Det var tanken att detta skulle bli en text att försöka få publicerad inför IPCC:s närstående rapportsläpp (9 aug). Sen rann orden iväg och ja, blev lite för långt för ändamålet … men själv tycker jag det är ett viktigt inlägg och bör läsas av alla (disclaimer: kan vara jävig i frågan 😉 ).

[Okej, jag ljög, såg att Aftonbladet bad om klimatdebattartiklar … så det blev en debattartikel i alla fall: Massiv desinformation sinkar klimatlösningar (aftonbladet.se) ].

I början av augusti kommer IPCC:s sjätte stora rapport (WG1) som sammanfattar kunskapsläget om fysiken bakom klimatförändringarna. Förhoppningsvis kan det leda till en mer relevant klimatdebatt även på ledar- och kultursidorna – för det vi har sett på senare tid är en metadebatt med intellektuell spänst likt ett intorkat resårband från förra seklet.

Ofta är det journalistikens tillkortakommanden som tas upp. Nej, inte att det har rapporterats för lite genom åren eller att ”skeptiker” i USA och UK fått enormt mycket mer medietid än vad det vetenskapliga kunskapsläget förpliktigar.

• Trumbo, Craig (1996). ”Constructing Climate Change: Claims and Frames in US News Coverage of an Environmental Issue.” Public Understanding of Science 5: 269-83.
• The curse of ‘both-sidesism’: How climate denial skewed media coverage for 30 years | Grist
• In media coverage of climate change, where are the facts? | Berkeley News

Istället handlar det om att klimatjournalister bedriver en närmast sektliknande indoktrinering istället för att vara kritiska granskare. Statsvetaren Emil Uddhammar frågar sig: Vi ser en klimatjournalistik som inte vill mötas av ifrågasättande läsare. Men hur ska vi nå framsteg om vi kastar vårt kritisk-rationella tänkande över bord? (Axess 2019).

Rubriken till Ann Charlott Altstadts klimatkrönika är lika talande: Den nya tidens allra heligaste (Fokus 2019) liksom Lena Anderssons uppmärksammade krönika: Journalistiken sviker sitt uppdrag i klimatfrågan (SvD 2021).

För att avgöra denna fråga måste man naturligtvis relatera kritiken till det aktuella vetenskapliga kunskapsläget. Hur ligger det till med den saken?

Jag har förstås inte läst allt men innehållet i dessa artiklar är lika förutsägbart och tröttsamt som de lika självklara och självgående efterspelen (guilty as charged 😉 ). Naturligtvis slängs tillmälet klimatförnekare fram (jag brukar sällan använda det dock), ett lika slött som osakligt argument. Ingen av de ovanstående är förstås heller köpta av oljeindustrin.

Men efter att ha hört exakt samma felaktigheter ältas under femton år känns det oftast lönlöst att ens försöka bemöta det sakligt, även om jag gör mitt bästa. Ett problem är att de svepande påståenden som framförs ofta innehåller ett uns av sanning och kan ta mer plats och ork att bemöta än vad som ryms i en replik (som med all sannolikhet heller aldrig kommer publiceras (GP tackade nej till ledarreplik – Maths Nilsson, författare)).

Det finns några standardpunkter som alltid dyker upp när kulturpersonligheter och politiker ska kritisera klimatdebatten. Man pekar på filosofen Torbjörn Tännsjö som tycks anse att det behövs en global despoti för att komma till rätta med utsläppsproblemen (DN 2018). Uddhammar lyfter i sin krönika fram en tysk författare som i en bok tydligen menar att barnafödande bör upphöra.

Två exempel att uppröras över.

Men det handlar om udda röster i debatten som de flesta säkert aldrig hört talas om (förutom ”skeptikerna” då). Jörgen Randers, professor i klimatstrategi vid Handelshögskolan i Oslo är visserligen en annan som ifrågasätter om demokratin kan lösa problemen, men han vittnar också om att hans åsikt möter en storm av kritik var än i världen han framför den (Sveriges Radio 2017).

Det är således knappast allmänrådande åsikter, men ack så tacksamma att slänga fram i en känslostyrd debatt. Men om man nu argumenterar för att vi ska högt i tak, så måste väl även åsikter som dessa få luftas? För det handlar om just åsikter, inte fakta. Att använda detta för att påvisa att IPCC skulle vara ute och cykla är varken sakligt, skeptiskt eller intellektuellt hederligt.

Låt oss en gång för alla klargöra att irritationen över Anderssons och liknande krönikor inte handlar om att de ställer frågor om vad vetenskapen egentligen säger. Alla borde vara nyfikna över den saken.

Lena Andersson, SvD: … knappast för mycket begärt att medborgarna får höra oklarheterna diskuteras tills de är nöjaktigt utredda. En sådan är varför det har funnits värmeperioder innan människan brände kol, körde bil och flög. Frågan är allt annat än insinuant, för jag känner inte till svaret.

Altstadt, Fokus: Jag vill exempelvis veta hur mycket människans utsläpp betyder i jämförelse med solens aktiviteter och är sambandet verkligen kausalt mellan ökade mängder koldioxid och temperaturökning?

Irritationen handlar istället om den häpnadsväckande slutsatsen att då de själva inte vet, så vet heller ingen annan eller åtminstone så är frågan inte utredd. Eller att det skulle vara ett bevis på en konspiration vars omfattning vi aldrig sett maken till.

Andersson påstår exempelvis att IPCC:s sammanfattande rapporter skulle mörka naturliga orsaker till klimatförändringarna, för där ”anges enbart människoskapade orsaker.” Det tar en minut att kontrollera att detta inte stämmer, något Andersson inte iddes göra (men beskyller andra för att inte vara kritiskt tänkande). Det här är standardmyt 1B hämtad direkt från nätet. Mycket annat av det hon påstår ligger på samma nivå.

IPCC har förstås inte heller ignorerat solens inverkan. Professor Lennart Bengtsson brukar gå hem i ”skeptiska” läger, hör honom i SwebbTV 2021 förklara att solens variationer inte korrelerar med nutida uppvärmning.

IPCC har heller inte ignorerat exempelvis Lindzens irishypotes eller astrofysikern Svensmarks hypotes om solens aktivitet och kosmisk strålning [uppdatering, se kommentar av Thomas P nedan. Inte ”hans hypotes” även om han har varit duktig på att marknadsföra den så]. Hypoteserna korrelerar helt enkelt inte med observationer. Om du inte litar på IPCC, läs vad Svensmark själv skrev 2009 då solen gick in i en mycket låg aktivitetsfas: den globala uppvärmningen har slutat och en nedkylning har börjat (WUWT 2009). Så blev inte fallet.

Danske Humlum förutspådde att den låga solaktiviteten skulle ge en lika stor nedkylning från 2009 fram till 2020 som vi haft uppvärmning sen sekelskiftet (Humlum m fl 2012). Temperaturen fortsatte uppåt. Liknande spådomar från ”skeptiker” om en stundande nedkylning har kommit varje år i mer än tjugo års tid. Inte baserat på fysikaliska kända effekter utan kurvanpassningar (korrelationer) av diverse mätserier.

Ändå är det här saker som fortfarande ältas, bara för någon dag sedan kom en insändare från Klimatsans i Kristianstadsbladet som menade att ovanstående gällde.

Idag är koldioxidens drivkraft i uppvärmningen inte bara en hypotes utan även empiriskt uppmätt, både vid jordytan (Feldman m fl 2015) och globalt via satellit (Kramer m fl 2021).

Inget av det som Andersson och andra kulturpersonligheter lyfter fram är heller något nytt. Att det skrevs om en ny istid under 70-talet är det ingen som förnekar, men det var knappast en enig forskarkår bakom det (Peterson m fl 2008). Även detta har ältats till leda i decennier, här är den ”skeptiske forskaren” Lindzens syn på saken: Men det vetenskapliga samfundet tog aldrig till sig saken, regeringar ignorerade det och med stigande globala temperaturer i slutet av 1970-talet dog saken mer eller mindre ut. (Lindzen 1992).

Att leta 50 år gamla tidningsklipp är faktiskt löjligt, braskande medierubriker kommer alltid att finnas – sluta spela dum och förvånad över detta. Det går att hitta bara några år gamla tidningsklipp som varnar för en ny istid (på tal om journalistiskt haveri). 70-talets istidsrubriker är inte jämförbart med dagens vetenskapliga kunskapsläge om klimatförändringarna. Om du vill ha alarmism, kolla upp de undergångsprofetior som marknadsliberala debattörer spyr ut och har gjort i alla större miljöfrågor (och där vi nu har facit).

Låt oss vara rädda om skeptikerna, de är ju så sällsynta, skrev Maciej Zaremba i DN syftandes på Lena Andersson.

Nina Solomin utsåg Zarembas text till veckans viktigaste (Fokus):

Lena Andersson vågade svära i klimatkyrkan …  Han [Zaremba] som levt under kommunismen i Polen, såg i Lena Andersson en intellektuell som ställde relevanta och obekväma frågor.

Ja, de få individer som inte automatiskt gör och tänker som alla andra, är värdefulla för ett samhälle och en kultur som vill vara fri och intellektuellt vital. Dissidenterna i Sovjetunionen och det kommunistiska Europa var av det slaget.

Nej, Andersson svor inte i kyrkan, hon var inte skeptisk och ställde inga obekväma frågor.

Hon uppvisade bara en anmärkningsvärd lathet och förakt för kunskap. Visst går det att hitta journalistiska felaktigheter i klimatdebatten, men hon berörde inte någonting av det. Hade ni rusat till hennes försvar om hon, likt Lars Bern, krävt att vaccinationskampanjen avbröts. Ja, det är på exakt samma nivå! Har vi inga krav på våra så kallade intellektuella tänkare?

När är, som Andersson uttryckte det, oklarheterna … nöjaktigt utredda?

Frågan är i vilken form informationen ska framställas för att hon och andra upprörda professionella tyckare ska orka ta till sig den? Jag menar, Andersson har bevisligen inte ens brytt sig om att öppna IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare. Informationen finns tillgänglig. Den hoppar dock inte ner i halsen på en utan vidare. Nyhetsmedia kan heller inte beskyllas för att de inte rapporterar om alla detaljer från ett par hundra år av forskning.

Det värsta av allt är nog ändå att ”kultursideskeptikerna” inte tycks vara medvetna om hur omfattande desinformationskampanjerna om klimatvetenskapen varit, och fortfarande är. Någon annan förklaring till att de så lättvindigt köper ”allt” de hittar på bloggar kan jag inte komma på. (Jag kan dock hålla med att det är enormt svårt att veta vem och vad man kan lita på.)

Nätet svämmar över av felaktig och medvetet manipulerad information. Detta är visat bortom alla rimliga tvivel. Om och om igen. Att kampanjerna sponsrats av oljeindustrin är bara en ”obekväm intressekonflikt” – påståendena har framförallt motbevisats vetenskapligt sedan länge.

NIPCC är en av alla dessa organisationer (drivs av konservativa tankesmedjor, till stor del finansierat av pengar från oljebolagen) och deras rapporter har sågats vid fotknölarna av många. Lennart Bengtsson recenserade exempelvis en av deras rapporter:

Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.

Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet.

För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.

Även på SwebbTV 2021 säger han att IPCC:s WG1-rapport (den som kommer nu augusti) är så tillförlitlig den kan vara. Snudd på alla relevanta akademiska institutioner världen över har aktivt uttalat sitt stöd för IPCC. De är inte politiskt styrda. Det är inte alla de vetenskapliga artiklar som publiceras heller. Allt håller naturligtvis inte världsklass och det går säkerligen hitta osmakligheter här som i alla andra branscher – men bevisen är så överväldigande och mångfacetterade att de knappast kan samordnas av alla forskare jorden runt. Men ja, det finns osäkerheter om mycket, de anges också i IPCC-rapporterna.

Frågan om vem och vilka som ska får möjlighet att nyttja de stora nyhetsplattformarna är intressant och i mina ögon långt ifrån enkel. Nättidningen Kvartal gjorde en timslång intervju med den ”skeptiska” debattören Elsa Widding och fick kritik för detta. Jörgen Huitfeldt motiverade det med: Kvartal går ut på att våga lyssna på dem som går mot strömmen och hålla diskussionen vid liv. Jag förespråkar inte censur men om man intervjuar en konspirationsteoretiker får man nog se till att passa sig hur man gör intervjun. I mina ögon fallerade detta.

För att ge exempel på vad Widding sprider för information kan nämnas i en video från 2021 påstår hon på fullt allvar att de enda experimentella bevisen för koldioxidens IR-absorption kommer från Tyndalls experiment från 1856:

Men varför refererar vi till experiment gjorda för 160 år sedan? Varför gör vi inte om de här experimenten med modern utrustning kan man fråga sig. Svaret på varför osäkerheter har glömts bort, och att man använder 160 år gamla experiment som bevis, är nog ganska enkel: Det finns inga forskare som jobbar med det här idag. (Youtube 2021)

Hon påstår vidare att det inte ens är kontroversiellt att säga att vi inte vet varifrån ökningen av atmosfärens koldioxid kommer. Saker som även ”skeptiska” forskare avfärdar som ren nonsens (Spencer 2014).

Hur länge är det viktigt att hålla denna diskussion vid liv? Hur ser redaktionerna på sin roll att sprida felaktigheter? Måste man av överlevnadsinstinkt publicera allt som ens lyssnare vill höra?

I Göteborgsposten ville Göran Värmby ha mer realism i klimatdebatten (GP 2020). Bland annat tar han upp standardmyt 1A: klassikern om Michael Manns så kallade hockeyklubbsgraf från 1999 som ett exempel på att IPCC inte är trovärdiga. Grafen visar en rekonstruerad temperatur under de senaste 1000 åren (norra halvklotet) och visualiserar hur exceptionell senaste tidens uppvärmning är.

Studien fick berättigad kritik för sin statistikhantering och att den delvis bygger på skralt med data (vilket anges i studiens inledning/sammanfattning). Få studier har dock granskats så ingående som denna och trots bristerna håller den. Andra har replikerat studien och det finns numera ett trettiotal andra ”hockeyklubbor”.

Värmby påstår dock att: Hockeyklubban … togs med i IPCC´s tredje rapport 2001. Därefter togs den bort i den fjärde rapporten 2007 på grund av den massiva kritiken.

Nej, den fanns med i IPCC AR4 (ihop med ett dussin andra). Om man orkar kolla efter istället för att lyssna på internetkören, vill säga.

Värmby var helt omedveten om att det fanns ett 30-tal andra studier som bekräftar slutsatsen. Hans svar till mig: Har den kommit tillbaka i IPCC´s rapporter ? Har ej kollat. Men det borde ju ha rapporterats i media i så fall. Nej, det är inte medias roll att hålla reda på din kunskapsnivå eller vad du skriver om.

Slappheten och ointresset hos kultur- och ledarsidornas klimatdebattörer är häpnadsväckande. Och ja, jag blir förbannad på att de får betalt för att häva ur sig alla felaktigheter och till och med hyllas för det. Att arbetsgivare ens accepterar detta är för mig en gåta.

Man behöver, läs bör, inte ”acceptera” allt som händer i forskningsfronten utan vidare. Men det som berörs på kultursidorna handlar oftast om saker det finns en enorm mängd forskning och data som stöder.

Och medan ni blir personligt kränkta av fysiken kan kanske någon uppröras en smula av att forskare i nutid har tystats av konservativa regeringar i både USA och Kanada. Under tiden Gunnar Hökmark var EU-parlamentariker startade han tankesmedjan European Enterprise Institute (EEI) – för att verka mot Kyotoavtalet – ihop med en av klimatdebattens mest ökände lobbyist (Chris Horner). EEI involverade även finansministrar och vice ordförande för europeiska investeringsbanken, ändå vägrade de uppge vilka som finansierade verksamheten. Det finns ingen ände på stundtals obefintliga gränser mellan särintressen och beslutsfattande politiker.

Mattias Bengtsson, vd för Timbro, gick till tankesmedjan Centre for New Europe, som enbart 2004 mottog $80 000 från Exxon, öronmärkt för ”utbildningsinsatser om klimatet”. Marknadsfundamentalistiska organisationer har länge spridit felaktigheter på ledarsidor och i debattinlägg, särskilt i USA men även i Sverige – helt i otakt med vad vetenskapen presenterar. SvD ledarsida Människans inverkan överdrivs kraftigt | SvD och Bluff om klimatet (aftonbladet.se) bara för att nämna ett par. Timbro försöker, efter att ha tvivlat på vetenskapen i decennier, nu skriva om historien och hävda att det är de riktiga klimatvännerna.

Ja, jag kan förstå att man blir trött på klimatdebatten och att kan få skit bara för att visa en semesterbild från utlandet (tro det eller ej, jag är nog en av de tröttaste 😉 ). Det förekommer överdrifter och man får klaga på detta – forskare som Mann gör det ofta: Det är tillräckligt allvarligt utan att överdriva. Men om man istället ägnar sina artiklar åt att föra framför motbevisade myter, ja då får Andersson och kompani stå ut med att anses vara oseriösa, vill hon bli bemött med respekt får hon fanken anstränga dig lite.

Journalistikens stora misslyckande i klimatfrågan är att det krävdes ett barns protester för att befolkningen skulle bli medvetna om problemen som forskarna snudd på enhälligt varnat för i trettio år.

Det är inte rationellt att förkasta hela IPCC på grund av att man hatar MP eller Greenpeace. Inte heller att scanna varenda ord i media efter överdrivna rubriker att uppröras över. Det är förståeligt att man kan bli uppgiven på höga bensinpriser, särskilt när vi ger hundratals miljoner till världens rikaste företag (t ex Facebook) för att skapa ett fåtal jobb och sluka enorma mängder energi för billiga penningar.

Men fysiken skiter i våra känslor. Torsken vid Newfoundland försvann på grund av överfiske oavsett vad du känner för konsumtion.

Det finns de som försöker tänka annorlunda – hitta andra vägar bortom en skenande finansindustri där pengar skapas ur luften – inte gå tillbaka till 1800-talet. Tyvärr är taket i knähöjd för att ens diskutera den typen av frågor. Och mest inskränkta är de som som vill ha högt i tak när det kommer till att alla måste lyssna på rena rama vetenskapliga felaktigheter.

Började som sagt skriva det här med avsikten att försöka få in det i någon tidning. Sen bar det iväg och blev något annat … och för långt men jag har ändå inte sagt hälften av det jag vill 😊 Orkar inte redigera ner det, och heller inte vänta på refusering. För nästa vecka tänkte jag vara oanträffbar ute i vildmarken. (Men om någon vill använda så feel free (med referens).)

Om ni vill läsa mer, läs min bok vettja 😊 Den handlar inte om undergångsscenarier utan om hur debatten har förts sen IPCC bildades, och vilka som påverkat den. Den kanske kan vara en hjälp på vägen för att tänka er för innan ni skriver nonsens hämtat från nätet i era krönikor…
Spelet om klimatet : vem kan man lita på i klimatdebatten? – Maths Nilsson – inbunden (9789189215269) | Adlibris Bokhandel