Kategori: Uncategorized

Kapitel 2: Den stundande undergången / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Det är, som nämndes i föregående kapitel, relativt vanligt att höra att miljölarm har överdrivits i alla tider. Ett uppenbart bevis är förstås att de spådda undergångarna har uteblivit. I dessa sammanhang hamnar inte sällan miljöorganisationer och nyliberala tankesmedjor i luven på varandra. Naturligtvis inte för att någon av dem avsiktligt vill förstöra jorden vi lever på, men när det gäller miljöproblem har de ofta vitt skilda meningar om hur problemen löses på bästa sätt.

Men även om det kan vara frustrerande är det helt normalt att det finns olika åsikter i en fungerande demokrati. Mer problematiskt är att dessa grupper påfallande ofta har olika uppfattning om vad vetenskapen egentligen säger om miljöhoten och hur allvarliga de är. Likaså tycks de ha olika åsikter om hur miljöförbättringar faktiskt har kommit till stånd historiskt sett, vilket i sin tur förstås påverkar hur man vill definiera och angripa problemen bakom klimatförändringarna.

Johan Norberg är en känd svensk liberal debattör som tidigare har jobbat hos Timbro. Han är även senior fellow vid den amerikanska tankesmedjan Cato Institute. Utifrån en undersökning gjord av Demoskop skrev han 2005 essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro.[1] Han inledde med ett citat från Stephen Schneider, en känd miljödebattör och tillika professor i biologi:

”[För att kunna rädda miljön] måste vi få ett brett stöd och fånga allmänhetens uppmärksamhet. Det förutsätter naturligtvis mängder av mediebevakning. Därför måste vi kunna erbjuda skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och hålla igen med våra eventuella tvivel … Var och en av oss måste hitta den rätta balansen mellan slagkraftighet och ärlighet.”

Det låter cyniskt och en aning skrämmande. Men även detta citat är taget ur sitt sammanhang. Och det har missbrukats av många genom åren, exempelvis av ekonomiprofessorn Julian Simon, en tongivande libertariansk debattör i dessa frågor som jag återkommer till i senare kapitel. Schneiders citat kommer från en intervju 1989 och lät så här i sin helhet:

”Å ena sidan är vi som vetenskapsmän etiskt bundna till den vetenskapliga metoden, och lovar i själva verket att säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat – vilket innebär att vi måste inkludera alla tvivel, varningar, om och men. Å andra sidan är vi inte bara vetenskapsmän utan också människor. Och som de flesta andra vill vi se världen som en bättre plats, vilket i detta sammanhang översätts till vårt arbete med att minska risken för potentiellt katastrofala klimatförändringar.

För att göra det behöver vi få ett brett stöd för att fånga allmänhetens uppfattning. Det innebär naturligtvis att man får massor av mediabevakning. Så vi måste bjuda på skrämmande scenarier, göra förenklade, dramatiska uttalanden och inte nämna några tvivel vi kan ha. Denna ”dubbla etiska bindning” som vi ofta befinner oss i kan inte lösas med någon formel. Var och en av oss måste bestämma vad den rätta balansen är mellan att vara effektiv och att vara ärlig. Jag hoppas att det betyder att vara både och.”[2]

Det är måhända inte så elegant uttryckt men det Schneider försöker förklara är alltså hur svårt det kan vara att på kort tid förklara komplexa problem med potentiellt allvarliga konsekvenser. Jag är övertygad om att alla som varit i denna situation förstår vad Schneider menar, och han påpekar också att han hoppas att det inte leder till osakliga överdrifter. I själva verket argumenterar han alltså tvärtemot det Norberg försöker påskina.

Norberg sammanfattade i sin essä också många miljöliberalers historiebeskrivning:

”Under de senaste 25 åren har världen genomgått en fantastisk utveckling. U-ländernas inkomster har fördubblats, den extrema fattigdomen och förekomsten av barnarbete har halverats. Medellivslängden har ökat och spädbarnsdödligheten minskat. Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Beskrivningen går lite hand i hand med det budskap Hans Rosling, läkare och professor i internationell hälsa, trollband oss med i sina föreläsningar om att världens tillstånd var betydligt bättre än vad nyhetsflödet fick oss att tro.

Det är förstås viktig information att ta till sig när man hör alla undergångsscenarier. Norbergs beskrivning är ju i det stora hela rätt träffande också. Men det är i mina ögon ändå lite väl rosenskimrande beskrivningar av verkligheten. Och det saknas en rejäl pusselbit. Nämligen hur det har gått till när allt har blivit bättre på miljöområdet. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan för att agera eller inte.

I alla komplexa frågor går det att hitta överdrifter och extremer. – från båda läger. Ibland behöver man också ställa sig frågan vilka som egentligen har varit de värsta alarmisterna i dessa debatter.

Men innan man förlöjligar FN:s miljöprogram med hjälp av ett tidningsurklipp, som beskrivits i inledningen, är det en nödvändighet att veta hur situationen såg ut vid tiden för konferensen i Stockholm 1972. DN:s artikel med Strongs alarmistiska uttalande är förstås utmärkt ammunition i en miljödebatt, men att använda liknande uttalanden som bevis för att det då inte existerade extremt allvarliga miljöproblem är ren och skär populism.

Dilution is the solution to pollution.

Det kan idag vara svårt att förstå hur aningslöst kemikalier och utsläpp hanterades långt in på 1960 och 70-talen. En glimt från dåtiden kan man se i en instruktionsfilm om sjövett från svenska myndigheter 1964. I den visas hur man ska paketera sitt skräp innan man med hjälp av stenar sänker ner det i havet, detta för att förhindra att skräpet hamnar på stränderna.

Devisen syns det inte, finns det inte tycktes gälla. Bara man spädde ut gifterna i oändligheterna av hav och atmosfär eliminerades riskerna.  Man dumpade exempelvis stora mängder industriavfall i Östersjön helt lagligt, bland annat vid Landsortsdjupet där halterna av föroreningar fortfarande är höga. Men det var långt ifrån den enda platsen där detta har skett. Utanför Sundsvall ska uppemot 23 000 tunnor med kemiskt avfall, varav tonvis med kvicksilver, ha dumpats. Miljölagstiftningen kom först 1969 men just den här dumpningsplatsen låg på internationellt vatten som då helt saknade miljökonventioner. En del av dessa tunnor håller nu på att rosta sönder.[3]

Det var också under 1960-talet flera av våra mest kända miljöproblem började uppenbara sig.

2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser

Hösten 1943 drabbades Los Angeles av en svårartad smog som nästan helt skymde solen. Tjugo år senare rapporterades 212 dagar då smogen i staden var så pass omfattande att ögonen irriterades.

1952 beräknas tusentals ha dött när London drabbades av samma sak. Likaså var New York under november 1966 belägrat av den hälsoskadliga dimman under tre dagar. En studie kom fram till att 168 personer dog och mängder andra fick andningsproblem. Staden hade drabbats flera gånger tidigare och det gällde de flesta, om inte alla, stora städer i USA.

Länge lades skulden enbart på fabriker och koleldning. Röken syntes ju från alla skorstenar och man började bland annat förlänga dessa för att bättre sprida ut utsläppen. Men problemen fortsatte. Arie Haagen-Smit, professor i biokemi, kunde snart visa att solljus fick oförbrända kolväten och kväveoxider från bilavgaser att reagera och bilda hälsofarligt ozon som sticker i ögon och hals.[4] Bilindustrin kritiserade hypotesen och tyckte inte att bevisen höll. De ifrågasatte sambandet långt efter det att forskare inom akademin mer eller mindre ansåg det vara vedertagen fakta.[5]

I USA ökade trycket på biltillverkarna att få ner utsläppen men i praktiken hände inte mycket. Det blev känt att några av de större bilbolagen i USA slutit ett avtal med varandra där de lovat att inte konkurrera inom detta område och att eventuella förbättringar skulle lanseras samtidigt. De skulle även systematiskt ha köpt andra företags patent för att hindra att nya lösningar nådde marknaden. Det skulle finnas tillgänglig teknik som bilbolagen valt att inte installera. Det var i alla fall vad åklagaren hävdade när amerikanska myndigheter 1969 stämde American Motors, Chrysler, Ford, och General Motors, tillsammans med lobbygruppen Automobile Manufacturers Association (AMA). De anklagades för att under sexton år (1953–1969) ha konspirerat för att fördröja utsläppsminskade åtgärder. Ett rättsfall som fick smeknamnet The smog conspiracy.

AMA:s advokater förhandlande intensivt med justitiedepartementet och till slut kom de fram till en utomrättslig uppgörelse. Det innebar att ingen skulle behöva erkänna någon skuld och att allt utredningsmaterial hemligstämplades.

Men trots protester införde Nixon i alla fall Clean Air Act 1970 där utsläppen reglerades. Flera regleringar skulle följa.

Blytillsatser i bensin hade börjat användas redan på 1920-talet för att avhjälpa en del tekniska problem (se kapitel 8.1). Ethyl Corporation, det vill säga tillverkarna, bedyrade att användningen inte medförde några risker för allmänheten. Detta trots att det varit känt i evigheter att bly kan vara hälsoskadligt.

1965 visade geologen Pattersons resultat att användningen av bly i bensin hade ökat människors exponering för bly dramatiskt. Han ansåg att stora delar av befolkningen låg väldigt nära gränsen för blyförgiftning. Likaså hävdade han att de gränser som då ansågs vara en säker nivå inte hade något direkt vetenskapligt stöd. Industrin kritiserade detta hårt och kämpade emot regleringar som beskrivs i kapitel 8.1.

2:2 Kvicksilver

Redan på 1800-talet användes oorganiska kvicksilverföreningar för att bekämpa svampangrepp på böndernas utsäde. Men utvecklingen gick snabbt framåt och på 1930-talet fanns produkter där den aktiva beståndsdelen bestod av kvicksilver kopplat till korta organiska molekyler (”kolkedjor”). I Sverige togs medlet Panogen i bruk 1938 och bönder i andra länder tog snart efter då medlet visade sig fungera utomordentligt bra. Det skulle visa sig ödesdigert.

I Sverige noterades under 1950-talet att många fågelpopulationer började minska i antal. Det gällde särskilt fröätande fåglar i odlingslandskapen. Många individer uppträdde märkligt, de tappade koordinationsförmågan och slutade äta. Likaså syntes rovfåglar som inte längre kunde flyga. Allt fler hittades döda. Det var dock först 1958 man i forskarvärlden började misstänka att metylkvicksilver kunde vara orsaken.

Analys av fjädrar från uppstoppade fåglar på muséer visade att kvicksilverhalterna i många arter sakta hade börjat stiga sedan början på 1940-talet. Det var också då man började använda dessa bekämpningsmedel.

Det var dock inte bara fåglar som drabbades. I fattigare länder rapporterades även om hundratals mänskliga dödsfall orsakat av kvicksilverförgiftning som kunde härledas till betning av utsäde.

Kvicksilver användes även inom en lång rad kemiska processer i industrin. Flera tragedier orsakade av utsläpp utspelade sig under den här tiden. En av de mest kända inträffade i Japan 1956 och gav upphov till vad som kommit att kallas Minamatasjukan. Symptomen är ataxi (svårt att kontrollera rörelser), domningar i händer och fötter, allmän muskelsvaghet, nedsatt syn, nedsatt hörsel och svårigheter att artikulera ord. I extrema fall leder det till psykisk störning, förlamning, koma och död inom några veckor från de första symptomen. Många drabbades och ett par tusen har konstaterats dött i följderna i Japan.

Svenska forskare visade att oorganiskt kvicksilver från industriutsläpp kunde omvandlas till metylkvicksilver i sjöars bottensediment. Detta tas sedan upp i skaldjur och fiskar och förs vidare i näringskedjan. Det var vad som hade hänt i Minamata. Det innebar också att gamla utsläpp av oorganiska kvicksilverföreningar, som visserligen var problematiska i sig, kunde omvandlas till än mer giftiga föroreningar och utgöra ett hot under mycket lång tid då kvicksilver är ett grundämne som inte bryts ner.

Användandet av kvicksilver hade stadigt ökat under 1960-talet och man kunde nu konstatera att det var vida spritt i naturen. Tonvis blev blev dumpat även i Sverige.

2:3 Det mystiska miljögiftet

1964 fick Sören Jensen, kemist vid Stockholms universitet, i uppdrag att ta reda på hur exponerade människor och vilda djur var för olika klorerade föroreningar, och då särskilt DDT och dess nedbrytningsprodukter.[6] Men han stötte snart på problem. Okända föroreningar störde analyserna.

Prover från gäddor samlades in och visade på en klar gradient där de från landets södra delar innehöll högre halter av de okända föroreningarna än de från norr. Likaså kunde han visa att föroreningarna fanns i högre halter ju högre upp i näringskedjan man kom. Han tog prov från sin fru och barn och föroreningarna hittades även där.

Misstankarna om att det var artefakter eller nedbrytningsprodukter från någon av alla de nya klorerade bekämpningsmedel som användes då fick han snart stryka. På Nationalhistoriska muséet fanns bevarade havsörnar ända från 1800-talet och efter analys av fjäderprover kunde han se att föroreningarna fanns från tiden innan DDT och liknande klorerade bekämpningsmedel hade börjat användas.

Men han kom inte längre än så. Det fanns då inte någon analys som kunde ta honom vidare. Det skulle ta två år innan gåtan fick sin lösning. En död havsörn hittades i Stockholms skärgård med extremt höga halter av föroreningarna. Han analyserade prover med hjälp av senaste versionen av så kallad GC-MS-teknik.

Det visade sig vara polyklorerade bifenyler, mer känt som PCB. Det stod snart klart hur enormt spridda de var i miljön, även på avlägsna platser som polarområdena. Och att de hade väldigt negativa effekter på faunan.

Det som gjort kemikalierna så användbara i en uppsjö av applikationer var också det som gjorde dem så problematiska. De är väldigt stabila och bryts inte ner i naturen. Än idag finns de kvar, mer än fyrtio år efter förbuden.

Många incidenter inträffade med PCB och liknande ämnen under denna tid. Mest känt är nog vad som kallas Yushō – oljesjukan i Japan 1968.[7] Läckage från utrustning kontaminerade risolja och tusentals människor insjuknade. Miljontals kycklingar avled när de också fick i sig av oljan.

2:4 Pesticider och andra kemikalier

I början på 1900-talet togs väldiga utvecklingskliv inom allt som hade med kemi att göra. Man kom exempelvis på att om man reagerade ”restkemikalier” från oljeraffinaderier med klor eller brom fick de nya och fantastiska egenskaper. PCB är ett sådant exempel, men det finns ett otal andra.

Klorerade organiska föreningar blev också vanliga som nya bekämpningsmedel. DDT är utan tvekan det mest kända exemplet. De flesta tänker säkert på malariabekämpning men de största mängderna DDT användes som bekämpningsmedel i jord- och skogsbruk.

Under 1950-talet formligen exploderade användningen av dessa ämnen och det tycktes inte finnas några problem. Skördarna växte, böndernas liv underlättades och farliga sjukdomar som malaria försvann på många platser. Men mörka moln hopade sig vid horisonten.

Man upptäckte att insekter utvecklade resistens. Fåglar fick tunnare ägg och klarade inte att reproducera sig. Maskätande fåglar dog i skakande konvulsioner efter besprutning med DDT. ”Årskullar” av lax blev nästan helt eliminerade 1954 och 1956 i floden Miramichi, USA, efter det att skogen besprutats med DDT. Vidare blev laxbestånd helt utraderade i åtminstone fyra av British Colombias viktigaste vattendrag efter DDT-besprutning av den intilliggande skogen. Bara för att ta några exempel. (Läs mer om DDT i kapitel 6:4.)

Det blev också känt att även DDT och dess nedbrytningsprodukter hittades nästan överallt, även långt, långt ifrån ställen där medlet användes. Som i pingviner på Antarktis. Och DDT var inte det enda bekämpningsmedlet som användes i hejdlösa mängder. Hela samhällen dränktes nästan bokstavligt talat av medlen via flygbesprutning.

En uppmärksammad händelse inträffade 1963 i Smarden i Storbritannien. Fluoroacetamide från en fabrik hade släppts ut i vattendrag som boskap drack ur. Många av djuren dog och ett omfattande saneringsarbete krävdes. Hundratals ton kontaminerad jord lastades i tunnor med cement och sänktes i havet som brukligt var på den tiden.

2:5 Surt regn

I takt med att industrialiseringen sköt fart gjorde förstås utsläppen från de fossila bränslena detsamma. Fram till 1970 ökade de i princip exponentiellt.

Effekterna av svavelutsläppen i trakterna runt Manchester hade dokumenterats av Robert Angus Smith redan i mitten på 1800-talet. I en bok från 1872 myntade han termen surt regn, baserat på att utsläppen innehöll svaveldioxid som reagerade med vatten och bildade svavelsyra som kunde fräta sönder marmorstatyer.

I början på 1900-talet hade fångsterna av lax minskat i Norge och 1927 la en norsk professor, Knut Dahl, fram en hypotes att det kunde bero på försurning av ytvatten. En annan norrman, Alf Dannevig, beskrev i en artikel från 1959 hur vattendragens pH kunde påverkas av nederbörden.[8] En kanadensisk forskare, Eville Gorham, kunde via fältstudier mellan åren 1955 och 1963 också kartlägga sambandet mellan utsläppen och försurning i naturen. Detta fick dock inget större genomslag, varken hos deras forskarkollegor eller hos politiker och allmänhet.

I Sverige studerade forskaren Svante Odén situationen i Skandinavien. Hans data visade att nederbörden hade blivit rejält mycket surare vilket också påverkade miljön. Han menade att utsläppen i huvudsak kom från industrin i Europa.

1967 skrev han en artikel i Dagens Nyheter där han beskrev detta och den fick enorm uppmärksamhet. Inte minst för att han så tydligt beskrev att utsläppen hade en problematik som spände långt över landsgränser. De skandinaviska länderna kunde inte själva göra något åt de utsläpp som tung industri i Europa orsakade.

Det finns mängder av undersökningar och rapporter som beskriver hur fiskbestånd har påverkats negativt av försurning[9]. Hela bestånd raderades i Skandinavien under denna tid.

Svenska och norska politiker började driva denna fråga hårt och många anser att Odéns artikel var en starkt bidragande faktor till att FN:s miljöprogram startade i och med Stockholmskonferensen 1972.

Nästa kapitel ->

[1] Norberg, Johan, Rubriker som gör oss rädda, Timbro, oktober 2005 ISBN 91-7566-593-X https://timbro.se/app/uploads/2017/01/917566593x.pdf

[2] Schneider, Stephen, Don’t Bet All Environmental Changes Will Be Beneficial, APS News, 1996, volume 5 number 8 https://www.aps.org/publications/apsnews/199608/environmental.cfm

[3] Kema Nord dumpade flest gifttunnor, Sundsvalls tidning, 2006-08-31 https://www.st.nu/2006-08-31/kema-nord-dumpade-flest-gifttunnor

[4] Haagen-Smit, Industrial and Engineering Chemistry, Vol. 44, No. 6, 1952 https://web.archive.org/web/20170308044020/https://pdfs.semanticscholar.org/1f18/64424a52955b607781d45f007ed8fd1b8002.pdf

[5] Smith, D, Fifty Years of Clearing the Skies, Caltech, 2013-04-25 https://www.caltech.edu/about/news/fifty-years-clearing-skies-39248 ; Bonner, A Biographical Memoir Arie J. Haagen-Smit, National Academy of Sciences 1989 https://authors.library.caltech.edu/114590/1/haagen-smit-arie.pdf

[6] Jensen, Sören The PCB Story, Ambio, Vol. 1, No. 4 (Sep., 1972), pp. 123-131

[7] Yoshimura T. Yusho in Japan. Ind Health. 2003 Jul;41(3):139-48. doi: 10.2486/indhealth.41.139. PMID: 12916743

[8] Dannevig A. Influence of precipitation on river acidity and fish populations. Jeger og Fisker. 1959;3:116–118; Grennfelt P, Engleryd A, Forsius M, Hov Ø, Rodhe H, Cowling E. Acid rain and air pollution: 50 years of progress in environmental science and policy. Ambio. 2020 Apr;49(4):849-864. doi: 10.1007/s13280-019-01244-4

[9] Se referenser i Havs- och vattenmyndighetens rapport 2015:23: Erik Degerman, Erik Petersson och Björn Bergquist, Effekter av kalkning på fisk i rinnande vatten, ISBN 978-91-87025-96-9 https://www.havochvatten.se/download/18.2daa1277152c4afdb30da92/1455092993769/rapport-2015-23-kalk-elfiske.pdf

Kapitel 1 – En katastrofal debatt / ”Vi har tio år på oss!”

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”

Citatet sägs komma ifrån John Houghton, professor i atmosfärskemi och huvudredaktör för IPCC:s tre första rapporter. Har FN:s klimatpanel överdrivit sitt budskap bara för att få uppmärksamhet? Det vore kanske inte första gången? Larmen om människans undergång har ljudit höga genom åren. Skogsdöd, ozonhål, istid och allt vad det har varit. Och nu klimatförändringarna -­ alla skräckscenarios moder som någon har kallat det.

När FN:s miljöprogram UNEP bildades i och med en konferens i Stockholm 1972 utropades just katastrof av mötets generalsekreterare Maurice Strong. Och att det var ont om tid. Max tio år. Ändå har vi det i många avseenden nu bättre än någonsin tidigare.

Bild 1.1 Klipp från Dagens Nyheter 15 januari 1972.

1989 löd en rubrik i Associated Press: ”FN förutspår katastrof om inte den globala uppvärmning kontrolleras.” I brödtexten kunde man läsa att en FN-tjänsteman uppskattade att vi hade tio år på oss.[1]

2018 var det forskaren Johan Rockströms tur. En rubrik i Aftonbladet proklamerade: ”Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar.”[2]

Är klimatlarmen bara uppblåst retorik för att skapa uppmärksamhet? För att forskare vill ha mer forskningsanslag? Går det verkligen att ta larmen på allvar? Det frågade sig Janerik Larsson på Svenska Dagbladets ledarsida 2019:

”Larmen om planetens nära förestående undergång är inget nytt. I FN-systemet har de varit ett återkommande tema sedan åtminstone 1972. […] Likheterna mellan 1972 och 2019 är påtagliga.”[3]

Och Janerik Larsson är inte ensam, nätet svämmar över av liknande kommentarer där det sägs att klimatlarmen är överdrivna, precis som miljölarmen varit i alla tider. Inför 50-årsjubiléet av Stockholmskonferensen skrev exempelvis den danske debattören Bjørn Lomborg en artikel på Svenska Dagbladets ledarsida med rubriken 50 år av falsk miljöpanik. Han listade en rad olika exempel där han menar att miljörörelsen ropat varg helt i onödan medan positiva miljötrender inte fått någon uppmärksamhet alls:

”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[4]

Med det vill han visa att detsamma gäller för klimatalarmismen. Argumenten låter övertygande men stämmer de verkligen?

Den som ger sig in i klimatdebatten kommer snart upptäcka att den kan vara riktigt lömsk och dessutom genomsyrad av ideologi. Och det gäller varenda stor miljöfråga som debatterats sedan 1960-talet.

Min egen fascination för klimatdebatten tog sin början när jag märkte hur övertygande ”skeptikernas” argument kunde låta. De framförs trots allt även av personer med professorstitel och man behöver inte alls vara korkad för att undra vad som är sant eller falskt. Men jag tror att de flesta inte har en aning om hur omfattande och systematiskt desinformationsarbetet mot IPCC och deras slutsatser har varit genom åren. Visst finns det ”alarmistiska” uttalanden och påståenden som med rätta kan kritiseras för att inte ha stöd i forskningen, men många gånger bygger dessa anklagelser på rena falsarier. Det kan exemplifieras med bakgrunden till de exempel som nämnts ovan.

Har John Houghtons sagt att ”Om vi inte utropar katastrof, kommer ingen att lyssna!”? En journalist på brittiska The Independent undrade om det verkligen kunde stämma.[5] Houghton meddelade att han aldrig har sagt detta och att innebörden var raka motsatsen till vad han själv ansåg vara riktigt. Men en Googlesökning på citatet gav ändå över åtta miljoner träffar.

Få av de som använt Houghtons påstådda citat anger varifrån de hade fått uppgifterna. Första gången det nämns verkar vara 2006 i en kolumn i en australiensisk tidning skriven av journalisten Piers Akermanen. Han är en kontroversiell högerorienterad ”klimathotsskeptiker.” I kolumnen recenserade han den då nyutgivna Sternrapporten, en ekonomisk rapport som redovisade att klimatförändringarna skulle medföra stora kostnader framöver. Akermanen skrev:

”Den här alarmistiska vinklingen stank av idioti, ormolja och missriktad evangeliepredikan, men var i linje med den som antogs av IPCC:s första ordförande, Sir John Houghton, som producerade IPCC:s tre första rapporter 1990, 1995 och 2001 och skrev i sin bok Global Warming, The Complete Briefing, 1994: ’Om vi inte utropar katastrof kommer ingen att lyssna.’

Jag skulle tro att de flesta kända ”klimahotsskeptiker” någon gång har använt citatet på ett eller annat sätt. Bara det att Houghtons bok innehåller inget sådant citat. Akermanen medgav efter påtryckningar att han inte kunde hitta källan till det han påstod. Men han kontrade senare med ett annat citat från en intervju med Houghton:

”Om vi vill ha en bra miljöpolitik i framtiden måste vi ha en katastrof.”

Det var visserligen ett korrekt citat men han hade utelämnat meningarna efteråt som löd:

”Det är som med säkerhet i kollektivtrafiken. Det enda sättet människor kommer att agera är om det har inträffat en olycka.”[6]

Det handlade alltså om ett resonemang utifrån en fråga om vad han trodde skulle krävas för att åtgärder skulle vidtas för att få ner utsläppen. Inte att en katastrof skulle fabriceras. Jag är övertygad om att alla som vill kan förstå hans resonemang, men om man har bestämt sig för att missförstå så har man.

Och Rockströms uttalande om att vi bara har tio år på oss då?

Han påstod inte att jorden kommer gå under inom tio år om inget görs. Han syftade på att om utsläppen fortsätter i dåvarande takt tar det tio år tills det att ”utsläppsbudgeten” går ut för att hålla temperaturen under 1,5 °C vid år 2100. Det finns stora osäkerheter och så vidare men man behöver ju inte göra sig dum och låtsas missförstå vad han faktiskt säger – för det är rätt uppenbart. Men det kräver förstås att man läser mer än bara rubriken.

Och Janerik Larsson? Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv. Han verkar överlag inte särskilt imponerad av IPCC. Efter deras senaste rapport 2021 delade Larsson på Twitter en länk till bloggen Klimatupplysningen som länge har varit Sveriges nav i att ifrågasätta IPCC och vedertagen klimatvetenskap. Rubriken på inlägget var Klimatpanelens rapport är ett ovetenskapligt hafsverk ­ – ett ganska anmärkningsvärt påstående.

Kritiken i Klimatupplysningens inlägg är hämtad från en nära trettiosidig rapport från organisationen Clintel. De som bemödar sig med att kontrollera källor och påståenden i rapporten finner att den är full av körsbärsplockade data och hänvisningar till diverse bloggar istället för vetenskapliga studier.[7] Det förekommer dessutom uppenbara, och kontrollerbara, lögner. De påstår till exempel helt felaktigt att IPCC har ignorerat en specifik studie från forskaren Richard Lindzen. Likaså att en annan studie skulle visa att Arktis var 1–2°C varmare under större delen av senaste årtusendet än vad det är nu, vilket studien inte alls gör.

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och hur rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå. Sakta men säkert har gränser för vad som kan ifrågasättas förflyttats.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett par kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Ett problem med överdrivet ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp vilket sällan leder debatter och förståelse framåt (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktsstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till FN:s miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag när delar av den politiska högern gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort den till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget. I kommande kapitel vill jag också skildra hur enormt stor påverkan enstaka meriterade akademiker haft på denna utveckling – och har än idag.

Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar för framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva. Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”? Uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar denna bok.

Låt oss ta det från början. Hur blev det så här, och vart är vi egentligen på väg?

Nästa:
DEL I : MÖRKA MOLN
Kapitel 2: Den stundande undergången

[1] Ej namngiven U.N. Predicts Disaster if Global Warming Not Checked, Associated Press (AP) 1989-06-20 https://apnews.com/article/bd45c372caf118ec99964ea547880cd0

[2] Jeppson, Jonathan, Rockström om nya klimatrapporten: Vi har mindre än 10 år kvar, Aftonbladet 2018-10-08 https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/1k9m9K/rockstrom-om-nya-klimatrapporten-vi-har-mindre-an-10-ar-kvar

[3] Larsson, Janerik, Tio år till katastrofen, SvD Ledare, 2019-05-16 https://www.svd.se/a/Ad0Qqx/tio-ar-till-katastrofen

[4] Lomborg, Bjørn, 50 år av falsk miljöpanik, SvD ledarsida, 2021-12-11 https://www.svd.se/a/nWBJaa/50-ar-av-falsk-miljopanik

[5] Connor, Steve, Fabricated quote used to discredit climate scientist, The Independent 2010-02-10 https://www.independent.co.uk/climate-change/news/fabricated-quote-used-to-discredit-climate-scientist-1894552.html

[6] Holmes, Jonathan, Malice, misquotes and Media Watch, ABC News, 2010-02-10 https://www.abc.net.au/news/2010-02-22/malice-misquotes-and-media-watch/339508

[7] Min blogg 21 jan 2022, Om Clintels IPCC-kritik och titlars magi, https://mathsnilsson.se/2022/01/21/om-clintels-ipcc-kritik-och-titlars-magi/

”Vi har tio år på oss!” – Innehållsförteckning med länkar

Den Av Mathsi Uncategorized32 kommentarer

Här är innehållsförteckningen till mina nya ”bok” Vi har tio år på oss!* Klicka på respektive rubrik för att ta er till det aktuella kapitlet. Lägger ut kapitlen efterhand (målet är ett nytt varje dag). Länkarna aktiveras i takt med att jag postat dem på bloggen.

Kanske en dum idé det här men vi testar väl det här formatet bara för skojs skull. Men kanske framförallt för att inget förlag var intresserat att ge ut det och det är väl synd att det ligger och möglar på min dator. Jag tycker förstås själv att ämnet är aktuellt och att det borde läsas av mååånga 😉 för att förstå varför vi hamnat där vi är idag.

Kapitel 1: En katastrofal debatt

DEL I: MÖRKA MOLN

Kapitel 2: Den stundande undergången
    2:1 Smog, bilavgaser och blytillsatser
    2:2 Kvicksilver
    2:3 Det mystiska miljögiftet
    2:4 Pesticider och andra kemikalier
    2:5 Surt regn

Kapitel 3: FN-konferensen 1972

Kapitel 4: Miljörörelsen vaknar

DEL II: MOTREAKTIONER

Kapitel 5: En konservativ/liberal motrörelse

Kapitel 6: Akademiker reagerar mot miljörörelsen
        6:1 Fysiker och miljövetenskap
        6:2 Sanningssägarna
        6:3 Ekonomiprofessor Julian Simon
        6:4 DDT och professor Aaron Wildavsky

Kapitel 7: Ideologier på kollisionskurs
    7:1 Blytillsatserna i bensin – USA
    7:2 Blytillsatser i bensin – Europa

Kapitel 8: Surt regn – och miljörörelsens överdrifter

Kapitel 9: Hålet i skyn

DEL III: ALLA SKRÄMSELSCENARIOS MODER

Kapitel 10: Your government is fucking this thing up!
        10:1 Aktivister i kostym

Kapitel 11: Klimatdebatten i Sverige
    11:1 Högernationalistiska vindar
    11:2 Kulturkriget och att flytta gränser
        11:2:1 Att kritisera klimatdebattörer
        11:2:2 Kritiken mot nyhetsmedia
        11:2:3 Havsnivåerna
        11:2:4 Att tålmodigt diskutera
        11:2:5 Fokus stämmer av kunskapsläget
        11:2:6 Larmen om en istid
        11:2:7 En konservativ rörelse i fritt fall?

Kapitel 12 Extremväder
    12:1 Bjørn Lomborg och extremväder
        12:1:1 Lomborg om klimatrelaterade dödsfall
        12:1:2 Lomborg om mark- och skogsbränder
12:2 Orsaken bakom extremväder – Attribution studies

Kapitel 13: Ekonomiska modeller

Kapitel 14: Miljörörelsen och Ryssland

DEL IV: FALLGROPAR

Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier
    15:1 Överfiske
    15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Kapitel 16: Astroturfing – Att fejka folkvilja

DEL V: AVRUNDNING OCH EN ÄNDLÖS DEBATT

Kapitel 17: Tillväxtens gränser

Kapitel 18: Parallella verkligheter?
    18:1 Ideologi
    18:2 Pengar?
    18:3 Bekräftelse och grupptillhörighet
    18:4 En rullande snöboll?

Kapitel 19: Uteblivna undergångar?

Ny bok – Vi har tio år på oss! – läs den här, gratis ;)

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Jag har följt klimatdebatten länge och har under senare år även bloggat aktivt om vetenskapliga myter. År 2021 gavs min bok Spelet om klimatet ut på Polaris fakta. Den skildrar hur klimatdebatten eskalerade från det att IPCC bildades 1988 fram till nutid. Jag beskrev huvudaktörerna och deras argument. Framförallt ville jag visa hur välorganiserat ”motståndet” varit och att rena lögner har påverkat politiska beslut på högsta nivå.

Men samtidigt är det lite som att lyfta ut ett kapitel ur en bok. För en sak som blir uppenbar när man sätter sig in i frågan är att detta skyttegravskrig inte startades i och med att IPCC bildades. De låsta positionerna har sina rötter i ideologiska motsättningar som formades när miljörörelsen började vakna till liv på 1960-talet. Om detta handlar Vi har tio år på oss!

Titeln syftar på de larm som ideligen uppstår i miljödebatter. Ingen sida går fri från överdrifter men det innebär inte nödvändigtvis att sanningen ligger någonstans mitt emellan. Ett problem med ideologiskt drivna rörelser är att även saklig kritik tenderar att uppfattas som personliga påhopp, vilket sällan leder till ökad förståelse (och det gäller förstås oavsett vilken sida om åsiktstaketet man befinner sig).

Vill man förstå hur det blivit så här behöver man leta sig tillbaka till det som ledde fram till att FN bildade sitt miljöprogram UNEP i och med deras första miljökonferens i Stockholm 1972. Och likaså hur samhällsdebatten har utvecklats därifrån till idag. Det är knappast en slump att vi är där vi är i denna debatt.

Delar av den politiska högern vägrar fortfarande att acceptera IPCC:s slutsatser och har gjort klimatfrågan till en självklar del av kulturkriget. Personer som Jordan Peterson med miljontals följare ser till att denna strid i allra högsta grad hålls vid liv än idag.

Högernationalistiska grupper har med samma självklarhet gjort frågan till ännu ett vapen i sitt krig mot etablissemanget.

I boken skildrar jag också hur enstaka meriterade akademiker haft en enorm inverkan på denna utveckling – och har än idag. Det är viktigt att förstå hur vi hamnat där vi är idag för att ha möjlighet att kunna dra lärdomar inför framtiden. Det blir i mina ögon extra viktigt då vissa nu tycks vilja skriva om historien för att kunna skylla problematiken på andra än dem själva.

Ofta har kritiken mot klimatalarmismen varit högst medioker och osaklig, vilket också är viktigt att skildra. Gränser förflyttas steg för steg. Kända personer man anser vara tillförlitliga ”ställer en fråga”, uttrycker tvivel. Snart sätts snöbollen i rullning.

Men det finns gott om exempel på överdrifter från båda sidor som kan utnyttjas i denna bedrägliga och omfattande debatt. Om detta handlar min nya bok*:

Vi har tio år på oss! Ideologi och alarmism i en infekterad miljö- och klimatdebatt.

Och den läses här på bloggen. Jag kommer lägga ut kapitel för kapitel (så om du vill undvika spamning kanske du ska avfölja…). Kanske en galen idé, men vi testar väl formatet bara för skojs skull 🙂 (inte omöjligt att jag avslutar med att ladda upp en pdf).

Ni hittar innehållsförteckning med klickbara länkar till respektive kapitel här .

Sprid gärna.

*bok och bok förresten, se det som ett manus vars öde tyvärr inte var att bli en färdig bok när den blev stor … Eller varför inte som en pre-print, vilket i akademins värld är en artikel som ännu inte är granskad och officiellt publicerad, men som författaren själv anser håller tillräcklig kvalitet för att göras offentlig och läsas (men nej, min bok är ingen vetenskaplig publikation på det sättet). Jag tycker ju (förstås) att det är ett angeläget ämne.

Svar på några frågor angående denna ”bokutgivning” och tankar om mitt fortsatta engagemang i denna fråga.

Varför publicera här på bloggen?

Det beror självklart på att jag är tystad av den djupa staten, cancelled av förlagen, mulad av korrekthetspolisen. Stå upp för mig!

Nej, självklart inte. Det var snarare vad jag förväntade mig faktiskt.

Den enkla sanningen är att inget av de tillfrågade förlagen ville ge ut mitt manus även om ett förlag gjorde ett ordentligt övervägande och bifogade en utförlig motivering, med följande slutsats:

”Summa summarum: nej tack just nu, tyvärr. Fast med ett visst vankelmod och en dito tvekan, som Du märker.”

Till skillnad från vad folk i allmänhet kanske tror, så är det få klimatböcker som säljer bra i Sverige (det finns säkert undantag men jag har hört samma från tre olika förlag). Det blir knappast bättre om författaren är okänd som jag, att det redan finns ganska många klimatböcker på marknaden, varav min egen Spelet om klimatet är en (jag konkurrerar med mig själv så att säga).

Sen tycker jag förstås att det är tråkigt att man lägger ner så mycket tid på något ganska få är intresserade av att läsa. Men det är ju självvalt. Och jag har haft kul under tiden. I alla fall ganska ofta, när jag väl kommit igång.

Så varför skrev jag då boken om jag i princip räknade med att inte bli utgiven?

Det var för det första inte tänkt att bli en bok. Det började med att jag ville göra någon typ av sammanfattning och ”avslut” på det jag bloggat om under de senaste fem-sex åren. Men som så ofta förr med saker jag sätter igång med: det blir något helt annat än vad det var tänkt. Jag tycker ju förstås det är kul att skriva och gräva i sådant här när jag väl kommer igång. Och så klart att jag innerst inne hoppades…

En del av innehållet i Vi har tio år på oss! kommer förstås att kännas igen från mina bloggposter och mina böcker Spelet om klimatet och Tvivel. (Min första fråga till en kompis som läste första draften var om jag skrivit Spelet om klimatet på nytt? Han svarade nej 🙂 ) Jag tycker själv att även om det är inom samma ämne, lyfter den nya boken andra dimensioner än det jag skrivit om tidigare.

Jag har som sagt följt klimatdebatten länge, men anledningen till att jag började blogga mer aktivt och regelbundet var att frågan i och med Greta Thunbergs protest till slut fick mer uppmärksamhet i media. Som jag uppfattade det kastade sig då också diverse nya proffstyckare och politiker in i debatten – det var ju ett dukat bord av polariserande åsikter och ett färdigställt paket att utnyttja. Men allt de gjorde var att köra konstgjord andning på gamla trötta ”skeptiska” argument som blivit motbevisade sedan + 10 år sedan. Jag kände då ett behov att bemöta det.

Och det har varit kul. Lite av ett äventyr att efter utgivningen av Spelet om klimatet vara med i både TV4 (Nyhetsmorgon) och SVT (Aktuellt samt Politik i bokhyllan) med mera.

Men, som alla förr eller senare kommer inse när man håller på med att bemöta klimatvetenskapliga myter: till slut vevar man bara samma gamla skiva. Runt, runt. Det är faktiskt inte särskilt mycket nytt som dyker upp. Jag har ärligt talat tröttnat. Det tar väldigt mycket tid. Information om vetenskapen, liksom faktakontroller, är dessutom numera betydligt mer lättillgängliga än tidigare. Och de som inte köper IPCC:s slutsatser idag, lär väl knappast göra det i framtiden heller.

Tycker också att det tär att alltid befinna sig i någon sorts konflikt på sociala medier. Det gör något med en inombords. Man liksom dras till skitkastningen oavsett om man vill det eller inte. Det märktes inte minst på Twitter (som på många sätt var ett fantastiskt forum där man kunde ha direktkontakt med journalister, forskare, politiker och så vidare).

Och Musk har gjort det sämre på alla tänkbara sätt. Alla tidigare försök att begränsa desinformation har avsiktligt lyfts bort och X är numera ett lekrum fyllt av antisemitism, klimatförnekelse och högerextrema figurer. I skrivandes stund har exempelvis Musk släppt in mytomanen och uppviglaren Alex Jones (spred bland annat konspirationen att skolmassakern i Sandy Hook var påhittad) och de höll mysstund ihop:

Det känns som att min ”bok” Vi har tio år på oss! blir en bra avrundning på mitt bloggande… Men jag kommer säkerligen följa debatten och även i fortsättningen skriva inlägg när det kokar över. Jag ska snart vara med i en dokumentärpodd och bidrar gärna där det behövs med föredrag och dylikt.

(Och det svänga snabbt i min värld – undrar ibland om jag är manodepressiv light 😉 )

Publicera i egen regi?

Visst är det ett alternativ. Jag har ju gjort det tidigare och tyckte då det var kul att fixa fram allt som ska till för att få ett manus till en tryckt bok. Men det tar tid, kostar pengar och kräver lust och energi. Tid har jag väl, men inte energin och lusten att göra det igen. Inte just nu i alla fall. Sådant måste kännas kul om det ska vara någon mening med jobbet.

Så, nu var det slut på offerkoftandet. Läs boken vettja, gratis är gott 🙂

Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel hittar du här: Vi har tio år på oss!

ARC conference: No, you can’t trust Lomborg’s numbers

Den Av Mathsi Uncategorized17 kommentarer

The Alliance for Responsible Citizenship (ARC) is a new conservative (Christian) initiative from Jordan B Peterson and others. They recently kicked off with a sold out conference to which many parliamentarians were invited. Two speakers, well known in the climate debate, attended: Michael Shellenberg and Bjørn Lomborg. Here follows some comments and often used examples (deaths resp. wildfires) to why you simply can’t take anything Lomborg says for a fact without double checking his sources.

Danish Bjørn Lomborg runs the think tank Copehagen Consensus Center and he is arguably one of the most energetic climate debaters out there. His motto Climate change is real but it is not the end of the world, is a good selling point. And while it is true, he often downplays the risks in absurdum and supports his views with dubious statistics.

One should know that his views are based on that he thinks the most cost-effective goal to aim for year 2100 is 3.75°C (picture below is from his ”peer reviewed paper” published 2020).

In this clip from his ARC-talk, he claims that 500 000 people died ”each and every year ”during the 1920s due to climate related causes.

It may be a ”Freudian slip” that his graph did not appear on the screen on stage as he usually does not care whether his numbers are taken out of context or not … But those following Lomborg’s adventures cannot have missed it – he really knows how to hammer in messages (have a look at his Facebook account, don’t know how many times he posted this graph):

You will also find this statement in his ”peer reviewed paper”:  ”… reducing global deaths from climate-related disaster from almost half a million people each year to less than 20,000 per year in the 2010s–a reduction of 96%.”

Many have bought this message, including our Swedish self-claimed libertarian, Henrik Jönsson (who, by the way, appearantly blocked me on Twitter …):

So, is it true? Did half a million people die every year in weather related causes in the 1920s? No.

The numbers are extremely influenced by single catastrophes. Lomborg has simply averaged the numbers from each decade and then pretends that these deaths tolls were occuring each and every year. It clearly did not:

The database (EM-DAT) that Lomborg took his data from, have information starting from year 1900, but he chose to start from 1920 (also true for his 2020-paper). Of course he is well aware of this, here’s a picture from his Facebook-account in 2015:

He then got the relevant question why he averaged over decades. He replied that it otherwise adds too much noise. But by averaging, he is actually erasing the obvious causations of the high numbers i.e., single disasterous events. It is a flat out lie that ”500 000 people died each and every year due to climate related causes”!

Also, a large number of these deaths can be explained by war, famine and other political actions that made the consequences of the weather disasters far worse. I have commented on some of these before (Swedish).

Do you think it’s a coincidence that he chose refering to deaths during the 1920s? Why not 1910s? Well, if he had, there would not be much of a difference from today’s figures and his talking point would vanish into thin air (below, rough numbers taken from World in data, earthquakes excluded – same source as Lomborg use EM-DAT):

He also got the question why the number was so low in the 1910s. He replied: ”It is a good question, and I’m not sure anyone has a convincing, single explanation. Then he gives the explanation (single events have a huge impact) but ”the 1910s look under-served” – without a shred of evidence. Why not claiming that the 1920s were ”over-served”?

This has caused so much stir that those managing the EM-DAT-database felt obliged to comment on the issue (2022 Disasters in numbers | PreventionWeb). They also pointed out how single events affects the trends dramatically. If the 50 biggest are removed the trend looks completely different:

They conclude: ”In summary, it is impossible to draw conclusions about the underlying causes of the century-long trend in disaster mortality based on EM-DAT numbers alone.”

I haven’t found any sensible person that protest against the fact that fewer people die today due to weather related causes than in the early 1900s. But the claim that deaths gone down by 96% simply doesn’t hold. It is neither a good argument for downplaying the risks with extreme weather events. Death is not the only endpoint.

Data source: EM-DAT, CRED / UCLouvain (2023) 

Does this matter? Deaths have gone down, what’s the big deal?

Well, this must be seen in the light that Lomborg repeatedly cherry picks and takes things out of context to suit his narrative (”it’s not a big deal”). Even though he is being told that figures can’t be used the way he does (from the scientists who prooduced the data), he keeps pushing them as hard facts. (See examples in 
Nature, 
Union of Concerned Scientists,
The Economic Journal,
International Journal of Hygiene and Environmental Health,
Scientific American,Debunking Lomborg,
the Climate-Change Skeptic (newsweek.com),
A critical review of Bjorn Lomborg’s ‘Cool It’ » Yale Climate Connections,
Climate cost study authors accuse Bjørn Lomborg of misinterpreting results | Graham Readfearn | The Guardian
RealClimate: Bjørn Lomborg, just a scientist with a different opinion?
Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims.

… just to mention a few examples, you’ll find more on this blog (in Swedish though)).

Despite this, I haven’t seen him backing away from any figure or any statement. Never.

Fire in the hole

Wildfires – another thing that will never die in the climate debate. Let’s start with Michael Shellenberger’s claim in his ARC-talk: Nasa found that wildfires are burning far less areals now than before. And of course, it’s also one of Lomborg’s vivid talking points:

Well, it is true. IPCC even confirms it in their latest report. And the crux?

Shellenberg and Lomborg’s claim is misleading as it does not show what’s really going on. Most of the decline is namely in the grasslands in Africa due to changes in agricultural practices (fewer intentionally set fires for example), settlements et cetera. It has little to do with climate.

But wildfires are increasing in intensity, severity, size and duration, especially in the boreal zone. For example:

Of course, the issue is complex and I have not heard one scientist claiming that climate change is the only culprit here. Listen to scientists:
– interview with Stefan Doerr, professor of wildland fire science
– statement from Liz Hoy, NASA climate and wildfire expert
Thread on Twitter:

And there are other widely circulated arguments regarding wildfires. When burned area in the USA is discussed, the official version looks like this with an obvious increasing trend. :

But the data is starting with year 1983. Are they hiding information (as is widley claimed out there in the vastness of the internet)?

Lomborg is apparantly arguing in that direction. The picture below is again taken from his ”peer reviewed paper”. It shows area burned each year in the USA from 1926 to now (small staples) as well as estimated decadal data back to 1900. He states:

”Thus, if anything, while climate change might be increasing burn risks, it does so from a very modest level, compared to historical data.”

.

Lomborg did include a little footnote though, which starts: ”Some have tried to contend that this early burn data should not be used, because they may be less fact-checked” – with a link to Carbon Brief. They interviewed Randy Eardley at the National Interagency Fire Center (NIFC), who compiles the fire data, and he claims that the data from early years are unreliable and should not be compared with later data as is. This was also stated on the NIFC website at the time when Lomborg took the data for his article:

”The National Interagency Coordination Center at NIFC compiles annual wildland fire statistics for federal and state agencies. This information is provided through Situation Reports, which have been in use for several decades. Prior to 1983, sources of these figures are not known, or cannot be confirmed, and were not derived from the current situation reporting process. As a result the figures prior to 1983 should not be compared to later data.”

NIFC has now removed the all data before 1983 from their website. Unsurprisingly, this led to conspiracy accusations.

Lomborg did obviously not care about these warnings. In his article-footnote he argues against Randy Eardley and insists that Eardly’s argument is an opinion which is unsupported by data. According to Lomborg, data has been reported (which is true) and can, and should, therefore be used as is.

But it is not only an opinion from NIFC. Here’s a paper describing why one should use the numbers with caution:

  • Karen C. Short, Sources and implications of bias and uncertainty in a century of US wildfire activity data, International Journal of Wildland Fire 2015 http://dx.doi.org/10.1071/WF14190

There have been many institutions involved in the wildfire reporting and no standard routines existed. Double reporting of areals is very likely (examples given in article). Policies have changed dramatically during this time. There was also an enormous change in the areas included in the reporting over time, intentional fires was included in the data back then, but this is not longer the case.

”Millions of hectares of intentional burning in the south-eastern US are included as part of the annual estimates of wildfire activity on unprotected lands for several early decades of the USFS annual summary reports. It is inappropriate to compare, for example, the early total area burned estimates, which factor in ‘prescribed fire’, with the statistics in later USFS reports, which omit it”

And so on.

Lomborg continues and claims that other respected scientists have used the figures as is before him. Probably true, but when I checked one of his references:

  • Littell, J.S., McKenzie, D., Peterson, D.L. and Westerling, A.L. (2009), Climate and wildfire area burned in western U.S. ecoprovinces, 1916–2003. Ecological Applications, 19: 1003-1021. https://doi.org/10.1890/07-1183.1

It showed that they did not use the figures as is! They tried to adjust for the known reporting biases and published the following graph (actually from Politifact, who used data from the paper):

Litell et al also called for caution: ”The results presented here are based on a fire area database that has no verification early in the 20th century. The observations are summarized in agency reports and must therefore be considered estimates.”

But Lomborg will likely never change, if there are available figures that fits the picture Lomborg wants to paint, he will use them even though the expertise says it it cannot be used in that way. For instance, take a look at the text under the figure 12 above:

”(Reynolds and Pierson 1941, Table 4) indicates that fire consumed even more of the US forests in the 19th century.”

Well, it’s a paper about saw timber resources in the US between 1630-1930 and here’s table 4:

Note the unit ”billion board feet”. Yes, American units are ridiculous (sorry, but it is true 😉 ) but this is a volume whereas acre/hectare (as used above) is area. Really don’t know how Lomborg did when he compared them…

Right after this Lomborg presents another creative graph:

Fig. 13. Million homes in high wildfire risk zones from 1940–2050. Data from 1940–2010 is from (Strader 2018, 557) and covers homes in medium to very high fire risk zones in the entire Western US. Data for 2010–2050 comes from (Mann et al., 2014, 447) and is a BAU growth projection of homes in California within very high fire hazard severity zone. Notice the different scales for Western US on the left and California on the right.

He really puts two completly different things (Entire Western US vs only California) in the same line! Incredible.

I could go on, but I think Brian C. O’Neill (earth system scientist ) summarized it very well in his review of Lomborg’s book Cool It!:

”Think of it this way: Bjorn Lomborg is like the Oliver Stone of climate change. He has written a book that sets out to support a certain point of view, and, unless you are an expert, you will never know which facts are correct and appropriately used and which are not. You might not be aware that large (and crucial) chunks of the story are skipped altogether. But like a Stone movie, it is a well-told tale and raises some questions that are worth thinking about.”

Thus, of course Lomborg sometimes lifts justified criticism and facts, but you never know what could be trusted or not, and skepticism should be mandated. Unfortunately, some editorial boards seems to have given up on even slightest editorial work. Just as an example, almost exactly one year ago Lomborg wrote an op-ed in one of Swedens’s biggest newspaper SvD. Apart for the things described above he also wrote:

”Ten years ago, environmentalists loudly proclaimed that Australia’s magnificent Great Barrier Reef was on the verge of extinction, as a result of climate change bleaching.”

The link under ”loudly” goes to … tada … a scientific paper. He calls the scientists behind an almost 30 year-long scientific surveillance program for being loud-voiced environmentalists! Please, read the abstract yourself, it does not say what Lomborg claims it does.

Anything goes.

And speaking of patronizing environmentalists: I know this post is already way too long, but I will add a comment on Shellenbergs ARC-speech as well:

Of course, heckling of Greta Thunberg is included. ”We can all go vegan to save the planet,” he says, pauses and grins at the audience.

A little later, Shellenberg takes on the role of amateur psychologist and gives Thunberg a diagnosis. Not the Asperger we all know of, but Cluster B histrionic personality disorder.

”It used to be called hysterical, but it was considered sexist…”

That is, he says, the diagnosis of a narcissistic person who constantly seeks attention, has difficulty controlling emotions, has strong opinions but no facts to back them up, and is easily influenced by others.

Yes, you, Michael Shellenberg, that’s a description that probably fits better with several tone-setting gentlemen at the ARC conference than with Greta Thunberg.

This is true slander (is it even legal?) but not especially surprising (even though the conference called for more ”Christianity” in our lifes… Go figure). It’s a well documented fact that right-wing groups and right wing media has targetted Greta Thunberg for a long time.

But it doesn’t stop there.

Of course, not only Greta, the entire climate movement must be ridiculed as is customary. Shellenberg wants to lead in proof that their engagment is just a substitute for losing their Christian faith. Because when you have done that, you inevitably end up believing in anything. If we don’t have a god to believe in, we will invent one.

And who are the new gods? There are apparently three big ones: climate change, race and gender. Hello, culture war!

”With the climate, you get a new external authority” [he refers to the UN and the IPCC] and the scientists are the new priests. He notes:

”I wish it wasn’t so stupid… but it’s just Greta Thunberg with a really bad religion.”

I also wish it wasn’t this stupid.

He obviously means that there is nothing in what countless researchers say.

Sorry, but I just can’t take people like this seriously.

Sorry Swedish readers (if you came this far) – you’ve likely read this before if you follow the blog (was bored and started to write a post and like always I couldn’t stop 🙂 ). But then again, everyone writing about the climate debate will end up repeating himself as there are few new arguments introduced…

Oroande ny artikel från James Hansen m fl

Den Av Mathsi Klimat, Uncategorized11 kommentarer

Det är inte särskilt omtvistat ens bland ”klimathotsskeptiker” att koldioxid absorberar värmestrålning och att en fördubblad halt i atmosfären kommer leda till runt en grads uppvärmning (men självklart går det hitta ett fåtal som inte köper detta).

Svårigheterna ligger främst i att bestämma vad följdeffekterna av detta blir. En högre temperatur gör att atmosfären kan innehålla mer vattenånga, vilket också påverkar molnbildningen. Olika typer av moln kan ha olika effekt, både en avkylande och en uppvärmande effekt (reflektera solstrålar respektive fungera som ett värmande täcke). Smältande isar och snötäcken påverkar likaså hur mycket solstrålning som absorberas/reflekteras. Och så vidare.

Måttet på hur stor uppvärmningen blir av en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären benämns klimatkänslighet (kk). Det finns lite olika definitioner på denna sett ur olika tidsperspektiv mm, men jag skippar det här. Kk har, sedan i alla fall 1979, uppskattats till cirka 3 °C men med ett relativt stort osäkerhetsintervall (1,5-4,5 °C).

Det finns olika sätt att beräkna kk, läs mer: Explainer: How scientists estimate climate sensitivity (carbonbrief.org)

Under senare år har man snävat in osäkerhetsintervallet och i senaste IPCC-rapporten angavs 2.5–4°C, men fortfarande med 3°C som bästa uppskattning. Notera också att detta gäller graden ”sannolikt”, medan intervallet för ”mycket sannolikt” angavs till mellan 2-5°C. Man anger också att en kk under 1,5 °C kan uteslutas, men att det fortfarande finns osäkerheter gällande den övre gränsen, även värden som överstiger 5°C kan inte uteslutas:

”All lines of evidence help rule out ECS values below 1.5°C, but currently it is not possible to rule out ECS values above 5°C.”
”the best estimate of ECS is 3°C, the likely range is 2.5°C to 4°C, and the very likely range is 2°C to 5°C.” 

Nu så har alltså en ny studie kommit till slutsatsen att kk ligger betydligt högre: 4.8°C ± 1.2°C.

James Hansen är en av de mer framstående klimatforskarna (jobbade tidigare vid Nasa) som förmodligen är mest känd för att i ett amerikansk kongressförhör 1988 påpekat att det var ställt utom rimliga tvivel att mänskliga utsläpp orsakade klimatförändringar med potentiellt ödesdigra konsekvenser.

Hansens klimatpredikteringar har också varit korrekta även om det förekommer mycket desinformation om detta. Läs t ex:

En av de största osäkerheterna i att spå en framtida uppvärmning ligger i att bestämma hur aerosoler och molnbildning påverkar klimatet. Det betyder inte att man inte har någon som helst koll. Från artikeln:

  • ”Sherwood et al. [21] conclude that negative low-cloud feedback is ‘neither credibly suggested by any model, nor by physical principles, nor by observations.’”

Hansen och kompani kommer i sin nya studie fram till att aerosolers effekt har underskattats. Det är en ganska lång artikel och jag ska inte låtsas att jag kan redogöra för allt men forskarna bygger sina slutsatser på framförallt paleontologiska bevis (såsom analyser av isborrkärnor och liknande). De menar att aerosolers avkylande effekt har maskerat uppvärmningen och att läget är mer allvarligt än vad IPCC:s slutsatser medger.

  • “One result is that human-caused aerosol climate forcing is at least 0.5 W/m2 more than usually assumed.”
  • ”Our finding from paleoclimate analysis that ECS is 1.2°C ± 0.3°C per W/m2 (4.8°C ± 1.2°C for 2 × CO2) implies that the (unmeasured) aerosol forcing must be more negative than IPCC’s best estimate.” 
  • Thus, under the present geopolitical approach to GHG emissions, global warming will exceed 1.5°C in the 2020s and 2°C before 2050.

Dagens klimatmodeller inkluderar visserligen en förväntad minskad mängd aersoler pga minskad omfattning av förbränning av fossila bränslen, och därmed en minskad avkylande effekt, men det ska då alltså inte vara tillräckligt för att återspegla verkligheten.

Artikeln har legat ute som en så kallad pre-print (ej granskad draft) ganska länge och har väckt mycket uppmärksamhet. Framförallt på grund av ett felaktigt antagande beroende på att artikeln var otydlig på en punkt.

Hansen och kompani visar nämligen att dagens nivåer av växthusgaser i atmosfären implicerar en uppvärmning på hela 10°C, minskad av aerosoler till 8°C.

Forcing required to yield Cenozoic temperature for today’s solar irradiance, compared with human-made GHG forcing in 2022.

Det skulle innebära att dagens sammansättning av växthusgaser redan motsvarar en uppvärmning som skulle orsaka en total avsmältning av isen på Antarktis med katastrofala konsekvenser (om än på mycket lång sikt). Men, de påstår inte att denna uppvärmning redan är ”intecknad” och oundviklig! (vilket många tolkade det som i sociala medier). De har också förtydligat detta i den nu publicerade artikeln.

Forskare tycks vara tämligen överens om att en snabb utfasning av växthusgasutsläpp skulle undvika en fortsatt uppvärmning. Så även James Hansen:

Här citat från artikeln:

  • ”Equilibrium warming is not ‘committed’ warming; rapid phaseout of GHG emissions would prevent most equilibrium warming from occurring.” 
  • ”Human-caused GHG forcing today is already above the level needed to deglaciate Antarctica, if such forcing is left in place long enough. We do not predict full deglaciation of Antarctica on a time scale people care about—rather we draw attention to how far today’s climate is out of equilibrium with today’s GHG level.”

Missuppfattningen beror på att beräkningarna om 10°C bygger på att atmosfärens sammansättning skulle förbli konstant ”för evigt”. Så är inte fallet som beskrivs här Warming in the pipeline: Decoding our climate commitment (theclimatebrink.com) liksom i denna Twittertråd:

Visst är det oroande. Men som alltid, en studie kommer aldrig innebära ”den enda sanningen” utan bör sättas i sitt sammanhang med andra studier. Det brukar vara vist att invänta andra forskares kommentarer och bemötande även om det brukar ta sin tid.

Men det är ju ännu ett tungt bidrag till alla andra anledningar till varför vi bör fasa ut fossilanvändningen snabbt.

Uppdatering:

Kritik från Michael Mann: Comments on New Article by James Hansen | MICHAEL E. MANN (michaelmann.net)

Han tycker inte Hansen och kompani bevisat att areosoler har underskattats mm

Zeke Hausfather (klicka på bild för att komma till Twittertråd):

Kommentar från Glen Peters:

Michael Shellenberg, ARC, fundamentalism och trakasserier av Greta Thunberg

Den Av Mathsi Uncategorized8 kommentarer

Här får ni fler, nästan dagsfärska, exempel på att Spelet om klimatet är mer av ett känslofyllt kulturkrig än en debatt baserad på vetenskap.

(Ännu ett inlägg!? Ja, om ni undrar så har jag lite för få jobbuppdrag denna vecka, så jag vimsade in i självdestruktivt beteende … dvs kollade lite på Jordan Petersons ARC-konferens. Och ja, jag borde verkligen skaffa mig ett liv 😉 ).

Michael Schellenberg är en flitig miljödebattör med förkärlek till kärnkraft. Han påstår sig vara en numera ”omvänd” miljöaktivist. Hans bok Apocalypse Never ska vad jag förstår vara någon sorts ursäkt för att han har bidragit till att sprida den skrämselpropaganda han anser att miljörörelsen är skyldig till.

Schellenberg höll ett anförande på ARC-konferensen jag skrivit om i ett par inlägg nu. Och nu ska jag alltså anklaga honom för att vara fundamentalist? Nej, inte alls, det kommer längre ner. Jag har faktiskt ganska dålig koll på Schellenberg, men av nedanstående inlägg att döma verkar han köra samma stil som Bjørn Lomborg, dvs framför en del legitim kritik men att det är ordentligt uppblandat med halvsanningar och körsbärsplockande. Ni får väl bedöma själva.

I föredraget lyfte han som exempel fram att markbränder blivit signifikant mindre omfattande under senaste decennierna (mindre bränd yta). Ett vanligt argumentet som även Lomborg ständigt upprepar som bevis på att klimatförändringar inte påverkar extremer.

Men det är heller ingen som säger emot, för det är precis vad forskare konstaterar även i IPCC:s senaste rapport. Bara att det är missvisande för vad som faktiskt pågår. Minskningen beror till största delen på ändrade jordbruksvanor och befolkningsrelaterade orsaker i framförallt Afrika, inte på något klimatrelaterat. Däremot har skogsbränder ökat i både omfattning och intensitet, särskilt i den boreala zonen där vi bor:

Det publicerades för övrigt idag en ”diskussionsartikel” rörande extremväder som kanske kan vara av intresse:

Men det var framförallt inte en faktakoll av Schellenbergs föredrag jag tänkte göra. Snarare kommentera hur det spelas på känslor i den här debatten. Varför kan man inte föra fram helt saklig och högst relevant kritik mot exempelvis Tysklands nedläggning av kärnkraft i detta läge utan att flumma ut i svammel och grova påhopp?

Schellenbergs tal innehåller många av de obligatoriska punkterna:

Självklart inkluderas häcklande av Greta Thunberg. ”We can all go vegan to save the planet” säger han, konstpausar och flinar ut mot publiken. Höhö.

Lite senare tar Schellenberg rollen som amatörpsykolog och ger Thunberg en diagnos. Inte den Asperger vi väl alla känner till, utan Cluster B histrionic personality disorder.

”Det brukade kallas att vara hysterisk, men det ansågs för sexistiskt….”

Det vill säga diagnosen för en narcissistisk person som ständigt söker uppmärksamhet, har svårt att kontrollera känslor och har starka åsikter men inga fakta att backa upp dem med och påverkas lätt av andra.

Ja du, Michael Schellenberg, det är en beskrivning som nog passar bättre in på flera tongivande herrar på ARC-konferensen men vad vet jag. (Det var knappast hon som drogs till folkmassan utanför riksdagshuset för att vara som alla andra …)

Men det stannar inte där. Självklart ska hela klimatrörelsen förlöjligas som brukligt är. Schellenberg vill leda i bevis att denna bara är ett substitut för att vi tappat vår kristna tro. För när man gjort det slutar det ofrånkomligen med att man tror på vad som helst. Om vi inte har en gud att tro på kommer vi hitta på en.

Och vilka är de nya gudarna? Det finns tydligen tre stora: klimatförändringarna är en, ras och kön är de andra. Hej, kulturkrig!

”Med klimatet får du en ny extern auktoritet” [han syftar på FN och IPCC] och forskarna är de nya prästerna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”

Jag önskar också att det inte var så här dumt.

Han menar uppenbarligen att det inte ligger något i det som ett otal forskare påtalar. Sorry, men jag kan bara inte ta sådana här personer på allvar.

Och ja, det är ett frekvent förekommande argument att miljörörelsen (här brukar man bunta ihop den med IPCC och typ hela världens klimatforskare) gjort om klimatförändringarna till en religiös fråga (exempelvis SwebbTV i slutet på klippet här).

Och på tal om det. USA:s nya talman, Mike Johnson är fundamentalistisk kristen och han saluför samma resonemang som Schellenberg om att miljöaktivister ersatt guds ord med miljöhysteri. Han kryddar med att påstå att de är förledda av djävulen (Googleöversatt):

”När du tar bort Gud ur ekvationen och du tar bort absoluta sanningar… måste du hitta på allt det här. Så vad de har gjort är, som djävulen alltid gör, de tar sanningen och de vänder upp och ner på den. Så de radikala miljöaktivisterna – de tror faktiskt att miljön är Gud.”

När Johnson diskuterade klimatåtgärder framhöll han att det går emot Guds vilja för det ”trotsar den skapade ordningen för hur allt detta ska fungera.” Han förklarade att Bibeln ger en ordning för livet: Det finns Gud, under Gud är ”människan”, och därunder alla djuren.

Det lär väl knappast vara gångbart att komma med vetenskapliga argument här misstänker jag. USA:s nummer två i rang. Lite svårt att ta in faktiskt.

Jordan Peterson sa för övrigt i sitt inledningstal att vi gemensamt, tillsammans med Gud kunde åstadkomma mirakel och skapa en himmelsk värld. Men förstås absolut inte ersätta fossila bränslen, där går gränsen för mirakel uppenbarligen.

Och lite off topic. Man inser att USA:s hjälp till Ukraina hänger löst när man lyssnar på den här bisarra intervjun av presidentkandidaten Vivek Ramaswamy som också dissar klimatförändringarna som ett problem (Mike Johnson verkar ju inte heller han särskilt förtjust i att supporta Ukraina)

När ideologi, ekonomi och naturvetenskap bildar parallella verkligheter

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.

I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.

Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.

ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:

Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).

Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.

Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …

Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.

Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).

När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.

En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.

Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.

Hur kan detta komma sig?

För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:

Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:

Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters – Center on Global Energy Policy at Columbia University SIPA | CGEP

Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”

Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:

”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”

Och det är väl bara att stämma in?

Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.

Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.

Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.

De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.

Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.

Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.

Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 där Global Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.

Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.

Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:

”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”

2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.

Så blev det inte.

Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.

Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhet inte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.

Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.

Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.

Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.

Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:

”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.

Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):

”… min gissning är att den globala uppvärmningen helt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.

[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).

Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:

”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”

Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:

“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”

Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.

Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.

Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true? A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.

Jag har kommenterat kapitlet om DDT här: DDT-förbud, malariadöd och Aaron Wildavsky – Maths Nilsson, författare och visar att det är väldigt enkelspårigt.

Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.

När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:

Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:

Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .

Klimatforskare suckade djupt:

JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:

Ja, och så här ser det ofta ut.

Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.

Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?

Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.

Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.

Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.

Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.

Ursäkta mitt kräkande 😉

En ny konservativ rörelse äntrar Europa

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Det är i en demokrati helt normalt att man får bli förbannad och ha olika uppfattningar om klimataktivisters aktioner. Civil olydnad är heller inget egentligt demokratiskt problem (även om det förstås finns gränser…). Ja, det förekommer överalarmistiska budskap som man ”får” kritisera som jag skrev i mitt förra inlägg. Men med det sagt så finns det helt uppenbara anledningar till varför så kallade klimataktivister gör som de gör. Här följer två olika aktuella händelser som belyser det.

Det kan knappast undgått någon att klimatfrågan är extremt politiskt polariserad. Och jag är inte direkt ensam om att anse att anledningen till det handlar mer om ideologi än vetenskap. Det blir väldigt tydligt när man tittar på Pew Research Centers opinionsundersökningar i USA.

Nedan är resultat från 25 oktober 2023. Medan IPCC konstaterar att det, trots kvarvarande osäkerheter, inte finns några tvivel om att människan ligger bakom det mesta av klimatförändringarna, anser en tredjedel av den amerikanska befolkningen att det varken sker någon förändring eller att forskare har någon koll:

Och det är extremt tydligt att oviljan att acceptera IPCC:s slutsatser till stor del hittas på den politiska högerkanten. Över hälften av alla republikaner ifrågasätter att forskare har koll på klimatförändringarnas orsak (59%) eller att den existerar över huvud taget (51%):

Det är i mina ögon lika absurt som det är väntat. Väldigt många har jobbat stenhårt för att det skulle bli så här, läs om inte annat min bok Spelet om klimatet. Och i veckan som kommer hittar vi en förklaring till varför det ser ut som det gör och varför jag har en känsla av att det snart kommer se likadant ut i Europa (ursäkta min uppgivenhet).

En ny organisation ska nämligen hålla ett utsålt inbjudningsevenemang i London: The ARC Conference 2023 (The Alliance for Responsible Citizenship). Över 1 000 personer kommer att delta, varav över 100 parlamentariker från hela Europa, Storbritannien och Australien, samt en delegation av kongressledare från USA.

ARC vill ingjuta mod, hopp och tro på en bättre framtid – att vi inte balanserar på en avgrund till apokalypsen. En, utan ironi, behjärtansvärd mission. Och visst verkar deras ”visionsvideo” fin och lyfter fram flera saker jag kan appellera till och sådär, men … den ihop med en snabb titt på talarlistan får mig mer att tänka på ett kristet väckelsemöte:

Det är uppenbart att den ljuvliga framtiden enbart kan uppnås genom att gå tillbaka till gamla hederliga kristna konservativa värderingar. Jag kände bara till ett fåtal av talarna men en snabb googling visar att flera är emot feminism och andra lyfter fram den högerextrema konspirationen att Europa håller på att ta självmord via folkutbyte, dvs infyttning av muslimer.

Lägger till: Det finns gott om exempel på hur konservativa kristna värderingar har spelat en roll i klimatdebatten. Flera s k skeptiska forskare har exempelvis skrivit på “Evangelical Declaration on Global Warming” som bland annat konstaterade:

“There is no convincing scientific evidence that human contribution to greenhouse gases is causing dangerous global warming.”

Det kommer från Cornwall Alliance, som anser att:

“Earth and its ecosystems – created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence – are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception.”

Delegationen med amerikanska politiker involverar både kreationister som velat använda Bibeln som historiebok i skolan (Mike Johnson, nyvald talman i USA) och klimatförnekare som kallat klimatförändringarna för en bluff (Mike Johnson igen och presidentkandidaten  Vivek Ramaswamy).

Och det är inte tal om att sluta använda fossil energi:

Jag ser inga som helst problem med att ha konservativa värderingar eller att vara religiös bara för att jag har en annan uppfattning, det är bara när det mynnar ut i att man vägrar acceptera vetenskaplig fakta som det skär sig. Jag skrev om det för lite sen:

ARC-evenemanget inleds till exempel med Jordan B Peterson (som verkar vara en drivande kraft i organisationen) och Bjørn Lomborg. Det finns nog inte många saker som är lika väldokumenterade inom klimatdebatten som hur den sistnämnde körsbärsplockar, utelämnar och vinklar data för att formulera ”fakta” som passar in i hans budskap om att all blir bättre, om att läget är inte så allvarligt. Och så vidare (men självklart är det i deras ögon inte alarmism att predika undergång när det handlar om att vad som kommer hända om vi åtgärdar problemen).

I nästa inlägg tänkte jag visa hur detta övernaiva optimistbudskap följer en lång tradition hos många mer extrema marknadsliberala och antiregleringsinriktade debattörer. Och på vilka skakiga grunder det vilar…

Nej XR, det är inte vad ”forskningen säger”!

Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap11 kommentarer

En gyllene regel inom allt som har med vetenskap att göra är att inte dra allt för stora växlar på enskilda studier/artiklar. I synnerhet om de kommer fram till häpnadsväckande resultat. I en BBC-intervju häromdagen påstod Roger Hallam, en av grundarna till Extinction Rebellion [men inte längre aktiv inom denna organisation pga meningsskiljaktigheter], att om uppvärmningen överstiger 2°C kommer rika människor vara skyldiga till mord på en miljard fattigare människors död.

“If warming reaches or exceeds two degrees centigrade, mainly richer humans will be responsible for killing roughly 1 billion mainly poorer humans.”

Han tog inte detta ur luften utan läste innantill från en vetenskapligt publicerad artikel (som alltså ska ha blivit granskad innan publicering (peer review)). Detta visar hur svårt det kan vara att ”lyssna på forskningen”, för det är inte representativt för vad ”forskningen säger”.

Vetenskaplig kunskap växer sakta fram. I komplexa frågor bygger det alltid på analyser och studier från flera olika forskargrupper. Oftast är det två steg fram och ett steg tillbaka. Det hör till att forskare ibland drar fel slutsatser och det finns en uppsjö legitima anledningar till detta. Syftet med forskning är att analysera observationer på nya sätt och ibland visar det sig att metodiken inte var robust. Nya försök visar att hypoteserna inte höll och så vidare.

Det är inte granskningen innan publicering som är den verkliga kvalitetskontrollen utan den som följer när andra forskare kan sätta sig in i studien och försöka bekräfta eller förkasta slutsatserna utifrån egna vetenskapliga argument/empiriska försök.

Sen är världen inte perfekt. All publicerad forskning håller inte världsklass. Det förekommer rent fusk och artiklar dras tillbaka även från de mest kända tidskrifterna som Science. Publicering av vetenskapliga artiklar kan vara mycket lukrativ med vinstmarginaler som andra branscher bara kan sukta efter. Det har lett till en explosion av olika tidskrifter och det finns en lång rad av dessa som inte bryr sig särskilt mycket om kvaliteten på det de publicerar. Vilket förstås kan göra det svårt att ibland veta vem man kan lita på. Men det innebär inte att skulle vara rationellt att anse att hela den vetenskapliga processen är korrupt och inte går att lita på.

Jag har tidigare visat hur man kan se varningsflaggor på artiklar som man kanske bör ta med en nypa salt, här hittar ni ett par exempel:

Mark Lynas, brittisk vetenskapsjournalist med fokus på klimatet, hajade till när han hörde BBC-intervjun med Roger Hallam och hans citat från den vetenskapliga artikeln ovan. För att inte tala om andra kommentarer som följde. Här utdrag från Mark Lynas blogg (Robinson är den som intervjuade Roger Hallam)):

”Roger then added, in response to Robinson’s rather lame attempts at clarification, that this was a “death project” whose “tool” was the “destruction of the climate”. He added that it was merely an “interesting intellectual digression to split hairs over what degree of murder it is” but that would merely be a “displacement activity” – instead we should allow ourselves an emotional reaction and “feel the terror and horror of what I’ve just said”.

Trots att Lynas följt debatten under lång tid kände han inte igen siffrorna på att en miljard människor förväntades dö om uppvärmningen stiger över 2°C. Det är enligt Lynas (har själv ingen koll) svårt att hitta en kvantifiering av antal förväntade dödsfall i framtiden.

Därför kollade han upp den vetenskapliga artikel som Hallam citerade: ‘Quantifying Global Greenhouse Gas Emissions in Human Deaths to Guide Energy Policy‘, published in Energies journal on 19 August 2023. Och han hittade tydliga varningsflaggor på att den inte var representativ för ”vad forskningen säger” på området:

  • Forskarna/författarnas akademiska bakgrund är inte inom klimatforskning, se vidare punkt 3. Förlaget MDPI ger ut en lång rad olika tidskrifter och har kritiserats hårt för att publicera bristfälliga artiklar (vilket inte betyder att just denna artikel är felaktig). Den aktuella tidskriften är Energies som inte heller är direkt specialiserad på klimatförändringarnas effekt på människa och miljö på det sättet:
    ”Energies is a peer-reviewed, open access journal of related scientific research, technology development, engineering policy, and management studies related to the general field of energy, from technologies of energy supply, conversion, dispatch, and final use to the physical and chemical processes behind such technologies.”
  • Uppgiften ”1 miljard dödsfall vid 2°C” har forskarna hämtat från en annan vetenskaplig studie de refererar till. Den visar sig också vara skriven av en av de två författarna. Att enbart referera till sina egna studier för sådana här uppseendeväckande uppgifter kan vara en varningssignal. Det behöver ju inte vara fel, men om det vore en ”mainstream och accepterad” storhet inom forskarsamfundet skulle det säkerligen kunna gå att referera till någon annan studie också och därmed ge större trovärdighet.
  • Forskaren bakom denna artikel med ”dödsuppgifterna” är Richard Parncutt. Vetenskapliga artiklar visar vilka institutioner forskarna är kopplade till men på Parncutt står det bara ”University of Graz, Austria”. Lynas kollade upp det och det visade sig att han sysslar med musik (”musicologist”) och inte klimat.
  • Vidare var artikeln med ”dödsuppgifterna” publicerad i Frontiers in Psychology. Inte heller det är en klimatinriktad tidskrift. Det innebär förstås inte automatiskt att uppgiften är fel men det är ganska sannolikt att de som granskat artikeln innan publicering inte är klimatforskare och kan ha missat att kolla upp riktigheten i liknande uppgifter (peer review är långt ifrån perfekt …)

Ovanstående är ju lite av ad hominem, det vill säga personliga påhopp, och inte sakliga argument på det som skrivs i artikeln. Men det är anledningar till varför man bör förhålla sig skeptisk till det som påstås och att man inte köper allt rakt av.

Lynas kontrollerar uppgifterna i sitt blogginlägg, läs mer där, och det är uppenbart att det inte finns mycket data bakom antal dödsfall, bara en rad antaganden och höftningar. Slutsatsen är inte mycket mer än en ren gissning.

(Med detta sagt, det råder ingen oenighet om att den fattiga delen av världen är de som också är mest sårbara för klimatförändringarna).

Vi gör alla fel, jag har säkert delat saker på sociala medier med tvivelaktiga källor även om jag gör så gott jag kan. Jag tycker dock att om man är en frontfigur för en organisation med stort inflytande och sitter i en intervju i BBC har man ett stort ansvar att kolla upp sina argument. Det borde vara en allmän kunskap att man inte kan ta varenda alarmistisk uppgift som sanning och spinna vidare på den – även om den är hämtad från en vetenskaplig artikel.

Jag har en högst subjektiv känsla av att klimathotsskepticismen vinner allt mer mark igen, se t ex Jordan Peterson, Lindzen och Prager U – konservatism i fritt fall? – Maths Nilsson, författare. I Argentina håller en Trump-wanna-be få makten: Science is under threat in Argentina — we must call out the danger (nature.com) och USA fick nyss en ny fossildriven och kreationistisk talman som bland mycket annat uttalat sig om klimatförändringarna:

“The climate is changing, but the question is, is it being caused by natural cycles over the span of the Earth’s history? Or is it changing because we drive SUVs? I don’t believe in the latter. I don’t think that’s the primary driver.” 

Och så vidare… Jag anser att det värsta man kan göra i detta läge är att inte vara saklig och att överdriva (verkligheten är illa nog) och påstå saker som inte har stöd i vetenskapen. Det blir till effektiv ammunition i debatten och falska bevis för att det enbart handlar om obefogad alarmism.

(Det finns dock en del som tycks gå åt rätt håll, om än alldeles för långsamt: Analysis: Global CO2 emissions could peak as soon as 2023, IEA data reveals – Carbon Brief )

Och på tal om sådant ansvar…:

Det är ett j-a mörker vi lever i på många plan just nu. Det märks inte minst på Twitter som kunde vara grisigt tidigare men som efter Musks övertagande blivit ett enda stort rövhål. Jag var väldigt aktiv där tidigare men har nu nästan helt slutat skriva inlägg.

Skiten exploderade än mer (nästan bokstavligt talat) i och med Hamas vansinnesdåd och det efterföljande kriget. Desinformation och inlägg från tokförbannade människor (och botar förstås) överallt. Från alla håll.

Som när Alexander Bard skrek ut att han hatar, verkligen hatar, Greta Thunberg för att hon inte vill se ett folkmord på oskyldiga civila i Gaza (ja, hon har uttryckligen fördömt Hamas attack – men det verkar som att få kan hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt):

”I hate Greta Thunberg! I really hate Greta Thunberg! Of course the pretentious, lying, fucking bitch is hugging Hamas now. Thankfully she just came out as a screaming antisemite. Has the world ever witnessed a more narcissistic pillar-saint than Greta?”

Och publicerar fejkade bilder på när hon håller Mein Kampf i handen med texten:

”Adolf and Greta: They are both vegetarians, they are both hardcore Gnostics, they both believe in their own unique moral superiority over all other human beings, and they both hate Jews!”

Ja, Bard har blivit en sorglig figur. Det är en åsikt, varsågoda, här får ni en till:

På klimatprotestorganisationen Fridays for futures (FFF) instagramkonto publicerades idag ett inlägg med konspirationstankar om media som inte skiljer sig ett dugg från det man hör på SwebbTV och andra högerextrema sajter (om än inte med stöd för palestinierna kanske…). Se några klipp nedan.

Man bör notera att det växt till en internationell ganska stor rörelse och det är knappast Greta som sitter och skriver på kontot. Exempelvis gick FFF:s tyska avdelning snabbt ut med att de inte alls höll med om vad som skrevs i detta inlägg. Svenska FFF har också kommenterat saken och ville förtydliga att de fördömer terrorism och antisemitism men stödjer det som FN och många andra påpekat om att undvika blodbad etc. (Det hade varit på sin plats med ett distinkt avståndstagande från nedanstående inlägg kan jag tycka).

Att göra sin egen forskning. Ja, det är också vad man kan höra från klimathotsskeptiker. Det som Fridays for future har kämpat emot sedan första början.

Jävla media. Som från vilken högerextremist som helst.

Om de inte vill förlora allt det som de har byggt upp under åren sedan Greta Thunberg startade sin skolstrejk och på riktigt satte klimatförändringarna på både den mediala och politiska agendan så får de nog fundera på vad de vill signalera…

Ursäkta ett dystopiskt inlägg, men jag känner mig verkligen uppgiven för tillfället.

PS:
Nej, det klimathotsförvillare har inte ”alltid bara velat nyansera debatten” gentemot påstående som ovan, de har aktivt bestridit själva grunderna (och gör så fortfarande):