Sådär, då har man fått sitt första lektörsutlåtande; har skickat ut mina två senaste alster till två olika lektörer, detta inlägg avser Det som blir över (se separat sida i menyn ovan) och det är Leffe Delo (skrivsidan.com) som tittat på det.

Min egen känsla om mitt manus var att det inte riktigt klickade men jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad. När jag skickade det till brorsan för testläsning sa jag tydligt att jag inte var riktigt nöjd och menade det (brorsan tyckte dock det var bra). Skrivit om en del sedan dess men ändå kändes det inte sådär genombra. Men vad?

Måste säga att Leffe nog lyckats ganska bra med att säga vad det är som inte fungerar. Blev inte direkt chockad över det han skrev, såklart att jag haft en hel del funderingar men det är märkligt att det ska behövas någon annan för att föra fram det i ljuset.

Gestaltning: man lär inte riktigt känna karaktärerna (och de är lite för lika varandra allihop). Lite kul att jämföra med Själseld, min debutroman som i ett litet omdöme från Piratförlagets lektör tyckte att just gestaltning och miljöbeskrivningar var riktigt bra (”en författartalang att ta på allvar” hette det hehe, vissa saker lägger man på minnet 🙂 ). Och när jag tänker efter så har jag en helt annan känsla för Jerry i Själseld än för Olle och Max i Det som blir över, jag har inte riktigt krupit lika långt under skinnet. En kommentar jag köper. 
Men uppenbarligen så kan jag, bara att göra om och göra rätt, hur svårt kan det va??? 🙂

Dialog. Fick pluspoäng där, han ville ha mer. Haha, jag som avsiktligt dragit in på dem…

Handling etc. Historien är intressant och ”hyfsat unik”, problemet är att jag vill ha med för mycket. Man är runt och härjar lite här och där (Elfenbenskusten, Etiopien, Somalia, Sicilien, Stockholm, Nynäshamn osv…) det blir för splittrat och är förmodligen en av anledningarna till att man inte lär känna karaktärerna(?). Och det är helt sant, jag har ofta detta problem för det är ju så mycket som är intressant och berör liksom… 🙂 Ganska talande är ju att jag haft svårt att på några meningar beskriva handlingen i boken, det spänner över för mycket.

Har en del att jobba med och jag har fått en del bra förslag till ändringar, men det är inget som kommer avslöjas här hehe.

Nedslående? Visst hoppas man väl på att manuset ska vara alldeles lysande och man ska få ett förlagskontrakt kryddat med några millar i förskottsbetalning tillbaka men det är ju faktiskt inte så troligt…
Men nej, känns inte alls nedslående faktiskt, har tvärtom givit mig ny energi och hjärnan har redan börjat spotta fram nya idéer.

Och till sist så säger han ju att jag har talang för det här 🙂 🙂 
En storyteller, behöver bara slipa till en del färdigheter. Och det är ju inte så konstigt, säg den talang som blir något utan hårt arbete.

Som sagt, är nöjd och kan rekommendera Leffe (www.skrivsidan.com). Har förutom utlåtandet som förstås rymmer mer än det ovan sagda också ett manus fullt med kommentarer som jag inte hunnit kolla igenom ännu. Och svaret fick jag på under en vecka -det är bra det.

Tillägg i efterhand:
Och ska man då böja sig helt för lektörens ord och vilja? Absolut inte, klart att saker och ting alltid har en subjektiv klang och jag är övertygad om att varje lektör har sina saker de alltid letar efter. Och den som söker skall finna…

Men det är ju inte själva poängen, om man inte är beredd att ta åt sig av kritik och anser sig veta bäst själv kan man ju allvarligt fråga sig varför vedebörande anlitar en lektör överhuvudtaget… Man får ju sålla en del och ta åt sig av det man tycket låter vettigt, klart som fanken att det måste kännas rätt för en själv, det är ju ens eget verk man pysslar med. Men själv anser jag att myten om den ensamme konstnären/elitidrottaren/entreprenören/forskaren eller vad det nu må vara är ganska patetisk. Ingen tar sig till toppen på egen hand. Om man nu anser man har gjort det så är man bara ganska blind och otacksam…

Personligen tycker jag att annars att jag har gjort rätt i att först skriva några manus innan jag anlitat lektör för att hinna experimentera och känna mig fram i den litterära skogen lite. Men det där är ju helt olika på vem man är och hur man vill ha det.

Som vanligt går mitt liv i intervaller, ena stunden inaktiv och handfallen för att sedan gå på högvarv ett tag. Haft beslutsångest över det hör med att anlita lektör, eller kanske egentligen inte, på något sätt har jag bestämt mig -om jag ska ta mig vidare i utvecklingen så måste man ha någon som bedömmer det man skrivit. Inte för att en lektörs ord är lag men det är definitivt så att man själv tappar perspektivet på sin egen text efter ett tag.
Nä, det var väl bara pengarna som gjorde att jag tvekade, det är trots allt en del tusenlappar i arvode som gäller.  

 

Men nu är det gjort 🙂

Skrev om en del på Det som blir över och den är nu inne hos lektör, ska få min dom ikväll eller imorgon. Lite nervöst faktiskt.

Och nu har även Minotauros tårar gått iväg till en annan lektör (båda har jag fått bra rekommendationer på). Men usch, det är inte billigt det här, varje utskrift darr en bläckpatron och frakten kostar sjuttio spänn. Till det här känns det inte så farligt, nu vet jag ju att det kommer bli läst. Värer är det att skicka in det till förlagen där de kanske på sin höjd skummar igenom förstasidan…

Jaja, det känns ändå bra att fått iväg dem. Nu är det bara att vänta då 🙂 …

 

Har alltid velat läsa herr Kalifatides som till och med ”fått konungens personliga medalj, 8:e storleken i Serafimerordens band för sina insatser i samhällsdebatten.” Tycker det är ganska fascinerande med författare som skriver på ett annat språk än det man ”föddes med”.

I hennes blick är en kriminalroman där en kvinnlig kommissarie Kristina Vendel har sporadisk kontakt med en man från den undre världen, dagen innan de ska träffas blir han mördad. Samme kriminalkommissarie har själv blivit utsatt för något som tär på hennes psyke, men hon kommer inte ihåg vad som har hänt för hon blev drogad. En annan manlig polis som utreder ett annat mord hittar ett foto på Kristina med ett könsorgan i munnen och det verkar en stund som att Kristina rent utav är den som går runt och hämnas. Och ja, allt hör ju förstås ihop.

Hmm, en lättläst och ganska tunn bok. Korta och koncisa meningar men det flyter bra. Det är uppenbart att Kalifatides velat skriva en samhällskritisk bok, om förändringar, ensamhet, invandring och så vidare. Men det berör aldrig riktigt. Det vimlar av karaktärer som har allehanda problem i sina kärleksliv (alla bedrar alla typ), vilket beskrivs i några korta meningar per person. Jag känner mig mer som en åskådare än en som får uppleva boken. Det rinner liksom bara förbi. Det blir heller aldrig riktigt spännande tycker jag, visst man vill veta vad som ska hända men inte sådär att jag bara måste läsa vidare.

Det blir bara en svag trea av fem möjliga för den här boken. Hade nog förväntat mig mer. Enligt en kommentar från DN på bokens baksida så sägs det ”Det viktigaste är att han skriver så oändligt mycket bättre.” (syftar på en jämförelse med andra kriminalförfattare). Nu har jag inte läst så våldsamt mycket deckare men nåja, så fantastiskt vet jag inte om jag tycker att det är… Men det är ju förstås bara min subjektiva bedömning.

Edgar råkar ut för en olycka vilket leder till en del personlighetsförändringar som i sin tur leder till att han inte kan fortsätta med sin framgångsrika byggfirma. Dessutom leder till att han separerar från sin fru. Han mer eller mindre flyr sitt gamla liv och lämnar sin fru och två barn för att bege sig ut till en ö utanför Floridas kust (Duma Key). Där börjar han teckna och måla och det är då det börjar, det han målar blir mer än bara bilder kan man säga….

Det var länge sedan jag läste en roman av herr King nu, men tidigare var det en av mina absolut favoritförfattare. Och jag förstår fortfarande varför. Det han skriver blir så levande och man är så närvarande på något sätt. Gestaltningen (jo man blir väl miljöskadad när man skriver själv 🙂  ) av Edgar är fantastisk liksom uppbyggnaden av historien. Gillar boken mycket, den är spännande och man vill gärna veta vad det  är som egentligen pågår därute på ön och vad som kommer att hända.

Men, och det är inte första gången när jag läser skräckböcker, när ”monstret” ska avslöjas om man ska uttrycka det så, så blir det lite… ja, inte helt bra. Slutet känns lite som att han helt plötsligt kom på att, hmmm nu är det nog dags att avsluta boken. Lite synd för det är annars en riktigt bra bok.

Klart läsvärd dock.

Haha, då var man författare då! Eller ja, en bit på vägen i allafall. Det finns ju många åsikter om när man kan kalla sig författare, för mig är det någon som till stor del försörjer sig på det som ett yrke i någon bemärkelse. Och tänka sig, idag har jag fått mitt första författararvode (Själseld) 🙂
Nu räcker det inte ens till hyran men ändå, ett steg på vägen, så oändligt långt från då jag började skriva mina första rader…

Tänket jag skulle investera dem i den text jag håller på med nu, köpa lektörstjänst för pengarna. Kostar dyrt men det kanske det är värt? Rekommendationer mottages tacksamt…

Annars har helgen och veckan som gått varit en enda stor frustrationsblobb. Får inget gjort och huve´t är full med gröt. Konstant svintrött. Extrema pollennivåer. Bläh! (så Anna, den där bloggutmaningen får vänta ett par dagar, just nu hittar jag inte åtta positiva punkter om mig själv 😉 )

Symptomatiskt var kanske det som hände nu ikväll. Åkte iväg för att fota månen över Stockholm stad (den skulle tydligen vara 14% större än någon annan gång på året nu). Allt såg stjärnklart och fint ut. Men icke, där månen borde vara låg en j-a molnbank. Ingen måne. Bara ett rått djur…

 

Hmm, då var det däringa problemet här igen. Läst ca 140 sidor av Margaret Atwoods Syndaflodens år, en framtidsdystopi om en tjej som hamnar i ett fanatiskt sällskap som dyrkar allt biodynamiskt… typ…  och ja… hmm… känns som om jag inte riktigt bryr mig om vad som kommer hända. Jo, en liten aning kanske, någonstans känns det ändå som att det kanske kan bli något av det till slut, många verkar ju också tycka den var bra…

Det som stör mig är att det är så fruktansvärt mycket berättande om vad som har hänt och hur världen ser ut, inte så att man ”får uppleva” det själv utan man får det upptryck i ansiktet. Och det blir ganska tråkigt i längden. Sen blir det lätt överdrivet i framtidsvisioner; gensplajs, man har korsat ett lejon med ett lamm och allt vad det är….

Att ge upp eller inte, det är frågan…

Nåja, kanske ska skylla bristen på entusiasm på alla dessa björkpollen i luften, är ju som en zombie…

Ja världen skakar av nyfikenhet 🙂
För nu är det officiellt, projekt X är döpt, kanske inte den slutliga titeln men jag är ganska nöjd, passar väldigt bra med boken och det kan väl vara bra 😉 : Minotauros tårar.

Under sidan med samma namn (se meny ovan eller klicka på länken) kan man dessutom se några förslag på framsidor, nedan ett av dem. Vad sägs? 
Man hittar dessutom även prologen på samma sida under bilderna.