Etikett: Timbro

Timbro miljöinstitut: tänk om det är ideologin som brister!? Del 1/2

Den Av Mathsi Uncategorized3 kommentarer

Jag har i mina föregående inlägg kommenterat Johanna Trapps text Men det är ju höger! där hon argumenterar för att miljö- och hållbarhetsfrågor kodas som vänster trots att det faktiskt är högerpolitik (Trapp är projektledare på Timbro miljöinstitut). Såg nu att även DN:s ledarsida lyfter fram texten. Trapp undrar varför dessa frågor kodas som vänster, men ger i mina ögon inga svar. Hon, DN, Johan Norberg och PM Nilsson får stundtals det att låta som att det skulle handla om en trotshandling, ett kulturkrig, det vill säga en reaktion på vänsterns argumentation. Jodå, jag fattar vad som avses, men tänk om det inte bara kodats så utan att elefanten i rummet faktiskt bottnar i värderingar, inneboende naivitet för konsekvenserna av aktiva val i den nyliberala världsordningen?

Trapp skriver:

”Under Carl Bildts ledning (1991–1994) intensifierades Sveriges engagemang i internationella miljöfrågor. Regeringen lade också grunden för Sveriges aktiva roll i de globala klimatförhandlingarna som följde under 1990-talet. Sedan dess har vänstern tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan på högerns bekostnad.”

Ja, Sverige har länge varit drivande inom miljöfrågor och oftast under ganska stor politisk enighet. Men vad hände i början på nittiotalet?

Att vänstern ”tagit ett allt större grepp kring miljöfrågan” sammanfaller alltså enligt Trapp med tiden då nyliberala idéer blir alltmer mainstream i både höger- och vänsterpolitik här hemma med privatiseringar och avregleringar som följd. Men hon verkar inte fundera vidare på om, eller hur, dessa två saker kan vara relaterade.

PM Nilsson vittnar i Aftonbladspodd (ca 8.15 min) om hur stor påverkan Timbro haft i denna värdegrundsförändring: ”Om man tittar på de som satt i regeringen idag och igår, under Reinfeldt och Bildt så har alla i någon mening varit inblandade i någon Timbroverksamhet.” Han menar också att Timbros påverkan varit mycket stor på grund av utbildningar för ungdomar och deras bokförlag.

I början på nittiotalet drog även kampanjerna för att misskreditera IPCC igång på allvar och en tydlig medial förändring sågs i USA: Under 1980-talet intervjuades nästan enbart forskare när det handlade om klimatfrågor. Det kom att ändras i början på 1990-talet då det framförallt på ”förnekarsidan” var människor från intresseorganisationer (läs konservativa och libertarianska tankesmedjor) som fick uttala sig. Ofta ställdes slipade och mediatränade kommunikationsproffs från tankesmedjor mot forskare i debatter.

Nedan Jerry Taylor, tidigare chef på Cato Institute:

En enorm falsk balans uppstod i klimatfrågan, så även i ”prestigemedia” som New York Times och kompani.

Det här är början på den snöboll som lett oss till det vetenskapsförakt vi nu ser växa. För ju fler som börjar tro på lögnerna, desto fler blir upprörda och kräver att vänstern och ljugmedia ska ersättas med dom som ”säger som det är”.

Under de decennier som följde har konservativa och marknadsliberala tankesmedjor varit lokomotivet i att sprida lögner om klimatvetenskapen och de har avsiktligt spridit bilden av att det är vänsterpropaganda. Innan självutgivning av böcker blev vanligt stod dessa tankesmedjor bakom nästan alla engelskspråkiga böcker som hävdade att IPCC:s slutsatser var en politisk skrämselpropaganda.

Det gäller även åsikterna här hemma. Det är helt uppenbart att det i dessa högerkretsar inte setts som något problem att avvisa vetenskapliga fakta i klimatfrågan.

Och som jag beskrivit många gånger tidigare, det gäller inte bara klimatet utan de flesta stora miljöfrågor.

Till detta ska läggas att miljörörelsen ständigt utpekats som hysteriska aktivister via överdrifter och rena lögner. Självklart finns det berättigad kritik men demagoger som Lomborg och Henrik Jönsson drar sig inte ett ögonblick för att förvanska sanningen. Lomborg får på SvD:s ledarsida till och med kalla forskare bakom ett långt vetenskapligt övervakningsprogram av Stora barriärrevet för högljudda miljöaktivister.

Det här är högst aktiva handlingar. Högern har helt självmant släppt taget om miljöfrågorna och istället valt att lyssna på vem som helst med akademisk titel som säger vad de vill höra.

(Det gäller förstås inte alla, och det är Trapp som skriver höger respektive vänster, men jag vet faktiskt inte vad som avses med den skalan längre. Jag blir ständigt kallad vänsterbliven kommunist bara för att jag hänvisar till IPCC …)

Och det gäller som sagt inte bara klimatet: nedan bilder från skrift som delades ut till studenter

Värderingar

Man måste förstås utgå från att ingen (nåja) medvetet vill förstöra vår livsmiljö. En av pionjärerna bakom den så kallade miljöliberalismen (free‐market environmentalism) var ekonomiprofessorn Richard Stroup som också jobbade i Reagans administration. 1980 var han med att starta upp Property and Environment Research Center, mer känt som PERC. De utmanade idén om att miljöfrågor bäst löstes av den offentliga sektorn och menade att privat ägande och äganderätten var mer effektiva faktorer för att skydda miljön än statliga regleringar och förbud.

Även Trapp lyfter upp äganderätten i detta sammanhang. Det ger ägaren incitament att ta hand om miljön och gör det lättare att utkräva ansvar av dem som missköter sig. Ungefär: rädslan för straff när man bryter mot lagen ska göra att man sköter sig.

Det finns exempel på statliga regleringar och förbud som funkat både uselt och utmärkt, liksom det finns marknadsmässiga lösningar som också varit effektiva – olika åsikter om hur man bäst löser problem är en del av demokratin. Men det förutsätter förstås att man är någorlunda överens om vad som ens är ett problem. Men det finns ett inbyggt problem i resonemanget om äganderätt och domstolar.

Om man generaliserar handlar en del av problematiken ofta om synen på hur mycket man ska förebygga enligt försiktighetsprincipen kontra att reagera när saker inträffat. Jag tror vi alla har olika syn på var denna gräns går och här gäller även NIMBY-effekten: det är lätt att ha åsikter om vad andra ska göra så länge det inte påverkar mig.

Vad det gäller reglering av kemikalier hade vi i EU länge samma princip som i USA med omvänd bevisbörda, det vill säga att det var upp till myndigheter att påvisa att en kemikalie var farlig om den skulle regleras, inte att ett företag måste visa att den är ”tillräckligt ofarlig” (gäller inte bekämpningsmedel och läkemedel som lyder under andra regelverk). I USA gäller detta fortfarande medan det ändrades i EU i och med REACH-lagarna (under enorma protester från högerhåll och en tsunami av lobbyism).

En känd nyliberal debattör, tillika professor i statsvetenskap, som menade att försiktighetsprincipen missbrukades av miljörörelsen var Aaron Wildavsky. Det förhindrade enligt honom utveckling och innovation och han förespråkade istället trial and error framför förbud och regleringar.

Det ligger mycket i hans tankar om att risk inte kan uteslutas helt och man måste testa för att att veta. Men för att detta ska funka måste man ju ha en någorlunda samsyn på när något inte funkar och hur man då ska få stopp på processen. Och här infinner sig dilemmat …

(Wildavsky ansåg att i princip alla kända miljöregleringar varit onödiga, han satt i Fred Singers ökända tankesmedja och ansåg att klimatlarmen var bluff).

I USA väntar enorma skadestånd om ett företag fälls för att ha brutit mot miljölagar. Visst kan det verka avskräckande men på grund av lagstiftningens utformning är sannolikheten ganska stor att man inte undersökt riskerna tillräckligt innan en produkt börjat användas i stor skala. Skadan kan därför ofta redan vara skedd när problemen upptäcks (åtminstone av oberoende forskare och samhället i stort). Exemplen är otaliga: DDT, PCB, PFAS, flamskyddsmedel, dioxin osv.

Det skapar också incitament för att företag döljer och/eller spelar ner oroväckande fynd och likaså för drabbade att överdriva (eller hitta på) skada för att få ut pengar. Och när det kommer till de stora miljöfrågorna är det alltid stora aktörer inblandade med enorma resurser att bestrida mindre belevade spelare.

Systemet har också blivit till ett eldorado för advokater. Det man eventuellt vann på minskad byråkrati innan registrering av kemikalien förloras snabbt i detta träsk…

En kanske oväntad konsekvens av detta är också att det gett en alternativ karriärväg för akademiker med diverse höga titlar. Konsultfirmor som Gradient och Exponent omsätter numera miljarder på att leverera expertutlåtande åt företag i diverse miljö- och hälsorättstvister.

För det man kanske inte tänker på är att det också lett till att några av USA:s mest omfattande miljörättegångar handlat om att domare utan expertiskunskaper ska avgöra huruvida en kemikalie är hälsofarlig eller inte. Och det är här det blir geggigt … för det innebär nästan alltid att parterna i målet kastar vetenskapliga artiklar med motsatta slutsatser mot varandra. Vem ska man då tro på? (Jo, det finns även akademiska studier som inte håller måttet.)

Det finns gott om exempel där industrisponsrade artiklar säger en sak medan oberoende studier säger en annan. I många fall är det helt uppenbart att särintressen velat vifta bort riskerna genom falskspel. Det finns direkt osmakliga exempel, som när en advokat fick en akademikerkonsult att skriva vetenskapliga artiklar om att det var rökning istället för asbest som orsakat en för asbest väldigt specifik lungcancerform, trots att det inte fanns några belägg för saken. Läkare knuten till lobbyorganisation har ljugit ihop snyfthistorier om omkomna barn med avsikt att förhindra reglering av flamskyddsmedel i möbler.

I många fall har det också framkommit att företagens egna studier visat på ordentliga hälso- och miljöfaror men att de ändå valt att hålla truten om saken (PCB, rökning, PFAS mm). Det är ett bottenlöst hål…

Även om det har blivit bättre så är EPA fortfarande bundna att väga in kostnaden för företag om de ska reglera något. De är likaså tvungna att alltid föreslå den för tillverkaren minst tyngande vägen. Man kan tycka vad man vill men det är allt annat än en slump att det var först år 2024 som USA lyckades förbjuda asbest fullt ut (vilket Trumpadministrationen nu vill riva upp) eller att amerikaner har signifikant högre halter av flamskyddsmedel i blodet (av vilka flera helt saknar toxicitetsdata):

Man får ha olika åsikter, att tox-testa kemikalier är dyrt och kostar många försökdjurs liv, men det är banne mig inte gratis att hantera konsekvenserna av de miljöförstöringar vi sett genom åren (och fortfarande ser). Frågan är på ett sätt enkel här: ju mer förebyggande arbete, desto mer kostar det för de som sen ska tjäna pengar på produkten som ska säljas, i tvärtomfallet är det dock samhället som får ta kostnaderna medan försäljarna tjänar mer pengar. Här tycks nyliberala organisationer snudd på alltid ställa sig på företagens sida.

Nu är Storbritannien i kast med att såga ner sin kemikaliereglering, godkänns en produkt i ett annat ”godtagbart land” (ej specificerat vilka) ska den automatiskt kunna säljas i UK.

Det är ett problem att en aktiv och välfinansierad del av den nyliberala rörelsen tappat kompassen och vägrar acceptera vetenskap (inte alla osv..). Det är helt uppenbart för alla och envar som grävt sig någon centimeter ner i klimatdebatten att det inte bara handlar om pengar – många drivs framförallt av ideologi. Man hatar regleringar och statlig kontroll och gör allt för att verkligheten ska passa in i önskebilden istället för tvärtom.

Ska dra ett par ytterligare saker jag anser vara naiva i den nyliberala tankegångarna i nästa inlägg, men som vanligt får jag be om ursäkt för ett redan för långt inlägg 😉

Avslutar dock med en undran:

Om miljö- och klimatfrågor är så viktiga för PM Nilsson, varför har han, liksom andra Timbroiter som Marcus Uvell, jobbat stenhårt för att borgligheten skulle börja samarbeta med Sverigedemokraterna? Det enda riksdagsparti som röstat emot Parisavtalet, beskyllt SMHI för att sprida skrämselpropaganda, anammat Stockholmsinitiativets syn på klimatvetenskapen, placerat Elsa Widding i riksdagen, Åkesson alternativtolkar IPCC:s slutsatser osv osv

Precis som jag uppskattar Trapps och PM Nilssons miljöengagemang gör jag det med Fredrik Kopschs (=Timbros chefsekonom) markering nedan . Men cry me a river av krokodiltårar. Svenskt näringsliv, Dagens industri och Timbro har lobbat stenhårt för att normalisera och släppa in SD i gemenskapen (ex PM Nilsson i Dagens industri 2018).

Varför då? Jo…

…förmodligen på grund av det PM Nilsson avslutar sin ledartext med:

”SD har varit helt avgörande för att stoppa Löfven-regeringens planer på att stänga ner privata välfärdsföretag.” 

Politik är att prioritera och kompromissa, men rimligtvis borde man bara göra det när det inte går emot ens innersta och viktigaste värderingar!? Det har varit uppenbart var SD står i både klimatpolitiken och rasismen under lång tid. Jag har svårt att se en enda liberal grej som har mynnat ut från Tidöavtalet oavsett om det handlar om frihet eller miljö…

Marknadsliberala giganter som Heritage Foundation och Competitive Enterprise Institute står bakom den antivetenskapliga och auktoritära politik som beskrivs i Project 2025 som nu genomförs i USA. De jobbar också väldigt aktivt med att liera sig med ytterhögern i Europa. Hur mycket är normalhögern här hemma beredda att offra för rätten att driva aktiebolag…?

Att högern tappat miljöfrågorna är ingen slump utan resultatet från ett hårt målmedvetet arbete och det är ingen tillfällighet att det är moderata riksdagsledmöter som anser att SVT bedriver hjärntvätt av befolkningen via alarmistiskt färgade väderkartor.

Och jo, jag har ingående beskrivit hur det förekommer överdrifter från båda sidor – det gör det dock inte rationellt att dissa närmast fullständig konsensusläge i en vetenskaplig fråga:

”Klimatet har blivit en religion”

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Råkade av en slump hamna på ett inlägg på Timbros nättidskrift Smedjan och tänkte att det kunde vara ännu ett exempel som illustrerar hur cherrypicking används för att ge orättfärdig kritik mot ”miljörörelsen” och som, i mina ögon, är en ytterligare anledning till varför högern tappat miljöfrågorna. Ja, det är ett till inlägg i respons på Timbro miljöinstituts essä Men det är ju höger! som just handlade om detta.

Tidigare inlägg:

(Jag har redan redogjort för att jag är medveten om att det förekommer obalanserade röster från båda sidor och olika åsikter om vad som behöver göras för att lösa problem är bara sunt i en demokrati: Vi har tio år på oss! – Maths Nilsson, författare Det gör det inte rationellt att dissa en oändlig massa vetenskap…)

Det jag syftar på här är opinionsbildares förmåga att förenkla saker in absurdum. Bjørn Lomborg menar t ex i sin bok Cool It! att man inte behöver överdriva riskerna med att Himalayas glaciärer smälter för människan kan anpassa sig och bygga dammar.

”“…global warming of glaciers means that a large part of the world can use more water for more than fifty years before they have to invest in extra water storage. These fifty‑plus years can give the societies breathing space … so that they will be better able to afford to build water‑storage facilities.”

Ursäkta, men det är så dumt att … tja, hittar inte ord…

Misstänker att de flesta debattörer inklusive mig själv gör misstag, delar ogenomtänkta inlägg i sociala medier, har förutfattade meningar och så vidare. De går nog att hitta poänger i det som framförs hos alla (nåja 😉 ), men någonstans går gränsen för när personer bidrar konstruktivt till att belysa komplexa problem till att de inte längre kan anses vara en tillförlitlig källa, dessa poänger till trots. De försöker inte ens vara objektiva.

Detta inlägg handlar om Michael Shellenberger och hans essä från 2021 i Timbros nättidning Smedjan: Klimatalarmismen har blivit ett större hot än klimatförändringarna. Shellenberger har varit aktiv i en mängd olika frågor och har vittnat inför den amerikanska kongressen om både det ena och det andra, enligt Wikipedia: klimatförändringar, statlig censur och desinformation, UFO:n samt om artificiell intelligens.

Han har skrivit diverse böcker om klimat- och miljödebatten (och är numera allmänt kritisk till miljörörelsen som han själv säger sig ha tillhört – ordnade insamlingar redan som tonåring mm) men är på inga sätt klimatforskare även om det framhålls att han blivit anlitad som expert av IPCC:

”Anlitad expert”. Jo det stämmer (delrapport 3) men listan på granskare sträcker sig över 40 sidor, trots tredubbla spalter. Och där finns även folk från Greenpeace.

Som så många gånger förr, visst framförs relevant kritik och några tänkvärda kommentarer, men innehållet kantrar och blir bara plumpt. Problemet med den här typen av argumentationstexter med väl valda ”sanningar”, är att en oinsatt inte har en chans att sätta det i ett sammanhang.

Shellenberger säger att det inte finns någon ökande trend i torka i världen sedan 1980-talet och länkar till en vetenskaplig artikel som mycket riktigt kommit fram till det. Problemet är att studier inom komplexa områden kan komma fram till motsatta slutsatser utan att fuska. Det gäller inte bara inom klimatet utan beror på hur mycket och tillförlitlig data som finns och vilken metodik som används.

Det är inte ovanligt att man i efterhand kommer fram till att en studie missat ta hänsyn till ditten eller datten. Vetenskap handlar om att titta på saker ur olika synvinklar för att sakta men säkert mynna ut i en kunskap bekräftad av flera olika studier och forskargrupper.

Här är exempelvis en ganska ny artikel om en studie som säger tvärtom, världen har sett en accelerande trend för just torka. Där diskuteras också frågan om motstridiga resultat och de argumenterar för varför deras metodik är bättre:

Jag har förstås ingen aning, men det är därför det är extra viktigt med den typen av sammanfattande rapporter som tas fram via IPCC. De ger en sammanfattande bild av kunskapsläget, för ja, studier måste viktas olika på grund av hur väl utförda de är. Och IPCC säger att torkor visst har blivit värre i vissa delar av världen. Det gäller en rad andra extremväderhändelser men Shellenberger viftar bort att det skulle vara några större problem. Precis som andra gör:

Han viftar lika lättvindigt bort resonemangen om tipping points för att vara ovetenskapliga:

”Det innebär inte att ett katastrofalt tröskelpunktsscenario är omöjligt, utan enbart att det inte finns några vetenskapliga bevis för att ett visst scenario skulle vara mer sannolikt eller katastrofalt än ett annat möjligt katastrofscenario, såsom ett asteroidnedslag, en supervulkan eller ett ovanligt dödligt influensavirus.”

Att minska konsekvenserna klimatförändringar är fullt påverkbart genom att minska utsläppen.

Visst har han rätt i att väderrelaterade katastrofer blir värre på grund av hur städer är utformade (ta hand om skyfall etc) och att skogsvård påverkar brandsituationen och så vidare. Han nämner även att klimatet har en roll men kommer ändå fram till slutsatsen att det bara är alarmism att blanda in klimatförändringarna. Det är bara att installera AC:

”Om det erkändes att dödsfall orsakade av värme berodde på avsaknaden av luftkonditionering, att skogsbränder hade sin orsak i ansamlingen av träd och sly, att skulden för översvämningar låg hos regeringar som misslyckats med att förbereda städer och hem, skulle alarmistiska journalister, forskare och aktivister berövas de spektakulära händelser och nyhetskrokar som de behöver för att skrämma människor, samla in pengar och vinna stöd för sin politik.”

Jag har inte sett en ”brandforskare” påstå att de omfattande bränder vi sett på sistone enbart skulle bero på klimatförändringarna. (De flesta rapporter i media påpekar likaså att det finns flera orsaker.) Men det framgår också med tydlighet att det finns anledning att dra i handbromsen.

Det är standardförfarande: 1) Klimatförändringar är ett problem men … 2) inte hela världen, plocka några saker och ta dem ur sitt sammanhang 3) efter en del rimliga resonemang mynna ut i att det faktiskt inte är några problem utan bara alarmism och ”någon annan” löser nog problemen så vi anpassar oss.

Vi har liksom inte lyckats anpassa oss under de decennier IPCC funnits, när och hur är det tänkt att detta ska göras? Vem ska betala?

Om klimatforskning

Nu är det inte bara klimataktivister som hävdar att åtgärder krävs omedelbart. Redan 1990 när IPCC släppte sin första rapport bifogade 700 forskare ett upprop om att det var bråttom att få ner utsläppen då det i all praktisk mening inte finns någon återvändo eftersom koldioxiden stannar kvar i atmosfären under så lång tid. Och ingenting har ändrats i detta avseende – snarare tvärtom!

Har herr Shellenberger något att säga om det?

Det verkar som att han arbetar upp en ilska allteftersom han skriver och artikeln blir alltmer utflippad. För precis som jag skrivit tidigare om Shellenbergers föredrag på Jordan Petersons konservativt kristna ARC-konferens så hävdar han, efter några ordentliga påhopp på Greta Thunberg, att klimatet har blivit en religion – ett substitut för vår förlorade tro:

”Klimatalarmismen bär på en stark kraft eftersom den har blivit den alternativa religion för påstått sekulära människor. Den ger dem många av de psykologiska förtjänster som den traditionella religionen gjorde. Av klimatalarmismen får de ett syfte: att rädda jorden från klimatförändringar. I dess berättelse är de hjältar. Och den ger dem mening i deras liv – samtidigt som den upprätthåller illusionen att de är förnuftiga och vetenskapliga människor, som inte står under inflytande av vidskepelser och fantasier.”

 I ARC-föredraget påpekar han att ”forskare har blivit de nya prästerna” och klimatförnekare de nya häxorna. Han konstaterar: ”Jag önskar att det inte var så dumt … men det är bara Greta Thunberg med en riktigt dålig religion.”

Om man nu vill blanda in religion så är det snarare delar av förvillarsidan som hellre förlitar sig på religion istället för vetenskap:

William Briggs ligger bakom Realist Catholic Climate Declaration:

  • “The extent to which man is responsible for climate change is not known, only surmised. There is no earthly force capable of stopping climate change. […] The salvation of souls is of more pressing concern than the air temperature. Pray to God and pray for your neighbor, not to the planet.”

Anthony Lupo (knuten till Independent Institute) har signerat uppropet och likaså David Legates, tidigare klimatforskare som nu jobbar för Cornwall Alliance for the Stewardship of Creation (2020 utsåg Trump-administrationen honom till biträdande handelsminister med ansvar för observation och prognoser vid NOAA) .

Cornwall Alliance är en evangelistisk organisation som predikar att Guds Intelligenta design styr jordens skeenden och också deklarerat att Gud styr klimatet, inte människan. An Evangelical Declaration on Global Warming (cornwallalliance.org):

  • 2009: “We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory.  Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.

Andra kända ”IPCC-kritiska” debattörer som signerat uppropet är Ross McKitrick och Lord Monckton. Även klimatforskaren Roy Spencer är aktiv i denna organisation. Hans kollega John Christy är också djupt religiös och tidigare baptistmissionär och menar att det går emot bibelns ord att beskatta koldioxidutsläpp (gör energi dyrt för fattiga, att utsätta dem för föroreningar som leder till för tidig död är dock okej eller?).

Censur!

”När klimatreligionen avslöjats tillgriper den censur”, menar Shellenberger.  I tider där minsta sak följs av en tsunami av nonsens i sociala medier är det ingen trivial sak att få till en balans mellan faktakollar och friheten att uttrycka sin åsikt. Låt oss ta en titt på ett par exempel Shellenberger lyfter.

”Apokalyptiska klimataktivister har tagit kontroll över världens största bolag och fått dem att censurera och smutskasta de som kritiserar alarmismen och förnybar energi. Facebook censurerade dessa kritiker på uppdrag av organisationen Climate Feedback, som vägrar uppge varifrån den fått sin finansiering. Climate Feedback har tidigare censurerat den prisbelönte journalisten John Stossel, så väl som den ansedda danska nationalekonomen Bjørn Lomborg.”

John Stossel är en mediakändis med bakgrund hos bl a ABC News och Fox Business Network. Han beskrivs som politisk aktivist och libertarian och sen 2019 driver han StosselITV som han sänder ut via sociala medier. Under 2021 gjorde han två program som handlade om klimatet som ”utsattes” för faktakoll på Facebook:

Det första, Government Fueled Fires, ansågs av Climate Feedback vara vilseledande eftersom en del uppgifter framfördes utan kontext. Det andra Are We Doomed? fick omdömet: ””Felaktigt resonemang”, ”Felaktigt”, ”Vilselledande”.

Shellenberger medverkade i Government Fueled Fires som handlade om de omfattande bränderna i Kalifornien. Där påstod han att om bara skogen hade skötts på rätt sätt hade bränderna inte behövt uppstå trots uppvärmningen. Climate Feedback replikerade:

”We rated the video as “Missing Context” (not “False” or “Partly False”) because viewers did not receive an accurate explanation of the scientific research on the role of climate change in western US wildfires. A 2016 study[1], for example, found that “human-caused climate change caused over half of the documented increases in fuel aridity since the 1970s and doubled the cumulative forest fire area since 1984”.”

Är det censur?

Det är i alla fall helt i linje med hur han, precis som Lomborg, plockar saker ur sitt sammanhang:

Lomborg är en ansedd nationalekonom skriver Shellenberger. Det finns inget som är så välbelagt som att Lomborg är en av de falskaste debattörer i hela den här geggan. Ansedd är han enbart i konservativa och libertarianska kretsar:

Stossel, som tjänar 10 000 dollar i månaden enbart från spridningen i Facebook, gick i alla fall till domstol och menade att han utsatts för förtal. Omdömena från faktakollarna hade sänkt hans inkomster med 50%. Han förlorade.

Det är samma visa med hur Lomborg ”blivit censurerad”. Och aldrig erkänns några misstag, trots att t o m de som ansvarar för dataserierna berättar för Lomborg/Shellenberger att deras data inte kan användas på det sätt dom gör.

Stossel förresten. 1998 satte oljebolag, lobbyorganisationer och tankesmedjor ihop en detaljerad handlingsplan för hur de skulle få USA att stå utanför Kyotoprotokollet. De ville skapa ett alternativ till IPCC för att övertyga befolkningen om att allt bara var alarmism och att de som argumenterade för Kyoto hade tappat kontakten med verkligheten.

Bland mycket annat skulle de kontakta John Stossel så han kunde förmedla deras budskap.

Det får man förstås tolka hur man vill.

Hur som helst, det är för mig helt obegripligt hur man väljer att lyssna på populister som Lomborg och Shellenberger när det idag finns lättillgänglig information direkt från den samlade forskningen.

Men nej, komplexa frågor har sällan enkla och entydiga svar…

Del 2: Hur Rachel Carson blev massmördare

Den Av Mathsi Uncategorized5 kommentarer

Resumé:

I föregående inlägg Tack Timbro miljöinstitut men ni verkar inte förstå … citerade jag ett stycke ur en text skriven av Johanna Trapp, projektledare på Timbro miljöinstitut:

”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.” 

Med kommentar: Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”

Jag exemplifierade med kvicksilver i förra inlägget och lovade ett om DDT som följer här. Och som du kommer märka är ”högerns” (inte alla osv) krig mot Montrealprotokollet, åtgärder mot klimatförändringar, reglering av diverse kemikalier och tobak väl koordinerat med flera gemensamma nämnare.

Ideology comes in three colours: red, brown and green, representing Marxism, fascism and environmental extremism. Judged on sheer evil, the worst crime in history was brown, the Nazi genocide, although the reds slaughtered more people. The death toll (difficult to measure) is roughly, Hitler’s holocaust 6 million, Stalin’s famine and terror 8 million, and Mao’s famine 30 million. But the greens have topped them all. In a single crime they have killed about 50 million people. In purely numerical terms, it was the worst crime of the 20th century. It took place in the USA in 1972. It was the banning of DDT.

Bilden är från artikel på högerextrema Breitbart 2014 skriven av icke-journalisten James Delingpole och texten från en artikel i The Spectator 2005 skriven av Andrew Kenny.

2007 lades en resolution från Demokraterna för att fira Rachel Carsons hundraårsdag men republikanen Tom Coburn (R-Okla.) blockerade det med hänvisning till att hon tvärtom var en massmördare och att Tyst vår hade motbevisats.

(ja, ni vet precis hur de nämnda har positionerat sig i klimatfrågan 😉 ).

Det här är förstås extremt uttyckt, men samma andemening finns i uttalanden från en lång rad marknadsliberaler (exempelvis Bjørn Lomborg). Nedanstående är ett klipp från artikel i Expressen 2020 skriven av författaren Joakim Zander:

Jag har redan skrivit om DDT och hur falsk kritiken mot Rachel Carson och hennes Tyst vår är. Hon ville inte totalförbjuda DDT, hon skrev inte att det var cancerogent och hon skrev uttryckligen att det inte var känt vad nedgången i antalet vithövdade havsörnar berodde på (men att misstankarna var starka) osv. Har dragit det där flera gånger, läs mer t ex här:

Frågan nu är hur situationen kunnat landa i denna extremt polariserade syn på verkligheten? Ja, vi får faktiskt ta en tur ner det enorma arkiv som uppstod i och med rättegången mot tobaksbolagen i USA där de anklagades för att ha misslett det amerikanska folket om hälsoriskerna. Miljontals dokument från rättegången finns tillgängliga on-line. Några av de av de mer omtalade redovisar deras strategier för att bemöta vetenskapliga studier som visade på hälsofara. Det mest spridda är säkert det som förkunnar att ”tvivel är vår produkt”:

“Doubt is our product since it is the best means of competing with the ‘body of fact’ that exists in the mind of the general public. It is also a means of establishing controversy.”

1992 konstaterade EPA att det fanns tillräckligt vetenskapligt stöd för att klassa inte bara rökning utan även passiv rökning som cancerogent. Likaså jobbade WHO för att få till ett internationellt ”anti-tobaks-fördrag”. Det var förstås dåliga nyheter för tobaksbolagen.

Ett av dem, Philip Morris, tog kommunikationsbolaget APCO till hjälp. De bildade frontgruppen The Advancement of Sound Science Center (TASSC) som de ville skulle utgöra en trovärdig expertisgrupp som journalister kunde vända sig till för att på så sätt sprida tobaksbolagens version av det vetenskapliga kunskapsläget. De hade även som uttalat mål att få allmänheten att misstro vetenskapliga studier och istället lyfta fram vad de kallade sund vetenskap men hålla kopplingarna till tobaksbolagen dolda.

I strategin ingick att utge sig för att vara en gräsrotrörelse och undvika ”cyniska reportrar” från större mediebolag för att minska risken att bli ifrågasatta.

(Det här brukar kallas astroturfing, läs här vad man kan åstadkomma med en ljugande läkare och en urusel studie gjord av forskare på dåvarande Statens provningsanstalt ihop med två industriknutna kollegor:

En viss Steven Milloy fick chansen att leda TASSC-grupperingen. Mediamogulen Rupert Murdoch satt turligt nog i Philip Morris styrelse och som av en ren händelse fick herr Milloy föra ut sitt budskap i ett eget litet program på Fox News med namnet Junk Science. Samma namn fick den blogg han sen startade upp där man kan läsa att alla miljölarm är fejk. Det finns inga farliga kemikalier eller utsläpp. Och jag menar inga.

Milloy fick snart även jobb hos fri-marknadsfun…ivrarna på bl a Cato Institute, Competitive Enteprise Institute (CEI) och Heartland Institute.

Det var inte bara i USA tobaksbolagen kände att de behövde agera. Philip Morris kontrakterade även den inte helt okände Margaret Thatcher som konsult efter hon pensionerat sig från att styra Storbritannien ($250 000 per år till henne och lika mycket till hennes stiftelse, PM bekostade även hennes 70-års skiva i Washington för 800 pers, runt en mille (i $)).

Jaha, och vad har det här med DDT och malaria att göra tänker ni. Möt Roger Bate, lobbyist för bl a Institute of Economic Affairs (IEA) och American Enterprise Institute.

Med hjälp av tankesmedjan (IEA) startade Philip Morris upp vad som kallades Euro- TASSC som senare döptes om till European Science & Environment Forum (ESEF) vars vd blev Roger Bate. Du kan, tack vare tobaksrättegången, själv läsa hans analys (1998) av läget och hur det skulle bemötas.

Han konstaterade att det anti-tobaks-fördrag som WHO arbetade med (liksom det för att åtgärda klimatförändringarna) hämtade inspiration från Montrealprotokollet. Bates noterade också att deras opponenter (läs miljörörelsen) hade en fördel i att de utnyttjade politiskt korrekta budskap. Fåglar inkletade i olja eller plågade av typiska konvulsioner efter att exponerats av DDT går genom rutan – ingen kan vara emot att stoppa det.

Bates plan var att dels ifrågasätta vetenskap som visade på miljö- och hälsoproblem och misskreditera miljörörelsen generellt, att enbart rikta in sig på tobaken var inte fruktbart. Han ville också undergräva FN:s trovärdighet i stort. Norges Gro Harlem Brundtland var en måltavla (som den symbol för miljöarbete och hållbar utveckling som hon var).

En viktig del i denna strategi var att ta lärdom av sina motståndare och också utnyttja ”politisk korrekthet” i kommunikationen. Enkla budskap som påvisade hur västvärlden ville förvägra de fattiga länderna saker som hjälpt de rika skulle skapa misstro och sätta press på politiker / FN att inte införa regleringar. Typ: miljörörelsen offrar miljontals fattiga människor för att rädda några fåglar eftersom de såg överdrivna/virtuella faror överallt baserat på tvivelaktiga studier.

Du har säkerligen sett liknande argument om hur reglering av fossila bränslen på samma sätt offrar fattigas människor rätt till billig energi. Det är ingen slump utan har uppkommit via en väl genomtänkt strategi. Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Lomborg är en mästare i detta spel, kolla exempelvis hans Facebooksida hur ofta han upprepar samma budskap trots att han blivit uppmärksammad om att det är felaktiga uppgifter. SvD:s ledarsida erbjuder inget motstånd utan låter Lomborg mala på i artikel efter artikel. I utklippet nedan går länken till det han kallar högljudda miljöaktivister till en vetenskaplig artikel med rapport om resultatet från ett långsiktigt observationsprogram för att hålla koll på hur korallrevet mår (den säger inte heller det som Lomborg påstår att den gör).

När han hävdar att forskare ”avslöjat” en ökad koralltäckning så låter det dramatiskt men är information från en årlig rapport från samma övervakningsprogram som han just kallat miljöaktivism. Forskarna bakom jobbar i båda fallen på samma institution. Det är ren smutskastning och SvD:s redaktörs icke-arbete är inkompetent eller medvetet: SvD-ledare ♥ Lomborg = sant / låt stå – Maths Nilsson, författare

Nåväl, Bate erbjöd sig att ifrågasätta skräpforskningen på malaria/DDT-fronten om Philip Morris slängde upp pengar. And so they did. År 2000 startade han Africa Fighting Malaria som han skissat planer på i jobbeskrivningen.

Ihop med Milloy och tankesmedjor drog de igång kampanjer och övertygade många om att DDT var den magiska silverkulan mot malaria, men som nekades tredje världen på grund av av rika miljöaktivisters intriger (vilket stämde väl överens med den bild många på den politiska högerkanten redan hade av miljörörelsen).

Allt med fokus på att det skulle vara USA:s förbud mot DDT för jordbruk 1972 som bar skulden. Som i sin tur skulle bero på Rachel Carsons bok Tyst vår – inte på den verkliga orsaken, det vill säga slutsatserna från de åtminstone fyra vetenskapliga kommissioner som utrett frågan åt USA:s administration innan.

Milloy la på sin välbesökta webbsida upp en malariaklocka som kontinuerligt räknar hur många som dör av malaria. Med en utläggning om hur miljörörelsen ensamt bar skulden till detta förstås.

CEI lanserade inför Carsons 100-årsjubileum sin webbsida Rachel was wrong med bilder av afrikanska barn som dött av malaria.

I rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta, kan man utöver ekonomisk undergångsretorik om Kyotoavtalet införs, läsa utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.

CEI hade tidigare uttryckt kritik mot Carsons arbete. Redan 1996 publicerade Jonathan Tolman en artikel med titeln ”Rachel Was Wrong”, där han ifrågasatte Carsons påståenden om syntetiska kemikaliers faror. Senare, 2012, publicerade Angela Logomasini en rapport med samma titel, där hon argumenterade för att Carsons varningar om bekämpningsmedel inte stämde överens med vetenskapliga bevis och att hennes inflytande lett till policybeslut som haft negativa effekter, särskilt i utvecklingsländer.

Du hittar en rad gubbar anställda av olika högerorienterade tankesmedjor som saluförde detta budskap. I Michael Crichtons bästsäljande bok State of fear 2004 dyker även Hitler upp då en av hans karaktärer förklarar: “Banning DDT killed more people than Hitler” (ja, Crichtons är förstås klimatförvillare också och av någon anledning fick han prata med Bush om klimatförändringarna och vittna om hur vetenskapen skulle ifrågasättas inför kongressen…)

Budskapet fick fäste även hos en del ”mainstream” journalister och i exempelvis New York Times kunde man 2004 läsa: “Silent Spring is now killing African children because of its persistence in the public mind.” Så även i Sverige, här på ledarsida i Expressen samma år (som inkluderar en hänvisning till NYT-journalisten ovan:

”Journalisten Tina Rosenberg skrev i New York Times i början av april i år att DDT en gång dödade havsörnar på grund av dess långa livstid i naturen. I dag dödar Rachel Carson och hennes ”Tyst vår” afrikanska barn på grund av sin långa livstid i det offentliga medvetandet.”

Ett specifikt fall lyfts upp i artikeln: ”I den sydafrikanska provinsen Kwazulu-Natal slutade man använda DDT 1996, efter internationell press. Det alternativa insektsmedlet fungerade inte.” Och att malariafallen då rusade i höjden för att sen minska då DDT-besprutningen återupptogs. Just detta fall belystes i en IEA-rapport av Roger Bate, vilken också fick uppmärksamhet på ”nyhetssidorna” i läkartidskriften BMJ.

Det är två saker man kan fråga sig här. Varför lyfter Bate upp just detta fall men inte de många fall där samma sak observerats men då DDT blivit overksamt?

Det verkar inte vara något snack om att en hård press från miljövänner och politiker varit en anledning till att man valde att fasa ut DDT. Men pröva att framställa det så här istället: myndigheter ville uppfylla många i lokalbefolkningens önskan att byta DDT mot ett mindre farligt, lika verksamt och kostnadseffektivt medel som undvek de miljöproblem som västvärlden bevisligen fått pga DDT.

(Även om DDT är billigare och effektivt har det en det en del andra ”irriterande” nackdelar jämfört med nyare medel då DDT luktar och lämnar fläckar på väggarna (det handlar om att spruta inne i hemmen), dödar inte kackelackor och sägs göra sänglössen mer aktiva.)

Enligt denna vetenskapliga artikel uppfyllde Deltamethrin, en syntetisk så kallad pyrethroid, alla dessa krav. Vid denna tidpunkt var resistens mot pyrethroider också ganska sällsynt.

Liknande byten har gjorts framgångsrikt på andra ställen utan att DDT behövt återintroduceras (båda dessa medel verkar på samma sätt och många gånger är myggor resistenta mot båda). Efter DDT fasats ut i Kwazulu-Natal rusade som sagt malariafallen men man upptäckte också att dessa nu inträffade under vintermånaderna, då det normalt brukade vara få fall. Orsaken var att bytet av bekämpningsmedel råkade sammanfalla med att en myggart som var resistent mot det nya medlet hade flyttat in i området.

Jag vet förstås inte alla turer runt det här, men det ger två helt skilda upplevelser på hur saken framställs, eller hur? (Men jo, om du undrar, resterna av DDT i naturen i detta området är bland de högsta uppmätta i Sydafrika).

Ja, det här är skitsvårt och jag kan förstå att den här typen av kampanjer fungerar. Särskilt när det understöds av akademiker med fina titlar (knutna till diverse tankesmedjor). Och genom ständig upprepning blir det snart en sanning (cognitive ease).

Jag har som sagt skrivit om dessa förenklade och falska budskap tidigare, se länk ovan. Malaria är ett extremt komplext problem och besprutning har alltid bara varit en del i lösningen: ”Historically, DDT has had mixed success in Africa; only the countries that are able to find and devote substantial resources towards malaria control have made major advances.” Lancet 2012.

Men som så alltid, anledningen till att kampanjerna är så effektiva är att det oftast finns korn av sanning i det hela. Visst fanns det miljöorganisationer som ville se totalförbud mot DDT även om ett sådant inte funnits (WHO inkluderar sen 2006 även DDT för malariabekämpning och mig veterligt säger inga större miljöorganisationer emot).

Det vore väl likaså snudd på sensation om det inte gick att hitta saker inom WHO som skulle kunna göras effektivare och med mindre byråkrati.

Om du tycker klimatvetenskapen är kladdig och svår att greppa så är den om riskklassningen av kemikalier en bottenlös dypöl, fullt med studier av vitt skilda kvalitet med svår/tve-tvetydiga resultat. Och visst finns det även miljöaktivister som ser väldigt svart-vitt på saker som i verkligheten är väldigt gråa… Säkerligen har DDT:s ”dåliga rykte” i vissa fall överdrivits och fått konsekvenser som skulle kunnat undvikas.

Det är heller ingen slump att läkemedelsbranschen ägnar lite resurser åt att hitta nya mediciner för att bota tropiska sjukdomar eller att kemikalieindustrin ägnar mindre kraft åt att hitta nya bekämpningsmedel mot malaria än för jordbruket – annat är helt enkelt inte gångbart under rådande ekonomiska premisser. Fattiga länder kan inte betala. Och hela vårt samhälle är uppbyggt på kortsiktiga monetära vinster.

Nio av tio fall sedan 1930 där malaria blossat upp igen efter att ha ansetts utrotat har berott på bristande resurser och avbrutna kontrollprogram. Malaria Journal 2012

Men nej, det råkade inte bli så här polariserat för att ”högern” reagerade på dumma ”vänstern” som PM Nilsson och Johan Norberg vill ge sken av (se förra inlägget). Det är organiserat och med full avsikt att ta samhället dit vi nu är vad det gäller att ifrågasätta vetenskap. I detta avseende är boven i dramat ingen skuggfigur.

PS1: Tobaksbolagen fälldes 2006 för att ha: konspirerat med avsikt att minimera, förvanska och förvirra allmänheten angående hälsoriskerna med rökning; officiellt förnekat men internt erkänt att passiv rökning är farligt; förstört dokument som var relevanta i rättsvister. Rätten ansåg också att tobaksbolagen underminerat och ”diskrediterat den vetenskapliga konsensusen genom att kontrollera forskningsresultat via betalda konsulter”. Domen överklagades men vidhölls 2009.

PS2: Utdrag ur Rachel Carsons Tyst vår:

”Ingen ansvarsfull person hävdar att insektsburna sjukdomar ska ignoreras. Frågan som nu så enträget presenterat sig själv är om det är klokt och ansvarsfullt att attackera problemet med metoder som snabbt gör det värre. Världen har hört mycket om det segerrika kriget mot sjukdomar genom kontroll av infektionsbärande insektsvektorer, men den har hört lite om den andra sidan av historien – nederlagen, de kortlivade triumferna som nu starkt stöder den alarmerande insikten att insektsfienden gjorts starkare genom våra ansträngningar. Och vad värre är, vi kanske har förstört våra medel att föra kriget med…

[hon pratar om resistens mot bekämpningsmedel]

Praktiska råd ska vara ”Spraya så lite som du bara kan” istället för ”Spraya till gränsen för vad du kan”. … Trycket på skadedjurspopulationen ska alltid vara så liten som möjlig.”

Det stämmer än idag.

Tack Timbro miljöinstitut, men ni verkar inte förstå…

Den Av Mathsi Uncategorized6 kommentarer

I en essä på Timbros nättidskrift Smedjan prövar Johanna Trapp, projektledare på Timbro Miljöinstitut, tankar på varför vänstern kunnat ”ta över” miljö- och hållbarhetsfrågor och ger exempel på att det faktiskt handlar om högerpolitik som inte borde avfärdas. Det är glädjande att Timbro och högern vill ta sig an miljöfrågor och jag uppskattar det Trapp försöker göra. Problemet är att planens giganter väljer att ta på sig offerkoftan och skylla ifrån sig istället för att erkänna elefanten i rummet.

PM Nilsson skriver i förordet till Trapps text: ”Det vi kallar kulturkrig rör påfallande ofta frågor där den levda praktiska erfarenheten av vardagen har ideologiserats av vänstern och som skapar en motreaktion hos högern.”

Liberale debattören Johan Norberg satt härom dagen i P1:s söndagsintervju och uttryckte ånger över att han inte ens nämnt klimatet under sin gärning allt sedan hans bok Till världskapitalismens försvar gavs ut av Timbro 2001:

”Det känns som en försummelse som kommer bli svårt att förklara för mina barn.”

Norbergs egen delförklaring till varför han inte nämnt klimatet går i samma banor som PM Nilssons ovan: ”Frågan politiserades, delvis för att då Demokraterna och vänstern var duktiga på att plocka upp den frågan så blev det plötsligt fel att vara engagerad i miljöfrågor. Det blev en vänsterfråga.”

Både Nilsson och Norberg får det att låta som att högern passivt bara reagerat på vad andra sagt och gjort. Jag förstår vad de menar och visst ligger det säkert något i det men, nä, knappast. De missar den här figuren:

De har aktivt sett till att det blivit så här. Även om jag uppskattar Norbergs uppvaknande har jag svårt att ta hans krokodiltårar på allvar. Det är helt osannolikt att han varit omedveten om sina arbetsgivares förvillaraktiviteter i klimatdebatten. Läs mer:

Jag skrev ännu ett kilometerlångt inlägg om Trapps text, men insåg att det var typ identiskt med vad jag skrivit tidigare (haha, jag vågar inte säga hur mycket tid jag kastar bort på det här 😉 ). Besparar er det och länkar till några gamla inlägg. Som sagt, det är ingen slump att Trump kommit till makten och det är otvetydigt så att marknadsfundamentalistiska organisationer i många avseenden är skyldiga till det vetenskapsförakt som nu breder ut sig, särskilt i USA:

Nåväl, till saken. Miljödebatten kan vara ett unket träsk att vada igenom. Överdrifter som inte har stöd i publicerad vetenskap förekommer frekvent från ”båda sidor” (men det betyder inte att sanningen måste ligga mitt emellan). Det gör det också till en tummelplats för populister och andra som vill vinkla opinionen åt ett önskat håll.

Trapp ger sex exempel på frågor där borgerligheten kan se på miljöfrågor på ett annorlunda sätt och listar saker som gjort världen bättre; alla regleringar är inte av ondo. Detta har även liberala debattören Mattias Svensson (ledarskribent på SvD) försökt framföra i bl a sin bok Miljöpolitik för Moderater. Har kommenterat den här:

Trapp skriver:

”Freonförbudet, som infördes för att skydda ozonlagret, är ett sådant. Förbud mot användning av farliga ämnen som kvicksilver, PCB, DDT och bly har lett till betydande miljöförbättringar utan att vara särskilt kostsamt. På liknande sätt ledde förbudet mot bly i bensin till en drastisk minskning av blyutsläpp, med 95 procent i södra och mellersta Sverige sedan 1970-talet.” 

Ja, det här är tämligen okontroversiellt för de flesta, men jag vet inte om Trapp är naiv, ovetande eller bara tittar åt ett annat håll om hur det här spelet att sprida tvivel funkar på hennes planhalva – det vill säga bland många av Timbros samarbetspartner inom Atlas Network. Det har inte bara råkat bli ”ideologiskt kodat som vänster.”

Två exempel från det stycke jag citerade ovan:

Kvicksilver

Clintonadministrationen lade fram ett lagförslag som innebar att kvicksilverutsläppen från kolkraftverk skulle minskas kraftigt med hjälp av ”den bästa tekniken som finns tillgänglig på marknaden”. Det var helt i enlighet med EPA:s vetenskapliga sammanställning som kom fram till att: ”it was ”appropriate and necessary” to regulate coal- and oil-fired electric utilities under section 112 of the Clean Air Act.”

Som väntat kom protester från branschen genom bl a American Chemistry Council, American Fuel & Petrochemical Manufacturers och National Mining Association men även från diverse tankesmedjor på högerflanken som Heartland Institute och Competitive Enterprise Institute (CEI). De menade att det bara handlade om miljöhysteri. Environmental scare. Förstås.

Slutdatum för att implementera lagen hamnade dock under Bushs styre. De var inte lika tända på idén och ville istället införa en mer marknadsanpassad cap-and-trade-lösning med betydligt lägre krav. Och så dök det i sammanhanget magiska esset i rockärmen upp från EPA-myndigheten: en cost-benefit–analysis. En ren ekonomisk analys om nyttan överstiger kostnaden. Något som Reagan införde som lag skulle göras innan någon reglering kunde införas (vet inte om det gäller fortfarande):

”regulatory action shall not be undertaken unless the potential benefits to society from the regulation outweigh the potential costs to society.”

Det är förstås relevant men frihetsgraderna är många i att få fram önskat resultat genom olika antaganden. Och hur sätter man egentligen ett pris på mänskliga rättigheter och liknande?

Exempelvis infördes Obamas klimatpolicy Clean Power Plan med argumentation att nyttan var större än kostnaden, mycket baserat på EPA:s beräkningar av vad som kallas the social cost of carbon (SCC) – kostnaden för vad ett ton utsläppt koldioxid idag ger i det långa loppet.

När Trump tog vid rev de förstås upp Obamas klimatpolicy. Och det med samma argument men med tvärtomslutsats: kostnaden översteg nyttan, också det baserat på EPA:s beräkningar av SCC. De applicerade dock andra ingångsvärden och i huvudsak beror de olika slutsatserna på en värdering av vad det är värt att stoppa utsläppen, den så kallade diskonteringsräntan. Läs mer:

Västvärlden skulle helt ha imploderat vid det här laget om lobbyorganisationers spådomar om vad införda miljöregleringar skulle medföra hade stämt.

Tillbaks till kvicksilvret. I det här fallet underkände bland andra EPA:s Inspector General (en kontrollinstans jag inte vet om det finns något svenskt namn på) och United States Government Accountability Office hela cost-benefit-analysen.

En annan signifikant episod: Inför slutdebatterandet av lagen dök det upp en rapport skriven (förmodligen mest bara underskriven …), av två republikanska kongresspolitiker. Det ser ut som en vetenskaplig sammanställning men toksågades av experter och insatta journalister. Av rapportens 59 referenser är 14 branschkällor som Edison Electric Institute och Electric Power Research Institute eller konservativa tankesmedjor. Och självklart beskylls miljöaktivister för hysteri:

“As a result of the well-funded effort to push their political agenda, environmentalists have caused American citizens to become unnecessarily concerned about possible adverse health effects from exposure to trace amounts of mercury,” 

I verkligheten stöddes det av National Academy of Sciences och en rad andra expertmyndigheter/organisationer.

Jag vet inte var det här landade, men det Johanna Trapp försöker sälja in som högerpolitik är definitivt inte en självklarhet för alla på högerkanten. Det här är i princip gången vid alla försök att reglera några miljögifter. Trumps presidentordrar har ju nu också definitivt klargjort att kolkraftverk mm inte behöver uppfylla utsläppskraven ens om de har sådan utrustning installerad – allt för att gynna de monetära vinsterna. Visst, det går säkert att hitta hysteriska utspel som överdriver åt andra hållet men det gör det inte rationellt att dissa vad en bedövande majoritet av expertisen påpekar med stöd av publicerad vetenskap (som aldrig kan bli 100%-ig).

Argumentationen kan se ut som nedan. Man får det att låta som att de som gjort studier inte ens funderat över saker som kan påverka resultaten. Förstå mig rätt, det är vikigt att sådant diskuteras och det är inte alltid den metodik forskare använt sig av är den bästa att fånga upp vissa saker. Men ofta handlar det bara om svepande och raljanta ordflöden utan minsta ansats att exemplifiera.

Craig Marxen (ass prof em ekonomi knuten till Independent Institute) kommenterar Clean Air Act 1990 om hur studier som visat att kvicksilver kan påverka IQ hos barn inte går att lita på, Från The Environmental Propaganda Agency utgiven 2000 av Independent Institute:

”Cross-sectional studies are confounded by the fact that children with lower IQs tend to descend from parents with lower IQs. Stupid parents tend to expose their children to more opportunities for ingesting lead, and the stupid children contribute by eating more dirt. Stupid parents tend to achieve lower socioeconomic status and live in residential areas where lead is more prevalent. Moreover, they tend to fail to provide good diets for their children. Iron-deficient children will actually absorb more of a given amount of ingested lead, and the iron deficiency will further contribute to lower IQ measurements. […]

The EPA relentlessly presses forward in its absurd quest, like a madman setting fire to his house in an insane determination to eliminate the last of the insects infesting it.”

Precis som i nästan alla liknande fall är argumenten ganska lika och ofta svåra att tränga sig igenom eftersom de oftast innehåller korn av sanning. Som alltid, det är lätt att harkla ur sig korta körsbärsplockade strofer men det krävs tid och möda och långa haranger att bemöta dem. Här några exempel som med ytterst lite fantasi kan appliceras även i klimatdebatten :

  • Kvicksilver är naturligt förekommande
  • Kraftverken i USA står bara för mindre än en procent av de totala utsläppen
  • Utsläppen har redan minskat kraftigt
  • Kvicksilverhalterna i fisk är oförändrade eller lägre än föregående år
  • Att äta fisk är nyttigt
  • Det finns inga bevis för påverkan på gravida eller deras foster orsakat av kvicksilver i fisk

Tagna från denna artikeln: Reno News and Review January 19, 2006 (web archive)

Det här är ingen reaktion på hur ”vänstern” engagerat sig i frågan utan ett helt och hållet medvetet och organiserat narrativ som aktivt konstrueras. Det blir rätt ynkligt att skylla det på ”ja men vänstern då!”

Men det är ju USA säger du. Ja, det sticker ut men mönstret ser ofta likadant ut här. Trapp nämner Rönnskärsverken som positivt exempel på hur opinion ledde till miljöförbättringar. Lyssna på nedanstående program om bland annat detta och historien om hur klor fasades ut ur pappersblekning och inse att det inte finns en osynlig hand som åstadkommer saker för att samhället blivit rikare – det ligger snudd på alltid en rejäl kamp bakom. I detta fall som många andra var det oberoende forskare som kämpade sida vid sida med Greenpeace.

Lovade två exempel, men tar nästa i kommande inlägg: hur kom det sig att Rachel Carson utmålas som massmördare – ja, en ”sanning” som satt sig och uttalats av liberala debattörer även i svenska tidningar.

    Miljöpolitik för moderater

    Den Av Mathsi Samhälle, Uncategorized3 kommentarer

    Det är uppfriskande att även ”publika debattörer” kan omvärdera sina åsikter när dessa har vilat på skakig grund. För det är vad Mattias Svensson (MS) gör gällande miljöfrågor i sin bok Miljöpolitik för moderater. Den gavs visserligen ut 2015 av tankesmedjan Fores men jag läste den först nu (du kan ladda ner en pdf på deras hemsida). Mattias Svensson är väl annars, gissar jag, mest känd som liberal högerdebattör med kopplingar till Timbro och likaså skribent på SvD:s ledarsida . Men trots den ärliga mea culpan verkar en betydande del av själva elefanten i rummet stå kvar där i skuggan …

    MS börjar med att erkänna att han tidigare lyssnat på dom som ansåg att människan inte hade med klimatförändringarna att göra och att han själv salufört dessa idéer. Men att han tänkt om.

    Miljödebatternas ständiga dilemma är att det onekligen förekommer överdrifter i båda åsiktskorridorer (har skrivit och gett exempel bl a här). Det är lätt för populister att utnyttja. Genom cherry picking kan man få det att låta som att miljörörelsen enbart består av de mest radikala aktivisterna och att det egentligen knappt existerar, eller ens har existerat, några större miljöproblem. MS beskriver hur han länge lyssnade på dessa debattörer:

    ”Kanske för mycket. I min tankevärld kom de [= de mest radikala miljöaktivisterna] länge att representera hela miljörörelsen och all slags miljöpolitik. En bekväm fiende.”

    MS har alltså kommit till insikt att det inte är sant. Han vänder sig till och med emot den generaliserade idén att alla miljöregleringar är av ondo:

    ”Att miljöregleringar har en legitim funktion även för ideologiska marknadsliberaler brukar generellt formuleras så kortfattat och diskret att det är lätt att missa helt. När regleringarna föreslagits har de vanligtvis ignorerats eller kritiserats. Berömmet brukar komma först i efterhand. Detta är en defekt i den klassiska liberalismen ...”

    ”Ändå är det nog få som i dag beklagar de resoluta politiska åtgärderna för att minska svavelutsläppen. Jag gör det inte. Här blir det intressant. Gröna regleringar och restriktioner är inte befriade från de problem som regleringar vanligen ger upphov till. Ändå tycks de generellt åstadkomma miljöförbättringar utan särskilt stor ekonomisk skada.”

    Tänk om alla kunde enas om detta lilla.

    Jag tror det är oerhört viktigt att personer som MS poängterar att miljöfrågorna faktiskt inte bara är flum, vilket även Timbros nuvarande vd PM Nilsson tydligt deklarerat. Det är förmodligen enda sättet att nå fram till folk ute på den konservativa och marknadsliberala kanten.

    Men varför funkar det ändå inte?

    Marknadsliberaler och miljörörelsen (ja, jag generaliserar) tenderar ju att ha olika syn på vari problemen består och därmed också på hur/om de ska lösas. Vi har också olika värderingar som i grund och botten inte har med naturvetenskapliga fakta att göra (”det som är viktigt för mig är mindre viktigt för dig”). MS vill förstås belysa vikten av äganderätten, att marknadsmässiga lösningar är de mest effektiva och att regleringar har sina nackdelar (finns exempel på båda).

    Och det är förstås helt okej, så måste det få vara i en demokrati. Det är helt olika saker att bråka om bästa lösningen på ett problem och att bråka om det ens finns ett problem när en bedövande majoritet av den vetenskapliga expertisen anser att det gör det.

    Men så har vi elefanten då. Flera gånger påpekas i boken att förändring uppstår nerifrån, det är inte politiker och staten som åstadkommer förbättringar utan allmänhetens agerande. Ett exempel som ges är att användningen av skadliga freoner minskade långt innan förbuden trädde i kraft då folk helt enkelt köpte alternativa produkter på grund forskarnas larm.

    Det är sant. I alla fall vad det gällde sprayburkar och liknande (freoner var drivgas).

    Det är också sant att även drivande inom Greenpeace menar att utfasningen av klor i pappersblekning gick så snabbt i Sverige till stor del beroende på marknadskrafter (Dioxinfisken i Östersjön 14 oktober 2012 – P3 Dokumentär | Sveriges Radio). Men ändå …

    Elefanten. MS blottlägger den men ändå inte.

    Även, eller kanske framförallt, marknadsorienterade lösningar på miljöproblem kräver att det finns en betydande folklig opinion som gör att tillräckligt många politiker och företagsledningar vågar ta obekväma beslut för att påverka marknaden – att ändra på status quo kommer alltid innebära att de som gynnas av rådande situation kommer protestera.

    Men det är sällan det är så enkelt att när samhället blivit rikare och forskare identifierat miljöproblem så har samhället åtgärdat dessa. Bara sådär. För jo, det beskrivs nästan så, här Johan Norberg, Timbro 2005:

    ”När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem.”

    Det går att hålla med om det mesta här, men ett avgörande steg utelämnas: det har liksom inte löst sig av sig självt. I verkligheten har just marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer utgjort betydande hinder att genomföra dessa förbättringar genom att propagera för att problemen inte ens existerar. Det är själva motsatsen till att försöka få en förändring genomförd ”nerifrån folket” så att säga.

    Nej, jag menar inte att alla marknadsliberaler avsiktligt vill ta död på naturen, däremot att ideologiska skygglappar gjort att ett fåtal akademiker som bekräftat deras syn har fått ett extremt stort inflytande (som gått på tvärs med majoriteten av publicerad forskning). Och marknadsliberala tankesmedjor har, och har haft ett stundtals enormt inflytande på politiken.

    Ja, jag uppskattar Mattias Svenssons bok, han lyfter problematiken och beskriver, som angetts ovan, det som ”en defekt i den klassiska liberalismen”. Jag hävdar bestämt att det varit och fortfarande är ett utmärkande särdrag, kanske inte i liberalismen som sådan men hos marknadsliberala tankesmedjor i praktiken (nej inte alla och så vidare). Och det jag anser vara elefanten är just att väldigt lite tycks ha ändrats i detta avseende.

    Har jag gjort mig en egen bekväm fiende? Kanske, men jag tycker inte det.

    Tidigare vd:n för Timbro, Benjamin Dousa skrev exempelvis en artikel: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” och allt motstånd mot miljöåtgärder de stått för genom åren är som bortblåst. Som om att de skulle varit en drivande kraft till att ha fått till stånd de förändringar som nu hyllas unisont (se länkar ovan).

    Tänk om det är de teoretiska grunderna bakom nyliberalismen som är själva problemet? (miljödebattens eviga fråga sedan sextiotalet 🙂 ). MS skriver:

    ”Under 1970-talet kulminerade överväldigande och närmast samstämmiga varningar för annalkande resursbrist med en flod av bästsäljande böcker. Den mest kända är förmodligen den så kallade Romklubbens publicering 1972 av The limits to growth som förutspådde att de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier, med kännbara konsekvenser även för västvärlden.”

    ”Den som mer än någon annan vänt perspektiven i debatten om resurser var statistikern Julian Simon (1932–1998). En lång och ambitiös genomgång av resurser i mänsklighetens historia fick Simon att ställa de dystra slutsatserna på huvudet i boken The Ultimate resource.”

    Jag har skrivit om 1970-talets undergångsanda tidigare och även om den uppmärksammade  Tillväxtens gränser som MS tar upp. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Men vad den INTE gjorde var att förutspå att ”de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier.” Detta även om både miljörörelsen och dess kritiker påstod detta, om än i motsatta syften…

    Nämnda Julian Simon påstår mycket riktigt i sin bok The Ultimate resource att Tillväxtens gränser spådde att mineraler skulle ta slut inom några decennier. Det har sedan upprepats av många. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 – om det var en slump låter jag vara osagt. Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, påpekade det bl a i Forbes.

    Påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik 2021.

    Men i Tillväxtens gränser listas bara kända tillgångar för en massa råvaror, hur länge dessa skulle räcka med dåvarande förbrukningsgrad, hur länge de skulle räcka med en exponentiellt ökande förbrukningsgrad (vilket då hade observerats under lång tid) samt effekten av hur många år som 5 gånger större nya fyndigheter skulle räcka.

    Men de var fullt medvetna att det inte var realistiska antaganden och det var heller inte vad som spåddes:

    I boken återges endast ett exempel som körts i deras datamodell och det gäller krom. Resultaten visar att det inte handlar om att råvaran kommer ta slut, däremot gör den exponentiella efterfrågan att priset till slut skjuter i höjden och att det är anledningen till att förbrukningen avstannar.

    Och det är för övrigt exakt det Julian Simon beskriver.

    Resultaten visar också att återvinning och nya fyndigheter bara skjuter denna ”kollaps” några decennier framåt i tiden. Förbrukningen har ökat exponentiellt sedan dess, men även i kromexemplet ligger den kritiska punkten en bit fram från vår nutid. Och det är problemet med exponentiell tillväxt, när det väl börjar går det sjukt snabbt.

    Forskarna bakom Tillväxtens gränser påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.

    Jag är själv extremt skeptisk till ekonomiska spådomar men som jag ser det handlar det här inte om exakthet. De gjorde tolv olika scenarier, flera uppföljningar har gjorts och uppenbarligen stämmer deras business as usual-scenario ganska bra. Finns länkar på Wiki: The Limits to Growth – Wikipedia

    Denna punkt är nog en av de mest centrala i alla miljöfrågor och har varit sen sextiotalet: kan människan fortsätta leva på samma sätt som vi gör nu där fysiken och biologins lagar ofta tycks få en underordnad betydelse gentemot vår påhittade ekonomis regler istället för tvärtom …

    Lobbyism och tankesmedjor

    Lobbyism har väl alltid funnits och att försöka påverka politiker är en självklar del i en demokrati. Och här är det bara att gratulera den marknadsliberala rörelsen. Timbros vd PM Nilsson beskriver organisationens inflytande i podden Starta pressarna (ca 8:20 in) och menar att en stor del av framgången kan tillskrivas deras bokförlag och utbildning för unga som de bedrivit i decennier.

    Och det marknadsliberala tankegodset och deras ekonomiska teorier har haft stort inflytande allt sedan Reagan och Thatchers dagar. Mycket tack vare tankesmedjor och deras lyckosamma påverkansarbete (Kapitel 5 – En konservativ/liberal motrörelse – ”Vi har tio år på oss!” – Maths Nilsson, författare).

    PM Nilsson säger vidare att alla som suttit i borgliga regeringar under Bildt, Reinfeldt och nuvarande varit inblandade i någon Timbroverksamhet.

    Smaka på det. Alla.

    Skickligt gjort. Är det ett problem?

    Tja, de som har andra värderingar och vill se ett annat samhälle anser förstås att så är fallet, men att tycka olika är ju en del av demokrati, eller hur? Men ett demokratiskt problem uppstår förstås när kopplingen mellan särintressen – lobbyister – politiker inte är transparant. Särintressen och rika personer kan köpa sig enorma fördelar gentemot allmänheten.

    Och det finns en uppsjö exempel av dylika förhållanden, inte minst i USA. I en essä från mitten av 1990-talet skrev exempelvis vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation om deras strategi i USA. Det är också väldokumenterat hur många av dessa tankesmedjor erhållit stora summor öronmärkta för att bedriva felaktig propaganda om klimatet. Ja, det gäller även europeiska organisationer och personer kopplade till Timbro och de uppvisar ingen som helst ånger. Faktum är att Mattias Svenssons bok är enda exemplet jag sett som kan likna något av en ursäkt (men det kanske finns andra?).

    Om jag skulle ta anställning på Läkemedelsverket (jag jobbar ju inom läkemedelsindustrin) skulle jag vara tvungen att avyttra eventuella aktier i läkemedelsbolag och bryta andra kopplingar som sätter mig i någon sorts beroendeställning. Inom politiken är detta inte lika självklart, idag jobbar många i Sverige som lobbyister och har politiska uppdrag samtidigt. Det gäller både till höger och vänster, se tråd på Twitter:

    För mig är detta ett självklart demokratiskt problem (om än inte lika självklart hur man ska komma till rätta med det…).

    Ta vinster i välfärden. Ingen fråga har väl haft så lite stöd jäms över hela partilinjen men ändå är det i realiteten endast ett parti under de senaste trettio åren som drivit ett motstånd att tala om. Många av de politiker som drev igenom reformerna har gjort enorma pengar på att starta dessa företag (nej, det handlar inte om att förbjuda friskolor och fritt val utan om nödvändigheten att skolor ska drivas under aktiebolagslagar). Sådana här jättereformer drevs igenom utan någon utredning att tala om.

    Vad har det med MS bok att göra? Kanske inte så mycket direkt, men det finns mycket som tyder på att de marknadsekonomiska drivkrafter som hela nyliberalismen grundar sig på, och som MS skriver en hel del om, har rejäla problem att beskriva verkligheten…

    Ekonomi

    Ekonomi är inte min hemmaarena, men jag har eget företag, jobbar på utvecklingsföretag som är beroende av riskkapital (både privat och statligt). Jag jobbar i en av de mest reglerade branscher som finns och vet allt om byråkrati och ibland övernitiska bestämmelser. Men jag tror många inom Timbrosfären skulle bli förvånande över hur duktiga företagen själva är på att skapa byråkrati och likformighet. Likaså hur myndigheter ofta är bra att ha att göra med samtidigt som många företag kan vara ett helvete att arbeta med (inga av mina nuvarande bör jag väl påpeka 🙂 ).

    Jag kan hålla med Mattias Svensson i mycket men vi verkar ha olika syn på frihet, hur innovationer och ny teknik utvecklas (jag jobbar med det) och vilket samhälle vi vill leva i med mera – och det är förstås helt okej. Häromdagen såg jag en grupp med en flagga ”Revolutionära kommunister” prydd med hammaren och skäran! Jag är lika rädd för att de ska få politiskt inflytande som jag är för att marknadsfundamentalister som Arthur Laffer får det, och genomför libertarianska hokus pokusreformern a la det katastrofala Kansasexperimentet.

    Nåväl, vill bara upplysa om att det finns invändningar mot de neoklassiska ekonomiska teorierna som styr en stor del av vår värld idag. Ekonomiprofessor Steve Keen varnar t o m studenter för att ta en ekonomiexamen då de teorier som lärs ut är alldeles för simpla och orealistiska. Han ifrågasätter alltså själva grunderna och ger också explicita exempel vad som är empiriskt felaktigt, ni får läsa själva: Profit Maximization in the Real World – by Steve Keen (substack.com). Här en film:

    (se även min tråd på Twitter om ekonomiska klimatmodeller).

    Och angående regeringens nya budget där sänkta skatter påstås leda till ökad tillväxt. Här en studie som gått igenom 18 OECD-länders ekonomier under de senaste 50 åren och de kunde inte hitta några som helst bevis för att denna hypotes stämmer: The economic consequences of major tax cuts for the rich – LSE Research Online

    Ingen studie hos institutionen har kommit i närheten av att få så mycket uppmärksamhet. Intervju: Tax cuts for the wealthy only benefit the rich | LSE Research

    Mer kritik: Sustainability scientists’ critique of neoclassical economics | Global Sustainability | Cambridge Core:

    ”While a common defense of NCE is that ‘it has advanced and no longer depends on all the assumptions you have critiqued’, it still depends on at least three hypotheses that are not generally true: methodological individualism (H2), methodological equilibration (H7) and methodological instrumentalism (H10).”

    Den här videon i samma ämne är ju ganska kul, den nederländske historikern Rutger Bregman åkte till Davos och anklagade deltagarna där för att vara hycklare. Sluta babbla om filantropiska miljardärer, beskatta dem hårt! Tucker Carlson tyckte det var roligt och ville intervjua honom, det gick inte så bra…:

    Jag vet förstås att alla inte håller med och sorterar lite under saker man inte får säga i det här jävla landet-kategorin (men det är klart man får 🙂 … men lite naivt att tro att man inte skulle få mothugg).

    För övrigt undrar jag hur liberalismen mår idag. ”Frihetens flaggskepp” i form av Heritage Foundation, Competitive Enterprise Institute med flera ligger bakom Project 2025 som i mina ögon är en rent fascistisk och antivetenskaplig skrift. Här i Sverige har Timbros PM Nilsson varit drivande till att inkludera Sverigedemokraterna i regeringssamarbete – trots att de i många frågor står i rak motsats till liberalismens värderingar.

    Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga Del II

    Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized7 kommentarer

    Det här är en fortsättning på föregående inlägg som är en respons på hur Timbros två senaste vd:ar uttrycker det som att marknadsliberaler skulle vara garanten för en ansvarsfull miljöpolitik.

    Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.” Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna”.

    I förra inlägget visade jag hur flera tongivande liberaler och tankesmedjor genom åren har ifrågasatt vetenskapen bakom några av de allra största miljöproblemen vi haft. Oftast med hänvisning till en enskild akademiker med avvikande åsikter, jag exemplifierade med fysikern Fred Singer. Inlägget slutade med att USA beslutade att stå utanför Kyotoavtalet 2001, en stor seger för lobbyorganisationer och marknadsliberala tankesmedjor (nedan kallat ”Nätverket”). Nu riktades fokus över Atlanten. Europeiska politiker skulle övertygas.

    Förutom att ifrågasätta IPCC:s trovärdighet handlar förstås miljöfrågor mycket om ekonomi.

    Tankesmedjan ACCF, med rejäla intressekonflikter i frågan i form av finansiering från oljebolag, bildade dotterbolaget ICCF som öppnade kontor i Bryssel (läs: de skaffade ett postfack och lät en annan tankesmedja sköta fotarbetet via sekretessavtal). Margo Thorning utsågs till chef. Hon hade tidigare författat dystopiska rapporter om hur Kyotoavtalet riskerade amerikanska förluster upp mot 400 miljarder dollar årligen och hotade miljontals jobb.

    Nu gjorde hon samma analys för fyra länder i EU. Utsikterna var inte nådiga. I enbart Tyskland skulle antalet jobb minska ”med 1,0 miljoner jobb årligen under budgetperioden 2008–2012” och BNP braka in i väggen.

    Klipp från rapport “The Impacts of Climate Change on European Employment and Skills in the Short to Medium-Term: A Review of the Literature Final Report (Volume 2) May 2009”

    Siffrorna skrevs ner något i en senare version men det var fortfarande ett ekonomisk haveri som väntade. ICCF lobbade både EU:s och nationella parlament ihop med andra medlemmar i Nätverket. (BBC, ABC News, Bloomberg, Reuters, MSNBC News med flera förmedlade uppgifterna). Vittnesmål som kryddades med påståenden som exempelvis från Martin Ågerup, danska CEPOS och International Policy Network, 2004:

    • ”klimatet har faktiskt alltid förändrats och kommer alltid att förändras. Därför är små människoskapade temperaturhöjningar inte ett problem.”
    • ”IPCC:s slutsatser [om människans påverkan] är mycket kontroversiella.”.

    De är på inget sätt ovanliga uttalanden från Nätverket. Nedan från Storbritanniens parlament med idel kändisar från klimatdebatten. Fred Singer är en.

    Ovan Storbritannien och nedan evenemang EU-parlamentet där de slängde fram undergångsretorik om Kyotoavtalet skulle efterlevas (Think Tanks Warn ”Cost of Kyoto 10 to 15 Times Over EU Predictions”
    and Call for Radical Rethink over 2012 Policy):

    A Workshop Co-sponsored by

    International Council for Capital Formation, Centre for the New Europe, Istituto Bruno Leoni and Institut Economique Molinari

    Wednesday, November 24th, 2004

    Place: The European Parliament – Room ASP 1G2

    Competitive Enterpise Institute (CEI) är en av de mest aktiva aktörerna i det här spelet. 2005 gav de ut rapporten Vad varje europé bör veta om global uppvärmning, som svenska tankesmedjan Eudoxa AB lät översätta. Utöver ekonomisk undergångsretorik med hänvisning till ICCF:s rapport, märks utstuderad körsbärsplockning av information och populistiskt nonsens som att malaria ”lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT”.

    Siffrorna ovan är hämtade från Margo Thornings, ICCF, rapport.

    CEI skickade även sin konsult Chris Horner över Atlanten med uppdrag att övertala företag att finansiera en ny tankesmedja som skulle bearbeta politiker på samma lyckosamma sätt man gjort i USA. Horner var även advokat för Cooler Heads Coaltion, en oljefinansierad gruppering som beskriver sig själva som en ”informell ad hoc-grupp, fokuserad på att skingra myterna om global uppvärmning”, vilket i praktiken innebär att ifrågasätta IPCC:s slutsatser. Bland medlemmarna hittas flera tankesmedjor från Nätverket samt oljebolag. Horner är dessutom författare till ett par storsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism.

    Nu misslyckades Horners försök att starta en ny tankesmedja och han uttryckte förvåning över bristen på intresse.

    Men andra tog chansen.

    Gunnar Hökmark, moderat med Timbrobakgrund, startade under sin tid som EU-parlamentariker en tankesmedja, European Enterprise Institute (EEI). Han anställde Chris Horner för att sköta energi- och miljöfrågor. I realiteten verkar hans roll mest handlat om att prata ner internationella klimatavtal.

    Förutom att Hökmark själv var vice ordförande för EPP – den största politiska grupperingen inom EU – fanns en rad politiska högdjur med i smedjans kommittéer (exempelvis sittande finansminister för Slovenien, före detta finansministern för Slovakien, tidigare vice premiärminister i Österrike och tillika dåvarande EU:s särskilda samordnare för stabilitetspakten för sydöstra Europa).

    Trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet. Även vicepresidenten för europeiska investeringsbanken fanns med på ett hörn, är det verkligen rimligt att en person på den posten engagerar sig i politiskt opinionsdrivande verksamhet?

    Men EU drev igenom Kyotoavtalet. Målen uppfylldes med råge. EU kollapsade inte.

    Även om finansieringen av Nätverkets verksamheter oftast är höljd i dunkel är det mycket väldokumenterat hur oljeindustrin har bidragit med stora pengar. Ett talande exempel är Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE), vars chef 2005–2007 var Mattias Bengtsson (vd för Timbro fram till 2004). Den kände liberale debattören Johan Norberg var senior fellow. CNE vägrade uppge sina finansiärer men via oljejätten ExxonMobils dokumentation framgår att CNE erhållit 130 000 dollar 2004-2005, varav 80 000 var öronmärkta till utbildning om klimatförändringarna.

    Och vad innebar det?

    Man behöver inte ägna många minuter på CNE:s sidor för att inse att deras syn på ”sund vetenskap” inte var liktydigt med den som IPCC representerar, snarare motsatsen – några av klimatförvillandets allra vanligaste myter hittas där. IPCC kallas till exempel för ”en märklig samling ägghuvuden”.

    Under essential readings listas en radda böcker skrivna av personer som är kända för att inte acceptera IPCC:s slutsatser (en stor majoritet av utgivna ”klimatskeptiska” böcker har koppling till Nätverket – och nästan ingen har genomgått kollegial granskning (Dunlop, 2013)). CNE ordnade likaså en föreläsning med den i del 1 nämnde Fred Singer och publicerade några av hans rapporter.

    [Uppdatering: Dagens ETC intervjuade Mattias Bengtsson efter att de ihop med Supermiljöbloggen avslöjat att Timbro tagit emot pengar från Exxon för att använda i klimatdebatten. Det är tydligt att han inte känner minsta ånger och var mest irriterad över att de fick så lite pengar.

    – Jag hade flera möten med Exxon och tyckte de var skitsnåla.]

    CNE samarbetade med andra europeiska tankesmedjor inom Nätverket som alla förkastade IPCC:s slutsatser och de saluförde detta genom bland annat workshops för EU-parlamentariker. Samma tongångar hördes hemma i Sverige. Nima Sanandaji, då vd för tankesmedjan Captus, skrev 2005 på SvD:s ledarsida:

    ”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.”

    Hans kollega, Jonas Pettersson, ledarskribent på SvD och senare pressekreterare för Centerpartiet, kom i debattartikel i Aftonbladet fram till den häpnadsväckande slutsatsen att IPCC:s slutsatser var en bluff byggda på i stort sett en forskares studier (Michael Mann).

    Och så där har det sett ut. Och även om verkligheten har kommit ifatt de flesta är det tydligt att misstron lever kvar i de här kretsarna baserat på uppfattningar som har sina rötter i detta välorganiserade desinformationsflöde. Här från SvD:s ledarsidas chef 2020.

    ”IPCC sammanställer mängder av angelägen forskning som spänner över flera områden, men de rapporter som oftast når den offentliga diskussionen är sammanställda av politiska tjänstemän och ska betraktas just som det, och inte som en högre makts dekret.” De som sätter tvångströja på debatten | Tove Lifvendahl | SvD

    Självklart ska inte IPCC rapporter ses som religiösa skrifter, men det är inte politiska tjänstemän som skriver rapporterna. Nedan en tweet från Janerik Larsson efter IPCC släppt sin senaste rapport. Han är journalist, skribent på SvD:s ledarsidor, PR-konsult och har även varit vice vd för Svenskt Näringsliv.

    Men nej, marknadsliberaler hatar inte miljön och alla är givetvis inte klimatförnekare. Däremot är det ytterst väldokumenterat hur väldigt många tankesmedjor inom Nätverket har varit motorn i det välorganiserade desinformationsarbete som bedrivits i klimatfrågan under decennier. Och fossilindustrin har smörjt maskineriet med stora summor (se t ex Brulle 2013).

    Det är helt legitimt att tycka att Parisavtal och liknande är fel sätt att lösa problemen. I komplexa frågor om miljön förekommer det alltid överdrifter och felaktigheter som med rätta måste få kritiseras.

    Miljörörelsen är inte felfria och äger inte ensamrätt till vad som är bäst lösningar. Men det som beskrivits ovan handlar inte detta, det har inget att göra med att ”nyansera debatten” utan att helt bortse från en enorm mängd vetenskap. Det är helt uppenbart att en ideologisk övertygelse har blivit till stora skygglappar mot verkligheten, enskilda akademiskers åsikter till halmstrån att klamra sig fast vid trots att empiriska data motbevisat dem om och om igen.

    För jo, vi vet att de har haft fel angående vad vetenskapen kan visa, det är kontrollerbara fakta och ingen åsikt. Det handlar heller inte om vad enstaka studier säger. Alternativa förklaringsmodeller har inte ignorerats. Men det kan vara ack så svårt att veta vad som är sant, för det är en veritabel flod av desinformation som dränkt denna debatt.

    Visst har miljön blivit bättre i takt med att ekonomin har växt. Men det har inte kommit av sig självt utan för att samhället har agerat trots rejält motstånd och obefogad undergångsretorik från Nätverket, inte bara i klimatfrågan.

    Det är därför en aning stötande när Timbros vd:ar nu vill påstå att ”marknadsliberaler är de riktiga klimatvännerna” och att en ”liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor”. De har inte ens accepterat att det existerar problem och har påstått att västvärlden skulle implodera om åtgärder vidtogs. Det kanske finns, men jag har nog aldrig sett minsta skymt av ånger eller ursäkt, mest handlar det om att utmåla miljöorganisationer som hysteriker och ja, några vill till och med likna dem vid terrororganisationer – till synes helt blinda för sin egen extremism.

    Och för att återknyta till den i del I nämnda opinionsartikeln i Aftonbladet där Timbro meddelade att det ska starta ett nytt miljöinstitut. De som nu ska leda deras nya miljöinstitut är inga ”klimatförnekare” och det är bara att önska dem lycka till. Att det finns viss skepsis är med stöd av ovanstående självklart. Och det är helt självförvållat.

    Nätverkets systematiska arbete med att undergräva förtroende för den vetenskapliga processen har likaså fått vidare konsekvenser. Deras ideliga påstående om en pågående konspiration passade högernationalistiska grupper som hand i handske.

    Forskare och miljörörelser har i flera decennier försökt lyfta klimatfrågan men det var först i och med Greta Thunbergs protester frågan hamnade i allmänhetens fokus på riktigt. Högernationalistiska grupperingar som AfD som aldrig brytt sig om saken började sprida propaganda mot Thunberg, miljörörelsen och klimatvetenskapen som sådan. SwebbTV är bara en i mängden av alternativmedia som hoppade på tåget. Klimatfrågan är numera en självklar del i kulturkriget mot etablissemanget.

    De tvivel som till en början spreds i försvar av ekonomiska intressen har nu fallit helt utom kontroll och genomsyras av konspirationsteorier av olika slag. Riksdagsledamöter från etablerade partier menar på fullt allvar att det pågår en ”subtil hjärntvätt av svenska befolkningen” via alarmistiska färger på väderkartorna.

    En springande punkt här är IPCC:s slutsatser och huruvida alternativa hypoteser har ignorerats som många inlägg på svenska kultursidor hävdat. Visst finns det saker i debatten som bör kritiseras, men faktum är att nivån på mycket av den kritik som framförs är på pinsamt låg nivå. Jag har skrivit tillräckligt om det:

    11:2 Kulturkriget och att flytta gränser – Maths Nilsson, författare

    11:2:4 – Att tålmodigt diskutera – Maths Nilsson, författare

    11:2:7 En konservativ rörelse i fritt fall? – Maths Nilsson, författare

    Varför ältar jag detta? För jo, jag har ju skrivit om det tidigare. Det är helt enkelt för att ”deras” (ja, jag generaliserar) beskrivning av hur vår miljö blivit bättre är ren politisk historierevisionism. Det vill säga som Wikipedia uttrycker det: ”där en makthavare eller ideolog låter skriva om historien efter en politisk agenda, för att kunna använda den nya berättelsen som propaganda.”

    Tankesmedjor gjorde klimatet till en vänsterfråga

    Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap19 kommentarer

    Skrev det här i vintras i samband med att Timbro startade ett miljöinstitut med en vag vision om att kanske få det publicerat någonstans med större räckvidd än min lilla blogg … men tja, energin tog slut så orkade inte slutföra med att korta ner osv. Med tanke på pågående diskussion om aktivism och rubriker i SVT om att klimatfrågan är en vänsterfråga tyckte jag det kunde vara lämpligt att publicera det här ändå och beskriva hur det kommer sig att det blivit så. För det är ingen som helst slump. Och det har vidare drivit utvecklingen mot det vi ser idag där ingenting är sant utan bara konspirationer…

    DEL I

    Timbro ska starta ett miljöinstitut för att åtgärda högerns miljöpolitik, som lider brist på ”egna seriösa, genomarbetade alternativ”, meddelade tankesmedjans nye vd PM Nilsson i början på året (Aftonbladet 31 jan). Det är välkommet. Problem kan alltid lösas på olika sätt och bidrag behövs från olika delar av samhället. Nilsson hänvisar till Thatcher och Reagan: ”Deras arv påminner oss om att en liberal höger är lika hård i miljöfrågor som i säkerhetsfrågor.”

    Timbros förre vd, Benjamin Dousa, lanserade 2021 likaså en satsning på miljö- och klimatfrågor i en artikel med rubriken ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8 mar 2021).

    Men det ligger lite av ett löjets skimmer över uttalandena, för inte kan Nilsson och Dousa vara omedvetna om vad det stora nätverk av marknadsliberala tankesmedjor – där Timbro ingår – har ägnat sig åt under de senaste fyrtio åren? (benämns Nätverket nedan).

    Marknadsliberala tankesmedjor inom Atlas Network 2021

    Reagan må under sin tid som senator ha instiftat lagar för renare luft, men när han blev president hamnade USA:s miljöskyddsmyndigheten (EPA) i skottgluggen. Verkställandeärenden rasade med 80-procent, ”obekväma röster” avskedades, bara en folkstorm förhindrade en planerad lättnad av utfasning av bly i bensin, budgeten för att sanera förorenad mark slaktades och Reagan lade sitt veto mot Clean Water Act – trots enhälliga beslut i kongressens båda kamrar. Det var för dyrt.

    På Carters tid hade USA och Kanada startat ett vetenskapligt projekt för att samla in data om effekten av surt regn orsakat av industrins svavelutsläpp. Reagan satte dock stopp för den gemensamma utvärderingen, administrationen uttryckte tvivel om huruvida USA:s vetenskapliga akademi var objektiva, och lät istället en separat kommitté göra USA:s analys – utan Kanadas inblandning. Till denna handplockades fysikern Fred Singer, då anställd av Nätverket (Heritage Foundation).

    Slutsatsen var samstämmig med tidigare expertrapporter: utsläppen borde regleras. Det fanns fortfarande osäkerheter men de var inte skäl nog att fördröja åtgärder ansåg kommittén – det vill säga alla utom Singer. Han tilläts skriva ett eget appendix där han framförde sina tvivel om det var ekonomiskt försvarbart att införa regleringar.

    Fred Singers slutsats i Acid Rain Peer Review Panel 1984

    Och det var denna linje Reagan valde. Trots en närmast enhetlig syn inom forskarvärlden att utsläppen borde reduceras agerade han inte (ja, det förekom överdrifter från miljörörelsen men det ändrar inte på detta).

    Thatcher och Reagan var båda drivande i att få till Montrealprotokollet för att ersätta freoner. Thatcher har likaså blivit en symbol för hur världsledare tog tag i klimatfrågan. De flesta känner till hennes rykande tal inför FN om vikten av att agera, färre känner till att Nätverket fick henne att ändra uppfattning. Mer om det senare.

    Även George Bush lovade i sin valkampanj 1988 att ta krafttag mot koldioxidutsläppen. Men som vald president rann även detta engagemang snart ut i sanden. Intensiva kampanjer, iscensatta av lobbyorganisationer och Nätverket, lyckades nämligen övertyga det republikanska styret att IPCC inte var trovärdiga och att uppståndelsen bara handlade om en politiskt driven alarmism.

    Stora delar av Nätverket accepterade nämligen inte att utsläppen av växthusgaser utgjorde ett problem. Detsamma gällde utsläppen av freoner. Nämnda Fred Singer och representanter för Nätverket satt i amerikanska kongressförhör och motsatte sig en snabb utfasning av freoner även långt efter det att tillverkningsindustrin var med på tåget.

    Fossilindustrisponsrad kampanj från 1991

    På Earth Day 1996 försåg Nätverket amerikanska studenter med en gratistidning där de kunde läsa att det inte fanns vetenskapligt stöd för att surt regn, freoner, avskogning eller klimatförändringar innebar några problem för världen. Och det i sammanhanget obligatoriska mantrat om kostnadseffektivitet: vi vet för lite, vi måste forska mer innan vi agerar. En av skribenterna var fysikern Fred Singer.

    Det här är alltså året efter Nobelpriset i kemi gick till forskarna som kartlagt hur freoner påverkar ozonlagret.

    Ekonomiprofessorn Julian Simon var en tongivande liberal miljödebattör knuten till Nätverket, hyllad som en ”sanningssägare” då han bemötte miljörörelsens överdrifter (för jo, de finns). Men av bara farten förringades miljöproblem in absurdum. I ett policydokument för Cato Institute 1995 menade han:

    ”Vi har i våra händer nu – faktiskt i våra bibliotek – tekniken för att föda, klä och leverera energi till en ständigt växande befolkning under de kommande 7 miljarder åren.”

    I sin bok The Ultimate Resource 2 (1996) ifrågasätter han utfasningen av bly i bensin och viftar bort kända miljöproblem som obefogad alarmism:

    ”Mycket av det sunda resonemanget om global uppvärmning och surt regn passar också för problemet med ozonlagret. Min gissning är att det helt enkelt är ytterligare ett övergående problem, knappt värt att beakta i nästa upplaga av denna bok.”

    Allt med referens till den nämnda fysikern Fred Singers bok. I Simons ögon vägde detta uppenbarligen tyngre än IPCC, en mängd publicerad vetenskap och Nobelprisad kemi.

    Competitive Enterprise Institute (CEI) instiftade 2001 ett pris till Simons minne. En majoritet de första elva pristagarna har uttryckt att IPCC och klimatlarmen är en politisk bluff.

    Statsvetaren Aaron Wildavsky var en annan Nätverksansluten professor som inte gav mycket för statliga regleringar. Han berättar i sin bok But is it true? (1995) att freoner/ozonfrågan inte var något att oroa sig för, klimatförändringarna handlade om naturliga cykler, kapitlet om DDT är extremt vinklat och den amerikanska regeringen påstås ha agerat i panik när de införde ett förbud 1972.

    I verkligheten kom USA:s första reglering av DDT redan 1957 och följdes av en lång rad andra innan förbudet för användning inom jordbruket kom (gällde ej malariabekämpning eller export). USA:s regering baserade beslutet på slutsatser från bland annat fyra grundliga vetenskapliga genomgångar de initierat.

    Rachel Carson må ha uppmärksammat problemen med bekämpningsmedel i sin bok Tyst vår 1962 och fått politiker och allmänhet att ta frågan på allvar, men det var naturligtvis inte hennes bok som låg till grund för regleringarna. Men det är tacksamt att framställa det så för att angripa miljörörelsen.

    Nätverket har drivit omfattande kampanjer mot Rachel Carson, särskilt CEI. De har liknat förbudet vid massmord trots att det aldrig handlat om ett totalförbud, vilket bland annat Wildavsky påstår i sin bok. Det är ett budskap som extremhögern tacksamt tagit till sig. Breitbart 2014:

    ”Google firar 1900-talets största kvinnliga massmördare Rachel Carson […] Kommer Google att hylla någon av de andra massmördarna under 1900-talet på liknande sätt? Hitler? Stalin? Mao? Pol Pot? Antagligen inte. Men, ingen av de andra har haft förmånen att få sina bilder polerade av tusen och en stjärnögda miljömuppar.”

    Som av en händelse satt Wildavsky i styrelsen för nämnda Fred Singers tankesmedja. Singer var likaså vetenskaplig granskare av But is it true?

    1998 satte sig Nätverket ner med representanter för oljebolag och drog upp en detaljerad handlingsplan för hur de skulle hålla USA borta från Kyotoavtalet (ja, en representant för Singers tankesmedja deltog). Huvudstrategin var att trycka på hur osäker vetenskapen inom klimatologin var.

    Med en tänkt mångmiljonbudget planerade de PR-kampanjer riktade mot media, politiker, skolor, företagsledare och allmänhet. De skulle finansiera studier, knyta till sig forskare som kunde föra deras talan, starta gräsrotrörelser och så vidare. Man ville skapa ett ”vetenskapligt alternativ till IPCC” som politiker och media kunde vända sig till.

    2001 kom IPCC:s tredje stora rapport. Bush beordrade en granskning av IPCC och klimatforskningen. Men ingen konspiration uppdagades.

    2007 kom nästa rapport. Nätverket köpte inte slutsatserna och lät några kända ”skeptiker” ta fram en egen sammanfattning. Den imponerade inte direkt på klimatforskare. Men det ideliga misstänkliggörandet hade effekt.

    En del av Nätverkets arbete i USA handlade om att rent ut sagt trakassera klimatforskare via ideliga stämningar och misstänkliggöranden om fusk. Till och med domstolarna tycktes tröttna på påhoppen. Colombias Superiour Court i utlåtande från 2013 (CEI = Competitive Enterpise Institute):

    ”Målsägande har blivit undersökt flera gånger och hans arbete har funnits vara korrekt. Några av dessa undersökningar har dessutom utförts på grund av anklagelser från CEI-försvararna i målet. På det följer att om någon ska vara på det klara över riktigheten i målsägandens arbete så är det CEI-försvaret. Det är därmed inte mer än rätt att säga att CEI-försvarets fortsatta kritik av målsägande är en hänsynslös ignorans av sanningen.”

    Thatcher, som gick i bräschen för att agera i klimatfrågan hade vid det här laget gjort helt om. I sina memoarer (Statecraft, 2002) skrev hon att det mest hade handlat om alarmism och var ”en fantastisk ursäkt för [att införa] en världsomspännande, supranationell socialism.”

    Och vad hade fått henne på andra tankar? Nätverkets böcker. En var skriven av Fred Singer.

    2001 meddelade Bush att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet och han lät en lobbygrupp veta att det delvis berodde på deras jobb.

    Senare uppdagades att en lobbyist som fått centralt jobb inom Bushadministrationen hade redigerat bort fakta i expertmyndigheternas vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. Ett par dagar efter det blev känt slutade han för att börja jobba på oljejätten Exxonmobil.

    Kanada fick i Stephen Harper en ny premiärminister 2006. Utöver en rad skandaler, slaktade han budgeten för forskning, miljöbevakningsprogram och liknande. Han förbjöd statligt anställda forskare att prata med media utan tillstånd. På konferenser fick de förskrivna svar om vad de fick yttra sig om. En lång utredning har bekräftat att detta har inneburit att forskare systematiskt har tystats i frågor om miljö och klimat. Under Harpers ledning blev Kanada det enda land som hoppade av Kyotoprotokollet.

    Några år efter millenniumskiftet startade Fred Singer NIPCC – ja, med ett N – med hjälp av Nätverket. De har arrangerat mängder med konferenser – finansierade av Nätverket – och gett ut omfattande ”vetenskapliga rapporter” i stil med IPCC:s men med rakt motsatt budskap.

    Klimatforskare anser rapporterna vara rent bedrägeri. Meteorologiprofessor Lennart Bengtsson avfärdade exempelvis en som rent nonsens 2011:

    ”Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet. Och om det skulle ha någon effekt så är denna huvudsakligen positiv. För seriösa medborgare kan jag bara föreslå att ignorera denna tvivelaktiga rapport och vänta på IPCCs nästa utvärdering 2014.”

    Så sent som 2017 skickade NIPCC ut en rapport till 350 000 amerikanska lärare där det bland annat påstods att det inte skett någon uppvärmning sedan 1997. Fred Singer hävdade för övrigt i Voice of America 2001 att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet och att vi knappast skulle se något större uppvärmning framöver heller. Något han upprepade i föredrag 2016.

    Och det är alltså något som vissa tycker behöver debatteras än idag: Huitfeldt (Kvartal) gör reklam för Climate the movie – Maths Nilsson, författare

    Kända ”skeptiska” akademiker har förutspått att en nedkylning ska börja nästan varje år sedan millenniumskiftet.

    David Evans förslag, saluförd på en av världens största ”skeptiska” bloggar, JoNova (Evans fru)

    Nätverkets amerikanska organisationer har alltid varit motorn i att sprida desinformation i klimatfrågan. En avgörande faktor i deras framgångar är att de knutit till sig enstaka akademiker som kunnat föra deras talan. Likaså pengar från oljeindustrin. Det är mycket väldokumenterat. Deras budskap om att IPCC inte går att lita på har förstås inte stannat i USA. När USA hoppat av Kyotoavtalet 2001 riktades fokus mot europeiska politiker för att övertyga även dem. Det var en betydligt svårare uppgift.

    To be continued … kanske … om jag orkar 🙂
    Jag orkade tydligen: del 2 finns här.

    Lobbyismens dunkla bakvägar

    Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized5 kommentarer

    En av de saker som förvånat mig mest i klimatdebatten är nog det absurda antal ”marknadsliberala” tankesmedjor och lobbyorganisationer som finns runt om i västvärlden, hur mycket pengar de omsätter (inte enbart på klimatfrågan förstås) och hur bra kontakter med styrande politiker de tycks ha. I klimatfrågan känns de mer inavlade än den svenska vargstammen, nätverken liknar de skalbolagshärvor som nystas upp i diverse finansbedrägerier men till slut visar det sig nästan alltid bara vara ett fåtal organisationer som lurar i bakgrunden. Även WWF och Greenpeace bedriver lobbyism och man kan lösa problem på olika sätt. Jag kan köpa att man anser att Kyoto/Parisavtalen inte är bästa metoden för att få ner CO2-utsläppen. Det är dock slående hur ofta de som motsätter sig dessa avtal samtidigt inte heller tror på IPCC:s slutsatser och har potentiella besvärande intressekonflikter. Här följer exempel på allt detta.

    Det är som vanligt, jag undrade vem en viss person var, gjorde en sökning och det ledde bara vidare. Så trots att det inte alls var min mening så slutade det med ett blogginlägg i alla fall 🙂 Tyvärr blir det en del name dropping – det är omöjligt att undvika om man ska beskriva hur nästan varenda ”skeptisk” debattör har kopplingar till ett fåtal dominerande organisationer.

    År 2001 deklarerade Bush d y att USA inte skulle ratificera Kyotoavtalet. I ett brev till lobbyorganisationen Global Climate Coalition tackade han för deras arbete i frågan och bekräftade att beslutet delvis togs på baserat på deras input.

    Fossilindustrin i USA och deras myriader av tankesmedjor och lobbyorganisationer fick uppenbarligen blodad tand och tänkte inte stanna där. Nu skulle även EU övertygas – en betydligt svårare uppgift då det politiska läget i klimatfrågan var helt annorlunda här. Förvillandet har aldrig fått fäste i samma omfattning hos EU:s politiker som i USA.

    Competitive Enterprise Institute (CEI), med stora bidrag från fossilindustrin, skickade sin hitman Chris Horner över Atlanten (han var även advokat för fossilgruppen Cooler Heads Coaltion och författare till ett par bästsäljande böcker där IPCC:s slutsatser utmålas som vänstervriden alarmism – Red Hot Lies t ex).

    Avsikten var att starta en tankesmedja vid namn The European Sound Climate Policy Coalition. Detta vet vi eftersom en oförsiktig person kastat en utskriven powerpointpresentation i en papperskorg som Greenpeace hittade. Horner har bekräftat äktheten.

     ”In the US, an informal coalition has helped successfully to avert adoption of a Kyoto-style program by maintaining a rational voice for civil society in the debate over climate economics, science and policies. This model should be emulated, as appropriate, to guide similar efforts in Europe.”

    Horner beskrev också hur han via en annan tankesmedja hade direktkanaler in till EU-parlamentet där han hållit flera föredrag. De hade till och med dåvarande ordförande i EU-kommissionen, Barosso på sitt lag.

    Tankesmedjan han syftade på var European Enterprise Institute (EEI), startad och driven av Gunnar Hökmark (M) (tidigare Timbro) under sin tid som EU-parlamentariker. Horner sa att det var EEI som hade kontaktat honom för att få hjälp med energi- och miljöfrågor. En rad politiska högdjur fanns med i deras gäng men trots de uppenbara potentiella intressekonflikterna vägrade de uppge vilka som finansierade deras verksamhet:

    Nu lyckades Horner inte starta upp sin tänkta tankesmedja och han uttryckte sin förvåning över att intresset inte fanns. Men i EEI lade han kraft på att påskina hur dyrt Kyotoavtalet skulle bli för EU.

    Det var dock inte det enda fossildrivna amerikanska påverkansförsöket för att få EU att dissa Kyotoprotokollet.

    2003 startades tankesmedjan International Council for Capital Formation (ICCF) med bas i Bryssel. Eller rättare sagt, den hade en registrerad adress alldeles jämte EU-parlamentet i Bryssel. Men när Corporate Europe Observatory (CEO) tänkte avlägga ett besök upptäckte de att allt som fanns att prata med var ett postfack.

    En receptionist bekräftade att ICCF inte hade något kontor och hon gav dem även ett telefonnummer de kunde kontakta organisationen på. Numret gick dock till en annan lobbyorganisation, Interel Cabinet Stewart. I praktiken hade ICCF:s verksamhet (workshops i EU-parlamentet och liknande) under tre år drivits av denna organisation. CEO efterfrågade information om detta samarbete men företagets chef Catherine Stewart vägrade ge någon info med hänvisning till håll-käften-avtal.

    (Annars verkar hon vara för öppenhet: ”Dedicated to transparency and professional ethics” … i alla fall i teorin …)

    I själva verket är ICCF ingen europeisk tankesmedja utan ett dotterbolag till American Council for Capital Formation (ACCF), ännu en av alla dessa tankesmedjor som vurmar för frihandel och ajabajar myndigheters regleringsiver. De var exempelvis väldigt aktiva i kampanjerna att hålla USA borta från Kyotoavtalet och drev nu samma kampanj i EU (ICCF:s enda syfte tycks ha varit det enligt en snabb titt på deras webbsida). Exxon bidrog med 1,6 miljoner dollar till ACCF:s arbete men det stannar inte där, nedan en del av bidragslistan:

    ACCF startade alltså ICCF och dess chef blev Margo Thorning, som då var, och fortfarande är verkar det som, senior Vice-President and Chief Economist, American Council for Capital Foundation. Hon har tidigare jobbat inom bl a USA:s energidepartement och varit med och påverkat skeenden både i USA och internationellt.

    Thorning skrev några rapporter för ICCF:s räkning som skulle bevisa att EU-ländernas ekonomier skulle drabbas mycket hårt om Kyotoavtalet efterlevdes. Något som vi idag har facit på och vet att det bara var ren skräckpropaganda. Nedan ett utdrag från en rapport som ursprungligen skrevs av Competitive Enterprise Institute men som översattes till svenska av tankesmedjan Eudoxa AB, och bygger just på Thornings rapporter (länkar finns i detta inlägg).

    I ICCF:s Board of advisers hittas bl a:

    • Richard Rahn, tidigare chef för ACCF, rådgivare åt Bush d ä, senior fellow på Cato Institute och talare på Heartland institutes konferenser (mycket av klimathotsskepticismen har kretsat kring deras konferenser och rapporter mm).
    • Gerd-Rainer Weber – finns på Heartland institutes websida och har talat på deras klimatförvillarkonferenser. Med i German Coal Mining Association
    • Peter Haug, lobbyist för Foratom (kärnkraft).

    Och deras Board of Trustees är full av prominenta herrar med riktigt höga poster inom både näringsliv och tidigare olika amerikanska regeringar.

    ICCF har ordnat en radda arrangemang för att sprida sitt budskap, här finns t ex ”vittnesmål” inför det brittiska parlamentet House of Lords som förutom ICCF:s bidrag inkluderar en lång rad organisationer och personer som varit centrala i att sprida tvivel om IPCC:s slutsatser.

    De har också varit med och ordnat diverse event där dignitärer från EU-parlamentet deltagit exempelvis:

    Nedan ett annat evenemang från 2004 där bland annat Lena Ek var moderator. Även denna gång var EU-parlamentets vicepresident med i arrangemanget liksom flera andra betydelsefulla ledamöter. Arrangörer var som sagt ICCF tillsammans med med tre andra tankesmedjor, alla välkända i klimatdebatten och de har dessutom kopplingar till Timbro, återkommer till det snart:

    Och var det ett evenemang fyllt av olika synvinklar som EU-parlamentarikerna bjöds på? Nej knappast, sett till vilka panelisterna var:

    -Opening Remarks: Mr. Giles Chichester, MEP – Chairman of the EP Committee on Industry, Research and Energy
    -Moderator: Mr. -Alejo Vidal Quadras-Roca, MEP – Vice President of the European Parliament

    -Panellists: Dr. Richard Tol, Hamburg University. Tol är en kontroversiell ekonom som varit med och skrivit IPCC-rapporter men hans studier har fått kraftig kritik från andra ekonomer. Kritik som han inte hanterat bra, milt uttryckt (Sveriges miljö- och utbildningsministrar fick t ex varsitt klagobrev när en på Stockholm Environment Institute kritiserat Tols arbete). Läs mer: Klimat – ekonomi – Lomborg – Tol – Maths Nilsson, författare

    -Panellists: Dr. Gabriel Stein, Chief International Economist, Lombard Street Research. Han är likaså senior fellow of the Adam Smith Institute, vilket man förstås får vara men det säger en del om hans inställning i samhällsfrågor (ASI: ”we work to promote free market, neoliberal ideas through research, publishing, media outreach, and education. The Institute is today at the forefront of making the case for free markets and a free society in the United Kingdom”).

    Panellists:
    -Dr. Margo Thorning, Managing Director, International Council for Capital Formation
    -Mr. Denis Fontes de Souza Pinto, Brazilian Mission to the EU
    –Mr. Barun S. Mitra, Liberty Institute, New Delhi, India.
    In an interview with the Competitive Enterprise Institute, LI president Barun Mitra says that the Atlas Network that inspired him to start his own think tank and “the seeds of Liberty Institute were planted in late 1995, early 1996.” According to Mitra, Atlas was “instrumental” in getting the Liberty Institute started: “first with intellictual inputs and incentives, and then seed funds and organizational support.”

    Closing Remarks: Mr. Daniel Caspary, MEP – Member of the EP Committee on International Trade

    Ska vi ta en titt på ICCF:s samarbetspartners?

    Den Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE) har fått gedigna bidrag från oljejätten Exxon. År 2004 var 80000 dollar dessutom öronmärkta till att bedriva utbildning om klimatförändringarna:

    Och vad kan tänkas ingå i dessa utbildningar? Jag har ingen aning men på deras hemsida beskriver de sin mission om att avslöja moralpanik och skräpvetenskap inom miljödebatten:

    ”Debunking the moral panics and junk science that all too often dominate today’s environmental debate, CNE is primarily concerned with such areas as climate change, global warming and the general promotion of sound science.”

    Och det lär inte vara IPCC:s slutsatser som de anser vara ”sund vetenskap”. Här kallar en av CNE:s medarbetare IPCC för ägghuvuden och beskriver hur han inte tror på klimatvetenskapen:

    Blogginläggen är fulla av liknande kommentarer och de har även ordnat föreläsningar med ovan nämnda Chris Horner och även Fred Singer, en nestor i konsten att ifrågasätta vetenskap om freoner/ozon, SO2/försurning, CO2/uppvärmning och så vidare. Centralfigur i Heartland Institute och startade t ex NIPCC. Det var dock inget som hindrade Timbros vd Mattias Bengtsson att ta över CNE:s vd-post 2005.

    Istituto Bruno Leoni är en italiensk libertariansk tankesmedja. De har varit med och ordnat/finansierat Heartland Institutes klimathotsförnekarkonferenser som varit helt centrala i tvivelspridandet. De publicerar rapporter ihop med en lång rad av andra kända tankesmedjor som inte går hand i hand med IPCC:s slutsatser.

    ”The purpose of ICCC-4 is the same as it was for the first three events: to build momentum and public awareness of the global warming “realism” movement, a network of scientists, economists, policymakers, and concerned citizens who believe sound science and economics, rather than exaggeration and hype, ought to determine what actions, if any, are taken to address the problem of climate change.”

    Institut Economique Molinari är en fransk tankesmedja i samma stöpning som de som redan nämnts. Inte heller de tycker att IPCC:s slutsatser är något att lita på och har valsat runt de vanliga gamla motbevisade argumenten:

    De hänvisar också till Thornings rapporter om att Kyotoprotokollet skulle bli svindyrt för EU för att fixa ett problem som ”kanske inte ens existerar”:

    ”One may wonder at the foundation of a protocol which suggests gobbling up billions worth of resources to fight the ill-defined cause (human emissions of CO2) of global warming, a problem which may not even exist.”

    Och som av en händelser samarbetar dessa organisationer i olika konstellationer. Atlas Network är ett av dessa, där också Timbro är med tillsammans med 500 andra likasinnade (det handlar förstås inte bara om klimatdebatten). Ett mer överskådligt europeiskt samarbete bedrivs av tio olika tankesmedjor under paraplyorganisationen Epicenter, the European Policy Information Center som startades 2014:

    • Center for Political Studies (Denmark)
    • Civil Development Forum (Poland)
    • Institut Economique Molinari (France) – se ovan
    • Institute of Economic Affairs (UK)
    • Institute of Economic and Social Studies (Slovakia)
    • Instituto Bruno Leoni (Italy) – se ovan
    • KEFiM (Greece)
    • Lithuanian Free Market Institute
    • Prometheus (Germany)
    • Timbro (Sweden).

    Jag har inte kollat så noga vad de skriver på sin sida mer än att de verkar tycka fracking efter fossilgas verkar vara en bra idé..(Fracking: it’s now or never | EPICENTER (epicenternetwork.eu)). Förutom de redan nämnda tankesmedjorna är det i klimatsammanhang ett som sticker ut:

    Brittiska Institute of Economic Affairs (IEA) är nämligen en gammal kändis. Thatcher, som blev känd för att vilja ta krafttag i klimatfrågan, skrev i sina memoarer att bl a boken Climate Change: Challenging the Conventional Wisdom fick henne att tänka om och inse att allt hade handlat om hysteri med syfte att ge världen en anledning att införa socialism. Författare var Julian Morris – ekonom på IEA.

    De har gett ut andra böcker på samma tema, t ex Global Warming: Apocalypse or Hot Air? (Bates&Morris), Global Warming False Alarms (Lewis), Climate Alarmism Reconsidered (Bradley Jr).

    Unearthed avslöjade att IEA har finansierats av bl a oljejätten BP sedan 1967, som utnyttjar IEA för att få ”tillgång” till ministrar bortom allmänhetens kännedom. Ett undercover-klipp visar hur en IEA-anställd erbjöd en tänkt klient att ett bidrag på £42500 skulle kunna påverka en rapports innehåll för att gynna deras affärsintressen …

    Nedanstående är från International Energy Agency, tokfel av mig således:

    Om IEA har kontakter inom politiken och fossilindustrin? Ta en titt på deras ledningsgrupp, vd:n Faith Birol jobbade tidigare på Organisation of the Petroleum Exporting Countries (OPEC) under sex år. Och på den vägen är det.

    Mary Warlick: Deputy Executive Director har tidigare haft höga poster inom den amerikanska administrationen.

    Keisuke Sadamore har tidigare haft höga poster inom den japanska administrationen.

    Claire Bouteille, tidigare Head of Corporate Services at the British Embassy Paris, Foreign and Commonwealth Office.

    Dan Dorner: Over the years, he has also held a variety of positions in the British government, serving as the UK’s Head of International Energy and as a senior adviser and analyst at the Treasury Department.

    Pascal Laffont: previous post was in Doha for the Government of Qatar (2010-2012). Before that, he served in the Energy Charter, Brussels (2001-2010).

    Lithuanian Free Market Institute

    Strax efter att IPCC år 2007 publicerat sin fjärde stora rapport, IPCC AR4, cirkulerades ett dokument i EU-parlamentet skrivet av en ekonom på denna tankesmedja. De kritiserade att EU:s satsning på att tredubbla andelen förnybar energi fram till 2020 (från sju till tjugo procent) skulle bli alldeles för dyrt (målet nåddes dock, 22 procent var det år 2021). De lyfte också fram att IPCC:s slutsatser var osäkra, särskilt angående människans påverkan, och att kritik jämfördes med förintelseförnekelse:

    ”Any dissent from this doomsday scenario is labelled as bad taste, ignorance or even compared to holocaust denial.

    The 2007 IPCC briefing for policymakers even with all its uncertainties polished and scientific debate limited provides some compelling observations. […]

    Second, while assessing the likelihood of human influence on climate phenomena and trends, in two out of seven categories the conclusion was “likely”. The remaining five were labelled “more likely than not”, and four out of these five conclusions, according to the report, are based on expert judgment rather that formal attribution studies. .” […]

    The problem is due to the fact that the science is settled among the politicians and global warming is now more of a political phenomenon rather than a climatic one. Too many politicians have staked their reputations on climate change to allow for objective and depoliticized debate. […]

    Declaring that EU will combat climate change even if other countries do not agree to the EU initiative is arrogant, resembles the often-criticized unilateralism and does not encourage other countries to join the EU initiative.

    Jag har inte orkat kolla vad de skrivit under senare år. Det verkar som även denna tankesmedja har starka kopplingar till politiken (samma här dock, inte kollat mer än så här):

    Deras president och ordförande: Ms Leontjeva has served as a State Councillor on economic reform in six consecutive administrations, and in 1998-9 has been chief economic advisor to Lithuanian President Valdas Adamkus.

    Center for Political Studies (CEPOS) är en dansk tankesmedja i Timbrostil.

    När Obama ville påskynda en utbyggnad av vindkraft i USA använde han Danmark som exempel och sa att 20 procent av deras elbehov täcktes av vindkraft. CEPOS publicerade då en rapport som hävdade att detta var fel, och att danskarna fick betala dyrt för vindkraften som bara stod för några få procent av behoven.

    Påståenden som har kritiserats kraftigt, t ex i denna rapport.

    Författarna till CEPOS-rapporten presenterade sina slutsatser i en rad framträdanden i USA med hjälp av Institute for Energy Research (IER).

    ”Danish experts visit Washington this week to explain to American audiences what’s really happening in Denmark.”

    Ja, IER är ytterligare en tankesmedja finansierad av fossilindustrin och med rötter som leder till Koch Industries. IER startades av en viss Bradley Jr, tidigare chef på energibolaget Enron, och författare till boken Climate Alarmism Reconsidered utgiven av IEA nämnd ovan (Jr är tydligen Energy & Climate Change Fellow vid IEA och har jobbat för Cato Institute).

    Det framkom senare att det också var IER som beställt rapporten av CEPOS och betalt författarnas lön. Självklart visste de inget om kopplingarna till fossilindustrin …

    Det var för något decennium sedan, har inte kollat vad de publicerat sen dess mer än att de inte verkar tycka att Danmark ska ”gå före” i omställningen eftersom de bara släpper ut en pytteliten del av världens CO2. Ett gångbart argument i alla länder tycks det som.

    Sen orkade jag inte kolla mer, men det kan väl räcka 😉

    Nej, jag tror inte att varenda marknadsliberal person ser IPCC som en konspiration och därför smider planer på hur man bäst ska förneka vetenskapen. Däremot är det ett faktum att alla dessa tankesmedjor och lobbyorganisationer har varit de huvudsakliga smitthärdarna vad det gäller desinformation i klimatdebatten.

    Det är helt otvetydigt att de generellt sett inte har tagit denna fråga på allvar. Öppet vetenskapsförakt tycks inte heller ha varit något hinder för samarbete.

    Det har till och med funnits en detaljerad plan med uttalat mål att få det som att verka att alla som argumenterar för Kyotoavtalet har tappat kontakt med verkligheten. Inte för att de hade en alternativ väg till att minska utsläppen, det handlade om att ifrågasätta att det ens existerade ett problem. Detta skulle uppnås genom att sprida tvivel och lyfta fram osäkerheter. Uppskattad budget 2 miljoner dollar.

    American Petroleum Institute (API) var en av de drivande bakom denna plan från 1998. Om det har upphört? År 2020 fick API 10 miljoner dollar i bidrag enbart från Shell.

    Några uttalanden från svenska smedjor:

    Nima Sanandaji, vd för Captus, radade upp felaktigheter på bland annat SvD:s ledarsida och andra inlägg med titlar som The global warming scam.

    Jonas Pettersson, också Captus (senare pressekreterare för Centerpartiet) påstod i en debattartikel: ”FN:s klimatpanel, som är den viktigaste källan till domedagsscenarierna, bygger i stor utsträckning på geologen Michael Manns forskning.” Det är makalöst felaktigt.

    Maria Rankka, vd Timbro 2006, menade: ”Naturvetenskapen är inte enig och alla som politiskt har ett färdigt svar intar en ogrundad position.” Tvärtemot vad IPCC hävdade redan då vad det gäller nödvändighet att agera.

    Därför är det i mina ögon ganska stötande när Timbros vd 2021 deklarerade att de skulle inleda en nysatsning på miljö- och klimatfrågor med rubriken: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” (Smedjan 8/3 2021). 

    Gunnar Hökmark (M) menar vidare att alarmister utgör problemet i klimatfrågan.

    Det är anmärkningsvärda uttalanden med tanke på historiken. Hökmark är numera lobbyist för Kreab, en PR-firma som ordnade förvillarorganisationen Stockholmsinitiativets första officiella framträdande. Han lobbar nu för friskolor och undertecknade exempelvis en debattartikel i Aftonbladet enbart med sitt namn och ordförande för Valfrihetskommissionen.

    På DN lades ytterligare lite information till: Valfrihetskommissionen har sin bas i Nätverket Valfrihetens vänner, ett nätverk av entreprenörer och företagsledare som arbetar för valfrihet och fri företagsamhet.

    Och vilka är Valfrihetens vänner mer bestämt? Av deras fem administratörer arbetar fyra på Kreab och en på kommunikationsenheten på Svenskt Näringsliv.

    Och Kreab har samma ägare som som friskolekoncernen Kunskapsskolan. Hökmark är med andra ord i praktiken lobbyist för Kunskapsskolan men det framgår inte. Ett tydligt exempel på så kallad astroturfing, man fejkar en gräsrotrörelse (läs om fler (och mer flagranta) exempel här: Astroturfing – att fejka folkvilja – Maths Nilsson, författare).

    Sverige är rena rama bananrepubliken vad det gäller transparens angående politisk påverkan. Inte ens när Kalla fakta visade hur till och med vår nuvarande justitieminister beskrev hur man skulle kringgå lagen ledde det till mycket mer än några irriterade debattartiklar och en gäspning (väl?).

    Hela det här området kännetecknas av ett ogenomträngligt dis där organisationerna vägrar uppge vem som finansierar verksamheten. Vi har numera även förhandlat bort offentlighetsprincipen i skolan för att tillgodose marknaden. Den nya regeringen har nyligen t o m strukit utredningsuppdraget.

    Det är så här det har sett ut i klimatdebatten under flera decennier. En sak som slår en är hur otroligt starka (men ofta dolda) kopplingar det finns mellan särintressen (med enorma tillgångar) och toppolitiker (både aktiva och inaktiva). Det handlar i slutänden om hur demokratin egentligen mår och tja, jag vet verkligen inte.

    Numera är det få som dristar sig till att helt förneka en uppvärmning, istället har det mesta gått över till att handla om att det inte är så farligt som vänsteralarmisterna säger, att det inte är klarlagt hur mycket som orsakats av människans utsläpp och så vidare. Syftet tycks vara att fördröja åtgärder.

    Operationen att föra över all skuld för dålig framdrift i omställningen på miljörörelsen har också varit väldigt effektiv:

    (men jo, jag tycker också det är märklig prioritering att stänga ner fungerande kärnkraftverk i detta läge).

    Klimataktivisterna

    Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized7 kommentarer

    Det har i dagarna varit stora rubriker om hur klimataktivister stoppar Stockholmstrafiken och även hindrat ambulanser i uttryckning. Oförsvarbart förstås. Och jag är dessutom övertygad om att det är kontraproduktivt (även om jag kan ha respekt för de som vågar sig på civil olydnad i vissa sammanhang). Naturligtvis blev det hett stoff i valdebatten. Även om Märta Stenevi på Twitter fördömde saken dröjde det inte länge förrän både Ebba Busch och Ulf Kristersson gav skulden till ”MP:s klimataktivister”. Men låt oss inte glömma orsaken till att de alls sitter där går att finna hos en annan sorts aktivister som snudd på aldrig hängs ut i media. Låt oss ta en titt…

    Vi kan väl börja med att konstatera att det i år är exakt 30 år sen världen slöt Rioavtalet och var överens om att göra något åt koldioxidutsläppen. Det gällde inte bara akademiska klimatforskare utan även politiker som Thatcher och Bush, liksom forskare på fossilföretag som Exxon. Det var information som nått ända upp i ledningsgrupperna. Här ett mötesprotokoll från Shell 1988, som trots kvarvarande osäkerheter, påpekade att det skulle kunna vara försent att agera när tecknen blev uppenbara:

    Redan 1980 hade lobbygruppen American Petroleum Institute (API) ett möte med sina medlemmar (t ex Exxon och Texaco) som kretsade kring en rapport som konstaterade att det var förbränning av fossilt bränsle som låg bakom CO2-ökningarna och att allvarliga konsekvenser riskerades framöver om det fortsatte. De konstaterades också att det inte fanns någon tid att spela på att byta ut den fossila energin:

    Det var dock innan organisationer som Global Climate Coalition (vars medlemmar bestod av typ varenda stort fossilanvändande bolag i USA) och en hel uppsjö andra libertarianska och konservativa tankesmedjor/lobbygrupper skred till verket. Oftast med hemlig finansiering…

    Exxon ströp pengarna till sin tidigare omfattande forskning om CO2:s påverkan på klimatet. 1996 hade API ändrat sig och hävdade att det nog inte var någon större fara med argument i stil med:  “if farmers are smart enough to change their crop plans, climate change could have a positive impact on U.S. agriculture”. Och att en välmående ekonomi vilade på att den inte kunde planeras utan sköttes av den fria marknaden.

    1998 kallade API till möte med lobbygrupper och diverse tankesmedjor och gjorde upp planer på hur man bäst sådde tvivel om klimatvetenskapen. Ett utdrag (hela finns i den angivna länken):

    En av de mer centrala spelarna i att förvilla om klimatvetenskapen är amerikanska Competitive Enterprise Institute (CEI). Svenska tankesmedjan Eudoxa tyckte debatten var lam i Europa och kontaktade därför CEI för samarbete, som bland annat ledde till att en av CEI:s rapporter 2007 översattes till svenska: Vad varje europé bör veta om global uppvärmning.

    Där får man ”veta” att Kyotoprotokollet kommer bli rena katastrofen för Europa med en rejäl sänkning av länders BNP och miljontals försvunna jobb vid 2010, samtidigt som de påstår att det inte gör ett dugg för att påverka temperaturen.

    Och vilka ligger bakom denna kunskap, dvs angivna referensen 22? Jo, en europeisk frimarknads-tankesmedja som bekämpade skatter och regleringar: The International Council for Capital Formation. Som i sin tur var en undergruppering till fossilfinansierade American Council for Capital Formation. De har producerat flera utredningar (finansierat av t ex Koch Industries) som kommer fram till rena skräcksiffror för klimatåtgärder jämfört med mer neutrala källor. Och de tycks vara ordentligt vinklade:

    I CEI/Eudoxa-rapportens sammanfattning presenteras falska motsättningar som att klimatåtgärder kommer ”ta i anspråk resurser som skulle kunna brukas bättre till att exempelvis hindra spridningen av HIV/AIDS eller öka tillgången till rent vatten (29).”

    (Om ni undrar så är referens 29 = länk till Copenhagen consensus som är … trumvirvel … den danske klimatdebattören Bjørn Lomborgs tankesmedja.)

    De framför vidare rena lögner som att den kände klimatforskaren James Hansen skulle vara helt överens med den ”IPCC-kritiska” forskaren Richard Lindzen om en ganska marginell framtida uppvärmning om utsläppen fortsatte att öka.

    Likaså slänger de även in påståenden som:

    ”Malaria har historiskt även funnits på nordligare breddgrader och skulle lätt skulle kunna utrotas om man tillät en större användning av DDT, vilket miljörörelsen starkt motsätter sig.”

    Det går säkert hitta enskilda fall där så är fallet men på det stora hela är detta påstående populistiskt nonsens, läs t ex här eller här. Och det här är ingen slump, många av dessa grupperingar är emot all typ av reglering och då i synnerhet när det ska göras av miljöskäl tycks det som.

    Man behöver inte hålla med miljöorganisationer i allt (och de finns förstås extrema åsikter hos vissa), men det är skrämmande hur lätt både M och KD:s spinndoktorer sväljer allt som får dessa att stå i dålig dager. I våras om att miljöorganisationer var köpta av ryssarna baserat på ett uttalande utan bevis i högerextrem tevekanal. Här om ett annat inlägg på SvD:s ledarsida.

    [Ett tecken på hur äcklig den här valdebatten är ges när KD anklagar MP för att vägra ta avstånd från de stoppade ambulanserna genom att klippa bort halva Bolunds svar, se Twitterinlägg här. Nej, jag är inte miljöpartist, man kan tycka sånt är för jävligt ändå.]

    Den Brysselbaserade tankesmedjan Centre for New Europe (CNE) har fått gedigna bidrag från oljejätten Exxon. År 2004 var de dessutom öronmärkta för att bedriva utbildning om klimatförändringarna:

    Och vad kan tänkas ingå i dessa utbildningar? Jag har ingen aning men på deras hemsida beskriver de sin mission om att avslöja moralpanik och skräpvetenskap inom miljödebatten:

    ”Debunking the moral panics and junk science that all too often dominate today’s environmental debate, CNE is primarily concerned with such areas as climate change, global warming and the general promotion of sound science.”

    Och det lär inte vara IPCC:s slutsatser som de anser vara ”sund vetenskap”. Här kallar en av CNE:s medarbetare IPCC för ägghuvuden och beskriver hur han inte tror på klimatvetenskapen:

    Blogginläggen är fulla av liknande kommentarer och de har även ordnat föreläsningar med Fred Singer, en nestor i konsten att ifrågasätta vetenskap om freoner/ozon, SO2/försurning, CO2/uppvärmning och så vidare. Det var dock inget som hindrade Timbros vd Mattias Bengtsson att ta över CNE:s vd-post 2005.

    De ordnade också en föreläsning med Chris Horner med rubriken Climate Alarmism Reconsidered. Bara under 2004 fick han 60 000 dollar i arvode från CEI:

    Han var även advokat för Cooler Head Coalition, en av CEI:s ”underorganisationer” som varit mycket aktiv i förvillandet inom klimatdebatten, bedrivet med hjälp av stora summor från fossilindustrin. Här Exxons bidrag:

    Precis som alla klimathotsskeptiker var Horner ordentligt tystad och censurerad … eller kanske inte … Här CNE:s presentation av honom:

    Lägg sen till ett par klimatförvillarböcker som hamnade på topplistorna.

    Nåja, alla insatta i den här debatten på denna tiden visste att han ansåg att IPCC:s slutsatser var politiska lögner och att han var starkt emot Kyotoavtalet. Horner säger själv att han blev kontaktad av den Brysselbaserade tankesmedjan European Enterprise Institute EEI för att driva miljöfrågor i deras regi.

    EEI startades och drevs av moderaten Gunnar Hökmark medan han var ledamot i EU och dessutom vice ordförande av EPP, EU:s största politiska gruppering. EEI jobbade bland annat aktivt ihop med CEI för att bekämpa införandet av EU:s kemikalielagstiftning REACH.

    Man skulle tycka att det skulle vara självklart att en aktiv EU-politiker, avlönad av folket, skulle se det som en självklarhet att finansieringen av hans sidoprojekt skulle redovisas öppet. Särskilt med tanke på vilka han valt att samarbeta med …

    Men icke, trots påstötningar från flera håll vägrade de lämna ut dessa uppgifter. Han lovade att det skulle redovisas tids nog men jag har inte sett något.

    Nu jobbar Hökmark på bland annat Kreab, som av en händelse också ordnade klimatförvillarorganisationen Stockholmsinitiativets första officiella framträdande…

    Och hur ska man se på tidskriften Fokus, som bara två dagar efter IPCC släppte senaste rapporten om den fysikaliska vetenskapen bakom klimatförändringarna istället valde att presentera en alternativ verklighet om vad vetenskapen kunde bekräfta?

    Eller en sån som Fred Goldberg som framställs som polarforskare och bedrev föreläsningar som representant för Svenska Polarinstitutet som han själv grundat? Han var i verkligheten docent o svetsning på KTH och även om norska polarinstitutet handlar om polarforskning var Goldbergs företag något helt annat:

    Han hade enligt eget CV ingen erfarenhet som polarforskare (bortsett från en expidition på 60-talet) men däremot drivit företag som provborrat efter gas på Svalbard. Han var dessutom författare till förvillarorganisationen NIPCC första rapport. En organisation som bildades av ovan nämnda Fred Singer som en motpol till IPCC. De skriver enligt mig och andra, inklusive professor emeritus Lennart Bengtsson, avsiktligt felaktiga rapporter för att få fram en missvisande bild av vad vetenskapen kan fastställa:

    LB: ”På detta sätt fortsätter argumentationen sida upp och sida ned. Man har systematiskt och säkert avsiktligt letat upp artiklar som stöder en, som det förefaller, förutfattad uppfattning att någon egentlig klimatändring inte föreligger och om det så skulle vara då är en ökad mängd koldioxid i alla fall gynnsamt.”

    Man kan knappast undgå tanken att NIPCC är ett tydligt beställningsarbete där kravet har varit att visa att växthusgasökningen och speciellt koldioxidökningen är harmlös med en obetydlig effekt på klimatet.”

    NIPCC har påverkat opinionen något enormt, framförallt i USA. Hur ställer man detta jämte några klimataktivisters strejkande?

    Eller Clintel, en annan organisation som uppenbart ljuger helt medvetet. Både den och NIPCC är organisationer som SD:s Elsa Widding hänvisar till. För nej, hon köper inte IPCC:s mest grundläggande slutsatser även om hon ofta påstår det. Och hon inte ensam i sitt parti om att helt dissa klimatvetenskapen (ytterligare några kommentarer här). Nu är de näststörsta parti och det finns alltså en möjlighet att vi snart har ett styre i Sverige där en ansenlig del av ledamöterna anser att IPCC:s slutsatser inte gäller.

    Likaså ljuger opinionsbildaren Henrik Jönsson medvetet när han till exempel i sin video hänvisar till en tidningsartikel och påstår att den bevisar att klimataktivister varit avlönade av Ryssland när den i själva verket säger något helt annat (se förklaring i given länk).

    Och utelämnar väsentlig information när han ska spela ner konsekvenserna av klimatförändringarna.

    Jens Ganman är inte bättre han.

    De har alla stora följarskaror.

    Och Näringslivets medieinstitut som vill sprida uppfattningen att medier överdriver i sin rapportering om havsnivåökningarna men lyckas bara få fram budskapet genom att strunta i 75% av de artiklar som ingick i deras studie och dessutom felklassa flera av de artiklar som sedan fanns kvar. Är det verkligen okej?

    SvD:s ledarsida har länge producerat texter som ifrågasätter IPCC:s slutsatser. Här en från 2005: 

    ”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.” Nima Sanandaji/vd Captus

    När WWF 2011 hade tagit fram ett finansierat förslag på klimatomställning inom EU (som man både kan och bör ha åsikter om, men det var ett konstruktivt inlägg i debatten) ägnade sig Johan Ingerö, nuvarande policyansvarig för KD, att dra fram Climategate och påpeka att forskarna myglat. Och hoppades på oväntade lösningar från ovan.

    Det finns fler artiklar. Så sent som 2020 gick det förstås inte längre att ifrågasätta uppvärmningen men SvD:s ledarsidas chef för ändå fram tvivel och påstår att slutsatserna inte kommer från forskare:

    ”IPCC sammanställer mängder av angelägen forskning som spänner över flera områden, men de rapporter som oftast når den offentliga diskussionen är sammanställda av politiska tjänstemän och ska betraktas just som det, och inte som en högre makts dekret.”

    Självfallet måste man få ifrågasätta även IPCC och kritisera att medier väljer att kalla saker värderingsladdade ord som kris, bara det att försöken som görs på vissa ledar- och kultursidor är så jävla dåligt underbyggda. Och kalla det för ”högre makts dekret” blir bara pajasretorik.

    Och så vidare…

    Jaja, ber om ursäkt om jag upprepar mig, men alla som skriver om klimatdebatten kommer göra det eftersom det är samma argument som ältas i decennier. Det finns förstås fler exempel än ovan men jag hoppas att min poäng går fram. Det finns ganska många som kämpat (och fortfarande kämpar) stenhårt för att vi inte ska göra något åt ”klimatutsläppen”. Och ja, de bär en stor skuld till att det idag är så svårt att komma till rätta med problemen och att det sitter folk och blockerar trafiken.

    Och kom ihåg att många av de mest högljudda i den nuvarande kärnkraftsdebatten har tidigare INTE haft som primärt mål att kämpa för kärnkraft utan att stoppa utfasningen av fossila bränslen och förklara bort deras roll i uppvärmningen.

    (Men ja, självklart finns det även folk som kämpat för kärnkraft under hela tiden).

    Enda anledningen att dessa personer inte kallas aktivister i nedlåtande ordalag är för att de agerar i organisationer som oftast är välfinansierade och har starka kopplingar till näringslivet. Organisationer som tycks likställa frihet med att driva företag utan att någon lägger sig i.

    Lena Andersson undviker kärnfrågan (igen)

    Den Av Mathsi Klimat, Samhälle, Uncategorized, Vetenskap10 kommentarer

    Lena Andersson är återigen i klimattagen med en text på SvD:s ledarsidor (9 juli). Ännu en gång verkar det handla om ilskan över hur journalister bedriver klimataktivism och att ”klimatåtgärder” inskränker människans frihet. Ingressen:

    ”Särdraget hos den fria ekonomin är att den saknar mål. Den går därför inte att förena med klimatrelaterade krav på målstyrning av produktionen, med mindre att den inte längre blir fri.”

    Eller jag får nog rätta mig, det är inte människans frihet hon åberopar. Det verkar vara människans frihet att driva företag utan att staten lägger sig i som är bekymret. Ja, i mina ögon tycks artikeln mest handla om den kränkthet hon känner över diskrepansen mellan verklighet och hennes utopiska bild av hur samhället borde fungera.

    LA menar att eftersom nedstängningar och husarrester under pandemin fick en högst marginell påverkan på CO2-utsläppen så är det ett bevis på vad som är möjligt och önskvärt att göra gällande ”klimatpåverkande aktiviteter”. Hon fortsätter:

    ”I stället fortsätter en aktivistisk klimatjournalistik att utifrån forskningsrön göra upp skrivbordskonstruerade planer på hur samhällen ska styras och utformas. Som om det vore för naturvetenskapen att avgöra och inte längre ett ämne inom den politiska filosofins domän, en fråga om vad människan är och inte är, om oföränderliga idéer rörande frihet och tvång, rätt och orätt.”

    Nej, det är förstås inte upp till naturvetenskapen att bestämma hur vi styr samhället. Men, och det är här LA vimsar ut i tassemarkerna, vi har att rätta oss efter fysikaliska och biologiska ”lagar” vare sig vi vill det eller inte.

    Man kan till exempel bli kränkt av att fisken tar slut vid långvarigt överfiske (oaktat orsak) men det får till slut konsekvenser och vi har sett otaliga exempel på detta. Om vi inte vill uppleva dessa kända och okända konsekvenser finns det bara ett alternativ, att ändra beteende. Hos marknadsfundamentalister kan det dock låta så här:

    Climate Policy: Adaptation, Not Mitigation. ”When fish get harder to catch, fishermen whose incomes are at stake have every incentive to find ways of increasing productivity of fisheries (e.g. fish farming) or lowering their production costs, or both. And to the extent that fewer fish of one species means that the price of those fish will rise, market opportunists have an incentive to find a substitute that is cheaper.”

    Det är lite som när Gråben rusar ut för ett stup och sen försöker backa tillbaka. Jämför torskfisket i Newfoundland och Norge som var på väg åt samma håll båda två. (Självklart ligger det annat bakom än enbart marknadsmekanismer (som idiotsubventionerad EU-fiskeflotta)).

    Samma princip gäller förstås vad det gäller klimatet. CO2 absorberar IR-strålning, man kan bli kränkt av detta faktum men det är inte särskilt konstruktivt. I den pseudoklimatdebatt som rasat på kultur- och ledarsidor har LA hyllats för att hon vågar ställa ”kritiska frågor” – en intellektuell person som törs vara skeptisk och ”svära i klimatkyrkan”.

    Maciej Zaremba i DN: ”Låt oss vara rädda om skeptikerna, de är ju så sällsynta”

    Nina Solomin: Hur högt i tak har vi för de relevanta frågorna? – Fokus: ”Ja, de få individer som inte automatiskt gör och tänker som alla andra, är värdefulla för ett samhälle och en kultur som vill vara fri och intellektuellt vital. Dissidenterna i Sovjetunionen och det kommunistiska Europa var av det slaget.”

    ”För hur högt i tak har vi? Det är något som alla kulturredaktörer – och andra publicister – bör reflektera över. Ställs de relevanta frågorna? Eller är det så, som Andersson befarar i sin klimatkrönika, att det i vissa ämnen blivit suspekt att ställa frågor, ”för det ser ut som tvivel”.

    Men vad är det för ”skeptiska frågor” hon ställt? Jag hittar dem inte. Jag ser enbart bevis för att hon inte lyft ett handtag för att se efter vad forskningen faktiskt säger. Det kommer ALLTID finnas akademiker som har avvikande åsikter om allt möjligt, det är en helt annan sak att publicera vetenskapliga bevis för dessa åsikter. Aldrig har väl dessa åsiktsmaskiner haft så stor makt och möjlighet att tjäna pengar som nu?

    Jag klipper in från tidigare inlägg:

    Låt oss en gång för alla klargöra att irritationen över Anderssons och liknande krönikor inte handlar om att de ställer frågor om vad vetenskapen egentligen säger. Alla borde vara nyfikna över den saken.

    Lena Andersson, SvD: … knappast för mycket begärt att medborgarna får höra oklarheterna diskuteras tills de är nöjaktigt utredda. En sådan är varför det har funnits värmeperioder innan människan brände kol, körde bil och flög. Frågan är allt annat än insinuant, för jag känner inte till svaret.

    Altstadt, Fokus: Jag vill exempelvis veta hur mycket människans utsläpp betyder i jämförelse med solens aktiviteter och är sambandet verkligen kausalt mellan ökade mängder koldioxid och temperaturökning?

    Irritationen handlar om den häpnadsväckande slutsatsen att då de själva inte vet, så vet heller ingen annan. Eller att det skulle vara ett bevis på en konspiration vars omfattning vi aldrig sett maken till. Utan att uppvisa en antydan till att ha gjort en bakgrundskontroll bortom diverse blogginlägg slänger de sig istället på tangentbordet och skäller ut journalister och forskare efter noter.

    Andersson påstår exempelvis att IPCC:s sammanfattande rapporter skulle mörka naturliga orsaker till klimatförändringarna, för där ”anges enbart människoskapade orsaker.” Det tar en minut att kontrollera att detta inte stämmer, något Andersson inte iddes göra (men beskyller andra för att inte vara kritiskt tänkande). Det här är standardmyt 1A hämtad direkt från nätet. Mycket annat av det hon påstår ligger på samma nivå. Inget av det som Andersson och andra kulturpersonligheter lyfter fram är något nytt, det har ältats i decennier.

    IPCC har förstås inte heller ignorerat solens inverkan. Professor Lennart Bengtsson brukar gå hem i ”skeptiska” läger, hör honom i SwebbTV 2021 förklara att solens variationer inte korrelerar med nutida uppvärmning.

    IPCC har heller inte ignorerat exempelvis Lindzens irishypotes eller astrofysikern Svensmarks forskning om solens aktivitet och kosmisk strålning, den finns kommenterad i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna. Hypoteserna korrelerar helt enkelt inte med observationer. Om du inte litar på IPCC, läs vad Svensmark själv skrev 2009 då solen gick in i en mycket låg aktivitetsfas: den globala uppvärmningen har slutat och en nedkylning har börjat (WUWT 2009). Så blev inte fallet.

    Och så vidare…

    Idag är koldioxidens drivkraft i uppvärmningen inte bara en hypotes utan även empiriskt uppmätt, både vid jordytan (Feldman m fl 2015) och globalt via satellit (Kramer m fl 2021) – men ja, det är än så länge relativt korta mätserier och bara några av alla de pusselbitar som utgör helheten.

    Det är mer än trettio år sedan världens alla länder var överens om att göra något åt utsläppen. I demokratisk anda har möte efter möte hållits för att få till avtal och en fungerande väg framåt. Även om det bevisligen inte gett önskade resultat kämpar folk röven av sig för att komma tillrätta med problemen på en demokratisk väg.

    Likförbannat har varenda kultursideartikel som ”ställer kritiska frågor” refererat till filosofen Torbjörn Tännsjös inspel om att vi kanske måste ha en mer auktoritär styrning av samhället för att komma tillrätta med utsläppen. Som vore det en allmänrådande inställning hos de som faktiskt vill åstadkomma en förändring. Och nota benne, det inkluderar större delen av näringslivet!

    Och kulturkrigarna nämner oftast inte med ett ord all den skit som gjorts, och fortfarande görs, för att motarbeta minsta åtgärd. Till och med sagde Lennart Bengtsson kallar tongivande ”skeptiska” rapporter för rena beställningsjobb med avsikt att förvanska vad forskningen faktiskt är överens om.

    Forskare lägger enorm tid och kraft (nej, de blir inte avlönade av IPCC) för att sammanställa aktuellt forskningsläge. Någonstans måste dock vetenskap förmedlas till beslutsfattare och därför sammanställs även IPCC:s rapport Sammanfattning för beslutsfattare gemensamt av forskare och beslutsfattare, där forskare har ansvaret för att de som skrivs där också är det som beskrivs i huvudrapporterna.

    Samma personer och organisationer som i decennier påstått att det inte skett någon uppvärmning försöker närmast desperat få det till att denna rapport är felaktig.

    Nej, LA ställer inga ”kritiska frågor”, hon uppvisar bara en öronbedövande slapphet och arrogans. Och att hon sen hyllas för att vara skeptisk lagd är bisarrt för det är inget annat än kunskapsförakt. Vi lider definitivt ingen brist på denna typ av pseudoskeptiker.

    Tänk om hon istället kunde ge oss något konkret råd om vad som skulle få henne att läsa/lyssna på naturvetenskaplig forskning!? Vi kan nämligen inte begära att världens akademiker ska göra mer för att förmedla kunskap än vad som har gjorts i klimatfrågan. Det går fan inte. Ändå ignoreras det. Eller om hon åtminstone kunde vara ärlig och säga att ja, det händer men jag skiter i alla bevis för rättigheten att göra som jag vill väger tyngre.

    Jag vet förstås varifrån hon/de ha fått sina tvivel och jag har också i en mängd inlägg berättat varför man bör vara skeptisk (ja, på riktigt, inte bara vara motvalls för sakens skull). Eller varför inte läsa min bok Spelet om klimatet. Finns som både inbunden och pocket (tror Adlibris fortfarande har halva priset för den inbundna).

    Det är inte bara naturvetenskapliga forskare som är överens om att åtgärder krävs för att förhindra allvarliga följder på grund av de pågående klimatförändringarna. Institute for Policy Integrity (New York University of Law) gjorde 2021 en undersökning där alla ekonomer som publicerat vetenskapliga artiklar inom klimatområdet tillfrågades om hur de såg på problematiken. 738 av dem svarade (svarsfrekvens 34%). Som synes i bilden nedan är det ytterst få som anser att konsekvenserna av klimatförändringarna är överdrivna.

    Motorn i klimathotsförnekeriet har allt sedan början varit självutnämnda libertarianska/konservativa tankesmedjor. Lena Andersson tycks resonera enligt samma mall där ekonomin liknas vid en naturlag och jag får erkänna att jag ibland blir förundrad över hur naivt många av dessa marknadsfundamentalister ser på världen. I senaste krönikan skriver LA:

    ”… den fria ekonomins fundament, idén om att uppfylla det naturligt goda för det godas skull, individuellt självbestämmande, i motsats till nytta och ändamålsenlighet. Icke godtyckliga regler är ett nödvändigt men inte tillräckligt kriterium. Om staten styr medborgarnas liv men gör det lika för alla har vi givetvis inte en fri ekonomi.”

    Herregud, det naturligt goda för det godas skull! Det går inte en dag utan att man får höra om diverse avarter och skit producerat i ”den fria ekonomins namn”. Att ogilla detta betyder inte att man därför vill införa kommunism. Hela anförandet är en jättelik halmgubbe, visst finns det några som ”vill ha det lika för alla” men det är knappast vad Parisavtalet innebär.

    LA tycks vidare mena att Parisavtal och liknande målstyrning är att likna vid planekonomi och kränker den personliga friheten och principen om äganderätten. Argument som använts av Timbroanknutna personer i urminnes tider. Redan 1997 fick vi reda på att vi behöver äga de vilda djuren lite mer så ordnar det sig med utrotningar och sånt: Stefan Kraft rasar mot mot Göran Perssons miljöpolitik (tagen från denna tweet, samma sak upprepas i Krafts text Rörelsens gröna ansikte):

    Anledningen till att vi har fått en bättre miljö är för att samhället har agerat trots högljutt motstånd från konservativa krafter med exakt samma argument och alarmism varenda gång. Det gäller i allt från utsläpp av SO2, freoner, PCB, bly från bensin och så vidare. Utfasningen av dessa problem skedde inte av sig självt på grund av en ekonomisk innovationslusta, åtgärder motarbetades i det längsta. Att marknadskrafterna är en enorm drivkraft när det väl sätter igång är en helt annan sak.

    Visst innebär reglering av dessa utsläpp inskränkningar i företagsägarnas frihet att göra som de vill, men tänk om LA kunde reflektera över övriga medborgares frihet att behöva utsättas för dessa utsläpp. I alla nämnda fall är vetenskapen så klar den kan bli och i alla dessa fall har lobbyorganisationer hävdat motsatsen. Och gör så fortfarande.

    Vems frihet är viktigast?

    I inget av ovanstående fall har det krävts kommunism för att rätta till problemen. I inget av dessa fall har det inneburit samhällskollaps. Det är dock vad som påståtts varenda gång av kränkta libertarianska lobbyorganisationer och tankesmedjor.

    Är frihet endast kännetecknat av att få driva företag som man vill? Hur påverkar det MIN frihet att exempelvis Hökmark driver en tankesmedja ihop med känd vetenskapsförnekande lobbyist utan att uppge finansiering SAMTIDIGT som han var välbetald EU-parlamentariker (med förmåner vanligt folk bara kan drömma om)?

    Vill vi ha demokrati eller gå tillbaka till småfurstedömen där företagsledare bestämmer vad som är frihet?

    Idag publicerar Timbro/Smedjan inlägg om att vi ska avhjälpa vattenbrist genom att höja priset när det behövs istället för att reglera användandet på annat sätt. Vilket i praktiken innebär att de som har råd kan fortsätta precis som de vill medan andra får stå för anpassningen till verkligheten. Är det frihet? För vem?

    LA: ”Om dessutom växthusgaserna görs om till ett slags gift blir det visserligen absurt men åtgärderna står åtminstone inte i strid med de självägandets principer som många i smyg håller högt fast de har orsakat vår stundande ruin. Då kan utsläppen formuleras som en fråga om övergrepp – på människor, natur och framtid. Det är också vad som tankemässigt har skett. Koldioxiden är hin håle själv och måste förgöras.”

    Eftersom LA argumenterar mot verkligheten krävs det förstås att hon tillverkar halmgubbar att ironisera emot. Hon argumenterar som ett tjurigt litet barn som inte får det lördagsgodis hon vill. Och jag gissar att hon får ganska bra betalt för det.

    Att kämpa emot vetenskapen tycks vara något SvD:s ledarsida har som grej: 

    ”Det är värt att påpeka att människans inverkan på jordens temperatur troligtvis överdrivs kraftigt i samhällsdebatten. Forskningen pekar allt mer på att vi upplever en naturlig variation i planetens medeltemperatur.” Nima Sanandaji/vd Captus

    Och by the way, Greta Thunbergs protester ÄR en del av marknadsekonomin, bara det att LA och kompani inte gillar när efterfrågan som lyfts rör saker som påverkar deras personliga åsikter.