Kategori: Uncategorized

18:4 En rullande snöboll?

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Inget är svart-vitt i komplexa frågor. Alla som är skeptiska till IPCC är inte köpta av oljeindustrin. Vi lever inte i en utopi där journalister och forskare är felfria. Självklart är det likaså lättare att få forskningsanslag till aktuella frågor som klimatförändringar än annat med mindre exponering i samhällsdebatten. Det finns säkerligen forskningsprojekt som inte skulle existera utan ”alarmismen”.

Men så har det alltid varit.

Media älskar braskande rubriker och extrema händelser för att du och jag också fascineras av dem. Det säljer. Det är heller inget nytt och kommer med all säkerhet inte att förändra sig. Klart att man måste få kritisera media när det förekommer felaktigheter, för det är klart att det gör. Men det är en helt annan sak att utifrån det påstå att man inte alls kan lita på nyheterna. Och som jag gett flera exempel på i tidigare kapitel är ofta kritiken mot media i klimatdebatten ofta ganska medioker.

Att nyhetsredaktioner ibland prioriterar annorlunda än vad du och jag skulle vilja, betyder inte heller automatiskt att de är partiska. Forskning visar att risken istället är överhängande att felet ligger hos betraktaren…

”Den som har en stark åsikt eller ett engagemang i en fråga kommer alltså att uppfatta medieinnehållet som om det missgynnar den egna sidan och gynnar motståndarsidan i en konflikt.” Robust forskning visar att folk har fel i sin mediekritik | Journalisten

(se även Hostile media effect)

En studie som gått igenom pressmeddelanden i USA som rörde klimatet från ett urval av företag, myndigheter och sociala organisationer mellan 1985-2014, fann att de som motsatte sig klimatåtgärder hade nästan dubbelt så stor chans att bli publicerade i The New York Times, The Wall Street Journal och USA Today (Wetts, PNAS, 2020). Vidare hade pressmeddelanden från stora företag och lobbygrupper störst chans att få sina alster publicerade i de angivna tidningarna medan de från vetenskapliga och tekniska organisationer hade sämst.

Men det går inte att jämföra situationen i Sverige med hur det ser ut i USA vad det gäller partiska medier där konservativ media alltid gett mycket utrymme åt ”klimathotsskeptiska” debattörer. U.S. Media Polarization and the 2020 Election: A Nation Divided | Pew Research Center

Men återigen, all kritik kan naturligtvis inte bara viftas bort som ogrundad, men det gäller att sålla i den flod av åsikter och upprörda känslor som flödar i sociala medier. Historien är full av exempel på hur osakliga angrepp mot media har använts i propagandasyften. Vi har också flera varnande exempel i Polen och Ungern där den fria pressen har försatts med munkavle. Vilket förmodligen aldrig hade kunnat ske utan en lång föregående process där demagoger kommit till makten genom att bland annat ha angripit media.

Entreprenörer och andra go-getters utnyttjar lika självklart klimatlarmen till sin fördel för att få uppmärksamhet och tjäna pengar. Inte heller detta är något speciellt för klimatfrågan utan snarare business as usual inom marknadsekonomin. Nog finns det väl annan ”påtvingad efterfrågan” som är mer värd att uppröras över än de som har en hel forskarkår i ryggen?

Man kan vara för eller emot miljöaktivisters klimatprotester men det förändrar inget rörande de vetenskapliga slutsatser som exempelvis IPCC redovisar.

Naturligtvis vill varken konservativt eller liberalt orienterade människor se en ökad miljöförstörelse (även om vissa inte tycks bry sig särskilt mycket). Men när det kommer till klimatfrågan är det helt uppenbart att extrema åsikter gällande statens inblandning fått många i dessa grupperingar att förkasta en enorm mängd mycket väl underbyggd vetenskap. Som beskrivits har detta till stor del lyckats eftersom man kunnat hänvisa till ett fåtal meriterade akademiker som kunnat ”bekräfta” tvivlen.

Framgångarna hade heller knappast varit möjliga utan betydande finansiering från särintressen och anonyma donationer från konservativa stiftelser. Det finns ingen slump i detta. Och det går inte att bortse från den ideologiska faktorn i denna process.

Lika tydligt är att högernationalister på senare år har annekterat klimatfrågan i sitt krig mot etablissemanget. I och med det har också problematiken i den här redan snåriga debatten både svällt och delvis ändrat karaktär. Den misstro till klimatvetenskap som lobbyister och tankesmedjor lyckats plantera i samhället tycks inom många högeralternativa grupper nu gälla vetenskap och vetenskapliga institutioner rent generellt. Och används för att underbygga alla möjliga konspirationer. Här är kopplingen till särintressen inom delar näringslivet inte alls lika tydlig.

Och när debatten i allt högre grad handlar om värderingar och känslor än vetenskap, blir det också svårare att komma till rätta med problematiken. Risken att även saklig kritik uppfattas som personliga påhopp ökar, och det brukar inte vara en fruktbar början på försoning eller en väg framåt.

Kritik förvandlas snabbt till anklagelser om att man tystas och att det är ”ett hot mot yttrandefriheten”. Sedan är snöbollen i rullning och det blir nästan inte möjligt att stoppa den från att växa. Det verkar inte spela någon roll hur verklighetsfrånvända påståenden som förs fram, följare tycks blunda och istället fylla i luckorna och förklara vad hen egentligen menade med sina påståenden, utan minsta tecken till förtroendetapp eller ökad skepsis.

Att presentera fler vetenskapliga artiklar och faktagranskningar kommer knappast att hjälpa i detta avseende. För de inbitna blir dessa snarare bara ytterligare bevis för konspirationen bakom: miljörörelsen, den djupa staten och media. Det drabbar naturligtvis inte enbart klimatdebatten utan spiller över på samhället i sin helhet. Tilliten till den vetenskapliga processen ifrågasätts, fakta går inte att lita på, misstron mot nyhetsmedier och samhälleliga institutioner ökar och så vidare. Inget går att lita på. Det finns ingen sanning.

Vissa politiska grupperingar gottar sig i denna utveckling och driver den medvetet framåt. Steve Bannon, Donald Trumps tidigare chefsstrategs numera klassiska uttalande från 2018 är ganska talande: ”Den verkliga oppositionen är media. Och sättet att hantera dem är att dränka zonen med skit.”

Men för att en demokrati ska fungera krävs en grundläggande tillit till staten och dess samhällsfunktioner även om man kan ha olika uppfattning om hur och vad som ska inkluderas i detta. Men det är helt uppenbart att högernationalistiska grupperingar har utnyttjat miljö- och klimatfrågorna för att destabilisera hela samhällsystemet. Effekterna syns tydligt i USA där Trumpanhängare och stora delar av det republikanska partiet utöver klimatförnekeri inte accepterar valresultat, misstror myndigheter och anser att vacciner är skadliga.

Och ja, jag anser att det omfattande och systematiska arbete med att medvetet förvilla och skapa förakt för vetenskap som många lobbyister och tankesmedjor ägnat sig åt inom klimatdebatten har spelat en roll i denna utveckling. Det som först var en liten snöboll som kastades för att förhindra regleringar började rulla och växte till slut utom kontroll.

Det finns nog ingen enkel väg ur den här problematiken. Klart att det är viktigt att fakta finns lättillgänglig och är begriplig även för gemene man. En förutsättning att komma vidare är att diskutera och försöka hitta en gemensam syn baserad på fakta och nyfikenhet och inte bara lyfta fram själva konflikten. Men man får nog leva med att de längst ut på ytterkanterna inte kommer att ändra uppfattning, alldeles oavsett vad som sägs.

Det man själv kan göra är väl att försöka hålla sig saklig och att inte ryckas med i känsloutbrott och pajkastning. Men det kan vara lättare sagt än gjort, det vet jag av egen erfarenhet. Och populister kommer alltid att hitta saker att spinna vidare på och hitta förenklade lösningar. De brukar vara duktiga på att väcka känslor.

Jag märker också i mitt bloggande hur det är konflikten i sig som lockar och leder till uppmärksamhet, inte nyfikenhet på vetenskapen eller att hitta en gemensam väg framåt. Det är ofelbart så att inlägg som bemöter uttalanden från exempelvis Lena Andersson eller Elsa Widding drar mycket trafik medan inlägg om själva klimatvetenskapen förblir i jämförelse nästan obesökt. Vi vill höra det som passar vårt öra. Kan vi enbart skylla på media när de erbjuder oss det vi vill ha och köper?

Men det jag försökt skildra i den här boken handlar inte om att man inte får ha olika åsikter. Det handlar inte heller om att ena sidan är god medan den andra är ond och alltid har fel. Det är helt i sin ordning att tycka olika men den vetenskapliga processen handlar om empiriska data och att just minimera subjektivt tyckande.

Det hör till att grupperingar som libertarianska tankesmedjor och miljöorganisationer har olika uppfattning om hur miljöproblem ska hanteras – även om man vore överens om problematikens grunder. Det vore naturligtvis enklare om alla var överens om bästa vägen framåt men vårt demokratiska system är inte gjort för att vara effektivt – utan för att skapa ett mer rättvist samhälle.

Ingen sida i komplexa miljöfrågor går fri från överdrifter och alarmism. Men att det finns två extremer i en polariserad fråga betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan. I just klimatfrågan är denna typ av falsk balans mycket vanligt förekommande och åberopas ofta av så kallade skeptiker.

Jag hoppas att jag lyckats åskådliggöra varför tvivlen på klimatvetenskapen inte handlar om huruvida man är korkad eller inte. Jag tror likaså att det är kan vara ”vaccinerande” att veta hur det kan se ut i den här lömska debatten. Bara vetskapen om att det finns mycket information att söka för att dubbelkontrollera fakta kan förhoppningsvis få några att tänka efter en aning.

Det finns en annan aspekt av den här frågan som bara indirekt rör klimatdebatten. Jag håller med dem som kritiserat filosofen Torbjörn Tännsjös åsikter om att det är nödvändigt att åsidosätta demokratin för att komma tillrätta med utsläppen (kapitel 11:2:1). Men borde inte samma människor bli än mer vettskrämda över Project 2025, den plan Heritage Foundation med flera lanserat inför presidentvalet 2024 i USA (kapitel 11:2:7)?

Det som står där går knappast att tolka som annat än ett rejält steg åt ett auktoritärt styre. Mycket går sannolikt inte att införa även om Trump skulle bli vald, men ändå. Aspirationen är tydligt nedtecknad. Borde man då inte lyssna på vad de faktiskt vill åstadkomma? Åsikterna kommer – till skillnad från Tännsjö – från personer med verklig makt att påverka hela USA:s politik. Och därmed hela världen.

Det är märkligt att organisationer likt Competitive Enterprise Institute och Heritage Foundation, som har frihet som sitt högsta ideal, låter sin rädsla för statlig styrning trilla över i att propagera för ett mer auktoritärt samhälle. Det är likaså iögonfallande att många av organisationerna bakom Project 2025 också är desamma som varit, och är, mest drivande i att förkasta klimatvetenskapen.

Även i Europa syns en tydlig trend där det politiska landskapet stöps om och dras högerut. Som Andreas Johansson Heinö från Timbro redovisar så har parlamentariska val hållits 2023 i Estland, Finland, Bulgarien, Grekland, Spanien, Luxemburg, Polen, Schweiz, Nederländerna och Serbien. Högernationalistiska partier tog stora steg framåt i alla dessa val. I Polen blev visserligen PiS av med regeringsmakten men partiet är ändå störst. I Sverige, Tyskland, Frankrike, Belgien och Österrike visar opinionsundersökningar att nationalkonservativa partier vinner mark även där.

Det återstår att se vad detta får för konsekvenser för klimatomställningen. Partierna är inte en homogen massa men ”klimathotsskepticismen” frodas hos många av dem (några accepterar dock IPCC:s slutsatser)[1] och Parisavtalet står inte särskilt högt i kurs. Ett standardargument är att det egna landets utsläpp är för små för att göra någon skillnad. Det är visserligen sant för många länder, men hela avtalet går ut på att alla gör sin del. Om några struntar i sina åtaganden lär det säkerligen påverka andra.

2024 väntar val i bland annat Portugal, Litauen, Österrike och Rumänien. Samt val till Europaparlamentet. Och i USA. Nog finns det skäl till oro för de som vill att klimatomställningen ska ske snabbt. Å andra sidan har marknadskrafterna också börjat verka, priset för förnybar energi har exempelvis minskat dramatiskt, och växt betydligt snabbare än vad exempelvis International Energy Agency kunnat föreställa sig. Och det är numera stora delar av näringslivet som kräver mer aktiv politik för att snabba på klimatomställningen.

Det pratas mycket om en ökad politisk polarisering i samhället i Europa men kanske framförallt i USA. Pew Research Center har undersökt saken och visade att denna process har pågått länge.[2] Tidigare fanns det ett ”ideologiskt överlapp” hos många av partiernas kongressledamöter där de kunde hitta ett utrymme för att diskutera och nå pragmatiska lösningar i många frågor. För fem decennier sedan var 144 republikaner i kongressen mindre konservativa än den mest konservativa demokraten, och 52 demokrater var mindre liberala än den mest liberala republikanen. Men sedan 2002 har det inte funnits någon överlappning alls mellan de minst liberala demokraterna och de minst konservativa republikanerna i representanthuset. I senaten försvann överlappningen 2004.

Det var också tydligt att det är republikanerna som rört sig allt längre ut på den konservativa kanten. Samma utveckling är som sagt tydlig även i Europa. De som befinner sig långt ut på högerkanten upplever sannolikt saken annorlunda, det vill säga de tycker att världen blivit mer politiskt vänsterorienterad, mer woke och politisk korrekt.

I takt med att glappet ökar mellan vad som behöver göras för att minska utsläppen och vad som faktiskt åstadkoms har också klimataktivisters aktioner blivit mer frekventa. Åsikterna om hur lämpliga, effektiva eller kontraproduktiva dessa är går brett isär och varierar naturligtvis även med vilken protestaktion som avses. Det går att förstå såväl frustrationen hos aktivisterna som ilskan hos de som blir stående i bilköer och liknande.

Idag har ett par hundra klimataktivister fällts i svenska domstolar, en majoritet för ohörsamhet mot ordningsmakten (ett bötesbrott). Och att ta sitt straff för fredliga protester är en del av civil olydnad. Men det märks även här att tonen i samhället har hårdnat. Många åtalas och har även dömts för sabotage, en rubricering som före 2022 inte förekommit alls i domar som gäller demonstrationer. Här i Sverige förespråkas hårdare straff för klimataktioner som inkluderar obligatorisk häktning:

”Moderaterna hade ett tydligt vallöfte för att stoppa problemet: att höja straffet till minst 12 månaders fängelse och obligatorisk häktning.”

Runt om i världen hörs till och med röster för att klimataktivister ska dömas för terrorism. Inte minst Storbritannien har infört hårdare lagar och återigen visar sig tankesmedjornas påverkan. Policy Exchange är en brittisk konservativ tankesmedja med stort politiskt inflytande och många av deras anställda har och har haft viktiga roller i regeringsställning; citat från Wikipedia: ”I november 2018 beskrev Mark Carney, guvernör för Bank of England, Policy Exchange som ”mångdisciplinär, mycket inflytelserik, en produktiv kraft i hjärtat av Westminster och vårt politiska system.” Nuvarande premiärministern Rishi Sunak jobbade exempelvis där tidigare.

Jag känner inte till om de varit särskilt aktiva i klimatdebatten men openDemocracy säger sig ha bevis för att organisationen har fått stora bidrag från ExxonMobil och brittiska oljebolag. David Frost, en av deras senior fellows, var utrikesminister mellan mars och december 2021, chefsförhandlare i Brexit och utsågs relativt nyligen till chef vid Global Warming Policy Foundation (GWPF) – Storbritanniens främsta klimatvetenskapliga förnekelsegrupp.

Under 2019 lät Policy Exchange två antiterroristexperter sammanställa rapporten Extremism Rebellion A review of ideology and tactics som explicit kartlade klimataktivistgruppen Extinction Rebellion. De förslog också lagändringar som skulle stoppa deras aktiviteter, vilka författarna ansåg hotade landets demokrati.

Flera av de rekommendationer som fanns i rapporten hittades senare i den lag som politikerna instiftade. Den innebar kraftigt höjda straff för protester och gav polisen betydligt större befogenheter att ingripa – även i förebyggande syfte. Somliga jämförde lagen med de som gäller i Ryssland. Noterbart är att denna våg av krav på repressalier mot ”miljöprotestanter” som sveper över bland annat Europa inte hörs när bönder blockerar trafiken på samma sätt.

Sunak sägs ha bekräftat att Policy Exchange hjälpte dem att skriva utkastet. Om det stämmer vet jag inte men än en gång visas hur bristen på transparens leder till misstro.

Jag kan rekommendera att läsa förordet och sammanfattningen i Policy Exchanges rapport för att få en uppfattning om hur otroligt låsta positionerna är i denna fråga: Extremism-Rebellion.pdf (policyexchange.org.uk).

I den här upptrissade situationen behövs inte mycket för att direkta lögner ska slå rot. Vid ett tillfälle då aktivister blockerade trafiken i Stockholm 2022 spreds ryktet att en patient avlidit då en ambulans fastnat i köerna. Påståendet fanns även med i polisens förundersökningsmaterial. Det var dock inte sant. Ryktet hade startats av en tidigare SD-nämndeman.

En klimataktion utanför Bromma flygplats ledde enligt Swedavia till att ett ambulansflyg i stället fick skickas till Arlanda, vilket återgavs i både svenska och internationella medier. Det stämde inte heller. Det enda plan som fick omdirigeras i samband med händelsen var ett privatplan från London utan passagerare.

Reportrar utan gränser har rapporterat om, och likaså JK-anmält, fall där journalister frihetsberövats och där deras källmaterial beslagtagits av svensk polis för att de bevakat en klimataktion.

Som sagt, man kan ha olika åsikter om dessa aktioner men fredliga civil olydnad har varit en viktig del i demokratiers utveckling under lång tid (Sydafrikas apartheid, suffragettrörelsen med mera). Det är en del av poängen att den rådande ordningen störs och är för många en sista utväg när de anser att regeringars politik gör att mänskliga fri- och rättigheter kränks.

Detta kan jämföras med de möjligheter näringsliv och förmögna personer har att påverka, direkt eller indirekt, genom kontakter och finansiering av tankesmedjor med direktkontakter in i de demokratiska högborgarna. I tidigare kapitel har flera exempel beskrivits när lobbyister påverkat politiska beslut med hjälp av rena lögner. Men denna typ av lobbyism riskerar sällan att leda till några konsekvenser för de inblandade. Det tycks tvärtom vara en ganska lukrativ form av aktivism.

Jag vill här tydliggöra att jag inte på något sätt tror att straff eller att förbjuda lobbyism är en rimlig väg att gå. Jag tycker dock att det belyser ett demokratiskt problem och det borde åtminstone vara en självklarhet att transparensen skulle vara betydligt bättre än idag. Då skulle allmänheten åtminstone få en illusion av att kunna påverka genom sin demokratiska röst. Idag tycks dessa tankesmedjor kunna sprida uppfattningen att det endast är klimataktivisterna som är de extrema, utan minsta antydan till mea culpa om sin egen roll i varför vi hamnat i den situation vi gjort angående utfasning av fossila bränslen.

TV4:s Kalla fakta gjorde 2022 en granskning om bidrag till våra riksdagspartier. Det framkom att fem av åtta – M, S, SD, L och KD – föreslog upplägg för att kringgå lagen om insyn i partiers finansiering – en lag som skärptes 2018 för att förhindra korruption. Gunnar Strömmer (M) var en av dem, som bekant blev vår nuvarande justitieminister. Men ändå tycks detta inte ha lett till någonting alls. Några höjda ögonbryn och upprörda tweets, sen rullar allt på som tidigare.

Nästa kapitel —>>

[1] Schaller, Stella and Alexander Carius (2019): Convenient Truths: Mapping climate agendas of right-wing populist parties in Europe, Berlin: adelphi.

[2] Drew desilver, The polarization in today’s Congress has roots that go back decades, Pew Research Center 10 mar 2022 https://www.pewresearch.org/short-reads/2022/03/10/the-polarization-in-todays-congress-has-roots-that-go-back-decades/

Kapitel 18: Parallella verkligheter?

Den Av Mathsi Uncategorized22 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Trots att en bedövande majoritet av forskare inom relevanta områden ger en närmast entydig bild av de stora dragen om klimatförändringarna och dess orsaker -­ baserat på en enorm mängd data och observationer -­ vägrar somliga att acceptera detta. Även meriterade akademiker. Och det handlar inte om några nyansskillnader eller diskussion om de alltid förekommande osäkerheterna i forskningsfronten. Det är svart eller vitt. Hur har det blivit så här?

Som i de flesta komplexa konflikter finns det säkerligen en hel palett av orsaker och bevekelsegrunder för att personer intar dessa positioner. Jag tror dock man kan sammanfatta mycket i tre olika faktorer som inte är oberoende av varandra ­(men det är förstås en generalisering som inte passar in på allt och alla).

18:1 Ideologi

Man behöver knappast vara forskare för att inse vilken enorm politisk slagsida klimatdebatten har och det som kallas klimatförnekeri hittas i princip enbart på den politiska högerkanten. Det är helt uppenbart att ideologiska övertygelser har spelat en avgörande roll för denna utveckling. Och denna polarisering påbörjades på intet sätt i och med att IPCC bildades 1988. Redan då var, som beskrivits, skyttegravarna grävda sedan länge.

Naturligtvis postulerar ingen ideologi att överväldigande vetenskapliga bevis ska motsägas för sakens skull, men vi är alla mer eller mindre känsliga för så kallad bekräftelsebias. Vi tar lättare till oss resultat som stämmer överens med våra förutfattade meningar och lyssnar helst på dem som för fram ett budskap som stämmer överens med det vi ”vill ska vara sant”. Vill man ha en mindre stat och färre regleringar är det lätt att man tar åt sig information som stöder denna inriktning och bortser från allt annat.

Här har det som också beskrivits tidigare varit helt avgörande att meriterade forskare kunnat användas som vetenskapliga stöttepelare. Det spelar ingen roll att de flesta av dem inte alls varit klimatforskare eller haft hållbara studier och observation att luta sig emot, det förvandlas ändå snabbt till: Se där, vi har vetenskapen på vår sida! Jag betvivlar inte att vissa av dessa akademiker är ärligt övertygade om sina ståndpunkter, men det går sannolikt hitta akademiker som vägrar att acceptera konsensus inom alla vetenskapsgrenar.

Det råder dock inga som helst tvivel om att det har funnits, och finns fortfarande, en helt medveten agenda att sprida desinformation med avsikt att undvika en begränsning av fossila bränslen.

18:2 Pengar?

Reglering av fossila utsläpp innebär att politiker måste gå i clinch med världens vinstrikaste bransch som i sin tur lever i symbios med finansindustrin. Det är med andra ord enorma summor som står på spel för dessa företag och organisationer och de gör vad de kan för att påverka besluten. En studie visade att mellan 2000–2016 spenderade fossilindustrin (åtminstone) två miljarder dollar på lobbyverksamhet mot den amerikanska kongressen i klimatrelaterade frågor (ungefär tio gånger mer än vad miljöorganisationer och företag inom förnybar energi gjorde).[1] Bara under 2022 uppgick den siffran till över 125 miljoner dollar enligt Open Secrets.

En annan studie visade att enbart ExxonMobil lagt (åtminstone) 16 miljoner dollar mellan 1998–2005 på att stödja grupperingar som spridit desinformation i klimatfrågan.[2] Bara för att nämna något om vilka summor det handlar -­ och det är sannolikt väldigt mycket som går under radarn här via anonyma donationer.

Inom EU är det frivilligt att registrera sig i lobbyregistren för parlamentet och kommissionen. En genomgång av de officiella uppgifter som finns visade att fossilindustrin årligen spenderar mellan 65-­78 miljoner euro på lobbyism rörande fossilgas.[3] En aktivitet som sysselsätter nästan 800 personer.

I Sverige existerar inget register alls. Demokratiutredningen 2016 ”Låt fler forma framtiden” avfärdade idén med motiveringen att enskilda personer och intresseorganisationer bör vara fria att föra fram sina åsikter, driva opinion och kontakta beslutsfattare. Huruvida ett register skulle inskränka och försvåra dessa rättigheter får man så klart ha olika åsikter om. Likaså om ett register skulle lösa några problem. I mina ögon är det dock högst besvärande att transparensen i princip är obefintlig i så här viktiga demokratifrågor. Den amerikanske forskaren James Hansen uttryckte det i stil med: demokrati innebär en röst per individ, inte en röst per dollar. Utvecklingen tycks i allt högre grad gå mot det senare.

Det är också väl dokumenterat att några av de mest kända klimathotsskeptiska forskarna finansierats av fossilindustrin. Patrick Michaels gjorde ingen hemlighet av att dessa organisationer stod för runt hälften av hans forskningsanslag. Han jobbade dessutom för Cato Institute och producerade ”nyhetsbrevet” World Climate Report finansierat av fossilindustrin. Professor Richard Lindzen uppgav att han fakturerat gas- och oljeföretag 2 500 dollar per dag i konsultarvode. I en rättegång 2018 erkände han att han sedan sin pension 2013 avlönats med 25 000 dollar per år från Cato Institute. Han hade även erhållit 30 000 dollar från Peabody Coal.

Men man gör det lite väl enkelt för sig att säga att de är köpta av oljeindustrin i den betydelsen att de har ändrat uppfattning på grund av pengarna. Det handlar snarare om en symbios, pengarna har knappast gjort att Michaels eller Lindzen skulle ha ändrat sina åsikter, däremot gett dem en möjlighet att sprida dem i olika sammanhang.

Andra fall kan få en att fundera mer över det här med köpta forskare. Mest uppståndelse har nog astrofysikern Willie Soon skapat i detta avseende. Han startade sin karriär på Mount Wilson Observatory, där Robert Jastrow var styrelseordförande. Alltså en av de tre fysiker som startade George C Marshall Institute som beskrevs i kapitel 6:1. Senare tjänstgjorde Soon även vid Harvard-Smithsonian Center for Astrophysics.

År 2015 avslöjade Greenpeace och Climate Investigation Center att han under åren där (2001–2012) fått över en miljon dollar i lön och forskningsanslag från ExxonMobil, American Petroleum Institute, Koch Industries och Southern Company.[4]

Kommunikationerna visar att Soon kallade sina forskningsartiklar ”leveranser” i utbyte mot finansiering. Dessutom avslöjar dokumenten att Soon och Harvard-Smithsonian gav åtminstone energiföretaget Southern Company rätt att granska hans vetenskapliga artiklar och komma med förslag innan de publicerades. Soon och Harvard-Smithsonian lovade också att inte avslöja Southerns roll som finansiär utan tillstånd.

(Det kan nämnas att Soons kontaktperson på Southern Company var Robert Gehri. Samme Gehri som var med att ta fram den handlingsplan som skulle hålla USA borta från Kyotoprotokollet (beskrivits i kapitel 10) genom att sprida tvivel om kunskapsläget och skapa ett ”vetenskapligt alternativ” till IPCC. Bland annat kontraktera fem forskare som kunde föra lobbyorganisationernas talan …).

Bild från Climate files

Många av Soons artiklar omges också av märkliga turer och liknande dold finansiering. Det är inget konstigt att näringslivet finansierar forskningen, men det stötande är just att det hemlighållits. Det är sedan länge ett standardkrav att forskare i sina vetenskapliga artiklar redovisar potentiella intressekonflikter. New York Times hittade elva klimatrelaterade artiklar sedan 2008 där Soon inte hade gjort detta.

Det ska påpekas att det är ohederlig argumentation döma ut en vetenskaplig studie enbart på grund av att den finansierats av ett särintresse. Huvudpoängen här är att grova felaktigheter i ovanståendes studier och hypoteser har påvisats åtskilliga, vilket i sin tur gör finansieringen än mer iögonfallande.

Bild från Real Climate 6 sep 2023 (Gavin Schmidt, Nasa)

År 2018 startade Soon en ny ”vetenskaplig organisation” Center for Environmental Research and Earth Sciences (CERES), ihop med de irländska kemisterna och entreprenörerna Ronan och Michael Connolly (far och son). Alltså samma Connollys som beskrivits i kapitel 11:2:4, vilka hoppade in i klimatdebatten 2009 och kunde ”motbevisa” växthuseffekten genom att identifiera en helt ny kraftöverföringsmekanism som vetenskapen aldrig sett tidigare (pervection).

CERES redovisar i skrivande stund på sin webbsida att de har publicerat 29 vetenskapliga artiklar sedan 2019. I dessa medges att de fått finansiellt stöd från CERES via anonyma donationer med tillägget att ”syftet med CERES är att främja fördomsfria och oberoende vetenskapliga undersökningar. Av denna anledning är givare till CERES strikt skyldiga att inte försöka påverka vare sig forskningsriktningarna eller resultaten av CERES.”

Jag har inget emot att forskning finansieras med crowdfunding. Men med tanke på de här tre personernas historik bör man leta efter en second opinion innan man köper deras artiklar rakt av (och som redan nämnts, dessa finns). Om man nu vill kalla sig skeptiskt lagd.

Willie Soon listar för övrigt 128 vetenskapliga artiklar han har varit delaktig i liksom två böcker. Det är ganska mycket för att vara en så kallad tystad forskare. Intressant är också att dessa artiklar inkluderar allt mellan himmel och jord bokstavligt talat ­- allt från hans huvudfält astrofysik till isbjörnspopulationer, covidbekämpning, polarisutbredning, klimatmodellering, temperaturrekonstruktioner med mera.

Idag är datatrafik big business. Desinformation om klimatförändringarna ger ofta många klick och kan därmed generera mycket pengar för dem som vet hur man utnyttjar det. Center for Countering Digital Hate (CCDH) fann att 69 procent av den klimatdesinformation som spreds på Facebook mellan oktober 2020 och oktober 2021 kom från tio olika källor:[5]

The toxic ten:

  1. Breitbart, högeralternativ ”nyhetssajt” startad av Steve Bannon
  2. Western Journal, vars grundare hävdade att president Obama är muslim
  3. Newsmax, en central spelare i spridandet av valfuskkonspirationer
  4. Townhall Media, grundat av Heritage Foundation, finansierat av bl a Exxon
  5. Media Research Center, en ”tankesmedja” som fått finansiering från Exxon
  6. The Washington Times, grundad av den självutnämnda messias Sun Myung Moon
  7. The Federalist Papers, en webbplats som har främjat desinformation om covid
  8. Daily Wire, amerikansk konservativ nyhetswebbplats och medieföretag
  9. Ryska statliga medier via RT.com och Sputnik News
  10. Patriot Post, en konservativ sajt vars skribenter använder pseudonymer

Detta renderade i att dessa källor fick över en miljard besök på sina webbsidor under en sexmånadersperiod. Vilket via Google Ads gav inkomster på 5,3 miljoner dollar (varav Google själva fick 1,7 miljoner).

Och pengar kan onekligen vara en mäktig drivkraft att fortsätta …

18:3 Bekräftelse och grupptillhörighet

Grupptillhörighet – och en gemensam fiende att rikta ilska emot – är faktorer som kan bidra till en ovilja att ta till sig fakta som ”inte passar in”. Jag misstänker att detta lätt kan leda till en ond spiral där aktiva personer i dylika forum får mycket bekräftelse som uppmuntrar till ett fortsatt, och kanske eskalerande, engagemang. Risken är överhängande att gränserna förflyttas steg för steg (medvetet eller omedvetet) och att vederbörande målar in sig i ett hörn. Den sociala kostnaden att erkänna att man har haft fel växer och det kan bli en ren försvarsmekanism att man då blundar för verkligheten (också det medvetet eller omedvetet).

Att sprida tvivel och uppenbara felaktigheter inom klimatdebatten har onekligen lett till att många har fått glänsa i strålkastarljuset och kunnat livnära sig på det. Lord Monckton, Tim Ball, Tony Heller, Marc Morano är bara några ­inom klimatdebatten ­ kända personer som regelbundet synts i konservativ media, flitigt anlitats som föredragshållare och till och med fått vittna inför amerikanska kongressutskott trots att ingen av dem är klimatforskare. Flera konservativa och libertarianska tankesmedjor kontrakterar fortfarande liknande demagoger. Jag gissar att det också genererar en del pengar (?).

Här hemma i Sverige kan personer som Elsa Widding och Lars Bern nämnas. Visserligen får de utstå mycket kritik och hårda ord i både sociala medier och i mainstream media, men de hyllas desto mer unisont i ”klimathotskeptiska” forum. Vissa av Widdings Youtubeinlägg om klimatet har haft upp mot 80 000 visningar och alla får hundratals påhejande kommentarer likt dem nedan. Jag är ganska övertygad om att Sverigedemokraterna knappast hade satt Widding som nummer tolv på deras riksdagslista utan hennes status i dessa kretsar. Sen kan de hänvisa till hennes bakgrund inom energibranschen bäst de vill.

De forskare som kritiserar klimatalarmismen genom att sprida sedan länge motbevisade myter kan säkerligen ha svårt att göra karriär inom akademin. Men det finns flera bevis på att detta också kan ge bekräftelse och hjältestatus i valda forum. Matthew Wielicki, geolog men inte klimatforskare, är ett talande exempel.

På Twitter hade han i slutet av 2022 några hundra följare och spred regelbundet desinformation om klimatvetenskapen.[6] Inom loppet av ett år hade han fått över 70 000 följare och medverkat i Fox News och andra nyhetsprogram. Hur gick det till?

Det började med att den berömde och kontroversielle Jordan Peterson med sina miljontals följare spred en tweet från Wielicki vidare. Den innehöll en av alla dessa klimatmyter som cirkulerat på nätet i decennier. Inom en vecka hade Wielicki nu fått 13 000 följare.

Senare delade Jordan Peterson ytterligare en tweet från Wielicki. I den klagade han på ”woke-ismen” inom akademin, det vill säga hur kraven på rättvisa, jämlikhet och inkludering (förkortas DEI i USA) hade gått för långt. Det gav 10 000 följare till.

Den 23 januari 2023 meddelade Wielicki via Twitter att han lämnade University of Alabama, delvis med hänvisning till ”uppkomsten av illiberalism i DEIs namn” på skolan. Han noterade också besviket hur forskare inom geovetenskapen inte vågade säga att klimatkrisen var påhittad. Den första tweeten i hans tråd fick mer än 2 miljoner visningar.

Detta ledde i sin tur till att han hamnade i flera nyhetsinslag i Fox News och intervjuer i andra högerorienterade amerikanska medier. Likaså blev han inbjuden till att tala på Heartland Institutes ”klimatförnekarkonferenser”.

Det spelar ingen roll hur många gånger Wielicki påvisats anföra rena felaktigheter. Men de vetenskapliga argumenten tycks användas i allt mindre grad. Istället handlar mycket om värderingar och klimatalarmismen inkluderas i angreppen mot klassiska vänsterideal som social rättvisa, feminism och liknande (”wokeism”). Klimatförändringarna har länge varit en självklar del av högerns kulturkrig i USA. Och samma trend syns även i Sverige och övriga Europa.

Ovanstående visar också hur stort inflytande sociala medier kan ha. Trots att en väldigt liten del av svenska folket har ett konto på Twitter/X så har det varit en självklar mötesplats för många journalister, politiker, forskare med mera. Jag har själv uppskattat hur man på ett direkt sätt kan fråga och följa dessa. På det stora hela är det väl enbart positivt, men det blir också en självklar spelplan för de som vill påverka (och missleda).

Efter Elon Musk köpte Twitter 2022 och döpte om det till X har de åtgärder som tidigare införts för att motverka desinformation systematiskt tagits bort.[7] Flera undersökningar visar hur det lett till att antisemitism, klimatförnekelse och andra högerextrema åsikter har ökat lavinartat.[8] Som resultat har exempelvis ett stort antal klimatforskare lämnat plattformen.[9]

Men den kanske viktigaste orsaken till att detta kan fortgå är väl att tillräckligt många av oss älskar den pajkastning som råder på sociala medier och även på ledarsidor och krönikor. Vi suger åt oss och lägger till. Ryggdunkningar för finurliga kommentarer, ju mer nedlåtande desto bättre. Vi vill vara en i laget. För att sticka ut måste du driva saker till sin spets.

Nästa kapitel ->>

[1] Brulle, R.J. The climate lobby: a sectoral analysis of lobbying spending on climate change in the USA, 2000 to 2016. Climatic Change 149, 289–303 (2018). https://doi.org/10.1007/s10584-018-2241-z

[2] Union of Concerned Scientists, Smoke, Mirrors & Hot Air, 16 jul 2007 https://www.ucsusa.org/resources/smoke-mirrors-hot-air

[3] Paul Schreiber, Out with Science, In with Lobbyists: Gas, Nuclear and the EU Taxonomy, 21 jul 2021 https://reclaimfinance.org/site/en/2021/07/22/out-with-science-in-with-lobbyists-gas-nuclear-and-the-eu-taxonomy/

[4] David Hasemyer, Documents Reveal Fossil Fuel Fingerprints on Contrarian Climate Research, Inside Climate News 21 feb 2015 https://insideclimatenews.org/news/21022015/documents-reveal-fossil-fuel-fingerprints-contrarian-climate-research-willie-soon-harvard-smithsonian-koch-exxon-southern-company/

[5] The Toxic Ten, Center for Countering Digital Hate, 2 nov 2021 https://counterhate.com/research/the-toxic-ten/

[6] Ted MacDonald, Media Matters 14 feb 2023  https://www.mediamatters.org/climate-deniers/spreading-climate-misinformation-fast-becoming-shortcut-popularity-across-right

[7] Alba, Wagner, Twitter Cuts More Staff Overseeing Global Content Moderation, Bloomberg 7 jan 2023.

[8] A) Miller m fl, Antisemitism on Twitter Before and After Elon Musk’s Acquisition, The Institute for Strategic Dialogue 20 mar 2023 https://www.isdglobal.org/isd-publications/antisemitism-on-twitter-before-and-after-elon-musks-acquisition/ B) King, Deny, Deceive, Delay Vol. 2, The Institute for Strategic Dialogue 19 jan 2023 https://www.isdglobal.org/isd-publications/deny-deceive-delay-vol-2-exposing-new-trends-in-climate-mis-and-disinformation-at-cop27/

[9] Carrington, Alarm at exodus of climate voices on Twitter after Musk takeover, The Guardian 15 aug 2023 https://www.theguardian.com/environment/2023/aug/15/twitter-exodus-climate-green-voices-musk-takeover

Del V: Avrundning av en ändlös debatt – Kapitel 17: Tillväxtens gränser

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Tio personer har hittat en öde sandstrand som rymmer tusen personer utan att det blir allt för trångt. Ryktet sprids och dagen därpå kommer ytterligare fem personer och nu är de femton personer. Om det fortsätter komma fem nya personer varje dag, och om alla som varit där tidigare stannar kvar, kommer de totalt vara 160 solbadande människor där inom en månad. I samma tempo kommer det ta ett par hundra dagar innan stranden är fullbelagd. Alla har en bra uppfattning om när det blir för fullt för ens egen smak och det finns gott om tid för att hitta alternativ. Detta är en linjär tillväxt.

Om man istället antar att antal strandbesökare kommer öka med 50 procent varje dag, kommer femton personer solbada dag två precis som ovan. Redan efter tolv dagar kommer dock stranden vara knökfull med 1200 personer som ska trängas där. Men bara två dagar innan detta skedde var stranden bara halvfull. Detta är innebörden av en exponentiell tillväxt. Det spelar ingen roll vilken procentsats som används för ökningen, utvecklingen kommer förr eller senare se identisk ut, det tar bara längre tid tills att den branta uppgången inträffar.

Exponentiell tillväxt

Detta fenomen har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter. Tillväxtkritiker pekar på den problematik som beskrivits ovan, det vill säga att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.

I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränser mycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess. Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf på exponentiell tillväxt likt den ovan. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier.

Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.

En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.

Det fanns ett par scenarier som undvek kollaps, men de inkluderade förändringar på systemnivå som forskarna medgav inte tidigare hade testats i mänsklighetens historia. Men de ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.

Det är förstås rimligt att fråga sig om det ens går att simulera den här typen av enormt komplexa skeenden. Det är svårt nog med fysikaliska processer som följer rationella lagar men det här involverar politik, ekonomi, tekniska landvinningar och diverse mänskliga beslut som ofta är allt annat än rationella. Jag har förstås ingen aning. Men det går att åskådliggöra vad en kollaps orsakad av ohållbar politik innebär:

Torskfisket utanför Newfoundland var länge det bästa i världen. I slutet på 1800-talet kunde man läsa i en rapport till den brittiska regeringen:

”Torskfisket … och förmodligen allt fiske i de stora haven är outtömligt. Ingenting vi gör kan påverka antalet fiskar på allvar” Två år senare förutspådde det kanadensiska jordbruksministeriet: ”Om inte naturens ordning störtas kommer vårt fiske att fortsätta att vara fruktbart i århundraden framöver”[1]

De kunde nog inte tänka sig hur snabbt utvecklingen skulle gå. I dag ligger industritrålare ute året runt och sköter rensning och nedfrysning redan ombord. På bara femton år mellan 1960 och 1975 hade man fiskat upp lika mycket torsk utanför Newfoundland som man gjort under de tidigare 250 åren. Det är inte bara kanadensare som fiskat där, även Europas hårt subventionerade fiskeflotta har sin skuld i det som hände.

1968 togs över 800 000 ton torsk upp. 1978 hade den vikten halverats. 1992 var uttaget nere på under 200 000 ton trots de tekniska framstegen vad det gäller utrustning och liknande. Hela beståndet kraschade. En tipping point hade passerats. Fisket förbjöds och en hel industri gick i kras.

Torskbestånd utanför Newfoundland https://en.wikipedia.org/wiki/Collapse_of_the_Atlantic_northwest_cod_fishery

Forskare och en mängd kustfiskare hade länge varnat för den ohållbara utvecklingen. De hade sett tecknen länge. Det kom likaså flera varningar ”från officiellt håll” om att en stor överkapacitet hotade fisket på sikt, exempelvis från den federala myndigheten Fisheries and Ocean, 1981.

Men inget hände. De större företagen med sina jättebåtar utanför kusten kom med rapporter som sade att dessa varningar var överdrivna. Politiker valde att lyssna på dessa. Kvoterna höjdes. Det finns flera rapporter om att obekväma röster från exempelvis forskare tystades.[2]

En utredning, Task Force on Incomes and Adjustment in the Atlantic Fishery, kom 1993 till slutsatsen att fisket inte var hållbart, men då var det redan för sent.

Inte ens efteråt ville somliga erkänna att överfisket var orsaken bakom kollapsen. Det skylldes på kallare vatten, sälar och andra naturliga variationer – ja, allt utom en mänsklig påverkan. Kanadas fiskerimyndighet hotade forskare som skyllde kollapsen på överfisket med stämning och de beskylldes för att ha fuskat. Mönstret går igen i många av de stora miljöfrågorna. Inte minst hörs exakt samma tongångar i skrivandes stund angående fisket av sill i Östersjön. Vi vet precis hur det kan sluta, det behövs inte mer forskning om detaljer för att avgöra riskerna. Allt är en fråga om hur slak lina vi vill balansera på. Och i slutänden, vilka väljer politikerna att lyssna på?

Miljöorganisationer och marknadsliberala tycks se något olika på varför det kunde gå ända till en total kollaps. De senare skyller det mesta på myndigheter, politiker och subventioner och menar att marknadskrafterna/äganderätten annars hade löst problemet. Tillväxtkritikerna/miljöorganisationerna lyfter gärna fram att marknadskrafterna och den exponentiella ökningen gör att utvecklingen går så snabbt att de ekologiska systemen, uppbyggda under tusentals år, inte hinner med att anpassa sig och kraschar.

Det båda förklaringsmodellerna utesluter inte varandra. Kanadas myndigheter hade visserligen reglerat fisket men som diskuteras i ett dokument från Kanadas fiskeridepartement 1981, skulle kvoterna även baseras på ”kustfiskesamhällenas ekonomiska behov”, inte på de biologiska förutsättningarna för att bedriva ett hållbart fiske. Likaså fanns stora subventioner och detta gäller inte minst EU:s fiskeflotta än idag.

Trots att fisket stoppades utanför Newfoundland repade sig inte systemet. Det är först nu, trettio år senare, en viss ökning av torskbeståndet kan observeras. Fisket utanför Lofoten i Norge såg samma tendenser men innan någon tipping point hann passeras infördes hårda regleringar och fisket kunde snart upptas igen. Fiskekvoter sätts utefter noga monitorering av bestånden.

Det råder inget tvivel om vilka av Kanadas och Norges fiskeflottor och samhällen som fick lida mest när de blev tvungna att anpassa sig efter verkligheten.

Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.

Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:

”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”[3]

Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:

Limit of growth sid 63

Men Baileys påstående blev till ”fakta” och hamnade till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009.[4] Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021 jag refererade till i inledningen.

År 2014 gjordes en uppföljning av förutsägelserna i Tillväxtens gränser.[5] Den modell de använt hade då också uppdaterats en del. När data för de uppdaterade parametrarna lades in visade det sig att utvecklingen följde business-as-usual-scenariot ganska väl. 2020 gjordes ännu en uppdatering.[6] och det stämde fortfarande ganska bra.

I mars 2023 gjordes ännu en uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av Romklubben. Bakom denna rapport låg Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School.[7] Nu skrevs befolkningsutvecklingen ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.

De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.

Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet. Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.

Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.

I Sverige anser vi oss tydligen inte ens ha råd med skolböcker till barn och våra naturvetenskapliga högskoleutbildningar halkar allt mer efter. Antalet lärarledda undervisningstimmar per studievecka i dessa ämnen vid svenska lärosäten är lägst i Europa.[8] Allt medan vi i och med marknadiseringen och införandet av aktiebolagslagen i systemet måste tillgodose en ständig ekonomisk vinstökning. Med en stegrande förmögenhetsackumulering hos de rikaste. Om nuvarande trender fortsätter, kommer den rikaste 1% att kontrollera nästan 66% av världens pengar till 2030.

Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer[9] orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.[10]

Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?

I IPCC AR6 delrapport WG2 diskuteras en omställning av samhället till en mer hållbar värld. I detta sammanhang diskuteras om en framtid utan tillväxt är en lösning. Det är en anledning till att vissa anser att IPCC därmed gått från att vara en vetenskaplig organisation till en politisk.

Oavsett vilken väg som väljs framöver får vi hoppas besluten är väl förankrade i demokrati och befolkning. Det kan annars sluta med en obehaglig dikeskörning. (Men ”folkets vilja” är inte liktydig med vad som skrivs på Twitter och andra sociala medier även om många som säger sig företräda ”folket” gärna vill göra sken av det.)

Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet. För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.

Nästa kapitel ->>

[1] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[2] Brubaker, Elizabeth, Unnatural Disaster: How Politics Destroyed Canada’s Atlantic Groundfisheries, Environment Probe, 2000-01-18 https://environment.probeinternational.org/2000/01/18/unnatural-disaster-how-politics-destroyed-canadas-atlantic-groundfisheries/

[3] Bardi, Ugo, Cassandra’s curse: how “The Limits to Growth” was demonized 2011-09-15 https://www.resilience.org/stories/2011-09-15/cassandras-curse-how-limits-growth-was-demonized/ 

[4] Lomborg, B., Olivier, R. (2009). The dustbin of history: Limits to Growth. Foreign

Policy, 103, 34-48

[5] Turner, G. (2014) ‘Is Global Collapse Imminent?’, MSSI Research Paper No. 4,

Melbourne Sustainable Society Institute, The University of Melbourne https://sustainable.unimelb.edu.au/publications/research-papers/is-global-collapse-imminent

[6] Branderhorst, Gaya. 2020. Update to Limits to Growth: Comparing the World3 Model With Empirical Data. Master’s thesis, Harvard Extension School.

[7] Callegari B., Stoknes P.E., People and Planet: 21st century sustainable population scenarios and possible living standards within planetary boundaries. Earth4All, March 2023, version 1.0.

[8] DN-debatt ”Svenska ingenjörer håller inte måttet”, 20 representanter för högskoleutbildningar, 2023-04-24 https://www.dn.se/debatt/svenska-ingenjorer-haller-inte-mattet/

[9] Fangfang Yao et al. ,Satellites reveal widespread decline in global lake water storage.Science380,743-749(2023).DOI:10.1126/science.abo2812

[10] Finn, C., Grattarola, F. and Pincheira-Donoso, D. (2023), More losers than winners: investigating Anthropocene defaunation through the diversity of population trends. Biol Rev. https://doi.org/10.1111/brv.12974

Kapitel 16: Astroturfing – Att fejka folkvilja

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

AstroTurf är ett fabrikat av konstgräs som har gett namn åt ett begrepp inom den nobla konsten att desinformera: astroturfing. Det innebär att man skapar en falsk gräsrotsrörelse med avsikt att sprida ett budskap utan att röja vem avsändaren är. Syftet är förstås att påverka opinionen och politiker genom att ge sken av att det finns ett folkligt och/eller vetenskapligt stöd för vad det nu kan vara.

När American Petroleum Institute och en rad andra lobbygrupper och tankesmedjor 1998 drog upp sin handlingsplan för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet (kapitel 10) var astroturfing en av punkterna:

Kemikaliebranschen – som jag själv jobbar i – är ju inte vidare populär och även om de vill föra ut ett i sig korrekt budskap är det förmodligen mer effektivt att låta en gräsrotsrörelse stå bakom. Nedan följer ett klassiskt – och sorgligt – exempel som visar hur sofistikerad och långtgående den här typen av verksamhet kan vara.

David Heimbach var en amerikansk läkare och ansedd expert på brännskador. Han hade till och med fått en utmärkelse av Dalai Lama för sitt jobb med brännskadade barn. När Kalifornien ville lätta på sina hårda brandsäkerhetslagar var det många som protesterade och Heimbach var en av dem. Och visst borde han om någon veta vad han pratade om!?

Inför bland annat delstatssenaten vittnade han 2011 om hur han förgäves försökt rädda oskyldiga små barn som skadats svårt i bränder. Det var hjärtskärande berättelser och det sorgligaste var, menade han, att olyckorna hade kunnat undvikas om bara möbler och kuddar varit ordentligt behandlade med flamskyddsmedel.

Politikerna tog åt sig och det blev ingen ändring av lagen.

Men journalister på Chicago Tribune tyckte att en del detaljer verkade märkliga.[1] Vilken förälder ställer ner ett levande ljus i sitt barns spjälsäng och går därifrån? (Och mitt tillägg: när libertarianer i tankesmedjor som Competitive Enterprise Institute lobbar för hårdare myndighetskrav kan det vara läge att ana ugglor i mossen).

Hur än journalisterna sökte kunde de inte hitta några uppgifter som bekräftade Heimbachs berättelser. Och när de konfronterad honom erkände han till slut att det bara varit anekdoter. De stackars barnen hade aldrig existerat. Men han bedyrade:

”Jag vill bara väl. Jag går inte i industrins koppel.”

Han hade tidigare fått frågan om han hade fått betalt för sin medverkan i rättegångarna. Han uppgav då att han bara fått ersättning för resekostnaderna från en organisation vid namn Citizens for Fire Safety[2] – en gräsrotsrörelse driven av personer som var oroliga för det försämrade brandskyddet som hotade. På deras hemsida kunde man läsa att de också samarbetade med, och drev vetenskapliga studier ihop med, både myndigheter och andra intresseorganisationer.

I själva verket visade journalisterna att Heimbachs ”resecheck” uppgått till 240 000 dollar. I Citizens for Fire Safetys skattedeklarationer uppgavs att deras enda inkomstkälla var medlemsavgifter som mellan 2008–2010 uppgick till 17 miljoner dollar. Och de enda medlemmarna var tre amerikanska bolag, tillika världens största tillverkare av bromerade flamskyddsmedel. I själva verket visade det sig att Citizens for Fire Safety var registrerad som en handelsorganisation.

Flera påstådda samarbetspartners förnekade att de hade något projekt eller forskning ihop med organisationen. Bland mycket annat visade det sig att lobbyister utgett sig för att vara brandmän när de försökt påverka politiker. Chicago Tribune avslöjade detta i en artikelserie Playing with fire 2012.[3] Citizens for Fire Safety Institutes hemsida är numera borttagen och deras Facebookkonto slutade uppdateras kort efter Chicago Tribunes avslöjanden.

Det slutar dock inte där. Journalisterna skrev att en studie som användes som slagträ i debatten ”var så obskyr att den bara fanns tillgänglig på svenska.” Vad kan det handla om?

Kaliforniens lagstiftning rörande brandsäkerhet har länge varit en av de hårdaste i USA. De har exempelvis krävt att stoppningen i möbler ska prepareras med minst fem viktsprocent flamskyddsmedel. Och då delstatens möbelmarknad är stor blev det i praktiken en reglering som gällde i större delen av USA och även Kanada (”alla” större företag ville ju in på marknaden och det är förstås bökigt att ha olika tillverkningskrav beroende på vilken delstat man ska sälja till).

Detta är en orsak till att amerikanare generellt sett har högre halter av den här typen av kemikalier i kroppen än de flesta andra länders befolkning.[4]

Det finns en mängd olika flamskyddsmedel och de är liksom många andra klorerade- och/eller bromerade substanser mycket beständiga i stil med PCB. De hittas numera överallt på jorden, till och med i blodet hos djur i polarområdena. Men en springande fråga är ju om detta utgör någon fara?

Slutsatsen i den vetenskapliga artikeln jag refererat till ovan är att några substanser inte verkar vara särskilt oroande medan andra uppvisar klart alarmerande resultat i djurstudier, och en del även i människa. Men för en lång rad substanser saknas det data helt och hållet. (Det är dessutom notoriskt svårt att studera effekten i människa då ingen vill utföra kontrollerade försök där man avsiktligt trycker i människor misstänkt farliga kemikalier.)

I andra vågskålen ligger nyttan med att använda flamskyddsmedlen, i det här fallet i möbler. Det råder inga tvivel om att flamskyddsmedel gör det svårare för material att brinna, men frågan är vilka mängder som krävs och i vilka applikationer de behövs för att de ska göra någon praktisk skillnad i verkligheten.

Ett starkt kort för flamskyddsförespråkarna var en av de mer omfattande studier som gjorts inom detta område, utförd av bland annat forskaren Vytenis Babrauskas.[5] Studien visade att flamskyddsmedel gjorde stor skillnad i att fördröja en brands uppkomst jämfört med obehandlade möbler.

Men Babrauskas själv uppger att resultaten inte kunde användas för att bedöma effekten av brandskyddslagen. Den lagstadgade nivån var fem procent flamskyddsmedel i stoppningen, men i Babrauskas studie hade mer än femtio procent använts (avsikten med studien hade inte varit att ”testa lagens effekt”). Han hade även gjort försök med mer relevanta nivåer som visade att detta inte hade någon signifikant skyddande effekt i verkliga situationer.[6] Andra undersökningar bekräftade detta, bland annat utförda av U.S. Consumer Product Safety Commission.[7]

Men det fanns andra studier som lyftes fram till förmån för flamskyddsmedlen. En av dem var den ”obskyra svenska studien…”.

Nu var det inte konstigt att denna bara fanns på svenska då det var en rapport från 1997 utgiven av myndigheten Elsäkerhetsverket. De hade under fjorton månader undersökt alla bränder som orsakats av el i Stockholmsförorten Vällingby. Jag har inte hittat och läst artikeln men det är sannolikt inte undersökningen i sig som är suspekt, utan hur resultaten har använts.

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften Fire and Materials från år 2000 jämfördes antalet tv-bränder i Europa respektive USA (som till skillnad från Europa krävde flamskyddsmedel i apparaternas plasthölje).[8] De fann att det inträffande mer än tio gånger så många tv-bränder i Europa jämfört med i USA och att trenden var stigande i Europa. Författarna drog därför slutsatsen att även Europa behövde skärpa kraven.

”För att undvika en ökning av tv-bränder bör brandsäkerhetskraven höjas och allmänhetens medvetenhet om vikten av brandsäkerhet i tv-apparater ökas.”

Jag tycker att problematiken med kopplingar mellan näringsliv och akademi ibland överdrivs, det finns ohyggligt många bra studier och nödvändiga projekt med dylika samarbeten. Likaså finns det på sin håll en ”kemikalieskräck” som inte har stöd i vetenskapen. Med det sagt finns det en uppsjö av fall som verkligen är problematiska. Och klart att man bör dra öronen åt sig när en studie, som den nyss beskrivna, kommer fram till en ”positiv slutsats” för flamskyddsmedel/bromindustrin och artikeln avslutas så här:

”Författarna vill tacka European Brominated Flame Retardants Industry Panel (EBFRIP) för finansiellt stöd, och medlemmar av både EBFRIP och European Flame Retardants Association (EFRA) för råd och kommentarer. I synnerhet tackas Dr Traian Jay från Great Lakes Chemical Corporation för användbara kommentarer.”

Det blir inte bättre av att en av de tre författarna jobbade på Albermale, tillverkare av bromerade flamskyddsmedel, en annan, utan övriga vetenskapliga publikationer, jobbade på en PR-firma, och den tredje var en svenska från (dåvarande) Statens Provningsanstalt.

Nåväl, besvärande intressekonflikter är en sak, innehållet är ju ändå det som spelar någon roll. Och det finns en hel del att anmärka på där också.

Författarna redovisar först resultat från en större studie gjord av brittiska Sambrook Research International. Den visade att antalet bränder per miljon tv-apparater i Europa var i samma storleksordning som i USA. Och det är här Vällingbyundersökningen kommer in. Enligt den var antalet tv-bränder i Sverige nämligen tio gånger högre än vad som redovisades i Sambrookstudien. Och eftersom den hade granskat enstaka fall i mer detalj tyckte författarna att detta var en mer rättvisande statistik. De antog sedan att detta värde gällde för hela Europa som de sen i sin tur användes för att jämföra med USA:s siffror.

Det är mycket möjligt att Vällingbysiffrorna är mer korrekta värden, men det finns inget i artikeln som tyder på att USA:s statistik skulle vara inhämtad på annat sätt än vad den gjorts i Sambrookstudien. Då blir det som att jämföra äpplen och päron.

Enligt Chicago Tribune redovisade Vällingbystudien att det inträffade trettiotvå elbränder under den undersökta perioden. Av dem utgjorde tv-bränder en fjärdedel, det vill säga åtta. I det undersökta området bodde då 265 000 invånare. Artikelförfattarna redovisar dock inte dessa siffror utan bara omräknat för att gälla hela Sverige (165 tv-bränder/miljon apparater). Detta extrapolerades som sagt ytterligare ett steg till att gälla för hela Europa med dess 500 miljoner invånare.

Så slutsatsen att Europa borde skärpa brandskyddskraven byggde på åtta bränder under en begränsad period i en liten ort i Stockholms utkanter. Lite som att använda temperaturer mätta under några år från centrala delarna av England som ett globalt temperaturmedelvärde och påvisa långsiktigt trend (vilket är ett exempel taget från verkligheten).

Journalisterna intervjuade även Ingvar Enqvist som skrivit ”Vällingbyrapporten”, och han tyckte det var ”ganska märkligt” att resultaten användes som de gjorts i den angivna studien.

Författarna redovisade också, som sagt, en oroande trend av ökande bränder i Europa, men de visade inte hur det såg ut i USA under denna tid. En ökande trend även där hade ju antytt att det kanske inte hade med flamskyddsmedlen att göra.

Efter Chicago Tribunes avslöjanden om Citizens for Fire Safety ställde sig knappast allmänheten på rad inför representanter för kemikalieindustrin, gjorde honnör och utbrast ”tack, ni är vårt sista hopp”. Opinionen att brandskyddslagen skulle lättas på detta område började återigen ta fart.

Lagstiftarna i Kalifornien fick dock snart en ny vetenskaplig rapport i handen som visade att det visst fanns belägg för flamskyddsmedlens positiva effekter som gjorde Kaliforniens hårda brandskyddsregler relevanta. Rapporten var skriven av Matthew Blais, chefen för det respektabla Fire Technology at Southwest Research Institute. Studien hade dessutom finansierats av National Institute of Justice, NIJ (organisation under amerikanska justitiedepartementet).

Rapporten presenterades på konferenser, en video gjordes[9] och senator James Inhofe hänvisade till den i USA:s kongress. (Inhofe är annars kanske mest känd för att ha tagit med en snöboll in i kongressen för att visa att den globala uppvärmning var en bluff).

Det framgick dock inte – varken i videon, på konferenserna eller i rapporten – att Blais också hade uppdrag för lobbyorganisationen North American Flame Retardant Alliance.

I verkligheten handlade det om två olika rapporter, och NIJ hade inte finansierat Blais rapport som det hävdades, det hade lobbyorganisationen American Chemistry Council gjort.[10] Blais refererade dock till en annan rapport/studie som NIJ hade finansierat och som var utförd av Blais kollegor[11] – en rapport på över tvåhundra sidor som få orkar sätta sig in i. Enligt Blais visade den att flamskyddsmedel i möbler och tyg visst fördröjde brand.

Enligt Chicago Tribune uppvisade dock bara ett av försöken en onormalt lång tid att fatta eld. Blais kollegor ansåg att det fanns anledningar till det avvikande resultatet och strök försöket ur helhetsanalysen. Blais gjorde tvärtom, han rapporterade enbart om detta försök.

Han påstod vidare att ett möbeltyg preparerat med flamskyddsmedel fördröjde branden med tretton minuter vilket förstås skulle innebära stor chans att folk skulle hinna rädda sig undan eller släcka branden. Bara det att han ”glömde” berätta att det tyg hans kollegor testat var ett specialtyg som nästan uteslutande används till teaterridåer och liknande, konstruerade för att ”självslockna” – inget som användes i normala möbler alltså. Eller mer rätt, han inte bara glömde att berätta detta, han påstod att det var ett tyg som var vanligt i normala möbler.

Chicago Tribune försökte få en kommentar av den forskare på Blais institut som lett studien som han refererade till (och som han i egenskap av chef godkänt), men han svarade inte på mejl och de fick aldrig till någon intervju.

Journalisterna lät dock ovan nämnda brandexperten Vytenis Babrauskas läsa och kommentera Blais rapport. Hans slutsats: ”Synnerligen missvisande … sanningen har flugit ut genom fönstret.”

Som ni kanske märker är det mycket effektivt att mata politiker och allmänhet med den här typen av undermåliga, och till och med felaktiga, rapporter. Det tar en oändlig tid att kolla upp och många gånger spelar det ingen roll att faktakontroller görs, argumenten och referenserna används om och om igen ändå.

Efter avslöjandena och ytterligare studier ändrade Kalifornien sina lagar 2018 och förbjöd flamskyddsmedel i rad olika produkter.

Nästa kapitel ->>

[1] Roe, Callahan , Playing with fire, Chicago Tribune, 2012-05-06 http://www.pulitzer.org/files/finalists/2013/chictrib2013/chictrib01.pdf

[2] http://web.archive.org/web/20110410151312/http:/cffsi.org/about.aspx

[3] Callahan, Roe m fl, Playing with fire, Chicago Tribune 2012, https://media.apps.chicagotribune.com/flames/index.html

[4] Fromme, Becher, Hilgera, Völkela, International Journal of Hygiene and Environmental Health Volume 219, Issue 1, January 2016, Pages 1-23

[5] Babrauskas m fl, Fire Hazard Comparison of Fire-Retarded and Non-Fire-Retarded Products, NBS Special Publication 749, National Bureau of Standards, U.S. Department of Commerce, juli 1988, https://nvlpubs.nist.gov/nistpubs/Legacy/SP/nbsspecialpublication749.pdf

[6] Callahan, Roe, Distorting science, Chicago Tribune, maj 2012 https://www.chicagotribune.com/investigations/ct-met-flames-science-20120509-story.html

[7] Blum m fl, Organohalogen Compounds,Vol. 73, 2032-2035 (2011) https://greensciencepolicy.org/docs/General/regulatory-policy-leading-to-halogenated-flame-retardants-in-furniture-and-baby-products-fire-safety-and-health-concerns.pdf

[8] M. De Poortere, C. Schonbach och M. Simonson, Fire Mater. 24, 53-60, 2000 https://www.ebfrip.org/download/poortere.pdf

[9] Youtube 5 sep. 2012, Analysis Shows Flame Retardants Are Important to Home Fire Safety, American Chemistry Council https://www.youtube.com/watch?v=3lRcza_nPKI

[10] Roe, S, Doubts cast on new research touted by fire-retardant lobby, Chicago Tribune, 2012-12-30 https://www.chicagotribune.com/news/ct-met-flames-southwest-study-20121230-story.html

[11] Janssens, Reducing Uncertainty of Quantifying the Burning Rate of Upholstered Furniture, Doc Nr 239050, juli 2012 https://www.ojp.gov/pdffiles1/nij/grants/239050.pdf

Del IV: Fallgropar – Kapitel 15: Alarmistiska vetenskapliga studier

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Ibland verkar det som att många har en bild av forskning och vetenskap som liknar professor Balthazar, en tecknad figur som var populär när jag var liten. Genier får en plötslig idé och sedan löser de jättesvåra problem helt på egen hand. Om man vill förhålla sig sunt skeptisk till nya rön måste man veta att denna bild är helt felaktig (utan att förringa vikten av smarta människors insatser).

Det som till slut blir till vedertagen kunskap rörande komplexa system bygger alltid på en lång rad studier och observationer från flera olika forskargrupper som har bekräftat hypoteserna. Ingen enskild studie kan ensamt leverera ”sanningen” i komplexa frågor. I takt med att ny kunskap erhålls, väcks hela tiden nya frågor. I det avseendet blir vetenskapen aldrig ”avgjord”. Det är dock inte samma sak som att allt är osäkert och att vi egentligen inte vet något om någonting.

”Att lyssna på forskningen” kan i realiteten vara knepigare än vad man kanske kan tro. I forskningsfronten tas steg framåt, bakåt och åt sidorna hela tiden. Det produceras mängder med artiklar men många av de bakomvarande studierna håller verkligen inte världsklass. Det förekommer tyvärr även fusk och andra problem. Men en rasad bro gör det inte rationellt att säga att vi därför inte skulle kunna lita på att broar rent generellt. Därav är sammanställningar likt de IPCC gör väldigt viktiga. Alla studier varken kan eller bör ges samma vikt.

Jag tror att det är en nödvändighet att lyfta fram att dessa problem existerar istället för att sopa dem under mattan och sprida en idealiserad bild av hur forskningsvärlden ser ut.

Vi tycks dras till katastrofer medan ljumma och allmängiltiga händelser passerar omärkt förbi. Det återspeglas om inte annat i nyhetsmediernas publikationer. Så har det varit i alla tider. Det gäller även vetenskapliga tidskrifter, särskilt de mest kända. Jag gissar att Nature inte skulle ha kastat sig över att publicera en studie som visade att fiskar inte reagerar särskilt mycket på havens ”försurning”.

Däremot gäller det omvända.

2009 och 2010 publicerades tre studier i prestigefulla vetenskapliga tidskrifter som visade att en sänkning av pH i haven gjorde fiskar förvirrade och förlorade sin förmåga att upptäcka faror. Effekterna var mycket tydliga och därmed förstås oroande. Bakom studierna låg bland annat forskarna Danielle Dixson och Philip Munday. Dessa artiklar blev under några år flitigt citerade av andra forskare inom området. De användes till och med för att motivera politiska beslut i USA.

(Det bör kanske påpekas att försurning kan ge en fel bild då det egentligen handlar om att havet blir mindre basiskt/alkaliskt, pH sjunker på grund av att koldioxiden löser in sig och bildar kolsyra, men pH kommer ändå ligga kvar på den ”icke-sura” sidan rent kemiskt, det vill säga pH>7.)

2013 gjorde SVT:s Vetenskapens värld ett inslag om Dixson och Mundays forskning vid ett korallrev i Papua Nya Guinea. Fiskar tycktes ändra beteende i närheten av vissa punkter där koldioxid sipprade ut från botten och lokalt sänkte pH (året efter publicerade de dessa fynd i en vetenskaplig artikel). På SVT:s webbsida skrevs i samband med detta en artikel med rubriken: Surare hav gör fiskar riskbenägna.

Programmet fick klimathotsskeptikernas bloggar att surna till. Gösta Wallin, professor emeritus i oceanografi och känd ”skeptisk” klimatdebattör, sågade programmet och menade att SVT spred felaktigheter. Klimatdebatten är på många sätt förutsägbar och Wallins påstående viftades bort av många. Men hade han fel?

Det fanns de som anade oråd. En forskargrupp i Norge med bland annat två svenskar, Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt, tillhörde de som tvivlade. De båda hade tidigare blivit kändisar i forskarvärlden av anledningar forskare helst inte skulle vilja bli kända:

Två av deras kollegor på Uppsala universitet hade 2016 fått en artikel publicerad i ansedda Science, en väldig framgång för forskare.[1] De hade för första gången kunnat visa hur mikroplaster påverkade fiskar negativt. Nyheten fick stort genomslag i media världen över. Men när Sundin och Jutfelt läste rapporten kunde de inget annat än att häpnas.[2] Experimenten hade utförts på deras egna labb och på de fiskar de själva forskade på. De kunde inte få ihop det. Efter mycket våndor beslutade de sig för att anmäla saken för misstänkt forskningsfusk. Det var inget lättvindigt beslut, de var ju vänner med de berörda och anklagelserna var så pass allvarliga att jobben stod på spel – antingen de anklagades eller deras egna om de hade fel. Sundin säger i radioprogrammet Kaliber:

”Det var ju som att läsa en påhittad berättelse. Det var så många, det var många stora grejer som inte stämde.”

Efter flera utredningar konstaterades att det måste handla om forskningsfusk. Resultaten var i princip påhittade och artikeln drogs tillbaka. Exempelvis saknades rådata helt, något som skylldes på att en dator blivit stulen. Försök påstods ha pågått under tre veckor i ett labb på Gotland, men Sundin och Jutfelt hade varit där under denna tid och kunde intyga att det inte stämde. Via bland annat kvitton på flygbiljetter kunde utredningen också visa att den aktuella forskaren inte varit där under tillräckligt lång tid för att kunnat utföra försöken som de hade beskrivits.

Forskaren blev av med jobbet medan professorn blev friad från fuskanklagelserna (han står med som medförfattare till artikeln men har inte aktivt deltagit i själva utförandet). Han blev dock av med stora forskningsanslag och Vetenskapsrådet beslutade att han inte fick ansöka om nya pengar på två år. Båda forskarna bedyrar sin oskuld och känner sig orättvist behandlade.

Men det slutar alltså inte här. Josefin Sundin och Fredrik Jutfelt försökte upprepa försöken som visat försurningens tydliga effekter på fiskarna som beskrivits ovan. Men de såg inte alls samma alarmerande resultat.

(Notera att det handlar om fiskar i haven, inte i sjöar och vattendrag och resultaten ska inte blandas ihop med försurningen från svaveldioxidutsläppen.)

En hörnsten i kvalitetssäkringen av forskningsresultat är att andra grupper försöker reproducera och bekräfta eller motbevisa de uppnådda resultaten. Det finns otaliga anledningar till att resultat från experiment inte är robusta, och det helt utan att det handlar om fusk. Forskning innebär att försöka hitta nya sätt att testa och analysera problemställningar, det kan i efterhand visa sig finnas saker man har förbisett. Det är också en anledning till att man inte ska dra alltför långtgående slutsatser baserat på enskilda studier. Eller från enskilda forskare heller för den delen.

Nu kunde alltså inte Sundin och Jutfelts forskargrupp reproducera de alarmerande resultaten om hur fiskar reagerade på ett lägre pH. Att resultaten inte blir identiska är kanske inte konstigt, men att de tydliga effekterna helt skulle försvinna på grund av mindre skillnader i metodik är osannolikt. De publicerade sina fynd i en artikel i Nature 2020.[3]

De påstod inte rakt ut att det förekommit fusk i de tidigare studierna, men det var nog så nära man kan komma. Något som förstås fick vissa forskare att attackera dem för att av ren avundsjuka angripa andra forskares uppmärksammade studier.[4] I rabaldret som följde fick de flera vittnesmål från före detta medarbetare till de misstänkta forskarna om fler oegentligheter.

De utpekade forskarna bedyrar dock även här sin oskuld och de publicerade en replik där de försvarade sina resultat.[5] Deras institutioner avfärdar anklagelserna. I skrivandes stund har Science dragit tillbaka en av artiklarna, men vad jag förstår är de andra också under utredning. Det verkar alltså som att Gösta Wallin var värd att lyssna på det här fallet (jag har inte själv sett SVT:s program).

År 2022 publicerade Sundin och Jutfelt en ny artikel ihop med några andra forskare som beskriver vad som brukar kallas the decline effect (minskningseffekten)[6] Inledande studier inom nya forskningsområden visar ibland stora observerade effekter som efterföljande studier sen inte kan bekräfta. Sundin och Jutfelt redovisar också hur senare tids försök på försurningen knappt gett någon effekt alls på fiskarnas beteende (alltså inte enbart deras egna försök).

Risken för den här effekten är påtaglig när det handlar om observationsstudier där beteenden ska kontrolleras. En förklaring till fenomenet kan vara att inledande studier ofta är små med ett litet antal djur eller människor, vilket gör att enskilda observationer kan få ett orimligt stort utslag. Det är ingen slump att de flesta läkermedelskanditater faller bort i de sista stora så kallade kliniska fas III-studierna. Tidigare visade effekter visar sig då inte vara signifikanta.

Man kanske heller inte har tänkt igenom försöksmetodiken riktigt och resultaten blir därmed påverkade av det man ”vill se”. I fallet som beskrivits ovan var dock effekterna så stora att de svårligen kunde förklaras med denna typ av ”oskyldiga misstag”.

Vetenskapliga artiklar blir heller inte indragna för att andra studier visar att slutsatserna i studien inte höll, det hör till den vetenskapliga processen. Indragningar görs för att man har konstaterat fusk eller andra oegentligheter.

Sådana här saker är förstås enormt negativt för tilliten till vetenskapen och självklart biter sig tvivlet fast, vem kan man lita på? Det är också mumma för konspirationsteoretiker. Men forskare är bara vanliga människor med fel och brister som alla andra. Alla gör fel och det förekommer tyvärr fusk inom alla branscher, så också inom forskningen. Men att förkasta all vetenskapen på grund av enstaka händelser av fusk är inte rationellt.

Det är inte enskilda forskare man ska ha tillit till utan den vetenskapliga processen. Etablerad kunskap kommer som sagt inte utav enskilda studier eller en forskares resultat. Det är ett samarbete (under hård konkurrens) mellan olika forskargrupper där resultat stöts och blöts. I forskningsfronten kommer det alltid bölja fram och tillbaka. En del motbevisas medan annat består. Det tar tid men det är en del av forskningen, något som samhällsdebatten bevisligen ofta har svårt att hantera. Att kunskapsläget justeras allteftersom handlar sällan om fusk utan om att nya försök har gett ny kunskap. Att atomuren idag är mer exakta än vad gamla pendelklockor var innebär naturligtvis inte att de fuskade på den tiden.

Ovanstående exempel är naturligtvis sedelärande, men man ska veta att det som IPCC slår fast med stor säkerhet inte handlar om vad enstaka studier eller enskilda forskargrupper har kommit fram till. Och även om det finns exempel på den här minskningseffekten ska det inte tolkas som att det alltid är så. Långt ifrån. Ett tydligt exempel på motsatsen är isminskningen i Arktis, den har gått mycket snabbare än vad man först trodde. Citat från Arktiska rådet:

”Modellprognoser som rapporterades av Intergovernmental Panel on Climate Change (IPCC) 2007 underskattade förändringstakten som nu observeras i havsisen.”[7]

15:1 Överfiske

”Om inte människor agerar nu kan fisk och skaldjur försvinna till år 2048.” [8]

Påståendet har spridits vitt och brett i nyhetsmedia. Den kontroversiella filmen Seaspiracy tar också upp påståendet. Det finns till och med en webbsida som lagt upp ett räkneverk som håller koll på hur många dagar det är kvar tills haven kommer vara tomma på fisk och skaldjur.

Citatet ovan kommer från en artikel i National Geographic 2006. Och studien de i sin tur hänvisar till var publicerad i Science 2006.[9] I den redovisade forskarna en ökande trend i rapporterad fiskfångst globalt sett. De hade sedan räknat på hur långt fram i tiden en kollaps skulle kunna inträffa om samma trend höll i sig. Och denna punkt hamnade alltså på år 2048.

De definierade en kollaps som när fiskfångsten av respektive art hamnat under tio procent av deras historiskt registrerade maximum. Det räknades alltså på mängden upptagen fisk, inte på vad som fanns i haven.

Efter publikationen blev det mycket rabalder även inom den akademiska världen. Flera ansåg bland annat att extrapoleringen som gjorts inte var rimlig och att bilden var överdramatisk dyster. Boris Worm, författare till Science-artikeln, hade sin antagonist i Ray Hilborn som inte alls höll med om Worms slutsatser. Men istället för att bara gnälla på varandra valde de att gemensamt försöka få fram bättre data om fiskbestånden via ett projekt drivet under National Center for Ecological Synthesis and Analysis(NCEAS). De undersökte fiskbestånd motsvarande hälften av världens fångster. Resultatet publicerades i en ny artikel i Science 2009.[10]

Worm backade nu från sitt tidigare påstående om en kollaps till år 2048. De hade visat att bestånden faktiskt ökade i de områden där fiskeriet reglerades på lämpligt sätt. Det handlade om två tredjedelar av de undersökta bestånden. Situationen var alltså betydligt bättre än vad Worm först hade kommit fram. En uppföljning gjordes 2020 som bekräftade resultaten.[11]

Detta är definitivt ett bra exempel på hur media, och vi i allmänhet, gärna sprider katastrofvarningar. Det visar också, ännu en gång, varför man inte ska lita på en enskild studie. Kontrasten till IPCC:s sammanfattande rapporter är stora.

Men, det är ju inte så att de nya uppgifterna avskriver problemen. En tredjedel av fiskebestånden överfiskas och även de experter som kritiserar filmen Seaspiracy anser att överfisket är ett rejält problem.[12] Från vissa delar av världen råder det brist på tillförlitliga data, stora fångster tas in utan att rapporteras och fartyg går under falsk flagg.

En studie från 2023 som bland annat följt GPS-data på fiskefartyg kom fram till att så mycket som 17 procent av fångsterna kan vara illegala och orapporterade.[13] Ett tydligt varnande exempel är ju torskbeståndet som på nittiotalet kollapsade utanför Newfoundland. Det är först nu som man ser tecken på att fisken är på väg tillbaka.[14] En tredjedel av världens broskfiskar – som hajar och rockor – är nu utrotningshotade enligt en rapport från IUCN från 2021.[15]

15:2 Patrick Moore misshandlar vetenskap

Det är populärt med böcker som ”klär av miljöalarmismen”. Patrick Moores Fake Invisible Catastrophes and Threats of Doom (Falska osynliga katastrofer och hot om undergång) från 2021 är en i raden. Den är planerad att ges ut på svenska i början på 2024.

Moore var en gång i tiden miljöaktivist och var med när Greenpeace bildades. Han framställs ofta som forskare eftersom han har en doktorshatt i ekologi från 1970-talet. I själva verket har han lämnat både akademin och Greenpeace för evigheter sen och är inget annat än en lobbyist/opinionsbildare knuten till flera tankesmedjor som Heartland Institute, Clexit och CO2 Coalition – några av de mest aktiva i klimatförvillandet.

Han hävdar att hans bok är byggd på vetenskap. Sean Holman, professor i journalism, har granskat innehållet och har också kontaktat flera av de forskare vars studier Moore använder som referenser.[16]

Moore är övertygad om att korallerna inte kommer påverkas av klimatförändringarna och att larmen är överdrivna. 2016 drabbades Stora Barriärrevet av en kraftig värmebölja (El Niño) där stora delar (93 procent) av revet drabbades av korallblekning. Moore skriver att det bara handlade om alarmistiska rubriker utan stöd:

”… den noggranna läsaren skulle få svårt att hitta ursprunget till de 93 procenten eftersom det inte finns några uppgifter om det annat än i rubriker.”

Verkligheten är en annan. Ett pressmeddelande från expertorganisationen ARC Centre of Excellence Coral Reef Studies nämner just detta: ”Endast 7 % av Stora Barriärrevet har undvikit korallblekning”. Studier som sedermera avrapporterades i tidskriften Nature.[17] Moores kommentar till Holman var att han måste ha missat den.

Moore menade vidare att en ökad temperatur bara är gynnsamt och leder till en högre biodiversitet i haven. Han hänvisade till en studie av bland annat forskaren Tittensor som stöd. Holman kontaktade Tittensor som svarade att deras studie handlade om hur det såg ut generellt på jorden, det finns fler arter i varmare vatten, MEN den säger inget om vad som händer vid en så pass snabb förändring som nu sker. Tittensor har själv publicerat studier som visar på det omvända mot vad Moore hävdade.[18]

Ytterligare några liknande kommentarer tillbakavisas av Tittensor som gjort de studier som Moore hävdar styrker hans sak. Om Moore backade från sitt påstående efter att ha fått ta del av Tittensors kommentarer? Nej, det är inte riktigt så klimatdebatten fungerar.

Holman skriver: ”Ändå vidhöll Moore sitt påstående, med hänvisning till en karta som han sa visade att ”tropiska och subtropiska vatten har ungefär samma temperatur”, något Tittensor skrev kunde ”motbevisas med cirka 30 sekunders googling”, och gav fyra länkar.”

Holman frågade Moore varför han inte kunde visa vetenskapliga artiklar som stöder det han skrivit om uppvärmningen av haven. Moore levererade standardsvaret att han inte tror på klimatmodeller…

Moore påstår att försurningen av haven är en ren fabrikation av data och stödjer sig delvis på en sexton år gammal artikel. Enligt honom säger denna att pH inte har ändrats i haven utanför Australiens västkust mellan 1708–1988. Professor Carles Pelejero, huvudförfattare till artikeln, säger dock att Moores påstående inte stämmer. Han påpekar att det var flera bloggar som missuppfattade just detta när artikeln publicerades. Men han blev förvånad över att det fortfarande används som ett argument, sexton år senare (jag misstänker dock att få som följt Moore och klimatdebatten höjer ögonbrynen en millimeter, det är så här det brukar se ut).

Vad studien visar är hur pH i en begränsad lagun hade varierat baserat på så kallade proxydata från bor-isotoper. Kemin ”uppför sig” betydligt annorlunda i lagunen än i haven utanför, och det är svårt att detektera en trend i ”bruset”. Pelejero gav Holman länkar till en studie som använt sig av samma teknik men i havet utanför lagunen, och en annan från Sydkinesiska sjön. Båda visar en tydligt trend i försurningen.[19]

Moores kommentar? “Jag köper det inte. De vet inte vad pH var 1900, för att inte tala om 1850, för att inte tala om 1750. De vet inte vad pH var då.”

Han svarade dock inte på varför han i så fall använde Pelejeros artikel för att bevisa just att pH inte hade ändrat sig sedan den tiden.

Istället hänvisade Moore till Craig Idso vid organisationen Center for the Study of Carbon Dioxide and Global Change. Ännu en kändis i klimatdebatten. Även om man bortser från de miljoner som denna organisation och familjen Idso har fått från vissa särintressen, så är det inte vetenskapliga artiklar Moore stödjer sig på utan diverse blogginlägg.

Det här vara bara några exempel på hur svårt det kan vara att veta vem man kan lita. De visar också på vikten av de stora sammanställningar IPCC och liknande organisationer gör. Självklart kommer en del avvägande att göras i deras slutsatser som alla inte håller med om i alla detaljer (det finns flera forskare som tycker att IPCC är alldeles för konservativa i sina slutsatser). Men de utgör ändå en bra ögonblicksbild av kunskapsläget som ingen kan uppnå på egen hand.

Nästa kapitel ->>

[1] Lönnstedt O.M., Eklöv P. 2016 Environmentally relevant concentrations of microplastic particles influence larval fish ecology. Science (doi: 10.1126/science.aad8828)

[2] Kaliber, Vetenskapspoliserna – om fusk i forskarvärlden, Sveriges radio 21 maj 2018 https://sverigesradio.se/artikel/6955861

[3] Clark, T.D., Raby, G.D., Roche, D.G. et al. Ocean acidification does not impair the behaviour of coral reef fishes. Nature 577, 370–375 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-019-1903-y

[4] Enserink, Sea of Doubt, Science 2021-05-06 https://www.science.org/content/article/does-ocean-acidification-alter-fish-behavior-fraud-allegations-create-sea-doubt

[5] Munday, P.L., Dixson, D.L., Welch, M.J. et al. Methods matter in repeating ocean acidification studies. Nature 586, E20–E24 (2020). https://doi.org/10.1038/s41586-020-2803-x

[6] Clements JC, Sundin J, Clark TD, Jutfelt F (2022) Meta-analysis reveals an extreme “decline

effect”in the impacts of ocean acidification on fish behavior. PLoS Biol 20(2): e3001511. https://doi.org/10.1371/journal.pbio.3001511

[7] AMAP, 2011. Snow, Water, Ice and Permafrost in the Arctic (SWIPA): Climate Change and the Cryosphere. Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP), Oslo, Norway. xii + 538 pp

[8] Mycket av informationen är hämtad från artikel på World in data Will the oceans be empty by 2048? Besökt 2023-04-03

[9] Worm, B., Barbier, E. B., Beaumont, N., Duffy, J. E., Folke, C., Halpern, B. S., … & Watson, R. (2006). Impacts of biodiversity loss on ocean ecosystem services. Science, 314(5800), 787-790. https://www.science.org/doi/10.1126/science.1132294

[10] Worm, B. et al. (2009). Rebuilding global fisheries. Science, 325(5940), 578-585.

[11] Hilborn, R., et al. (2020). Effective fisheries management instrumental in improving fish stock status. Proceedings of the National Academy of Sciences, 117(4), 2218-2224.

[12] Hamrud, Eva, Fact Check: Will The Oceans Be Empty of Fish by 2048, And Other Seaspiracy Concerns, 2021-04-30  https://www.sciencealert.com/no-the-oceans-will-not-be-empty-of-fish-by-2048

[13] Park et al, Tracking elusive and shifting identities of the global fishing fleet, Science Advances, 2023, Vol 9, Issue 3, DOI: 10.1126/sciadv.abp820

[14] Rose G et al, ”Northern cod comeback” Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences (2015-10-27) DOI: org/10.1139/cjfas-2015-0346

[15] IUCN, Press release 2021-09-04 https://www.iucn.org/news/species/202109/tuna-species-recovering-despite-growing-pressures-marine-life-iucn-red-list

[16] Holman, Sean, Fact Checking Patrick Moore, Climate Skeptic, TheTyee.ca, 2021-06-04 https://thetyee.ca/Analysis/2021/06/04/Fact-Checking-Patrick-Moore-Climate-Skeptic/

[17] Hughes, T., Kerry, J., Álvarez-Noriega, M. et al. Global warming and recurrent mass bleaching of corals. Nature 543, 373–377 (2017). https://doi.org/10.1038/nature21707

[18] Yasuhara et al PNAS, May 26, 2020, 117 (23) 12891-12896, https://doi.org/10.1073/pnas.1916923117 ; Lotze et al, PNAS, June 11, 2019 116 (26) 12907-12912, https://doi.org/10.1073/pnas.1900194116

[19] Wu, H.C., Dissard, D., Douville, E. et al. Surface ocean pH variations since 1689 CE and recent ocean acidification in the tropical South Pacific. Nat Commun 9, 2543 (2018). https://doi.org/10.1038/s41467-018-04922-1 ; Liu, Y., Peng, Z., Zhou, R. et al. Acceleration of modern acidification in the South China Sea driven by anthropogenic CO2. Sci Rep 4, 5148 (2014). https://doi.org/10.1038/srep05148

Kapitel 14: Miljörörelsen och Ryssland

Den Av Mathsi Uncategorized10 kommentarer

Föregående kapitel hittar du här.
En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.

Flera ledande miljöorganisationer är emot kärnkraft vilket man förstås måste få vara. Dessa organisationer målar samtidigt upp en nattsvart framtid om koldioxidutsläppen fortsätter som nu. Men uppfattningen om att lägga ner befintliga kärnkraftverk ruckades inte en millimeter ens när Europa hamnade i energikris i och med Rysslands invasion av Ukraina och Tyskland utökade brunkolsbrytningen. För många är det förstås en obegriplig prioritering.

Miljöfrågor är oftast enormt komplexa och åtgärdspaket involverar sällan, om någonsin, enbart vetenskap. Man måste naturligtvis få kritisera miljöorganisationer (jag skulle jag vilja påstå att det numera är mer mainstream än det omvända). Det handlar om en ganska brokig samling organisationer och människor med åsikter spridda inom ett ganska stort spann. De har inte ensamrätt på bästa vägen framåt och det är inte alltid de håller sig strikt till vetenskaplig fakta heller. Men när det kommer till brådskan att få ner koldioxidutsläppen har miljöorganisationerna en bedövande majoritet av forskare och vetenskapliga publikationer bakom sig. Men i svallvågorna av klimatdebatten förekommer regelrätta kampanjer för att svartmåla miljöorganisationer på högst svajiga grunder.

Jag slås ibland av hur lätt det kan vara för utländsk makt att skapa motsättningar inom ett annat land. Polariseringen inom exempelvis miljöfrågor är så stark att det räcker med ett obekräftat uttalande för att det ska spridas som en sanning ända upp i Riksdagen tillsammans med krav på att regeringen ska agera. Nedan följer ett exempel (observera att det inte är ett inlägg i energidebatten utan handlar om informationsspridning).

Den 26 februari 2022 – två dagar efter att Ryssland invaderat Ukraina – satt statsvetaren Dominique Reynié i CNEWS studio – en fransk tevekanal med klar politisk vinkel som ligger långt högerut. Den liknas vid Fox News och ägs av en av Frankrikes rikaste och mest inflytelserika företagsgrupper, vars vd har en nära relation till Putin.

Reynié påstod att den statliga ryska gasjätten Gazprom hade finansierat miljörörelser med avsikt att de i sin tur stöttade politiker som vill lägga ned kärnkraften i Europa.

Ett filmklipp från intervjun delades av kärnkraftsförespråkare på Twitter och sedan var snöbollen i rullning (det bråkades friskt om just kärnkraften under denna tid i upptakten av det stundade riksdagsvalet). Spinndoktorerna Susanna Silfverskiöld (dåvarande copywriter hos Moderaterna och numer Timbroanställd) och Johan Ingerö (dåvarande policyansvarig för KD) spred budskapet vidare. Moderaten Carl Oscar Bohlin (nuvarande (2023) minister för civilt försvar) delade också inlägget med orden:

”En aning bekymmersamt för den europeiska miljörörelsen när det nu avslöjas att vissa ”gröna” NGO:er som försett europeiska ministrar med underlag tagit finansiering av Gazprom för att påskynda nedläggningen av kärnkraften.”

Libertarianska debattören (etiketten är satt av honom själv) Henrik Jönsson utvecklade det vidare i en Youtubevideo med rubriken: Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten. Han inledde med att ställa frågan vilken roll klimatrörelsen har i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anförde sedan tesen att Greta Thunberg kanske är ett offer för rysk påverkansoperation med avsikt att söndra och polarisera västvärlden.

Sajten Energinyheter.se valde också att sprida ”nyheten”. Politikern Sven-Olof Andersson Hederoth (ordförande i styrelsen för Liberalerna i Simrishamn) är en av ledarskribenterna och har så sent som 2021 ifrågasatt sambandet mellan koldioxiden och klimatförändringarna [2]

Det gick så långt att Sverigedemokraten Björn Söder skickade en skriftlig fråga till dåvarande klimat- och miljöminister Annika Strandhäll. Han undrade om regeringen tänkte ”ta initiativ till att utreda om ryska intressen finansierat eller understött organisationer eller påverkansåtgärder på klimat- och miljöområdet i Sverige, och om inte, varför?”[3] Det enda underlaget han presenterade som stöd var texten i den tweet som virvlade runt på Twitter. Uttalandet från en fransk statsvetare. Inget mer. Svaret blev att nej, det hade regeringen inga planer på.

Stämmer det som sades i teveinslaget?

Ingen blir förvånad av att höra att Ryssland skulle försöka påverka politiken i Europa. Men vilka uppgifter låg bakom detta utspel? Jag letade och frågade, men ingen kunde ge några mer detaljer än länkar till andra icke-bevis (återkommer snart till dem). Det var alltså det Reynié sagt i sin intervju som var bomben som slog ner. Inget mer.

Reynié är professor i statsvetenskap men han har också varit politiskt aktiv och ställt upp i franska lokalval (liberalkonservativ). Han är dessutom aktiv i den liberalt orienterade tankesmedjan Fondapol, och jag antar att det var i egenskap av detta han var i tevestudion då de pratade om deras rapport Frihet i riskzonen: århundradets utmaning.

I intervjun presenteras dock inga konkreta fakta utan bara ett generellt uttalande om att Gazprom har finansierat olika miljöorganisationer som i sin tur ska ha backat ministrar inom EU som jobbat för nedläggning av kärnkraft.

Men hur jag än letar på Fondapolswebbsida, söker på Reyniés namn eller letar i den nämnda rapporten hittar jag inga detaljer om detta. Han kanske har dessa bevis någonstans, men de är då väl gömda. Det mest intressanta här är dock att de som sprider hans påstående inte verkar bry sig särskilt mycket om den detaljen. De har inte mer bevis än så. Ett uttalande verkar vara fullt tillräckligt för att sprida ryktet vidare.

Jag har förståelse för att man kan råka skicka vidare en tweet eller liknade på sociala medier utan djupare eftertanke. Men det är också det som gör denna typ av meddelanden effektiva för att sprida desinformation. Därför har höga politiker och andra i maktposition ett särskilt ansvar att tänka efter vad de delar för information.

Ett ganska vanligt mönster när sådana här snöbollar sätts i rullning är just att brister i ursprungsresonemanget inte spelar särskilt stor roll. Följare och fans fyller så gärna i luckorna och fokus flyttas ofta mycket snabbt till andra argument och talepunkter (detta gäller oavsett vilken sida av åsiktstaketet man står). Så var fallet även nu.

Så vilka fakta var det som lyftes fram av de som ändå försökte hitta mer än Reyniés uttalande att bygga vidare på?

Nord Stream 1

I en tweet från en aktiv kärnkraftsförespråkare påstods: ”Tyska Jordens vänner och WWF tog en utbetalning på 10 miljoner EUR från Gazprom.” Klippet med intervjun av Reynié i CNEWS bifogades.

Det är sant att Gazprom har betalat dessa pengar men det är verkligen att ta saken ur sitt sammanhang. För att förstå utspelet behöver vi backa bandet några år.

En anledning till att USA lyckats sänka sina koldioxidutsläpp är att de ersatt stora mängder kol med fossilgas. Gasen ansågs i början av 2000-talet av många som ett bra första steg mot att helt fasa ut de fossila bränslena. Även många miljöorganisationer förespråkade detta byte – som ett första steg i utfasningen. Tyska Greenpeace startade till och med ett eget företag för att sälja fossilgas.

2007 lämnade konsortiet Nord Stream in en ansökan om att dra en gasledning från Ryssland till Tyskland, delvis genom svensk ekonomisk zon. Ryska Gazprom ägde 51 procent av konsortiet och övriga andelar delades mellan tyska, holländska och franska energibolag.

Ägarna lade stora pengar på lobbyism för att Sverige skulle acceptera ledningens dragning. Närmare hundra miljoner lades på olika projekt på Gotland.[4] Politiker från båda sidor mitten rekryterades i PR-arbetet. I november 2009 godkände alliansregeringen en miljöprövning av gasledningen och gav därmed sitt ja till projektet. S, V och MP protesterade. Peter Eriksson, MP:s språkrör påpekade att det inte enbart handlade om miljön:

”Det här ger Ryssland möjlighet att använda energi som vapen.”[5]

(Lyssnar man på delar av debatten i sociala forum kan man dock få intrycket att det var Miljöpartiet som rent utav kontaktade Gazprom för att dra ledningen.) Det är förstås lätt att sitta i opposition och uttrycka denna kritik. Jag gissar att det kanske skulle låtit på samma sätt från allianspartierna om de suttit opposition (?).

Världsnaturfonden (WWF) skrev på sin webbsida 2011 när gasledningen Nord Stream 1 från Ryssland till Europa skulle tas i bruk:

”Nord Streams offshore-rörledning, som lanseras i morgon för att exportera naturgas från Ryssland till Europa, hyllas av miljögrupper. Projektet kommer att bidra till att öka andelen naturgas i världens bränslebalans som ett övergångsbränsle mot en framtid med låga koldioxidutsläpp och ett substitut för kol och kärnkraft.”

(WWF verkar ha tagit bort detta från sin webbsida efter hela den här historien briserade, länken från min blogg går inte längre till ovanstående positionstagande).

Jag misstänker att sista meningen i citatet avslöjar huvudanledningen till att den här historien fick sådan sprängkraft. Miljöorganisationer har ju länge motarbetat kärnkraft och den debatten rasade som sagt hårt i Sverige vid tiden för Reyniés intervju.

Men WWF var långt ifrån enbart positiva till dragningen av Nord Stream 1. I en remiss 2009 kritiserade de exempelvis bristerna i bolagets miljökonsekvensbeskrivning.[6] När det stod klart att Nord Stream AG inte tänkte uppfylla de krav WWF och Jordens vänner (som heter BUND i Tyskland) hade på miljöhänsynen, särskilt gällande ett känsligt område i Tyskland som ledningen skulle dras igenom, stämde de tyska staten för att de godkänt gasledningen.

Det hela slutade med en uppgörelse.[7] Nord Stream AG förband sig att ta ökad hänsyn till Östersjöns miljö och cirka tio miljoner euro avsattes till kompensationsåtgärder. Dessa åtgärder skulle beslutas av en stiftelse ledd av miljöorganisationerna. Dessutom skulle tre miljoner euro avsättas för eventuella extrainsatser om akuta skador inträffade. Likaså skulle Nord Stream arbeta för att ett område om tusen hektar skulle bli skyddat område.

Den stiftelse som bildades fick namnet Baltic Sea Conservation Foundation (BaltCF) och drivs ihop av WWF Tyskland, BUND och Nord Stream AG. Det är alltså detta som påstås vara en muta från Gazprom för att hålla tyst. I mina ögon är det en helt världsfrånvänd åsikt. BaltCF finanser är dessutom offentliga.

Nord Stream 2

2015 kom en rad bolag överens om att bygga ytterligare en gaspipeline, Nord Stream 2: Gazprom, Royal Dutch Shell, E.ON, OMV, och Engie. (Ändå nämns enbart miljöorganisationerna som bovar i det här dramat.)

Kunskapen om fossilgasens klimatpåverkan hade sedan Nord Stream 1 ökat och det handlade heller inte längre om en tillfällig ersättning för kol. Ännu en ledning skulle ytterligare bygga in gasen i infrastrukturen för lång tid framöver. Jag vet ingen miljöorganisation som var för denna nya ledning. Flera av dem protesterade mot projektet, Greenpeace lämnade exempelvis in en stämning som lades ner av en rysk domstol. Tyska NABU har också stämt projektet. WWF ansåg att det helt stred mot EU:s uppställda klimatmål. Miljöorganisationer har också direkt protesterat mot att fossilgas ska klassas som hållbart i EU:s The Green New Deal.

När gasledningen 2019 bara hade sexton mil kvar att nå Tysklands kust införde USA sanktioner mot Nord Stream 2 som svar på ryssarnas illegala annektering av Krimhalvön. Och det påstås att miljöorganisationerna mot betalning skulle ha hjälpt Gazprom att kringgå dessa. Det fanns nämligen ett kryphål för sanktionerna: Icke-kommersiell statlig verksamhet.

Henrik Jönsson säger i sin Youtubevideo Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten, att Reuters nu bekräftat att ”västerländska klimataktivister spridit propaganda för att befrämja europeiskt beroende av rysk gas.” Han visade även rubriken från Reutersartikeln i fråga.

Bild: Skärmdump från Henrik Jönssons Youtubefilm

Läser man tidningsartikeln blir det dock snabbt uppenbart att Jönssons påstående är en ren och skär lögn.

Det är sant att den utpekade organisationen hade fått stora pengar, både från den tyska staten och bolaget Nord Stream AG. Men det var ingen normal gräsrotrörelse. Det handlade inte om klimataktivister. Organisationen hade startats av den tyska delstaten, och syftet verkar mest ha varit att ta sig runt de amerikanska sanktionerna.[8] Det framgår som sagt klart även i den artikel Jönsson valde att enbart visa rubriken ifrån.[9] Artikeln inleds så här:

”En tysk politiker bildade en statsstödd stiftelse med det ryska energibolaget Gazprom förra året för att hjälpa Moskva att undvika amerikanska sanktioner mot en pipeline för att transportera rysk gas till Europa.”

Det torde vara helt omöjligt att han skulle ha utelämnat detta av en slump.

Tyska miljöorganisationer uttalade sig tydligt redan i januari 2021 när den så kallade klimatorganisationen startades. De ville inte ha med denna organisation att göra.[10] Över ett år innan den här historien tog eld i Sverige alltså.

Jag har inte sett någon av de som var mest upprörda över denna händelse klaga på de enorma lobbyinsatser som gjordes för att få USA att släppa restriktionerna mot gasledningen. Fem företag (OMV AG, Shell International, ENGIE, Wintershall och Uniper SE) betalade enligt Open Secrets mer än 840 000 dollar år 2020 och 600 000 dollar under de tre första kvartalen av 2021 för att påverka amerikanska politiker om sanktionerna.[11]

Men så långt hade alltså inga hållbara bevis presenterats för det Reyniés påstod. Hur lät övrig bevisföring?

Fracking

Jönsson (liksom flera andra) hänvisade till en åtta år gammal artikel i The Guardian (2014), där Natos före detta generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen anklagade ryssarna för att ha underblåst motståndet mot fracking i Europa genom att finansiera miljöorganisationer.[12] (fracking innebär att man utvinner fossilgas genom att pumpa ner vatten under högt tryck i marken för att spränga sönder skiffersten).

Men Fogh Rasmussen ville inte ge några detaljer om operationerna. Vid förfrågan svarade han ”Det är min tolkning”. Natos pressekreterare meddelade att det var Fogh Rasmussens privata åsikter och inget Nato stod bakom.

Ja, och sedan var det inte så mycket mer. Det var allt som behövdes för att skapa uppståndelse.

Jönsson avslutar sin video med att påpeka att inget av det han sagt motsäger att det även finns högerpopulistiska påverkanskampanjer, men ”det förefaller inte särskilt osannolikt att Kreml även skulle finna inflytelserika aktivister i samhällets toppskick mer användbara.” Detta samtidigt som han pekar på bilder av Greta Thunberg och advokaten Anne Ramberg. Två personer som varit måltavlor för mycket propaganda från den politiska högerkanten.

Jag skulle inte bli alls förvånad om Ryssland verkligen haft ett finger med i spelet både här och där, men jag har varit med i den här debatten allt för länge för att blint lita på ett uttalande utan ett spår av konkreta bevis.

När vi ändå är inne på fracking och påstådda ryska påverkansoperationer kan det vara läge att visa ytterligare exempel på hur lätt det kan vara att påverka opinionen. Den 6 april 2022 publicerade SvD:s ledarsida ännu en av alla artiklar från opinionsbildaren Bjørn Lomborg. Den handlade om problematiken med Europas energiförsörjning kontra beroendet av rysk olja och gas.

Lomborg argumenterade i artikeln för utvinning av gas via fracking i Europa, men han menade att detta har motarbetats med hjälp av rysk finansiering. Återigen ska det ha skett via finansiering av miljöorganisationer.

Som stöd för sitt påstående länkade Lomborg till en debattartikel med rubriken: ”Plotten mot fracking. Hur billig energi dödades av gröna lögner och rysk propaganda.”[13]

Den är skriven av den konservativa brittiska politikern (som även är journalist och författare) Matt Ridley. Han är, eller har i alla fall varit, rådgivare åt en av Europas aktivaste ”klimathotsskeptiska” tankesmedjor, brittiska GWPF.[14] Han har dessutom ekonomiska intressen i kolindustrin, så nog finns det all anledning att ta hans uttalande om klimatet med några nypor salt. Men det innebär ju inte automatiskt att han har fel i just den här frågan om Kremls inblandning. Vilka källor byggde han sitt uttalande på?

Återigen dyker Natochefen Rasmussens uttalande upp. Knappast bevis som föranleder Ridleys påståenden ”this one out there in plain sight”.

Men han gav en källa till: Center for European Studies.

Det finns ganska många institutioner med detta namn men Ridley ger ingen mer specifik information än så. Jag är dock övertygad om att det måste vara Wilfried Martens Centre for European Studies, som är en tankesmedja under konservativa EPP, den största politiska grupperingen inom EU-parlamentet (vilket i mina ögon gör dem till en ren politisk påverkansgruppering).

2016 gav de ut en EU-sponsrad rapport om rysk lobbyism i Europa: Björnen i fårakläder; Rysslands regeringsfinansierade organisationer i EU.[15] Om fracking skriver de:

”Enligt en intervjuperson skulle brytning av skiffergas i EU missgynna Ryssland på grund av dess ekonomiska beroende av EU:s gasimport. Den ryska regeringen har därför investerat 82 miljoner euro i icke-statliga organisationer vars uppgift är att övertala EU:s regeringar att stoppa utforskning av skiffergas.58”

Den angivna referensen (58) säger bara att uppgifterna kommer från ett anonymt vittne. Jag kan förstå om folk vill vara anonyma i sådana här sammanhang men när inga fler detaljer ges om vem eller vilka som skulle fått dessa pengar eller vad de skulle ha använts till mer exakt, kan man inte bara lita på uppgifterna rakt av.

Men inte heller här får vi några egentliga bevis för rysk påverkansoperationer mer än obekräftade uttalanden. Om Kreml vill sprida splittrande budskap verkar de inte ha en särskilt tung uppgift i att hitta spridare av dem… Det kan jämföras med en uppsjö av odiskutabla bevis för hur västerländska företag, tankesmedjor och lobbyorganisationer helt medvetet har fört en kampanj mot vedertagen vetenskap med uppenbart syfte att bibehålla fossilverksamheten.

Fracking har fått mycket kritik för sin påverkan på miljön. Lomborg hänvisade i sin SvD-artikel dock till en studie som enligt honom visade att nyttan med fracking vida överstiger kostnaderna.[16] Studien sade att gas, utvunnet via fracking, har gjort att gaspriset i USA sjunkit och därmed konkurrerat ut kolkraftverk. Det har i sin tur lett till en förbättrad luftkvalitet och det är vinsterna med detta som studien tittat på.

Det är alltså en jämförelse mellan kolets kontra gasens påverkan på luftkvaliteten (mer korrekt andel små partiklar PM2.5). Den säger i övrigt ingenting om koldioxidutsläpp eller hur fracking påverkar andra aspekter på miljön. Författarna påpekar detta väldigt tydligt:

”Slutligen påpekar vi än en gång att denna studie inte på något sätt presenterar en fullständig kostnads-nyttoanalys av fracking.”

Lomborg brydde sig uppenbarligen inte det minsta. Ungefär som tidigare beskrivits.

Likaså har företag redan provborrat på många av de ställen Lomborg nämner men de har lagt ner projekten för de bedömde dem som olönsamma.[17]

Jag är som sagt förundrad över hur lite det behövs för att få obekräftade påståenden att bli till fakta.

Under uppståndelsen efter den franske statsvetarens uttalande i CNEWS delade KD:s policyansvarige Johan Ingerö också en debattartikel från Newsweek från 2017.[18] Där påstods att Putin finansierade miljöorganisationer i USA som motsatte sig fracking. Artikeln är skriven av Kevin Mooney, som titulerar sig undersökande reporter på Daily Signal, vilket är en konservativ nyhetssida utgiven av tankesmedjan Heritage Foundation. Mooney har bland annat rapporterat från Heartlands Institutes klimatförvillarkonferenser. På Twitter har han skrivit:

”När jag tänker på klimatförändring, tänker jag på dyra skattefinansierade värdelösa projekt grundade i skräpvetenskap.”

Vad det gällde Kremls inblandning så hade Mooney fått uppgifterna från ett brev som två republikanska senatorer, Lamar Smith och Randy Weber, hade skrivit till USA:s finansminister.[19] (Smith och Weber har varit väldigt aktiva i att ifrågasätta klimatforskarnas excellens om vi ska uttrycka det diplomatiskt.)

Ett av bevisen som de tar upp har ni redan hört. Den före detta generalsekreteraren Fogh Rasmussens uttalande om att ryssarna påverkat fracking i Europa via miljöorganisationer. Uppgifterna var dock lika obekräftade som tidigare.

Nästa bevis var att miljöorganisationer hade fått pengar av en amerikansk stiftelse (Sea Change) som i sin tur skulle ha fått ett par stora donationer från ett filantropiskt bolag med bas i Bermuda. De hade i sin tur kontakt med personer som jobbat med ryska företag. Men inte heller här fanns det några handfasta bevis för transaktioner eller andra egentliga detaljer. Bara dessa potentiella kontaktytor med ryska intressenter.[20]

De anklagade miljöorganisationerna tillbakavisar anklagelserna om att de skulle fått pengar från Ryssland, även om de inte förnekar att de fått pengar från stiftelsen Sea Change. Inga donationer från dem ska heller ha varit öronmärkta för något specifikt ändamål. En inblandad advokatbyrå på Bermuda tillbakavisade anklagelserna i ett uttalande och påpekade samtidigt att de hade avtal med amerikanska myndigheter som tillät dem att begära ut information närhelst de önskade.[21]

Det tredje beviset kom från Hillary Clintons hackade email. Även hon ska ha uttalat sig om att ryssarna sponsrade falska miljöorganisationer för att motarbeta fracking och gasledningar. Men inte heller här framgick några detaljer, inte ens om hon pratade om USA eller Europa.

Och varifrån hade senatorerna fått dessa uppgifter?

Till största delen kom de från en rapport skriven av Environmental Policy Alliance som drivs av Richard Berman. Som av en händelse har denna firma också fått flera miljoner dollar av fossilindustrin för sin kampanj Big Green Radicals, som bland mycket annat innebar attacker mot kändisar som motsatte sig fracking.[22] [23] Det var på deras webbsida som rapporten om de påstådda kopplingarna mellan Sea Change och Kreml först dök upp.

Richard Berman är ökänd i dessa sammanhang och har kallats The kingpin of astroturfing, det vill säga mästaren på att skapa fejkade gräsrotrörelser. Öknamnet Dr Evil fick han när han lanserade en kampanj emot Mammor emot rattfylleri. Han har vidare avslöjats ligga bakom minst fem sådana här frontgrupper som attackerat den amerikanska miljöskyddsmyndighetens regler för att minska koldioxiden från kraftverk.[24] Likaså har han via en annan tankesmedja, Employment Policies Institute, finansierat minst sexton rapporter från den konservativa tankesmedjan Beacon Hill. Enligt dessa rapporter skulle de nya reglerna för kraftverken leda till strömavbrott, få elpriserna att skjuta i höjden och förstöra lokala ekonomier. Chefen för Beacon Hill, David Tuerck har jobbat Heritage Foundation och American Enterprise Institute och har talat på Heartland Institutes klimatförvillarkonferenser.[25]

2014 läcktes inspelningar från ett seminarium till New York Times och Bloomberg. Där hörs Berman prata inför representanter från flera stora fossilbolag. Han propagerar för att de måste gå till attack mot miljöorganisationen och spela ner deras trovärdighet. Han lovar också att bolagen inte kommer kunna kopplas till kampanjerna:

”Människor ställer alltid samma fråga till mig: ’Hur vet jag att jag inte kommer att upptäckas som en anhängare av det du gör?’ Vi driver allt det här genom ideella organisationer som är skyddade från att behöva avslöja finansiärer. Det råder total anonymitet. Folk vet inte vem som stöttar oss. Vi har gjort det här i 20 år.”[26]

Det finns med andra ord en tydlig agenda att misskreditera miljörörelsen som inte är särskilt hederlig. Nämnda Bjørn Lomborg bjöd på ett annat tydligt exempel i en av alla sina artiklar på SvD:s ledarsida:[27]

”För tio år sedan utropade miljöaktivister högljutt att Australiens magnifika stora barriärrev var nära att dö ut, till följd av den blekning som klimatförändringarna inneburit.”

Så vilka var dessa högljudda miljöaktivister som utropade att Stora Barriärrevet höll på att dö ut? Man får väl förmoda att Lomborg syftar på det som i den digitala versionen av artikeln länkas till under ordet ”högljutt”? Den går till en vetenskaplig artikel i tidskriften PNAS från 2012 och har rubriken: Den 27-åriga nedgången av koralltäckning på det Stora barriärrevet och dess orsaker.[28]

Aktivister?

I artikeln redovisar forskarna data från undersökningar som sträcker sig över nästan tre decennier och de visar en nedgång i koralltäckningen. Skriver de att revet är nära på att dö ut på grund av korallblekning? Nej, knappast, det här från den inledande sammanfattningen:

”Tropiska cykloner, korallpredation av törnekrona (COTS) och korallblekning stod för 48 %, 42 % och 10 % av de respektive uppskattade förlusterna, vilket uppgick till en dödlighet på 3,38 % per år. Viktigt är att den relativt orörda norra regionen inte visade någon total nedgång.”

Det är en uppenbar lögn från Lomborgs sida. Efter att ha följt hans uttalanden och texter i åratal är det svårt att tro att det skulle vara en tillfällighet att han hänvisar till forskarna som ”högljudda miljöaktivister”. Det är också obegripligt att redaktionen inte brydde sig (oavsett att ledarsidor syfte är att vara opinionsbildande borde det väl ändå ligga i deras intresse att sålla bort sådana här tydliga felaktigheter?).

Nästa kapitel ->>

[1] Jansson, Malin, Djuraktivister allt mer hotfulla mot bönder, Aftonbladet 2019-01-23 https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/BJQVnQ/djuraktivister-allt-mer-hotfulla-mot-bonder

[2] Simon. Matthis, Gazprom kan ha sponsrat antikärnkraftslobbyn, Energinyheter.se 2022-03-01 https://www.energinyheter.se/20220301/25977/gazprom-kan-ha-sponsrat-antikarnkraftslobbyn ; Andersson Hederoth, Sven Olof, Finns det ett samband mellan koldioxid och klimatförändringar?, Energinyheter.se 2021-01-22 https://www.energinyheter.se/20210125/23223/finns-det-ett-samband-mellan-koldioxid-och-klimatforandringar

[3] Skriftlig fråga Riksdagen 2021/22:1278 ”Rysk finansiering av klimat- och miljörörelsen” Fråga av Björn Söder (SD) till Annika Strandhäll 2022-03-16 https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/skriftlig-fraga/rysk-finansiering-av-klimat–och-miljororelsen_H9111278

[4] Lund, Jones, Svenska kampanjen banade väg för Putins gasledning, DN 2022-03-14 https://www.dn.se/sverige/svenska-kampanjen-banade-vag-for-putins-gasledning/

[5] Nord Stream: Röd-gröna säger nej, SVT 2009-11-05 https://www.svt.se/nyheter/inrikes/nord-stream-rod-grona-sager-nej

[6] WWF: Nord Stream måste kunna kompensera för miljöskador, 2009-08-15 https://news.cision.com/se/varldsnaturfonden-wwf/r/nord-stream-maste-kunna-kompensera-for-miljoskador,c9139408

[7] Pressmeddelande”Miljökompensation från Nord Stream viktig för skyddet av Östersjön”, 2010-04-23 https://www.mynewsdesk.com/se/varldsnaturfonden_wwf/pressreleases/miljoekompensation-fraan-nord-stream-viktig-foer-skyddet-av-oestersjoen-399925

[8] Hernandez, Sugue, Germany’s ‘malign’ Nord Stream 2 problem won’t go away, Politico 2021-01-18 https://www.politico.eu/article/clouds-gather-over-nord-stream-2/

[9] Escritt, Marsh, Explainer: How a German ‘climate’ fund set out to help Russia dodge U.S. sanctions, Reuters 2022-02-10 https://www.reuters.com/business/energy/how-german-climate-fund-set-out-help-russia-dodge-us-sanctions-2022-02-10/

[10] No cooperation with deceptive packaging, BUND, NABU, WWF and Succow Foundation cannot be used for foundation Climate and environmental protection M-V co-opt 2021-01-14 https://www.bund-mecklenburg-vorpommern.de/service/presse/detail/news/keine-mitarbeit-bei-mogelpackung/

[11] Massoglia, Millions in lobbying spending pour into fight over sanctions on Russia’s Nord Stream 2 oil pipeline, Open Secrets, 2021-12-02 https://www.opensecrets.org/news/2021/12/millions-lobbying-spending-fight-sanctions-russia-nord-stream/

[12] Harvery, Russia ‘secretly working with environmentalists to oppose fracking’, The Guardian, 2014-06-19 https://www.theguardian.com/environment/2014/jun/19/russia-secretly-working-with-environmentalists-to-oppose-fracking

[13] Ridley, Matt, The plot against fracking, december 2019 https://thecritic.co.uk/issues/december-2019/the-plot-against-fracking/

[14] Scientists respond to Matt Ridley’s climate change claims, Carbon Brief, 2015-12-07 https://www.carbonbrief.org/scientists-respond-to-matt-ridleys-climate-change-claims/

[15] https://www.martenscentre.eu/wp-content/uploads/2020/06/russia-gongos_0.pdf

[16] Johnsen et al, Fracking, Coal, and Air Quality, Journal of the Association of Environmental and Resource Economists 2019 6:5, 1001-1037 https://doi.org/10.1086/704888

[17] Rubiera, Fracking in the UK was doomed a decade ago – Tories have wasted precious time on a fossil fuel fantasy, The Conversation, 2019-11-12https://theconversation.com/fracking-in-the-uk-was-doomed-a-decade-ago-tories-have-wasted-precious-time-on-a-fossil-fuel-fantasy-126639

[18] Mooney, Kevin, Putin Is Funding Green Groups to Discredit Natural Gas Fracking, Newsweek 2017-11-07 https://www.newsweek.com/putin-funding-green-groups-discredit-natural-gas-fracking-635052

[19] https://legacy-assets.eenews.net/open_files/assets/2017/07/07/document_pm_02.pdf

[20] Lefebvre, Ben, Republicans brewing Russian scandal to target greens, Politico, 2017-07-23 https://www.politico.eu/article/us-republicans-brewing-russian-scandal-to-target-greens-2/

[21] Johnston-Barnes, Call for inquiry into firm’s Russian links, The Royal Gazette, 2017-07-13 https://www.royalgazette.com/other/news/article/20170713/call-for-inquiry-into-firms-russian-links/

[22] Report: Veteran lobbyist tells industry to ‘win ugly or lose pretty’, State Impact Pennsylvania, 2014-10-31 https://stateimpact.npr.org/pennsylvania/2014/10/31/report-veteran-lobbyist-tells-industry-to-win-ugly-or-lose-pretty/

[23] Goldenburg, Suzanne, Lobbyist dubbed Dr Evil behind front groups attacking Obama power rules, The Guardian, 2015-02-15 https://www.theguardian.com/environment/2015/feb/23/lobbyist-dubbed-dr-evil-behind-front-groups-attacking-obama-power-rules

[24] Goldenburg, Suzanne, Lobbyist dubbed Dr Evil behind front groups attacking Obama power rules, The Guardian, 2015-02-15 https://www.theguardian.com/environment/2015/feb/23/lobbyist-dubbed-dr-evil-behind-front-groups-attacking-obama-power-rules

[25] https://www.desmog.com/david-tuerck/

[26] Song, Lisa, Leaked Transcript Gives Oil Lobbyist Taste of His Own Medicine, 2014-11-04 https://insideclimatenews.org/news/04112014/leaked-transcript-gives-oil-lobbyist-taste-his-own-medicine/

[27] Lomborg, Bjørn: Fler isbjörnar och färre bränder, SvD 2022-11-03  https://www.svd.se/a/EQyKOA/bjoern-lomborg-fler-isbjornar-och-farre-brander

[28] De’ath et al, PROCEEDINGS OF THE NATIONAL ACADEMY OF SCIENCES, Vol. 109, No. 44, 2012-10-30 https://www.pnas.org/doi/10.1073/pnas.1208909109

Kapitel 13 – Ekonomiska modeller

Den Av Mathsi Uncategorized4 kommentarer

Innehållsförteckning med länkar till kapitlen.
Föregående kapitel.

SBB, ägt av den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batjlan, köpte 2020 en lagerlokal av ett kommunalt bolag i Trollhättan. Kostnad: 41,5 miljoner. Samma dag såldes lokalen vidare till Odd Molly vars huvudägare var Ilija Batjlan. Och plötsligt, bara 24 timmar efter affären, värderades lagerlokalen till 97 miljoner kronor.[1]

År 2015 införde Obama Clean Power Plan som skulle få ner kraftverkens utsläpp av växthusgaser. Motivering? Nyttan skulle vida överstiga kostnaden för införandet.

Två år senare avskaffade Trumpadministrationen samma lag. Motivering? Kostnaden skulle vida överstiga nyttan.

I inget av ovanstående fall hade något förändrats i den fysiska verkligheten, lite hårdraget handlade det i princip bara om ändrade värderingar.

Om man bortser från de tekniska svårigheterna med att fasa ut fossila bränslen handlar argumenten för att inte åtgärda utsläppen framförallt om ekonomi. Forskning, utveckling och omställning kostar pengar. Politiska åtgärder innebär prioriteringar och naturligtvis är ekonomin en hörnsten i sådana beslut vare sig vi vill det eller inte. Men hur beräknar man kostnaden för något vars effekter hundra år fram i tiden är svårbestämda?

Inom klimatarbetet används här begreppet the social cost of carbon (SCC). Det är en uppskattning av hur mycket skada ett ton koldioxidutsläpp orsakar på lång sikt under ett givet år. Det uttrycks normalt i dollar och beräknas genom ekonomiska klimatmodeller.

Obama-administrationen beräknade SCC till cirka 45 dollar år 2020. Trump-administrationen fick däremot kostnaden till en tiopotens lägre siffra, max sex dollar. Den stora skillnaden beror framförallt på två saker. Obama använde en global skadekostnad, koldioxidens effekt drabbar ju hela världen oavsett vilket land som släpper ut det. Trump använde istället kostnaden för enbart USA. Den största posten handlar dock om vad som kallas diskonteringsränta (discount rate). Begreppet beskriver hur mycket det är värt för oss idag att förhindra skador som förväntas uppstå i framtiden.

Små skillnader i denna storhet kan ge en enorm effekt på slutresultatet. Anta att skadorna från klimatförändringarna motsvarar 1 biljon dollar år 2100. Med en diskonteringsränta på 3 procent skulle det vara värt 86 miljarder dollar för oss idag för att förhindra dessa skador. Detta var Obama-administrationens centrala värde och Trump-administrationens låga värde.

Om man istället använder 7 procent (Trumps övre gräns), skulle värdet av att förhindra framtida kostnader motsvara 4 miljarder dollar. En enorm skillnad alltså. Använder man en hög diskonteringsränta, ges våra handlingar i dag en liten vikt vid kostnad-nytta-analyser.[2]

Debatten om vilket värde som ska användas har gått hög under lång tid. Onekligen blir den aldrig helt objektiv, även etiska aspekter spelar in. Ekonomen William Nordhaus var en pionjär i arbetet med att beräkna klimatförändringarnas ekonomiska påverkan på samhället. Han tilldelades också Ekonomipriset till Nobels minne 2018.

Diskonteringsproblematiken har varit central i kritiken mot Nordhaus ekonomiska klimatmodell Dynamic Integrated Climate-Economy model (DICE) som länge haft stort inflytande på debatten. Resultaten har också haft en central plats i IPCC:s rapporter (delrapporterna 2 och 3). Men det är inte enbart detta som ligger bakom kritiken.

Ibland kan man faktiskt undra om vissa tongivande klimatdebattörer pratar om samma planet. En stor majoritet av ”forskarkåren” anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen (åtminstone) under 2 °C till år 2100 på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Nordhaus kom med hjälp av sin modell istället fram till att 3,5 °C vore ett mer kostnadseffektivt mål att sikta på.[3]

Som berättats tidigare uppgav Bjørn Lomborg i en artikel så sent som 2020 att siktet borde vara inställt på 3,75 °C. Också det är baserat på resultat från bland annat Nordhaus ekonomiska modell DICE.[4] Enligt de modeller Lomborg har använt (tre olika) skulle en temperaturökning på 2 °C bara innebära ett tapp i BNP på cirka 2–4 procent. Inget osäkerhetsintervall anges heller för resultaten från de olika modellerna. Samma modeller visar i hans artikel att en temperaturökning på hela 6 °C bara skulle minska världens BNP mellan ungefär 3–8 procent – en temperatur som de flesta naturvetenskapliga forskare beskriver som en total katastrof.

(Jag kan inte hjälpa det, men bara det faktum att påverkan på BNP redovisas ända upp till 8 °C uppvärmning ger intrycket att Lomborg inte ens funderat på innebörden av siffrorna som spottas ur modellen.)

En person kan alltså, något överdrivet, ha kunnat påstå att 4 °C uppvärmning är nära det optimala målet och hänvisa till IPCC, medan en annan samtidigt säger att 4 °C är ett katastrofalt scenario och också hänvisa till IPCC. Och båda skulle ha rätt. De hänvisar bara till olika avsnitt och olika delrapporter.

Ovanstående visar återigen hur viktigt det är att veta vad som ligger bakom statistik och inte bara jämföra siffror rakt av som någon sorts objektiv sanning.

För att sätta temperaturerna i ett sammanhang: Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer även om det svängt upp och ner en del, inte minst regionalt. Efter nuvarande temperaturökning på drygt en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4–6 meter högre än idag.

Enligt IPCC:s senaste rapport anges att koldioxidhalterna under Pliocene (några miljoner år tillbaka) låg mellan 360-420 ppm (vi har nyligen passerat 420 ppm-gränsen) och då rådde temperaturer på 2,5-4 °C över den som uppmättes 1850-1900. Och havsnivåerna nådde 5-25 meter över dagens nivåer. Det tar förstås tid innan polarisarna smälter men ändå.

Lomborg pratar alltså om ett ekonomiskt optimum på nästan 4 °C högre temperatur än den förindustriella. Det är långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra?

Men det är inte alla ekonomer som hyllar de modeller som beskrivits ovan. Joseph Stiglitz, även han ”Nobelprisbelönad” i ekonomi uttalade sig om Nordhaus modell:

”[Den] är så allvarligt felaktig att det inte bör tas på allvar […] Faktum är att det är farligt eftersom vi inte har någon annan planet vi kan åka till om vi förstör det här. Budskapet han har förmedlat är dumdristigt.”[5]

Ekonomiprofessor Steve Keen är en av dem som hårdast kritiserat Nordhaus arbete.[6] Han menar att de ekonomer som nästan helt har dominerat bidragen till IPCC-rapporterna under de senaste decennierna anammar den så kallade neoklassiska ekonomin.

Enligt Keen bygger DICE-modellen på att 90 procent av de aktiviteter som ingår i BNP-beräkningarna inte alls kommer påverkas av klimatförändringarna. Thomas Schelling, även han en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja medan han levde (gick bort 2016), resonerade på samma sätt. Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar än idag enligt Keen:

”I dag produceras väldigt lite av vår bruttonationalprodukt utomhus som gör det känsligt för klimatförändringar. Jord- och skogsbruket står för mindre än 3 procent av BNP, väldigt lite annat påverkas i någon högre grad.”[7]

Saker som inte inkluderas gäller tillverkningsindustri, gruvdrift, transport, kommunikation, finans, försäkring och fastigheter (kustnära borträknat), detalj- och grossisthandel och statliga tjänster. Vidare bygger modellen på en korrelation mellan länders BNP och deras medeltemperatur. Ett samband som är svagt men som ändå används för att för att beräkna hur en framtida uppvärmning påverkar BNP. Det är dock långt ifrån självklart att denna korrelation säger något om vad som händer med BNP när medeltemperaturen förändras i ett land över tid.

Det är i mina, och många andras, ögon anmärkningsvärda antaganden och kan kanske ge ännu en fingervisning om tillförlitligheten i den här typen av beräkningar. Problemet är att dessa resultat ofta används som mer säkerställd fakta än de naturvetenskapliga empiriska studier som finns och argument för att vi inte behöver minska utsläppen alls.

Ekonomiprofessor Robert Pindyck dömer också ut de ekonomiska klimatmodellernas skadefunktion, här sammanfattningen från en av hans vetenskapligt publicerade artiklar:

”Klimatförändringspolicy: Vad berättar modellerna för oss?

Väldigt lite. En uppsjö av integrerade bedömningsmodeller (IAM) har konstruerats och används för att uppskatta den sociala kostnaden för kol (SCC) och utvärdera olika politiska alternativ. Dessa modeller har avgörande brister som gör dem nästan värdelösa som verktyg för policyanalys: vissa indata (t.ex. diskonteringsräntan) är godtyckliga, men har enorma effekter på SCC-uppskattningarna som modellerna producerar; modellernas beskrivningar av effekterna av klimatförändringarna är helt ad hoc, utan några teoretiska eller empiriska fundament; och modellerna kan inte berätta något om den viktigaste drivkraften för den SCC, möjligheten till ett katastrofalt klimatutfall.”[8]

Som med data från alla modeller av verkligheten (det vill säga all vetenskap) är siffror inte bara att blint acceptera som fakta utan vidare. Man bör veta vad som ligger bakom för att data ska kunna appliceras på ett förnuftigt sätt. Alla modeller har sina fel och brister, det gäller även de fysikaliska klimatmodellerna, men de bygger på en uppsjö av observationer och empiriskt bekräftad fysik och är alltså väsensskilda från vad som beskrivits ovan.

Du kan själv ladda ner DICE-modellen och köra på din egen dator. De stora globala fysikaliska klimatmodeller som ofta refereras till (general circulation models, GCM) består av en enorm mängd kod och simuleringarna körs på superdatorer men kan ändå ta månader att köra.

(Ovanstående kapitel ska inte ses som en fullständig genomgång av klimatekonomin. Självklart måste ekonomin tas i beaktande men frågan är på vilket sätt dessa siffror används i riskutvärderingar. Det går inte att backa tillbaka från gjorda utsläpp. Det finns ingen ångerperiod. Och som synes, det är inte mina åsikter jag redovisat utan de från professorer i ekonomi och de för fram saklig kritik.)

Nästa kapitel ->>

[1] Cervenka, Anderas, Girig-Sverige, Natur & Kultur, 2022 ISBN 978-91-27-17617-1

[2] The Center on Global Energy Policy, Trump vs. Obama on the Social Cost of Carbon–and Why It Matters 2017-11-15 https://www.energypolicy.columbia.edu/publications/trump-vs-obama-social-cost-carbon-and-why-it-matters/

[3] Hänsel, M.C., Drupp, M.A., Johansson, D.J.A. et al. Climate economics support for the UN climate targets. Nat. Clim. Chang. 10, 781–789 (2020). https://doi.org/10.1038/s41558-020-0833-x

[4] Lomborg, B. Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, 2020, Volume 156, ,119981, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981

[5] Hood, Marlowe, Climate economics Nobel may do more harm than good, Phys.org, 2020-07-06 https://phys.org/news/2020-07-climate-economics-nobel-good.html

[6] Keen, S. The appallingly bad neoclassical economics of climate change. Globalizations: 2020, doi:10.1080/14747731.2020.1807856

[7] Schelling, Thomas, Some Economics of Global Warming, 1992, https://sedac.ciesin.columbia.edu/mva/iamcc.tg/articles/SC1992/SC1992.html

[8] Pindyck, Robert S. 2013. ”Climate Change Policy: What Do the Models Tell Us?” Journal of Economic Literature, 51 (3): 860-72. DOI: 10.1257/jel.51.3.860

12:2 Orsaken bakom extremväder – Attribution studies

Den Av Mathsi Uncategorized11 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.

Det kan vara förvirrande med all statistik inom klimatdebatten, särskilt vad det gäller extremväder. Det blir nog inte lättare av att veta att klimatforskare numera bestämmer orsak på förändringar som ännu inte har detekterats. Ja, det låter märkligt men är faktiskt sant.

Jag har en känsla av att debatten rörande extrema väderhändelser befinner sig i samma situation som den om uppvärmningen i början på 1990-talet. Forskarna bakom IPCC:s första rapport var överens om att koldioxiden skulle leda till fortsatt uppvärmning eftersom det var vad fysiken sade. Men det gick då inte att fullt ut bevisa att den fram till då observerade uppvärmningen berodde på människan (även om många forskare redan då ansåg att det kunde man visst). Det behövdes längre mätserier för att säkerställa. För extrema händelser blir detta än mer relevant.

Vi vet inte med säkerhet exakt vad som kommer hända i framtiden. Det gäller särskilt på regional nivå. Men många regioner riskerar att drabbas mycket hårt. Södra Europa är en av de platser där modellerna är eniga om kommer drabbas hårdare av torka i en varmare värld. År 2022 visade med all oönskvärd tydlighet vilka problem det kan föra med sig med avseende på tillgång till vatten och minskade skördar med mera.

Forskare slog fast att en mänskligt orsakad klimatförändring hade gjort denna torka väsentligt mer sannolik.

Denna bedömning gjordes via en relativ ny metodik som möjliggjorts av klimatmodeller och datakraft. Det kallas attribution studies. Man jämför de extrema väderhändelserna med kontrafaktiska modellkörningar programmerade för att likna en värld utan ”mänskliga drivkrafter” såsom koldioxidutsläpp, markanvändning och liknande. Utifrån det kan man beräkna om våra utsläpp och medföljande klimatförändringar gjort händelsen mer sannolik eller inte, trots att det inte finns långa mätserier att tillgå. Man använder sig med andra ord av fysik för att göra en sannolikhetsbedömning över orsak och verkan (se detection and attribution nedan).

Carbon Brief har en interaktiv karta där man kan klicka sig fram till attributionsstudier för olika extrema väderhändelser:

Vi har alla förutfattade meningar och blir då och då offer vad som kallas för bekräftelsebias: vi tar till oss av de nyheter som bekräftar den åsikt vi redan har. Ett typiskt sådant förlopp när det gäller väderextremer följde efter en lång torkperiod på Madagaskar. Tjänstemän (det vill säga inte forskare) inom FN proklamerade i oktober 2021 att det var den första svälten orsakad av klimatförändringar.[1] Det rapporterades också i media (exempelvis BBC och Euronews).

Men i december samma år rapporterade forskare via denna typ av attributionstudier att klimatförändringarna sannolikt inte var den främsta drivkraften bakom torkperioden, även om den var ovanligt svår.[2]

En av forskarna som utvecklat metodiken är Friederike Otto. Hon var också en av forskarna som gjorde bedömningen att Madagaskartorkan inte kunde tillskrivas klimatförändringarna så att säga. En av drivkrafterna bakom dessa så kallade attributionsstudier var just att snabbt kunna göra en vetenskaplig bedömning för att undvika att ogrundade påståenden spreds.

Nyheten att det inte handlade om klimatförändringarna kablades förstås ut av dem som länge ifrågasatt IPCC:s slutsatser och ljudligt klagat på nyhetsmediers alarmism. En av dem var Jan Ericson, moderat riksdagsledamot (som var en av fyra riksdagsledmöter som ordnade för-och-emot-seminarie i Riksdagen med hjälp av ”klimathotsskeptiska” Stockholmsinitiativet). Han låter lite hånfullt förvånad över att SVT brytt sig om att förmedla nyheten som gick emot ”alarmismen”:

Bara månader innan, efter IPCC släppt sin sjätte stora rapport, hade han på sin blogg föraktfullt kallat Otto för klimataktivist när han refererade till dessa attribution studies:

”Denna forskning leds dessutom av en känd klimataktivist, Friederike Otto, som även ägnar sig åt att samarbeta med advokater i domstolsprocesser mot nationer för att tvinga fram en mer extrem klimatpolitik.”[3]

Men bara resultaten är de rätta duger hennes forskning tydligen. Det finns som sagt numera hundratals sådana här studier, och som redovisats ovan är det inte bara ”alarmistiska” resultat som redovisas. Men enligt dessa studier är den stora bilden glasklar, flera av de extremer som inträffar idag har gjorts betydligt mer sannolika och vissa hade i princip varit omöjliga utan klimatförändringarna.

Även denna fråga är infekterad till max. Otto gör nämligen ingen hemlighet av att hon redan från början tänkte att denna typ av forskning hade kunnat användas som bevis i rättegångar mot diverse oljebolag och liknande (precis som tobaksbolagen blev fällda för konspiration mot det amerikanska folket).[4] Men det var inte orsaken till att metodiken utvecklades.

Lobbygrupper som National Association of Manufacturers (NAM) har dock tagit fasta på detta och påstår bland annat att det är Rockefeller Brothers Fund som ligger bakom. NAM representerar bolag och grupper som suttit, och sitter, på de anklagades bänk i sådana här rättstvister.

Ett annat exempel på hur klimatdebatten i mina ögon kan bli ganska tröttsam erhölls då Tyskland och Belgien drabbades av svåra översvämningar efter häftiga skyfall sommaren 2021. Själv tycker jag att SVT gång efter annan påtalade att det inte gick att explicit koppla just denna översvämning till klimatförändringarna, men att forskare länge sagt att skyfallen kommer bli häftigare i en varmare värld. De påpekade också att konsekvenserna av den här typen av händelser beror till stor del på samhällsplanering och liknande.

En lång rad upprörda röster på Twitter klagade på att SVT inte nämnde klimatförändringarna i samband med varenda inslag om händelsen. På andra sidan åsiktsstaketet hävdades det motsatta. Elsa Widding menar exempelvis i sin senaste bok att SVT överdrev kopplingen till klimatförändringarna.

Det är ingen som påstår att svåra skyfall aldrig har hänt tidigare, bara att de bedöms bli vanligare i en varmare värld. Attribution-studier av denna händelse kom fram till att just dessa skyfall gjorts betydligt mer sannolika på grund av uppvärmningen.[5] Forskarna bakom studien påpekade också att man ska vara försiktig med att dra alltför långtgående slutsatser, konsekvenserna av skyfallen beror som sagt även på många saker som inte har med klimatet att göra.

Även Fredrieke Otto lyfter fram att konsekvenserna av extrema väderhändelser inte ska skyllas på klimatförändringarna, det är oftast politiska beslut som ligger bakom. Det handlar om usel anpassning av bebyggelse, bristande underhåll, dålig riskhantering och ej fungerande välfärd med mera.

Med det sagt, liknande attributionsstudier har påvisat att flera väderextremer som inträffat under senare tid hade varit praktiskt taget omöjliga utan den pågående uppvärmningen.[6]

Detection and attribution

Normalt brukar man identifiera/detektera en förändring när den sticker ut från det normala (det vill säga en statistiskt signifikant förändring) och därefter bedöma vad den beror på (attribution). IPCC har definierat betydelsen:

  • Detektion av förändring definieras som processen att visa att klimatet eller ett system som påverkas av klimatet har förändrats i någon definierad statistisk mening, utan att ange en anledning till den förändringen. En identifierad förändring upptäcks i observationer om sannolikheten för att den inträffar av en slump på grund av enbart intern variabilitet bedöms vara liten, till exempel <10 %.
  • Attribution definieras som processen att utvärdera de relativa bidragen från flera orsaksfaktorer till en förändring eller händelse med en formell bedömning av förtroende.

Exempelvis, när man detekterar en statistisk signifikant trend i temperaturökningen kan man därefter bestämma vad denna förändring beror på.

Det man i de så kallade attributionsstudierna nu gör är alltså att vända på detta, man tillskriver orsaker innan man har detekterat en statistiskt signifikant förändring i mätserierna. Det är kanske inte konstigt att detta väckt en del diskussioner.

Det hela bygger på att man känner till fysiken bakom det man vill studera (vilket inkluderas i klimatmodellerna). Exempelvis vilka faktorer som påverkar den globala temperaturen. Den kan variera ganska mycket från år till år beroende på faktorer som El Niño och liknande. Det finns med andra ord en stor intern variation i systemet. För att detektera en avvikande trend behövs då också en relativt lång mätserie innan man kan bestämma om det finns en statistisk signifikant ”avvikelse” eller om det bara är slumpmässigt brus inom den naturliga variationen.

Men om man med tillräcklig stor säkerhet vet hur en ökad halt koldioxid i atmosfären kommer påverka temperaturutvecklingen, kan man se när denna trend avviker från den som är sannolik i frånvaro av koldioxidökningen. På så sätt kan man beräkna sannolikheten för att temperaturökningen beror på koldioxiden redan innan temperaturen stiger utanför bruset så att säga (den interna variationen). Visualiserat i filmen nedan:

https://youtube.com/watch?v=qJSNbXFUQGs%3Fsi%3DOxjDZLc5XAetguwq

Saxat från inlägget från 2018 där denna video presenterades: Det innebär att även om det inte finns en detekterbar långsiktig förändring i t.ex. kraftiga regnfall i tropiska cykloner, så finns det ändå studier som drar slutsatsen att klimatförändringar, orsakade av människor, gjorde orkanen Harveys nederbörd 15 procent större än det skulle ha varit annars. Men det är faktiskt inte en motsägelse och videon ovan visar varför.

Det krävs dock många modellsimuleringar för att få tillräcklig säkerhet i dessa bedömningar. Läs diskussion på t ex RealClimate: Watching the detections:

”Sammanfattningsvis beror osäkerheten i detektering på den interna variabiliteten (‘bruset’) jämfört med styrkan på signalen (det vill säga ju större [intern variabilitet], desto senare kommer detekteringen att kunna göras), medan osäkerheten i tillskrivningen [attributionen] beror på den strukturella osäkerheten i modeller. Den interna variabiliteten, som försvårar detektion, kan alltid (teoretiskt) medelvärderas bort i en attribution om modellerna körs tillräckligt många gånger (eller tillräckligt med tid). Även små effekter kan på detta sätt ”attribueras”, i en statistiskt säkerställd mening, även om de kanske inte är praktiskt signifikanta.”

Med andra ord, slutsatserna beror på hur tillförlitliga modellerna är och det behöver kanske inte nämnas att detta gör att attributionsstudier förlöjligas bland förväntade grupper. Men oaktat detta bör denna typ av studier tas för vad det är: sannolikhetsbedömningar utifrån den fysikaliska kunskap som för tillfället finns. De exakta siffrorna (att en händelse har blivit x gånger mer sannolik) är kanske inte det viktigaste utan mest bör ses som en indikation på hur säkra forskarna är på att klimatförändringarna påverkat händelsen.

Att det finns osäkerheter är inte mina ord utan Gavin Schmidts (forskare på Nasa) – se länken till Real Climate ovan. Avslutar med hans ord:

”Att oddsen har ökat (för värmeböljor, intensivt regn, torka intensitet etc.) är dock inte längre ifrågasatt.”

How can climate be predictable if weather is chaotic?
Butterflies, rounding errors, and the chaos of climate models | NOAA Climate.gov
The chaos of confusing the concepts (skepticalscience.com)

Nästa kapitel ->>

[1] UN News, Madagascar: Severe drought could spur world’s first climate change famine, 2021-10-21 https://news.un.org/en/story/2021/10/1103712

[2] Luke J Harrington et al 2022 Environ. Res.: Climate 1 021003 DOI 10.1088/2752-5295/aca695

[3] Ericson, Jan, Låt dig inte luras av medias beskrivning av IPCC:s rapport, 2021-08-12 https://www.ericsoniubbhult.se/visa.lasso?ukat_id=8000000000108563&kat_id=84500000000010197&mall=1-spalt.lasso

[4] Joselow, Maxime, Science could aid climate cases. Big Oil is fighting it, E&E News 2021-04-16 https://www.eenews.net/articles/science-could-aid-climate-cases-big-oil-is-fighting-it/

[5] Ehmele, F.et al,: A multi-disciplinary analysis of the exceptional flood event of July 2021 in central Europe – Part 2: Historical context and relation to climate change, Nat. Hazards Earth Syst. Sci., 23, 1287–1311, https://doi.org/10.5194/nhess-23-1287-2023, 2023.

[6] Zachariah et al, Extreme heat in North America, Europe and China in July 2023 made much more likely by climate change, 25 jul 2023 https://doi.org/10.25561/105549

12:1 Bjørn Lomborg och extremväder

Den Av Mathsi Uncategorized7 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.

12:1 Bjørn Lomborg och extremväder

Den danske statsvetaren Bjørn Lomborg är som redan nämnts en mycket välkänd och aktiv klimatdebattör som enligt egen utsago inspirerats av ekonomiprofessorn Julian Simon som presentades i kapitel 6:3. Och han har fört Simons tradition vidare med den äran.

Lomborg berättar att han blev eld och lågor efter att ha lyssnat på Simons budskap under ett besök i USA. Hemma i Danmark ville han själv undersöka Simons hypoteser och gav några studenter i uppdrag att leta fram statistik över ”världens tillstånd”. Siffrorna visade samma sak som det Simons hade presenterat: det mesta gick åt rätt håll och miljöhoten var överdrivna.

Slutsatserna publicerade han 1998 i boken Verdens sande tilstand. Den möttes av en våg av kritik från många akademiker, särskilt från biologer och andra naturvetare. Boken översattes till engelska och gavs 2001 ut med titeln The Skeptical Environmentalist. Kapitlet om klimatet hade nu utökats, men få av de påpekade felaktigheterna i den danska upplagan hade ändrats.

Boken salufördes som en vetenskaplig rapport och väckte enorm uppmärksamhet. Den fick hyllningar, men nästan uteslutande i ickevetenskaplig media – särskilt i tidningar som Wall Street Journal och The Economist. Men den fick också svidande kritik. Mycket av denna kom från det vetenskapliga samfundet och publicerades i vetenskapliga tidskrifter som Science, Nature, Bioscience och The Economic Journal.[1] Det gjordes även faktagranskningar på annat håll, amerikanska Union of Concerned Scientists lät exempelvis några världsledande experter inom sina områden gå igenom boken.[2] Den mest omtalade kritiken publicerades dock i en elvasidig artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American.[3]

Kritiken var samstämmig i det att boken inte höll måttet vetenskapligt. Det handlade inte bara om direkta felaktigheter utan också om att Lomborg varit extremt selektiv i den vetenskap han refererade till för att bevisa sina ståndpunkter. Han skulle också ha dragit slutsatser som inte lät sig göras baserat på den data han tog upp.

Lomborg blev sedermera anmäld för oredlighet i forskning (=”fusk”). En dansk kommitté bestående av forskare som representerade samhällsvetare, naturvetare och medicinare utredde ärendet. De kom fram till en fällande dom.[4] De ansåg att Lomborg hade fabricerat data, låtit bli att redovisa resultat som talade emot hans slutsatser samt avsiktligt misstolkat och förvanskats andras resultat. Men de ansåg inte att det var medvetet gjort då han inte bedömdes ha vetenskaplig expertis i alla de frågor han skrivit om.

Men Lomborg överklagade till högre instans under utbildningsdepartementet. Där konstaterades att utredningen hade så pass stora brister i sitt utförande/formalia att domen upphävdes.[5] Departementet ansåg också att utredningen inte klart visat att boken skulle ses som en vetenskaplig publikation – vilket Lomborg själv ansåg – och att det därmed var oklart om boken alls kunde bedömas för oredlighet.

Ärendet gick tillbaka den utredande kommittén men fallet togs inte upp igen. Kommittén ansåg att felen inte hade gjorts medvetet och att det därför inte fanns någon större mening att behandla ärendet igen:

”En sådan förnyad granskning förväntas inte leda till något annat resultat än det som anges i DCSD:s beslut av den 6 januari 2003.”[6]

Man kan ha åsikter om processen var berättigad eller inte. Men frikännandet innebar inte, även om det ofta påstås, att Lomborg hade haft rätt i sak. Felaktigheterna och de vinklade slutsatserna hade inte bedömts.

Hur man än ser på saken ledde uppståndelsen till något av ett genombrott på den internationella scenen för Lomborg. År 2004 fanns han på Times lista över de hundra mest inflytelserika människorna i världen. Sedan 2006 driver han tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Han är väldigt produktiv och skicklig kommunikatör. Och som sådan en opinionsbildare av rang, på hans Facebooksida hamras grafer och kärnfulla meddelanden ut i en strid ström. Och det upprepas om och om igen. Han författar likaså mängder med debattartiklar som regelbundet publiceras i många av de största tidningar världen över. Och då främst i de mer högerorienterade borde kanske tilläggas. Svenska Dagbladets ledarsidor är en av dem.

Få saker torde vara så välbelagda i klimatdebatten som Lomborgs upprepade körsbärsplockande av data för att stödja sina teser där allt som talar emot utelämnas.[7] Trots detta kan jag inte påminna mig om att jag någonsin sett honom backa från något uttalande eller erkänt ett misstag. Tvärtom tycks han vara helt oresonlig i sin uppfattning om att finns det en rapporterad uppgift eller statistik kan, och ska, det användas som det är utan djupare diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Det finns många exempel på hur forskare upprepade gånger påpekat för Lomborg att han inte kan använda deras data på det sätt han gör.[8] Men Lomborg bryr sig uppenbarligen inte.

Klimatforskaren Brian O’Neill recenserade Lomborgs bok Cool It! och sammanfattar mycket av den kritik som har lyfts fram genom åren på ett bra sätt. O’Neill konstaterar först att det finns intressanta avsnitt i boken och att Lomborg väcker en del intressanta frågeställningar, men fortsätter:

”Han har skrivit en bok som syftar till att stödja en viss synvinkel, och om du inte är expert kommer du aldrig att veta vilka fakta som är korrekta och tillbörligt använda och vilka som inte är det. Du kanske inte märker när stora (och avgörande) delar av historien hoppas över helt.”[9]

En rimlig slutsats borde vara att inte köpa det som Lomborg påstår rakt av utan att kolla upp källorna. Tyvärr görs inte detta ens av våra största nyhetstidningar och kända debattörer. Nedan följer ett par typiska exempel hur Lomborg hanterar statistik om extremväder.

12:1:1 Lomborg om klimatrelaterade dödsfall

Den svenske libertarianska debattören Henrik Jönson ägnar flera av sina Yotubefilmer åt vad som mest kan liknas vid ett korståg mot miljö- och klimatrörelsen. I en video från 2019 vill han leda i bevis varför miljörörelsen blivit en religion. Han saluför det vanliga budskapet om att allt har blivit så mycket bättre och att alarmismen är överdriven. Ett av exemplen han tar upp är att extremväder skulle ha krävt 500 000 människors död varje år under på 1920-talet.

Sannolikt har han hämtat uppgifterna från Lomborg som länge påstått detta. Senast i ett föredrag 2023 på tidigare nämnda konferensen som The Alliance for Responsible Citizenship (ARC) ordnade. Han har till och med ordagrant skrivit detta i en av sina vetenskapligt publicerade artiklar. Det vill säga att väderrelaterade dödsfall sjunkit med 96 procent från en halv miljon varje år till knappt 20 000 under 2010-talet. [10] Han inkluderade dessutom en graf över utvecklingen:

Forskare verkar tämligen överens om att dödsfallen minskat i modern tid men stämmer verkligen det Lomborg påstår här?

Uppgifterna är tagna från databasen EM-DAT. Den har dock data från och med år 1900 men Lomborg har valt att bara redovisa de från och med 1920-talet. Är det en slump? En graf som visar hela mätserien hittas på Lomborgs Facebooksida:

Under 1910-talet såg det uppenbarligen helt annorlunda ut. Lomborg är bevisligen fullt medveten om detta men valde ändå att plocka bort data som skulle kunna grumla hans så glasklara slutsats. Det känns en aning suspekt. Men det blir värre.

Lomborg har valt att slå ihop alla dödsfall under respektive årtionde och räknat ut ett medelvärde för dessa. Var och ett av de ingående åren i respektive årtionde tillskrivs detta dödstal. Det borde rendera i ett stapeldiagram med en stapel för varje decennium, men Lomborg har som synes valt att skildra det i ett linjediagram med en stadigt sjunkande trend. Precis i överensstämmelse med den bild han vill måla upp. Som om det skildrade dödstalen år för år. Men varför döljer han decenniet 1900-1910?

Ni får bedöma själva, men om man jämför detta årtionde med nutid istället för 1920-talet syns ingen större skillnad:

Dödsfall orsakade av extremväder. Medelvärde per årtionde. Data från EM-DAT, hämtade från World in data.

Ett stapeldiagram för varje enskilt år ger en helt annan bild av vad som döljer sig bakom siffrorna jämfört med det avklippta linjediagram Lomborg valt att ta med i sin artikel:

Det är tydligt att dödsfallen inte alls är jämnt fördelade utan beror på specifika katastrofala händelser under enstaka år. Bakom de två största staplarna ligger exempelvis två händelser i Kina, en torkperiod och en översvämningskatastrof, vars dödstal dessutom förvärrades rejält av politiska skäl och krig.

Eftersom Lomborg har en märkbar effekt på opinionen blev det en hel del rabalder om detta. Så pass att de som ansvarar för EM-DAT-databasen kände sig tvungna att kommentera saken.[11]

”Sammanfattningsvis är det omöjligt att dra slutsatser om de bakomliggande orsakerna till den sekellånga trenden i katastrofdödlighet enbart baserat på EM-DAT-siffror.”

De visade också att enstaka händelser har stor inverkan. Plockar man exempelvis bort de femtio värsta under senaste århundradet erhålls en helt omvänd trend:

Bild från CRED. 2022 Disasters in numbers. Brussels: CRED; 2023.

Jag har inte hittat någon som protesterar mot att färre människor dör idag på grund av väderrelaterade orsaker än i början av 1900-talet. Men Lomborgs påståenden håller helt enkelt inte. Det är inte heller ett bra argument för att tona ner riskerna med extrema väderhändelser. Död är inte den enda konsekvensen. Uppgifter från samma databas visar antal människor som påverkats av naturkatastrofer:

Men det är förstås dumt att använda dessa data rakt av för att beskriva en ”klimattrend” med tanke på att tillförlitligheten i rapporterade data förmodligen skiljer sig dramatiskt åt från olika tidsepoker. Vi är fler och vi bor på olämpliga platser.

12:1:2 Lomborg om mark- och skogsbränder

Mark- och skogsbränder är en annan sak det stormar kring inom klimatdebatten. Det är också en av Lomborgs återkommande punkter som han tar upp som bevis på att larmen överdrivs och att det var mycket värre förr. Han, och andra, påstår att studier från Nasa visat att bränder drabbar långt mindre områden nu än för bara några decennier sedan. Det kanske förvånar många med tanke på alla de enorma mark- och skogsbränder som det rapporterats om under senare år. Men det stämmer.[12] Även IPCC konstaterade detta i sin senaste rapport.

Så vad är haken?

Frågan är komplex och ett globalt medelvärde kan ge missvisande bild av vad som pågår.

Nedgången kan nämligen till största delen tillskrivas en minskning av bränder i gräsområden i framförallt Afrika. Stora arealer har omvandlats till jordbruks- och betesmark, bebyggelse och vägar breder ut sig och så vidare. Brändernas omfattning har här ganska lite med klimatförändringarna att göra. Men som IPCC skriver i AR6 kapitel 2:

”Den boreala zonen [=våra breddgrader] upplever också större och mer frekventa bränder, och detta kan öka under ett varmare klimat […]

Ruta 4: ”Brandvädersäsongen har redan förlängts med 18,7 % globalt mellan 1979 och 2013, med statistiskt signifikanta ökningar över 25,3 % medan en minskning endast över 10,7 % av jordens landyta täckt av vegetation. Ännu tydligare förändringar har observerats under den andra hälften av denna period (Jolly et al. 2015).[…] Brandfrekvenserna under 2050 års förhållanden förväntas öka med cirka 27 % globalt, i förhållande till 2000 års nivåer”

Jag har inte hört en enda forskare i ämnet hävda att klimatförändringarna är den enda boven i dramat bakom dessa bränder. Men inte heller påstå att det inte skulle finnas en tydlig ”klimatsignal”.[13] En par studier från 2022 respektive 2023 undersökte hur stor areal skog som brändes och kom fram till att denna har ökat, särskilt i den boreala zonen, under de senaste två årtiondena:[14],[15]

Men det är förstås korta mätserier att dra allt för långtgående slutsatser på gällande koppling till klimatförändringar.

I det här sammanhanget brukar alltid skogsbränder i USA bubbla upp till ytan. Från officiellt håll (National Interagency Fire Center (NIFC)) brukar data över bränd yta per år visas som i den grafen nedan. En tydligt ökande trend syns.

Bild från Carbon Brief[16]

Men data startar med år 1983. Det finns ju rapporterad data ända tillbaka till 1926 påpekar personer som Lomborg. Döljs detta avsiktligt för att kunna bibehålla alarmismen? Det är ett vanligt påstående.

Även Lomborg argumenterar åt det hållet. Bilden nedan är tagen från hans ”vetenskapliga artikel” från 2020.[17] Den visar areal som bränts varje år i USA från 1926 till nu (små staplar) samt uppskattade data per decennium tillbaka till 1900 (breda staplar).

Han skriver:

”Därför, om något, även om klimatförändringar kan öka brandrisken, gör den det från en mycket blygsam nivå, jämfört med historiska data.”

Lomborg inkluderade dock en liten fotnot som påpekar att vissa anser att dessa data inte ska användas eftersom de inte är tillförlitliga. Han hänvisade bland annat till en faktakoll på Carbon Brief som inkluderade en intervju av representant från de ansvariga på NIFC. Data innan 1983 kan inte jämföras med tidigare data menade han. Detta stod också på NIFC:s hemsida när Lomborg hämtade dessa data för sin artikel. Numera har NIFC helt tagit bort data före 1983 från sin hemsida. Föga förvånande ledde detta till konspirationsanklagelser om att vilja dölja information.

Lomborg brydde sig uppenbarligen inte om dessa varningar. I sin fotnot argumenterar han emot NIFC-representanten och insisterar på att det bara är en åsikt som inte stöds av data. Enligt Lomborg har data rapporterats – vilket är sant – och kan och bör därför användas som de är.

Men det handlar inte bara om åsikter, de har även dokumenterat osäkerheterna i exempelvis en artikel från 2015,[18] det vill säga långt innan Lomborg publicerade sin artikel.

Många olika institutioner har varit involverade i rapporteringen genom åren och det har inte funnits några standardrutiner. Dubbelrapportering av områden förekommer (exempel ges i artikeln). Politiken om skogsskötsel och brandbekämpning har förändrats dramatiskt under den här tiden. De områden som ingick i rapporteringen har också förändrats väldeliga över tid. Likaså vad som rapporteras. Tidigare rapporterades även avsiktliga bränder men så är det inte längre.

”Miljontals hektar avsiktlig eldning i sydöstra USA ingår som en del av de årliga uppskattningarna av aktiviteten vid skogsbränder på oskyddade marker under flera tidiga decennier av USFS årliga sammanfattande rapporter. Det är olämpligt att jämföra till exempel de tidiga uppskattningarna av den totala brända arean, som tar hänsyn till ”föreskriven brand”, med statistiken i senare USFS-rapporter, som utelämnar den.”

Och så vidare.

Lomborg fortsätter dock och hävdar att andra respekterade vetenskapsmän har använt siffrorna som de är före honom. Det är sant, men ändrar inte på att man jämför äpplen och päron. Likaså, när jag kollade en av de referenser han uppgav för att styrka sitt påstående visade det sig att de inte alls använt data som de var inrapporterade.[19]

De påpekade att tidiga data bör betraktas som uppskattning och försökte justera för de kända bristerna och publicerade följande graf (tagen från Politifact, som använt data från artikeln):

Det ger en helt annan bild än den Lomborg vill visa. Men han kommer sannolikt aldrig att backa. Det följer tidigare mönster: finns det tillgängliga siffror som passar den bild han vill måla upp, kommer han att använda dessa även om expertis säger att det inte kan användas på det sätt han gör. För att ytterligare bevisa detta kan tilläggas att i bildtexten till hans graf över bränd areal i USA står att det förmodligen var än värre förr i tiden än vad hans digram visar:

”(Reynolds och Pierson 1941, tabell 4) indikerar att elden förtärde ännu mer av USA:s skogar under 1800-talet.”

Artikeln han hänvisar till beskriver sågtimmersresurser i USA mellan 1630-1930. I tabell 4 anges enheten i ”billion board feet””. Det är en volym medan övrig data som diskuterats ovan är yta. De går inte att jämföra.

På tal om skogsbränder, det utspelar sig ibland en del märkliga episoder i denna debatt. Klimatforskaren Patrick Brown var huvudförfattare till en artikel som publicerades i den prestigefulla vetenskapliga tidskriften Nature 2023[20]: Slutsatsen var att klimatförändringarna lett till en tydligt ökad brandrisk i Kalifornien.

Men strax efteråt skrev Brown, uppenbarligen utan att meddela sina medförfattare, en opinionstext där han angav att han i studien medvetet utelämnat parametrar som han visste också påverkar brandrisken, enbart för att få den publicerad i Nature.[21] Detta för att tillmötesgå tidskriftens, enligt Brown, förutbestämda narrativ. Det vill säga, lyfter man fram andra orsaker än klimatförändringarna så refuseras man.

”… vi brydde oss inte om att studera inflytandet av dessa andra uppenbart relevanta faktorer. Om jag var medveten om att inkludera dem skulle ge en mer realistisk och användbar analys? Ja, det var jag. Men jag visste också att det skulle avvika från den rena berättelsen fokuserad på klimatförändringarnas negativa effekter, och därmed minska oddsen för att passera Natures redaktörer och granskares ögon.”

Lite av en mea culpa alltså. Och det mottogs precis som man kunde förvänta sig när en etablerad klimatforskare bevisar att forskningen är riggad – det var mumma för en redan extremt polariserad debatt.

Jag tror inte du kan hitta en akademiker som anser att publikationsförfarandet fungerar utan anmärkning. Många har nog en hel del saklig och relevant kritik att framföra vad det gäller granskningsprocessen (peer-review) och en publikationsindustri med vinstmarginaler få andra branscher kan uppvisa. Det är dock inte detsamma som att allt är riggat och att man inte kan lita på något.

Det märkliga i det här fallet är att kontrollerbar fakta talar emot Browns påstående. Granskarnas kommentarer är nämligen offentliga tillsammans med Browns och författarnas svar (finns där artikeln publicerats under rubriken peer review). Den initiala responsen från granskarna var nämligen att artikeln inte höll för publikation. Detta eftersom den bland annat inte behandlat andra relevanta parametrar. Med andra ord tvärtemot det Brown försökte leda i bevis.

Brown och hans kollegor fick argumentera för att övertyga granskarna och att studien borde publiceras trots de begränsningar deras studie hade. (Det är inget ovanligt att man begränsar en studies omfattning beroende på vad det är man vill studera. Det omöjligt att inkludera allt i en studie rörande komplexa frågor, vilket är en av anledningarna till att man inte ska lägga för stor vikt vid enskilda studier).

Andra forskare gav hänvisningar till en lång rad andra studier som inte alls enögt köpte Browns påstådda narrativ. Skeptical science listade exempelvis 37 aktuella studier som direkt motsade Browns anklagelser[22] Det är väl känt och vedertaget att saker som skogsskötsel och andra mänskliga förehavanden förvärrar konsekvenserna av skogsbränder, inte enbart klimatförändringarna.

Att media gärna fokuserar på iögonfallande jättebränder och liknande är likaså inget nytt. Inte heller att det är sådant vi alla lägger märke till. Men det har inte med den vetenskapliga integriteten att göra.

(Patrick Brown jobbar inte längre inom akademin utan på Breakthrough Institute).

Nästa kapitel ->>

[1] a) Cole, M.A. (2003), Environmental Optimists, Environmental Pessimists and the Real State of the World – An article examining The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World by Bjorn Lomborg. The Economic Journal, 113: F362-F380. doi:10.1111/1468-0297.t01-1-00141 ; b) Bodnar et al, Lessons learned from“The Skeptical Environmentalist”: an environmental health perspective, International Journal of Hygiene and Environmental Health, Volume 207, Issue 1, 2004, Pages 57-67 ; c) Jeroen C.J.M. van den Bergh (2010) An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences, 7:1, 23-52, DOI: 10.1080/19438150903533730 d) – Pimm, S., Harvey, J. No need to worry about the future. Nature 414, 149–150 (2001). https://doi.org/10.1038/35102629

[2] Union of Concerned Scienteists: UCS Examines The Skeptical Environmentalist, 16 jul, 2008 https://www.ucsusa.org/resources/ucs-examines-skeptical-environmentalist

[3] Skepticism toward The Skeptical Environmentalist, Scientific American 15 april 2002. På följande länk finns kritik, Lomborgs bemötande och kritik av denna https://www.scientificamerican.com/article/skepticism-toward-the-ske/

[4]A) White C. Environmentalist accused of scientific dishonesty. BMJ. 2003 Jan 18;326(7381):120. doi: 10.1136/bmj.326.7381.120/b. PMID: 12531827; PMCID: PMC1128871. B) Decision regarding complaints against Bjorn Lomborg: http://stephenschneider.stanford.edu/Publications/PDF_Papers/DishonestDane.pdf

[5] Danish Ministry of Research, annual report 2003, https://ufm.dk/en/publications/2004/annual-report-2003-the-danish-committees-on-scientific-dishonesty

[6] The Danish Committees on Scientific Dishonesty, Annual Report 2003, The Danish Research Agency, December 2004 https://ufm.dk/en/publications/2004/files-2004/annual-report-2003-danish-committees-scientific-dishones.pdf

[7] Några exempel ur utöver kritiken av Skeptical Envirnmetalist i föregående ref: a) Ackerman, F. Hot, it’s not: Reflections on Cool It, by Bjorn Lomborg. Climatic Change 89, 435–446 (2008). https://doi.org/10.1007/s10584-008-9403-3  b) Jason M. Vogel, Karen M. Carney, and Joel B. Smith A review of Bjorn Lomborg’s book: Cool It, Mitigation and Adaptation Strategies for Global Change 2008, DOI 10.1007/s11027-008-9151-8 c) Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims.Youtube potholer54 14 nov 2018 https://www.youtube.com/watch?v=hwMPFDqyfrA

[8] Ett exempel: Readfearn, Climate cost study authors accuse Bjørn Lomborg of misinterpreting results, The Guardian 2 dec 2021 https://www.theguardian.com/environment/2021/dec/02/climate-cost-study-authors-accuse-bjrn-lomborg-of-misinterpreting-results

[9] Brian C. O’Neill, Recension av Cool It: The Skeptical Environmentalist’s Guide to Global Warming https://webarchive.iiasa.ac.at/Research/PCC/pubs/PDR.ONeillReview.PGS359-362.pdf

[10] Lomborg, B, Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, Volume 156, 2020, 119981, ISSN 0040-1625, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981

[11] 2022 Disasters in numbers, Centre for Research on the Epidemiology of Disasters Université Catholique de Louvain United States Agency for International Development (USAID) https://cred.be/sites/default/files/2022_EMDAT_report.pdf

[12] N. Andela et al. ,A human-driven decline in global burned area.Science356,1356-1362(2017).DOI:10.1126/science.aal4108

[13] Climate Feedback,6 jul 2020: Article by Michael Shellenberger mixes accurate and inaccurate claims in support of a misleading and overly simplistic argumentation about climate change https://climatefeedback.org/evaluation/article-by-michael-shellenberger-mixes-accurate-and-inaccurate-claims-in-support-of-a-misleading-and-overly-simplistic-argumentation-about-climate-change/

[14] Front. Remote Sens., 15 March 2022, Sec. Remote Sensing Time Series Analysis, Volume 3 – 2022 https://doi.org/10.3389/frsen.2022.825190

[15] Bousfield, C.G., Lindenmayer, D.B. & Edwards, D.P. Substantial and increasing global losses of timber-producing forest due to wildfires. Nat. Geosci. (2023). https://doi.org/10.1038/s41561-023-01323-y

[16] Zeke Hausfather, Factcheck: How global warming has increased US wildfires, Carbon Brief 8 sep 2018 https://www.carbonbrief.org/factcheck-how-global-warming-has-increased-us-wildfires/

[17] Lomborg, B, Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, Volume 156, 2020, 119981, ISSN 0040-1625, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981

[18] Karen C. Short, Sources and implications of bias and uncertainty in a century of US wildfire activity data, International Journal of Wildland Fire 2015 http://dx.doi.org/10.1071/WF14190

[19] Littell, J.S., McKenzie, D., Peterson, D.L. and Westerling, A.L. (2009), Climate and wildfire area burned in western U.S. ecoprovinces, 1916–2003. Ecological Applications, 19: 1003-1021. https://doi.org/10.1890/07-1183.1

[20] Brown, P.T., Hanley, H., Mahesh, A. et al. Climate warming increases extreme daily wildfire growth risk in California. Nature 621, 760–766 (2023). https://doi.org/10.1038/s41586-023-06444-3

[21] Brown, P.T., I Left Out the Full Truth to Get My Climate Change Paper Published, The Free Press 5 sep 2023 https://www.thefp.com/p/i-overhyped-climate-change-to-get-published

[22] Doug Bostrom, Patrick Brown’s recycled hallucination of climate science, Skeptical science 15 sep 2023 https://skepticalscience.com/patrick-brown-hallucination.html

Kapitel 12 Extremväder

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Föregående kapitel.
Innehållsförteckning med länkar till respektive kapitel.

Kapitel 12 Extremväder

När nu även de flesta ”skeptiker” erkänner uppvärmningen har mycket fokus hamnat på extremväder och huruvida situationen har blivit värre på denna front eller inte. Det är ett ämne fyllt av statistik och komplexa orsakssamband. Per definition inträffar de dessutom sällan vilket gör att det krävs långa mätserier, som ofta saknas, för att få statistiskt säkerställda trender. Det är med andra ord ett smörgåsbord för populister som gärna saluför halvsanningar och körsbärsplockar data utan större eftertanke.

Ta exempelvis tropiska stormar. Har de blivit mer frekventa? Har de blivit intensivare och mer destruktiva? Meteorologiprofessorn Kerry Emanuel och andra har visat att så är fallet.[1] Men andra studier visar inte det.[2] Ett stort problem här är osäkerheter i äldre observationer.

[Lite statistik från 2023 : RealClimate: 2023 appears to follow an upward trend in the North Atlantic/Caribbean named tropical cyclone count ]

IPCC konstaterade i sin senaste rapport AR6 att det inte syns någon ökande trend i antalet tropiska stormar. Det var också vad som förutspåddes i IPCC:s rapport AR4 från 2007. Däremot förväntades då en ökning av andelen hårdare stormar (kategori 3–5) och det konstaterade IPCC nu att man också observerat under de senaste fyrtio åren. IPCC hänvisar bland annat till en studie som NOAA-forskare publicerat i tidskriften PNAS 2020.[3] De hade använt satellitdata från 1980 och framåt (det var då satellitmätningarna startade).

Statsvetaren Roger Pielke Jr förnekar inte en mänskligt orsakad uppvärmning men han har under decennier lyckats hamna på kant med en stor del av ”klimatforskarkollegiet”, mer om det snart. Han skrädde inte orden angående IPCC:s slutsats ovan: ”Allt detta är fiktion, till och med desinformation.”[4] Ändå hämtar både Pielke Jr och NOAA-forskarna sina uppgifter från samma databas (NOAA-forskarna sköter denna). Hur kan de komma till så olika slutsatser?

Pielke Jr visar på sin blogg att IPCC:s slutsats angående andelen starkare stormar visserligen stämmer om man räknar från 1980. Men det finns observationer från längre tillbaka i tiden, men då inte från satelliter. Han visar att om man lägger till dessa erhålls ingen ökande trend.

Här hamnar man som lekman på hal is. För jag kan omöjligt bedöma noggrannhet och tillförlitlighet i de olika mätserierna. Det handlar inte enbart om att detektera en storm utan också om att mäta intensiteten. Men har NOAA-forskarna, och således även IPCC, mörkat att dessa data existerar?

Nej. Deras artikel inleds med att konstatera att de mätningarna Pielke Jr hänvisar till är olämpliga att använda för en global analys:

”De globala instrumentella mätserierna för TC-intensitet [TC=tropisk cyklon] är dock kända för att vara heterogena i både rum och tid och är i allmänhet olämpliga för global trendanalys.”

De har alltså motiverat varför de inte använder äldre data. Men återigen, som lekman är det svårt att ha en relevant åsikt i frågan. Och när det bråkas om antalet stormar förstår man att det knappast blir lättare när man ovanpå detta ska inkludera ”mänskliga faktorer” och bedöma skadeverkan i ekonomiska värden.

Pielke Jr har ägnat mycket tid åt att beräkna extremväders kostnader. Ingen ifrågasätter att dessa i absoluta tal har ökat under senare år. Men samsynen gäller inte hur detta ska kopplas till klimatfaktorer eller omständigheter som att vi nu är fler, bor närmre riskutsatta områden, äger mer och dyrare saker än tidigare och så vidare. Om man vill jämföra händelser från olika tidsepoker behöver man på något sätt normalisera hur man beräknar kostnaderna för dessa parametrar.

Pielke Jr och hans kollega Chris Landsea var pionjärer i detta arbete och normaliserade kostnaderna mot exempelvis BNP och publicerade resultaten i en artikel 1998.[5] Flera artiklar har följt, bland annat en 2018.[6] De kunde då inte se någon ökande trend i skador från tropiska stormar i USA mellan åren 1900 och 2017. Men slutsatserna har inte varit utan invändningar. Deras metodik ansågs överskatta historiska kostnader[7] och att trenden byggde orimligt mycket på två stora stormar på 1920-talet. Likaså ansåg andra att man måste inkludera kostnader för utvecklingen av bättre prognoser, varningssystem, byggnormer och så vidare.[8]

Några studier har bekräftat Pielke Jr:s resultat om att det inte finns en ökad normaliserad skadetrend, andra har tvärtom visat att den har ökat och dessutom kritiserat Pielke Jr:s metodik hårt.[9] I bilden nedan syns Pielke Jr:s resultat till vänster och Estradas till höger.

Inte heller här har jag en aning om vilka studier som är mest tillförlitliga, men det är inte så att Pielke Jr bara fått kritik utan saklig grund. Man kan nämligen få det intrycket när man läser hans inlägg i debatten.

Vad säger IPCC? När det gäller tropiska stormars skadeverkan har de i rapporten AR6 WG1 lagt stor vikt vid en studie som använder sig av en annan normaliseringsprocess än den Pielke Jr och hans kollegor använt sig av.[10] Deras slutsats var:

”Vi fann att orkaner verkligen har blivit mer skadliga. Frekvensen av de allra mest skadliga orkanerna har ökat med 330 % per århundrade.”

Forskarna bakom denna studie säger sig ha hittat en väg runt tidigare problem och motsägelsefulla resultat. De menar att deras metodik är mer robust än den Pielke Jr och andra har använt sig av.

Återigen, forskarna har motiverat sina val, om det är rätt eller inte är jag inte människa att avgöra. Det är dock inget märkligt att forskare är oense. Den vetenskapliga processen kan ofta vara långsammare än vad man önskar, men den brukar sortera ut den här typen av motsättningar med tiden. Och märk väl att ovanstående inte är i närheten av en total genomgång av vetenskapen på området.

Mitt råd är att åtminstone inte dra slutsatser utifrån munhuggningar på sociala medier och liknande, även om det är forskare bakom inläggen. För tongångarna mellan vissa forskare är inte alltid kärvänliga. Om man tycker att de ibland överreagerar, bör man veta att det ofta ligger mycket gammalt groll bakom.

Forskare är precis som du och jag. De flesta tillbringar sin tid långt bortom mediebrusets mikrofoner och kameror. De jobbar på, diskuterar och argumenterar med sina kollegor, att vara oense om sakfrågor och att dra fel slutsatser är en del av vetenskapen. De flesta hanterar kritik utan att vända upp och ner på hela världen.

Men precis som på många andra arbetsplatser finns det några som tycks älska att hamna i, och till synes hämtar kraft ur, att befinna sig i konflikter. I klimatdebatten är det ofta dessa personer vi hör talas om, åtminstone i sociala medier. Och Pielke Jr är en av dessa. I mångas ögon har hans förmåga att ideligen hamna i kontroversiella situationer gjort honom till en ”sanningssägare” som vågar gå emot konsensus.

Och visst behövs sådana personer. Synnerligen ofta har det dock en tendens att gå över gränsen och inte längre handla om saklig kritik. Pielke Jr har exempelvis kommit med relevant kritik om att IPCC värstascenario överanvänts i studier under senare år, då de flesta anser att detta numera är ganska osannolikt. Men han stannar inte där utan menar att klimatvetenskapen på grund av detta har förlorat kontakt med verkligheten.

Forskare svarar att det är han som tappat alla proportioner. Man ska veta att det inte var så många år sedan Pielke Jr själv var den som menade att värstascenariot (RCP8.5) inte var tillräckligt allvarligt eftersom det inte återspeglade de möjliga framtida riskerna. Så även om han kommer med relevanta inspel finns det all anledning att inte köpa allt han säger rakt av.[11],[12]

Bara för att nämna ett exempel: Vita Husets vetenskapliga rådgivare, John Holdren, kopplade 2014 en intensiv torkperiod i västra USA till klimatförändringarna. Han anklagades då av Jeff Session, en republikansk senator, för att lura det amerikanska folket – allt med stöd av ett citat från Pielke Jr från ett kongressförhör året innan. Torkor, hävdade Pielke Jr, hade ”för det mesta blivit kortare, mindre frekventa och täckte en mindre del av USA under det senaste århundradet”. Detta hämtade han från rapporten US Climate Change Science Program’s 2008 (CCSP).

Holdren kändes sig därför nödd att bemöta Pielkes Jr:s påståenden och skrev ihop en rapport. Bland annat visade han att Pielke Jr visserligen citerade CCSP-rapporten korrekt, men utelämnade meningen som följde direkt efter citatet ovan om att torkperioderna blivit färre i USA:

”Det huvudsakliga undantaget är de sydvästra och inre delarna av västra [USA], där ökad temperatur har lett till stigande torktrender (Groisman et al., 2004; Andreadis och Lettenmaier, 2006).”[13]

Holdren visade också att Pielke Jr:s påstående om att det inte fanns några globala trender angående torka innehöll liknande missvisande resonemang.[14]

Pielke Jr är heller inte sen att dra på sig offerkoftan och ser sig oskyldigt anklagad för både det ena och det andra. Men han är själv långt ifrån någon beskedlig lammunge i detta avseende och drar sig inte för att kasta beskyllningar omkring sig. Han har exempelvis anklagat forskarna bakom bloggen Real Climate (särskilt Gavin Schmidt och Michael Mann) för att vara politiska aktivister för att de bemött felaktigheter på Fox News och liknande. Likaså att de ljugit i fall där så bevisligen inte var fallet.[15]

Pielke Jr: ”I början av 2005, för nästan fem år sedan, började jag kritisera vetenskapsmännen på RealClimate, inklusive Gavin Schmidt och Michael Mann, för att de gömt en politisk agenda i vetenskapens tyg.”

Pielke Jr anklagade likaså forskaren Marcott för att i princip balansera på gränsen till forskningsfusk i en studie, något som fick andra forskare att gå i taket.[16]

När en studie kom fram till en ökad stormaktivitet blev Pielkes kommentar att när verkligheten inte stämmer överens med den alarmistiska trenden så hittade forskarna på sitt resultat genom att använda modeller. Naturvetenskapliga forskare svarade att Pielke Jr inte förstår sig på vad studien innebar:

2009 ville Pielke Jr visa hur snedvriden klimatdebatten var och gjorde en googlesökning på två olika vetenskapliga artiklar; en från Michael Mann som visade att antalet orkaner ökade och en annan skriven av Chris Landsea – som Pielke Jr jobbat ihop med – som inte såg någon ökande trend. Sökningen visade enligt Pielke Jr att Manns studie hade 1264 gånger fler nyhetsnotiser än Landseas. En vinklad debatt?

Bara det att det finns en känd filmregissör som också heter Michael Mann (regisserat Heat bland annat) och sökningen var så ospecifik att även dessa träffar fanns med i resultatet han visade.

I verkligheten var förhållandet 11 för Mann mot 5 för Landsea. Skillnaden skulle kunna förklaras med att Manns studie var publicerad i en kändare tidskrift (Nature). Pielke Jr erkände sedan att han ”varit lite slarvig”.[17] Några tiopotenser fel bara.

Och det finns som sagt åtskilliga liknande exempel. Vid varje tillfälle ”kontroverser” dyker upp sprids de dessutom blixtsnabbt via en mängd bloggar och så går dreven mot forskarna. Även om det inte ursäktar överreaktioner så kan det vara en förklaring till varför taggarna är vända utåt mot vissa personer.

Forskare varnar för att många typer av extrema väderhändelser kommer öka i en varmare värld. Men redan idag finns det tydliga och oroande trender. IPCC kopplar antropogena klimatförändringar till extrema temperaturer, torkor, förändrade nederbördsmönster och skogsbränder.[18]

Värmextremer som når mer än tre standardavvikelser över genomsnittet från baslinjeperioden 1951–1980, har idag ökat mer än 90 gånger (det åskådliggörs i bilden nedan av det som ligger till höger om 3σ (3-sigma) där μ motsvarar medelvärdet).

Tidigare nästan aldrig skådade extremer (så kallade 4-sigma-händelser) har ökat 1000 gånger och påverkar 3 procent av landytan under en given månad.[19] Marina värmeböljor har också fördubblats under de senaste decennierna, och de förväntas öka 23-faldigt under ett 2 °C uppvärmningsscenario.[20]

För denna typ av extremer finns det signifikanta trender men för andra är det mer komplext. Ett globalt medelvärde för fenomen som extrema skyfall, översvämningar, torkperioder med mera ger inte alltid en korrekt bild av vad som faktiskt pågår.

En ökad temperatur gör att atmosfären kan hålla mer vattenånga (cirka 7 procent mer för varje grad) vilket ger ökad nederbörd. Men detta fördelar sig inte jämnt över jorden. Vissa områden får kraftigare skyfall medan andra istället upplever längre torrperioder. Ett globalt medelvärde säger med andra ord ganska lite om situationen. Orsak och verkan-sambanden är dessutom komplexa. Slutsatsen i en vetenskaplig diskussionsartikel från 2023 belyser problematiken:[21]

”Sammanfattningsvis står det klart att den globala uppvärmningen redan nu kraftigt ökar antalet och intensiteten av många typer av väderextremer, vilket har förutspåtts av klimatvetenskapen i årtionden. Mycket av detta beror på termodynamiken. Med det menar vi att atmosfären är varmare, vilket innebär att den rymmer mer energi och vatten för att driva extremväder. Havet är också varmare och kan ge mer energi och fukt som bränsle till tropiska cykloner. Men forskarnas uppmärksamhet har i allt högre grad vänts mot dynamiska effekter. Med det syftar vi på förändringar i cirkulation och stabilitet i atmosfären och havet. Det inkluderar förändringar av jetströmmen, polarvirveln, atmosfäriska planetariska vågor eller Atlantens havsströmmar.

Att få robusta slutsatser om förändringar i väderextremer kräver långa tidsserier, med tanke på att extrema händelser per definition är sällsynta händelser och inte är lätta att modellera. Ändå sticker signalen från klimatförändringar nu tydligt ut från bruset för många typer av extremer. Att reda ut de dynamiska mekanismerna är svårare och är i fokus för den aktuella forskningsfronten.”

Nästa kapitel ->>

[1] a) Emanuel, K. Increasing destructiveness of tropical cyclones over the past 30 years. Nature 436, 686–688 (2005). https://doi.org/10.1038/nature03906 b) Emanuel, K. Atlantic tropical cyclones downscaled from climate reanalyses show increasing activity over past 150 years. Nat Commun 12, 7027 (2021). https://doi.org/10.1038/s41467-021-27364-8 d) Mann, M. E., and K. A. Emanuel (2006), Atlantic hurricane trends linked to climate change, Eos Trans. AGU, 87(24), 233–241, doi:10.1029/2006EO240001 e) Trenberth, K. E., and D. J. Shea (2006), Atlantic hurricanes and natural variability in 2005, Geophys. Res. Lett., 33, L12704, doi:10.1029/2006GL026894 f) Mann, M. E., B. A. Steinman, and S. K. Miller (2014), On forced temperature changes, internal variability, and the AMO, Geophys. Res. Lett., 41, 3211–3219, doi:10.1002/2014GL059233. h) Byron A. Steinman et al. ,Atlantic and Pacific multidecadal oscillations and Northern Hemisphere temperatures.Science347,988-991(2015).DOI:10.1126/science.1257856 i) Frankcombe, L. M., M. H. England, M. E. Mann, and B. A. Steinman, 2015: Separating Internal Variability from the Externally Forced Climate Response. J. Climate, 28, 8184–8202, https://doi.org/10.1175/JCLI-D-15-0069.1.

[2] Klotzbach, P. J., Wood, K. M., Schreck III, C. J., Bowen, S. G., Patricola, C. M., & Bell, M. M. (2022). Trends in global tropical cyclone activity: 1990–2021. Geophysical Research Letters, 49, e2021GL095774. https://doi.org/10.1029/2021GL095774

[3] Kossin JP, Knapp KR, Olander TL, Velden CS. Global increase in major tropical cyclone exceedance probability over the past four decades. Proc Natl Acad Sci U S A. 2020 Jun 2;117(22):11975-11980. doi: 10.1073/pnas.1920849117.

[4] Pielke Jr, Roger, Trends in the Proportion of Major Hurricanes, blogg https://rogerpielkejr.substack.com/p/trends-in-the-proportion-of-major

[5] R. A. Pielke Jr, C. W. Landsea, Normalized hurricane damages in the United States:

1925–95. Weather Forecast. 13, 621–631 (1998).

[6] Weinkle, J., Landsea, C., Collins, D. et al. Normalized hurricane damage in the continental United States 1900–2017. Nat Sustain 1, 808–813 (2018). https://doi.org/10.1038/s41893-018-0165-2

[7] Martinez, A.B. Improving normalized hurricane damages. Nat Sustain 3, 517–518 (2020). https://doi.org/10.1038/s41893-020-0550-5

[8] Skeptical science 2014-03-25 https://skepticalscience.com/fivethirtyeight-pielke-downplay-climate-damages.html

[9] F. Estrada, W. W. Botzen, R. S. Tol, Economic losses from US hurricanes consistent with

an influence from climate change. Nat. Geosci. 8, 880–884 (2015); F. Barthel, E. Neumayer, A trend analysis of normalized insured damage from natural disasters. Clim. Change 113, 215–237 (2012) b) F. Barthel, E. Neumayer, A trend analysis of normalized insured damage from natural disasters. Clim. Change 113, 215–237 (2012)

[10] Grinsted A, Ditlevsen P, Christensen JH. Normalized US hurricane damage estimates using area of total destruction, 1900-2018. Proc Natl Acad Sci U S A. 2019 Nov 26;116(48):23942-23946. doi: 10.1073/pnas.1912277116

[11] Se exempel på min blogg: The fierce debate over future scenarios (RCP8.5), https://mathsnilsson.se/2021/10/27/the-fierce-debate-over-future-scenarios-rcp8-5/

[12] se utförlig diskussion om detta på min blogg Widding, Pielke Jr och ”korrumperade IPCC” 2023-05-04 https://mathsnilsson.se/2023/05/04/widding-pielke-jr-och-korrumperade-ipcc/

[13] Holdren, John, Drought and Global Climate Change: An Analysis of Statements by Roger Pielke Jr, 2014-02-28 https://obamawhitehouse.archives.gov/sites/default/files/microsites/ostp/critique_of_pielke_jr_statements_on_drought.pdf

[14] Utförlig beskrivning av hur Pielke Jr flyttar målstolparna i denna historia finns t ex a) Blogg Hotwhopper (forskare) A skilful counterstrike? John Holdren speaks and Roger Pielke Jr squirms, 2 mar 2014 https://blog.hotwhopper.com/2014/03/a-skilful-counterstrike-john-holdren.html b) Greg Laden, A Letter From John Holdren Regarding Roger Pielke Jr’s Statements, Scienceblogs 1 mar 2014 https://scienceblogs.com/gregladen/2014/03/01/a-letter-from-john-holdren-regarding-roger-pielke-jrs-statements   c) Government Accountablility Project, https://whistleblower.org/us-government/congress-legislation-and-oversight/holdren-critique-of-pielke-on-drought-and-climate/

[15] Roger Pielke Jr. kritik : Your Politics are Showing, December 4, 2009, postad på senator David Lungrens blogg, https://www.epw.senate.gov/public/index.cfm/press-releases-all?ID=5B39F763-802A-23AD-4C5C-42A8521F030C ; Lambert, Tim, McIntyre misunderstood somehow, Scienceblog 2009-10-03 https://scienceblogs.com/deltoid/2009/10/03/mcintyre-misunderstood-somehow

[16] A) Pielke Jr, Roger, Fixing the Marcott Mess in Climate Science, 2013-03-31 http://rogerpielkejr.blogspot.com/2013/03/fixing-marcott-mess-in-climate-science.html B) Nuccitelli, Dana, Real skepticism about the new Marcott hockeystick 2013-04-10 https://skepticalscience.com/marcott-hockey-stick-real-skepticism.html

[17] Lambert, Tim, Another Pielke train wreck, Scienceblog 2009-08-15 https://scienceblogs.com/deltoid/2009/08/15/another-pielke-train-wreck

[18] Climate Feedback,6 jul 2020: Article by Michael Shellenberger mixes accurate and inaccurate claims in support of a misleading and overly simplistic argumentation about climate change https://climatefeedback.org/evaluation/article-by-michael-shellenberger-mixes-accurate-and-inaccurate-claims-in-support-of-a-misleading-and-overly-simplistic-argumentation-about-climate-change/

[19] Robinson A, Lehmann J, Barriopedro D, Rahmstorf S and Coumou D 2021 Increasing heat and rainfall extremes now far outside the historical climate npj Clim. Atmos. Sci. 4 3–6

[20] Frölicher T L, Fischer E M and Gruber N 2018 Marine heatwaves under global warming Nature 560 360–4

[21] Giorgia Di Capua and Stefan Rahmstorf, Extreme weather in a changing climate, 2023 Environ. Res. Lett. 18 102001 och referenser däri https://iopscience.iop.org/article/10.1088/1748-9326/acfb23