So it begins! Det är uppenbart att vi i och med de nya högerlutande mediesatsningarna i kombination med valår också kommer matas med förvillande inlägg i klimatdebatten. Av naturliga skäl är det inte längre särskilt vanligt, ens bland fanatikerna, att ifrågasätta om det sker en uppvärmning. Däremot lär vi få se ymnigt med ekonomisk undergångsretorik, halvsanningar och körsbärsplockad data som argument för att riskerna överdrivs. Diagrammet ovan är till exempel taget från en artikel skriven av journalisten Anders Bolling på opinionssajten ”100%” under kategorin Analys. Rubriken är Rekordlåga dödstal av extremväder. Det är ju sant, men vad döljer sig bakom siffrorna?
Först en titt på själva källan till uppgifterna (ni som följer min blogg känner igen det här eftersom inget är nytt i klimatdebatten). Diagrammet ovan är från World of data men rådata kommer från EM-DAT, en databas som innehåller information om naturkatastrofer från år 1900 och framåt. Men som ni ser valde Bolling bara att visa data från 1920 och framåt, inte 1900. Varför?
Låt mig gissa, när tidigare data tas med blir det lätt att ifrågasätta påståendet att ”På hundra år har [dödsfallen] fallit med 90 procent.” För jämför med 1910-talet, då har ju dagens dödsfall till och med ökat (om man nu vill handplocka referensdata).
Det här kommer sannolikt från den danske debattören Bjørn Lomborg. Som jag beskrivit i tidigare inlägg så är Lomborg väl medveten om hur siffrorna ser ut. Han har på sin Facebooksida publicerat grafer med data från 1900 och framåt men senare helt medvetet klippt bort de första två decennierna. Det gäller även i hans ”granskade vetenskapliga artikel” som han ständigt refererar till. Lomborg påstår vidare i föredrag och även i den nämnda artikeln att det dog en halv miljon människor varje år i väderrelaterade katastrofer under 1920-talet.
”… reducing global deaths from climate-related disaster from almost half a million people each year to less than 20,000 per year in the 2010s–a reduction of 96%.”
Något som förstås vår käre Youtbare Jönsson glufsat i sig utan eftertanke:
Men det är inte sant. Bollings diagram visar medelvärden för varje decennium. Men som synes i diagrammet nedan är den höga dödsiffran på 1920-talet relaterat till ett par enskilda katastrofer i Kina. Dessutom kan ett stort antal av dessa dödsfall förklaras av krig, svält och andra politiska handlingar som förvärrade konsekvenserna av väderkatastroferna betydligt. Sen är ju data otroligt osäkra från dessa händelser.
Lomborgs ideliga malande om detta (vilket förstås har förts vidare av andra) har orsakat så mycket uppståndelse att de som hanterar EM-DAT-databasen kände sig tvungna att kommentera och ta ner diskussionen på marken igen (2022 Disasters in numbers | PreventionWeb): ”Sammanfattningsvis är det omöjligt att dra slutsatser om de bakomliggande orsakerna till den sekellånga trenden i katastrofdödlighet enbart baserat på EM-DAT-siffror.”
Jag tror inte det går att hitta någon seriös debattör som förnekar att dödstalen i den här typen av katastrofer var mycket större under tidigt 1900-tal än vad de är idag. Så varför tar jag då upp det? För att ovanstående är ett utmärkt exempel på hur man avsiktligt väljer en delmängd av data enbart för att bilda opinion. Jag anser likaså att antal dödsfall inte är enda parametern här och att ha 1920-talet som en måttstock för vad vi ska acceptera idag är minst sagt lite … eljest.
Kostnaderna för extremväder ökar exempelvis dramatiskt. Självklart hör det samman med att vi blivit fler, att fler bor i numera ”väderfarliga” områden osv, men det är nu så det är och det vi ska hantera, att det såg annorlunda ut på 1920-talet är ju liksom irrelevant.
Med det sagt, extrema väderhändelser har använts felaktigt i debatten. Vilket t o m det påstått vänstervridna Sveriges radio har berättat om. Ja, Bolling beskyller i sin 100%-artikel FN-chefen Antonio Guterres för att ha larmat om att ”fallen av extremväder har ökat med fem gånger på 50 år” med en länk till just SR:s Kaliberprogram. Där får mycket riktigt FN skulden för dessa larm (utifrån en WMO-rapport), men det är nog inte FN som ska bära det största hundhuvudet i detta fallet. Något Bolling själv borde vara medveten om med tanke på en intervju han gjort … Läs mer:
Bolling: ”Jorden har tveklöst blivit varmare. Därför är det logiskt att vi har fått fler varma dagar och färre kalla nätter. I de flesta regioner uppmäts ökat antal skyfall. Dessutom tycks något som kallas skogsbrandsväder, en kombination av torrt och soligt väder som är gynnsamt för bränder, ha blivit vanligare. Det är, enligt FN:s klimatpanel, allt.
Men politiker och aktivister brukar ju påstå att orkaner, cykloner, stormar, översvämningar, torka, tornador, åskväder och hagelskurar blivit vanligare? Jo, men de har fel.”
Sånt här är så lätt att slänga ur sig. Den som verkligen läser IPCC:s rapport ser att det är mer komplext än så. Ofta är det svårt att bestämma globala trender då det saknas data, ibland förväntas kanske ingen global trend men ökande torkor på vissa håll medan ökande nederbörd på andra osv. IPCC AR6 WG1 Chapter 11:
”Increasing trends in agricultural and ecological droughts have been observed on all continents”
”Concurrent heatwaves and droughts have become more frequent, and this trend will continue with higher global warming (high confidence).”
”The probability of compound flooding (storm surge, extreme rainfall and/or river flow) has increased in some locations (medium confidence), and will continue to increase due to sea level rise and increases in heavy precipitation, including changes in precipitation intensity associated with tropical cyclones (high confidence).”
Ta t ex skogsbränder (wildfires), den globala ytan som brinner varje år sjunker men det beror i huvudsak på att ändrade levnadsmönster, bebyggelse osv i framförallt Afrika. Däremot syns ökande trender i de boreala skogarna. Men du hittar ingen forskare som säger att det enbart skulle bero på klimatförändringarna, det handlar även om hur förvaltar skog och mark mm.
Det är ett oerhört tacksamt ämne att hitta vinklade ”j-a alarmist”-argument i. Har skrivit en massa om det, orkar inte mer.
Bolling: ”En lugnande siffra som faktiskt förs fram, av det enkla skälet att man måste om man ska säga något alls om klimatläget, är temperaturprognosen. Antagandet om uppvärmningen till år 2100 har halverats de senaste åren, från närmare fem grader till 2,5.”
Visst är det fantastiskt att utsikterna ser bättre ut nu. Och alls inget fel att det lyfts fram. Det beror ju också på att en hel del faktiskt har åstadkommits, trots att de som gnäller mest ständigt hävdat att de skulle leda till ekonomisk katastrof.
(Men prognosen gäller inte om Trump och hans jävla administration lyckas få som de vill.)
Det är samtidigt svårt att veta vilka siffror Bolling hänvisar till. Och vad menas med de senaste åren? Låt oss ta en titt. Enligt Climate Action Tracker kommer nuvarande klimatpolitik leda till 2,6°C (2,1-3,3°C) uppvärmning år 2100. År 2018 var uppskattningen 3,3°C (2,5-4,4°C).
Vi måste alltså längre tillbaka för att hitta de där fem graderna Bolling pratar om. Så här såg de olika modellprojektionerna ut i IPCC-rapporterna från 2001 respektive 2007. Notera att dessa scenarier inte relaterar till ”nuvarande politik” som ovan, det anges inte vilket scenario som är mest sannolikt. Men som synes, även värstascenariots centralpunkt låg under 4°C år 2007 och signifikant under 5°C även 2001.
Vet ni, jag tror att Bolling tog i från tårna för att få det att låta som att allt bara varit alarmism från början. Men det är ju förstås en ren gissning. Precis som jag gissar att när omställningen är fixad så kommer Jönsson och hans Timbrovänner att förklara att marknadskrafterna löste det där alldeles på egen hand eftersom vi blivit rikare. Så har det låtit efter alla andra stora miljöfrågor som lösts först efter enormt motstånd men som nu alla hyllar och tar för givna.
”Ännu ljusare är dödssiffrorna. Antalet döda i extremt väder har aldrig varit så lågt som första halvåret 2025. På hundra år har det fallit med 90 procent. Den goda trenden beror framför allt på att vi blir rikare.
Välstånd är bästa skyddet. Det har det alltid varit.”
Någon annan fixar.
Ja, så här kommer det förmodligen låta allt oftare även här hemma i Sverige framöver misstänker jag. Kanske kan tyckas vara en lätt oskyldig artikel och inget att hetsa upp sig för. Men det är svårt att ”stå emot” den här typen av argumenterande där delar är sant men taget ur sitt sammanhang med syfte att spela ner riskerna. Särskilt när det hamras in om och om igen av allt fler ”sanningssägare”. Och med finansiärer som är beredda att hosta upp miljoner (men under cover förstås).
Det blir ju också ganska svårt om enbart ideella aktörer får stå för bemötanden på mer detaljnivå och resten handlar om svepande ad hominem på kultursidorna… Ja, jag överdriver förstås men jag är less och tar på mig offerkoftan 😉 Är heller inte säker på hur sånt hanteras bäst. Varje bemötande i media som har stor spridning innebär ju också en större exponering…
Haha, tänk vilken gratisreklam 100%-projektet fått i och med alla upprörda artiklar som publicerats i ämnet, som retar upp just dem som Jönsson och kompani vill attrahera…
Som det här inlägget alltså 🙂
PS
Anders Bolling är knuten till lobbygruppen Näringslivets medieinstitut och har även givit ut en bok om klimatjournalism via dem. Jag har recenserat den, visst finns det poänger men den är så nerlusad med faktafel och vinklad/ofullständig info att en oinsatt omöjligt kan veta vad som är sant eller inte.
Råkade av en slump hamna på ett inlägg på Timbros nättidskrift Smedjan och tänkte att det kunde vara ännu ett exempel som illustrerar hur cherrypicking används för att ge orättfärdig kritik mot ”miljörörelsen” och som, i mina ögon, är en ytterligare anledning till varför högern tappat miljöfrågorna. Ja, det är ett till inlägg i respons på Timbro miljöinstituts essä Men det är ju höger! som just handlade om detta.
(Jag har redan redogjort för att jag är medveten om att det förekommer obalanserade röster från båda sidor och olika åsikter om vad som behöver göras för att lösa problem är bara sunt i en demokrati: Vi har tio år på oss! – Maths Nilsson, författare Det gör det inte rationellt att dissa en oändlig massa vetenskap…)
Det jag syftar på här är opinionsbildares förmåga att förenkla saker in absurdum. Bjørn Lomborg menar t ex i sin bok Cool It! att man inte behöver överdriva riskerna med att Himalayas glaciärer smälter för människan kan anpassa sig och bygga dammar.
”“…global warming of glaciers means that a large part of the world can use more water for more than fifty years before they have to invest in extra water storage. These fifty‑plus years can give the societies breathing space … so that they will be better able to afford to build water‑storage facilities.”
Ursäkta, men det är så dumt att … tja, hittar inte ord…
Misstänker att de flesta debattörer inklusive mig själv gör misstag, delar ogenomtänkta inlägg i sociala medier, har förutfattade meningar och så vidare. De går nog att hitta poänger i det som framförs hos alla (nåja 😉 ), men någonstans går gränsen för när personer bidrar konstruktivt till att belysa komplexa problem till att de inte längre kan anses vara en tillförlitlig källa, dessa poänger till trots. De försöker inte ens vara objektiva.
Detta inlägg handlar om Michael Shellenberger och hans essä från 2021 i Timbros nättidning Smedjan: Klimatalarmismen har blivit ett större hot än klimatförändringarna. Shellenberger har varit aktiv i en mängd olika frågor och har vittnat inför den amerikanska kongressen om både det ena och det andra, enligt Wikipedia: klimatförändringar, statlig censur och desinformation, UFO:n samt om artificiell intelligens.
Han har skrivit diverse böcker om klimat- och miljödebatten (och är numera allmänt kritisk till miljörörelsen som han själv säger sig ha tillhört – ordnade insamlingar redan som tonåring mm) men är på inga sätt klimatforskare även om det framhålls att han blivit anlitad som expert av IPCC:
”Anlitad expert”. Jo det stämmer (delrapport 3) men listan på granskare sträcker sig över 40 sidor, trots tredubbla spalter. Och där finns även folk från Greenpeace.
Som så många gånger förr, visst framförs relevant kritik och några tänkvärda kommentarer, men innehållet kantrar och blir bara plumpt. Problemet med den här typen av argumentationstexter med väl valda ”sanningar”, är att en oinsatt inte har en chans att sätta det i ett sammanhang.
Shellenberger säger att det inte finns någon ökande trend i torka i världen sedan 1980-talet och länkar till en vetenskaplig artikel som mycket riktigt kommit fram till det. Problemet är att studier inom komplexa områden kan komma fram till motsatta slutsatser utan att fuska. Det gäller inte bara inom klimatet utan beror på hur mycket och tillförlitlig data som finns och vilken metodik som används.
Det är inte ovanligt att man i efterhand kommer fram till att en studie missat ta hänsyn till ditten eller datten. Vetenskap handlar om att titta på saker ur olika synvinklar för att sakta men säkert mynna ut i en kunskap bekräftad av flera olika studier och forskargrupper.
Här är exempelvis en ganska ny artikel om en studie som säger tvärtom, världen har sett en accelerande trend för just torka. Där diskuteras också frågan om motstridiga resultat och de argumenterar för varför deras metodik är bättre:
Jag har förstås ingen aning, men det är därför det är extra viktigt med den typen av sammanfattande rapporter som tas fram via IPCC. De ger en sammanfattande bild av kunskapsläget, för ja, studier måste viktas olika på grund av hur väl utförda de är. Och IPCC säger att torkor visst har blivit värre i vissa delar av världen. Det gäller en rad andra extremväderhändelser men Shellenberger viftar bort att det skulle vara några större problem. Precis som andra gör:
Han viftar lika lättvindigt bort resonemangen om tipping points för att vara ovetenskapliga:
”Det innebär inte att ett katastrofalt tröskelpunktsscenario är omöjligt, utan enbart att det inte finns några vetenskapliga bevis för att ett visst scenario skulle vara mer sannolikt eller katastrofalt än ett annat möjligt katastrofscenario, såsom ett asteroidnedslag, en supervulkan eller ett ovanligt dödligt influensavirus.”
Att minska konsekvenserna klimatförändringar är fullt påverkbart genom att minska utsläppen.
Visst har han rätt i att väderrelaterade katastrofer blir värre på grund av hur städer är utformade (ta hand om skyfall etc) och att skogsvård påverkar brandsituationen och så vidare. Han nämner även att klimatet har en roll men kommer ändå fram till slutsatsen att det bara är alarmism att blanda in klimatförändringarna. Det är bara att installera AC:
”Om det erkändes att dödsfall orsakade av värme berodde på avsaknaden av luftkonditionering, att skogsbränder hade sin orsak i ansamlingen av träd och sly, att skulden för översvämningar låg hos regeringar som misslyckats med att förbereda städer och hem, skulle alarmistiska journalister, forskare och aktivister berövas de spektakulära händelser och nyhetskrokar som de behöver för att skrämma människor, samla in pengar och vinna stöd för sin politik.”
Jag har inte sett en ”brandforskare” påstå att de omfattande bränder vi sett på sistone enbart skulle bero på klimatförändringarna. (De flesta rapporter i media påpekar likaså att det finns flera orsaker.) Men det framgår också med tydlighet att det finns anledning att dra i handbromsen.
Det är standardförfarande: 1) Klimatförändringar är ett problem men … 2) inte hela världen, plocka några saker och ta dem ur sitt sammanhang 3) efter en del rimliga resonemang mynna ut i att det faktiskt inte är några problem utan bara alarmism och ”någon annan” löser nog problemen så vi anpassar oss.
Vi har liksom inte lyckats anpassa oss under de decennier IPCC funnits, när och hur är det tänkt att detta ska göras? Vem ska betala?
Om klimatforskning
Nu är det inte bara klimataktivister som hävdar att åtgärder krävs omedelbart. Redan 1990 när IPCC släppte sin första rapport bifogade 700 forskare ett upprop om att det var bråttom att få ner utsläppen då det i all praktisk mening inte finns någon återvändo eftersom koldioxiden stannar kvar i atmosfären under så lång tid. Och ingenting har ändrats i detta avseende – snarare tvärtom!
Har herr Shellenberger något att säga om det?
Det verkar som att han arbetar upp en ilska allteftersom han skriver och artikeln blir alltmer utflippad. För precis som jag skrivit tidigare om Shellenbergers föredrag på Jordan Petersons konservativt kristna ARC-konferens så hävdar han, efter några ordentliga påhopp på Greta Thunberg, att klimatet har blivit en religion – ett substitut för vår förlorade tro:
”Klimatalarmismen bär på en stark kraft eftersom den har blivit den alternativa religion för påstått sekulära människor. Den ger dem många av de psykologiska förtjänster som den traditionella religionen gjorde. Av klimatalarmismen får de ett syfte: att rädda jorden från klimatförändringar. I dess berättelse är de hjältar. Och den ger dem mening i deras liv – samtidigt som den upprätthåller illusionen att de är förnuftiga och vetenskapliga människor, som inte står under inflytande av vidskepelser och fantasier.”
I ARC-föredraget påpekar han att ”forskare har blivit de nya prästerna” och klimatförnekare de nya häxorna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”
Om man nu vill blanda in religion så är det snarare delar av förvillarsidan som hellre förlitar sig på religion istället för vetenskap:
“The extent to which man is responsible for climate change is not known, only surmised. There is no earthly force capable of stopping climate change. […] The salvation of souls is of more pressing concern than the air temperature. Pray to God and pray for your neighbor, not to the planet.”
Anthony Lupo (knuten till Independent Institute) har signerat uppropet och likaså David Legates, tidigare klimatforskare som nu jobbar för Cornwall Alliance for the Stewardship of Creation (2020 utsåg Trump-administrationen honom till biträdande handelsminister med ansvar för observation och prognoser vid NOAA) .
Cornwall Alliance är en evangelistisk organisation som predikar att Guds Intelligenta design styr jordens skeenden och också deklarerat att Gud styr klimatet, inte människan. An Evangelical Declaration on Global Warming (cornwallalliance.org):
2009: “We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.
Andra kända ”IPCC-kritiska” debattörer som signerat uppropet är Ross McKitrick ochLord Monckton. Även klimatforskaren Roy Spencer är aktiv i denna organisation. Hans kollega John Christy är också djupt religiös och tidigare baptistmissionär och menar att det går emot bibelns ord att beskatta koldioxidutsläpp (gör energi dyrt för fattiga, att utsätta dem för föroreningar som leder till för tidig död är dock okej eller?).
Censur!
”När klimatreligionen avslöjats tillgriper den censur”, menar Shellenberger. I tider där minsta sak följs av en tsunami av nonsens i sociala medier är det ingen trivial sak att få till en balans mellan faktakollar och friheten att uttrycka sin åsikt. Låt oss ta en titt på ett par exempel Shellenberger lyfter.
”Apokalyptiska klimataktivister har tagit kontroll över världens största bolag och fått dem att censurera och smutskasta de som kritiserar alarmismen och förnybar energi. Facebook censurerade dessa kritiker på uppdrag av organisationen Climate Feedback, som vägrar uppge varifrån den fått sin finansiering. Climate Feedback har tidigare censurerat den prisbelönte journalisten John Stossel, så väl som den ansedda danska nationalekonomen Bjørn Lomborg.”
John Stossel är en mediakändis med bakgrund hos bl a ABC News och Fox Business Network. Han beskrivs som politisk aktivist och libertarian och sen 2019 driver han StosselITV som han sänder ut via sociala medier. Under 2021 gjorde han två program som handlade om klimatet som ”utsattes” för faktakoll på Facebook:
Det första, Government Fueled Fires, ansågs av Climate Feedback vara vilseledande eftersom en del uppgifter framfördes utan kontext. Det andra Are We Doomed? fick omdömet: ””Felaktigt resonemang”, ”Felaktigt”, ”Vilselledande”.
Shellenberger medverkade i Government Fueled Fires som handlade om de omfattande bränderna i Kalifornien. Där påstod han att om bara skogen hade skötts på rätt sätt hade bränderna inte behövt uppstå trots uppvärmningen. Climate Feedback replikerade:
”We rated the video as “Missing Context” (not “False” or “Partly False”) because viewers did not receive an accurate explanation of the scientific research on the role of climate change in western US wildfires. A 2016 study[1], for example, found that “human-caused climate change caused over half of the documented increases in fuel aridity since the 1970s and doubled the cumulative forest fire area since 1984”.”
Är det censur?
Det är i alla fall helt i linje med hur han, precis som Lomborg, plockar saker ur sitt sammanhang:
Lomborg är en ansedd nationalekonom skriver Shellenberger. Det finns inget som är så välbelagt som att Lomborg är en av de falskaste debattörer i hela den här geggan. Ansedd är han enbart i konservativa och libertarianska kretsar:
Stossel, som tjänar 10 000 dollar i månaden enbart från spridningen i Facebook, gick i alla fall till domstol och menade att han utsatts för förtal. Omdömena från faktakollarna hade sänkt hans inkomster med 50%. Han förlorade.
Det är samma visa med hur Lomborg ”blivit censurerad”. Och aldrig erkänns några misstag, trots att t o m de som ansvarar för dataserierna berättar för Lomborg/Shellenberger att deras data inte kan användas på det sätt dom gör.
Stossel förresten. 1998 satte oljebolag, lobbyorganisationer och tankesmedjor ihop en detaljerad handlingsplan för hur de skulle få USA att stå utanför Kyotoprotokollet. De ville skapa ett alternativ till IPCC för att övertyga befolkningen om att allt bara var alarmism och att de som argumenterade för Kyoto hade tappat kontakten med verkligheten.
Bland mycket annat skulle de kontakta John Stossel så han kunde förmedla deras budskap.
Det får man förstås tolka hur man vill.
Hur som helst, det är för mig helt obegripligt hur man väljer att lyssna på populister som Lomborg och Shellenberger när det idag finns lättillgänglig information direkt från den samlade forskningen.
Men nej, komplexa frågor har sällan enkla och entydiga svar…
Ingen kan ha missat rapporteringen om enorma skogsbränder som härjar lite här och var i världen. Otäcka konsekvenser av klimatförändringarna säger många. Alarmism säger andra och visar siffror på att arealen som brunnit faktiskt har minskat globalt sett. Debattören Bjørn Lomborg är (som vanligt) en av dem som pumpar ut det sistnämnda allra ivrigast (se bilder nedan). Det är heller ingen som motsäger dessa siffror, men varför är det då så många forskare som ändå uttrycker stor oro för utvecklingen? Exempelvis redovisar en ny studie oroande siffror …
Jag har ju skrivit om det här tidigare, men en snabb rekapitulering kan vara på sin plats: IPCC konstaterade i sin senaste rapport att stora delar av den vegetationstäckta jordytan har fått betydligt längre perioder med så kallat brandväder (”varmt och torrt”). För några områden har dessa perioder dock blivit kortare.
IPCC AR6 kap 2 Box 4: Fire weather season has already lengthened by 18.7% globally between 1979 and 2013, with statistically significant increases across 25.3% but decreases only across 10.7% of Earth’s land surface covered with vegetation. Even sharper changes have been observed during the second half of this period (Jolly et al. 2015).[…] Fire frequencies under 2050 conditions are projected to increase by approximately 27% globally, relative to the 2000 levels.
Ändå har det som sagt saknats data på att detta faktiskt lett till en ökad global trend vad det gäller skog- och markbränder (wildfires). Som synes ovan går den globala trenden åt andra hållet. Men merparten av den brända ytan handlar om mindre bränder och den totala minskningen beror till stor del på en avsevärd minskning av brandfarlig vegetation i afrikanska gräsmarker till följd av förändringar i mänsklig markanvändning. Det är med andra ord inte klimatrelaterat.
Däremot skriver IPCC att det syns en motsatt trend i delar av skogslandskap i den boreala zonen, det vill säga på våra breddgrader:
However, from the point of fire emissions it is important to consider the land cover types which have experienced changes in area burned; in this instance, most of the declines have come from grasslands, savannas and other non-forest land cover types (Andela et al. 2017). Significant increases in forest area burned (with higher fuel consumption per unit area) have been recorded in western and boreal North America (Abatzoglou and Williams 2016; Ansmann et al. 2018) and in boreal Siberia (Ponomarev et al. 2016) in recent times.
Ett par studier från 2022 bekräftade denna trend (nej, jag har inte gjort någon omfattande genomgång av vad som är publicerat i ämnet):
Bousfield, C.G., Lindenmayer, D.B. & Edwards, D.P. Substantial and increasing global losses of timber-producing forest due to wildfires. Nat. Geosci. (2023). https://doi.org/10.1038/s41561-023-01323-y
I dagarna publicerades alltså ytterligare en studie som via satellit mätt den avgivna energin från skogsbränder mellan åren 2003-2023. De identifierade de 0.01% värsta och såg en fördubbling i både intensitet och frekvens av dessa (i medeltal globalt sett) under denna period. Uppgången drevs framförallt av en ökning i tempererade barrskogar, som i västra USA och Medelhavet, men även i norra Europa och Kanada. Australien var också en hotspot.
Studien finns här (bakom lås och bom, men Guardian har en länk där man kommer åt hela artikeln – tror att denna åtkomst är tidsbegränsad dock):
Den här debatten lider av samma problem som i princip alla andra som handlar om extremväder: per definition inträffar de sällan och det finns oftast relativt korta mätserier med helt tillförlitlig data. Det blir med andra ord svårt att urskilja statistiskt säkerställda trender (vilket inte betyder att de inte finns).
Och precis som vanligt tar Lomborg och andra minsta siffra som fakta utan utan att reflektera över vad som ligger bakom. Du har kanske sett olika varianter av nedanstående graf över utvecklingen i USA sedan tidigt 1900-tal?
Den är från en artikel av Lomborg. Han är fullt medveten om att de som sammanställer dessa data uttryckligen säger att man inte kan jämföra äldre data med de nya från 1980-talet och framåt. De har också motiverat varför, men Lomborg skiter i det rent ut sagt. Jag har beskrivit detta i detta inlägg:
Med detta sagt är skog och markbränder ett ganska komplext område. Jag har inte sett någon seriös forskare hävda att alla stora skogsbränder enbart skulle bero på klimatförändringarna. Det handlar även om hur skogen förvaltas och effekter av att man inte låter delar av skogen få brinna då och då och liknande. Konsekvenserna blir förstås också värre av att vi breder ut oss över allt större områden.
Förra året utspelade sig en rätt märklig historia om detta. Klimatforskaren Patrick Brown var huvudförfattare till en artikel som publicerades i den prestigefulla vetenskapliga tidskriften Nature 30 augusti 2023: Climate warming increases extreme daily wildfire growth risk in California. Resultaten visade att klimatförändringarna lett till en ökad brandrisk i Kalifornien.
Men strax efteråt skrev Brown, uppenbarligen utan att meddela sina medförfattare, en opinionstext där han anger att han i studien medvetet utelämnat parametrar som han vet också påverkar brandrisken, enbart för att få den publicerad i Nature. Ungefär: ”nämner man andra orsaker än klimatet så antas den inte för publikation”. I realiteten rekommenderade granskarna att manuset skulle refuseras (utlåtandena är offentliga) just på grund av att man beaktat för få parametrar. Jag har skrivit om efterspelet här:
Nåväl, käbblet lär fortsätta. På Swebb-TV lanseras nu idén (återigen) att det inte finns någon koppling mellan koldioxid och temperaturökningen och att det inte finns några som helst oroande förändringar i extrema väderhändelser…
Anders Bolling, som tillsammans med Svenolof Karlsson (Näringslivets medieinstitut), nyligen gett ut en bok med råd till journalister om hur de ska rapportera om klimatet, gör som Lomborg och hänvisar till den nedåtgående trenden i total yta som brunnit och så vidare:
Länken han ger som stöd för sitt påstående går för övrigt till en artikel från 2016, skriven av Stefan Doerr och en kollega. Här kan ni lyssna på en intervju med honom och han verkar uppenbart bekymrad över utvecklingen och hyser inga som helst tvivel om att det är en konsekvens av klimatförändringarna. Och nog borde han väl kunna anses som en trovärdig källa om Bolling väljer att referera till en av hans gamla artiklar?
Visst finns det saker att kritisera i klimatdebatten, och visst önskar man att rubrikerna ofta känns helt rubbade (men det är ju inget specifikt för klimatdebatten). Bolling och Karlsson beskyller andra för att vara selektiva men visar många prov på förenkling och eget selektivt seende. Angående klimatkänsligheten till exempel, det vill säga hur temperaturen förändras vid en fördubbling av koldioxidhalten i atmosfären. Bolling:
Det finns mängder med studier om detta och det tas fram på många olika sätt. Centralvärdet har sen tidigt 1980-tal (i alla fall) legat på 3°C, men med ganska stort osäkerhetsspann (1,5-4,5°C). Det var samma intervall som angavs i IPCC AR5 från 2013. I AR6 från 2021 hade osäkerheten kunnat minskas med 50% och ett intervall om 2,5-4°C sattes som sannolikt. Centralvärdet är fortfarande detsamma.
Störst förändring var alltså den nedre gränsen. IPCC slog också fast att man i princip helt kunde utesluta en klimatkänslighet lägre än 1,5°C men däremot inte att den var högre än 5°C (jag plockade siffrorna ur minnet). Men visst, man får ha olika åsikter om vad som är den största nyheten här…
”Trots 50 år av förutsägelser som slagit spektakulärt fel, försöker aktivister, journalister och politiker fortfarande sälja bilden av nära förestående undergång.”[1]
Citatet ovan nämndes i början av boken och är från Bjørn Lomborgs artikel på SvD:s ledarsida. Men stämmer det – har förutsägelserna verkligen slagit spektakulärt fel?
Jag skulle vilja säga att vi inte har facit på det, och kommer heller aldrig att få. Spådomarna har ju gällt under förutsättningen att inget gjordes. Och vi som samhälle har faktiskt agerat kraftfullt på många av dessa larm som Lomborg hänvisar till. Bly, kvicksilver, klorerade föreningar som DDT och PCB, avgaser och smog, svaveldioxid, freoner, dioxiner från klorblekt papper och så vidare. Vad hade exempelvis hänt om utsläppen av svavel fortsatt att öka istället för att minska radikalt?
Ton efter ton av en rad olika beständiga kemikalier spreds utan en tanke på konsekvenserna. Vad hade hänt om det bara fortsatt eller till och med ökat? De utgör fortfarande problem på sina ställen trots att de slutade användas för fyrtio år sedan.
Vad hade hänt om produktion och användning av freonliknande ämnen fortsatt att öka i den takt vi såg på åttiotalet?
Faktum är att forskare har försökt svara på just den frågan: Vilken värld undvek vi i och med att Montrealprotokollet kom till stånd?[2]
Hade utsläppen av freoner och liknande ämnen fortsätt som tidigare innebär det också att UV-strålningen vid jordytan skulle öka dramatiskt. Det skulle i sin tur haft skadlig effekt på växter med följd att skördar minskas och att en mindre del av den koldioxid vi släpper ut absorberas från atmosfären. Freonliknande ämnen är dessutom kraftiga växthusgaser i sig. En studie simulerade detta och kom fram till att effekten skulle bli en temperaturökning på 0,5–1,0 °C vid år 2100. [3] Alltså utöver den som erhålls från koldioxid och andra parametrar. En vetenskaplig bedömning är likaså att den ökade UV-strålningen skulle lett till en massiv ökning av antal hudcancer varje år.[4]
Det är kontrafaktiska simuleringar och vi kommer aldrig veta exakt hur världen skulle sett ut idag. Och det gäller inte minst om vi sammanfört effekten från alla stora miljöproblem som vi idag till stor del har åtgärdat. Måhända att en del larm har överdrivits men det gör det inte rationellt att vifta bort allvaret.
Man skulle lika väl kunna vända på Lomborgs påstående: Trots 50 år av larmande om att åtgärder ”är för dyra”, ”BNP kommer sjunka som en sten”, ”miljontals jobb kommer att ryka”, ”det går inte” och så vidare så har det hela tiden visat sig gå ändå. Utan de förutspådda samhällskrascherna. Det är faktiskt något vi har facit på. Många ville inte ens erkänna att det fanns problem. Samma personer hyllar nu hur bra allt blivit på grund av åtgärderna.
Självklart har det inte varit problemfritt, det har krävts både dyra investeringar och förändringar som har drabbat både folk och enskilda företag. Andra har dock vunnit på de affärsmöjligheter förändringarna inneburit. Miljön, och därmed vi människor, har definitivt tjänat på dem.
Jag skulle vilja påstå att Lomborg är ett bra exempel på personer som agerar som bromskloss för utveckling. För även om han argumenterar för mer forskning och utveckling är det svårt att veta vad det är för något han vill uppnå. Det enda nya jag sett honom förespråka, bortsett från ökad frihandel, är att EU skulle satsa på fracking av fossilgas. Om du läst en artikel som är negativt inställd till elbilar är det ganska hög sannolikhet att uppgifterna kommer från Lomborg och hans tankesmedja. Jämförelserna han gör är mellan de värsta tänkbara för elbilarna och de bästa för bensinbilar. Följer man upp de referenser han hänvisar till blir det snabbt uppenbart att han körsbärsplockar siffror från dessa helt medvetet.[5]
Lomborg tar till sig, och sprider, varenda tillgänglig siffra som visar på att en utfasning av fossila bränslen kommer bli dyrt. Det hjälper inte att forskare bakom dessa siffror uttryckligen och upprepade gånger sagt åt honom att siffrorna inte går att använda på det sätt som han gör. Professor David Victor:
”[Lomborg]tog resultaten ur sitt sammanhang och använde dem för ett syfte som vi uttryckligen sa att de inte kunde användas till, och som han blev påmind om när han bad om underliggande data”.[6]
Det finns hur många sådan här exempel som helst och jag har ärligt talat svårt att förstå att han tas på allvar i den här frågan. Svenska Dagbladets ledarsida fortsätter publicera hans alster utan minsta synligt försök till källkontroll. Han säger naturligtvis även tänkvärda saker men problemet är att det inte går att lita på de siffror han bygger sina slutsatser på.
Avsikten med den här boken har inte varit att förmedla ”den enda sanningen”. Jag har velat dela med mig av min egen nyfikenhet rörande frågan om hur klimatdebatten har utvecklats över tid. I Spelet om klimatet skildrade jag hur debatten sett ut från IPCC:s födelse och framåt. Det är uppenbart att mycket av meningsskiljaktigheterna har sin grund i olika ideologiska samhällsåskådningar.
Man behöver inte hålla med om allt organisationer tycker och gör för att anse att de spelar en viktig roll i samhället. Många verkar ha en bild av att miljöorganisationer enbart står för protestaktioner där man blockerar trafiken och slänger färg på konst och liknande. Det är långt ifrån sanningen.
Det finns saker jag inte håller med miljörörelsen om. Men de är heller ingen enhetlig massa utan består av en brokig samling organisationer och människor. Några utgör viktiga instanser vid lagremisser och liknande, de utför studier, medfinansierar miljöåtgärder, skriver rapporter och beslutsunderlag och så vidare. Men kanske framförallt utgör de en motpol till särintressen inom näringslivet och skapar opinion. Det har varit helt avgörande för att åtgärder har kommit till stånd i många stora miljöfrågor. Åtgärder som vi idag tycks hylla unisont.
Vi inom läkemedelsindustrin jobbar efter ett regelverk som kallas GMP. Det medför en hel del byråkrati och gör det svårare att införa snabba förändringar. Men det är också avsikten då det kan innebära stora risker att förändra saker om man inte har full kontroll på konsekvenserna. Och precis som i miljöfrågor kan det ibland innebära mycket frustration, men i grunden är det ett vettigt system även om man förstås kan diskutera omfattningen.
Så även om jag inte håller med om allt miljöorganisationer gör och står för i några frågor (kompromisslösheten vad det gäller GMO och kärnkraft till exempel), tror jag det skulle vara förödande för demokratin och miljön om man drar undan mattan för dem.
C, SD, M och KD ville sommaren 2022 minska miljöorganisationers rätt att föra talan i domstol och ändra så att bara de som är direkt berörda av miljöärenden ska kunna överklaga. Jag tror det är en björntjänst. Är kortsiktig ekonomisk effektivitet allt som räknas?
Sveriges miljölagar har fått hård kritik från vissa håll under senare tid. De skulle vara för byråkratiska och tillämpas för nitiskt av närmast ”aktivistiska myndigheter” och vara ett hot mot svensk konkurrenskraft. Naturskyddsföreningen publicerade i maj 2023 en rapport där de med ny statistik förde i bevis att många av dessa anklagelser inte stämmer med verkligheten.[7] Exempelvis får de flesta företag de tillstånd de ansöker om. Endast 3 procent av bolagens ansökningar får avslag i mark- och miljödomstolarna. Miljömålen tar heller inte längre tid i Sverige än i våra grannländer.
Två professorer i miljörätt backade upp Naturskyddsföreningens slutsatser om att lobbyister och ledarsidor sprider osakliga myter om svensk miljölagstiftning. De var dessutom väldigt kritiska till påståenden om att svenska myndigheter skulle vara aktivistiska i detta avseende.[8] Med det sagt verkar alla vara överens om att det finns utrymme för förbättringar (det vore väl konstigt annars). Likaså att det finns fall som hamnar i långbänk och visar på en tröttsam byråkrati som med råge överskridit rimlighetens gränser.
Miljöfrågor har ju ofta den egenheten att det är lätt att förstå problematiken för, och frustrationen hos, enskilda drabbade markägare och liknande, men det är helt ohållbart om alla bara fortsätter att stirra sig blind på sin lilla plätt.
SD gör ingen hemlighet av att de anser att exempelvis Naturskyddsföreningens miljöpolitiska förslag inte är bra.[9] Det är förstås helt legitimt att tycka, men det blir lätt olustigt när en tjänsteman på SD:s riksdagskansli efter att Naturskyddsföreningen kritiserat Tidöavtalet efterfrågar vilka privatpersoner som skänkt pengar till organisationen.[10] Likaså ifrågasatte SD om Naturskyddsföreningen skulle få statliga bidrag efter att de hade annorlunda uppfattning i vargfrågan.[11] Nog måste en demokrati kunna hantera meningsskiljaktigheter utan sådant här?
Lisa Röstlund visar i sin bok Skogslandet hur nära banden mellan skogsbolagen och Skogsstyrelsen som ska reglera dem är. Myndigheten delade till och med fysiskt kontor med skogsägarföreningar och tjänstemän deltog regelbundet i deras jakter. Göran Enander blev generaldirektör och var kritisk till detta. När han ämnade gå på en konferens ordnad av Naturskyddsföreningen blev han uppringd av ministern Eskil Erlandsson (C) som inte tyckte att det var passande att han gick. Enander ignorerade uppmaningen och han fick sedermera sparken. Officiellt på grund av myndighetens ekonomi hade fått kritik, men Enander själv hävdar att det berodde på påtryckningar från näringslivet.
2016 blev Herman Sundqvist generaldirektör för Skogsstyrelsen och utan formellt beslut eller konsekvensanalys meddelade han via DN Debatt att han, till sina medarbetares förvåning och ilska, beslutat att pausa inventering av nyckelbiotoper.[12] (Miljöcertifierade bolag får inte avverka skog som klassas som nyckelbiotoper.)
Sundqvist har även drivit igenom beslut om att tjänstemän på myndigheten inte får ge skogsägare råd om miljöhänsyn vid avverkningsanmälningar. Det är bara en av många märkligheter i hur styrningen av myndigheten har gått till under hans ledning. Uppenbarligen helt utan invändningar från regeringen. Sundqvist fick också skarp kritik från Justitieombudsmannen för att ha brutit mot regeringsformen - en av Sveriges grundlagar - då han bad skogsindustrins konsult att skicka mejl till honom privat.
Sundqvist hade innan sin tjänst på myndigheten varit Sveaskogs skogschef och bloggat om hur han tyckte miljömål och kontinuitetsskogsbruk (bruk utan kalhuggning) bara handlade om politisk korrekthet. Hans åsikt var: ”låt oss slippa mål om bevarande av gammelskogar.” Likaså hade han ägnat fem år åt att processa emot Skogsstyrelsen för att få avverka värdefull skog.
Den här frågan är precis lika infekterad och svårgenomtränglig som den om fysiken bakom klimatförändringarna. Det jag ville skildra med ovanstående var att dessa otydliga gränsdragningar mellan de som ska reglera och de som regleras är problematisk.
I boken De gränslösa visar Marcus Larsson och Åsa Plesner vilka svängdörrar det finns mellan skolbolag, PR-firmor och politiker inom den svenska skolan och välfärden. De som är satta att reglera sitter i styrelser för skolbolagen, andra politiker med förtroendeuppdrag jobbar samtidigt parallellt i PR-firmor som lobbar för bolagen. Skolor och fastigheter säljs ut till gamla politikerkompisar trots att det är en rejäl förlustaffär för kommunerna.[13]
Även om det inte är något olagligt blir det i förlängningen förödande för demokrati och tilliten till myndigheter om det inte finns tydliga gränser mellan politik och näringsliv.
Jag har bloggat om klimatdebatten i många år men jag har aldrig kommenterat hur folk ska leva sina liv, hur de ska äta eller resa. Jag har främst försökt jämföra diverse uttalanden och texter med vad IPCC och liknande säger. Jag utmålas ändå som en vänstervriden aktivist i nedlåtande ordalag. Det tycker jag säger en del om hur snedvriden samhällsdebatten blivit.
Och angående alla klimatprotester?
Den 29 februari 1980 hölls ett möte på La Guardias flygplats utanför New York. Några experter skulle sammanställa kunskapsläget om klimatvetenskapen. De påpekade visserligen osäkerheterna men varnade för risken att jorden kunde drabbas av en global katastrof redan innan detta århundrade var över om koldioxidutsläppen fortsatte att öka. En förbrukningsminskning av fossila bränslen om cirka 2 procent per år skulle avhjälpa de värsta konsekvenserna menade de – och det fanns ingen tid att spilla i utfasning av fossilt.
Och vilka var dessa aktivister? Det var företrädare för American Petroleum Institute (API).
Företagen dessa experter företrädde skulle bara några år senare slå in på en helt annan väg och göra allt för att sprida budskapet att det inte existerade ett problem.
Orsaken till den klimatalarmism som nu hörs och de protester som genomförs beror mycket på just detta, att så lite har åstadkommits under dessa fyra decennier. Fortfarande investeras mångmiljarder i nya fossila projekt. Visst är omställningen ett enormt projekt att ro iland. Men har vi ens försökt på riktigt?
[2] Newman, P. A., Oman, L. D., Douglass, A. R., Fleming, E. L., Frith, S. M., Hurwitz, M. M., Kawa, S. R., Jackman, C. H., Krotkov, N. A., Nash, E. R., Nielsen, J. E., Pawson, S., Stolarski, R. S., and Velders, G. J. M. (2009). What would have happened to the ozone layer if chlorofluorocarbons (CFCs) had not been regulated? Atmospheric Chemistry and Physics, 9(6), 2113-2128.
[3] Till exempel: Young, P.J., Harper, A.B., Huntingford, C. et al. The Montreal Protocol protects the terrestrial carbon sink. Nature 596, 384–388 (2021). https://doi.org/10.1038/s41586-021-03737-3
[4] van Dijk, A., et al (2013), Skin Cancer Risks Avoided by the Montreal Protocol—Worldwide Modeling Integrating Coupled Climate-Chemistry Models with a Risk Model for UV. Photochem Photobiol, 89: 234-246. https://doi.org/10.1111/j.1751-1097.2012.01223.x
Föregående kapitel hittar du här. En innehållsförteckning med länkar till de olika kapitlen hittar du här.
Flera ledande miljöorganisationer är emot kärnkraft vilket man förstås måste få vara. Dessa organisationer målar samtidigt upp en nattsvart framtid om koldioxidutsläppen fortsätter som nu. Men uppfattningen om att lägga ner befintliga kärnkraftverk ruckades inte en millimeter ens när Europa hamnade i energikris i och med Rysslands invasion av Ukraina och Tyskland utökade brunkolsbrytningen. För många är det förstås en obegriplig prioritering.
Miljöfrågor är oftast enormt komplexa och åtgärdspaket involverar sällan, om någonsin, enbart vetenskap. Man måste naturligtvis få kritisera miljöorganisationer (jag skulle jag vilja påstå att det numera är mer mainstream än det omvända). Det handlar om en ganska brokig samling organisationer och människor med åsikter spridda inom ett ganska stort spann. De har inte ensamrätt på bästa vägen framåt och det är inte alltid de håller sig strikt till vetenskaplig fakta heller. Men när det kommer till brådskan att få ner koldioxidutsläppen har miljöorganisationerna en bedövande majoritet av forskare och vetenskapliga publikationer bakom sig. Men i svallvågorna av klimatdebatten förekommer regelrätta kampanjer för att svartmåla miljöorganisationer på högst svajiga grunder.
Jag slås ibland av hur lätt det kan vara för utländsk makt att skapa motsättningar inom ett annat land. Polariseringen inom exempelvis miljöfrågor är så stark att det räcker med ett obekräftat uttalande för att det ska spridas som en sanning ända upp i Riksdagen tillsammans med krav på att regeringen ska agera. Nedan följer ett exempel (observera att det inte är ett inlägg i energidebatten utan handlar om informationsspridning).
Den 26 februari 2022 – två dagar efter att Ryssland invaderat Ukraina – satt statsvetaren Dominique Reynié i CNEWS studio – en fransk tevekanal med klar politisk vinkel som ligger långt högerut. Den liknas vid Fox News och ägs av en av Frankrikes rikaste och mest inflytelserika företagsgrupper, vars vd har en nära relation till Putin.
Reynié påstod att den statliga ryska gasjätten Gazprom hade finansierat miljörörelser med avsikt att de i sin tur stöttade politiker som vill lägga ned kärnkraften i Europa.
Ett filmklipp från intervjun delades av kärnkraftsförespråkare på Twitter och sedan var snöbollen i rullning (det bråkades friskt om just kärnkraften under denna tid i upptakten av det stundade riksdagsvalet). Spinndoktorerna Susanna Silfverskiöld (dåvarande copywriter hos Moderaterna och numer Timbroanställd) och Johan Ingerö (dåvarande policyansvarig för KD) spred budskapet vidare. Moderaten Carl Oscar Bohlin (nuvarande (2023) minister för civilt försvar) delade också inlägget med orden:
”En aning bekymmersamt för den europeiska miljörörelsen när det nu avslöjas att vissa ”gröna” NGO:er som försett europeiska ministrar med underlag tagit finansiering av Gazprom för att påskynda nedläggningen av kärnkraften.”
Libertarianska debattören (etiketten är satt av honom själv) Henrik Jönsson utvecklade det vidare i en Youtubevideo med rubriken: Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten. Han inledde med att ställa frågan vilken roll klimatrörelsen har i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Han anförde sedan tesen att Greta Thunberg kanske är ett offer för rysk påverkansoperation med avsikt att söndra och polarisera västvärlden.
Sajten Energinyheter.se valde också att sprida ”nyheten”. Politikern Sven-Olof Andersson Hederoth (ordförande i styrelsen för Liberalerna i Simrishamn) är en av ledarskribenterna och har så sent som 2021 ifrågasatt sambandet mellan koldioxiden och klimatförändringarna [2]
Det gick så långt att Sverigedemokraten Björn Söder skickade en skriftlig fråga till dåvarande klimat- och miljöminister Annika Strandhäll. Han undrade om regeringen tänkte ”ta initiativ till att utreda om ryska intressen finansierat eller understött organisationer eller påverkansåtgärder på klimat- och miljöområdet i Sverige, och om inte, varför?”[3] Det enda underlaget han presenterade som stöd var texten i den tweet som virvlade runt på Twitter. Uttalandet från en fransk statsvetare. Inget mer. Svaret blev att nej, det hade regeringen inga planer på.
Stämmer det som sades i teveinslaget?
Ingen blir förvånad av att höra att Ryssland skulle försöka påverka politiken i Europa. Men vilka uppgifter låg bakom detta utspel? Jag letade och frågade, men ingen kunde ge några mer detaljer än länkar till andra icke-bevis (återkommer snart till dem). Det var alltså det Reynié sagt i sin intervju som var bomben som slog ner. Inget mer.
Reynié är professor i statsvetenskap men han har också varit politiskt aktiv och ställt upp i franska lokalval (liberalkonservativ). Han är dessutom aktiv i den liberalt orienterade tankesmedjan Fondapol, och jag antar att det var i egenskap av detta han var i tevestudion då de pratade om deras rapport Frihet i riskzonen: århundradets utmaning.
I intervjun presenteras dock inga konkreta fakta utan bara ett generellt uttalande om att Gazprom har finansierat olika miljöorganisationer som i sin tur ska ha backat ministrar inom EU som jobbat för nedläggning av kärnkraft.
Men hur jag än letar på Fondapolswebbsida, söker på Reyniés namn eller letar i den nämnda rapporten hittar jag inga detaljer om detta. Han kanske har dessa bevis någonstans, men de är då väl gömda. Det mest intressanta här är dock att de som sprider hans påstående inte verkar bry sig särskilt mycket om den detaljen. De har inte mer bevis än så. Ett uttalande verkar vara fullt tillräckligt för att sprida ryktet vidare.
Jag har förståelse för att man kan råka skicka vidare en tweet eller liknade på sociala medier utan djupare eftertanke. Men det är också det som gör denna typ av meddelanden effektiva för att sprida desinformation. Därför har höga politiker och andra i maktposition ett särskilt ansvar att tänka efter vad de delar för information.
Ett ganska vanligt mönster när sådana här snöbollar sätts i rullning är just att brister i ursprungsresonemanget inte spelar särskilt stor roll. Följare och fans fyller så gärna i luckorna och fokus flyttas ofta mycket snabbt till andra argument och talepunkter (detta gäller oavsett vilken sida av åsiktstaketet man står). Så var fallet även nu.
Så vilka fakta var det som lyftes fram av de som ändå försökte hitta mer än Reyniés uttalande att bygga vidare på?
Nord Stream 1
I en tweet från en aktiv kärnkraftsförespråkare påstods: ”Tyska Jordens vänner och WWF tog en utbetalning på 10 miljoner EUR från Gazprom.” Klippet med intervjun av Reynié i CNEWS bifogades.
Det är sant att Gazprom har betalat dessa pengar men det är verkligen att ta saken ur sitt sammanhang. För att förstå utspelet behöver vi backa bandet några år.
En anledning till att USA lyckats sänka sina koldioxidutsläpp är att de ersatt stora mängder kol med fossilgas. Gasen ansågs i början av 2000-talet av många som ett bra första steg mot att helt fasa ut de fossila bränslena. Även många miljöorganisationer förespråkade detta byte – som ett första steg i utfasningen. Tyska Greenpeace startade till och med ett eget företag för att sälja fossilgas.
2007 lämnade konsortiet Nord Stream in en ansökan om att dra en gasledning från Ryssland till Tyskland, delvis genom svensk ekonomisk zon. Ryska Gazprom ägde 51 procent av konsortiet och övriga andelar delades mellan tyska, holländska och franska energibolag.
Ägarna lade stora pengar på lobbyism för att Sverige skulle acceptera ledningens dragning. Närmare hundra miljoner lades på olika projekt på Gotland.[4] Politiker från båda sidor mitten rekryterades i PR-arbetet. I november 2009 godkände alliansregeringen en miljöprövning av gasledningen och gav därmed sitt ja till projektet. S, V och MP protesterade. Peter Eriksson, MP:s språkrör påpekade att det inte enbart handlade om miljön:
”Det här ger Ryssland möjlighet att använda energi som vapen.”[5]
(Lyssnar man på delar av debatten i sociala forum kan man dock få intrycket att det var Miljöpartiet som rent utav kontaktade Gazprom för att dra ledningen.) Det är förstås lätt att sitta i opposition och uttrycka denna kritik. Jag gissar att det kanske skulle låtit på samma sätt från allianspartierna om de suttit opposition (?).
Världsnaturfonden (WWF) skrev på sin webbsida 2011 när gasledningen Nord Stream 1 från Ryssland till Europa skulle tas i bruk:
”Nord Streams offshore-rörledning, som lanseras i morgon för att exportera naturgas från Ryssland till Europa, hyllas av miljögrupper. Projektet kommer att bidra till att öka andelen naturgas i världens bränslebalans som ett övergångsbränsle mot en framtid med låga koldioxidutsläpp och ett substitut för kol och kärnkraft.”
(WWF verkar ha tagit bort detta från sin webbsida efter hela den här historien briserade, länken från min blogg går inte längre till ovanstående positionstagande).
Jag misstänker att sista meningen i citatet avslöjar huvudanledningen till att den här historien fick sådan sprängkraft. Miljöorganisationer har ju länge motarbetat kärnkraft och den debatten rasade som sagt hårt i Sverige vid tiden för Reyniés intervju.
Men WWF var långt ifrån enbart positiva till dragningen av Nord Stream 1. I en remiss 2009 kritiserade de exempelvis bristerna i bolagets miljökonsekvensbeskrivning.[6] När det stod klart att Nord Stream AG inte tänkte uppfylla de krav WWF och Jordens vänner (som heter BUND i Tyskland) hade på miljöhänsynen, särskilt gällande ett känsligt område i Tyskland som ledningen skulle dras igenom, stämde de tyska staten för att de godkänt gasledningen.
Det hela slutade med en uppgörelse.[7] Nord Stream AG förband sig att ta ökad hänsyn till Östersjöns miljö och cirka tio miljoner euro avsattes till kompensationsåtgärder. Dessa åtgärder skulle beslutas av en stiftelse ledd av miljöorganisationerna. Dessutom skulle tre miljoner euro avsättas för eventuella extrainsatser om akuta skador inträffade. Likaså skulle Nord Stream arbeta för att ett område om tusen hektar skulle bli skyddat område.
Den stiftelse som bildades fick namnet Baltic Sea Conservation Foundation (BaltCF) och drivs ihop av WWF Tyskland, BUND och Nord Stream AG. Det är alltså detta som påstås vara en muta från Gazprom för att hålla tyst. I mina ögon är det en helt världsfrånvänd åsikt. BaltCF finanser är dessutom offentliga.
Nord Stream 2
2015 kom en rad bolag överens om att bygga ytterligare en gaspipeline, Nord Stream 2: Gazprom, Royal Dutch Shell, E.ON, OMV, och Engie. (Ändå nämns enbart miljöorganisationerna som bovar i det här dramat.)
Kunskapen om fossilgasens klimatpåverkan hade sedan Nord Stream 1 ökat och det handlade heller inte längre om en tillfällig ersättning för kol. Ännu en ledning skulle ytterligare bygga in gasen i infrastrukturen för lång tid framöver. Jag vet ingen miljöorganisation som var för denna nya ledning. Flera av dem protesterade mot projektet, Greenpeace lämnade exempelvis in en stämning som lades ner av en rysk domstol. Tyska NABU har också stämt projektet. WWF ansåg att det helt stred mot EU:s uppställda klimatmål. Miljöorganisationer har också direkt protesterat mot att fossilgas ska klassas som hållbart i EU:s The Green New Deal.
När gasledningen 2019 bara hade sexton mil kvar att nå Tysklands kust införde USA sanktioner mot Nord Stream 2 som svar på ryssarnas illegala annektering av Krimhalvön. Och det påstås att miljöorganisationerna mot betalning skulle ha hjälpt Gazprom att kringgå dessa. Det fanns nämligen ett kryphål för sanktionerna: Icke-kommersiell statlig verksamhet.
Henrik Jönsson säger i sin Youtubevideo Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten, att Reuters nu bekräftat att ”västerländska klimataktivister spridit propaganda för att befrämja europeiskt beroende av rysk gas.” Han visade även rubriken från Reutersartikeln i fråga.
Bild: Skärmdump från Henrik Jönssons Youtubefilm
Läser man tidningsartikeln blir det dock snabbt uppenbart att Jönssons påstående är en ren och skär lögn.
Det är sant att den utpekade organisationen hade fått stora pengar, både från den tyska staten och bolaget Nord Stream AG. Men det var ingen normal gräsrotrörelse. Det handlade inte om klimataktivister. Organisationen hade startats av den tyska delstaten, och syftet verkar mest ha varit att ta sig runt de amerikanska sanktionerna.[8] Det framgår som sagt klart även i den artikel Jönsson valde att enbart visa rubriken ifrån.[9] Artikeln inleds så här:
”En tysk politiker bildade en statsstödd stiftelse med det ryska energibolaget Gazprom förra året för att hjälpa Moskva att undvika amerikanska sanktioner mot en pipeline för att transportera rysk gas till Europa.”
Det torde vara helt omöjligt att han skulle ha utelämnat detta av en slump.
Tyska miljöorganisationer uttalade sig tydligt redan i januari 2021 när den så kallade klimatorganisationen startades. De ville inte ha med denna organisation att göra.[10] Över ett år innan den här historien tog eld i Sverige alltså.
Jag har inte sett någon av de som var mest upprörda över denna händelse klaga på de enorma lobbyinsatser som gjordes för att få USA att släppa restriktionerna mot gasledningen. Fem företag (OMV AG, Shell International, ENGIE, Wintershall och Uniper SE) betalade enligt Open Secrets mer än 840 000 dollar år 2020 och 600 000 dollar under de tre första kvartalen av 2021 för att påverka amerikanska politiker om sanktionerna.[11]
Men så långt hade alltså inga hållbara bevis presenterats för det Reyniés påstod. Hur lät övrig bevisföring?
Fracking
Jönsson (liksom flera andra) hänvisade till en åtta år gammal artikel i The Guardian (2014), där Natos före detta generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen anklagade ryssarna för att ha underblåst motståndet mot fracking i Europa genom att finansiera miljöorganisationer.[12] (fracking innebär att man utvinner fossilgas genom att pumpa ner vatten under högt tryck i marken för att spränga sönder skiffersten).
Men Fogh Rasmussen ville inte ge några detaljer om operationerna. Vid förfrågan svarade han ”Det är min tolkning”. Natos pressekreterare meddelade att det var Fogh Rasmussens privata åsikter och inget Nato stod bakom.
Ja, och sedan var det inte så mycket mer. Det var allt som behövdes för att skapa uppståndelse.
Jönsson avslutar sin video med att påpeka att inget av det han sagt motsäger att det även finns högerpopulistiska påverkanskampanjer, men ”det förefaller inte särskilt osannolikt att Kreml även skulle finna inflytelserika aktivister i samhällets toppskick mer användbara.” Detta samtidigt som han pekar på bilder av Greta Thunberg och advokaten Anne Ramberg. Två personer som varit måltavlor för mycket propaganda från den politiska högerkanten.
Jag skulle inte bli alls förvånad om Ryssland verkligen haft ett finger med i spelet både här och där, men jag har varit med i den här debatten allt för länge för att blint lita på ett uttalande utan ett spår av konkreta bevis.
När vi ändå är inne på fracking och påstådda ryska påverkansoperationer kan det vara läge att visa ytterligare exempel på hur lätt det kan vara att påverka opinionen. Den 6 april 2022 publicerade SvD:s ledarsida ännu en av alla artiklar från opinionsbildaren Bjørn Lomborg. Den handlade om problematiken med Europas energiförsörjning kontra beroendet av rysk olja och gas.
Lomborg argumenterade i artikeln för utvinning av gas via fracking i Europa, men han menade att detta har motarbetats med hjälp av rysk finansiering. Återigen ska det ha skett via finansiering av miljöorganisationer.
Som stöd för sitt påstående länkade Lomborg till en debattartikel med rubriken: ”Plotten mot fracking. Hur billig energi dödades av gröna lögner och rysk propaganda.”[13]
Den är skriven av den konservativa brittiska politikern (som även är journalist och författare) Matt Ridley. Han är, eller har i alla fall varit, rådgivare åt en av Europas aktivaste ”klimathotsskeptiska” tankesmedjor, brittiska GWPF.[14] Han har dessutom ekonomiska intressen i kolindustrin, så nog finns det all anledning att ta hans uttalande om klimatet med några nypor salt. Men det innebär ju inte automatiskt att han har fel i just den här frågan om Kremls inblandning. Vilka källor byggde han sitt uttalande på?
Återigen dyker Natochefen Rasmussens uttalande upp. Knappast bevis som föranleder Ridleys påståenden ”this one out there in plain sight”.
Men han gav en källa till: Center for European Studies.
Det finns ganska många institutioner med detta namn men Ridley ger ingen mer specifik information än så. Jag är dock övertygad om att det måste vara Wilfried Martens Centre for European Studies, som är en tankesmedja under konservativa EPP, den största politiska grupperingen inom EU-parlamentet (vilket i mina ögon gör dem till en ren politisk påverkansgruppering).
2016 gav de ut en EU-sponsrad rapport om rysk lobbyism i Europa: Björnen i fårakläder; Rysslands regeringsfinansierade organisationer i EU.[15] Om fracking skriver de:
”Enligt en intervjuperson skulle brytning av skiffergas i EU missgynna Ryssland på grund av dess ekonomiska beroende av EU:s gasimport. Den ryska regeringen har därför investerat 82 miljoner euro i icke-statliga organisationer vars uppgift är att övertala EU:s regeringar att stoppa utforskning av skiffergas.58”
Den angivna referensen (58) säger bara att uppgifterna kommer från ett anonymt vittne. Jag kan förstå om folk vill vara anonyma i sådana här sammanhang men när inga fler detaljer ges om vem eller vilka som skulle fått dessa pengar eller vad de skulle ha använts till mer exakt, kan man inte bara lita på uppgifterna rakt av.
Men inte heller här får vi några egentliga bevis för rysk påverkansoperationer mer än obekräftade uttalanden. Om Kreml vill sprida splittrande budskap verkar de inte ha en särskilt tung uppgift i att hitta spridare av dem… Det kan jämföras med en uppsjö av odiskutabla bevis för hur västerländska företag, tankesmedjor och lobbyorganisationer helt medvetet har fört en kampanj mot vedertagen vetenskap med uppenbart syfte att bibehålla fossilverksamheten.
Fracking har fått mycket kritik för sin påverkan på miljön. Lomborg hänvisade i sin SvD-artikel dock till en studie som enligt honom visade att nyttan med fracking vida överstiger kostnaderna.[16] Studien sade att gas, utvunnet via fracking, har gjort att gaspriset i USA sjunkit och därmed konkurrerat ut kolkraftverk. Det har i sin tur lett till en förbättrad luftkvalitet och det är vinsterna med detta som studien tittat på.
Det är alltså en jämförelse mellan kolets kontra gasens påverkan på luftkvaliteten (mer korrekt andel små partiklar PM2.5). Den säger i övrigt ingenting om koldioxidutsläpp eller hur fracking påverkar andra aspekter på miljön. Författarna påpekar detta väldigt tydligt:
”Slutligen påpekar vi än en gång att denna studie inte på något sätt presenterar en fullständig kostnads-nyttoanalys av fracking.”
Lomborg brydde sig uppenbarligen inte det minsta. Ungefär som tidigare beskrivits.
Likaså har företag redan provborrat på många av de ställen Lomborg nämner men de har lagt ner projekten för de bedömde dem som olönsamma.[17]
Jag är som sagt förundrad över hur lite det behövs för att få obekräftade påståenden att bli till fakta.
Under uppståndelsen efter den franske statsvetarens uttalande i CNEWS delade KD:s policyansvarige Johan Ingerö också en debattartikel från Newsweek från 2017.[18] Där påstods att Putin finansierade miljöorganisationer i USA som motsatte sig fracking. Artikeln är skriven av Kevin Mooney, som titulerar sig undersökande reporter på Daily Signal, vilket är en konservativ nyhetssida utgiven av tankesmedjan Heritage Foundation. Mooney har bland annat rapporterat från Heartlands Institutes klimatförvillarkonferenser. På Twitter har han skrivit:
”När jag tänker på klimatförändring, tänker jag på dyra skattefinansierade värdelösa projekt grundade i skräpvetenskap.”
Vad det gällde Kremls inblandning så hade Mooney fått uppgifterna från ett brev som två republikanska senatorer, Lamar Smith och Randy Weber, hade skrivit till USA:s finansminister.[19] (Smith och Weber har varit väldigt aktiva i att ifrågasätta klimatforskarnas excellens om vi ska uttrycka det diplomatiskt.)
Ett av bevisen som de tar upp har ni redan hört. Den före detta generalsekreteraren Fogh Rasmussens uttalande om att ryssarna påverkat fracking i Europa via miljöorganisationer. Uppgifterna var dock lika obekräftade som tidigare.
Nästa bevis var att miljöorganisationer hade fått pengar av en amerikansk stiftelse (Sea Change) som i sin tur skulle ha fått ett par stora donationer från ett filantropiskt bolag med bas i Bermuda. De hade i sin tur kontakt med personer som jobbat med ryska företag. Men inte heller här fanns det några handfasta bevis för transaktioner eller andra egentliga detaljer. Bara dessa potentiella kontaktytor med ryska intressenter.[20]
De anklagade miljöorganisationerna tillbakavisar anklagelserna om att de skulle fått pengar från Ryssland, även om de inte förnekar att de fått pengar från stiftelsen Sea Change. Inga donationer från dem ska heller ha varit öronmärkta för något specifikt ändamål. En inblandad advokatbyrå på Bermuda tillbakavisade anklagelserna i ett uttalande och påpekade samtidigt att de hade avtal med amerikanska myndigheter som tillät dem att begära ut information närhelst de önskade.[21]
Det tredje beviset kom från Hillary Clintons hackade email. Även hon ska ha uttalat sig om att ryssarna sponsrade falska miljöorganisationer för att motarbeta fracking och gasledningar. Men inte heller här framgick några detaljer, inte ens om hon pratade om USA eller Europa.
Och varifrån hade senatorerna fått dessa uppgifter?
Till största delen kom de från en rapport skriven av Environmental Policy Alliance som drivs av Richard Berman. Som av en händelse har denna firma också fått flera miljoner dollar av fossilindustrin för sin kampanj Big Green Radicals, som bland mycket annat innebar attacker mot kändisar som motsatte sig fracking.[22][23] Det var på deras webbsida som rapporten om de påstådda kopplingarna mellan Sea Change och Kreml först dök upp.
Richard Berman är ökänd i dessa sammanhang och har kallats The kingpin of astroturfing, det vill säga mästaren på att skapa fejkade gräsrotrörelser. Öknamnet Dr Evil fick han när han lanserade en kampanj emot Mammor emot rattfylleri. Han har vidare avslöjats ligga bakom minst fem sådana här frontgrupper som attackerat den amerikanska miljöskyddsmyndighetens regler för att minska koldioxiden från kraftverk.[24] Likaså har han via en annan tankesmedja, Employment Policies Institute, finansierat minst sexton rapporter från den konservativa tankesmedjan Beacon Hill. Enligt dessa rapporter skulle de nya reglerna för kraftverken leda till strömavbrott, få elpriserna att skjuta i höjden och förstöra lokala ekonomier. Chefen för Beacon Hill, David Tuerck har jobbat Heritage Foundation och American Enterprise Institute och har talat på Heartland Institutes klimatförvillarkonferenser.[25]
2014 läcktes inspelningar från ett seminarium till New York Times och Bloomberg. Där hörs Berman prata inför representanter från flera stora fossilbolag. Han propagerar för att de måste gå till attack mot miljöorganisationen och spela ner deras trovärdighet. Han lovar också att bolagen inte kommer kunna kopplas till kampanjerna:
”Människor ställer alltid samma fråga till mig: ’Hur vet jag att jag inte kommer att upptäckas som en anhängare av det du gör?’ Vi driver allt det här genom ideella organisationer som är skyddade från att behöva avslöja finansiärer. Det råder total anonymitet. Folk vet inte vem som stöttar oss. Vi har gjort det här i 20 år.”[26]
Det finns med andra ord en tydlig agenda att misskreditera miljörörelsen som inte är särskilt hederlig. Nämnda Bjørn Lomborg bjöd på ett annat tydligt exempel i en av alla sina artiklar på SvD:s ledarsida:[27]
”För tio år sedan utropade miljöaktivister högljutt att Australiens magnifika stora barriärrev var nära att dö ut, till följd av den blekning som klimatförändringarna inneburit.”
Så vilka var dessa högljudda miljöaktivister som utropade att Stora Barriärrevet höll på att dö ut? Man får väl förmoda att Lomborg syftar på det som i den digitala versionen av artikeln länkas till under ordet ”högljutt”? Den går till en vetenskaplig artikel i tidskriften PNAS från 2012 och har rubriken: Den 27-åriga nedgången av koralltäckning på det Stora barriärrevet och dess orsaker.[28]
Aktivister?
I artikeln redovisar forskarna data från undersökningar som sträcker sig över nästan tre decennier och de visar en nedgång i koralltäckningen. Skriver de att revet är nära på att dö ut på grund av korallblekning? Nej, knappast, det här från den inledande sammanfattningen:
”Tropiska cykloner, korallpredation av törnekrona (COTS) och korallblekning stod för 48 %, 42 % och 10 % av de respektive uppskattade förlusterna, vilket uppgick till en dödlighet på 3,38 % per år. Viktigt är att den relativt orörda norra regionen inte visade någon total nedgång.”
Det är en uppenbar lögn från Lomborgs sida. Efter att ha följt hans uttalanden och texter i åratal är det svårt att tro att det skulle vara en tillfällighet att han hänvisar till forskarna som ”högljudda miljöaktivister”. Det är också obegripligt att redaktionen inte brydde sig (oavsett att ledarsidor syfte är att vara opinionsbildande borde det väl ändå ligga i deras intresse att sålla bort sådana här tydliga felaktigheter?).
[16] Johnsen et al, Fracking, Coal, and Air Quality, Journal of the Association of Environmental and Resource Economists 2019 6:5, 1001-1037 https://doi.org/10.1086/704888
SBB, ägt av den före detta socialdemokratiska politikern Ilija Batjlan, köpte 2020 en lagerlokal av ett kommunalt bolag i Trollhättan. Kostnad: 41,5 miljoner. Samma dag såldes lokalen vidare till Odd Molly vars huvudägare var Ilija Batjlan. Och plötsligt, bara 24 timmar efter affären, värderades lagerlokalen till 97 miljoner kronor.[1]
År 2015 införde Obama Clean Power Plan som skulle få ner kraftverkens utsläpp av växthusgaser. Motivering? Nyttan skulle vida överstiga kostnaden för införandet.
Två år senare avskaffade Trumpadministrationen samma lag. Motivering? Kostnaden skulle vida överstiga nyttan.
I inget av ovanstående fall hade något förändrats i den fysiska verkligheten, lite hårdraget handlade det i princip bara om ändrade värderingar.
Om man bortser från de tekniska svårigheterna med att fasa ut fossila bränslen handlar argumenten för att inte åtgärda utsläppen framförallt om ekonomi. Forskning, utveckling och omställning kostar pengar. Politiska åtgärder innebär prioriteringar och naturligtvis är ekonomin en hörnsten i sådana beslut vare sig vi vill det eller inte. Men hur beräknar man kostnaden för något vars effekter hundra år fram i tiden är svårbestämda?
Inom klimatarbetet används här begreppet the social cost of carbon (SCC). Det är en uppskattning av hur mycket skada ett ton koldioxidutsläpp orsakar på lång sikt under ett givet år. Det uttrycks normalt i dollar och beräknas genom ekonomiska klimatmodeller.
Obama-administrationen beräknade SCC till cirka 45 dollar år 2020. Trump-administrationen fick däremot kostnaden till en tiopotens lägre siffra, max sex dollar. Den stora skillnaden beror framförallt på två saker. Obama använde en global skadekostnad, koldioxidens effekt drabbar ju hela världen oavsett vilket land som släpper ut det. Trump använde istället kostnaden för enbart USA. Den största posten handlar dock om vad som kallas diskonteringsränta (discount rate). Begreppet beskriver hur mycket det är värt för oss idag att förhindra skador som förväntas uppstå i framtiden.
Små skillnader i denna storhet kan ge en enorm effekt på slutresultatet. Anta att skadorna från klimatförändringarna motsvarar 1 biljon dollar år 2100. Med en diskonteringsränta på 3 procent skulle det vara värt 86 miljarder dollar för oss idag för att förhindra dessa skador. Detta var Obama-administrationens centrala värde och Trump-administrationens låga värde.
Om man istället använder 7 procent (Trumps övre gräns), skulle värdet av att förhindra framtida kostnader motsvara 4 miljarder dollar. En enorm skillnad alltså. Använder man en hög diskonteringsränta, ges våra handlingar i dag en liten vikt vid kostnad-nytta-analyser.[2]
Debatten om vilket värde som ska användas har gått hög under lång tid. Onekligen blir den aldrig helt objektiv, även etiska aspekter spelar in. Ekonomen William Nordhaus var en pionjär i arbetet med att beräkna klimatförändringarnas ekonomiska påverkan på samhället. Han tilldelades också Ekonomipriset till Nobels minne 2018.
Diskonteringsproblematiken har varit central i kritiken mot Nordhaus ekonomiska klimatmodell Dynamic Integrated Climate-Economy model (DICE) som länge haft stort inflytande på debatten. Resultaten har också haft en central plats i IPCC:s rapporter (delrapporterna 2 och 3). Men det är inte enbart detta som ligger bakom kritiken.
Ibland kan man faktiskt undra om vissa tongivande klimatdebattörer pratar om samma planet. En stor majoritet av ”forskarkåren” anser att vi ska göra allt för att hålla temperaturökningen (åtminstone) under 2 °C till år 2100 på grund av de potentiella riskerna med att inte göra det. Nordhaus kom med hjälp av sin modell istället fram till att 3,5 °C vore ett mer kostnadseffektivt mål att sikta på.[3]
Som berättats tidigare uppgav Bjørn Lomborg i en artikel så sent som 2020 att siktet borde vara inställt på 3,75 °C. Också det är baserat på resultat från bland annat Nordhaus ekonomiska modell DICE.[4] Enligt de modeller Lomborg har använt (tre olika) skulle en temperaturökning på 2 °C bara innebära ett tapp i BNP på cirka 2–4 procent. Inget osäkerhetsintervall anges heller för resultaten från de olika modellerna. Samma modeller visar i hans artikel att en temperaturökning på hela 6 °C bara skulle minska världens BNP mellan ungefär 3–8 procent – en temperatur som de flesta naturvetenskapliga forskare beskriver som en total katastrof.
(Jag kan inte hjälpa det, men bara det faktum att påverkan på BNP redovisas ända upp till 8 °C uppvärmning ger intrycket att Lomborg inte ens funderat på innebörden av siffrorna som spottas ur modellen.)
En person kan alltså, något överdrivet, ha kunnat påstå att 4 °C uppvärmning är nära det optimala målet och hänvisa till IPCC, medan en annan samtidigt säger att 4 °C är ett katastrofalt scenario och också hänvisa till IPCC. Och båda skulle ha rätt. De hänvisar bara till olika avsnitt och olika delrapporter.
Ovanstående visar återigen hur viktigt det är att veta vad som ligger bakom statistik och inte bara jämföra siffror rakt av som någon sorts objektiv sanning.
För att sätta temperaturerna i ett sammanhang: Vår civilisation har utvecklats under de senaste 10 000 åren. Då har både temperatur och havsnivåer legat på relativt stabila nivåer även om det svängt upp och ner en del, inte minst regionalt. Efter nuvarande temperaturökning på drygt en grad sedan förindustriell tid, befinner vi oss i paritet med den temperatur som rådde under den interglaciala perioden Eem för 130 000 år sedan. Havsnivån var då åtminstone 4–6 meter högre än idag.
Enligt IPCC:s senaste rapport anges att koldioxidhalterna under Pliocene (några miljoner år tillbaka) låg mellan 360-420 ppm (vi har nyligen passerat 420 ppm-gränsen) och då rådde temperaturer på 2,5-4 °C över den som uppmättes 1850-1900. Och havsnivåerna nådde 5-25 meter över dagens nivåer. Det tar förstås tid innan polarisarna smälter men ändå.
Lomborg pratar alltså om ett ekonomiskt optimum på nästan 4 °C högre temperatur än den förindustriella. Det är långt utanför vad homo sapiens någonsin varit i närheten av. Bara detta borde väl få vem som helst att fundera på hur användbara dessa BNP-beräkningar är som beslutsunderlag för vad vi borde göra?
Men det är inte alla ekonomer som hyllar de modeller som beskrivits ovan. Joseph Stiglitz, även han ”Nobelprisbelönad” i ekonomi uttalade sig om Nordhaus modell:
”[Den] är så allvarligt felaktig att det inte bör tas på allvar […] Faktum är att det är farligt eftersom vi inte har någon annan planet vi kan åka till om vi förstör det här. Budskapet han har förmedlat är dumdristigt.”[5]
Ekonomiprofessor Steve Keen är en av dem som hårdast kritiserat Nordhaus arbete.[6] Han menar att de ekonomer som nästan helt har dominerat bidragen till IPCC-rapporterna under de senaste decennierna anammar den så kallade neoklassiska ekonomin.
Enligt Keen bygger DICE-modellen på att 90 procent av de aktiviteter som ingår i BNP-beräkningarna inte alls kommer påverkas av klimatförändringarna. Thomas Schelling, även han en ”Nobelpris”-belönad ekonom, flitigt anlitad av Lomborgs tankesmedja medan han levde (gick bort 2016), resonerade på samma sätt. Visserligen är citatet nedan från 1990-talet men uppenbarligen lever det kvar än idag enligt Keen:
”I dag produceras väldigt lite av vår bruttonationalprodukt utomhus som gör det känsligt för klimatförändringar. Jord- och skogsbruket står för mindre än 3 procent av BNP, väldigt lite annat påverkas i någon högre grad.”[7]
Saker som inte inkluderas gäller tillverkningsindustri, gruvdrift, transport, kommunikation, finans, försäkring och fastigheter (kustnära borträknat), detalj- och grossisthandel och statliga tjänster. Vidare bygger modellen på en korrelation mellan länders BNP och deras medeltemperatur. Ett samband som är svagt men som ändå används för att för att beräkna hur en framtida uppvärmning påverkar BNP. Det är dock långt ifrån självklart att denna korrelation säger något om vad som händer med BNP när medeltemperaturen förändras i ett land över tid.
Det är i mina, och många andras, ögon anmärkningsvärda antaganden och kan kanske ge ännu en fingervisning om tillförlitligheten i den här typen av beräkningar. Problemet är att dessa resultat ofta används som mer säkerställd fakta än de naturvetenskapliga empiriska studier som finns och argument för att vi inte behöver minska utsläppen alls.
Ekonomiprofessor Robert Pindyck dömer också ut de ekonomiska klimatmodellernas skadefunktion, här sammanfattningen från en av hans vetenskapligt publicerade artiklar:
”Klimatförändringspolicy: Vad berättar modellerna för oss?
Väldigt lite. En uppsjö av integrerade bedömningsmodeller (IAM) har konstruerats och används för att uppskatta den sociala kostnaden för kol (SCC) och utvärdera olika politiska alternativ. Dessa modeller har avgörande brister som gör dem nästan värdelösa som verktyg för policyanalys: vissa indata (t.ex. diskonteringsräntan) är godtyckliga, men har enorma effekter på SCC-uppskattningarna som modellerna producerar; modellernas beskrivningar av effekterna av klimatförändringarna är helt ad hoc, utan några teoretiska eller empiriska fundament; och modellerna kan inte berätta något om den viktigaste drivkraften för den SCC, möjligheten till ett katastrofalt klimatutfall.”[8]
Som med data från alla modeller av verkligheten (det vill säga all vetenskap) är siffror inte bara att blint acceptera som fakta utan vidare. Man bör veta vad som ligger bakom för att data ska kunna appliceras på ett förnuftigt sätt. Alla modeller har sina fel och brister, det gäller även de fysikaliska klimatmodellerna, men de bygger på en uppsjö av observationer och empiriskt bekräftad fysik och är alltså väsensskilda från vad som beskrivits ovan.
Du kan själv ladda ner DICE-modellen och köra på din egen dator. De stora globala fysikaliska klimatmodeller som ofta refereras till (general circulation models, GCM) består av en enorm mängd kod och simuleringarna körs på superdatorer men kan ändå ta månader att köra.
(Ovanstående kapitel ska inte ses som en fullständig genomgång av klimatekonomin. Självklart måste ekonomin tas i beaktande men frågan är på vilket sätt dessa siffror används i riskutvärderingar. Det går inte att backa tillbaka från gjorda utsläpp. Det finns ingen ångerperiod. Och som synes, det är inte mina åsikter jag redovisat utan de från professorer i ekonomi och de för fram saklig kritik.)
[3] Hänsel, M.C., Drupp, M.A., Johansson, D.J.A. et al. Climate economics support for the UN climate targets. Nat. Clim. Chang. 10, 781–789 (2020). https://doi.org/10.1038/s41558-020-0833-x
[4] Lomborg, B. Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, 2020, Volume 156, ,119981, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981
[8] Pindyck, Robert S. 2013. ”Climate Change Policy: What Do the Models Tell Us?” Journal of Economic Literature, 51 (3): 860-72. DOI: 10.1257/jel.51.3.860
Den danske statsvetaren Bjørn Lomborg är som redan nämnts en mycket välkänd och aktiv klimatdebattör som enligt egen utsago inspirerats av ekonomiprofessorn Julian Simon som presentades i kapitel 6:3. Och han har fört Simons tradition vidare med den äran.
Lomborg berättar att han blev eld och lågor efter att ha lyssnat på Simons budskap under ett besök i USA. Hemma i Danmark ville han själv undersöka Simons hypoteser och gav några studenter i uppdrag att leta fram statistik över ”världens tillstånd”. Siffrorna visade samma sak som det Simons hade presenterat: det mesta gick åt rätt håll och miljöhoten var överdrivna.
Slutsatserna publicerade han 1998 i boken Verdens sande tilstand. Den möttes av en våg av kritik från många akademiker, särskilt från biologer och andra naturvetare. Boken översattes till engelska och gavs 2001 ut med titeln The Skeptical Environmentalist. Kapitlet om klimatet hade nu utökats, men få av de påpekade felaktigheterna i den danska upplagan hade ändrats.
Boken salufördes som en vetenskaplig rapport och väckte enorm uppmärksamhet. Den fick hyllningar, men nästan uteslutande i ickevetenskaplig media – särskilt i tidningar som Wall Street Journal och The Economist. Men den fick också svidande kritik. Mycket av denna kom från det vetenskapliga samfundet och publicerades i vetenskapliga tidskrifter som Science, Nature, Bioscience och The Economic Journal.[1] Det gjordes även faktagranskningar på annat håll, amerikanska Union of Concerned Scientists lät exempelvis några världsledande experter inom sina områden gå igenom boken.[2] Den mest omtalade kritiken publicerades dock i en elvasidig artikel i den populärvetenskapliga tidskriften Scientific American.[3]
Kritiken var samstämmig i det att boken inte höll måttet vetenskapligt. Det handlade inte bara om direkta felaktigheter utan också om att Lomborg varit extremt selektiv i den vetenskap han refererade till för att bevisa sina ståndpunkter. Han skulle också ha dragit slutsatser som inte lät sig göras baserat på den data han tog upp.
Lomborg blev sedermera anmäld för oredlighet i forskning (=”fusk”). En dansk kommitté bestående av forskare som representerade samhällsvetare, naturvetare och medicinare utredde ärendet. De kom fram till en fällande dom.[4] De ansåg att Lomborg hade fabricerat data, låtit bli att redovisa resultat som talade emot hans slutsatser samt avsiktligt misstolkat och förvanskats andras resultat. Men de ansåg inte att det var medvetet gjort då han inte bedömdes ha vetenskaplig expertis i alla de frågor han skrivit om.
Men Lomborg överklagade till högre instans under utbildningsdepartementet. Där konstaterades att utredningen hade så pass stora brister i sitt utförande/formalia att domen upphävdes.[5] Departementet ansåg också att utredningen inte klart visat att boken skulle ses som en vetenskaplig publikation – vilket Lomborg själv ansåg – och att det därmed var oklart om boken alls kunde bedömas för oredlighet.
Ärendet gick tillbaka den utredande kommittén men fallet togs inte upp igen. Kommittén ansåg att felen inte hade gjorts medvetet och att det därför inte fanns någon större mening att behandla ärendet igen:
”En sådan förnyad granskning förväntas inte leda till något annat resultat än det som anges i DCSD:s beslut av den 6 januari 2003.”[6]
Man kan ha åsikter om processen var berättigad eller inte. Men frikännandet innebar inte, även om det ofta påstås, att Lomborg hade haft rätt i sak. Felaktigheterna och de vinklade slutsatserna hade inte bedömts.
Hur man än ser på saken ledde uppståndelsen till något av ett genombrott på den internationella scenen för Lomborg. År 2004 fanns han på Times lista över de hundra mest inflytelserika människorna i världen. Sedan 2006 driver han tankesmedjan Copenhagen Consensus Center. Han är väldigt produktiv och skicklig kommunikatör. Och som sådan en opinionsbildare av rang, på hans Facebooksida hamras grafer och kärnfulla meddelanden ut i en strid ström. Och det upprepas om och om igen. Han författar likaså mängder med debattartiklar som regelbundet publiceras i många av de största tidningar världen över. Och då främst i de mer högerorienterade borde kanske tilläggas. Svenska Dagbladets ledarsidor är en av dem.
Få saker torde vara så välbelagda i klimatdebatten som Lomborgs upprepade körsbärsplockande av data för att stödja sina teser där allt som talar emot utelämnas.[7] Trots detta kan jag inte påminna mig om att jag någonsin sett honom backa från något uttalande eller erkänt ett misstag. Tvärtom tycks han vara helt oresonlig i sin uppfattning om att finns det en rapporterad uppgift eller statistik kan, och ska, det användas som det är utan djupare diskussion om vad som ligger bakom siffrorna. Det finns många exempel på hur forskare upprepade gånger påpekat för Lomborg att han inte kan använda deras data på det sätt han gör.[8] Men Lomborg bryr sig uppenbarligen inte.
Klimatforskaren Brian O’Neill recenserade Lomborgs bok Cool It! och sammanfattar mycket av den kritik som har lyfts fram genom åren på ett bra sätt. O’Neill konstaterar först att det finns intressanta avsnitt i boken och att Lomborg väcker en del intressanta frågeställningar, men fortsätter:
”Han har skrivit en bok som syftar till att stödja en viss synvinkel, och om du inte är expert kommer du aldrig att veta vilka fakta som är korrekta och tillbörligt använda och vilka som inte är det. Du kanske inte märker när stora (och avgörande) delar av historien hoppas över helt.”[9]
En rimlig slutsats borde vara att inte köpa det som Lomborg påstår rakt av utan att kolla upp källorna. Tyvärr görs inte detta ens av våra största nyhetstidningar och kända debattörer. Nedan följer ett par typiska exempel hur Lomborg hanterar statistik om extremväder.
12:1:1 Lomborg om klimatrelaterade dödsfall
Den svenske libertarianska debattören Henrik Jönson ägnar flera av sina Yotubefilmer åt vad som mest kan liknas vid ett korståg mot miljö- och klimatrörelsen. I en video från 2019 vill han leda i bevis varför miljörörelsen blivit en religion. Han saluför det vanliga budskapet om att allt har blivit så mycket bättre och att alarmismen är överdriven. Ett av exemplen han tar upp är att extremväder skulle ha krävt 500 000 människors död varje år under på 1920-talet.
Sannolikt har han hämtat uppgifterna från Lomborg som länge påstått detta. Senast i ett föredrag 2023 på tidigare nämnda konferensen som The Alliance for Responsible Citizenship (ARC) ordnade. Han har till och med ordagrant skrivit detta i en av sina vetenskapligt publicerade artiklar. Det vill säga att väderrelaterade dödsfall sjunkit med 96 procent från en halv miljon varje år till knappt 20 000 under 2010-talet. [10] Han inkluderade dessutom en graf över utvecklingen:
Forskare verkar tämligen överens om att dödsfallen minskat i modern tid men stämmer verkligen det Lomborg påstår här?
Uppgifterna är tagna från databasen EM-DAT. Den har dock data från och med år 1900 men Lomborg har valt att bara redovisa de från och med 1920-talet. Är det en slump? En graf som visar hela mätserien hittas på Lomborgs Facebooksida:
Under 1910-talet såg det uppenbarligen helt annorlunda ut. Lomborg är bevisligen fullt medveten om detta men valde ändå att plocka bort data som skulle kunna grumla hans så glasklara slutsats. Det känns en aning suspekt. Men det blir värre.
Lomborg har valt att slå ihop alla dödsfall under respektive årtionde och räknat ut ett medelvärde för dessa. Var och ett av de ingående åren i respektive årtionde tillskrivs detta dödstal. Det borde rendera i ett stapeldiagram med en stapel för varje decennium, men Lomborg har som synes valt att skildra det i ett linjediagram med en stadigt sjunkande trend. Precis i överensstämmelse med den bild han vill måla upp. Som om det skildrade dödstalen år för år. Men varför döljer han decenniet 1900-1910?
Ni får bedöma själva, men om man jämför detta årtionde med nutid istället för 1920-talet syns ingen större skillnad:
Dödsfall orsakade av extremväder. Medelvärde per årtionde. Data från EM-DAT, hämtade från World in data.
Ett stapeldiagram för varje enskilt år ger en helt annan bild av vad som döljer sig bakom siffrorna jämfört med det avklippta linjediagram Lomborg valt att ta med i sin artikel:
Det är tydligt att dödsfallen inte alls är jämnt fördelade utan beror på specifika katastrofala händelser under enstaka år. Bakom de två största staplarna ligger exempelvis två händelser i Kina, en torkperiod och en översvämningskatastrof, vars dödstal dessutom förvärrades rejält av politiska skäl och krig.
Eftersom Lomborg har en märkbar effekt på opinionen blev det en hel del rabalder om detta. Så pass att de som ansvarar för EM-DAT-databasen kände sig tvungna att kommentera saken.[11]
”Sammanfattningsvis är det omöjligt att dra slutsatser om de bakomliggande orsakerna till den sekellånga trenden i katastrofdödlighet enbart baserat på EM-DAT-siffror.”
De visade också att enstaka händelser har stor inverkan. Plockar man exempelvis bort de femtio värsta under senaste århundradet erhålls en helt omvänd trend:
Bild från CRED. 2022 Disasters in numbers. Brussels: CRED; 2023.
Jag har inte hittat någon som protesterar mot att färre människor dör idag på grund av väderrelaterade orsaker än i början av 1900-talet. Men Lomborgs påståenden håller helt enkelt inte. Det är inte heller ett bra argument för att tona ner riskerna med extrema väderhändelser. Död är inte den enda konsekvensen. Uppgifter från samma databas visar antal människor som påverkats av naturkatastrofer:
Men det är förstås dumt att använda dessa data rakt av för att beskriva en ”klimattrend” med tanke på att tillförlitligheten i rapporterade data förmodligen skiljer sig dramatiskt åt från olika tidsepoker. Vi är fler och vi bor på olämpliga platser.
12:1:2 Lomborg om mark- och skogsbränder
Mark- och skogsbränder är en annan sak det stormar kring inom klimatdebatten. Det är också en av Lomborgs återkommande punkter som han tar upp som bevis på att larmen överdrivs och att det var mycket värre förr. Han, och andra, påstår att studier från Nasa visat att bränder drabbar långt mindre områden nu än för bara några decennier sedan. Det kanske förvånar många med tanke på alla de enorma mark- och skogsbränder som det rapporterats om under senare år. Men det stämmer.[12] Även IPCC konstaterade detta i sin senaste rapport.
Så vad är haken?
Frågan är komplex och ett globalt medelvärde kan ge missvisande bild av vad som pågår.
Nedgången kan nämligen till största delen tillskrivas en minskning av bränder i gräsområden i framförallt Afrika. Stora arealer har omvandlats till jordbruks- och betesmark, bebyggelse och vägar breder ut sig och så vidare. Brändernas omfattning har här ganska lite med klimatförändringarna att göra. Men som IPCC skriver i AR6 kapitel 2:
”Den boreala zonen [=våra breddgrader] upplever också större och mer frekventa bränder, och detta kan öka under ett varmare klimat […]
Ruta 4: ”Brandvädersäsongen har redan förlängts med 18,7 % globalt mellan 1979 och 2013, med statistiskt signifikanta ökningar över 25,3 % medan en minskning endast över 10,7 % av jordens landyta täckt av vegetation. Ännu tydligare förändringar har observerats under den andra hälften av denna period (Jolly et al. 2015).[…] Brandfrekvenserna under 2050 års förhållanden förväntas öka med cirka 27 % globalt, i förhållande till 2000 års nivåer”
Jag har inte hört en enda forskare i ämnet hävda att klimatförändringarna är den enda boven i dramat bakom dessa bränder. Men inte heller påstå att det inte skulle finnas en tydlig ”klimatsignal”.[13] En par studier från 2022 respektive 2023 undersökte hur stor areal skog som brändes och kom fram till att denna har ökat, särskilt i den boreala zonen, under de senaste två årtiondena:[14],[15]
Men det är förstås korta mätserier att dra allt för långtgående slutsatser på gällande koppling till klimatförändringar.
I det här sammanhanget brukar alltid skogsbränder i USA bubbla upp till ytan. Från officiellt håll (National Interagency Fire Center (NIFC)) brukar data över bränd yta per år visas som i den grafen nedan. En tydligt ökande trend syns.
Men data startar med år 1983. Det finns ju rapporterad data ända tillbaka till 1926 påpekar personer som Lomborg. Döljs detta avsiktligt för att kunna bibehålla alarmismen? Det är ett vanligt påstående.
Även Lomborg argumenterar åt det hållet. Bilden nedan är tagen från hans ”vetenskapliga artikel” från 2020.[17] Den visar areal som bränts varje år i USA från 1926 till nu (små staplar) samt uppskattade data per decennium tillbaka till 1900 (breda staplar).
Han skriver:
”Därför, om något, även om klimatförändringar kan öka brandrisken, gör den det från en mycket blygsam nivå, jämfört med historiska data.”
Lomborg inkluderade dock en liten fotnot som påpekar att vissa anser att dessa data inte ska användas eftersom de inte är tillförlitliga. Han hänvisade bland annat till en faktakoll på Carbon Brief som inkluderade en intervju av representant från de ansvariga på NIFC. Data innan 1983 kan inte jämföras med tidigare data menade han. Detta stod också på NIFC:s hemsida när Lomborg hämtade dessa data för sin artikel. Numera har NIFC helt tagit bort data före 1983 från sin hemsida. Föga förvånande ledde detta till konspirationsanklagelser om att vilja dölja information.
Lomborg brydde sig uppenbarligen inte om dessa varningar. I sin fotnot argumenterar han emot NIFC-representanten och insisterar på att det bara är en åsikt som inte stöds av data. Enligt Lomborg har data rapporterats – vilket är sant – och kan och bör därför användas som de är.
Men det handlar inte bara om åsikter, de har även dokumenterat osäkerheterna i exempelvis en artikel från 2015,[18] det vill säga långt innan Lomborg publicerade sin artikel.
Många olika institutioner har varit involverade i rapporteringen genom åren och det har inte funnits några standardrutiner. Dubbelrapportering av områden förekommer (exempel ges i artikeln). Politiken om skogsskötsel och brandbekämpning har förändrats dramatiskt under den här tiden. De områden som ingick i rapporteringen har också förändrats väldeliga över tid. Likaså vad som rapporteras. Tidigare rapporterades även avsiktliga bränder men så är det inte längre.
”Miljontals hektar avsiktlig eldning i sydöstra USA ingår som en del av de årliga uppskattningarna av aktiviteten vid skogsbränder på oskyddade marker under flera tidiga decennier av USFS årliga sammanfattande rapporter. Det är olämpligt att jämföra till exempel de tidiga uppskattningarna av den totala brända arean, som tar hänsyn till ”föreskriven brand”, med statistiken i senare USFS-rapporter, som utelämnar den.”
Och så vidare.
Lomborg fortsätter dock och hävdar att andra respekterade vetenskapsmän har använt siffrorna som de är före honom. Det är sant, men ändrar inte på att man jämför äpplen och päron. Likaså, när jag kollade en av de referenser han uppgav för att styrka sitt påstående visade det sig att de inte alls använt data som de var inrapporterade.[19]
De påpekade att tidiga data bör betraktas som uppskattning och försökte justera för de kända bristerna och publicerade följande graf (tagen från Politifact, som använt data från artikeln):
Det ger en helt annan bild än den Lomborg vill visa. Men han kommer sannolikt aldrig att backa. Det följer tidigare mönster: finns det tillgängliga siffror som passar den bild han vill måla upp, kommer han att använda dessa även om expertis säger att det inte kan användas på det sätt han gör. För att ytterligare bevisa detta kan tilläggas att i bildtexten till hans graf över bränd areal i USA står att det förmodligen var än värre förr i tiden än vad hans digram visar:
”(Reynolds och Pierson 1941, tabell 4) indikerar att elden förtärde ännu mer av USA:s skogar under 1800-talet.”
Artikeln han hänvisar till beskriver sågtimmersresurser i USA mellan 1630-1930. I tabell 4 anges enheten i ”billion board feet””. Det är en volym medan övrig data som diskuterats ovan är yta. De går inte att jämföra.
På tal om skogsbränder, det utspelar sig ibland en del märkliga episoder i denna debatt. Klimatforskaren Patrick Brown var huvudförfattare till en artikel som publicerades i den prestigefulla vetenskapliga tidskriften Nature 2023[20]: Slutsatsen var att klimatförändringarna lett till en tydligt ökad brandrisk i Kalifornien.
Men strax efteråt skrev Brown, uppenbarligen utan att meddela sina medförfattare, en opinionstext där han angav att han i studien medvetet utelämnat parametrar som han visste också påverkar brandrisken, enbart för att få den publicerad i Nature.[21] Detta för att tillmötesgå tidskriftens, enligt Brown, förutbestämda narrativ. Det vill säga, lyfter man fram andra orsaker än klimatförändringarna så refuseras man.
”… vi brydde oss inte om att studera inflytandet av dessa andra uppenbart relevanta faktorer. Om jag var medveten om att inkludera dem skulle ge en mer realistisk och användbar analys? Ja, det var jag. Men jag visste också att det skulle avvika från den rena berättelsen fokuserad på klimatförändringarnas negativa effekter, och därmed minska oddsen för att passera Natures redaktörer och granskares ögon.”
Lite av en mea culpa alltså. Och det mottogs precis som man kunde förvänta sig när en etablerad klimatforskare bevisar att forskningen är riggad – det var mumma för en redan extremt polariserad debatt.
Jag tror inte du kan hitta en akademiker som anser att publikationsförfarandet fungerar utan anmärkning. Många har nog en hel del saklig och relevant kritik att framföra vad det gäller granskningsprocessen (peer-review) och en publikationsindustri med vinstmarginaler få andra branscher kan uppvisa. Det är dock inte detsamma som att allt är riggat och att man inte kan lita på något.
Det märkliga i det här fallet är att kontrollerbar fakta talar emot Browns påstående. Granskarnas kommentarer är nämligen offentliga tillsammans med Browns och författarnas svar (finns där artikeln publicerats under rubriken peer review). Den initiala responsen från granskarna var nämligen att artikeln inte höll för publikation. Detta eftersom den bland annat inte behandlat andra relevanta parametrar. Med andra ord tvärtemot det Brown försökte leda i bevis.
Brown och hans kollegor fick argumentera för att övertyga granskarna och att studien borde publiceras trots de begränsningar deras studie hade. (Det är inget ovanligt att man begränsar en studies omfattning beroende på vad det är man vill studera. Det omöjligt att inkludera allt i en studie rörande komplexa frågor, vilket är en av anledningarna till att man inte ska lägga för stor vikt vid enskilda studier).
Andra forskare gav hänvisningar till en lång rad andra studier som inte alls enögt köpte Browns påstådda narrativ. Skeptical science listade exempelvis 37 aktuella studier som direkt motsade Browns anklagelser[22] Det är väl känt och vedertaget att saker som skogsskötsel och andra mänskliga förehavanden förvärrar konsekvenserna av skogsbränder, inte enbart klimatförändringarna.
Att media gärna fokuserar på iögonfallande jättebränder och liknande är likaså inget nytt. Inte heller att det är sådant vi alla lägger märke till. Men det har inte med den vetenskapliga integriteten att göra.
(Patrick Brown jobbar inte längre inom akademin utan på Breakthrough Institute).
[1] a) Cole, M.A. (2003), Environmental Optimists, Environmental Pessimists and the Real State of the World – An article examining The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World by Bjorn Lomborg. The Economic Journal, 113: F362-F380. doi:10.1111/1468-0297.t01-1-00141 ; b) Bodnar et al, Lessons learned from“The Skeptical Environmentalist”: an environmental health perspective, International Journal of Hygiene and Environmental Health, Volume 207, Issue 1, 2004, Pages 57-67 ; c) Jeroen C.J.M. van den Bergh (2010) An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences, 7:1, 23-52, DOI: 10.1080/19438150903533730 d) – Pimm, S., Harvey, J. No need to worry about the future. Nature 414, 149–150 (2001). https://doi.org/10.1038/35102629
[7] Några exempel ur utöver kritiken av Skeptical Envirnmetalist i föregående ref: a) Ackerman, F. Hot, it’s not: Reflections on Cool It, by Bjorn Lomborg. Climatic Change 89, 435–446 (2008). https://doi.org/10.1007/s10584-008-9403-3 b) Jason M. Vogel, Karen M. Carney, and Joel B. Smith A review of Bjorn Lomborg’s book: Cool It, Mitigation and Adaptation Strategies for Global Change 2008, DOI 10.1007/s11027-008-9151-8 c) Are electric cars really green? An investigation of Bjorn Lomborg’s claims.Youtube potholer54 14 nov 2018 https://www.youtube.com/watch?v=hwMPFDqyfrA
[10] Lomborg, B, Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, Volume 156, 2020, 119981, ISSN 0040-1625, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981
[15] Bousfield, C.G., Lindenmayer, D.B. & Edwards, D.P. Substantial and increasing global losses of timber-producing forest due to wildfires. Nat. Geosci. (2023). https://doi.org/10.1038/s41561-023-01323-y
[17] Lomborg, B, Welfare in the 21st century: Increasing development, reducing inequality, the impact of climate change, and the cost of climate policies, Technological Forecasting and Social Change, Volume 156, 2020, 119981, ISSN 0040-1625, https://doi.org/10.1016/j.techfore.2020.119981
[18] Karen C. Short, Sources and implications of bias and uncertainty in a century of US wildfire activity data, International Journal of Wildland Fire 2015 http://dx.doi.org/10.1071/WF14190
[19] Littell, J.S., McKenzie, D., Peterson, D.L. and Westerling, A.L. (2009), Climate and wildfire area burned in western U.S. ecoprovinces, 1916–2003. Ecological Applications, 19: 1003-1021. https://doi.org/10.1890/07-1183.1
[20] Brown, P.T., Hanley, H., Mahesh, A. et al. Climate warming increases extreme daily wildfire growth risk in California. Nature 621, 760–766 (2023). https://doi.org/10.1038/s41586-023-06444-3
Man behöver ingen doktorshatt för att konstatera att desinformation om klimatvetenskapen framförallt sprids och hålls vid liv av delar av den politiska högern, ju längre ut desto värre tycks det bli. Jag har nämnt en lång rad libertarianska och konservativa tankesmedjor som varit motorn i denna rörelse under många år. Det är också tydligt att de högernationalistiska strömningar som vuxit sig starkare under senare tid har fått misstron till vetenskap i frågor som vaccin och klimat att accelerera.
Delar av den kristna högern i USA har länge tagit en aktiv ”skeptisk” roll i klimatdebatten och har exempelvis initierat uppropet Evangelical Declaration on Global Warming som bland annat påstod:
”Det finns inga övertygande vetenskapliga bevis för att människans bidrag av växthusgaser orsakar en farlig global uppvärmning.”[1]
Bakom uppropet ligger den konservativt kristna organisationen Cornwall Alliance där bland annat de kända ”klimathotsskeptiska” forskarna Roy Spencer och David Legates är senior fellows. De anser att miljöproblem bäst löses via en fri marknad och inte genom statliga regleringar och liknande. Uppropet konstaterar också:
”Jorden och dess ekosystem – skapade av Guds intelligenta design och oändliga kraft och upprätthållna av Hans trogna försyn – är robusta, motståndskraftiga, självreglerande och självkorrigerande, beundransvärt lämpade för att människor ska blomstra och visa upp Hans härlighet. Jordens klimatsystem är inget undantag.”[2]
Katharine Hayhoe är en av de mer aktiva professorerna i att kommunicera klimatvetenskap till allmänheten (och betraktad som alarmist av ”skeptikerna”). Hon är dessutom evangelistisk kristen, vilket visar att religion inte alls behöver betyda att man ignorerar empiriska vetenskapliga bevis.
Mike Johnson, i skrivandes stund nyvald republikansk talman i USA (2023), är djupt religiös och har uttalat att han inte tror att det är människan som påverkar klimatförändringarna.[3] Han var en av deltagarna på en utsåld konferens i London i början på november 2023. Den arrangerades av The Alliance for Responsible Citizenship (ARC), en ny organisation som vill sprida ett hoppfullt budskap baserat på kristna konservativa värderingar.
Den kontroversielle kanadensiske psykologen Jordan Peterson är en av de drivande bakom projektet. Han ”slog igenom” med sina självhjälpsböcker om hur man ordnar upp sin tillvaro (12 livsregler: ett motgift mot kaos) och har i vissa kretsar kommit att bli något av konservatismens affischnamn. Han är ihärdig agitator mot politisk korrekthet och ”wokeism” – en politisk term som uppstått i USA som berör frågor som jämlikhet mellan olika etniciteter och mellan kön, feminism, social rättvisa och liknande. (Woke tycks nu användas av som skällsord för att kritisera vad som helst man inte gillar.)
Under senare år har Peterson dessutom gett sig in i klimatdebatten och återlanserar en rad kända och sedan länge motbevisade myter. Han har fått enorm kritik från klimatforskare för sina uttalanden. Kritiken har han bland annat bemött genom att hänvisa till en bok skriven av en bekant person: fysikern Fred Singer (se kapitel 6:1). Peterson har miljontals följare och det påverkar naturligtvis opinionen.
(Gavin Schmidt är klimatforskare vid Nasa)
Runt tusen personer deltog på ARC:s -konferens och enligt arrangören var över 100 parlamentariker från hela Europa, Storbritannien och Australien, samt en delegation av kongressledare från USA inbjudna.
Två av föredragshållarna är välkända inom klimatdebatten, Bjørn Lomborg och Michael Schellenberger. Den sistnämnde har förflutet inom PR-branschen och är numera en flitig miljödebattör med förkärlek till kärnkraft. Han påstår sig vara en numera omvänd miljöaktivist (en del har uttryckt sitt tvivel om den saken).
Hans bok Apocalypse Never ska vad jag förstår vara någon sorts ursäkt för att han har bidragit till att sprida den skrämselpropaganda han anser att miljörörelsen är skyldig till. Jag har själv inte läst den men den har fått kritik från klimatforskare för att innehålla felaktigheter och populistiska framställningar.[4] Schellenberger visade i alla fall tydligt under sitt föredrag på ARC-konferensen hur klimatdebatten har införlivats i kulturkriget och hur mycket det spelas på känslor.
Det torde inte vara svårt att hålla sig till relevant kritik mot Tysklands nedläggning av kärnkraftverk men som så många gånger förr, kritiker tycks inte kunna hejda sig utan svämmar ut i diverse påhopp och osakligheter. Så även Schellenberger.
Hans föredrag innehåller många av de obligatoriska punkterna i den här debatten varav häcklande och rejäla påhopp på Greta Thunberg är en. Han tar rollen som amatörpsykolog och ger Thunberg en diagnos. Inte den Asperger vi väl alla känner till, utan Cluster B histrionic personality disorder. Diagnosen, berättar han, gäller för en narcissistisk person som ständigt söker uppmärksamhet, har svårt att kontrollera känslor och har starka åsikter men inga fakta att backa upp dem med och påverkas lätt av andra. Han tillägger att det brukade kallas för att vara hysterisk, men att det ansågs vara för sexistiskt i ”vår politiskt korrekta nutid” och därför gavs ett annat namn.
Det stannar inte där. Hela klimatrörelsen förlöjligas. Schellenberger vill leda i bevis att denna bara är ett substitut för att vi i västvärlden har tappat vår kristna tro. För när man gjort det slutar det ofrånkomligen med att man tror på vad som helst. Och om vi inte har en gud att tro på kommer vi hitta på en.
Och vilka är de nya gudarna?
Det finns tydligen tre stora enligt honom: klimatförändringarna, ras och kön. Med klimatet får miljöaktivisterna en ny extern auktoritet att luta sig emot – han syftar på FN och IPCC – och forskarna är de nya prästerna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”
Han menar uppenbarligen att det inte ligger något i det som ett otal forskare påtalar och har dokumenterat i IPCC-rapporterna och alla de studier som är refererade däri.
Bild från Michael Schellenbergers föredrag
Den här typen av ”kulturkrigsargument” har funnits länge i klimatdebatten även på hemmaplan. Jens Ganman utsågs till Årets svensk 2019 av tidskriften Fokus. Han är en kontroversiell figur i vissa avseenden och har varit väldigt aktiv i att kritisera flyktingpolitiken men även klimatalarmismen. I ett Facebookinlägg 25 juli 2019 skrev han ”För att strö ytterligare salt i såren: sista månaden har det ramlat in två oberoende rapporter – en finsk och en japansk – som presenterar alternativa förklaringar till de globala väderfluktuationerna.”
Men lägger till att det nog inte kommer hända att samhället lyssnar på dem:
”…kanske man även kan lyssna en stund på dessa herrar? Som dock ÄR vita. Och män. Möjligen även heterosexuella… så… kanske inte.”
I själva verket är hela hans inlägg lite av en idiotförklaring av sig själv (jag är dock övertygad om att Ganman inte är en idiot och att han i det här fallet vet precis vad han sysslar med). Den japanska artikeln[5] handlar om hur klimatet i en del av Asien påverkades då jordens magnetiska poler växlade plats och jordens magnetfält blev markant svagare. Det inträffade för knappt en miljon år sen, vilket resulterade i att mängden kosmisk strålning som träffade atmosfären ökade med mer än 50 procent. Det finns inget där som ens påminner om dagens situation.
Och nej, anledningen till att den finska artikeln ”inte gills” är inte för att den inte är peer-reviewad (vetenskapligt granskad innan publikation). Ganman har själv gett en länk till en faktagranskning på Climate Feedback[6] där experter på området ger, som Ganman uttrycker det, ett ”alternativ synsätt”. Men deras argument är överväldigande och jag vägrar tro att Ganman inte förstår det som står där.
Men han behöver inte förklara sig. Få, om någon, kollar länkar och referenser. Jag tror att Ganman är väl medveten om detta. Inlägget fick 4900 gillanden och delades 1300 gånger. Av de 200 kommentarerna är knappast någon kritisk.
Samma typ av kommentar dyker upp i en av högerdebattören Henrik Jönssons Yotubefilmer, Champagnesamtal med Jens Ganman.[7] De kritiserar Greta Thunberg och lägger till:
”Vi är redan rökta nu, eftersom vi är två vita medelålders män … det finns en färdigbyggd, konstruerad identitetspolitisk struktur här som omöjliggör [att man får kritisera Greta]. Vi är redan utstraffade.”
Nej, jag påstår inte att allt Jönsson och Ganman för fram skulle vara populism och sakna poänger, så är det förstås inte. Däremot är det tydligt att de till fullo utnyttjar symboler och retorik som är legio i ”klimatkulturkriget”: Greta Thunberg, Public service och miljörörelsen (Miljöpartiet i synnerhet). Några av Jönssons Youtubeinlägg:
Det är utan tvekan en effektiv debatteknik för att skapa popularitet i valda kretsar, men som knappast bidrar till att hitta en gemensam väg framåt. För mig är det en gåta hur man kan förlita sig på den här typen av demagoger i vetenskapliga frågor.
Ett annat bevis för hur den kristna högerkonservativa rörelsen vinner mark i USA och bidrar till att sprida faktaförvirring är Prager U. U:et står för universitet men i realiteten är det en Youtubekanal och kurserna består av relativt korta videosnuttar. En lång rad kända ”klimathotsskeptiker” har gjort filmer i Prager U:s regi.
Utöver ren klimatförnekelse[8] får exempelvis Stephen Meyer härja fritt i att ifrågasätta väl etablerad vetenskap. Han är en av de mer drivande i rörelsen för kreationism/intelligent design som bland annat ifrågasätter evolutionsteorin.
Prager U har videor som förkunnar att Europa begår självmord genom sin invandring av muslimer. På deras barnavdelning finns animerade filmer där kol lanseras som en tillförlitlig energikälla medan fåglar massakreras av vindkraftverk. Likaså en film som liknar ”klimatskeptikers” kamp mot alarmismen med judarnas uppror mot nazisterna i Warszawaghettot. Huvudpersonen (från Polen) har ”kommit till insikt” och ändrat sin alarmistiska åsikt och försöker övertyga sin omgivning om att de har fel. “Grandfather Jakub tells her about the Warsaw Uprising, when the city’s Jews fought back against the Nazis.”
Barn får också lära sig hur illa livet blir med skattefinansierad sjukvård. Likaså ges en otroligt vinklad version av Black Lives Matters och på barnavdelningen beskrivs George Floyd (en svart man som blev mördad av polis), som “Black man who resisted arrest”.
Under 2023 har Florida och Oklahoma deklarerat att skolorna kan använda Prager U:s videor i undervisningssyfte. Samtidigt har skolor i Florida nu bannlyst närmare 700 böcker från elevernas valfria bokläsande på grund av rädsla för att de bryter mot statens nya lagar som förbjuder material med ”sexuellt beteende” från skolor. Det inkluderar böcker som Änglar och demoner av Dan Brown…
Modis hinduiska och nationalistiska regering i Indien har beslutat att ta bort evolutionsteorin och periodiska systemet ur utbildningen. Likaså har kapitel om demokrati och mångfald tagits bort. Det inkluderar även texter om de utmaningar demokratin står inför.
”2018 avfärdade Satyapal Singh, dåvarande minister för utveckling av mänskliga resurser, evolutionsteorin som ”vetenskapligt fel” och krävde att den skulle tas bort från skolans och högskolornas läroplaner. Ingen ”såg en apa förvandlas till en man”, sa han i kommentarer som citerades av Press Trust of India, en nyhetsbyrå.” India removes evolution and periodic table from some school textbooks – The Irish Times
Kommer ni ihåg tankesmedjan Heritage Foundation som inför USA:s val 1980 författade ett policydokument som fick stor påverkan på Reagans politik (se kapitel 5)? Inför presidentvalet 2024 har de tillsammans med ett åttiotal andra högerorienterade organisationer (flera nämnda i den här boken såsom Heartland Institute och Competitive Enterprise Institute) tagit fram en liknande plan kallad Project 2025.[9] De stödjer inte öppet någon republikansk presidentkandidat men många inblandade har starka band till Donald Trump.
I planen ingår att ge presidenten betydligt mer makt än idag och få in tiotusentals konservativt drivna personer i administrationen. På så sätt vill man undanröja federala anställda som de anser står i vägen för presidentens agenda. Paul Dans, chefen för Project 2025 och före detta Trump-administrationstjänsteman:
Många har påtalat att USA kommer ta ett rejält kliv mot ett auktoritärt styre om Project 2025 blir verklighet (även om de flesta tycks tro att det inte kommer vara möjligt att genomföra allt). Det finns exempelvis en ambition att göra en total översyn av justitiedepartementet och begränsa dess oberoende och stoppa FBI:s ansträngningar för att bekämpa spridning av desinformation.
Genom hela policydokumentet beskrivs federala tjänstemän vid justitiedepartementet, miljöskyddsmyndigheten liksom biståndsorganet USAID som ”radikala vänsteridealister” och ”aktivister” som är ”inbäddade” i sina avdelningar.
Planen innehåller en rad punkter som skulle få mycket stor påverkan på USA:s, och därmed världens, miljö- och klimatarbete. USA skulle återigen lämna Parisavtalet och förmodligen WHO. De menar vidare att den federala regeringen har en ”skyldighet att utveckla stora olje- och gas- och kolresurser”.
”Nästa administration kommer att stå inför en betydande utmaning när det gäller att avveckla policyer och förfaranden som används för att främja radikala kön-, ras- och jämlikhetsinitiativ under vetenskapens fana. På liknande sätt kommer Biden-administrationens klimatfanatism behöva avvecklas rakt över hela regeringslinjen.”
Flera kända så kallade klimatförnekare har bidragit till Project 2025-dokumentet (Chris Horner har nämnts i kapitel 10:1. David Legates är en annan).
Visst finns det saker som både kan, bör och får kritiseras, i klimatdebatten, men som redovisats ovan är mycket av den kritik som framförs mot media och klimatdebatten bara tröttsamma upprepningar av myter som cirklat runt på nätet i evigheter. De som klagar och drar på sig offerkoftan verkar inte ställa sig några kritiska frågor eller ens försöka kolla upp vad vetenskapen faktiskt säger innan de författar sina texter. Idag är bemötanden av sådana här myter lättillgängliga.
Visst har klimatdebatten förändrats något på senare år när inte ens skeptiker längre kan förneka uppvärmningen. * Men ”klimatförnekelsen” har på inga sätt försvunnit. Krafterna som emotsätter sig ”klimatåtgärder” – uppenbarligen byggt på deras tvivel på att vetenskapen stämmer – tycks tvärtom vinna mark inom vissa grupper.
En bidragande orsak är att diverse inflytelserika personer har påverkats av all den desinformation i frågan som flödar i samhället, och som sen sprider tvivlet vidare och bollen är i rullning.
I USA är det likaså tydligt hur konservativa Fox News varit en betydelsefull faktor i att inte acceptera IPCC:s slutsatser. En analys gjord av ideella Public Citizens visade att av 247 nyhetsinslag som involverade diskussioner om klimatförändringar under det första halvåret 2019, var 86 procent ”avvisande mot klimatkrisen, spred tvivel om uppvärmningen och dess konsekvenser eller använde skräckpropaganda när de diskuterade klimatlösningar”.
*Det här gäller definitivt inte alla. Steve Milloy är ett bra exempel. Han är en amerikansk advokat, lobbyist, författare och tidigare Fox News-kommentator. Likaså är han grundare och redaktör för bloggen junkscience.com där han under decennier agiterat mot miljörörelsen och mot väl etablerad vetenskap, inte minst om klimatet.
Han har varit knuten till libertarianska Cato Institute och Competitive Enterprise Institute. Sedan 2020 har han suttit i styrelsen för Heartland Institute (gällde fortfarande november 2023) och är en av dem som än idag anser att uppvärmningen är en bluff:
[5] Ueno, Y., Hyodo, M., Yang, T. et al. Intensified East Asian winter monsoon during the last geomagnetic reversal transition. Sci Rep 9, 9389 (2019). https://doi.org/10.1038/s41598-019-45466-8
Att få ner CO2-utsläppen är naturligtvis en enorm uppgift och det är inte konstigt att det finns olika uppfattningar hur man ska gå till väga. Det är heller inte konstigt att det finns en ideologisk prägel på vilken lösning man föredrar. Det är dock märkligt att vissa fortfarande anser att det inte ens finns ett problem trots den enorma mängd, i stora drag, samstämmig forskning som regelbundet har sammanställts. Det märks tydligt att denna inställning är starkt kopplad till ideologiska strömningar. Det är som att det finns två helt olika världar. Och det började långt innan spelet om klimatet tog vid. Här följer några exempel.
I mitt förra inlägg skrev jag om Jordan Petersons (JP) nya konservativa projekt, ARC, som kör ett utsålt arrangemang i London mån-onsdag denna vecka (tydligen fanns en lång rad europeiska parlamentariker på gästlistan). JP själv och flera andra där ser inte utsläppen och klimatförändringarna som något större problem.
Budskapen känns dock stundom motstridiga: ARC vill tona ner undergångsretoriken, men det verkar vara okej att mena att åtgärda CO2-utsläppen är en ”Zero-CO2-Malthusianistic nightmare” som kräver en tillbakagång till 1800-talsstandard. Att förutspå Europas ”död” via invandrande muslimer verkar också vara okej.
ARC:s ”visionsvideo” lyfter fram kristna, konservativa värden och misströstar över vissa effekter som att globaliseringen förvandlat människor till att betraktas som enbart konsumenter . Samtidigt är debattören Bjørn Lomborg universallösning att öka konsumtion och frihandeln för det ger mest pang för pengarna:
Ja, jag raljerar lite förstås. Lomborgs tankesmedja Copenhagen Consensus Center gör en del bra saker som att uppmärksamma och samla pengar till malariaforskning osv. Men man bör vara försiktig med att lita på det han påstår. Jag har skrivit tillräckligt om det, sök på bloggen eller börja här: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Men det går inte komma runt att ekonomi är en central del av alla miljöproblem. Och de utvärderingar Lomborg gjort via sin tankesmedja har nästan uteslutande involverat ekonomer med en tydlig nyliberal syn på hur samhället ska styras – dvs regleringar och liknande ska undvikas så långt det bara går (exempel: Bjørn Lomborg och klimathotet – Maths Nilsson, författare).
Miljöorganisationers åsikter har länge gått i rak kollisionskurs mot denna inställning som saluförs av en myriad marknadsliberala tankesmedjor som växte fram under särskilt 1970 och 80-talen.
Ingen vill förstås avsiktligt ta kål på miljön (även om man kan undra ibland), men där miljöorganisationer vill skydda natur, reglera utsläpp och strypa den exponentiella ekonomiska tillväxten anser marknadsliberalerna att en stark äganderätt ger ansvarstagande och att tillväxten tvärtom är en förutsättning för att lösa problemen då det gör oss rikare och ger möjlighet att utveckla ny teknik och liknande. Lite tillspetsat kanske, men det är på många sätt två helt oförenliga strategier. Att ha olika åsikter måste man förstås få ha i en demokrati, men det är inte konstigt att det skär sig …
Men det i mina ögon kanske mest slående faktumet i detta ”krig” (som rasat sedan 1960-talet) är hur olika syn man haft på den vetenskapliga kunskapsnivån i hart när varenda stor miljöfråga. Här finns det naturligtvis överdrifter från ”båda sidor”, men det är helt uppenbart att ivern att motarbeta regleringar och rasa mot ”miljöhysterin” har resulterat i att många av de mer extrema konservativa och libertarianska tankesmedjorna också ifrågasätter etablerad vetenskaplig kunskap inom många stora miljöfrågor. Ger exempel på några kända figurer i denna debatt lite längre ner.
Vad som är problematiskt är att samma motstridigheter existerar även inom IPCC:s rapporter. Man kan faktiskt fråga sig om delrapport WG1 (om den fysikaliska vetenskapen) beskriver samma planet som delar av de andra delrapporterna gör (det som rör ekonomi).
När Parisavtalets mål är att hålla uppvärmningen under 2°C på grund av riskerna med att inte göra det, anger exempelvis Lomborg att den optimala temperaturen att sikta på är 3,75°C. Det har han kommit fram till genom att i ekonomiska modeller beräkna hur världens BNP påverkas av klimatförändringarna fram till år 2100. Och effekten är inte jättestor menar han, tillväxten kommer bara påverkas med några få procent. Detta ligger bakom hans ståndpunkt att klimatförändringarna inte är något större problem.
En av pionjärerna att ta fram ekonomiska klimatmodeller (som är helt andra djur än de fysikaliska modeller man oftast brukar prata om) detta är William Nordhaus som utvecklade modellen DICE som Lomborg använt. Nordhaus kom fram till att den optimala temperaturen var 3,5 °C om jag minns rätt. Han fick Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 2018 för detta, vilket visar att hans beräkningar har haft betydande inflytande i klimatdebatten.
Three main models estimating costs of climate (these are the ones used by Obama Admin): DICE, PAGE + FUND
Global warming has real cost, but even strong temp rises cost ~4% of GDP — not end-of-world.
Men det är som sagt en HELT annan bild än den som ges i större delen av IPCC:s rapporter (gäller alla delrapporter). Det finns alltså vetenskapliga artiklar som pekar på att 5 °C uppvärmning är “bortom katastrofalt, och inkuderar ett existeniellt hot” medan ekonomiska artiklar alltså visar att 6 °C kommer att minska den framtida globala BNP med mindre än 10 %, jämfört med vad BNP skulle ha varit i den totala frånvaron av klimatförändringar.
Hur kan detta komma sig?
För det första är det ju extremt svårt att beräkna världens BNP nästan 100 år framåt i tiden (själv tycker jag det är snudd på vansinnigt att använda detta som måttstock om man ska agera eller inte). För det andra har Nordhaus fått enormt mycket kritik för de antaganden som ligger till grund för hans modell. Bland annat antas att endast ca 10% av all ekonomisk aktivitet påverkas av klimatförändringarna, allt som sker inomhus och liknande antas inte påverkas alls. Det finns likaså andra, i mina ögon, lika vilda antaganden, läs mer:
Det kan också vara svårt att undvika rena värderingar i denna typ beräkningar. Både Obamas och Trumps administrationer använde exempelvis en beräkning av social cost of carbon (SCC) som argument för att komma fram till helt motsatta beslut … Mycket beroende på vad man tyckte det var värt att idag åtgärda ett problem vars konsekvenser kommer synas långt fram i tiden. Läs mer om hur det kan komma sig här:
Jag tror det är viktigt att bli påmind om att många saker har blivit stadigt bättre. Mycket bättre. Det gäller inte minst inom miljöområdet. Hans Rosling blev ju världskändis genom att dra fram statistik på sånt. Det var väl i dansk teve han satte intervjuaren på plats med sitt klassiska: ”Jag har rätt och du har fel.”
Denna typ av argument används flitigt av många liberala debattörer som pekar på all överdriven alarmism rörande diverse miljöproblem. Johan Norberg med förflutet på Timbro och senior fellow på Cato Institute är en av dem. I essän Rubriker som gör oss rädda utgiven av Timbro 2005 sammanfattar han vad som blivit många marknadsliberalers historieskrivning:
”Med stigande inkomster har vi också äntligen börjat komma till rätta med många svåra miljöproblem. När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem. De mest dödliga miljöproblemen, vattenburna sjukdomar och lung- och andningsproblem orsakade av inomhuseldning, är utrotade i de industrialiserade länderna. Dessutom har vi de senaste decennierna tryckt tillbaka industrialismens miljöproblem – skogarna växer, vi andas in renare luft och vi badar och fiskar i renare vatten än våra föräldrar.”
Och det är väl bara att stämma in?
Det är en i mina ögon lite väl rosenskimrande beskrivning, för det nämns inte hur det gått till. Saker har inte fixat sig självt bara för att vi har fått kunskap om problemen eller för att vi har blivit rikare – en betydande del av alla miljödebatter handlar om grupperingars olika syn på om vi har tillräcklig kunskap i den aktuella frågan eller inte för att agera. Likaså har det ofta krävts en massiv folklig opinion för att få en förändring till stånd.
Ett typexempel är väl klorfri blekning av papper (för att undvika bildandet av giftiga dioxiner). De flesta verkar vara överens om att det var marknadskrafter (läs låg efterfrågan på klorblekt papper) som gjorde att omställningen gick så snabbt som den gjorde i Sverige när det väl kom igång.
Men företagen slängde inte bara välvilligt upp de slantar som krävdes för att förändra processerna. Politiker agerade inte heller. Helt avgörande för att skapa dessa marknadskrafter var forskares envetna kamp (mot både politiker och näringslivsrepresentanter) och inte minst Greenpeace aktioner (de var exempelvis först med att tillverka en dagstidning av klorblekt papper bara för att visa att det ”som inte gick” var fullt möjligt). Lyssna t ex på Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio.
De som har legat i frontlinjen i att bestrida vetenskapen bakom många av de stora miljöproblemen (som vi nu har åtgärdat och kan glädjas över) har ofta utgjorts av de nyliberala organisationer som Norberg själv tillhör (jaja, inte alla marknadsliberaler och inte alla frågor osv). Det gäller inte minst i klimatdebatten men det började långt innan det och historien visar hur ett fåtal akademiker fått i mitt tycke skrämmande stor påverkan på samhällets utveckling via ett mycket aktivt nätverk av tankesmedjor och lobbyorganisationer med direktkontakter rakt in i maktens boningar.
Jag tänkte ge några exempel men först behöver en sak klargöras.
Att dessa kampanjer varit så framgångsrika beror till stor del på att de kunnat hänvisa till erkänt duktiga akademiker (om än inte aktiva inom det specifika ämnet). Och det har gjort att ett fåtal personer fått en enorm inverkan på samhällsdebatten (och i förlängningen demokratin som sådan anser jag). En av dessa var fysikern Fred Singer.
Han drev ihop med sin fru Candace Crandall tankesmedjan/lobbygruppen The Science & Environmental Policy Project (SEPP). Hon var en av deltagarna i American Petroleum Institutes möte 1998 därGlobal Climate Science Communications Team Action Plan togs fram. En detaljerad plan för hur man skulle påverka journalister, politiker, företagsledare, lärare, studenter och opinionen överlag för att hålla USA borta från Kyotoprotokollet. Detta genom att lyfta fram tvivel på hur säkra forskarna egentligen var på sin sak. De ville uttryckligen bilda en organisation som utgjorde ”ett vetenskapligt alternativ” till IPCC.
Med på mötet fanns representanter från oljebolag och några av alla dessa fri-marknadsextrema tankesmedjor och lobbyorganisationer. De förslog en budget på 7,6 miljoner dollar.
Fred Singer startade en sådan ”alternativ organisation” 2003 ihop med framförallt Heartland Institute: NIPCC (ja, med ett N, non-governmental IPCC)). De har sedan dess anordnat en lång rad konferenser och författat omfattande rapporter i samma stil som IPCC men med helt motsatta slutsatser. Läs här hur professor Lennart Bengtsson toksågar en av NIPCC:s rapporter:
”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv.
För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014. Tills vidare kan IPCCs utmärkta och välbalanserade utvärdering från 2007 användas.”
2001 menade Singer att det inte skett någon betydande uppvärmning sedan 1940-talet, något han upprepade i föredrag 2016 (han var då visserligen 92 år, gick bort 2020). Singer trodde inte att vi skulle se någon större uppvärmning under det resterande århundradet heller. Den eventuella mänskliga påverkan skulle drunkna i de naturliga variationerna menade han.
Så blev det inte.
Singer är numera kanske mest känd för sin roll i klimatdebatten men han påbörjade denna bana redan på Ronald Reagans tid. Han jobbade bl a för libertarianska tankesmedjan Heritage Foundation och satt med i utskott som utredde om svaveldioxid påverkade naturen negativt och Singer menade, tvärtemot all expertis, att det inte fanns bevis för det. I verkligheten har exempelvis tusentals fiskebestånd i Skandinavien helt utraderats av försurningen.
Det var dock larm om en omfattande skogsdöd som ledde till att allmänheten började demonstrera och ställde krav som fick saker att hända i politiken i Europa. Denna skogsdöd var med största sannolikhetinte orsakad av försurningen, vilket ofta lyfts fram som bevis för att miljörörelsen bara överdriver. Själv tycker jag det mer visar hur det oftast krävs en enorm opinion för att få till stånd förändringar i den här typen av frågor där stora ekonomiska intressen är inblandade. För det hade funnits starka vetenskapliga bevis för att utsläppen skapade allvarliga problem i miljön långt innan det hände något, trots intensivt arbete från många.
Singer bestred även att freoner påverkade ozonlagret och anklagade exempelvis Nobelstiftelsen för att ha tagit politisk ställning när de 1995 gav kemipriset till de tre forskare som kartlagt mekanismerna hur det gick till.
Det var bara några detaljer som visar att han bestridit etablerad kunskap på många miljöområden under mycket lång tid. Nedan följer exempel på vilket inflytande han haft i dessa frågor genom att påverka andra framstående debattörer.
Lomborg slog igenom med buller och bång i och med sin bok The Skeptical Environmentalist 2001. Med hjälp av statistik redovisade han hur det mesta blivit så mycket bättre på en lång rad miljöområden. Detta använde han som bevis för att miljörörelsen ropat på vargen i alla tider. Helt i onödan.
Boken hyllades av vissa (främst i tidningar som Wall Street Journal och The Economist etc) men utsattes för en tsunami av kritik från stora delar av det vetenskapliga samfundet, främst för att han hanterat data och fakta på ett väldigt vinklat sätt, läs mer: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Lomborg själv säger att han inspirerats av hur ekonomiprofessorn Julian Simon (även senior fellow vid både Heritage Foundation och Cato Institute) använt statistik för att sprida samma budskap. Simon var mycket aktiv och tongivande i miljödebatten, där han ifrågasatte om det fanns skäl att reglera alltifrån bly i bensin till freoner och svavel. Han menade likaså att det inte fanns minsta risk att brist på råvaror etc skulle stoppa den ekonomiska tillväxten. Ibland optimistisk i överkant minst sagt. I en policyrapport från den libertarianska tankesmedjan Cato Institute, skrev han 1995:
”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”
År 1996 gav Simon ut sin bok The Ultimate Resource i en andra, uppdaterad upplaga. Libertarianen och ekonomen Milton Friedman har skrivit förordet.
Om det sura regnet menade Simon att larmen hade bevisats vara överdrivna (se kommentar om skogsdöden ovan). Han tog även upp ozonlagret och klimatförändringarna och menade att detta inte heller var mycket att oroa sig för. Han erkände att han som ekonom inte hade kompetensen att bedöma de tekniska resonemangen men resonerade med hjälp av ”sitt sunda förnuft”. Och refererade till, ja du gissade rätt: Fred Singer. Från boken (min översättning):
”… min gissning är att den globala uppvärmningenhelt enkelt är ännu ett övergående problem, knappt värt att beakta om tio år om jag då skulle skriva om dessa saker igen.
[…] Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok. För tillförlitliga vetenskapliga bedömningar som ger hela bakgrunden till dessa påståenden, vänligen se Singer (1995).
Thatcher var nog den första världsledaren som lyfte klimatfrågan på allvar och stod inför FN 1989:
”Bevisen finns där. Skadorna uppstår. Vad gör vi, det internationella samfundet, åt saken? Problemen med klimatförändringarna påverkar oss alla och åtgärder kommer endast bli effektiva om de görs på en internationell nivå. Det är meningslöst att tjafsa om vem som bär ansvaret eller vem som ska betala. Vi måste se framåt och inte bakåt och vi kommer bara lyckas att hantera problemen genom ett omfattande internationellt samarbete.”
Men hon svängde i den frågan och ansåg senare att det bara handlade om alarmism med syfte att kunna införa en världsomspännande socialism:
“The doomsters’ favourite subject today is climate change,” she wrote. “Clearly no plan to alter climate could be considered on anything but a global scale, it provides a marvellous excuse for worldwide, supra-national socialism.”
Hon har själv berättat varför i sin självbiografi Statecraft från 2002. Hon uttryckte tacksamhet för att saken hade blivit ”klart utredd och debatterad av forskare i USA.” Bl a i boken Climate Policy: From Rio to Kyoto: A Political Issue for 2000 and Beyond skriven av, jodå: Fred Singer.
Professor Aaron Wildavsky var en statsvetare som även han var mycket aktiv och tongivande i samhällsdebatten (bland annat kopplad till den libertarianska tankesmedjan Independent Institute). Inom miljöfrågorna var han kanske mest känd för sitt arbete om att hantera risk.
Han var tydligt emot regleringar och skrev bland annat boken But is it true?A Citizen’s Guide to Environmental Health and Safety Issues där han gick igenom några av de största miljöfrågorna och bedömde om alarmismen varit befogad eller inte. Berättarröst: nej, det ansåg han inte.
Och jodå, Fred Singer dyker upp här också. I introduktionen skrivs att Singer var ett ”vetenskapligt bollplank” (Wildavsky var ju inte naturvetare) under skrivandet av boken. Wildavsky satt dessutom i Singers tankesmedjas advisory board.
När lobbygruppen Centre for New Europe fått 120 000 dollar av ExxonMobil öronmärkta för att utbilda om klimatförändringarna kan man ju fråga sig vad de utbildade om… En titt på deras blogginlägg ger en hint:
Och jodå, 2004 ordnade de med föreläsning av herr Singer:
Jordan Peterson har blivit en influencer av rang med en bra bit över 7 miljoner följare på Youtube (nära nog dubbelt så många som exempelvis New York Times). På senare tid har han som jag redan nämnt blivit alltmer aktiv även i klimatdebatten och hans ”skeptiska” hållning blev tydlig i sina minst sagt förvirrade utläggningar i den enormt populära podden The Joe Rogan Experience .
JP försvarade sig efteråt med att hänvisa till en bok skriven av … tada … Fred Singer:
Ja, och så här ser det ofta ut.
Det finns ett enormt nätverk av frihandelsfixerade tankesmedjor världen över, och de bedriver uppenbarligen ett nära samarbete med varandra. Man kan få intrycket att det vimlar av ”skeptiker”, men det räcker oftast med att bara ta ett par steg tillbaka i ”informationskedjan” så hamnar man nästan ofelbart på några av de stora organisationerna som Heartland Institute, Competitive Enterprise Institute m fl. och ett fåtal akademiska gubbar likt Singer.
Så vad ville jag ha sagt med detta långa och hattiga inlägg?
Jag vet nog inte riktigt. Ville bara ge en glimt av hur ett relativt liten krets av akademiker ihop med ett välfinansierat nätverk av ideologiskt väldigt ensidiga organisationer kunnat påverka politik och demokrati i strid mot en överväldigande vetenskaplig kunskap i många viktiga frågor. Se exempel här: Lobbyismens dunkla bakvägar – Maths Nilsson, författare.
Nej, jag anklagar inte alla marknadsliberaler för att vara klimatförnekare, det är förstås inte alls sant. Men det är otroligt väldokumenterat hur dessa libertarianska och konservativa organisationer har spridit desinformation i klimatfrågan under mycket lång tid. Jag har inte hört någon be om ursäkt eller ens vidkänna att så varit fallet – nu är det bara drev om att klimataktivisterna är extrema.
Förbättringar rörande de stora miljöproblem har kommit för att vi som samhälle har agerat och ja, det har i väldigt många fall krävt en rejäl kamp och folklig mobilisering. Vi skulle sannolikt inte ha några klimataktivistkampanjer om vi, som oljeindustrins egna experter föreslog redan 1980, hade minskatfossilanvändandet med 2% per år.
Så ja, jag kan bli smått irriterad över att många av dessa marknadsliberala rösterna som varit i främsta ledet av i motståndet till miljöåtgärder tar cred för att de på nåt sätt skulle ha varit de drivande till att miljön blivit bättre. Många gånger har de tvärtom aktivt bestridit att det ens existerat ett problem.
Maths Nilsson, författare 
