Bjørn Lomborg är en, inom klimatdebatten, kontroversiell dansk statsvetare. Han driver tankesmedjan Copenhagen Consensus Center (CCC) som arbetar för att lösa världens stora problem genom att bland annat göra ekonomiska analyser och ranka kostnadseffektiva metoder (cost-benefit) för att uppnå detta.

Läs gärna mer här varför man bör vara försiktig med Lomborgs utsagor: Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare

De har även rankat olika åtgärder när det gäller klimathotet och det var när jag tittade på vad de egentligen grundade sina slutsatser på som jag blev tvungen att skaka på huvudet. Inte för att jag blev särskilt förvånad men ändå …

Först en liten resumé:

Att försöka få grepp om Lomborg är lite som att jaga en skugga, han verkar vilja framställa sig som en sansad och förnuftig röst i den uppskruvade klimatdebatten och det är klart att det behövs olika synvinklar och tänkande i så här komplexa frågor. Men han tycks plocka lite här och lite där och ofta blir det i mina (och många andras) ögon mer av förvillande genom att cherry-picka ut de fakta som passar in och bortse från annat.

Exempel på att ta saker ur sitt sammanhang...

För om det är något Lomborg anklagas för så är det just att plocka ut det som passar, liksom att komma med falska motsägelser som att det är inte lönt att minska CO2-utsläppen för vi ska lägga pengarna på att bekämpa malaria. Som om det ena utesluter det andra.

Lomborg fick ett enormt genomslag med sin bok The Skeptical Environmentalist: Measuring the Real State of the World (Verdens sande tilstand), 2001 (på danska 1998). Han menar att mycket av miljöproblemen är kopplade till fattigdom och att det mest effektiva sättet att åtgärda problemen är att rikta in sig på att bekämpa fattigdomen. Likaså anser han att många av hoten är överdrivna och lösningarna många gånger är kontraproduktiva. (Enligt Wikipedia, jag har själv inte läst boken).

Den hyllades på många håll i media men fick ta emot tung kritik från det ”vetenskapliga samfundet”. Det gick så långt att han fälldes för vetenskaplig oredlighet av motsvarande danska Vetenskapsrådet (för att ha fabricerat data, selekterat uppgifter som passade in men ignorerat annat, medvetet misstolkat andras resultat och slutsatser mm). Det överklagades och ”domen” togs tillbaka på grunda av diverse formalia, läs mer på t ex Wikipedia.

[Här en vetenskapligt publicerad review av turerna runt den här boken: An assessment of Lomborg’s The Skeptical Environmentalist and the ensuing debate, Journal of Integrative Environmental Sciences , Volume 7, 2010 – Issue 1].

27/10: lägger till en genomgång av Lomborgs senaste bok False Alarm och en lång rad felaktigheter och exempel på ensidighet (av ekonomen Bob Ward)]

Läs forskaren Peter Gleicks recension av boken här. (pdf). Få som följt Lomborgs uttalanden blir väl särskilt förvånad över att boken är centrerad till människan och vår ekonomi och i princip ignorerar att det i slutänden är kopplat till ekologi och biologisk mångfald: “One cannot generally argue that these species [at risk of extinction] constitute an actual economic resource” (Lomborg 2001, p. 115)

Lomborg har sedan dess gett ut ett antal böcker och är en flitig föreläsare och debattör men har faktiskt inte publicerat särskilt många uppmärksammade vetenskapliga artiklar, se inlägg på Real Climate. Det finns flera som har ägnat tid på att kritisera det han skrivit, t ex här, här lite om hur han över/feltolkar andras studier och här en artikel som inte tyckte han skildrat vetenskapen angående ”Environmental health” på ett bra sätt. En dansk biolog har ägnat en hel hemsida åt att lista fel från Lomborg och det har även getts ut böcker på samma tema.

(Med det sagt tycker även jag att hans kritik mot delar av klimatdebatten ibland kan vara befogad, är själv inte förtjust i en del av domedagsretoriken).

Han säger att den globala uppvärmningen är verklig och behöver hanteras, men det är enligt honom inte den katastrof som predikas på många håll och han är fast övertygad om att minska CO2-utsläppen inte är ”värt pengarna”. Inte konstigt att konservativa spelare med kopplingar till fossilindustrin gärna finansierar hans CCC. (Nej, jag tror inte han är ”köpt”, det känns ganska uppenbart att han tror fullt ut på sin linje).

Det finns i princip hur mycket som helst att skriva om det här, det som jag själv tycker är mest slående hur gärna han vill förminska eventuella hot. Det kan förstås vara bra men ofta blir det snudd på löjeväckande. Han tar en gammal tidningsartikel som grund för hur isbjörnarnas antal har ökat (sanningen är att vi inte vet, läs mer här) och påstår att de kommer utvecklas tillbaka till brunbjörnarnas leverne om isen försvinner, bara sådär inom några generationer:

[T]hey will increasingly take up a lifestyle similar to that of brown bears, from which they evolved.

Boken Cool It!, sida 6

För Lomborg verkar allt handla om kostnader, han påpekar själv att Himalayas glaciärer kan vara borta inom detta århundrade men eftersom vi kommer vara rikare i framtiden kan det kan fixas med förbättrad vattenlagring trots en ökad kostnad (som om det är det enda problemet):

“with continuous melting, the [Himalayan] glaciers will run dry toward the end of the century” (p. 58). 

“to a large extent this can be remedied by improved water storage but of course that would mean large extra costs” (p. 58).

Lomborgs huvudtes verkar vara att klimatförändringarna bara kommer kosta oss några ynka procent av världens BNP och därför är det inte värt att försöka stoppa CO2-utsläppen, vilket skulle bli ofantlig dyrt. Det är bättre att lyfta människor i utvecklingsländerna ur fattigdomen så kommer de inom sin tid fixa problemen (typ).

[10 aug 2020: Här en recension av Lomborgs bok False Alarm från 2020. Den visar sig vara full av cherry picking och fel- och fultolkningar av andras studier och dessutom kostuppskattningar som han mer eller mindre tagit ur luften.]

Falska motsättningar

Det här är kanske Lomborgs favoritgren, personligen tycker jag argumentationen ibland blir rent ut sagt barnslig:

Den här typen av prioriteringar hade vi kunnat göra för evigheter sen, det är inte pengar som saknas och det är inte åtgärder mot klimathotet som hindrar oss från att förbättra förhållandena för fattiga. Det är förstås svårt att argumentera emot att vi borde bekämpa malaria, minska fattigdomen och se till att människor får det bättre osv. Men det är knappast så att det är klimatåtgärder eller ovanstående som gäller.

I en annan tweet argumenterade han mot dem som kritiserar ekonomisk tillväxt genom att länka han till en artikel som beskrev att tillväxten faktiskt gör saker mer effektiva och därmed kräver mindre energi. Det är förstås sant men sett på det stora hela har det inte gett någon som helst effekt på energi- och materialförbrukningen, snarare tvärtom (vilket förstås är helt väntat med en exponentiell tillväxt):

Det är lite tragikomiskt att Lomborg fått så stort genomslag hos folk som anser att klimatmodellerna inte går att lita på när alla hans hypoteser och slutsatser bygger på ekonomiska modeller som blir  helt värdelösa om klimatmodellerna inte stämmer något sånär. Alla ekonomer han lutar sig mot använder förstås också modeller. Jag har tidigare skrivit om Jordan B Peterson logiska klavertramp i denna fråga här. (Lomborgs modeller har dessutom fått kraftig kritik för att göra felaktiga antagande).

Copenhagen Consensus Centers (CCC) slutsatser

Det blev en lång utläggning för att komma till själva grejen 🙂

Det Lomborg gjort genom CCC är att samla en rad kända ekonomer som gått igenom ett antal åtgärder och rankat dem efter kostnadseffektivitet med frågan ”Om du fick xx antal miljarder, vad skulle du investera dem i?” Angående klimatet kom fem ekonomiska experter fram till följande:

I klartext, att reglera utsläppen är bland det sämsta vi kan göra för det blir så dyrt. Istället ska vi satsa på att Climate Engineering: Marine Cloud Whitening går ut på att låta båtar kontinuerligt skapa moln som reflekterar solljuset, Stratospheric Aerosol Insertion är samma princip men istället skapas moln högre upp i atmosfären.

Istället för att åtgärda själva problemet ska vi alltså satsa på fullskaliga jätteexperiment som vi inte har en aning om de fungerar med potentialen att skapa än mer problem. Det gör heller inget åt havets försurning etc.

Jag kan förstås bara hålla med om punkten att satsa på mer forskning, men jag har jobbat med teknikutveckling hela mitt liv och inga tekniker hoppar ut direkt från labb i konkurrensmässigt skick. Jag får heller inte ihop hur det ska fungera att hitta dessa pengar som ska åtgärda ett problem som han samtidigt hävdar inte är någon stor sak…

Listan får mig dock att fundera på vilka de här experterna egentligen är? Tre utav dem har fått Ekonomipriset till Nobels minne. Om man googlar lite … :

Jagdish Bhagwati, Columbia University. Wikipedia.

År 2000 koordinerade den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute (AEI) ett ärende i The Supreme Court som propsade på att amerikanska miljöskyddsverket EPA även i fortsättningen skulle vara tvungna att ta hänsyn till kostnader för företagen vid införande av miljöregleringar. Bhagwati var med och drev frågan. AEI har bland annat anklagats för att erbjuda forskare betalt för att motarbeta IPCC.

Finn Kydland, University of California.

Norsk ekonom som enligt Wikipedia är skolad i fri marknadstänk om jag tolkar det rätt (new classical macroeconomics). Har, liksom Lomborg, haft position på Hoover Institute, en konservativ amerikansk tankesmedja som på sin websida bland annat publicerat denna text ”Our Latest Global Warming Scare” om hur IPCC är ute och cyklar …

Thomas Schelling, University of Maryland, Wikipedia.

Ansåg att klimatförändringarna utgjorde ett allvarligt hot mot mindre utvecklade ekonomier men argumenterade så här om varför det inte gällde USA:

Today, little of our gross domestic product is produced outdoors, and therefore, little is susceptible to climate.

Vernon Smith, Chapman University, Wikipedia.

Sitter i styrelsen för Mercatus Center, en tankesmedja som propagerar för frihandel (men verkar inte dissa klimatförändringarna), rådgivare åt The Independent Institute och Senior Fellow vid Cato Institute.

The Independent Institute är en amerikansk tankesmedja som bland annat publicerat flera böcker av Fredrik Singer och Frederick Seitz med titlar som New Perspectives in Climate Change: What the EPA Isn’t Telling Us. Jo, de båda herrarna har varit några av de mest framstående ”pseudoskeptikerna” i klimatdebatten (liksom i motståndet mot reglering av svavel- och freonutsläpp och annat).

Cato Institute, ytterligare en liberteriansk tankesmedja som ingen kan ha missat om man är intresserad av miljödebatter antar jag. De är i princip emot all form av regleringar.

Nancy Stokey, University of Chicago. Wikipedia.

Hon har bland annat position på Becker Friedman Institute, uppkallad efter Becker och liberterianen Milton Friedman. Utan att veta drar jag med tanke på det slutsatsen att även hon är en fri-marknadsförespråkare.

De är välmeriterade ekonomer så det förslår allihop. Men enbart baserat på ovanstående hade jag nog kunnat gissa utfallet alldeles oavsett deras syn på klimathotet. På samma sätt som det hade gått att förutspå resultatet om Vänsterpartiet skulle utvärdera friskolereformen och de privata aktörernas insatser inom vården.

Att de skulle komma till slutsatsen att regleringar och skatter var en bra idé känns närmast obefintlig. Men det finns förstås andra åsikter även bland ekonomer, här finns ett upprop för åtgärder som går i rak motsatt riktning än ovanstående, innefattar t ex 27 ”Nobelpris”-tagare.

[Tillägg 6/9: Blev upplyst om att Finn Kydland, med i CCC:s expertpanel ovan, tydligen ändrat sig och har också skrivit på det här uppropet].

Fler inlägg:
Ja, Lomborg bör tas med rejäla nypor salt – Maths Nilsson, författare
Replik på Lomborgs inlägg på SvD ledarsida – Maths Nilsson, författare
Om den ekonomiska modell Lomborg förlitar sig på: Klimatdebattens mest skrämmande artikel? – Maths Nilsson, författare
Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol – Maths Nilsson, författare

Men ärligt talat är jag så evinnerligt trött på de här sifferexerciserna även om jag förstår att de är relevanta på sitt sätt. Men BNP/GDP är bara påhittade mätvärden, det finns en hel uppsjö med saker som inte fångas upp av det och det finns inte en process i verkliga världen som fixar exponentiell tillväxt över tid. Det går inte att låna fisk när bestånden har kraschat. De miljoner som kan drabbas av torka, havsnivåökningar osv skiter nog fullständigt i hur många procent på världens BNP det utgör. Ibland känns det även som att vissa antaganden som görs för att få ihop de ekonomiska modellerna är rätt märkliga/naiva. Se en utläggning om vilka modellantaganden som Nordhaus (ekonomi-Nobelpristagare) gör (och ”köps” av Lomborg) för att beräkna klimatförändringarnas framtida påverkan på GDP här (av nationalekonomiprofessor Steve Keen).

Framförallt är jag trött på argumentet att vi inte ska göra något för det kommer kosta så mycket. Det har använts i alla stora miljöfrågor hittills. Många av dem har vi facit på och i alla fall har kostnaderna blivit en bråkdel av fördelarna. Följande bild vimsar omkring på nätet nu för att håna allt vad miljölarm heter. Många tar det som att det handlar om klimatet men det är från FN:s miljökonferens i Stockholm 1972.

Då hade bland annat hela laxbestånd slagits ut av surt regn på grund av svavelutsläpp. Efter decennier av motstånd från industri och konservativa grupper med diverse alarmistiska hot om ekonomisk kollaps så infördes regleringar. Ingen ekonomisk kris infann sig. Vill du ha tillbaka det?

Många är förbannat bortskämda idag, som om vi fått den kvalitet på miljön vi ändå har helt utan att kämpa för det..

Blyutsläppen från bensin, samma argument och motstånd från samma grupper som nu. Stackars oljebolagen gick i konkurs allihop:

PCB är bara en av alla persistenta kemikalier som tillverkades i miljontals ton och gick hårt åt många djur. Tacka inte Monsanto (ensam tillverkare i USA på den tiden) för att det slutade tillverkas och spridas:

Freoner, samma argument, samma motståndsgrupper, samma människor, här en av freonerna:

Och så vidare.

Jag är medveten om att användandet av fossila bränslen är betydligt svårare att ersätta än ovanstående men klart att det går att förändra. Men vi kämpar inte bara mot ideologier utan mot en industri med inkomster bortom fattningsförmågan som har allt att förlora om vi gör något åt saken.

År 2001 proklamerade Bush ambitioner att införa klimatåtgärdsprogram men det gick i stå med ”viss hjälp” av lobbygrupper. 2009 skrev till och med Trump på ett upprop för klimatåtgärder men nu tycker han något helt annat, liksom en hel rad andra republikaner som tidigare ropat efter åtgärder nu mumlar förvirrade argument om varför vi inte ska göra något. Man får vara bra naiv för att tro att det är en slump. Hör lobbygrupperna berätta själva i dokumentären Climate of Doubt.

Haha, sitter och blir förbannad på alla dessa tankesmedjor och betalda inlägg på ledarsidor helt utan täckning och här sitter man och lägger ner all denna tid helt gratis. Det är syndast om mig…