Jag fortsätter att grotta ner mig i filmredigering 🙂 Den här gången handlar det om hur klimatdebatten kommit att bli så grisig som den är. Visade sig behöva fler än ett avsnitt (man kan ändå inte få med allt man vill…).
Efter föregående video fick jag önskemål om att lägga till en berättarröst. Eftersom jag hatar att lyssna på mig sprang jag till AI för hjälp… Clipchamp har en funktion där text görs om till just detta. Finns många språk men svenska var inte hel klockren. Engelska funkar riktigt hyggligt dock (men på sina ställen märks det att inte heller den är utan brister), så det fick bli en engelsk video.
Försöker lära mig editeringsprogram. Lekte därför med gamla kontroverser om hur det kan vara att ta del i klimatdebatten och bli uthängd av en riksdagsledamot. Skulle rätta till och komplettera några saker efter jag laddat ner videon men då hade jag fipplat till det och orkade inte justera tillbaka allt igen. Nåja. det blev som det blev 🙂
Det är uppfriskande att även ”publika debattörer” kan omvärdera sina åsikter när dessa har vilat på skakig grund. För det är vad Mattias Svensson (MS) gör gällande miljöfrågor i sin bok Miljöpolitik för moderater. Den gavs visserligen ut 2015 av tankesmedjan Fores men jag läste den först nu (du kan ladda ner en pdf på deras hemsida). Mattias Svensson är väl annars, gissar jag, mest känd som liberal högerdebattör med kopplingar till Timbrooch likaså skribent på SvD:s ledarsida . Men trots den ärliga mea culpan verkar en betydande del av själva elefanten i rummet stå kvar där i skuggan …
MS börjar med att erkänna att han tidigare lyssnat på dom som ansåg att människan inte hade med klimatförändringarna att göra och att han själv salufört dessa idéer. Men att han tänkt om.
Miljödebatternas ständiga dilemma är att det onekligen förekommer överdrifter i båda åsiktskorridorer (har skrivit och gett exempel bl a här). Det är lätt för populister att utnyttja. Genom cherry picking kan man få det att låta som att miljörörelsen enbart består av de mest radikala aktivisterna och att det egentligen knappt existerar, eller ens har existerat, några större miljöproblem. MS beskriver hur han länge lyssnade på dessa debattörer:
”Kanske för mycket. I min tankevärld kom de [= de mest radikala miljöaktivisterna] länge att representera hela miljörörelsen och all slags miljöpolitik. En bekväm fiende.”
MS har alltså kommit till insikt att det inte är sant. Han vänder sig till och med emot den generaliserade idén att alla miljöregleringar är av ondo:
”Att miljöregleringar har en legitim funktion även för ideologiska marknadsliberaler brukar generellt formuleras så kortfattat och diskret att det är lätt att missa helt. När regleringarna föreslagits har de vanligtvis ignorerats eller kritiserats. Berömmet brukar komma först i efterhand. Detta är en defekt i den klassiska liberalismen ...”
”Ändå är det nog få som i dag beklagar de resoluta politiska åtgärderna för att minska svavelutsläppen. Jag gör det inte. Här blir det intressant. Gröna regleringar och restriktioner är inte befriade från de problem som regleringar vanligen ger upphov till. Ändå tycks de generellt åstadkomma miljöförbättringar utan särskilt stor ekonomisk skada.”
Tänk om alla kunde enas om detta lilla.
Jag tror det är oerhört viktigt att personer som MS poängterar att miljöfrågorna faktiskt inte bara är flum, vilket även Timbros nuvarande vd PM Nilsson tydligt deklarerat. Det är förmodligen enda sättet att nå fram till folk ute på den konservativa och marknadsliberala kanten.
Men varför funkar det ändå inte?
Marknadsliberaler och miljörörelsen (ja, jag generaliserar) tenderar ju att ha olika syn på vari problemen består och därmed också på hur/om de ska lösas. Vi har också olika värderingar som i grund och botten inte har med naturvetenskapliga fakta att göra (”det som är viktigt för mig är mindre viktigt för dig”). MS vill förstås belysa vikten av äganderätten, att marknadsmässiga lösningar är de mest effektiva och att regleringar har sina nackdelar (finns exempel på båda).
Och det är förstås helt okej, så måste det få vara i en demokrati. Det är helt olika saker att bråka om bästa lösningen på ett problem och att bråka om det ens finns ett problem när en bedövande majoritet av den vetenskapliga expertisen anser att det gör det.
Men så har vi elefanten då. Flera gånger påpekas i boken att förändring uppstår nerifrån, det är inte politiker och staten som åstadkommer förbättringar utan allmänhetens agerande. Ett exempel som ges är att användningen av skadliga freoner minskade långt innan förbuden trädde i kraft då folk helt enkelt köpte alternativa produkter på grund forskarnas larm.
Det är sant. I alla fall vad det gällde sprayburkar och liknande (freoner var drivgas).
Även, eller kanske framförallt, marknadsorienterade lösningar på miljöproblem kräver att det finns en betydande folklig opinion som gör att tillräckligt många politiker och företagsledningar vågar ta obekväma beslut för att påverka marknaden – att ändra på status quo kommer alltid innebära att de som gynnas av rådande situation kommer protestera.
Men det är sällan det är så enkelt att när samhället blivit rikare och forskare identifierat miljöproblem så har samhället åtgärdat dessa. Bara sådär. För jo, det beskrivs nästan så, här Johan Norberg, Timbro 2005:
”När man inte längre måste välja mellan sina barns överlevnad och en god miljö börjar man även bry sig om det senare. Ökande välstånd har givit upphov till en miljörörelse som gjort oss medvetna om problemen, och tekniken har givit oss möjligheter att möta dem.”
Det går att hålla med om det mesta här, men ett avgörande steg utelämnas: det har liksom inte löst sig av sig självt. I verkligheten har just marknadsliberala tankesmedjor och lobbyorganisationer utgjort betydande hinder att genomföra dessa förbättringar genom att propagera för att problemen inte ens existerar. Det är själva motsatsen till att försöka få en förändring genomförd ”nerifrån folket” så att säga.
Nej, jag menar inte att alla marknadsliberaler avsiktligt vill ta död på naturen, däremot att ideologiska skygglappar gjort att ett fåtal akademiker som bekräftat deras syn har fått ett extremt stort inflytande (som gått på tvärs med majoriteten av publicerad forskning). Och marknadsliberala tankesmedjor har, och har haft ett stundtals enormt inflytande på politiken.
Ja, jag uppskattar Mattias Svenssons bok, han lyfter problematiken och beskriver, som angetts ovan, det som ”en defekt i den klassiska liberalismen”. Jag hävdar bestämt att det varit och fortfarande är ett utmärkande särdrag, kanske inte i liberalismen som sådan men hos marknadsliberala tankesmedjor i praktiken (nej inte alla och så vidare). Och det jag anser vara elefanten är just att väldigt lite tycks ha ändrats i detta avseende.
Har jag gjort mig en egen bekväm fiende? Kanske, men jag tycker inte det.
Tidigare vd:n för Timbro, Benjamin Dousa skrev exempelvis en artikel: ”Därför är marknadsliberaler de riktiga klimatvännerna” och allt motstånd mot miljöåtgärder de stått för genom åren är som bortblåst. Som om att de skulle varit en drivande kraft till att ha fått till stånd de förändringar som nu hyllas unisont (se länkar ovan).
Tänk om det är de teoretiska grunderna bakom nyliberalismen som är själva problemet? (miljödebattens eviga fråga sedan sextiotalet 🙂 ). MS skriver:
”Under 1970-talet kulminerade överväldigande och närmast samstämmiga varningar för annalkande resursbrist med en flod av bästsäljande böcker. Den mest kända är förmodligen den så kallade Romklubbens publicering 1972 av The limits to growth som förutspådde att de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier, med kännbara konsekvenser även för västvärlden.”
”Den som mer än någon annan vänt perspektiven i debatten om resurser var statistikern Julian Simon (1932–1998). En lång och ambitiös genomgång av resurser i mänsklighetens historia fick Simon att ställa de dystra slutsatserna på huvudet i boken The Ultimate resource.”
Jag har skrivit om 1970-talets undergångsanda tidigare och även om den uppmärksammade Tillväxtens gränsersom MS tar upp. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Men vad den INTE gjorde var att förutspå att ”de flesta mineraler skulle ta slut under kommande decennier.” Detta även om både miljörörelsen och dess kritiker påstod detta, om än i motsatta syften…
Nämnda Julian Simon påstår mycket riktigt i sin bok The Ultimate resource att Tillväxtens gränser spådde att mineraler skulle ta slut inom några decennier. Det har sedan upprepats av många. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 – om det var en slump låter jag vara osagt. Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, påpekade det bl a i Forbes.
Påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik2021.
Men i Tillväxtens gränser listas bara kända tillgångar för en massa råvaror, hur länge dessa skulle räcka med dåvarande förbrukningsgrad, hur länge de skulle räcka med en exponentiellt ökande förbrukningsgrad (vilket då hade observerats under lång tid) samt effekten av hur många år som 5 gånger större nya fyndigheter skulle räcka.
Men de var fullt medvetna att det inte var realistiska antaganden och det var heller inte vad som spåddes:
I boken återges endast ett exempel som körts i deras datamodell och det gäller krom. Resultaten visar att det inte handlar om att råvaran kommer ta slut, däremot gör den exponentiella efterfrågan att priset till slut skjuter i höjden och att det är anledningen till att förbrukningen avstannar.
Och det är för övrigt exakt det Julian Simon beskriver.
Resultaten visar också att återvinning och nya fyndigheter bara skjuter denna ”kollaps” några decennier framåt i tiden. Förbrukningen har ökat exponentiellt sedan dess, men även i kromexemplet ligger den kritiska punkten en bit fram från vår nutid. Och det är problemet med exponentiell tillväxt, när det väl börjar går det sjukt snabbt.
Forskarna bakom Tillväxtens gränser påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.
Jag är själv extremt skeptisk till ekonomiska spådomar men som jag ser det handlar det här inte om exakthet. De gjorde tolv olika scenarier, flera uppföljningar har gjorts och uppenbarligen stämmer deras business as usual-scenario ganska bra. Finns länkar på Wiki: The Limits to Growth – Wikipedia
Denna punkt är nog en av de mest centrala i alla miljöfrågor och har varit sen sextiotalet: kan människan fortsätta leva på samma sätt som vi gör nu där fysiken och biologins lagar ofta tycks få en underordnad betydelse gentemot vår påhittade ekonomis regler istället för tvärtom …
Lobbyism och tankesmedjor
Lobbyism har väl alltid funnits och att försöka påverka politiker är en självklar del i en demokrati. Och här är det bara att gratulera den marknadsliberala rörelsen. Timbros vd PM Nilsson beskriver organisationens inflytande i podden Starta pressarna (ca 8:20 in) och menar att en stor del av framgången kan tillskrivas deras bokförlag och utbildning för unga som de bedrivit i decennier.
PM Nilsson säger vidare att alla som suttit i borgliga regeringar under Bildt, Reinfeldt och nuvarande varit inblandade i någon Timbroverksamhet.
Smaka på det. Alla.
Skickligt gjort. Är det ett problem?
Tja, de som har andra värderingar och vill se ett annat samhälle anser förstås att så är fallet, men att tycka olika är ju en del av demokrati, eller hur? Men ett demokratiskt problem uppstår förstås när kopplingen mellan särintressen – lobbyister – politiker inte är transparant. Särintressen och rika personer kan köpa sig enorma fördelar gentemot allmänheten.
Och det finns en uppsjö exempel av dylika förhållanden, inte minst i USA. I en essä från mitten av 1990-talet skrev exempelvis vd:n för Charles G Koch Charitable Foundation om deras strategi i USA. Det är också väldokumenterat hur många av dessa tankesmedjor erhållit stora summor öronmärkta för att bedriva felaktig propaganda om klimatet. Ja, det gäller även europeiska organisationer och personer kopplade till Timbro och de uppvisar ingen som helst ånger. Faktum är att Mattias Svenssons bok är enda exemplet jag sett som kan likna något av en ursäkt (men det kanske finns andra?).
Om jag skulle ta anställning på Läkemedelsverket (jag jobbar ju inom läkemedelsindustrin) skulle jag vara tvungen att avyttra eventuella aktier i läkemedelsbolag och bryta andra kopplingar som sätter mig i någon sorts beroendeställning. Inom politiken är detta inte lika självklart, idag jobbar många i Sverige som lobbyister och har politiska uppdrag samtidigt. Det gäller både till höger och vänster, se tråd på Twitter:
Ska vi verkligen ha det så här?
Jonas Nilsson på lobbyfirman Geelmuyden Kiese mailar moderata oppositionsborgarrådet Christofer Fjellner angående en av Geelmuyden Kieses Almedalsgrejer. Jonas Nilsson är själv moderat och sitter i samma kommunstyrelse som Fjellner. pic.twitter.com/UWGPsma7Wu
För mig är detta ett självklart demokratiskt problem (om än inte lika självklart hur man ska komma till rätta med det…).
Ta vinster i välfärden. Ingen fråga har väl haft så lite stöd jäms över hela partilinjen men ändå är det i realiteten endast ett parti under de senaste trettio åren som drivit ett motstånd att tala om. Många av de politiker som drev igenom reformerna har gjort enorma pengar på att starta dessa företag (nej, det handlar inte om att förbjuda friskolor och fritt val utan om nödvändigheten att skolor ska drivas under aktiebolagslagar). Sådana här jättereformer drevs igenom utan någon utredning att tala om.
Vad har det med MS bok att göra? Kanske inte så mycket direkt, men det finns mycket som tyder på att de marknadsekonomiska drivkrafter som hela nyliberalismen grundar sig på, och som MS skriver en hel del om, har rejäla problem att beskriva verkligheten…
Ekonomi
Ekonomi är inte min hemmaarena, men jag har eget företag, jobbar på utvecklingsföretag som är beroende av riskkapital (både privat och statligt). Jag jobbar i en av de mest reglerade branscher som finns och vet allt om byråkrati och ibland övernitiska bestämmelser. Men jag tror många inom Timbrosfären skulle bli förvånande över hur duktiga företagen själva är på att skapa byråkrati och likformighet. Likaså hur myndigheter ofta är bra att ha att göra med samtidigt som många företag kan vara ett helvete att arbeta med (inga av mina nuvarande bör jag väl påpeka 🙂 ).
Jag kan hålla med Mattias Svensson i mycket men vi verkar ha olika syn på frihet, hur innovationer och ny teknik utvecklas (jag jobbar med det) och vilket samhälle vi vill leva i med mera – och det är förstås helt okej. Häromdagen såg jag en grupp med en flagga ”Revolutionära kommunister” prydd med hammaren och skäran! Jag är lika rädd för att de ska få politiskt inflytande som jag är för att marknadsfundamentalister som Arthur Laffer får det, och genomför libertarianska hokus pokusreformern a la det katastrofala Kansasexperimentet.
Nåväl, vill bara upplysa om att det finns invändningar mot de neoklassiska ekonomiska teorierna som styr en stor del av vår värld idag. Ekonomiprofessor Steve Keen varnar t o m studenter för att ta en ekonomiexamen då de teorier som lärs ut är alldeles för simpla och orealistiska. Han ifrågasätter alltså själva grunderna och ger också explicita exempel vad som är empiriskt felaktigt, ni får läsa själva: Profit Maximization in the Real World – by Steve Keen (substack.com). Här en film:
Och angående regeringens nya budget där sänkta skatter påstås leda till ökad tillväxt. Här en studie som gått igenom 18 OECD-länders ekonomier under de senaste 50 åren och de kunde inte hitta några som helst bevis för att denna hypotes stämmer: The economic consequences of major tax cuts for the rich – LSE Research Online
”While a common defense of NCE is that ‘it has advanced and no longer depends on all the assumptions you have critiqued’, it still depends on at least three hypotheses that are not generally true: methodological individualism (H2), methodological equilibration (H7) and methodological instrumentalism (H10).”
Den här videon i samma ämne är ju ganska kul, den nederländske historikern Rutger Bregman åkte till Davos och anklagade deltagarna där för att vara hycklare. Sluta babbla om filantropiska miljardärer, beskatta dem hårt! Tucker Carlson tyckte det var roligt och ville intervjua honom, det gick inte så bra…:
Jag vet förstås att alla inte håller med och sorterar lite under saker man inte får säga i det här jävla landet-kategorin (men det är klart man får 🙂 … men lite naivt att tro att man inte skulle få mothugg).
För övrigt undrar jag hur liberalismen mår idag. ”Frihetens flaggskepp” i form av Heritage Foundation, Competitive Enterprise Institute med flera ligger bakom Project 2025 som i mina ögon är en rent fascistisk och antivetenskaplig skrift. Här i Sverige har Timbros PM Nilsson varit drivande till att inkludera Sverigedemokraterna i regeringssamarbete – trots att de i många frågor står i rak motsats till liberalismens värderingar.
Fredagen den 13:e skrev den pensionerade klimatforskaren Lennart Bengtsson en artikel på SvD:s ledarsida med rubriken Lyssna på experter i stället för aktivister. Han skriver: ”Att klimatfrågan fått en sådan uppmärksamhet kan bero på att många journalister och politiker saknar grundläggande utbildning i naturvetenskap. Denna situation har utnyttjats av vissa klimatforskare som inte tidigare fått tillräcklig uppmärksamhet vare sig av kollegor eller av ledande vetenskapsmän.”Här hamnar man som lekman direkt i bryderier…
(För den oinvigde: Lennart Bengtsson (LB) är lite av en kameleont och har länge ansett att klimatfrågan politiserats av alarmister och odugliga journalister, ofta lyfter han fram och försvarar IPCC, för att i nästa stund ansluta till GWPF som är IPCC:s motsats.)
Bryderiet: ”Alarmistiska” James Hansen är en av världens mest kända och meriterade klimatforskare. Han tycker att det inte larmas tillräckligt. Är det då Hansen som lyckats lura världens okunniga journalister att haussa upp klimatfrågan eller är det Lennart Bengtsson som är frustrerad över att hans åsikter inte får tillräckligt stort utrymme i media?
Så vem ska man lyssna på?
Tja, man kan ju lyssna på båda utan att för den skull lita blint på att allt de säger och försöka avgöra vad som bara är åsikter och vad det finns vetenskapligt stöd för (inte lätt). Som inom alla vetenskapsgrenar bör man inte lägga alla ägg i en korg, vetenskap handlar inte om åsikter utan vad som kan bekräftas och dokumenteras i vetenskapliga rapporter (just därför är IPCC-rapporterna så viktiga för det saknas inte åsikter inom akademin…). Hansens senaste publicerade artikel har exempelvis debatterats friskt och också kritiserats av t ex ”alarmistiske” Michael Mann.
Vad säger LB?
Vi kan väl börja med att vad både Hansen och Bengtsson håller med om. LB skriver på Kvartal: ”Det stora flertalet naturvetenskapliga forskare och experter med relevant kunskap inom meteorologi och klimatologi är här nästan undantagslöst eniga med IPCC [att människan är den huvudsakliga orsaken till uppvärmningen].”
LB har likaså i intervju på konspirationskanalen Swebb-TV även påpekat att IPCC:s rapport om den fysikaliska vetenskapen ”är så tillförlitlig som den kan vara.”
Bara där försvinner en hel drös inlägg om klimatdebattens påstådda skevhet. Det gäller Fokus bisarra alternativa genomgång av vad vetenskapen kan bekräfta eller inte, bara två dagar efter IPCC:s senaste rapport och de kom inte till samma slutsats! Det gäller Lena Anderssons förvirrade klimatartiklar på SvD:s ledarsida. Det gäller Jörgen Huitfeldts känslodrivna utspel som det att samhället måste lyssna till kalkonfilmen Climate the movie. Det gäller Bolling och Karlssons nya bok. Det gäller en annan SvD-ledarskribents uppmaning att lyssna på Klimatupplysningen /Clintels förvillande rapport istället för IPCC. Osv osv…
LB tycker till om både det ena och det andra. Ofta handlar diskussionen inte alls om naturvetenskap. I en text på Det goda samhället skymtar hans aversion mot att agera i klimatfrågan fram. Människan har bara att anpassa sig efter ändrade förhållanden, allt annat är att likställa med totalitära staters agerande a la Nazityskland, Kina och Sovjetunionen. Klimatlarmen används som ursäkt för att bilda en totalitär världsregering tycks han mena.
Även en intervju i Sveriges radio handlar mycket om att han tycker att utsläppsmålen är orimliga, och särskilt orimligt är att Sverige skulle agera kraftfullt med tanke på hur bra vi redan är och hur lite våra utsläpp gör på totalen. Det är åsikter han förstås måste få förmedla men det är just åsikter och inte naturvetenskaplig fakta från en expertkommentator…
LB:s hypotes i SvD-artikel är som redan nämnts: ”Att klimatfrågan fått en sådan uppmärksamhet kan bero på att många journalister och politiker saknar grundläggande utbildning i naturvetenskap.”
Det torde vara helt omöjligt att han har lyckats undvika alla de naturvetenskapliga klimatforskare som kämpar med näbbar och klor för att få politiker att lyfta frågan och efterleva Parisavtalet. Oavsett vad man tycker om namninsamlingar skrev flera tusen forskare på upprop om just detta inför senaste COP-mötet.
Och när 2500 tusen korallrevsforskare uppmanar politiker att skydda Stora barriärrevet och i ett öppet brev skriver: ”The letter, which was forwarded to Mashable Australia, warns that coral reefs around the world are threatened with ”complete collapse” in the face of climate change.” – så är det ett budskap från experter och varför i herrans namn skulle journalister inte rapportera om det? Alarmistiskt eller inte, här är LB icke-experten.
Ja, det går alltid att hitta avvikande åsikter. Se exempel här:
“2500 reef scientists from all around the world say the Great Barrier Reef is facing mortal threat from climate change, Peter Ridd says it’s not.
Och det är faktiskt inte så att det LB påstår alltid stämmer överens med IPCC:s slutsatser eller vad experter på det aktuella området säger.
LB har länge argumenterat för (och publicerat studie om) att klimatkänsligheten är låg (det vill säga hur mycket temperaturen förändras vid en fördubbling av CO2-halten i atmosfären). I samma SR-intervju som nämndes ovan säger LB att IPCC angett klimatkänsligheten till 1,5-4,5C, men att det sannolikt ligger i det nedre spannet. Så är dock inte fallet, intervallet ovan är från IPCC:s förra rapport (intervjun gjordes innan nya rapporten). I den senaste rapporten anges att det sannolika spannet är 2,5-4C.
Based on multiple lines of evidence the best estimate of ECS is 3°C, thelikely range is 2.5°C to 4°C, and thevery likely range is 2°C to 5°C. It isvirtually certain that ECS is larger than 1.5°C. Substantial advances since AR5 have been made in quantifying ECS based on feedback process understanding, the instrumental record, paleoclimates and emergent constraints. There is a high level of agreement among the different lines of evidence. All lines of evidence help rule out ECS values below 1.5°C, but currently it is not possible to rule out ECS values above 5°C. Therefore, the 5°C upper end of the very likely range is assessed to have medium confidence and the other bounds have high confidence. {7.5.5}
Och, som sagt, LB förmedlar inte alltid korrekt information. Här några klipp från en intervju i SD:s Riks-kanal från 2022.
(Jo, han hänvisar till att det varit en kall vår (sic)… )
LB anser alltså att det knappt skett några synbara förändringar alls. Och menar att de går så långsamt att vi kommer kunna anpassa oss utan några större bekymmer – det är åsikter han förstås få ha. Men det är verkligen inte bara hysteriska och obildade journalister som är av en radikalt annan uppfattning än LB här. Folk som är experter på området. Områden där LB uttalar sig som lekman.
(Och nej, det är inte mig ni ska lyssna på, det är inte där valet står.)
I en intervju på podden Kvartal menar LB att jorden haft CO2-halter på 1000 ppm i atmosfären för många herrans miljoner år sedan och att dagens nivåer därför inget att oroa sig för. Förhållanden som ingen mänsklig varelse upplevt. Irrelevant argument såvida han inte åtminstone börjar med att förklara varför IPCC:s värstascenario är problemfritt.
LB lyfter även fram att Singapores framgång jämfört med många andra länder i tropiska områden beror på aircondition. Jaha, hur många människor i fattiga länder har den lyxen? Vad hjälper det mot skyfall, torka, inträngning av saltvatten (nej LB, det går inte att jämföra Bangladesh och Nederländerna rakt av och tro att man bara kan slänga upp lite skyddsvallar så är problemet löst).
LB skriver i SvD att klimat brukade vara en naturvetenskaplig fråga och handlade om en sammanställning av väder under 30-50 år. Men: ”Begreppet klimat har kommit att inbegripa mycket annat. I dagens debatt kan det vara nästan vad som helst. Från skogsbränder och översvämningar till utsläpp av växthusgaser eller hållbara byggmetoder.”
Ja. Och? Det är de konsekvenser som följer i spåren av ett förändrat klimat. Det är där politiken kommer in. Det är väl rimligtvis där debatten bör ligga. Inte att det inte sker några förändringar. Särskilt som LB:s enda argument till att inte agera är att vi kan anpassa oss.
Samtidigt har han ju rätt i att det blir lätt att skylla allt på klimatet när det egentligen handlar om politiska beslut (eller oftast icke-beslut) som är grundorsaken till magnituden av naturkatastrofer.
LB skriver: ”I svenska medier tjänar översvämmade gator och villatomter som exempel på framtidens klimat när snarare huvudorsaken här är utökad byggnation och asfalteringen av städerna. På grund av det kan regnvatten från häftiga skurar inte snabbt nog sjunka ned i grundvattnet.”
Forskaren Fredrieke Otto, som utvecklat tekniken bakom de så kallade attribution studies (dvs har klimatförändringarna gjort en specifik väderhändelse mer eller mindre sannolik), brukar utmålas som hysterisk klimataktivist. Men även hon påpekar vikten av att inte skylla alla naturkatastrofer på klimatet. Här en läsvärd artikel i ämnet:
Men med det sagt, saker hänger ihop. Om inga anpassningar görs blir effekten av intensivare skyfall/torka osv än värre. Och även om man tar dessa attribution studies med en nypa salt är mönstret glasklart: en mängd väderkatastrofer har gjorts betydligt mer sannolika på grund av uppvärmningen (om inte omöjliga). Och det är inga hysteriska journalister bakom dessa studier. Självklart måste det få skrivas om.
Carbon Brief, a U.K. website reporting the latest developments in climate science, has mapped over 350 peer-reviewed studies of weather extremes around the world and analyzed the trends. Overall, extreme events have increased in the last 10 to 15 years. 70 percent of 405 extreme weather events were made more likely or more intense by human-induced climate change. 92 percent of 122 attribution studies of extreme heat found that climate change made them more likely or more severe. 58 percent of 81 rainfall studies found that human activity made them more probable or intense. And 65 percent of 69 drought events were also exacerbated by climate change.
Jag avgör inte vem man ska lyssna på. Självklart bör man inte bara vifta bort Lennart Bengtssons påstående utan eftertanke med tanke på hans bakgrund. Men efter år i den här debatten har man hört en hel del häpnadsväckande saker även från professorer. Så även från LB:
Det är ju synd att DDR försvunnit annars skulle man ha kunnat erbjuda enkelbiljetter dit för dessa vurmande socialister. Nu finns det ju tyvärr inte många renläriga länder kvar snart och jag tror väl ändå inte våra romantiska grönkommunister vill ha en enkelbiljett till Nordkorea. Men om intresse föreligger bidrar jag gärna till resan så länge det rör sig om en utresebiljett. Kanske man kunde ordna med en gallupstudie då det inte kan uteslutas att jag underskattat utresebehovet.
Och bevisligen stämmer inte allt LB påstår överens med vad IPCC och vad en enorm majoritet av klimatforskarna har dokumenterat. För mig är det då obegripligt att anse att LB skulle sitta på något särskilt trumfkort varför just han skulle ha rätt utan att backa upp det med fakta.
Jag tycker hans påstående om att inget oroväckande har hänt är dåligt underbyggt och stämmer inte överens med det jag läser ur IPCC-rapporterna. Vidare anser jag att hans uppfattning att det inte är någon större sak att anpassa oss till förändringarna är fromma förhoppningar (ibland med nära löjligt naiva förslag mest baserat på en magkänsla).
Ja, i många av dessa frågor är både han och jag lika mycket lekmän. En fråga som då uppstår: anser LB att han själv är en aktivist man inte ska lyssna på?
En del av mig undrar om det inte är LB som projicerar sin egen frustration när han skriver: Denna situation har utnyttjats av vissa klimatforskare som inte tidigare fått tillräcklig uppmärksamhet vare sig av kollegor eller av ledande vetenskapsmän.
Men det är ju vad jag tycker. Jag är ingen expert. Du får tycka vad du vill.
Det här är en fortsättning på min recension av Professionell klimatbevakning med underrubriken Guide för en konstruktiv journalistik skriven av Anders Bolling och Svenolof Karlsson, utgiven av Näringslivets medieinstitut (publicerad på Magasinet Konkret samt ett kompletterande blogginlägg). Detta inlägg handlar om hur svårt det kan vara ”att lyssna på forskarna”. Det finns alltid akademiker med avvikande åsikter och idag kan man i princip bevisa vad som helst genom att hänvisa till vetenskapliga artiklar.
Jag inledde min recension med att nämna att Bolling/Karlsson gav ett nyttigt exempel att reflektera över, som att en vida rapporterad studie om hur fiskar påverkades av sjunkande pH i haven visat sig vara felaktig. Sveriges radio gjorde ett lyssningsvärt program om bland annat detta (ni vet, dom som aldrig rapporterar om sådant…).
Det belyser en gyllene regel inom all vetenskap: man bör tar enstaka nya studier från enstaka forskare med en nypa salt till dess att andra har replikerat resultaten. Det gäller i synnerhet om de har uppseendeväckande slutsatser och oavsett om det handlar om artiklar i kändistidskrifter som Science och Nature.
Jag gav några exempel på hur Bolling/Karlsson inte bryr sig ett skvatt om detta och ställer enstaka ”alternativa artiklar” med högst tveksam metodik mot en uppsjö av studier från decennier tillbaka som också bekräftats av åtskilliga observationer.
Och det här kan vara otroligt svårt. För hur ska en lekman ta sig an en omfattande artikel med innehåll man knappast har en möjlighet att ha kunna genomskåda? Här följer ett exempel från Professionell klimatbevakning:
Urbana värmeöar
Bolling/Karlsson skriver att man ”förmodligen borde ta mer hänsyn till i temperaturmätningarna är det som kallas urbana värmeöar.” Alltså att mätstationer ger missvisande resultat då många ligger i bebyggda områden och städer där det bevisligen är varmare än på landsbygden.
Det är en relevant fråga som dock inte har ignorerats av forskare[1] (vilket inte heller Bolling/Karlsson påstår, däremot att de underskattat faktorn).
Varför anser Bolling/Karlsson att forskarna underskattat denna faktor? För att det har varit en av alla dessa avgrundsdjupa hål i klimatdebatten där forskare anklagas för att fuska med mätserierna. Så sent som 2016 kan man höra tongivande debattörer som Tony Heller på föredrag förklara att det troligen inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet, allt handlar bara om mygel.
Bolling/Karlsson hänvisar till Humlums åsikt (inga bevis) samt till en relativt ny studie[2] med 37 angivna medförfattare.
Hur ska man som lekman ta sig an en sådan artikel?
Ja, det sätter fingret på den kanske mest avgörande faktorn till förvirring i klimatdebatten: Det vimlar nämligen av höga akademiska titlar hos de uppräknade författarna och om nu till och med professorer ifrågasätter IPCC:s slutsatser måste det väl ligga något i det?
Nu är det kontrollerbar fakta att kända ”skeptiker” har varit fel ute, professorstitlar till trots. Flera gånger med oärliga och cherrypickade argument. Professor emeritus Gösta Petersson refererar till exempel i sin bok Falskt alarm till en närmast bisarr hypotes från en David Evans (en bit ner i detta inlägg: Hansen, äpplen, päron och klimatdebattens märkligaste hypotes – Maths Nilsson, författare) men utelämnar i princip alla IPCC slutsatser. Pettersson hänvisar här inte ens till en tidskrift utan till Evans företags hemsida – hypotesen salufördes på hans frus blogg, en av de största i ”ifrågasätta IPCC-branschen”.
Att som lekman ha koll är banne mig inte lätt.
Själva studien i fråga om urbana värmeöar är i mångt och mycket en statistisk räkneövning som inkluderar urval och viktning av mätresultat, trovärdighet hos och användande av diverse mätserier med mera som de flesta av oss, inklusive journalister, förmodligen varken har kompetens, tid eller ork att bena ut.
Här finns en hel del varningsflaggor som borde leda till viss skepsis. (Men, varken finansiering eller tidigare gärningar hos författarna är i sig giltiga argument för att avfärda resultaten, men väl anledningar till att leta efter en second opinion innan man tar det för sanning.)
37 författare bakom en studie som den här är faktiskt ganska många…
Flera av författarna är heller inte knutna till någon vetenskaplig institution och vissa saknar relevant bakgrund i ämnet. Det ger mer känsla av debattartikel istället för vetenskaplig studie (ja, det är en åsikt).
Insatta ser direkt att det är idel kända så kallade skeptiker som inte köper ens IPCC:s mest säkerställda slutsatser. Många har bevisligen haft fel förr och spått nedkylning istället för uppvärmning baserat på diverse naturliga cykler. Några exempel:
Lobbyisten Patrick Moore har nämnts i recensionen ovan.
Jan-Erik Solheim var medförfattare till de artiklar som beskrevs i Ole Humlumavsnittet i recensionen ovan som förutspådde kraftig nedkylning samt ifrågasatte att den ökade CO2-halten berodde på våra utsläpp.
Víctor Manuel Velasco Herrera, sa exempelvis 2008 att glaciärerna växer till sig. Han menar också att en ny liten istid redan hade börjat 2005, eller kommer starta inom ett par, eller cirka 10 år, eller 30-40 år. Beroende på vilket föredrag man lyssnar på tydligen.
Känslan av debattartikel blir inte mindre av att läsa arbetsfördelningen:
Det anges att det framförallt är tre av författarna som ligger bakom huvudjobbet och ytterligare tre bakom den formella analysen.
De tre huvudförfattarna är Willie Soon, Ronan och Michael Connolly (far och son) som tillsammans har bildat CERES som finansieras via anonyma donationer. Soons tidigare forskning har visat sig finansierats av fossilindustrin via hemliga kontrakt som inkluderade att finansiärerna skulle granska artiklarna innan publikation. Soons studier har motbevisats och han har ljugit om både finansiering och varit involverad i diverse kontroverser.
Det borde få var och en att åtminstone inte blint lita på det han framför.
Far och son Connolly, båda kemister, gick från att utveckla fiskodling till att 2009 ge sig in i klimatdebatten. Snart hade de ”motbevisat” växthuseffekten genom att identifiera en helt ny kraftöverföringsmekanism som vetenskapen aldrig tidigare sett (”pervection”). Istället för att försöka få denna upptäckt publicerad i erkända vetenskapliga tidskrifter valde de att starta en egen. Där finns enbart deras egna artiklar publicerade…
Det finns mängder med forskare som är djupt troende (Katharine Hayhoe till exempel) och inget fel i det, men hur ska man hantera det faktum att flera ”skeptiska” forskare är aktiva i organisationer som anser att det är Gud som styr klimatet?
Förutom Willie Soon, Ronan och Michael Connolly har ”den oberoende forskaren” William Briggs deltagit i analysarbetet. Han ligger bakom Realist Catholic Climate Declaration:
“The extent to which man is responsible for climate change is not known, only surmised. There is no earthly force capable of stopping climate change. […] The salvation of souls is of more pressing concern than the air temperature. Pray to God and pray for your neighbor, not to the planet.”
Anthony Lupo (även knuten till Independent Institute) har signerat uppropet och likaså den fjärde personen bakom analysen, David Legates.
Legates är tidigare klimatforskare men anges i artikeln höra till Cornwall Alliance for the Stewardship of Creation. En evangelistisk organisation som predikar att Guds Intelligenta design styr jordens skeenden och också deklarerat att Gud styr klimatet, inte människan. An Evangelical Declaration on Global Warming (cornwallalliance.org):
2009: “We believe Earth and its ecosystems—created by God’s intelligent design and infinite power and sustained by His faithful providence —are robust, resilient, self-regulating, and self-correcting, admirably suited for human flourishing, and displaying His glory. Earth’s climate system is no exception. Recent global warming is one of many natural cycles of warming and cooling in geologic history.
Andra kända ”IPCC-kritiska” debattörer som signerat uppropet är Ross McKitrick och Lord Monckton.
Även klimatforskaren Roy Spencer är aktiv i denna organisation. Hans kollega John Christy är också djupt religiös och tidigare baptistmissionär. De båda var pionjärer i att mäta atmosfärens temperatur via satellit och ansvariga för UAH-mätserien (som är en outlier i dessa mätningar, se nedan). Nej, jag tror inte att Spencer och Christy avsiktligt myglar med sina satellitmätdata. Men hur objektivt tolkarman data när man samtidigt är religiöst övertygad om att människan inte kan påverka klimatet i någon högre utsträckning?
Jag har i tidigare inlägg visat hur de flera gånger t ex gett en skev bild av vad klimatmodellerna visar genom att noga välja vilka data de redovisar.
Visst kan ovanstående anses vara personliga påhopp och guilt by association och ska självklart inte användas för att avfärda det som framställs i artikeln. Men nog måste det hissa varningsflagg hos varje rationell journalist och en vilja att höra med annan expertis på området?
Men som i alla frågor i klimatdebatten tar diskussionen aldrig slut.
Aldrig.
Min egen åsikt: Flödet av information inom klimatdebatten är enorm och det är helt omöjligt att ta in allt. Visst ska man lyssna på även motstridiga röster men någon gång går gränsen för när någon inte längre kan anses vara en trovärdig källa.
Har man gång efter gång efter gång bevisligen varit helt ute och cyklat, argumenterat oärligt, har besvärande intressekonflikter och så vidare, ja då får man skylla sig själv att inte bli tagen på allvar utan att åtminstone vidimera uppgifterna med experter på området.
För det finns högst sakliga argument.
Angående urban heat islands kan nämnas att mätserier vid marken stämmer överens med de från troposfären via både väderballonger (radiosonde) och satellit där denna effekt knappast kan vara påtaglig. Glaciärer smälter.
Hur kan artikeln då ha blivit publicerad?
Artikeln är publicerad i tidskriften Climate, utgiven av förlaget MDPI, som blivit mycket kritiserade för dålig kvalitetskontroll. Bland annat syns en väldigt hög grad av självcitering, det vill säga att forskarna påstår en sak och stödjer detta genom referens till en annan artikel som de själva skrivit. Det är bedrägligt då man kan få intrycket att det finns större vetenskapligt stöd för påståendet än det i verkligheten finns.
Det syns även i denna artikel där alla utom en av nedanstående referenser är självciteringar:
“AR6 has explicitly argued that urbanization bias represents less than 10% of the long-term warming, but several recent studies have disputed this claim [5,7,9,10,78]. Meanwhile, AR6 argues that the Matthes et al. (2017) solar forcing dataset has been confirmed to be reliable, yet this claim is challenged by several studies arguing it has not yet been satisfactorily resolved which (if any) of the many solar forcing datasets are most reliable [5,7,12,15]”
Artikeln hittas dessutom i ett specialnummer med en inbjuden gästredaktör som beslutar om publikation. I det här fallet var det Ned Nikolov, känd för att helt avfärda växthuseffekten, uppvärmningen kan enligt honom framförallt kopplas till gravitationen.
Han menar också att ingenjörer visat att ben och muskler inte kan bära de största dinosauriernas enorma storlek. Istället menar han att de är bevis på att jordens gravitation då var mindre än nu.
Se där, ett helt blogginlägg med personliga påhopp att använda som ammunition för en osaklig debatt.
Men vet ni, i dagens störtflod av information måste man sålla och ja, jag anser att det ibland är högst relevant att göra ovanstående sanity checks.
Det är en gyllene regel att inte läsa in för mycket i enskilda studier oavsett om de nu är alarmistisk eller inte. Det är varken min eller journalisters uppgift att avgöra vad som är ”vetenskapligt sant” och det är en utopi att journalister ska gå igenom och bedöma metodik osv i detalj om varje artikel de skriver om. Det är forskarnas sak att avgöra (nej, jag skrev inte att man inte ska vara kritisk ändå).
Men det är banne mig en journalists uppgift att om man tar upp en studie med exceptionella resultat att sätta in den i ett sammanhang av vad som redan är publicerat (och utifrån det avgöra om man ska skriva om den över huvud taget innan andra forskare bemött innehållet). Det kan vara ytterst svårt på ett begränsat utrymme men Bolling/Karlsson har skrivit en hel bok utan att nämna de starka bevis för vår påverkan på uppvärmning som faktiskt finns..
Det är också läsarens ansvar att fatta att media i alla tider tjänat pengar på braskande rubriker.
[1] Hausfather, Z., K. Cowtan, M. J. Menne, and C. N. Williams Jr. (2016), Evaluating the impact of U.S. Historical Climatology Network homogenization using the U.S. Climate Reference Network, Geophys. Res. Lett., 43, 1695–1701, doi:10.1002/2015GL067640 ; Menne, M. J., C. N. Williams Jr., and M. A. Palecki (2010), On the reliability of the U.S. surface temperature record, J. Geophys. Res., 115, D11108, doi:10.1029/2009JD013094
[2] Soon, W.; Connolly, R.; Connolly, M.; Akasofu, S.-I.; Baliunas, S.; Berglund, J.; Bianchini, A.; Briggs, W.M.; Butler, C.J.; Cionco, R.G.; et al. The Detection and Attribution of Northern Hemisphere Land Surface Warming (1850–2018) in Terms of Human and Natural Factors: Challenges of Inadequate Data. Climate 2023, 11, 179. https://doi.org/10.3390/cli11090179
Jag har läst boken Professionell klimatbevakning med underrubriken Guide för en konstruktiv journalistik skriven av Anders Bolling och Svenolof Karlsson, utgiven av Näringslivets medieinstitut.
Nu har Magasinet Konkret publicerat min recension och den ska vara öppen för alla. Ni som följer min blogg vet att jag kanske inte är världsbäst på att skriva korta inlägg 🙂 men jag tycker det krävs en del utläggningar för att göra en recension någorlunda meningsfull. Så även om recensionen var ordrik så fanns det en hel del som jag kladdat ner som inte fick plats. Och när jag ändå skrivit texten kommer det här.
Först: Angående tabellen som nämns och inte kom med på bild, så ser den ut så här:
I recensionen beskrev jag vilken information som inte fanns med i denna kontrovers och att det var helt avgörande att känna till om man vill förstå varför debatten blivit så polariserad. Vad som inte fick plats var fortsättningen: Och något att tänka på när man läser Bolling/Karlssons kommentar om att ”klimatkatastrofismen trängt ända in i rättsväsendet”.
Mann vann nyligen ett förtalsmål där han tilldömdes skadestånd på en miljon dollar från vad författarna beskriver som ”två bloggare” och att Mann har hela ”etablissemanget i ryggen”. Vidare att domen uppmuntrat forskare i andra discipliner att flagga för att de också kommer ”stämma andra forskare och debattörer för att de inte håller med dem.”
Det låter som ett diplomatiskt formulerat eko från hur det låter på nätet: ett hot mot yttrandefriheten, etablissemanget bygger murar runt pk-forskarna och så vidare.
Om straffet är rättvist har jag ingen åsikt om men det handlar inte om att ”inte hålla med”. Mann säger sig ha missat forskningsanslag på grund av fuskanklagelserna och utöver uppenbart falska anklagelser om fusk hade de liknat Mann med en dömd pedofil. De var heller inte vilka ”bloggare” som helst utan anställda av tankesmedjan CEI, som varit drivande i att sprida desinformation i klimatdebatten, respektive den konservativa tidskriften National review.
Det är tjugo år sen den här kontroversen tog fart och trots att det är väl utrett att Mann och hans kollegor inte fuskat är det anklagelser och rykten som aldrig dör på nätet och hålls vid liv i texter som Bolling/Karlsson förmedlar.
Bolling/Karlsson beskriver återkommande att IPCC beskylls för att vara en politisk organisation och inte vetenskaplig. Nedanstående fick inte plats:
Författarna påstår vidare att IPCC gjorde en 180-graderssväng efter politiska påtryckningar i och med publiceringen av sin andra rapport 1995. Detta för att de i rapporten Sammanfattning för beslutsfattare lagt till att människans effekt på klimatförändringen var urskiljbar (discernable). Det var alltså det sista ordet allt hängde på.
Vad läsaren inte får reda på är att dessa anklagelser om fusk och korruption, som slogs upp stort i åtminstone amerikansk media, initialt kom från Frederick Seitz och lobbyorganisationen Global Climate Coalition (GCC), som bildades med uttalat syfte att hålla USA borta från begränsande klimatavtal. De flesta ”kändisskeptiker” i klimatdebatten stämde in i kören.
Inför mötet där Sammanfattningen för beslutsfattare skulle färdigställas fanns en draftversion. I den löd formuleringen: “Taken together, these results point towards a human influence on climate.”
Inblandade beskriver att alla, även de trettiotal forskare som medverkade, var överens om att de behövde lägga till ett beskrivande ord om hurstor påverkan var. Det blev: “The balance of evidence suggests that there is a discernible human influence on global climate.”
Det är förstås upp till var och en att ha en åsikt om ordalydelsen och om det innebär att IPCC gett efter för politiska påtryckningar. IPCC anger nu med stor säkerhet att uppvärmningen beror på mänskliga aktiviteter. Seitz och GCC (liksom alla andra som var inblandade i denna kontrovers) har varit helt fel ute vad det gäller klimatets utveckling. Det är kontrollerbar fakta.
President Bush har i officiellt memo tackat GCC och förklarat att hans beslut att inte ratificera Kyotoavtalet delvis berodde på deras arbete. Att så här 30 år senare använda detta ordval för att bevisa att det är IPCC som är politiserat är anmärkningsvärt.
Patrick Brown och den tillrättalagda forskningen
Bolling/Karlsson berättar att forskare lägger till en koppling till klimatet inom alla möjliga (och omöjliga) områden för att det ökar chansen att bli publicerad i ansedda tidskrifter och få fortsatta anslag. Det ligger säkerligen mycket i det.
I detta sammanhang lyfter de fram klimatforskaren Patrick Brown – som inte alls tillhör det så kallade klimatskeptiska gänget.
Men strax efteråt skrev Brown, uppenbarligen utan att meddela sina medförfattare, en opinionstext där han anger att han i studien medvetet utelämnat parametrar som han vet också påverkar brandrisken, allt för att få den publicerad i Nature och tillmötesgå tidskriftens, enligt honom, förutbestämda narrativ. Det vill säga, lyfter man fram andra orsaker än klimatförändringarna så refuseras artikeln.
Lite av en mea culpa alltså. Och det mottogs precis som man kunde förvänta sig: en etablerad klimatforskare som bevisar att forskningen är riggad – mumma för en redan idiotpolariserad debatt.
Det märkliga i det här fallet är att kontrollerbar fakta talar emot Browns påstående. Granskarnas kommentarer är nämligen offentliga tillsammans med Browns/författarnas svar. Den initiala responsen från granskarna var att artikeln skulle refuseras just för att den inte behandlat andra relevanta parametrar än temperaturen. Brown fick argumentera för att övertyga redaktören om att de gjort en relevant avvägning i sin studie och att den borde publiceras ändå.
Det är alltså motsatsen till vad Brown påstått. Andra forskare gav hänvisningar till andra studier som inte alls enögt köpte de sagda narrativet. Här listas en radda nyligen publicerade artiklar.
(Patrick Brown jobbar inte längre inom akademin utan på Breakthrough Institute).
Med det sagt, jag tror inte du kan hitta en enda akademiker som anser att publikationsförfarandet fungerar problemfritt. Ja, många har nog en hel del saklig kritik att framföra vad det gäller både peer-review och en publikationsindustri med vinstmarginaler få andra branscher kan uppvisa. Det är dock inte detsamma som att allt är riggat och man kan inte lite på något.
Våra utsläpp
Bevisen för att människans utsläpp är orsaken bakom den ökande atmosfärshalten av koldioxid bygger på en rad olika parametrar (det är inte ”bara modeller”) och är så starka att IPCC benämner det som entydigt (unequivocal).
IPCC AR6 WG1 Box TS5: “Based on multiple lines of evidence using interhemispheric gradients of CO2 concentrations, isotopes, and inventory data, it is unequivocal that the growth in CO2 in the atmosphere since 1750 (see Section TS.2.2) is due to the direct emissions from human activities.”
Med tanke på det borde alla journalister behandla nya avvikande studier med en viss skepsis och kanske vänta på en ”second opinion” från experter. Men det gör inte Bolling/Karlsson och menar att ovanstående inte alls är säkert och hänvisar till en ”ny studie” som visar på motsatsen: ”först blir det varmare, sen ökar koldioxiden”.
Vad som än sägs på nätet eller antyds i boken så är det är helt förväntat att en ökad koldioxidhalt både kan vara en effekt av uppvärmning orsakad av ändringar i till exempel jordaxelns lutning för att sedan övergå till att bli drivande i temperaturökningen.
Och när vi är inne på saker som inte vill dö. Under 2009 hackade någon en server på ett brittiskt universitet och la ut tusentals mejl nätet innehållande kommunikation mellan klimatforskare under 13 år. De sas visa hur forskarna medvetet fuskade och gjorde allt för att tysta och förhindra avvikande åsikter att nå ut. Uppståndelsen blev enorm och fick namnet Climategate.
Trots mängden av mejl var det relativt få klipp som vevades runt på nätet och framförallt konservativ media. Onekligen gav de ett intryck av att bevisa det som påstods. Bolling/Karlsson redovisar några exempel och tycker det är anmärkningsvärt att svensk mainstream media inte rapporterade mer om det. Bordet var ju så att säga dukat. Bolling var reporter på DN under denna tid och dåvarande chef på vetenskapsredaktionen tyckte inte att de skulle skriva om det. Bolling ger henne skarp kritik.
Bolling/Karlsson menar att detta tydligt visar hur media tagit ställning i frågan och vägrade rapportera om något som gick emot den ”alarmistiska versionen”.
De ger några exempel: ett mejl från forskaren Kevin Trenbeth till Michael Mann:
”The fact is that we can’t account for the lack of warming at the moment and it is a travesty that we can’t […] Data .. on 2008 shows there should be even more warming: but the data are surely wrong. Our observing system is inadequate.”
Nog låter det misstänktsamt men vad läsaren av Professionell klimatbevakning inte får reda på är att frågan inte handlade om huruvida det gick att registrera en global uppvärmning utan om att det inte fullt ut gick att mäta de kortsiktiga variationerna i klimatsystemen.
Trenberth syftade särskilt på att det fanns ont om data gällande temperaturen i djuphaven. Han beskrev att man därför inte helt kunde följa alla energiflöden och därmed svårt att helt och hållet förklara varför 2008 varit så relativt kallt som det var – inte att det saknades bevis för den långsiktiga uppvärmningen.
Det finns liknande förklaringar till de flesta av de till synes mest anmärkningsvärda uttalanden som oftast är tagna ur sitt sammanhang, som ”Mike’s trick” och ”Hide the decline”.
Många gånger är det rakt motsatt budskap som framkommer när hela texten finns med, se exempel nedan. (Jag har lyft fram flera av de vanligaste i min bok Spelet om klimatet.)
-Mejl som spreds (på exempelvis den mest välbesökta ”skeptiska” bloggen WUWT):
-Hela mejlet:
Åtta olika kommittéer har gjort omfattande utredningar av Climategate-affären. Flera tidningar och olika grupper som ägnar sig åt faktagranskning har gjort detsamma. Ingen har hittat bevis för fusk eller medveten manipulation av vetenskap. Men inget av detta nämns av Bolling/Karlsson.
Att det finns personliga vendettor inom akademin och osmakliga/anklagande uttalanden från forskare sinsemellan är inget man behöver hemliga mejl för att ta del av, det räcker gott med social medier… det finns inom alla områden.
Det här handlar om anklagelserna om en världsomspännande konspiration.
Selektivt skepticism – Roy Spencer
Bolling/Karlsson påstår att klimatmodellerna ”är justerade så att de inte ska producera några naturliga variationer. Och om testkörningar visar det ändras modellen så att den försvinner.” Det är hämtat från ett blogginlägg från den ”skeptiske” klimatforskaren Roy Spencer.
Författarna problematiserar inte saken och råder journalister att ställa frågor till berörda forskare varför modellerna ”tvättas från att producera naturliga variationer” och går vidare. I klartext lägger de över det jobb de själva borde gjort på andra, det vill säga åtminstone ge en antydning till att lyssna med någon annan ”part i målet”.
För ska man förmedla ”hela bilden” är det avgörande att veta att Spencer knappast står oemotsagd om detta och har tidigare bevisligen[1] uttalat sig felaktigt om klimatmodellerna. Kalibrering av dessa är enormt komplext men utanför den polariserade arenan tenderar de inblandade, i mina ögon, vara ganska ödmjuka angående felkällor och tillkortakommanden. Det diskuteras bland annat i vetenskapliga artiklar[2] och i artiklar riktade till allmänheten.[3]
Lika klart är att modellerna har presterat bra[4], en anledning till att du kanske hört annorlunda är att just Spencer och hans kollega John Christy upprepade gånger påstått det motsatta baserat på ett oärligt urval av data:
Till skillnad från IPCC är det likaså Spencer som upprepat tvingats backa från avgörande påståenden[5] allteftersom observationer visat att han har haft fel.
Att journalister frågar om hur klimatmodellerna hanterar naturliga kontra antropogena faktorer är förstås högst relevant. Men att utifrån ett blogginlägg utgå ifrån att forskarna inte vill få det rätt och därmed formulera frågeställningen som Bolling/Karlsson gör kanske säger mer om frågeställaren än något annat?
Försvinnandet av Arktis isar tas upp och Bolling/Karlsson menar att den avstannat och har legat stilla sedan 2007. Det finns stora interna variationer från år till år beroende på en mängd saker som havsströmmar och liknande. Att då dra slutsatser av korta mätserier kan bli hur missvisande som helst. Trenden är väldigt dock tydlig. Plocka bort extremåret 2012 och/eller 2007 blir det än tydligare.
Ovanstående bild var första bästa jag hittade på nätet och visar mätdata för situationen för juli månad. De gröna trendlinjerna visar att man kan identifiera utplaning lite där man vill efter ett väl valt utgångsår.
Och, för att citera Grevinnan och betjänten-sketchen vid nyår, det här är Same procedure as last year. Det har predikats om en ny uppvärmningspaus efter varje toppår efter exempelvis en El Niño-topp. Se nedan från den största förvillarbloggen WUWT (inlägg från två år sedan).
”As always, the New Pause is not a prediction: it is a measurement.”
Jaha, men finns det inget som stämmer i deras bok. Självklart. Men som jag skrev i recensionen på Magasin konkret, rimlig kritik kantrar snudd på alltid över och drunknar liksom i skevheten och utebliven information. Och ärligt talat, även om jag inte har ett liv, orkar jag inte ta upp allt… Men okej, ett exempel:
Bolling/Karlsson har en poäng i att larmen om att små önationer håller på att sjunka i havet i en nära framtid på sina håll varit onyanserade. De påpekar att fler öars areal tvärtom ökar än vad det är som minskar. Och ja, det är visat i studier och de inkluderar en kommentar från forskaren Paul Kench som visat detta. Resultaten har naturligtvis använts frekvent i klimatdebatten på just det sätt som kan förväntas…
Bolling/Karlssonger några andra påståenden och det är lätt att få känslan av att det knappast råder några problem och att experterna blåst faran över. Vad som inte framkommer är att så inte är fallet även om några modeller visat sig vara felaktiga i detta avseende. En lätt uppgiven Kench uttalar sig exempelvis i Der Spiegel om att han är trött på denna polarisering, från båda håll, och att det är mer komplicerat än vad man kan tro.
“The researchers involved in the study later told Germany’s Der Spiegel magazine that they found this polarization unfortunate, as they take global warming very seriously. They were after all not saying that islands are unaffected by climate change, just that in the case of sea level rise things are more complicated than many people seem to think. It is also important to remember that their article solely dealt with sea level rise, which is only one of many effects of climate change, and selected islands in the Pacific.”
Ett par exempel på varför media bidrar till att polarisera debatten istället för att informera:
Washington Times: “New study debunks Al Gore’s hysterical fairy tale” The Spectator: “The President of the Maldives can sell his snorkel: he’ll be waving not drowning”.
Det tycks inte gå att komma undan det här att när en del befogad kritik förs fram så kastar många samtidigt ut hela barnet med badvattnet och menar att allt är en bluff.
Ska kommentera ytterligare en sak om hur Bolling/Karlsson kräver i det närmaste utopisk felfrihet hos ”alarmistiska” forskare och organisationer som IPCC men verkar inte bry sig ett skvatt om hur fel ute de så kallade skeptiska akademikerna varit – och hur de bevisligen agerat högst oärligt.
De ger ett exempel som visar hur svårt det kan vara med att bedöma vad som stämmer och inte i en så här infekterad fråga när det faktiskt finns publicerade vetenskapliga artiklar från forskare med rejäla akademiska titlar. Men det får bli i nästa inlägg… Finns här.
(Jo, visst finns ”det ”alternativa” förklaringsmodeller som också behandlats som forskning brukar. Exempelvis Lindzens irishypotes, men den har bevisats inte hålla och har (oavsett vad Clintel än påstår) behandlats i IPCC:s rapporter. Likaså har Svensmarks studier om kosmisk strålning kommenterats i alla de fyra senaste IPCC-rapporterna.)
Diverse
Skrivit en del om många saker som tas upp i boken tidigare, här ett urval:
[2] a) Schmidt, G. A., Bader, D., Donner, L. J., Elsaesser, G. S., Golaz, J.-C., Hannay, C., Molod, A., Neale, R. B., and Saha, S.: Practice and philosophy of climate model tuning across six US modeling centers, Geosci. Model Dev., 10, 3207–3223, https://doi.org/10.5194/gmd-10-3207-2017 b) Jain, S., Scaife, A.A., Shepherd, T.G. et al. Importance of internal variability for climate model assessment. npj Clim Atmos Sci 6, 68 (2023). https://doi.org/10.1038/s41612-023-00389-0
[4] Hausfather, Z., Drake, H. F., Abbott, T., & Schmidt, G. A. (2020). Evaluating the performance of past climate model projections. Geophysical Research Letters, 47, e2019GL085378. https://doi.org/10.1029/2019GL085378
Anders Bolling och Svenolof Karlsson har nyligen gett ut en bok med titeln Professionell klimatbevakning : guide för en konstruktiv journalistik. De anser att mainstream media har antagit ”den alarmistiska synvinkeln” utan att applicera sund journalistisk skepticism och därför inte ger hela bilden. Med anledning av boksläppet har nättidningen Kvartal intervjuat Bolling. Och efter önskemål har jag beställt boken och får väl återkomma om med recension, men nedan följer några kommentarer om intervjun i Kvartal, för det verkar som att Bolling fått en del om bakfoten…
(Min skepsis till att lägga tid och pengar på boken beror på min förutfattade mening att den ältar sådant jag redan skrivit om åtskilliga gånger. Det baserar jag i sin tur på Svenolof Karlssons klimatinlägg på lobbyorganisationen Näringslivets Medieinstitut. Han har också skrivit en bok i ”konspirationsstil” ihop med bl a Marian Radetzki, ekonomiprofessor vid Luleå tekniska universitet (gick bort för några år sedan):
Nåväl, Anders Bolling är tidigare journalist på DN och berättar att hans ”skeptiska” inlägg om klimatet inte uppskattades av DN:s dåvarande vetenskapliga chefredaktör Karin Bojs. Bolling skrev tydligen en del om klimatet på numera nedlagda Framgångsbloggen i DN:s regi men jag har inte läst den.
Bolling är ingen så kallad klimatförnekare utan skriver t ex under på att IPCC:s modeller angående temperaturen har stämt bra och att värmeböljor och skyfall blivit vanligare och intensivare. (Det är för övrigt ganska ovanligt att hitta blånekande personer idag, även framträdande debattörer som så sent som 2016 påstod att det inte skett någon uppvärmning sedan 1940-talet har nu skrivit på upprop om att nuvarande uppvärmning är helt förväntad – bara det att det inte är människans fel och att det mestadels är oss till godo, go figure …)
Ur intervjun blir snart uppenbart att Bollings uppfattningar skiljer sig en del från IPCC:s slutsatser, men först en kommentar på hur vår syn på debatten skiljer sig.
Historik
Bolling menar att klimatet blev ”identitetsmarkör” och polariserad i och med Al Gores film En obekväm sanning 2006 och Mark Lynas bok Six Degrees: Our Future on a Hotter Planet 2007. Innan dess menar han att det inte fanns någon ”stark synpunkt på vad man skulle tycka”.
Det är ju sant att detta bidrog starkt till att diskussionen om klimatförändringarnas potentiella konsekvenser nådde ut till allmänheten på ett sätt den inte gjort tidigare. Mängder med bloggar och liknande såg dagens ljus liksom en flodvåg av desinformation som helt korrekt fördjupade polariseringen. Men det var en redan existerande polarisering. Hela detta maskineri att misstänkliggöra IPCC och klimatforskningen hade då varit igång sedan IPCC bildades. Så till den grad att Bush 2001 beordrade en extra utredning om det gick att lita på IPCC:s slutsatser. Klimatforskare anklagades för fusk långt upp i amerikanska kongressen. Och så vidare. Jag har skrivit så mycket om det att jag inte orkar älta det vidare här (nej, detta är ingen åsikt utan ytterst väldokumenterad fakta) . Läs t ex
Vid ca 22:45 minuter in nämner Bolling att allt det där pratet om att klimatet kommer skena är felaktigt eftersom CO2:s absorption av värmestrålning är logaritmisk. Han liknar det vid att sota ett glas, första sotlagret har stor påverkan på genomskinligheten och effekten av de senare lagren får allt mindre betydelse. Henrik Höjer (som intervjuar) och Bolling kommer fram till att en ökande mängd CO2 i atmosfären på samma sätt kommer få allt mindre påverkan på temperaturen.
Det här är gammalt i debatten. Höjers och Bollings påstående är förvisso korrekt i ett avseende men slutsatsen stämmer inte. Att klimatet ”kommer skena” är inget klimatforskare anser vara sannolikt, den acceleration som modeller visar beror så vitt jag vet framförallt på en förväntad minskad mängd aerosoler på grund av minskade utsläpp och en minskad absorption av koldioxid i haven på grund av ökad temperatur.
Visst stämmer det att CO2 absorption är logaritmisk:
Men CO2:s absorption i atmosfären är långt ifrån mättad. Det är empiriskt bevisat (se länkar nedan). Och även om de lägre atmosfärslagren skulle vara mättade kommer uppvärmningen ändå påverkas av de övre lagren.
Redan 1967 beskrev Nobelpristagaren Manabe att uppvärmningen från en ökad CO2-halt var logaritmisk och att effekten av en ökad CO2-halt skulle leda till
a) uppvärmning av troposfären dvs nedre delen av atmosfären b) en nedkylning av stratosfären dvs övre delen c) en allt högre atmosfär, dvs utstrålningen av värme till rymden kommer ske allt högre upp – atmosfären ”blir ”tjockare”
Vertikal profil på atmosfären där linjerna representerar temperaturkurvor för olika halter av CO2. Bild från här.
Detta brukar kallas växthuseffektens fingeravtryck då samma mönster inte förväntas om det vore exempelvis en ökad solinstrålning som orsakade uppvärmningen. Och ovanstående har bekräftats empiriskt, se texter nedan (i den nedersta skriver Manabe själv om sin forskning på området):
Bolling och Höjer påpekar (ca 29 min in) att uppvärmningen framförallt syns på nattemperaturen, medan ökningen av dagstemperaturerna är mer beskedlig. Likaså att uppvärmningen framförallt synts på vinterhalvåret. De lyfter särskilt fram att det under juni månad (de pratar om Sverige) inte har setts någon uppvärmning alls ”och det är ingen som har en aning om varför det är så!” Forskarna har ingen koll på detta. Det är ”helt oklart!”
Visst är det komplext, särskilt vad det gäller regionala områden, och alla svar finns inte. Men så här skriver SMHI i en rapport med referens till en studie av Kjellström m fl 2022:
”Dessutom visas att vintermånaderna december-februari var mycket varmare i den senare trettioårsperioden jämfört med den tidigare delvis på grund av större inslag av västvindsdominerade vintrar. På motsvarande sätt visas att avsaknaden av temperaturökning i juni månad i den senare trettioårsperioden delvis kan förklaras av skillnader i cirkulationsmönster jämfört med den tidigare perioden.”
Zoomar man ut lite och ser det på en mer global nivå har vi det som brukar kallas polar/arctic amplification, det vill säga att uppvärmningen går snabbare vid polerna. Det var redan nämnda Manabe som på 1970-talet var först att beskriva detta. En orsak till fenomenet är att minskad mängd snö och is gör att mer solstrålning absorberas istället för att reflekteras bort. Andra orsaker beskrivs i nedanstående inlägg (likaså varför effekten är mer påtaglig vid norra än södra polen, precis som Manabe förutsåg):
Man har också visat att denna effekt är säsongsberoende, där effekten är betydligt större under vinterhalvåret än på sommaren (för diskussion om orsaker se referens ovan). Bilden nedan tagen från referensen ovan och bokstäverna motsvarar den första i respektive månad, dvs i figur e) är grön linje = sommar och röd = vinter:
Seasonal anomalies of 2010-20 Arctic surface temperature relative to 1960-2020 and zonal surface temperature anomalies for each season. DJF and JJA (left-hand maps) correspond to the northern hemisphere winter and summer, respectively. MAM and SON (right-hand maps) correspond to the northern hemisphere spring and autumn, respectively. The chart shows the temperature anomaly by latitude for each season – winter (red), spring (blue), summer (green) and autumn (purple). Credit: Data from GISTEMP. Figure from Taylor et al (2022).
Och vad det gäller tydligare ökning av natt- än dagstemperaturer visar en relativ ny studie från Göteborgs universitet att denna trend har ändrats under senare tid, det vill säga nu är det dagstemperaturerna som ökar snabbast.
Jag vill inte ge sken av att ha full koll på detta och det är ingen som förnekar att det finns kunskapsluckor, särskilt när det gäller uppvärmningens effekter på regional nivå (som det alltid kommer göra inom all forskning). Jag är bara less på att detta lyfts fram som att ”forskarna inte har en aning”. På det stora hela går utvecklingen precis som forskare länge har förutspått. Naturligtvis är jag färgad av år i denna tröstlösa debatt men för mig är Bollings/Höjers sätt att uttrycka sig symptomatiskt för de som gör allt för att spela ner allvaret i frågan.
Detsamma gäller Bollings påpekande att Europa värmts upp mest och att stora delar nu lever under Parisavtalets målförhållanden (dvs 2°C). Som att ”titta, det är ju inte så farligt”. Men det är inte sant, avtalet gäller en global medeltemperatur på 2°C vilket innebär att vi kommer uppleva en signifikant högre medeltemperatur (i alla fall så länge havsströmmarna fortgår som de gör nu…)
Extremväder
Extremväder uppstår per definition väldigt sällan, vilket förstås också gör att det ofta saknas längre tillförlitliga mätserier och det blir svårt att dra statistiskt säkerställda slutsatser. Som jag skrivit om flera gånger tidigare gör mängden av olika data, regionala versus globala mönster osv att möjligheterna till att jämföra äpplen och päron är i det närmaste obegränsat inom detta område. Bolling gör några uttalanden som jag anser bör nyanseras (om man verkligen är intresserad av utvecklingen).
Torka
Bolling hävdar att det inte finns någon ökad trend för torkor. Jag antar att han syftar på globala trender, men är det alltid mest relevant när olika regioner förväntas drabbas olika och där några förväntas få en ökad nederbörd istället för ökad torka?
Forskare pratar om olika typer av torka (googleöversättning 🙂 ): meteorologisk torka (nederbörd), hydrologisk torka (avrinning, vattenflöden och reservoarlagring) och jordbruks- eller ekologisk torka (växtstress från en kombination av avdunstning och låg markfuktighet). Det kanske inte finns tydliga globala trender (?) men IPCC skriver i sin senaste rapport att det visst finns ökande trender regionalt:
”Increasing trends in agricultural and ecological droughts have been observed on all continents (WAF, CAF, WSAF, ESAF, WCA, ECA, EAS, SAU, MED, WCE, WNA, NES: medium confidence), but decreases only in one AR6 region (NAU: medium confidence). Increasing trends in hydrological droughts have been observed in a few AR6 regions (MED: high confidence; WAF, EAS, SAU: medium confidence).”
”Concurrent heatwaves and droughts have become more frequent, and this trend will continue with higher global warming (high confidence).”
Bolling hävdar att det inte finns någon ökad trend vad det gäller översvämningar. Och det stämmer kanske men IPCC påpekar att bristen på tillförlitliga data är betydande och det är svårt att sammanställa de heterogena studier som finns till en global trend.
Det kan vara svårt att avgöra hur stora områden som drabbas av översvämningar och därför används ofta så kallade proxydata i studier (det vill säga indirekta mätningar) som strömhastighet i floder som korrelerar med magnituden av översvämning. Även här finns det regioner som sett en ökande trend (och andra som sett en motsatt trend):
”In summary, the seasonality of floods has changed in cold regions where snowmelt dominates the flow regime in response to warming (high confidence). There is low confidence about peak flow trends over past decades on the global scale , but there are regions experiencing increases, including parts of Asia, Southern South America, north-east USA, north-western Europe, and the Amazon, and regions experiencing decreases, including parts of the Mediterranean, Australia, Africa, and south-western USA.”
”The probability of compound flooding (storm surge, extreme rainfall and/or river flow) has increased in some locations (medium confidence), and will continue to increase due to sea level rise and increases in heavy precipitation, including changes in precipitation intensity associated with tropical cyclones (high confidence).”
Bolling hävdar att frekvensen av tropiska stormar inte har ökat. Även det är vad IPCC säger, men det är också vad som förutspåtts i till exempel IPCC AR4 från 2007. Däremot skriver IPCC i sin senaste rapport att andelen starka tropiska stormar (kategori 3-5) har ökat under de senaste fyrtio åren. Likaså att de når sin maxstyrka längre åt polerna till (dvs längre från ekvatorn) än tidigare.
Även här är möjligheterna till att jämföra äpplen och päron i det närmaste obegränsad. Skrivit om det tidigare, exempelvis här:
Det kan vara värt att nämna (tas ej upp i intervjun) att forskare utvecklat en metod för att bedöma sannolikheten att en extrem väderhändelse gjorts mer sannolik på grund av klimatförändringarna. Det kallas attribution studies och går förenklat ut på att jämföra kontrafaktiska modellkörningar utan den ökade CO2-halten som jämförs med vad som faktiskt har skett. På så sätt kan man göra en bedömning utan ha långa mätserier att tillgå.
Även om man tar dessa studier med en nypa salt är utfallet slående. Klimatförändringarna har gjort många av dessa mer sannolika:
Bolling lyfter fram att alarmisterna lyfte fram isbjörnen som en symbol för klimatförändringarnas ödesdigra konsekvenser, ”men den gick ju inte att använda när det sen visade sig att populationen ökade.” Det är sant att iögonfallande bilder på svältande isbjörnar använts felaktigt men det Bolling påstår är inte alls nyanserat. Och även detta är gammal skåpmat i debatten. Visst ökar några populationer men andra minskar medan det finns allt för lite data för att bedöma andra. Skrivit om det exempelvis här (en bit ner i inlägget) – för så klart ältar även Lomborg det…:
Vid lite drygt 37 minuter in går de in på naturliga parametrar som påverkar klimatet. Bolling har pratat med tidigare klimatforskaren Judith Curry som berättade att koldioxid var en ”minor sideshow”. Han vill kanske inte gå så långt men tycker att det finns så många komplexa processer som man inte bara kan avfärda dem. Nej, det har IPCC heller inte gjort.
Han pekar på att våra koldioxidutsläpp bara är en bråkdel av hela kolcykelförloppet på vår jord. Ja, det är sant, men också irrelevant i sammanhanget. Även detta är gammal skåpmat:
Vidare säger han att det är tydligt på den längre geologiska tidsaxeln (typ istider) att det är värmen som stiger först, innan CO2-halten ökar. Med andra ord finns det anledning att ifrågasätta en korrelation mellan CO2 och temperaturökningen? Återigen gammal skåpmat:
Bolling nämner geotermisk värme, det vill säga undervattensvulkaner och liknande som skulle kunna vara en signifikant orsak till uppvärmningen. Inte heller detta har ignorerats:
Han köper inte heller IPCC:s slutsatser om att mänskliga aktiviteter och koldioxidutsläpp är den absoluta huvudorsaken till den uppvärmning som observerats. Det kan man inte riktigt veta hävdar han… Visst finns det osäkerheter men i senaste IPCC-rapporten konstaterades att de ”drivkraften” från de naturliga parametrarna var försumbara jämfört med de antropogena (ERF = effective radiative forcing).
Jag har samma uppfattning som Bolling vad det gäller undergångsapologeter och att det är sorgligt att barn ligger sömnlösa på grund av ”klimathotet”. Men vi drar här olika slutsatser. Forskningen har alltid hävdat att problemet går att lösa men alarmister på andra sidan hävdar att det är omöjligt och kommer innebära ekonomisk härdsmälta om vi ens försöker minska CO2-utsläppen. EU-parlamentet lobbades exempelvis med uppgifter om att enbart Tyskland skulle förlora ”1,0 miljoner jobb årligen under budgetperioden 2008–2012” och BNP braka in i väggen om Kyotoprotokollet antogs.
Maktlöshet ger ångest. Inte att det finns problem som går att åtgärda. Om man gör något.
Jag vet av egen erfarenhet att det kan vara svårt att få fram allt det man vill i en intervju och det är omöjligt att veta vad Bolling bygger sina resonemang på (även om jag kan gissa..). Men inget av det jag hört här ändrar på min förutfattade mening att det är samma gamla ältande och ligger ganska långt ifrån vad IPCC slagit fast, många saker med stor säkerhet dessutom. Det blir ju inte bättre av han menar att jo, 10°C uppvärmning kan nog vara katastrofal men en på 5°C verkar inte vara sååå farlig. Det är inte ”the end of the world”…
Började dock med strul, 5h tågförsening (surprise) gjorde att jag missade anslutningen i Gällivare. Fick hoppa av i Boden och ta ersättningsbuss. Hann med eftermiddagsbussen till Ritsem och sista turen över Akkajaure till Vaisaluokta … eller inte riktigt. När jag frågade skeppar’n hur lång tid turen skulle ta fick jag reda på att färjan gick inte dit! Det bara var morgonturen. Så jag hamnade i Änonjalme. Hepp!
Jaja, bidde att knata knappt en mil extra till Vaisaluokta där Nordkalottleden startar med en rejäl stigning på 3-400 höjdmetrar. Började leta tältplats men det var en rejäl stenåker och tältet kom på plats först vid 23:30 och fyra timmar non-stopvandring. Lång dag men somnade till ljudet av en storlom i sjön bredvid 🙂
Efter en dags vandring mötte jag upp kompisar för att fiska lite i Voujatädno. Första gången jag var i fjällen (bortsett från skidåkning) var just hit år 2008.
En kanontripp även om fisket var vääääldigt segt… Fick några rödingar och öringar dock.
Slängde ihop en film. Tyvärr var det inte aktuellt att ta med fotoutrustningen den här gången. Hade köpt en GoPro (som jag lyckades spräcka glaset på, så det blev inga undervattensbilder ) men jag får erkänna att det gjorde ont i fotografhjärtat när alla fototillfällen dök upp och man stod där med en vidvinkelkamera…
Fantastiskt djurliv däruppe. ”Närkontakt” med fjällvråk, fjällabb, storlom, havsörn, lämlar, ripor, blåhakar, videsparvar, ljungpipare, rödbenor, renar, och faktiskt en gråhäger. Med mera, med mera. Var dock väldigt tomt på mygg (vilket onekligen gör resan lite angenämare…)
Är den exponentiellt växande ekonomin hållbar? Frågan har en central roll i många miljödebatter, inte minst den om klimatet. Ett samhälle som följer de nyliberala tankegångarna förutsätter att den ekonomiska tillväxten bara fortsätter medan tillväxtkritiker menar att en exponentiell tillväxt inte är tillämpbar i en värld med begränsade tillgångar.
Problemet handlar om att när man applicerar en procentuell ökning varje år kommer tillväxtkurvan se ut som nedan, oavsett om det handlar 0m 1 eller 10% tillväxt per år, det tar bara olika lång tid till den branta stigningen inträffar.
Vårt samhälle är ju betydligt mer komplext än vad som kan beskrivas med en alarmerande graf likt den ovan och involverar både fysikaliska, politiska och socio-ekonomiska parametrar. På 1970-talet ljöd undergångsretoriken särskilt hög gällande befolkningsutvecklingen och att den ökade konsumtion denna medförde skulle leda till katastrof. Förr eller senare.
I detta sammanhang fick rapporten Tillväxtens gränsermycket uppmärksamhet när den gavs ut i regi av tankesmedjan Romklubben år 1972. Forskarna bakom rapporten hade använt sig av dåtidens mest sofistikerade datamodell för att simulera vad som skulle hända i framtiden vid olika scenarier. Den har varit ett ständigt diskussionsämne sedan dess.
Modellen inkluderade en lång rad parametrar som befolkningsutveckling, resursåtgång, markanvändning, utsläpp och föroreningar, teknikutveckling och så vidare. De påpekar att de inte gjorde några exakta prognoser, det fanns alldeles för många obekanta variabler för att göra så pass detaljerade analyser. Istället skulle resultaten användas för att se samhällsutvecklingen på systemnivå vid exponentiell tillväxt.
De gjorde ett antal olika scenarier och resultaten var nedslående, inom närmsta århundradet inträffade en kollaps nästan hur man än vände och vred på det. Kollaps ska här inte tolkas som mänsklighetens undergång, däremot ett kraschat system där välfärd och annat blev dramatiskt sämre. Det gjordes dock ingen detaljerad analys av vad detta exakt skulle innebära.
En lång rad parametrar som brukar användas som argument för att ”det kommer ordna sig” testades; såsom att stora fyndigheter av råvaror skulle upptäckas, att tekniska lösningar kunde effektivisera och lösa problem, kärnkraft kunde ersätta fossila bränslen och så vidare. Men de kom fram till att allt som då åstadkoms var att förflytta tidpunkten för kollapsen framåt några år eller decennier. Orsaken till att systemet kollapsade var olika för de olika scenarierna men det bakomliggande problemet var att den exponentiella tillväxten snabbt åt upp vinsterna.
De konstaterade att den ursprungliga slutsatsen fortfarande håller. Och att empiriska data visar tecken på att situationen börjat bli instabil…
”Faktum är att den omkalibrerade modellen återigen visar möjligheten av en kollaps av vårt nuvarande system. Samtidigt har BAU-scenariot [Business As Usual] för 1972 års modell visat sig vara oroväckande överensstämmande med de senast insamlade empiriska data.”
Hur ska man förhålla sig till det här? Skeptiskt förstås 🙂 – men samtidigt behöver man inte vara forskare för att inse att om exempelvis fiskerikvoterna vida överstiger reproduktionstakten så kommer det förr eller senare få dramatiska effekter. Newfoundlandborna blev ju av med hela sin fiskeindustri och vi ser samma tecken i Östersjön nu som de gjorde då utan att reagera…
Forskarna bakom Tillväxtens gränser ansåg alltså att det var kritiskt att få bort samhällets beroende av en exponentiell tillväxt. Utvecklingen måste ske inom biologins och fysikens gränser. Det handlade dock inte om att avveckla vår välfärd för att leva som man gjorde på stenåldern. Tvärtom menade de. Istället för att krascha in i gränser som verkligheten förr eller senare satte åt oss, skulle vi själva välja gränserna.
Men hela vårt marknadsdrivna system bygger på denna exponentiella tillväxt och rapporten Tillväxtens gränser går förstås helt på tvärs med rådande samhällsparadigm. Och då inte enbart hos de mer extrema marknadsliberala tankesmedjorna.
Och mycket riktigt fick Tillväxtens gränser hård kritik redan på sin tid för att vara ogrundad alarmistisk. Vågen av kritik återuppstod året efter IPCC hade bildats 1988 (om det var en slump låter jag vara osagt). Det var Ronald Bailey, reporter och senare även Adjunct Fellow på Competitive Enterprise Institute och Media Fellow vid Cato Institute, som skrev en artikel i Forbes där han bland annat upprepade en felaktighet från tidigare kritiker. Han påstod att:
”Tillväxtens gränser förutspådde att vid 1972 års tillväxttakt skulle världen få slut på guld 1981, kvicksilver 1985, tenn 1987, zink 1990, petroleum 1992, koppar, bly och naturgas 1993.”
Men det är siffror från en kolumn i en tabell, tagna ur sitt sammanhang. Det framgår i texten att det inte var vad som förutspåddes. Siffrorna angavs för att ge en bild av hur länge dåvarande kända fyndigheter skulle räcka med dåvarande förbrukningstakt, jämfört med en fortsatt exponentiellt ökande takt (som då hade setts under lång tid). Men de skrev uttryckligen att inget av dessa alternativ var realistiskt i verkligheten:
Limit of growth sid 63
Men Baileys påstående blev till ”fakta” och sorterades in i facket ”ännu en misslyckad alarmistisk spådom” att använda i populistdebatten. Den infanns sig till och med i en av ekonomen Nordhaus vetenskapliga artiklar. Lomborg tog också upp det i en artikel i Foreign Policy Magazine 2009. Han påstod samma sak i SvD-artikeln 50 år av falsk miljöpanik2021.
Texten och argumenterandet i Tillväxtens gränser är ödmjukt, förnekar inte okända parametrar eller svårigheterna i att åstadkomma en förändring. Man vill uppmana till en diskussion om systemgränser. Och det råder idag verkligen ingen brist på forskare som vill lyfta den aspekten och det finns en hel del vetenskapliga studier i ämnet.
I mars 2023 gjordes en annan uppföljning av Tillväxtens gränser på uppdrag av tankesmedjan Romklubben, Potsdam Institute for Climate Impact Research, Stockholm Resilience Centre och Norwegian Business School. Befolkningsutvecklingen hade skrivits ner, vilket sätter framtidsutsikterna i en ljusare dager vad det gäller en hållbar utveckling menade de. Deras befolkningsprognoser låg lägre än de flesta andras beroende på att de i högre grad räknat in den ekonomiska utvecklingens effekt på hur många barn folk skaffar i ett samhälle.
De konstaterade samtidigt att sex av nio så kallade planetära gränser redan har överskridits. Det gällde klimat, biologisk mångfald, markanvändning, kväve- och fosforflöden, utsläpp av föroreningar samt tillgången till färskvatten. Det fanns inte tillräckligt med data för att fastställa exakt status för ekosystemens stabilitet.
Men det är lätt att bli stämplad som lite eljest om man ens funderar i banor utanför rådande system. Jag vet inte hur det praktiskt ska gå till att få igenom dessa drastiska förändringar, men det känns som att även denna diskussion är full av halmgubbeargument. Som att dessa forskare skulle argumentera för att den fattiga delen av världen ska förvägras de moderniteter vi har.
Tillväxtens gränser argumenterar för att konsekvensen av att hålla den exponentiella tillväxten vid liv till slut blir att det inte längre finns medel kvar att investera i välfärden. Många menar att vi redan ser tecknen på att systemet håller på att krackelera på olika fronter. Växande privata skuldberg och (tidigare) minusräntor. Det rapporteras om brist på resurser inom sjukvård och skola i många västländer liksom bristande underhåll av infrastruktur och liknande. Urbaniseringen gör att utmärkt odlingsjord bebyggs. Förutsättningarna för småskaliga bönder och fiskare blir allt kärvare, ja för landsbygden som sådan.
Forskare har likaså bekräftat signifikanta minskningar i hälften av världens vattenreservoarer, orsakat av en kombination av överanvändning och klimatförändringar. Ungefär en fjärdedel av jordens befolkning bor i områden med uttorkande sjöar. Allt fler studier visar också på en negativ utveckling för världens biologiska mångfald.
Det kan förstås handla om bekräftelsebias – man ser de mönster man vill se. Men nog är det nyttigt att försöka tänka över systemfrågorna. Hur rimlig är den exponentiella tillväxten som vår ekonomi bygger på, driven av finansindustrin. Vad är det som ska växa? Alla de stora valutorna som euro och dollar är så kallade fiatpengar utan egentlig koppling till någon fysisk tillgång i den verkliga världen. Hur gångbart är detta frikopplade system i längden? Vad händer om vi slutar tro på det?
Kanske är det just svårigheterna i att hitta en väg framåt som gör att många känner en hopplöshet? För oavsett vilken sida man lyssnar på, vare sig om vi väljer att agera eller inte, så finns det larm om att en katastrof lurar runt hörnet.
Det får vara hur det vill med det, om några timmar drar jag norrut, till detta:
Berget Akka i bakgrunden
2008 var första gången jag hängde med några kompisar med rötter i Boden och sen har blivit (nästan) en resa vare år. I år blir det till samma ställe som då.
) men jag får erkänna att det gjorde ont i fotografhjärtat när alla fototillfällen dök upp och man stod där med en vidvinkelkamera…
Maths Nilsson, författare 