett tidningsklipp om konferensen (DN 1972) som länge rullat runt på nätet som bevis för denna obefogade undergångsretorik (uttalande av Maurice Strong):

Klipp Expressen FN-möte 72

Ingen som följt miljödebatten de senaste decennierna blir väl förvånad över att den danske statsvetaren Bjørn Lomborg redan har påbörjat denna process och bland annat sprider denna artikel (även översatt till engelska). I helgen publicerade SvD:s ledarsida (förstås) ännu en artikel av honom som hänvisar just till detta: 50 år av falsk miljöpanik (låst artikel [fick tips om att den kan läsas på engelska här).

I artikeln listar han, förutom FN-konferensen, diverse uttalanden och tidningsartiklar som ”ropat varg” om miljön och kontrar med:

De hade allihop fel, eftersom de förbisåg den största resursen vi har: mänsklig uppfinningsrikedom.

Detta är en nästan löjligt förenklad slutsats, för hur såg världen ut inför denna konferens 1972?

Svenske forskaren Svante Odén hade 1967 skrivit en insändare i DN där han beskrev att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, hade 1966 lite av en slump lyckats visa hur oerhört spritt PCB var i naturen, läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet).

Smog i storstäder och industriområden var ett högst påtagligt problem, t ex i New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö.

Klorerade föreningar låg bakom en rad allvarliga incidenter, som en av världens värsta massförgiftningar i Japan 1968 kallad Yushō – risoljesjukan, kor på flera håll i världen drabbades av ”X-disease” orsakat av kemikalieexponering, Chicken Edema Disease, var ett annat begrepp på denna tid, enorma mängder kycklingar dog exempelvis i USA 1969 – också det pga kemikalier.

Det började också bli känt att dioxiner bildades vid tillverkning av många av de ”fantastiska” klorerade föreningar som då användes, liksom vid förbränning av avfall och att det inte var särskilt hälsosamt. Sen hade vi DDT, kvicksilver och en rad andra bekämpningsmedel som användes i princip helt utan tanke på hur det påverkade miljön mer än att det tvivelsutan var bra för skördarna.

Flera oljeutsläpp inträffade, fiskar dog i massor i Rhen. Och så vidare.

Konferensen i Stockholm handlade om hur man skulle hantera den här typen av miljöproblem som sträckte sig över nationsgränser. De 26 punkter som avhandlades kan du se här. Att leta upp diverse överdrivna uttalanden för att exemplifiera alarmism är förstås effektivt, men att använda dem som bevis för att det inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren populism. Och det har som bekant funkat utmärkt i propagandasyfte i alla tider. (Här kan du läsa Maurice Strongs öppningsanförande som är betydligt mer nyanserat än DN:s rubrik).

(Men visst, jag önskar också att ”man” var mer försiktig med uttalanden som ”vi har x antal år på oss” när det handlar om väldigt osäkra prognoser. Det är att pegga upp bollen för de som inte tycker det är någon fara på taket).

Åtgärder inom dessa områden kom inte av sig själva utan motarbetades hårt på sina håll . Det var inte lekfull uppfinningsrikedom eller plötsliga frivilliga infall från företag som stoppade mycket av det här, det rådde en ren kamp mellan miljöorganisationer, opinion, politiker och näringsliv. Volvo var till exempel inte särskilt pigga på att införa katalysatorer på sina bilar i Sverige trots att de tvingats till det i USA.

(Nej, jag är inte emot näringslivet och ja, de är och har alltid varit en självklar del av lösningen – mindre så när det gäller deras ideologiskt färgade lobbyorganisationer).

Självklart går det att hitta överdrifter och alarmism som inte har stöd i vetenskapen och dessa är förstås väldigt effektiva att använda i propagandasyfte. Men det förekommer precis lika mycket överdrifter åt andra hållet: inom i princip varenda miljöfråga påstås att åtgärder kommer leda till enorm arbetslöshet, konkurser, energibrist och allt vad det är. Saker som vi vet aldrig inträffade när insatser väl gjordes. Men ekonomiska katastrofprofetior tycks aldrig kunna klassas som alarmism.

Och så har det fortsatt allt sedan dess. Så här skrev exempelvis Fred Singer (känd klimatförvillare) om freoner:

Men åtgärder har haft effekt, de som skränar mest om överdriven miljöalarmism har vi INTE att tacka för följande förbättringar:

Och ja, jag tycker det är rätt bortskämt att bara slänga ur sig att allt detta hände bara för att BNP växte och alla blev rikare.


Lomborg kommenterar i SvD-artikeln även en uppmärksammad rapport från Rom-klubben:

1972 kom också det första globala miljölarmet, rapporten ”Tillväxtens gränser”. Författarna förutspådde att de flesta naturresurser skulle ta slut inom ett par decennier, samtidigt som mänskligheten dukade under för miljöföroreningar.

Detta är en ren lögn och du kan ladda ner en pdf av boken och läsa själv här. I sammanfattningen står att de pratar om bortom år 2100 och dessutom handlade det inte att allt skulle ta helt slut:

The earth’s interlocking resources – the global system of nature in which we all live – probably cannot support present rates of economic and population growth much beyond the year 2100, if that long, even with advanced technology.

(Relativt nya utvärderingar av Limits of Growth-rapporten menar för övrigt att ”spådomarna” fortfarande håller, läs t ex artikel i The Guardian.)

Ett oskyldigt litet fel? Såna gör vi ju alla.

Knappast, det är snarast modus operandi hos Lomborg att skarva, förvränga och plocka ihop lite av varje så att det passar hans världsbild – oavsett om det är sant eller inte eller bara en liten del av hela bilden. Läs till exempel mitt inägg: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt.


Miljöfrågor är ofta extremt komplicerade och många gånger finns det varken svart-vita svar eller enkla lösningar. Det är dock beklämmande hur lätt diverse myter fastnar som sanningar även hos till synes seriösa debattörer.

Diklordifenyltrikloretan – Wikipedia
DDT

”DDT-frågan” brukar vara ett tillförlitligt lackmustest på vilka kunskapskällor som används i denna aspekt. Det brukar påstås att 1970-talets DDT-förbud orsakat miljontals dödsfall i fattiga länder. Lomborg är (förstås) en av dem som hävdat att detta var ett förödande beslut.

Andra självsäkra debattörer som juristen, författaren Joakim Zander påpekade detta i Expressen så sent som förra året:

Och han är inte ensam. Mängder med libertarianska/konservativa tankesmedjor och lobbyorganisationer sprider budskapet helt okritiskt. Syndabocken brukar heta Rachel Carson. Många anser att hennes bok Tyst Vår från början av 1960-talet är startskottet för en omfattande miljörörelse. Competitive Enterprise Institute, huvudspelare även i klimatförvilllarbranschen, startade 2007 – när Carson skulle fyllt 100 år – en rätt makaber websida (RachelWasWrong) där de bland annat la upp bilder på afrikanska barn som dött av malaria:

”Her goal of getting rid of pesticides like DDT left uncounted millions vulnerable to deadly diseases like malaria.

Carson likställs av vissa tankesmedjor och högerdebattörer vid massmördare som Stalin och Pol Pot. Breitbart: Google Celebrates the 20th Century’s Greatest Female Mass Murderer, Rachel Carson

Och precis som med klimatet är frågan så komplex att det finns enorma möjligheter till cherrypicking och rena lögner. Lobbyisten Steve Milloy har på sin sida Junk Science, med enorm spridning, listat 100 punkter som ska bevisa att DDT är helt problemfritt i motsats till vad alla alarmister säger. Det är ren desinformation.

Det är nämligen helt omöjligt att göra en sådan lista och råka missa all vetenskap som bevisar det motsatta. Och självklart använder han samma taktik som Lomborg (även om Lomborg nog får sägas även kan lyfta en del rimliga frågeställningar). Här kan du se ett exempel på den uppsjö av rena lögner han redovisar. Saker som är oerhört arbetsamt att kolla upp.

Och det finns massor med statistik som man med ett vant handlag kan använda i det syfte man vill, som den här grafen som visar hur antal malariafall ökade i Brasilien:

Som dock får en helt annan innebörd om man lägger till bildtexten (det handlar inte om DDT-förbud):


Zander hävdar ovan att DDT-förbudet grundas på en felaktig riskbedömning och att man inte beaktat alla konsekvenser det skulle få. Han har också skrivit på Twitter att Tyst Vår/Rachel Carson haft en oerhörd negativ inverkan på miljön i stort. I själva verket är det han som har dålig koll på orsak och verkan.

[Fick ”skäll” för att jag var oseriös att inte ha läst hans källa Wildavsky – har följt upp med ett inlägg om det.

Rachel Carson uttryckte klart och tydligt att problemen med insektsburna sjukdomar inte skulle förminskas, och hon argumenterade inte heller för ett totalförbud mot bekämpningsmedel, bara att de skulle användas så lite som möjligt för att undvika att skapa en värre fiende än den man först velat bli av med. Hon syftade på resistens och det stämde då, precis lika mycket som det gör idag, oavsett om vi pratar om DDT, glyfosat eller malariamediciner.

Tyst Vår var en nödvändig ögonöppnare för många och beskrev många väldokumenterade fall av allvarliga störningar i naturen pga överanvändning av bekämpningsmedel. Boken handlar inte alls bara om DDT som man ibland kan få intrycket av. USA:s förbud 1972 byggde naturligtvis inte heller på hennes slutsatser. Flera genomgångar av vetenskapen på området hade gjorts av bl a presidentens vetenskapliga råd både under Kennedys och Nixons administration.

Förbudet gällde dessutom användning inom jordbruket och innefattade inte bekämpning av malaria. Amerikanska företag fortsatte tillverka DDT långt efter detta förbud. Användningen av DDT i USA hade likaså minskat med runt 85% från 1959 till början på 70-talet, dvs långt innan förbudet (bland annat pga resistens hade gjort medlet mindre effektivt och det fanns bättre alternativ).

Det går inte att förneka att DDT var (och är) ett mycket effektivt bekämpningsmedel med låg akut toxicitet för människan. På flera ställen lyckades man helt få bort malaria vilket ledde till en optimism att man skulle kunna utrota sjukdomen. Och DDT blev huvudvapnet i WHO:s kampanj Global Malaria Eradication Program (GMEP) som startades 1955.

Man borde varit väl medveten om riskerna, i Grekland började exempelvis besprutning 1946 och den var framgångsrik, men 1951 blossade sjukdomen åter upp på grund av resistens mot DDT.

Men kampanjen tycktes ha belagts med skygglappar, tidigare kunskap och kontrollprogram lades åt sidan för att nästan helt fokusera på att utrota parasiten med hjälp av besprutning. Problemet var att man inte hade all nödvändig kunskap och det saknades kapacitet att hantera problemet på t ex den hårt drabbade landsbygden i Afrika.

Destruction of mosquito breeding marshes, prevention of mosquito bites, and other measures traditionally used in malaria control were abandoned, depicted not only as unnecessary but as antagonistic to the higher goal of eradication. … Even the use of antimalarial drugs as a complementary measure was considered redundant at the beginning. At the same time, there was a general disregard for social and cultural barriers, which often prevented the acceptance of the campaign activities in many of the “remote areas.” ”

  • Nájera JA, González-Silva M, Alonso PL. Some lessons for the future from the Global Malaria Eradication Programme (1955-1969). PLoS Med. 2011;8(1):e1000412. Published 2011 Jan 25. doi:10.1371/journal.pmed.1000412

Under 1960-talet visade sig allt fler problem i form av resistens och återkommande utbrott. Sri Lanka såg länge ut att ha vara ett mönsterland och tycktes vara på god väg att utrota sjukdomen, men efter en tid av misskötta program blossade sjukdomsfallen upp igen 1968-69. Man utökade besprutningen med DDT men resistens gjorde att det inte hjälpte.

Malariaprogrammen tappade dessutom mycket av sin finansiering. USA drog 1963 in sina bidrag till WHO Malaria Special Account – ett hårt slag då de stått för 85% av finansieringen.

Man började inse att det var naivt att tro att man enkelt skulle kunna utrota sjukdomen via enbart besprutningsprogram och GMEP lades ner 1969. I början på sjuttiotalet kom sedan oljekris och ekonomiska bekymmer vilket också drabbade malariabekämpningen.

En studie har gått igenom fall från 1930 och framåt där malaria blossat upp igen.

Den gemensamma nämnaren till detta är inte brist på DDT utan brist på resurser. Enbart besprutning är inte tillräckligt. Det behövs pengar, sjukvård, mediciner, kontrollprogram med fungerande infrastruktur och så vidare. Att skylla problemen enbart på förbudet mot användning av DDT inom jordbruket är helt enkelt ren och skär populism, men det passar ju in i narrativet för den som ”älskar frihet och hatar regleringar”.

Nedan en del grafer från Afrika (se liknande för andra världsdelar i artikeln ovan eller i mitt inlägg Var DDT-förbudet en katastrof?) Problemen uppstod som synes i många fall långt innan något DDT-förbud trätt i kraft.

figure5

Här liknande resonemang i en artikel i Nature.

Med det sagt, pendeln kan ju svänga över för långt åt andra hållet också, där varenda kemikalie anses vara livsfarlig. Det tycks ibland inte finnas något mellanting mellan totalförbud och att vräka ut ton efter ton på minsta åkerplätt.


Nåväl, det finns hur mycket som helst att skriva om detta, men det är valår och 50-årsjubileum för FN:s miljökonferens; jag gissar att valda delar av M-KD-SD-trojkan kommer köra ”Allt är bara alarmism”-argumentationen på repeat! Vi kommer matas med tidningsklipp och liknande. Timbro och SvD:s ledarsida kommer haka på, eller om det är tvärtom, SvD som leder dansen? Det är väl visserligen samma personer i hög grad…

Och jag tvivlar inte heller på att vissa miljöpartister och andra kommer bistå med upplagda smashlägen via obefogad alarmism och märkliga förslag.

Utvecklingen i klimatdebatten på senare tid är inte heller oväntad. Lomborg skriver t ex i sin SvD-artikel:

Aktivistiska politiker i rika länder petar med åtgärder på marginalen och skyfflar subventioner över dyra lyxprojekt som elbilar, sol- och vindkraft, medan FN slår fast att det inte går att se någon mätbar effekt av det senaste decenniets klimatåtgärder.

I verkligheten har kolindustrin snudd på kollapsat sedan 2015 och Parisavtalet. Priset för förnybar energi har rasat snabbare än någon tycks ha kunnat föreställa sig. Detta är också anledningen till att IPCC:s värstascenario RCP8.5 numera anses vara osannolikt (det är väl typ enbart Lomborg som fortfarande anser att ”sikta på” 3,75 C:s uppvärmning till år 2100 är mest kostnadseffektivt). Detta har inte hänt av sig självt, tvärtom har det ihärdigt motarbetats av både Lomborg och en uppsjö av tankesmedjor.

Men var så säker, det kommer inte dröja länge förrän marknaden och den växande BNP:n får cred för alla framgångar. De som tvivlat på all klimatvetenskap i evigheter skryter nu om att de är de verkliga ”klimatvännerna”.

Och vips, nu börjar det låta som att det knappt aldrig existerat ett problem. Och att 3-4C uppvärmning (ja, lägger man till osäkerheter är det fullt möjligt fortfarande) inte innebär några särskilt allvarliga problem.

Jaja, det här är the-never-ending-story och jag har inga större förhoppningar om att något kommer ändras, ser verkligen inte fram mot valkampanjen.

Ny längre ”hockeyklubba” – temperaturen sen förra istiden

I dagarna publicerades en studie i Nature som redovisar en rekonstruktion av temperaturutvecklingen ända tillbaka till senaste istiden (en period kallad Holocen). Forskarna ger också ett potentiellt svar på en ”klimatgåta”, The Holocene temperature conundrum: tidigare rekonstruktioner har nämligen inte riktigt lirat med de resultat som klimatmodeller gett över samma period. Först en liten (grälfylld) historik.

Det är ingen trivial sak att sammanställa en representativ global medeltemperatur ens utifrån de mätdata som finns från termometrar, och det blir förstås inte lättare att få till det från ännu längre tillbaka i tiden.

1999 publicerade Mann, Hughes och Bradley en rekonstruktion av temperaturen 1000 år tillbaka i tiden baserat på olika så kallade proxydata, dvs man bestämmer temperaturen indirekt via analyser av trädringar, isborrskärnor, koraller etc.

Alla som är det minsta insatta i klimatdebatten vet att denna kurva fick formen av en hockeyklubba med drastiskt stigande temperaturer under nutid. ”Skeptiker” anför än idag denna studie som ett bevis på manipulerad forskning, trots att kontroversen sedan länge är utredd och överspelad och att en lång rad andra liknande studier har gjorts, läs mer här: Hockeyklubban och den medeltida värmeperioden.

2013 publicerade Marcott et al en studie i Science, där de hade gett sig på att rekonstruera temperaturen ända tillbaka till förra istiden (pdf-fil). Det var, vad jag vet, första gången någon hade gjort detta. Mätserien bygger framförallt på prover från sediment från havsbottnar runt om i världen. Genom att analysera bl a syreisotoper och förhållandet mellan calcium och magnesium i fossiliserade skal från plankton och liknande kan man indirekt bestämma den temperatur som rådde när de levde. Marcotts studie använde 73 tidigare publicerade proxymätserier från olika platser.

Högerkolumnen nedan visar temperaturen 11 300 år tillbaka och vänsterkolumnen 2000 år tillbaka (serien går fram till 1940, år 0 och ”nutid” (present) brukar av någon anledning innebära 1950 i den här typen av grafer):

.

Som synes visar tempkurvan B ”en bulle” med ett maximum runt 7000 år tillbaka följt av en nedkylning för att sen sticka upp rejält under 1900-talet. Den där bullen och den efterföljande nedkylningen är dock något som inte erhålls när klimatmodellerna simulerar temperaturutvecklingen under denna period – en diskrepans som fått namnet The Holocene temperature conundrum. Det har förstås gett förväntade reaktioner: forskarna funderar på varför och vill hitta orsakerna (precis som vetenskap har förts framåt i alla tider) – medan internet tar det som intäkt för att allt är mygel.

Men själva studien startade också en närmast identisk ”debatt” med den som rasat om Manns hockeyklubba. Statsvetaren Roger Pielke Jr, som nyligen framställts som en oskyldig korgosse i debatten, antydde att sättet studien användes på gränsade till forskningsfusk:

”here I document the gross misrepresentation of the findings of a recent scientific paper via press release which appears to skirt awfully close to crossing the line into research misconduct”

McIntyre, en av huvudspelarna i hockeyklubbskontroversen, liksom resten av bloggosfären gick på i samma anda. Och mainstream forskare kanske höll med om detaljer i kritiken men ansåg ändå att denna drunknade i överdrifter, rena felaktigheter och anklagelser om fusk (exempel här).

Det påstods att den branta uppgången i temperatur under 1900-talet inte stöddes av data i studien, vilket delvis är sant. I artikeln står det också att denna uppgång inte var robust då endast 18 av 73 proxyserier gick så långt fram i tiden (huvudfokus för studien var ju inte att bestämma nutida temperaturer). Deras metodik gjorde att denna korta period inte var representativ för en global temperatur med den mängd data de hade (se deras kommentar nedan).

De allra flesta, inklusive författarna själva, är alltså överens om att den sentida uppgången är något överdriven i mätserien, men det betyder inte att det inte existerar en uppgång där. (Se en diskussion av statistiken t ex här). Det framgår i artikeln att de inte gör bedömningen att nutida uppvärmning sticker ut baserat på den uppsving som syns i deras egen rekonstruktion utan i jämförelse med andra studier (den grå linjen i diagram A och B ovan) och senare tids temperaturmätningar.

Så här uttalar sig forskarna själva om just de sista 100 åren av sin mätserier:

  • Q: What do paleotemperature reconstructions show about the temperature of the last 100 years?
  • A: Our global paleotemperature reconstruction includes a so-called “uptick” in temperatures during the 20th-century. However, in the paper we make the point that this particular feature is of shorter duration than the inherent smoothing in our statistical averaging procedure, and that it is based on only a few available paleo-reconstructions of the type we used. Thus, the 20th century portion of our paleotemperature stack is not statistically robust, cannot be considered representative of global temperature changes, and therefore is not the basis of any of our conclusions. Our primary conclusions are based on a comparison of the longer term paleotemperature changes from our reconstruction with the well-documented temperature changes that have occurred over the last century, as documented by the instrumental record. Although not part of our study, high-resolution paleoclimate data from the past ~130 years have been compiled from various geological archives, and confirm the general features of warming trend over this time interval (Anderson, D.M. et al., 2013, Geophysical Research Letters, v. 40, p. 189-193; http://www.agu.org/journals/pip/gl/2012GL054271-pip.pdf).

Hur man än vänder och vrider på det blir uppgången likafullt abrupt och dramatisk, kontroversen känns lite som en storm i ett vattenglas. Att säga att studien visade att nuvarande uppvärmning stack ut är knappast att ljuga. För exempel se bild från Real Climate där den röda linjen är termometerdata:

Marcott

En relevant fråga här är ju upplösningen. Skulle en, i sammanhanget kortvarig, uppvärmning som den vi nu lever i alls synas i en sådan serie? Så verkar vara fallet, här har man smugit in artificiella spikar i mätdata (+0,9C över 100 år och sen en nedkylning 0,9C över nästa 100 år) innan rekonstruktionen och det syns tydligt . Ett blogginlägg men ändå…

Real Climate finns en lång post med frågor och svar från forskarna bakom studien.

Det här var som sagt första gången detta gjordes, självklart fanns det fortfarande osäkerheter och saker som kunde förbättras, läs mer på t ex Skeptical Science, Real Climate eller Open Mind.


År 2020 publicerades en liknande studie som gick tillbaka 12 000 år tillbaka i tiden:

temp 12K_ny hockey

Rekonstruktionen bygger på 1300 olika proxymätserier, vilket är betydligt fler än vad Marcott och hans kollegor hade haft tillgång till. De använde sig av fem olika statistiska metodiker för att sätta samman temperaturserien. Som synes gav endast en av dessa metoder en tydlig bulle vid 6500 år tillbaka i tiden. Med stöd av resultat från andra studier var forskarnas sammantagna bedömning att denna metodik gav en för hög uppvärmning där, även om de inte helt kunde avskriva resultatet som en ”falsk outlier” (hade de varit äkta alarmister hade de förstås gömt undan denna och låtit bli att redovisa den alls). En svag nedkylning syns dock i alla serier från ca 7000 år fram till nutida uppvärmning. (Även här bekräftas för övrigt ”hockeyklubban” (infälld bild)).

I denna studie hade de först gjort sammanställningar efter breddgrad innan de slogs ihop till en global temperaturserie:

Fig. 2

I början av 2021 kom ännu en rekonstruktion av temperaturen som, till skillnad från tidigare studier, visade på en långsam ökning av temperaturen under i princip hela Holocen (röd linje i diagrammet nedan) fram till den ”spik” vi sett under modern tid. Det syntes heller ingen ”värmebulle” vid ca 6500 år.

Palaeoclimate puzzle explained by seasonal variation

Tidigare studier hade indikerat att vissa proxyserier, exempelvis de baserade på pollen, hade en säsongsbunden bias. Det vill säga, den temperatur som erhölls visade sommartemperaturen och inte ett årsmedelvärde. Forskarna i den nya studien hade utvecklat en metod för att kunna fastställa en mer representativ årstemperatur vilket de sen använde i sin rekonstruktion. Denna stämde också bättre överens med vad klimatmodellerna simulerat baserat på känd fysik och de förhållanden som rådde då avseende växthusgaser, albedo, solinstrålning och så vidare (grå linje).

Och reaktionerna blev förstås exakt dem man kunde förvänta sig även denna gång. I Twitterutbytet nedan tyckte forskaren Hausfather att det var viktiga och intressanta resultat medan Tony Heller, den som kanske hårdast saluför idén om att alla mätserier bara manipuleras för att passa modellerna, inte var lika imponerad. (Det är inte särskilt länge sen Heller påstod att det förmodligen inte skett någon uppvärmning alls sedan 1940-talet (typ första meningen i detta anförande).


Ett ständigt problem forskarna brottas med i den här typen av studier är att få data med tillräcklig global täckning, det gäller särskilt från södra halvklotet där det finns betydligt färre mätningar gjorda än på den norra halvan. I dagarna publicerades en studie som försökt förbättra detta och presenterade en rekonstruktion 24 000 år tillbaka i tiden.

Resultatet bekräftade mer eller mindre det som Bova et al, hade visat ovan, det vill säga att den däringa värmebullen verkar vara en artefakt. Även hockeyklubban bekräftades igen (och nu kunde ”skaftet” dras ytterligare några tusen år tillbaka i tiden).

Det nya i denna studie var att det är en hybrid av proxymätserier och modellering. De hade utgått från mer än 500 proxyserier (fossila mikrober, plankton och liknande) från sedimentprover från olika delar av världshaven. Under sju år hade de sedan, enkelt uttryckt (det är så man skriver när man själv inte orkat gräva sig ner allt för djupt i saken 😉 ) bakat ihop biologiska, geologiska och kemiska data från dessa för att skapa en modell som ger en korrekt havstemperatur.

De hade sedan via klimatmodellsimuleringar fått fram temperaturer även från områden där det saknas proxydata. Resultaten har bland annat validerats mot andra proxyserier som inte ingått i studien.


Så här redovisades temperaturen under Holocen i senaste IPCC-rapporten (de två senaste studierna ovan publicerades efter slutdatumet för att inkluderas i IPCC-rapporten), notera att x-axeln är bruten i olika skalor:

Bild


Det är väl ungefär så här det brukar se ut inom all forskning och utveckling inom komplexa områden. Det tar tid att hitta en robust metodik och det går sällan spikrakt, motstridiga resultat behöver redas ut och så vidare. Just därför ska man inte väga in för mycket i enstaka studier och detta gäller inte bara inom klimatologi. Man kan vara sur för att de första klockorna inte var lika noggranna som dagens atomur men att skylla det på fusk känns, tja, sådär…

Diskussionen lär fortsätta, dels den relevanta vetenskapliga debatten (peer review innan publicering är ju en sanity check men den riktiga kvalitetssäkringen kommer efter publikation när andra forskargrupper kan bemöta, upprepa, bekräfta eller förkasta resultaten) men det lär också den vanliga hånfulla ”diskussionen” i stil med jamen hallå det bygger ju på fåniga klimatmodeller! göra (jodå, dessa kommentarer kom omedelbums på Twitter efter den senaste studien denna gång också).

(NB: temperaturen från UAH:s satellitmätserie – den enda ”skeptiker” vill använda – erhålls först efter hantering av data i en modell och även den serien har korrigerats rejält i efterhand efter upptäckta felkällor).

Och som vanligt, detta var en bloggpost och ingen fullständig genomgång av all forskning på området…

[PS: välkommen till klimatdebatten: Jodå, McIntyre vill förstås dubbelkolla även denna studien. När han får konstiga värden från en av filerna med proxydata kastar han sig på Twitter och säger att studien är skräp… när det i realiteten han som inte kan extrahera innehållet i filen rätt:

Widding, Aktuellt, Granskningsnämnden och lilla jag

Det Aktuellt-inslag om klimathotsskeptiker jag blev intervjuad i för lite sen har blivit anmält till Granskningsnämnden av Elsa Widding (vet inte om inslaget finns att hitta på SvT). Fick ett mejl med förfrågan om jag tänkte blogga/tycka till om det hon skriver. Nej, det hade jag inte tänkt. Känner att jag redan visat tillräckligt av felaktigheter i det hon framför och det börjar mest handla om upprepningar av saker som avhandlats för mer än ett decennium sedan, se diverse länkar här. Och ingen kommer lämna några skyttegravar vid det här laget.

Men jag blev upplyst om att jag (”bloggare Nilsson”) omnämns i den Youtube-video (nr 47) som hon lagt upp för att motbevisa det som sägs i Aktuelltinslaget. I texten under videon har hon dessutom hittat på ett citat om vad jag skulle ha sagt:

  • Maths Nilsson säger: ‘IPCC:s rapport i augusti i år slog fast att klimatet nu förändras med stor hastighet, som saknar motstycke, tusentals år tillbaka.’ Detta påstående bygger på hockeyklubban, som har kritiserats sönder och samman av Stephen McIntyre.”

Innehållet i mitt citat stämmer ju visserligen även om jag mig veterligen aldrig sa detta, men nej, detta bygger inte på ”hockeyklubban” – men låt oss återkomma till det. Även professor emeritus Stilbs har kommenterat min inverkan. Så jag får väl göra en kommentar då, mest för att visa vilken parodi detta ofta är i vissa avseenden.

Förhoppningsvis hittar Granskningsnämnden den mästrande videon Widding lagt upp, för där bekräftar hon nämligen att det som sades i Aktuelltinslaget är helt korrekt.

Från anmälan:

Som jag kommer ihåg det, och som hennes kommentar antyder, visades grafen i en generell kontext som ett exempel på hur grafer missbrukas i debatten. I inslaget visades en temperaturrekonstruktion 10 000 år tillbaka i tiden gjord med hjälp av analyser av prover från en isborrskärna från Grönland (kallad GISP2) – en av de vanligaste graferna i detta propagandaavseende.

Det jag kommenterade var att temperaturserien slutar år 1855, nutida uppvärmning finns alltså inte med, men ”skeptiker” använder den ändå för att visa att det var varmare förr. (Likaså är det från en (1) mätpunkt och inte i närheten att visa en global temperatur). Det räcker med en snabb bildsökning för att få en drös med exempel. I ett blogginlägg direkt efter tv-inslaget visade jag också att exempelvis bloggen Klimatsans använt den på just detta sätt bara några dagar efter senaste IPCC-rapporten släppts. Här är skärmdumpen igen:

Cased closed.

Och jag förstår faktiskt inte varför Widding känner sig kränkt, exakt den graf som visades i Aktuellt finns nämligen med i hennes egen bok Klimatkarusellen (2019 års upplaga). Mätserien har framställts i ett otal olika varianter, i senare kapitel av samma bok använder hon även av en av dessa, där är till och med den sista lilla snutten fram till år 1855 inrutad med kommentaren IPCC: intresse, trots att 1900-talet inte ens finns med (en bild som även Stilbs har lagt upp på sin blogg, se nedan).

Hon har även använt andra varianter i föredrag/intervjuer på Swebb-TV (men deras videor är ju borttagna sen de blev portade från Youtube pga lögner om covid-19 och vaccin). Men du behöver inte köpa boken eller leta fram raderade videor, Widding fortsätter nämligen att framföra samma budskap i den nämnda videon som hon lagt upp för att avfärda att hon gjort just detta (sic);

ca 8:30 min in visar hon nedanstående bild och säger att ”den minoiska värmeperioden … ligger 1,1C över dagens temperatur.”

Längre fram i videon, ca 23:30, gör hon det igen, dvs pekar på en period i grafen och säger att den var varmare än nu! Skärmdump nedan:

En gång för alla:

IPCC pratar om – och hela frågan handlar om – en global uppvärmning. GISP2 ÄR INTE GLOBAL. DET ÄR EN PUNKT PÅ JORDSKORPAN! Och som sådan med en massa ”brus” (och senare tids forskning har visat att det finns all anledning att ta GISP2-resultaten med en nypa salt). Senare i samma video lyfter hon i samma anda fram ytterligare en mätpunkt från centrala England med ”snabba ändringar”. England är inte heller globalt – inte ens efter Brexit.

Ca 11 min visar Widding följande bild och påstår att den skulle visa den långsiktiga temperaturutvecklingen på Grönland fram till 2007:

I den visade grafen – som förstås inte kommer från någon vetenskaplig publikation – har GISP2-iskärneserien klistrats samman med en annan mätserie (temperaturer uppmätta med termometer) från en studie av Jason Box m fl från 2009. En mätserie – som exempelvis GISP2 – från en mätpunkt kan inte utan vidare kopplas ihop med en helt annan mätserie som bygger på helt annan metodik och olika mätområden osv! Om ni tycker jag har fel i detta så lyssna på Stilbs, se nedan.

Och den graf som visades fram till nutid i Aktuelltinslaget då? Ja, de har inte bara kopplat ihop en serie från en mätpunkt med nästa som i graf en ovan. Det båda olika mätserierna överlappar med flera decennier (man kan kontrollera om de korrelerar), flera mätpunkter på Grönland används och de båda serierna är från identiska mätplatser (inte som i den ovan).

(hemläxa: googla Gregory Wrightstone – som uppenbarligen har gjort grafen – och fundera ett ögonblick på varför du skulle lita på hans hemmabygge istället för det som presenteras i IPCC:s rapporter).

Widding uppmanar i dryga ordalag Bjerström (SvT-reporter) att läsa just denna studie från Box. Ja, kanske skulle Widding själv läsa den och faktiskt fundera på vad som egentligen står där? Och, eftersom hon också uppenbarligen anser att Box är en trovärdig källa, läsa några av hans övriga publikationer (ja, ni kan googla själva), den ovan är 12 år gammal. Box har dessutom varit en av författarna till alla de tre senaste IPCC-rapporterna (WG1).

Man gör förstås som man vill, lyssna ni på Widdings tolkningar och körsbärsplockande av detaljer av vetenskapliga publikationer (”Vi har ingen aning om vad tidigare värmeprioder beror på”) och diverse pseudofakta tagna från nätet. Själv väljer jag att lyssna på de som faktiskt har tagit fram resultaten.

I slutet av videon, efter mer än tjugo minuters utläggningar, nämner Widding att det ju handlar temperaturer på Grönland (vilket även det är fel, då det handlar om en punkt på Grönland) och inte globalt. Och säger att hon verkligen skulle vilja veta hur det har sett ut i övriga världen. För om de olika regionala värmeperioderna (som alla erkänner funnits) inträffat med långa tidsintervall emellan på olika platser – som IPCC påstår – och inte uniformt globalt som idag, skulle det ju stärka IPCC:s slutsatser om att nutida uppvärmning är exceptionell. Men hon – citat – ”vet inte.” Alltså, vad är detta!? Ta och kolla efter vad som är publicerat innan du går all in och anklagar IPCC och de som forskar i ämnet för att vara inkompetenta och/eller mygla! Sen delger hon oss sina åsikter vilka träd man egentligen borde provta för proxydata osv. Orkar fan inte.

Samma med hennes påstådda citat från mig och hockeyklubban. Hockeyklubban från 1999 är, trots en del brister och osäkerheter, inte visad felaktig -tvärtom (däremot är McIntyres kritik det) men studien är ändå död och begraven, typ. Mann och hans kollegor uppdaterade nämligen studien 2008, med bättre proxydata (med och utan trädringar). Och det finns nu en uppsjö av liknande studier. Och ja, jag har skrivit om även detta tidigare. Och nej, man är inte helt aningslös om vad som orsakat tidigare växlingar i temperatur, men självklart finns det osäkerheter.


Professor emeritus Peter Stilbs, grundare av Stockholmsinitiativet och skribent på Klimatupplysningen, hade också åsikter om den här GISP2-grafen och min roll i det hela:

Bild

Det är ju för f-n exakt själva poängen! Det är inte mig du behöver upplysa om detta. Nilsson har inte heller ”personligen och godtyckligt” klistrat på några jävla termometerdata, men det är just vad jag visat att Widding gjort ovan, eller mer rätt, plockat en graf från nätet i sedvanlig stil. Granskningsnämnden kan ju använda Stilbs uttalande som bevis för att avfärda anmälan.

Mer info på: https://www.carbonbrief.org/factcheck-what-greenland-ice-cores-say-about-past-and-present-climate-change

(Och nej, det handlar inte om ett enda fel, se mina länkar ovan – men att täcka in dem skulle ta mer än hela Aktuellt i anspråk i en hel vecka.)

Stilbs, det är ni själva som sprider den här skiten. På din egen blogg, ex från i år https://klimatupplysningen.se/koldioxiden-avdramatiserad-del-2-2/

Eller varför inte nedanstående variant, ett inlägg du Stilbs själv har lagt upp och då sammanfattade ”– en utmärkt sammanfattning av vissa saker som diskuterats senaste året”. Den innehåller exakt samma graf som Widding har med i sin bok och som visualiserar det problem som diskuterats ovan och som du själv lyfter (se den markerade rutan ”IPCC:s intresse” och läs gärna texten under bilden i blogginlägget): https://klimatupplysningen.se/antligen-borjar-vi-nagra-oss-forsta-framtiden/

Krabbe3

Inlägget är visserligen gammalt och det är väl bra att du, Peter Stilbs, tagit åt dig sen dess. Själva texten är skriven av Peter Krabbe och ni länkar till hans blogg där inlägget först publicerades. Där denne numera lanserar antivaxxkonspirationer liksom obehagliga och äckligt antisemitiska konspirationsteorier (nej, jag anklagar varken Widding eller Stilbs för detta).

Det fanns mer i videon och anmälan som skulle kunna kommenteras, men jag orkar inte. Det mesta hittas redan här på bloggen.


För att sammanfatta: GISP2-grafen har ofta missbrukats för att visa att det var varmare förr än nu, precis som det visades i Aktuelltinslaget. Det är fullständigt bevisat. Punkt!

Detta gäller även hur Widding har använt grafen, även om hon inte anklagades för just detta i inslaget.

Det Widding istället väljer att lyfta fram är en fråga från SvT som hon fått skriftligt (och som Widding själv valt att publicera på bloggen Klimatupplysningen). Under ett föredrag på Swebb-TV (tror jag det var) använde hon just en sådan här felaktig GISP2-graf från en ”anonym” websida. Det stod till och med ”Present”(nutid) på grafen vid år 1855. Hon försvarar sig med: ”Jag är dock tydlig med att jag bara använder den för att visa den långsiktiga trenden. Jag säger att data är kontroversiella, att det är temperaturer på Grönland och att det kan ifrågasättas om de gäller globalt.

Det är exakt den här typen av argumenterande som gör den här debatten så förbannad meningslös. Korrekt data används på felaktigt sätt.

Grafen visar ju inte den globala långsiktiga trenden på ett korrekt sätt just eftersom den är extremt lokal och inte ens har med perioden som faktiskt är aktuell i sammanhanget. Istället för att kolla upp fakta och sätta det i ett sammanhang så blir det: hejsan hoppsan, jag har ingen aning, men här är en graf jag hittade på nätet som ifrågasätter en enorm massa kunskap och publicerad forskning, den kan ju vara sann men jag bryr mig inte om att kolla upp fakta och om jag bara säger något i stil med: jag vet ju inte men det är väl ändå konstigt att media och IPCC-forskarna bara liksom väljer att ignorera detta! så är det okej och inget förvillande.

Det är en högst relevant fråga som SvT ställer: varför använder du en felaktig graf som ger missvisande bild av kunskapsläget? Men vips så har hon ändå förflyttat fokus till att SvT skulle ha gjort något fel i detta avseende.

[Glömde: jag har tidigare kommenterat en del av Widdings ”svidande kritik” av SvT och hennes svar på de frågor Bjerström skickat innan den tänkta intervjun. Svar (publicerade på Klimatupplysningen) som bara visar på hur rätt Aktuellt hade i sina påståenden om att förvilla: https://mathsnilsson.se/2021/09/08/mitt-aktuelltinslag-och-hur-det-fortsatte/

På Klimatupplysningen fick mitt svar en mängd hånfulla kommentarer men inte ett enda sakligt argument. De lade även upp länk till mitt jobb och berättade att jag har en Mazda. En vän på Twitter försökte lägga in en kommentar om detta på KU men de valde att inte publicera den. Ynkligt!

Och som av en händelse fanns just dessa svar/kommentarer inte med i anmälan till Granskningsnämnden.]


Fick en kommentar där någon tyckte jag skulle ställa upp på intervju i Swebb-TV. Nej, det lockar inte särskilt, ser inte vad det skulle leda till. Lars Bern har dessutom redan avfärdat mig som betydelselös:

The fierce debate over future scenarios (RCP8.5)

The never ending climate-debating-cycle: Cherry pick data. Insult your colleagues. Get offended by angry replies. Spectators: Pick a fighter! Bring out your popcorn. Repeat.

This is for instance played out in endless threads on Twitter about the use of the future high-CO2-emission-scenario called RCP8.5. The probably loudest voice comes from the political scientist Roger Pielke Jr. Some months ago he wrote a discussion article with a title that shows ”the tone” in this debate: How Climate Scenarios Lost Touch With Reality.

Recently some climate scientists replied: Climate Scenarios and Reality. Which in turn resulted in a frantic burst of tweets from Pielke Jr in which he wanted to explain (often in a disparage way) why climate scientists ”are mad at him”. He is claiming that the scenario-use (or misuse) is one of the biggest science-failures on this side of year 2000 and that it threatens the integrity of the whole climate science community. Sort of.

This is not a new battle, a quick search on the internet reveals that it has been going on for years, involving pretty much the same players. It is difficult not to think that Pielke Jr somehow enjoys these confrontations. He paints a picture of himself being some kind of innocent truthteller in a tainted world, but that’s really not the full picture …:

I have mostly been interested in the physics behind the climate change and have stayed away from the future scenarios etc. as it inevetibly involves economics, politics and opinions. This is indeed a complicated area and I will not even pretend to know all the details. However, it sure looks like Pielke has drawn hasty conclusions based on poor data before. So I took a look at some papers Pielke Jr had published on the ”scenario stuff”. Based on that, in my probably biased view, it is surprising that he does not show some humility about the difficulties rather than declaring his colleagues for fools.

See Carbon Brief for an Explainer on the RCP8.5-scenario. Note that the scenarios presented by IPCC are not predictions of what will happen, but projections of the future under specified conditions. It is a huge difference.


In 2008 Pielke et al wrote a comment in Nature on the future scenarios used by IPCC: Dangerous assumptions. The message was that the scenarios (SRES) were overly optimictic regarding the rate of decarbonization, and potentially seriously underestimated the challenges. They stated that the IPCC’s projections included a too high a degree of spontaneous decarbonization, i.e. assuming that much of this would happen even without climate policy. Pielke et al showed that the observations from 2000-2005 confirmed their worries; The Energy Intensity (EI) and Carbon Intensity (CI) were way off from what the scenarios assumed (meaning that the decarbonization did not proceed as fast as the scenarios assumed):

EI and CI are highly correlated to the economic growth (GDP). Pielke et al points out that we have likely only just begun to experience the surge in global energy use due to the economic development of the poorer parts of the world (hence the headline of their article). Hold that information for later.

IPCC changed scenarios and in the AR5-report four different Representative Concentration Pathways (RCP:s) were used. The high-end-scenario was named RCP8.5. The figure comes from the anticipated forcing (in W/m2) from greenhouse gases in year 2100.

In 2015 Pielke Jr again stated that the new scenarios still used a too aggressive spontaneous decarbonization rate and that the observed EI and CI -data proved it was too optimistic: Assumptions of Spontaneous Decarbonization in the IPCC AR5 Baseline Scenarios (pdf)

And here in plain text:

In the same year, 2015, the Paris Agreement was negotiated and since then the coal consumtion have more or less collapsed, about 75% of the coal plants that were planned or being built then have now been cancelled. (I haven’t got a clue on the cause and effect here though …). Fossil free energy sources have also become much cheaper and as a consequence the rate of CO2-emissions has fallen during the last few years.

As I understand it, the RCP8.5-scenario was never meant to be a business-as-usual-scenario (i.e. what will happen without policy), but rather a worst-case high-end scenario. For many years however, the emissions did follow the path of RCP8.5 (China was for example building a new coal plant every third day) and I guess this is why it often has been treated/referred to as a BAU/no policy-scenario.

The named changes in the energy sector have also made the likelihood of future outcomes to change. As far as I can tell, nowadays it is hard to find any scientist that thinks the RCP8.5-scenario is likely (but by no means impossible). IPCC states in the recent AR6-report: “the likelihood of high emission scenarios such as RCP8.5 or SSP5-8.5 is considered low in light of recent developments in the energy sector.

But despite that, some articles still refers to RCP8.5 as the BAU-scenario. It was not that long ago I commented on a paper that only presented the RCP8.5-outcome and put the results from a more realistic scenario in its Appendix. In this respect, Pielke is right and the climate scientists admits in their reply (see link above) that the ”BAU-scenario” sometimes is used sloppy. But they also think that Pielke’s criticism is taken out of proportion.

Pielke et al‘s discussion piece mentioned above, builds on what was published in one of his scientific articles from late 2020 (i.e. before the latest IPCC AR6 was released): IPCC baseline scenarios have over-projected CO2 emissions and economic growth. They found that the high-emission-scenario was implausable, mainly due to a lower economic growth than what had been assumed in the scenarios (which also affects the EI and CI).

CO2-emissions= population x GDP per capita x Energy Intensity Carbon Intensity

They then calculated what it would take for the economy to catch up with the assumed GDP-growth and thereby making the high-end scenario plausible. They judged that this catch-up-rate was too high to be likely in the real world.

I’m not an economist and they are probably right, but I can’t help noticing that just five years earlier, Pielke claimed the opposite (more or less) by referring to the same parameters, i.e. higher GDP/EI/CI-values than predicted made the model-scenarios being too optimistic in its decarbonization-rates. The numbers supports their conclusions both then and now, but to me, the fact that you can come to opposite conclusions in analyses – based on the same measures – just a few years apart indicates that GDP must be a terrible parameter to rely on for predicting the future (although I understand that these calculations are needed).

The uncertainties is also confirmed in a paper by Nordhaus et al (winner of the so called Nobel prize in economy (which actually stems from a donation from the Swedish National Bank, not from Alfred Nobel testament as the ”real” Nobel prizes)): Uncertainty in forecasts of long-run economic growth, published in PNAS 2018.

They states that there is a 35% probability that the worst-case-scenario RCP8.5 will come true because of the huge uncertainties in determination of a future GDP and the subsequent emissions. Two other studies came to the same conclusion (more or less): Müller et al 2019, and Startz 2020. If true, these uncertainties also means that the GDP-catch-up-rate calculated by Pielke et al is plausibel.

Pielke et al do comment on this though:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.”

Appearantly, Pielke no longer believes the future economic growth of poorer countries will ”take off” as he did back in 2008 (see above). Their arguments are probably likely but are only assumptions, and far from being actual facts (and no, this is not equivalent to the uncertainties in the ”physics climate models”).

Days after IPCC AR6 WG1-report was released Pielke Jr ruled that it was biased towards the worst-case scenario by counting how many times it was mentioned in the text compared to the other scenarios. Everyone who have read the report knows that’s not true. He also regulary posts search results from Google Scholar on how many published articles that includes the RCP8.5 word. He really seems obsessed with this RCP8.5-scenario, but in my view these ”investigations” are as pointless as judging Pielke’s paper being alarmistic because he uses ”RCP8.5” much more often than the other scenarios (which he does).

Look, I get it, RCP8.5 is unlikely, all scientists seems to agree on that. But it hasn’t always been. It is easy to be the wise guy in retrospect. And considering what Pielke appearantly thought about the scenarios earlier, I think his now snorky self confidence in calling his colleagues fools for using the RCP8.5 is both headstrong and unfair (yes, that’s my opinion, not a fact).

-Yes, there are still scientists that call the RCP8.5-scenario (or SSP5-8.5) BAU.
-Yes, there are journalists that could ask more critical questions.
-Yes, there are plenty of reasons for using RCP8.5 even though it is not a likely outcome.
-Yes, there are some substance in Pielke’s criticism.

-No, this does not mean that the whole scientific community only focus on the RCP8.5-scenario (read the IPCC-report).
-No, everything that journalist writes are not wrong or alarmistic.
-No, it hasn’t been wrong to use RCP8.5 in risk assessments.
-No, warming doesn’t suddenly stop after 2100 if we continue releasing CO2.

And by all means, emissions are only one of the uncertainties in predicting the future. The other two major factors are climate sensitivity (temperature change after a doubling of CO2) and the carbon cycle – these are not even discussed in Pielke’s paper mentioned above. For example, in a warmer world it is expected that the absorption of CO2 from the atmosphere will be lower than today, meaning more of our emissions will stay in the atmosphere.

Many groups have estimated a future warming with the current policies:

Pic from Breakthrough/Zeke Hausfather

Most points to about 3ºC increase by 2100, but if the climate sensitivity-uncertainty is included, warming to +4ºC could not be ruled out (in line with the SSP4-6.0 scenario). According to the climate scientist Zeke Hausfather the stated policies would lead to 2.4ºC (1.7ºC to 4ºC) most in line the scenario SSP2-4.5, but the world will continue to warm after that point as these emission pathways do not get us to net-zero.

In a recent UN-report, the now stated policies will take us to 2.7ºC (no range given). According to the declarations from all contries, the CO2-emissions will increase with 16% to 2030.

And for sure, the stated policies are still only figures on a paper. We are no way near the goals of the Paris Agreement. And we do not know if another Trump- or Bolsonaro-like leader that doesn’t give a fuck about science appears.

Regarding the never-ending fuzz about the RCP8.5-scenario, I think it’s like what we in Sweden call a storm in a glass of water. There is still probablilities for 4ºC warming even without RCP8.5. And the likely consequences are severe already at 2-3ºC. As seen in the latest IPCC-report, science is adapting to the latest information, the full range of SSP5-8.5 was not even depicted in the diagram in the SPM. Give it some time for God’s sake.

RealClimate: #NotAllModels

And yes, as we are seeing progress in the decarbonization the economy, the usual suspects will claim that the problem never existed or that the market fixed it by itself, just like that (we’ve seen this before).

PS

I wonder what Lomborg thinks now that even Pielke Jr indirectly think his work is a bit ludicrous. I mean, Lomborg states that 3.75ºC by 2100 is the optimum temperature to aim for…

PS2

Practised my English, pardon for misstakes 🙂


[Update 27th Oct: Pielke Jr commented my post on Twitter, linking to his article from early 2021: Distorting the view of our climate future: The misuse and abuse of climate pathways and scenarios. Only had time for a quick look on a chapter about the likelihood of RCP8.5 and that naming it BAU is wrong. Think I will stick to natursal science…. ]

Vilken risk ska vi ta? del 3/3 – Utsläppen och ekonomin

I efterdyningarna av IPCC:s senaste WG1-rapport om fysiken bakom klimatförändringarna har den förlöjligats och anklagats för att vara fokuserad på helt orimliga och överdrivna utsläppsscenarier. Kända debattörer som Lomborg hävdar med emfas att kostnaden för klimatförändringarna inte kommer bli så farliga – och även han hänvisar till IPCC! Hur är det möjligt och vad ska man egentligen tro?

I del 1 skrev jag om nuvarande kunskapsläge och de observationer som gjorts. I del 2 om klimatmodellerna och deras osäkerheter. Här följer en diskussion om utsläppsscenarier och en framtida ekonomi (OBS, ur en naturvetares perspektiv), helt nödvändiga faktorer för att göra en riskutvärdering inför eventuella åtgärder. Men ack så svårt…

IPCC anger i WG1-rapporten att det ligger stor säkerhet i klimatmodellernas utfall avseende jordens framtida medeltemperatur vid ytan. Men det syftar på de ”fysikaliska beräkningarna” utifrån givna förutsättningar. Det är dock en annan femma att bestämma hur stora de framtida utsläppen kommer att bli, vilket även kräver svar på både politiska och ekonomiska frågeställningar.

Ingen vet naturligtvis vad framtiden har i sitt sköte, men för att ge politiker något att förhålla sig till när de ska fatta beslut har olika scenarier tagits fram (och självklart för att forskare ska kunna jämföra resultat utan att ha en miljard olika varianter att pyssla med). I IPCC:s förra rapport, AR5 från 2013, användes fyra olika så kallade Representative Concentration Pathways, RCP. Varje RCP har en siffra bakom sig och värstascenariot heter RCP8.5, där 8.5 står för den ”strålningseffekt” i W/m2 som växthuseffekten kommer ge år 2100.

I den senaste rapporten, AR6, från i somras användes sex olika så kallade Shared Socioeconomic Pathways (SSP). De är mer komplexa och involverar hur de framtida nivåerna uppstår och liknande, men principen är densamma. Värstascenariot benämns här SSP5-8.5. Detta är dock inga prognoser över hur det kommer att bli, utan projektioner utifrån givna parametrar.

Tanken med RCP8.5 var att det skulle vara ett mycket högt utsläppscenario men inget business-as-usual-scenario, det vill säga inte en beskrivning av det mest sannolika scenariot om vad som händer om inget görs. Men det har ofta, även i många vetenskapliga artiklar, benämnts så. Läs mer på t ex Carbon Brief.

För bara ett decennium sedan ökade utsläppen med 3% per år och det var många som ansåg att RCP8.5 – med en temperaturökning på 5ºC till 2100 – var fullt realistiskt. År 2015 skrev till exempel Roger Pielke Jr en artikel som beskrev varför ett ännu värre värstascenario behövdes för att täcka in tänkbara framtidsutsikter. (Nu är Pielke Jr en av de som starkast protesterar mot detta och tar varje tillfälle att förlöjliga de som fortfarande använder det.)

Men kolanvändningen toppade runt 2013 och utsläppen ökar numera ”bara” med 1% år. De allra flesta, inklusive IPCC, anser att SSP5-8.5 är ett osannolikt scenario tack vare förändringar i energisektorn. Till exempel har kolmarknaden i princip kollapsat på bara några år, ca 80% av den planerade utbyggnaden har avbrutits sen 2015 (och som vanligt, när något åtgärdats efter enorma påtryckningar som Parisavtalet, så är det sen som att problemet aldrig funnits och lösningen kom av sig självt bara för att vi blivit rikare).

Många forskare vill ta bort användningen av SSP5-8.5, men alla håller inte med; de anser att det finns faktorer vi kan för lite om (som t ex kolcykeln) som gör att det inte kan avfärdas helt, även om det är osannolikt, se t ex brevväxling i PNAS här.

Det finns också andra anledningar till att RCP8.5-scenariot används. Man kan behöva det för att få kläm på hur saker och ting fungerar utan att forskarna för den skull anser att scenariot är sannolikt, se twittertråd av Andrew Dessler.

De som faktiskt har bläddrat i IPCC-rapporten vet att den inte alls bara ägnar sig åt RCP8.5, även om det är sant att många vetenskaplig studier har använt detta scenario. Men hur vet man att det är orimligt?

Framtida scenarier

Det finns flera studier som har försökt räkna fram vilken framtida uppvärmning vi kan räkna med, här är några (bild och uppgifter härifrån):

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019Rogelj et al 2016Climate Action Tracker (May 2021 update)Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

Enligt dessa studier (som använt olika metodiker) leder rådande politik till att vi går mot en uppvärmning på cirka 3ºC vid 2100 (2-4,4ºC med hänsyn taget till osäkerheterna i klimatkänslighet) – och är mest jämförbart med IPCC:s SSP4-6.0 scenario och på inget sätt värstascenariot.

Om de mål som satts upp till 2030 uppfylls, leder det mot 2,4ºC och med netto-nollutsläpp till 2050 hamnar vi runt 2ºC (tagit siffrorna från forskaren Zeke Hausfather). Men detta är i dagsläget bara siffror på ett papper.

En ny FN-rapport visar dock att de planer länderna har redovisat kommer ge en ökning av utsläppen med 16% fram till 2030 och att vi tycks gå mot 2,7ºC:s uppvärmning till 2100 (har bara läst artikel, ej rapporten och det anges där inget intervall).

Men allt detta bygger förstås på att utöver att få fysiken rätt måste man förutspå vilka utsläpp vi kommer få. Utsläppsscenarierna måste vara något sånär rimliga för att kunna göra en riskanalys värd namnet. Det är de alldeles säkert, även om alla förstår att det måste finnas enorma osäkerheter inbakat i uppgiften (av en helt annan karaktär än de naturvetenskapliga problemen).


Roger Pielke Jr är ju som sagt den som ljudligast förlöjligar RCP8.5-scenariot. Därför läste jag en av hans senare artiklar (Environ. Res. Lett. 16, publicerad dec 2020) där han och några andra beskriver varför IPCC:s utsläppsscenarier har hamnat fel.

De undersöker fyra faktorer som används för att beräkna framtida utsläpp (Kayaidentitet):

CO2-utsläpp = befolkningsmängd x BNP per capita x energiintensitet x kolintensitet

… där energiintensitet = primärenergi/BNP och
kolintensitet = CO2-utsläpp/primärenergi

De har jämfört tillväxten i dessa faktorer från 2005 och framåt. Startåret är valt för att då började de flesta modeller i AR5 sina projektioner. Deras slutsats är att främsta orsaken till att IPCC:s scenarier är felaktiga beror på att de antagit en högre BNP per-capita-tillväxt än vad som sen har observerats i verkligheten. Så här har BNP per-capita-utvecklingen sett ut enligt artikeln:

Man kan diskutera om en evig exponentiell tillväxt är realistisk men det får vi ta en annan gång 🙂 . Energiförbrukning och utsläpp är starkt korrelerat med BNP (även om en del länder tycks ha brutit detta samband på senare år) och som synes i formeln ovan är BNP också en av de viktigaste faktorerna att bestämma för att bedöma om ett framtida scenario är realistiskt eller inte.

Pielke Jr och hans kollegor konstaterar alltså att bedömningen/prediktionen av BNP per-capita mellan åren 2005 och 2017 varit usel (för högt värde antaget). De räknar sen ut vilken tillväxt som skulle krävas för att ”komma ifatt” IPCC:s uppskattade BNP-tillväxt fram till 2100. De menar att denna komma-ifatt-tillväxt blir för hög för att vara realistisk och därmed är också värstascenarierna orealistiska.

En vetenskaplig artikel ska sätta sina resultat i ett sammanhang, det vill säga belysa slutsatserna i jämförelse med vad andra studier har kommit fram till, och då kanske i synnerhet de som kommit till en annorlunda slutsats. En artikel som tas upp är skriven av Christensen, Gillingham och Nordhaus (den sistnämnde fick Ekonomipriset till Nobels minne för sitt arbete med klimatet (se mer nedan)), PNAS 2018.

De hade gjort en sammanställning av expertutlåtande samt en econometric approach (nej, jag vet inte vad det innebär) om hur en framtida BNP-tillväxt beräknas. Båda metoderna visade att osäkerheterna var så stora att det fanns en 35% sannolikhet att även de värsta utsläppscenarierna (RCP8.5) kommer överskridas fram till 2100. Två andra studier kom fram till osäkerheter i samma storleksordning (Müller et al 2019, Startz 2020). Osäkerheter som alltså innebär att framtida utsläpp i IPCC:s scenarier är möjliga även med Pielkes Jr:s ”komma-ifatt-beräkningar”.

Pielke Jr och kompani kommentar är att dessa ändå är osannolika och lyfter fram sex punkter för att belysa detta:

However, we argue that this magnitude of catch-up may be unlikely, in light of: headwinds such as aging and debt, the likelihood of unanticipated economic crises, the fact that past economic forecasts have tended to over-project, the aftermath of the current pandemic, and economic impacts of climate change unaccounted-for in the baseline scenarios.

Det ligger säkert mycket i deras resonemang (artikeln är öppen att läsa för alla), men det handlar trots allt om en riskutvärdering, är deras resonemang säkra nog att förkasta flera studier eller starkt nog att ignorera konsekvenserna om de har fel? De har konstaterat att man inte kunnat förutsäga BNP på kort sikt, ändå ska vi lita på att denna uppskattning har ett värde för att bestämma det närmare hundra år framåt i tiden? Vi ska alltså förutsätta att en stor del av utvecklingsländerna inte kommer få fart på sin ekonomi och så vidare?

Är det rimligt? Kanske. Jag har faktiskt ingen aning. Men är det inte lite väl många antaganden som måste göras här? Som dessutom mest kan anses som åsikter och inte vetenskap? Eller?

Observera att detta naturligtvis inte är en hel genomgång av vad som är gjort på detta område, jag vill bara lyfta fram några av alla de osäkerheter som faktiskt lyfts fram i vetenskaplig artiklar.


Framtida kostnader

Medan en stor del av världen, inklusive IPCC, håller på att oja sig över att en uppvärmning om +2°C kommer få mycket allvarliga konsekvenser, så menar debattörer som Lomborg att en uppvärmning på 3,75°C är det optimala målet med tanke på kostnad och nytta i klimatåtgärder. Och slår man upp IPCC AR5 WG2 kapitel 10 kan man läsa att den ekonomiska påverkan beräknas vara ganska begränsad:

”… estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement). ”

Lomborg skriver i sin bok False Alarm att även om vi inte gör något alls kommer kostnaden inte vara katastrofal enligt ”den bästa tillgängliga forskningen”:

”The best current research shows that the cost of climate change by the end of the century, if we do nothing, will be less than 4 percent of global GDP. This includes all the negative impacts; not just the increased costs from stronger storms, but also the costs of increased deaths from heat waves and the lost wetlands from rising sea levels.”

Jo, det är utan tvekan Lomborgs åsikt, däremot är det inte alls vad alla ekonomer kommer fram till. Här en artikel som varnar för enormt mycket större kostnader för att inte göra något. Det finns fler. Jag kan inte bedöma riktigheten och jag har verkligen inte koll på allt om detta men det kan nämnas att även personer som Pielke Jr förordar drastiska klimatåtgärder.

Men hur har det blivit så här?

Nordhaus, som nämndes ovan, var först med att försöka uppskatta klimatförändringarnas framtida kostnader. Hans arbete har också fått stor tyngd i det som presenteras i IPCC:s rapporter i detta ämne. Hans modell DICE har fått mycket kritik under åren, särskilt har hans bedömning av discount rate diskuterats. Det vill säga hur ska man värdera kostnaden för en klimatåtgärd som görs idag jämfört med den nytta den kommer att ge, kanske långt, i framtiden?

Men det är långt ifrån det enda som ifrågasätts. Ekonomiprofessor Steve Keen är en av Nordhaus bittraste kritiker och i en artikel har han helt sågat de antaganden Nordhaus (och andra, som han kallar det, neoklassiska ekonomer) gjort. Bland annat har de antagit att endast de ekonomiska ”aktiviteter” som pågår utomhus och direkt drabbas av väder (jord- och skogsbruk etc) kommer påverkas av klimatförändringarna. Det innebär att ca 90% av alla ekonomiska branscher som bidrar till BNP inte alls ingår i beräkningarna. Det är antaganden från 1990-talet som fortfarande hänger med i IPCC:s WG2-rapporter. Här citat från AR5 (2014):

”Economic activities such as agriculture, forestry, fisheries, and mining are exposed to the weather and thus vulnerable to climate change. Other economic activities, such as manufacturing and services, largely take place in controlled environments and are not really exposed to climate change.”

I modellen används också mycket diskutabla antaganden som bygger på en svag korrelation mellan länders medeltemperatur och BNP. Jag har skrivit om detta tidigare, läs mer här. Lomborg och andra verkar inte heller göra en sanity check på sina resultat. När ”fysiken” spår att stora delar av världen kommer vara obeboeliga vid t ex 6C anses BNP bara påverkas, i sammanhanget, marginellt. Lomborg bygger sitt resonemang i hög grad på Nordhaus modell (PAGE och FUND är två andra ekonomiska modeller):

Bjorn Lomborg on Twitter: "Three main models estimating costs of climate  (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND Global warming  has real cost, but even strong temp

Här finns ett litet föredrag om beräkning av ekonomi vs klimatförändringar.

Så vad ska man som lekman tro? Jag är ingen ekonom och är dessutom långt ifrån insatt i IPCC:s WG2 och 3-rapporter (de kommer f ö i början på nästa år), men efter att ha bläddrat i den senaste IPCC WG2-rapporten från 2014 är det uppenbart att Lomborg gärna citerar valda delar från den men tycks helt bortse från de osäkerheter som lyfts fram i där. Några citat från kapitel 10, jag har fetat stilen:

Climate change will have impacts, positive and negative and varying in scale and intensity, on water supply infrastructure and water demand (robust evidence, high agreement), but the economic implications are not well understood.

Och angående den där 2% påverkan på BNP som jag citerade ovan så var det inte hela texten, den ser ut så här:

Global economic impacts from climate change are difficult to estimate. Economic impact estimates completed over the past 20 years vary in their coverage of subsets of economic sectors and depend on a large number of assumptions, many of which are disputable, and many estimates do not account for catastrophic changes, tipping points, and many other factors. With these recognized limitations, the incomplete estimates of global annual economic losses for additional temperature increases of ~2°C are between 0.2 and 2.0% of income (±1 standard deviation around the mean) (medium evidence, medium agreement).

En par andra punkter:

-The impacts of climate change may decrease productivity and economic growth, but the magnitude of this effect is not well understood (limited evidence, high agreement). Climate could be one of the causes why some countries are trapped in poverty, and climate change may make it harder to escape poverty.

Not all key economic sectors and services have been subject to detailed research. Few studies have evaluated the possible impacts of climate change on mining, manufacturing, or services (apart from health, insurance, and tourism).

-Summary: The literature on the impact of climate and climate change on economic growth and development has yet to reach firm conclusions. There is agreement that climate change would slow economic growth, by a little according to some studies and by a lot according to other studies. Different economies will be affected differently.


Mycket har så klart hänt sedan 2014 även inom den ekonomiska forskningen, men min uppfattning är att även bland världens ekonomer så har Lomborgs argument allt mindre stöd. (Eller?)

Återigen vill jag påpeka att jag inte är ekonom men jag har ändå en förutfattad mening om att det är snudd på omöjligt att beräkna BNP på ett relevant sätt 100 år fram i tiden. Jag har dock full förståelse att det görs och att man på något sätt måste göra en uppskattning, det är trots allt en riskutvärdering som ska göras utifrån den kunskap vi har idag. Jag tycker det är slående hur stora osäkerheter det finns i de ekonomiska spörsmålen jämfört med de fysikaliska (även om det så klart även finns osäkerheter där).

Jag anser också att det i ett riskutvärderingssyfte är värre att presentera felaktiga siffror än att göra mer generella bedömningar och bestämma sig för vad man vill ha gjort eller inte. Kostnad/nytta-beräkningar har historiskt sett också varit effektiva medel för att skjuta på miljöåtgärder, som när de sen gjordes inte alls kostade så mycket som man trott medan vinsterna överskreds enormt.

Jag vill bara avsluta med att säga att de allra flesta forskare tycks anse att RCP8.5-scenariot är osannolikt. Det finns ingen anledning att sprida överdriven undergångsretorik. Men att sprida idén och diverse förlöjliganden om att senaste IPCC-rapporten bara bygger på osannolika värstascenarier är direkt ovärdigt och verklighetsfrånvänt. Det är knappast så att de osäkerheter som finns bara är ”på vår sida”.

Men vad vi ska göra åt saker och ting kommer förstås alltid handla om åsikter. Det finns många sätt att lösa problem och inget behöver vara fel.

Vilken risk ska vi ta? del 2/3 – Den Osäkra Framtiden

Klimatfrågan är minst sagt komplex och det blir inte enklare av att IPCC-rapporternas ”fysikaliska del” (WG1) stundtals tycks beskriva en helt annan planet än den som beskrivs i den ”ekonomiska delen” (WG2). IPCC:s stora rapporter är i princip en riskutvärdering i tre delar och i mitt förra inlägg beskrev jag de förändringar som har observerats. Vad säger IPCC AR6 om framtiden?

Det enda vi vet om framtiden är att ingen exakt kan förutspå den. Däremot vet vi att den koldioxid som släpps ut kommer ha effekt under mycket lång tid framöver, och det finns idag ingen verklighetsförankrad väg tillbaka (dvs att i stor skala ”plocka bort” CO2 från atmosfären). Det står dock klart att vi är på väg in i förhållanden som ingen människa någonsin upplevt vad det gäller både koldioxidhalt och temperatur. Sist jorden höll en temperatur på 2,5°C över 1850-1900 var för 3 miljoner år sedan (medium säkerhet /IPCC AR6).

För att få lite perspektiv på skalan: människan har sedan 1850 orsakat CO2-utsläpp som är större än de vi skulle få om vi högg ner alla nu levande växter på jorden och brände upp dem. Och hälften av dessa utsläpp är gjorda efter 1990. Osäkra siffror förstås, men ändå.

Det har tagit ett par år att ta fram IPCC AR6 WG1-rapporten som bygger på 14000 vetenskapligt publicerade studier. Flera remissrundor har gjorts, alla med relevant kunskap har kunnat delta om de velat, kommentarer och svar är också offentliga. För att citera meteorologprofessor Lennart Bengtsson (som ”skeptiker” brukar lyfta fram): ”WG1-rapporten är så trovärdig en vetenskaplig rapport kan vara” (från intervju i SwebbTV i somras).

Men bara några dagar efter att den 3000-sidiga rapporten hade offentliggjorts kom en ström av mer eller mindre förlöjligande av densamma. Ingemar Nordin (prof emeritus i vetenskapshistoria) skrev inlägg på Klimatupplysningen och konstaterade att rapporten var ett ”ovetenskapligt hafsverk.” För det hade de ”riktiga experterna” bedömt, han hänvisar här till ett blogginlägg av ”tankesmedjan” Clintel.

Nordin hänvisar också, liksom många andra, till ett blogginlägg av statsvetaren Roger Pielke Jr. som konstaterade att rapporten är vinklad mot ett orealistiskt värstascenario (SSP5-8.5). Slutsatsen är byggd på att han räknat antal gånger de olika scenarierna är nämnda i rapporten! Det vill säga, även när IPCC skriver att detta scenario är osannolikt (vilket de skriver) så blir det en bekräftelse på det motsatta i hans analys. Helt makalöst att professorer kan ägna sig åt sådana här sandlådeanalyser.

Torsten Sandström, en annan professor emeritus men i civilrätt, lyfter fram Nordins inlägg, konstaterar att han inte kan bedöma det vetenskapliga innehållet men fortsätter:

Men jag anser att man måste lyssna på olika forskarläger. Deras åsikter måste öppet i offentligheten brytas mot varandra. Men det vill inte SPCC [sic] veta av. 

Detta medför att jag bedömer risken som stor att SPCC [sic] bedriver politik utan full täckning i fakta. Varför undrar du kanske? Min förklaring är FN:s ambition om politiskt världsherravälde. För att få makt och pengar presenteras hafsverk i syfte att skrämma upp världens folk.”

”Intressant” att se professorer rata denna enorma mängd vetenskapligt publicerade studier i en transparent process som saknar like i forskarvärlden, till förmån för blogginlägg från icke-experter i ämnet och diverse konspirationsteorier.

Kontentan i kritiken är i alla fall att allt är alarmism; klimatmodeller spår alldeles för höga temperaturer och framtidsscenarierna är överdrivna. Och precis som vanligt går det att hitta uns av sanning men budskapet förvanskas sen till oigenkännlighet.


Klimatmodellerna

Det är helt sant att några av de modeller som var tänkta att inkluderas i CMIP6, dvs AR6-rapporten, visade sig ge oväntat höga temperaturer. Klimatkänsligheten (temperaturförändring efter en fördubbling av CO2-halten i atmosfären) hamnade upp mot 5ºC när den mesta forskningen annars pekat på att den är ca 3ºC (2,5-4ºC). När resultaten validerades mot historiska data stod det klart att modellerna inte presterade särskilt bra där heller.

Det var förstås mumma för ”skeptikerna”. Ett uttalande i Science används som ett medgivande av att modellerna bara är ett falsarium:

Gavin Schmidt – director of NASA’s Goddard Institute for Space Studies said: “You end up with numbers for even the near-term that are insanely scary – and wrong.”

Självklart skapade detta huvudbry hos forskarna och man letade febrilt efter orsaken. Allt detta har skett öppet och är redovisat i vetenskapliga publikationer. Läs mer till exempel på Yale Climate Connections.

Grejen är dock att detta inte handlade om alla modeller, vilket Nordin med flera låter påskina (inför IPCC AR6 beräknades att ett hundratal modeller skulle inkluderas, men jag vet inte hur många det sen blev till slut).

IPCC har viktat resultaten från de olika modellerna utifrån hur bra de kan reproducera historiska data, de modeller som Nordin lyfter fram har alltså inte haft någon inverkan på IPCC:s projektioner. Läs Gavin Schmidt själv på Real Climate.

Bilden nedan är från Sammanfattningen för beslutsfattare (SPM), där visas inte heller hela vidden av värstascenariot som går upp till 5,7ºC. Nu tar jag från minnet men det mest sannolika verkar vara att vi är på väg mot strax under 3ºC uppvärmning med nuvarande politik, och ca 2,4ºC om alla länder gör vad de lovat.

RealClimate: #NotAllModels
Bild 8a från IPCC AR6 SPM

Några andra prediktioner:

Textexempel från IPCC AR6:

”The magnitude of expected change scales with emissions scenarios (high confidence) but even under low-emissions trajectories, large changes in drought and aridity are expected to occur (high confidence) with consequences for regional water availability. In the Mediterranean, central Chile, and western North America, future aridification will far exceed the magnitude of change seen over the last millennium (high confidence)

Vad detta i sin tur får för effekter på samhälle och ekosystem hanteras i IPCC:s kommande rapport WG2 som publiceras i början på nästa år. Men som jag nämnde i mitt föregående inlägg så förväntas saker som skyfall och värmeböljor öka mer åt det exponentiella hållet med en ökande temperatur. Och det är inte alls bara värstascenariot rapporten fokuserar på.

I riskutvärderingen bör man också vara medveten om att så kallade tipping points blir betydande om vi går över ca 2ºC: https://www.nature.com/articles/d41586-019-03595-0


Modellosäkerheter

Om man ska generalisera så finns det två huvudproblem med klimatmodellering; man måste kunna beskriva de fysikaliska processerna rätt men man måste också göra en relevant bedömning av framtida utsläpp.

Det förstnämnda utgör miljontals rader kod i dagens modeller som ingår i IPCC AR CMIP6 (det finns en uppsjö mindre modellvarianter med andra applikationsområden). Även med superdatorer tar det en månad att simulera ett 100-årsförlopp med ett utsläppsscenario.

Exempelvis moln/aerosolförloppen kan man ännu inte fullt ut modellera, men man har genom åren visat att man har koll på ”de stora dragen i energiflödena”. IPCC redovisar att modeller som använts sedan 1980-talet presterat mycket bra och hamnar varken för varmt eller för kallt.

En studie som gått igenom 17 av de modeller som använts sen 1970-talet visade att 10 hamnade rätt vad det gäller yttemperaturen idag. När de kompenserade för de utsläpp som faktiskt hänt (dvs inte de som användes i ursprungliga körningen) visade 14 rätt (dvs inom ”felintervallet”).

forecast evaluation for models run in 2004
Models that were used in the IPCC 4th Assessment Report can be evaluated by comparing their approximately 20-year predictions with what actually happened. In this figure, the multi-model ensemble and the average of all the models are plotted alongside the NASA Goddard Institute for Space Studies (GISS) Surface Temperature Index (GISTEMP). Climate drivers were known for the ‘hindcast’ period (before 2000) and forecast for the period beyond. The temperatures are plotted with respect to a 1980-1999 baseline. Credit: Gavin Schmidt

IPCC anger att det är hög säkerhet i utfallet av modellernas projektioner, vilket innebär att det är 90% sannolikhet att temperaturen hamnar inom det angivna intervallet under de givna förutsättningarna. Det är en klar förbättring sedan senaste rapporten (66%) och beror till stor del att man nu har kunskap nog att krympa det sannolika intervallet för klimatkänsligheten.

Självklart finns det fortfarande osäkerheter och det handlar enligt forskaren Zeke Hausfather främst om två saker (utöver utsläppsscenarier): klimatkänsligheten men framförallt återkopplingar i den så kallade kolcykeln (det vill säga hur kol ”transporteras runt” i olika former (exempelvis i fotosyntesen)). Hausfather är för övrigt en av forskarna som helt vill ta bort värstascenariot RCP8.5 då det är osannolikt.

Idag tas ungefär hälften av den koldioxid vi släpper ut upp i hav och land. Men detta kommer sannolikt att ändras vid en fortsatt uppvärmning, exempelvis förväntas ett varmare hav ta upp mindre koldioxid och likaså den mängd kol som lagras i jordmånen. Det finns också en risk att skogsdöd och bränder kan öka halterna och sen har vi effekten från tinande permafrost som kan avge mer kol till atmosfären. Kort sagt, detta utgör betydande osäkerheter i modellerandet.

Hausfather menar att sammantaget gör osäkerheterna i klimatkänsligheten och ”kolcykeleffekterna” att det inte helt går att utesluta temperaturer på 2-7,7ºC i värstascenariot och 2-5,5ºC om vi fortsätter som vi gör nu eller 1,7-4ºC om länder inför de regleringar de lovar. Med tanke på sannolika utsläppsscenarier (mer om det i nästa inlägg) kan vi med stor sannolikhet bortse från uppvärmning med >5ºC, men det är däremot svårare att helt utesluta +4ºC:s uppvärmning med nuvarande policys (nu pratar vi alltså inte om värstascenarier).

Det är inte de mest sannolika utfallen, men allt handlar om en riskutvärdering och hur man ska hantera en verklighet där kombinationen av osäkerheter hamnar på fel ände av vad vi vill ha. Inget magiskt händer heller år 2100, så länge nettoutsläppen är positiva kommer uppvärmningen att fortsätta. Å andra sidan kommer den sluta när den är 0 eller negativ…

This means that even if our estimate of 2100 warming is 3ºC (2ºC to 5ºC) under current policies and 2.4ºC (1.7ºC to 4ºC) under stated policies, the world will continue to warm after that point as these emission pathways do not get us to net-zero.

Frågan handlar också om hur långt fram vi ska blicka, är det etiskt försvarbart att fortsätta släppa ut även om vi vet att det kan bli katastrof om några hundra år? Eller förlita sig på att det ordnar sig?

En sak som dock har tagits hänsyn till i framtida scenarier är den om vad minskade aerosoler kommer att få för effekt. I IPCC-rapporten syns tydligt att aerosoler har en avkylande effekt på planeten och farhågorna är att när vi minskar utsläppen så minskar också aerosolerna och därmed också dess avkylande effekt. Detta är som sagt medtaget i beräkningarna:

Bild

För att sammanfatta, de fysikaliska modellerna har presterat mycket bra än så länge (om du förväntar dig att minsta variation från år till år exakt ska förutses är det fel på dina förväntningar). Det finns betydande osäkerheter men det innebär inte att man har noll-koll, den sammantagna bedömningen är att säkerheten i projektionerna är hög (under de givna förutsättningarna, frågan om vilka de verkliga utsläppen blir är en annan fråga). Osäkerheterna behöver definitivt inte vara vår vän.

De så kallade skeptikerna vill uppenbarligen helt bortse från detta och lyfta fram orealistiskt låga klimatkänsligheter (exempelvis). På SwebbTV lyfts uppenbart felaktiga grafer från the ususal blogs fram som stöd för att IPCC är alarmistiskt, t ex denna graf som säger att klimatkänsligheten skulle vara under 2ºC (läs mer här):

cooling-of-climate-sensitivity-1

Det är ganska kasst ur ett riskutvärderingsperspektiv. Om någon nu skulle fråga mig.

Och så var det där med utsläppscenarier. Det är som sagt helt sant att IPCC skriver att värstascenariot SSP5-8.5 (tidigare RCP8.5) inte är särskilt sannolikt. Ändå finns det vetenskapliga artiklar som än idag enbart redovisar detta utfall men stoppar undan ett mer realistiskt utfall i appendix (jag har kommenterat det tidigare men orkar inte leta upp inlägget).

Men hur säkert vet man att det är ett orealistiskt scenario?

Och då kommer vi in på ekonomiska modeller och sådant där jag för det mesta hållit mig borta ifrån… För när naturvetarna talar om en fullständig katastrof vid 6ºC:s uppvärmning, har ekonomer i IPCC-rapporter berört 10ºC:s uppvärmning där världens BNP bara skulle påverkas måttligt …

Mer om detta i nästa inlägg …

Bild
Bild

Aktuellt ikväll…

Idag sände Aktuellt ett inslag om klimathotsskepticismen där jag var med på ett hörn. Jag vet redan hur reaktionerna kommer bli, kanske dags att stänga ner kommentarsfältet…?

Nåja, Erika Bjerström nämner underkända artiklar. Vad menas med det? Här är två exempel, båda artiklarna har ett par kommentarer där andra forskare har fört fram kritik. Dessa repliker innehåller argument som är underbyggda med publicerad vetenskap och är också granskade av oberoende forskare inom det aktuella området. Det är i sig inget konstigt att det förekommer repliker/kommentarer, det är en del av den vetenskapliga debatten, däremot är det ovanligt att se den här typen av totalsågningar.

I en hederlig debatt är det upp till forskarna till de ursprungliga artiklarna att i sin tur svara på kritiken. Det har de inte gjort trots att det är många år som gått. Det är likaså ohederligt att hänvisa till dessa studier utan att nämna att det finns mycket allvarlig kritik mot det som framförts. Det är dock närmast legio i klimatdebatten (om vetenskapliga artiklar ens används).

Båda artiklar handlar om att det inte är ”människans aktiviteter” som står för ökningen av koldioxid i atmosfären. I senaste IPCC-rapporten anges:

Det är entydigt att människan orsakat ökningen av koldioxid i atmosfären sedan 1750. Halten är nu med mycket hög säkerhet den högsta på 800 000 år och med hög säkerhet den högsta under de senaste 2 miljonerna år.

Det var ändå artiklar publicerade i vetenskapliga tidskrifter, det finns en uppsjö som ger sken av att vara det men kommer från diverse lobbygrupper och tankesmedjor. Här kan du läsa meteorologiprofessor Lennart Bengtssons recension av en.

Ja, det var bara det.

PS1: Ja, ni som läst bloggen tidigare vet att Aktuelltinslaget har föregåtts av diverse turer mellan Erika Bjerström och Elsa Widding. Jag tog mig friheten att bemöta de svar Widding gav Erika och redovisade på bloggen Klimatupplysningen. Ni hittar inlägget här.

Uppdatering: Verkar som vissa anser att jag ljuger när jag påstår att GISP2-grafen felaktigt används för att beskriva den globala temperaturen och temperaturen fram till nutid. Här skärmdump från Klimatsans 10 aug 2021, en av de mer aktiva bloggarnai Sverige på förvillarfronten. Det är ingen engångsföreteelse…

Vilken risk ska vi ta? (del 1/3 Vad vet vi?)

Jag misstänker att vi fram till nästa klimatmöte i Glasgow kommer matas med budskap om hur osäkra slutsatserna är i IPCC:s senaste rapport. Media och IPCC-forskarna kommer (fortsätta) att anklagas för att vara alarmister som enbart lutar sig mot ett nu helt utdömt värstascenario. Hur är det egentligen med det? Och hur allvarligt är läget? I grund och botten handlar det om att göra en riskutvärdering av vad som kommer hända i framtiden, baserat på den kunskap vi har idag, och vikta det mot vilka konsekvenser vi är beredda att ta. Gjorde en amatörkoll för mig själv och tänkte jag kunde dela med mig nedan.

Del 1: vad vet vi? (detta inlägg)
Del 2: Framtiden
Del 3: Att sia om utsläpp

Senaste IPCC-rapporten (WG1) hanterar fysiken bakom klimatförändringarna. Där redovisas vad vi vet idag och det görs också en bedömning av hur utvecklingen kommer se ut i framtiden. Det säger förstås en hel del men det är ändå inte tillräckligt för att göra en full riskutvärdering, det är till exempel svårt att få en uppfattning om vad en meters höjning av den globala havsnivån faktiskt innebär. Men konsekvenserna av klimatförändringarna för samhälle, ekologi osv hanteras i senare IPCC-rapporter som ges ut under 2022.

En fundamental början är ändå att vara åtminstone något sånär överens om nuläget och vilken dignitet problemet har. Det finns passager i IPCC-rapporten som, tagna ur sitt sammanhang, kan ge sken av att allt är jätteosäkert (vi hör dem redan nu (vissa extremhändelser) och kommer säkerligen fortsätta att höra dem).

Men vad säger vetenskapen enligt IPCC-rapporten? (Rapporten är på nästan 4000 sidor så jag tog mig friheten att inte återge allt 😉 )


Vi vet med stor säkerhet att jorden absorberar energi i allt snabbare takt.

Det är entydigt att människan orsakat ökningen av koldioxid i atmosfären sedan 1750. Halten är nu med mycket hög säkerhet den högsta på 800 000 år och med hög säkerhet den högsta under de senaste 2 miljonerna år.

Mänskliga ”aktiviteter” ligger sannolikt bakom i princip hela uppvärmningen och med mycket hög säkerhet vet vi att effekterna från naturliga parametrar, såsom solen och vulkaner, är försumbara i jämförelse. Visst finns det osäkerheter och därför anges också ett spann (se citat nedan), men ur ett riskutvärderingsperspektiv ger det knappast anledning till att tvivla. Det är enbart på ställen som Klimatupplysningen du kommer höra annat, även meteorlogiprofessor Lennart Bengtsson skrev på Kvartal 28 augusti att det inte råder någon relevant oenighet om detta hos dem som är insatta i ämnet.

The observed average rate of heating of the climate system increased from 0.50 [0.32 to 0.69] W m–2 for the period 1971–2006, to 0.79 [0.52 to 1.06] W m–2 for the period 2006–2018 (high confidence).

The likely range of total human-caused global surface temperature increase from 1850–1900 to 2010–2019 is 0.8°C to 1.3°C, with a best estimate of 1.07°C. It is likely that well-mixed GHGs contributed a warming of 1.0°C to 2.0°C, other human drivers (principally aerosols) contributed a cooling of 0.0°C to 0.8°C, natural drivers changed global surface temperature by –0.1°C to 0.1°C, and internal variability changed it by –0.2°C to 0.2°C



Som synes i bilden nedan är nuvarande temperatur i paritet med, eller något varmare, än den tidigaste varmaste perioden under de senaste 100 000 åren (mycket sannolikt spann för detta visas i stapeln längst till vänster). Denna period inträffade för runt 6500 år sedan och små variationer i jordens bana runt solen anges som orsak.

Jorden upplevde 1450-1850 sin kallaste sammanhängande period under de senaste 8000 åren. Sedan började uppvärmningen och hastigheten i denna sedan 1970-talet har inte noterats på åtminstone 2000 år (hög säkerhet). Detsamma gäller hur global i omfattningen uppvärmningen är (medium säkerhet).

Fast här tyckte jag mig hitta en liten avvikelse i den angivna säkerheten mellan Sammanfattningen (SPM) och huvudrapporten (WG1), se röd text:

  • SPM: A.2.2 Global surface temperature has increased faster since 1970 than in any other 50-year period over at least the last 2000 years (high confidence)
  • WG1 2.3.1.1.2: Since around 1950, GMST has increased at an observed rate unprecedented for any 50-year period in at least the last 2000 years (medium confidence)

Jaha, bara att kasta de fyra tusen sidor som rapporterna utgör! Vad var det vi sa?! Fast det står faktiskt inte samma sak, i huvudrapporten står det från 1950, medan SPM anger från 1970.

Bild

Uppvärmningen av världens hav har gått snabbare än någon gång de senaste 11 000 åren (medium säkerhet).

Vi vet också med mycket stor säkerhet att pH vid havsytan nu är lägre än den varit under åtminstone de senaste 26 tusen åren. Det gäller även hastigheten med vilket pH ändras.

Syrehalten i öppna hav har med hög säkerhet minskat sedan mitten på förra århundradet.

Glaciärer världen över har med mycket stor säkerhet krympt sedan 1950. Hastigheten i avsmältningen har med hög säkerhet ökat sedan 1970-talet. Nuvarande situation där nästan alla glaciärer smälter är mycket ovanlig jämfört med hur det sett ut under de senaste 2000 åren (medium säkerhet).

Grönlands isar nådde en ”toppnivå” 1450-1850 och har sen börjat smälta. Med hög säkerhet har denna avsmältning accelererat drastiskt sedan millenniumskiftet. Sommaravsmältningen har med mycket hög säkerhet inte varit lika stor som nu under de senaste 350 åren (2-5 gånger de preindustriella, medium säkerhet).

Antarktis landisar har med mycket hög säkerhet minskat mellan 1992-2020 och det verkar som att takten ökar (medium säkerhet). Det är dock låg säkerhet i hur det kommer se ut framöver.

Havsnivåerna har stigit med 0,2 m, med en hastighet som överstiger den i något århundrade under de senaste tre tusenåren (hög säkerhet) och hastigheten accelererar.

Växtsäsongens längd har med hög säkerhet ökat på norra halvklotet utanför tropikerna. Klimatzonerna har ändrats i stora delar av världen och arter har ändrat utbredningsområde mot polerna och upp på högre höjder.

Det är också hög säkerhet i att världen har blivit grönare sen 1980-talet på grund av ”CO2-gödsling”, även om det finns andra orsaker på regionala nivåer också (man har t ex planterat enorma mängder träd i Kina och intensifierat jordbruket i Indien, vilka m a o inte är ”klimatsignaler”). Det är dock låg säkerhet i hur stor denna ”förgröning” är då det skiljer väldigt mellan olika studier. Det finns också områden som upplevt det motsatta sedan 1990-talet (delar av Amazonas, centralasien och Kongobassängen) och ”förgröningen” har avstannat en del under de senaste två decennierna.

Vad det gäller torka finns det flera olika definitioner av detta (meteorologisk, jordbruks, ekologisk, hydrologisk) men sammantaget är det med hög säkerhet man har observerat en ökad trend i ökad vattenstress globalt sett (särskilt under torkperioder). Säkerheten är lägre (medium) vad det gäller en ökad trend i ”jordbruks- och ekologisk torka” på alla kontinenter.


Det känns som att nästan all klimatdebatt handlar om bara extrema väderhändelser just nu. Dessa sker per definition sällan. Med det följer att man måste ha långa mätserier för att statistiskt säkerställa trender, särskilt i system med stor intern variation (som väder). Problemet är att det ofta saknas långa tillförlitliga mätserier angående detta.

Det är med andra ord inget uppseendeväckande i att säkerheten i de observerade trenderna oftast bara klassas som sannolika. Diskussionen som nu rasar om detta är i det närmaste identisk med den tidigare om huruvida det alls pågick en uppvärmning eller inte, även om det är mer osäkert hur vissa extremer kommer utveckla sig (andra inte). I dagsläget vet man exempelvis med säkerhet att nederbördsmönster och liknande har förändrats och kommer fortsätta att göra så, men man kan ännu inte förutspå exakt hur detta kommer se ut på regional nivå. Men det är tacksamma osäkerheter att använda i en debatt, ur ett riskbedömningsperspektiv är det snarare en mardröm.

Det är dock med hög säkerhet man nu kan säga att även en ökning av den globala temperaturen med +0,5°C kan ge signifikanta ändringar i extrema händelser. Det gäller särskilt extrema temperaturer (hög sannolikhet), intensitet i skyfall (hög sannolikhet) och förvärring av torka (hög säkerhet).

Det anses helt säkert att både frekvens och intensitet i värmeböljor har ökat globalt sedan 1950. Köldextremer har minskat på samma sätt under denna tid. Det är också helt säkert att denna trend kommer fortsätta i en varmare värld. Det är också mycket sannolikt att ökningen inte kommer vara linjär. Intensiteten i värmeböljorna förväntas åtminstone fördubblas vid 2°C, och fyrdubblas vid 3°C, jämfört med vid 1,5°C. (3°C är ungefär vart vi är på väg nu om inte kraftiga insatser görs).

Frekvens och intensitet i skyfallen har sannolikt ökat globalt. Även här gäller att ökningen accelererar i takt med en ökad uppvärmning (för varje grads ökning kan atmosfären hålla cirka 7% mer fukt). Det anges en förväntad ökning i nederbörd med 4-8 % per grads uppvärmning, men det finns här stora regionala variationer där det kan, och har observerats, bli värre alternativt bli mindre våldsamt än så.

Det är sannolikt att antalet kraftiga tropiska stormar (kategori 3-5) har ökat under de senaste fyra decennierna. Det är med hög säkerhet man säger att en ökad uppvärmning kommer ge en ökad andel intensiva stormar med ökad medel- och topphastighet i vindarna. Det är också hög säkerhet i att tropiska stormar i några hav når sina högsta vindhastigheter på platser längre åt polerna än vad de gjorde 1940.

Det finns olika definitioner för översvämningar. Det är hög säkerhet i att mönstret har ändrats i kalla regioner där snösmältning har börjat dominera som orsak. Det är låg säkerhet i den globala trenden gällande högsta vattenflöden, men det finns flera regioner som har sett en ökning medan andra har sett det omvända.


Jag har säkert glömt flera viktiga grejer men det får räcka så. Det råder med andra ord ingen som helst tvekan om att de sker saker på vår jord och vi ser effekterna redan nu. Det råder heller ingen tvekan om att vi ligger bakom.

För mig är det helt världsfrånvänt att inte bli oroad över framtiden med alla dokumenterade förändringar. Det är också naivt att tro att vi kan förutse allt som väntar framöver (människan har trots allt aldrig upplevt de förhållandena vi är på väg mot). Ur ett riskutvärderingsperspektiv är det ganska idiotiskt att förutsätta att dessa osäkerheter bara skulle falla ut på den positiva sidan. Man behöver därför inte överdriva åt andra hållet och döma till en snar mänsklig undergång (även kända forskare som Michael Mann, Richard Betts och Zeke Hausfather irriterar sig på s k doomists).

Ett problem är att det inte finns någon trovärdig väg tillbaka om vi väljer att strunta i att minska utsläppen. Den koldioxid vi släpper ut kommer vara kvar i atmosfären mycket länge. Men å andra sidan verkar det som att uppvärmningen kommer avta ganska snabbt om vi når nettonoll-utsläpp.

Som alltid i en så här komplex fråga finns det alla möjligheter att glömma bort att en riskutvärdering värd namnet behöver ta ett helhetsgrepp. Tänker osökt på det där att det faktiskt dör fler av kyla än av värme, men att allt färre nu dör av köldrelaterade orsaker, vilket förstås är positivt.

(Såg förresten att BMJ hade publicerat en artikel som hävdade att antalet +65-åringar som dog av värme hade ökat dramatiskt under senare decennier. Lomborg skrev till redaktionen och påpekade att de tycks ha glömt att kompensera för att populationen har ökat under samma tid (det går inte bara att räkna på antalet döda och jämföra). Ett pinsamt fel om det stämmer, ska bli intressant att se vad/om han får något svar.)

Jag är inte på något sätt fullt insatt i frågan men den här artikeln var intressant. Som vanligt är allt inte svart eller vitt. Enligt studier i USA får en extrem värmebölja exempelvis direkta konsekvenser i många avlidna, men så är inte fallet med en extrem köldknäpp. Under vintersäsong behöver man också normalisera för en del faktorer som influensa och annat som då förekommer, vilket alla studier tydligen inte har gjort. Rapportering är också osäker, och om det är det i USA lär det vara etter värre i fattigare länder (gissar jag mig till utan att ha kollat).

Men oavsett, det verkar stämma att ganska många fler dör av köld än av värme. Dödsfallen bleknar ändå i jämförelse med hur många som beräknas dö av föroreningar från fossila bränslen. Det gäller även i den rika delen av världen.

[Uppdatering 16/9-21: Här en faktakoll av påstående från Lomborg att uppvärmningen sparar liv, forskare vars studie Lomborg hänvisar till berättar t ex varför man inte kan använda studiens resultat som han gör. Och det är ju inte direkt första gången.

Lomborg and others who have cited my 2015 article to support the claim that climate change will be beneficial conveniently ignore that we actually addressed this question in the following article published in The Lancet Planetary Health, where we computed such a ‘net’ effect. It turned out that in many countries, especially in highly populated tropical areas, the increase in heat-related deaths is much higher than the reduction in cold-related deaths, with an increase in net mortality, especially under more extreme scenarios of global warming. A separate analysis led by other research groups has confirmed these results in both the US and Europe.”]

Naturligtvis kommer vi till viss del att kunna anpassa oss med AC och liknande, men är inte dödsfallen på grund av kyla också ett bevis för att vi inte kommer att kunna anpassa oss fullt ut? För även om världen länge har varit rik nog för att ha kunnat minska dessa dödsfall till ett minimum (gissar jag) så har det inte gjorts. Vad det gäller extrem hetta är det dessutom tättbefolkade, fattiga områden som ligger i främsta i farozonen, att föreslå AC som lösning där känns ganska naivt. Sen är temperaturen i sig inte det enda problemet med uppvärmningen, bara i år ser vi effekten av torka och värme med dåliga skördar i stora delar av världen.

Självklart kommer effekterna av extrema väderhändelser bero på var och hur vi väljer att bo. Men nu är det så att vi ofta bor på ställen som kommer bli drabbade om vi inte gör anpassningar. Debattören Lomborg skriver t ex i sin senaste artikel att det kan få katastrofala följder (hans ordval) om vi inte gör anpassningar för havsnivåökningar på under metern till 2100. Men i hans egen tankesmedjas prioriteringslista anges anpassningar vara dåliga investeringar. Istället förespråkas att släppa på handelshinder. Men det kommer ju inte att göra sig självt, och ”skeptiker” fnyser ju åt det mesta av denna typen av åtgärder. Och för en riskutvärdering vad det gäller exempelvis havsnivåökningar handlar det inte bara om den globala medelökningen utan vad det får effekt i kombination med kraftiga stormar och liknande. Det ser olika ut på olika platser.

Nåja, den här typen av problem hanteras som sagt i kommande IPCC-rapporter.

Men det finns utan tvivel problem som beskrivet ovan. Nästa steg är ju att bilda sig en uppfattning om vad som kommer hända i framtiden, även om jag redan nämnt en del. Vad säger modellerna? Del 2: Framtiden (kommer snart).


PS Just nu är det extrapris på min bok Spelet om klimatet på Adlibris.

Politik och behandling av Covid-19

Det tycks nästan inte spela någon roll vilken fråga som i grunden handlar om vetenskap som ska ”omsättas” i politik, det slutar alltid i närmast sektliknande bråk i för-och-emot-grupper. USA:s kraftigt politiskt uppdelade medier går i fronten, och av någon anledning är det alltid en sida som hamnar ute i de vetenskapliga tassemarkerna.

Här en video från Peter Hadfield, vetenskapsreporter och diverse behandlingar av Covid-19.