Blir naturkatastroferna fler på grund av klimatförändringarna?

[29/5: Uppdaterad med svar från Bengt, se längst ner.]

Jag blev indragen i en Twittertråd om huruvida naturkatastrofer blivit fler eller inte. Det apropå en rapport från WMO som jag inte hade läst: WMO Atlas of Mortality and Economic Losses from Weather, Climate and Water Extremes (1970–2019). Och när jag inte genast stod i givakt i min klimatjour och bemötte saken (orkade inte), så berodde det förstås på att jag tillhör klimatsekten som inte kan någonting:

Klassisk kommentar från den VERKLIGE klimatförnekaren. Maths, jag har följt dig och insett att det du kan om klimat är försumbart. Du är bara intresserad av att misstänkliggöra de som inte följer sekten. Så länge du inte kan svara på enkla frågor så har du uppförsbacke.

”Det är exakt så klimatsekten agerar. Mats (sic) skriver böcker om klimatförnekare men kan själv aldrig ta en diskussion med dessa förnekare.”

Samma farbröder (förlåt att jag generaliserar men i 99% av fallen handlar det om det) undrar sen varför [insert valfritt invektiv] man inte vill ha en saklig diskussion med dem. Nej, jag tänker inte be om ursäkt för att jag ger tvära svar på sånt. Inte heller för att jag inte råkar vilja lägga min fritid på att bemöta allt möjlig skit på beställning. Brandolini’s lag:

”The amount of energy needed to refute bullshit is an order of magnitude larger than is needed to produce it

Nåväl, jag blev som vanligt ändå nyfiken på en del saker som påstods …

Så, det hela handlade som sagt om huruvida väderrelaterade naturkatastrofer blivit fler eller inte. Jämfört med vilken period? Vilka typer av katastrofer? Förväntas alla typer av väderrelaterade händelser öka i och med klimatförändringarna? När debattörer som Lomborg och Pielke Jr ska beskriva läget brukar man få statistik från år 2000 och framåt, den ser ut så här (geophysical är inte värderrelaterat):

Försäkringsbolaget MunichRe har en annan databas (med andra kriterier för att en händelse ska tas med) där det ser ut som en stadigt ökande trend från 1980 och framåt:

Men låt oss använda den översta grafen som är de data WMO använder sig av. Uppenbarligen finns det ingen ökning i det totala antalet här. Men ovan nämnda WMO-rapport säger att de har ökat med en faktor fem. Hur går det ihop?

Jo, den beskriver utvecklingen över en 50-årsperiod: ”The number of disasters has increased by a factor of five over the 50-year period, driven by climate change, more extreme weather and improved reporting.

I sammanfattningen jämförs perioden 1970-79 med 2000-2009 och det konstateras att det skett en femfaldig ökning av väderrelaterade naturkatastrofer. Det är förvisso lite bedrägligt, nog borde man bemödat sig med att kommentera hur det står sig relaterat till senaste 10-årsperioden (ökningen blir förstås hög ändå, faktor 4,5). Likaså borde man kommenterat att de faktiskt inte ökat under 2000-talet.

Så visst har, vi kan kalla honom Bengt 😉 , en poäng här. Men ändå, trenden och ökningen från 70- och 80-talen är markant. Det har skett en anmärkningsvärd ökning från dessa tidsperioder – precis som rapporten slår fast.

Men Bengt framhåller då att det inte går att använda statistik från före slutet av 90-talet då kvaliteten är ”extremt bristfällig”. Den synbara ökningen skulle enligt honom endast bero på en ökad inrapportering, inte på att det verkligen har inträffat fler väderrelaterade naturkatastrofer.

WMO har i sina rapporter hämtat data från databasen EM-DAT, som är världens mest kompletta källa för den här typen av data. Den drivs av The Centre for Research on the Epidemiology of Disasters (CRED) vars chef/professor är Debarati Guha-Sapir. Bengt har tydligen haft många mejlkontakter med henne och menar att hon bedyrar att det inte har skett någon ökning av naturkatastrofer och, som sagt, att man inte kan använda data som WMO gör.

Jag får också en länk till ett inlägg av tidigare journalisten Anders Bolling som numera jobbar för lobbygruppen Näringslivets medieinstitut. Bolling har till och med intervjuat Guha-Sapir och i klartext fått bekräftat att nej, det finns ingen ökning.

Och det är nu det börjar bli märkligt. För efter en snabb googling är det uppenbart att något inte stämmer här. I flera olika artiklar, intervjuer och rapporter påstår Guha-Sapir själv att jodå, det har visst skett en dramatisk ökning. Hon är exempelvis författare till denna artikel från slutet av 2021:

Och hon hänvisar som synes till data från 80-talet, som hon ska ha sagt till Bengt att man inte kan använda. Googla själva, det är inte svårt att hitta liknande kommentarer från henne.

Låt oss även gå tillbaka till Bollings påstående och faktiskt lyssna på den intervju han gjorde med Debarati Guha-Sapir 2020.

Vid cirka 32 min in säger hon helt tydligt att data från åtminstone 1980 är mycket bra och i princip heltäckande. Jag har själv förstås ingen aning men om nu både Bengt och Bolling har använt henne som en trovärdig källa så borde vi väl rimligen även tro henne angående detta?


En av anledningarna till att Bolling intervjuade henne var att han tidigare undersökt ett liknande fall av påstått fusk med katastrofsiffror. Det handlar om en uppmärksammad studie/artikel i tidskriften Lancet från 2017, skriven av Nick Watts och en lång radda andra: The Lancet Countdown on health and climate change: from 25 years of inaction to a global transformation for public health.

Bolling skriver: Den sade att fallen ökat med 46 procent under 2000-talet. Detta byggde på en mycket kreativ tolkning av data. ”Nej, vi ser inte de 46 procenten”, sade Debby Guha-Sapir.

Det låter övertygande.

Men låt oss återigen lyssna på vad som faktiskt sades under intervjun och inte ta Bollings saxade meningar på orden. Han ville i intervjun att Guha-Sapir skulle kommentera denna artikel och få bekräftat att Watts använt uppgifterna från EM-DAT fel (diskussionen börjar ca 43:30 in). Hon ville dock inte uttala sig om detta eftersom hon där och då inte visste hur Watts hade fått fram sin siffra. (Hon nämner dock att det skett en stor ökning i naturkatastrofer nu jämfört med tre decennier sedan – Bolling tog ingen notis om det dock.)

Efter en del lirkande får Bolling henne i alla fall att säga att nej, vi ser inte denna 46%-iga ökning under 2000-talet. Och ja, hon säger också att många blir typ ”besvikna” när de vägrar bekräfta denna ökning. ”Ingen gillar goda nyheter.”

Men vad står det då egentligen i Lancetartikeln?

Jo, läser man sammanfattningen verkar det uppenbarligen som att Bolling har rätt: ”As a whole, the frequency of weather-related disasters has increased by 46% since 2000, with no clear upward or downward trend in the lethality of these extreme events (Indicator 1.4).

Men tittar man närmre under kapitlet där denna siffra redovisas får man reda på vad som ligger bakom uppgiften:

From 2007 to 2016, EM-DAT recorded an average of 306 weather-related disasters per year, an increase of 46% from the 1990–99 average.

Det är alltså medelvärdet över antal rapporterade händelser per år mellan 2007-2016 som jämförs med medelvärdet per år mellan 1990-99. Nej, jag har inte kontrollräknat, men efter en snabb titt på stapeldiagrammen ovan ser det väl ganska rimligt ut. Sen är det förstås uruselt att de uttryckte sig så slarvigt i artikelns sammanfattning, men är det verkligen anledning till att ”vända upp hela världen”?

En annan sak som jag tycker är värd att notera med tanke på att hela Bollings artikel går ut på att kritisera klimatjournalistiken för att vara alarmistisk och inte ge hela bilden.

Han hänvisar till den här studien skriven av Stefan Doerr, för att visa att skogsbränder (eller hur man nu ska översätta wildfires?) har minskat under de senaste hundra åren. Det är det ingen som motsäger, men man kan fråga sig varför Bolling själv utelämnar väsentliga delar i denna diskussion och dessutom använder uppgifter från 100 år tillbaka utan tvekan. Samme Doerr kommentar just detta på Climate Feedback (för det är ingen ny diskussion…).

Hederlig diskussion av Bolling? Not so much. (Det gäller flera av de punkter han listar i sitt inlägg.)

Det är ett himla klagande på mediers alarmistiska rapportering om klimatet. Det går absolut att hitta sånt, och vi vet alla hur rubriker kan vara missvisande. Men jag blir ärligt talat förbannad på haverier till rapporter som Bollings lobbygrupp Näringslivets medieinstitut ger ut. Jag kommenterade deras rapport ”Så rapporterar medierna om stigande havsnivåer” på Aftonbladet.


Men tillbaka till naturkatastroferna. Så enligt den källa som både Bengt och Bolling använt är data från och med 1980 i det närmaste fullständig vad det gäller rapportering av naturkatastrofer. Det har skett en signifikant och, även enligt Guha-Sapir, alarmerande ökning sen dess. Självklart blir uppgifterna mer osäkra desto längre tillbaka i tiden vi går och mycket av detta har lagts in retrospektivt. Hur är det med 70-talets data? Jag vet inte. Men även om man fördubblar antalet händelser under detta decennium hamnar man i paritet med 80-talet och ökningen mot idag är rejäl ändå.

Jag fick också länken till en gammal rapport från 2004 som enligt Bengt ska säga att man inte KAN använda den bristfälliga statistiken (Guha-Sapir är en av författarna):

Är det vad den säger?

Den börjar med meningen: ”Today, the world is facing disasters on an unprecedented scale.” Men absolut rekommenderas att man hanterar uppgifter från deras databas varsamt och tänker på osäkerheterna. Det gäller förstås främst äldre data. Den synbara ökningen under senare decennier beror till stor del på en ökad inrapportering. Men från när är det så?

Office of US Foreign Disaster Assistance (OFDA) började aktivt samla data från år 1960 och CRED från 1973. De nämner att andelen inrapporterade händelser av mindre allvarlig karaktär kan indikera hur mycket bättre kvaliteten på statistiken har blivit:

Under 70-talet ligger den nästan i linje med den för 80-90-talen. Och trots alla fallgropar menar de att deras data duger för att visa trender:

Nej, jag kan inte se att de någonstans skriver att data från innan sent 90-tal inte kan användas, vilket Bengt alltså påstår. Men självklart ska äldre uppgifter användas med några skopor salt. Ni får väl läsa själva.


Jag blev också uppmanad att påvisa hur en artikel i DN fortfarande låg framme trots att Bengts kollega informerat journalisterna om att den var felaktig: deras uppgifter visade att det inte skett en ökning. Han hade till och med fått det bekräftat av chef på United Nations Office for Disaster Risk Reduction (UNDRR):

DN-artikeln FN: Klimatkris bakom ökade naturkatastrofer belyser en rapport från CRED och UNDRR (Guha-Sapir har skrivit förordet): The human cost of disasters: an overview of the last 20 years (2000-2019). Problematiken verkar vara lite av samma sort som i Lancetartikeln ovan. Ingressen börjar:

”Extremvädren har ökat dramatiskt under de senaste tjugo åren”

Brödtexten inleds dock:

”Globalt har 7.348 naturkatastrofer inträffat de senaste två decennierna, en dramatisk ökning jämfört med den föregående tjugoårsperioden då antalet var 4.212.

Rapporten har alltså jämfört två tjugoårsperioder mot varandra:

Där kan man också läsa att en del kan bero på bättre inrapportering men att det är en signifikant och reell ökning. Det står dock också att antal händelser per år har legat ganska konstant på denna sida milleniumskiftet. ”Overall, the number of disaster events per year and the distribution of disaster sub-groups has remained relatively stable between the year 2000 and 2019.

DN har tydligen även intervjuat Guha-Sapir:

Så nej, jag ser inget fel i denna DN-artikel även om de inte nämner att det inte finns någon trend över de senaste 20 åren.

Är det rätt av CRED och UNDRR att jämföra två tjugoårsperioder på detta sätt? Är den plana kurvan för antal händelser under 2000-talet en signifikant trend? Beror det på bättre anpassning och varningsmetodik?

Jag har faktiskt ingen aning.

Borde WMO och journalister varit tydligare med informationen om att trenden stått still under 2000-talet? Ja, det kan jag tycka, men samtidigt vore det i mina ögon närmast tjänstefel att inte ge en helhetsbild om trenden över tid. Vi har redan haft en våldsam debatt om en påstådd avstannad uppvärmning baserad på tunnelstirrande på korta mätserier i ett system som har stora interna variationer.

IPCC AR6 WG1 har ett helt kapitel om extremväder, men det är ändå bara en del av allt som händer. Det finns ingen som ignorerar osäkerheterna i äldre data om extremhändelser.

Men jo, jag tycker hela den här diskussionen och letande efter detaljfel är tröttsam. Ni får tycka precis vad ni vill, jag har i alla fall försökt sätta mig in i saken. Jag vet inte vad Guha-Sapir har skrivit till Bengt men det finns inget i hennes offentliga uttalanden som stöder att vi inte kan använda uppgifter från EM-DAT innan sent 90-tal. Sen får man väl tro på vem man vill antar jag.

Och som flera forskare har uttryckt det (och som Guha-Sapir sa i intervjun med Bolling): vädermönster och händelser har förändrats och det har blivit allt mer relevant att titta på regionala trender för dessa väderhändelser. Några har ökat, andra inte, och förväntas inte heller göra det om man ser det globalt. Däremot kanske intensiteten och varaktigheten gör det. För vissa händelser är trenden tydlig, för andra inte.

Sen har vi hela området med World weather attribution som talar sitt tydliga språk (bedömning av specifika extremväderhändelser och om klimatförändringar gjort dessa mer troliga). Se gärna min Twitterkommentar om confirmation bias i hur och vad en riksdagsledamot väljer att tro på angående detta.

Nyss postade Bengt ett nytt inlägg i frågan som visar var skon klämmer:

Han ser det alltså som alarmistisk taktik att jämföra med data från 80-talet. (Han glömde att även Guha-Sapir, som han hänvisat till ett antal gånger, använder den måttstocken.)

Bengt och jag kommer nog aldrig bli överens i den här frågan. Jag är fortfarande kvar i klimatsekten. Inget jag säger kommer ändra Bengts uppfattning om det. Och så är det med det, ärligt talat bryr jag mig inte nämnvärt.

Vad säger ni?


Uppdatering 29/5: Bengt har skrivit en kommentar till ovanstående som han ville att jag skulle publicera (eftersom det inte gick att lägga till bilder kommentarsfältet). Läs gärna:

För den som inte orkar läsa lägger jag upp en av de mer centrala graferna i resonemanget. Bengt hänvisar bl a till denna:

Korrelationen mellan nya rapportörer och den totala ökningen av antal naturkatastrofer är iögonfallande.

Bilden är ifrån den CRED-rapport från 2004 jag hänvisade till ovan och inget som har mörkats. Det är samma rapport som kommer fram till att trots bristerna i EM-DAT är de tillräckligt bra för att använda till att uppskatta trender (se skärmdump ovan).

Jag har inte sett någon källa skriva att äldre data skulle vara lika tillförlitlig som efter 2000-talet. Även den WMO-rapport som nämns i början konstaterar att en del av ökningen beror på en bättre/ökad inrapportering. Men nej, jag har ingen aning om hur CRED-ansvariga (etc) har kvalitetssäkrat data eller varför Guha-Sapir anser att data från 1980 och framåt är okej, men jag tar det för givet att data inte är exakta och att det missas en del. Frågan är om det handlar om avsiktlig klimathysterisk manipulation eller inte.

Det får ni fortsätta älta om ni vill.

Accepterar Sverigedemokraterna IPCC:s slutsatser?

Sverigedemokraterna fick en debattartikel publicerad i Aftonbladet här om dagen. SD ger C, MP och miljörörelsen skulden för att ungdomar har klimatångest och pekar på en studie i Lancet. Visst görs det överdrifter (IPCC förutspår t ex inte jordens undergång) men jag är ärligt talat trött på att de som ägnat decennier åt att motarbeta åtgärder och förneka problemets existens nu skyller ifrån sig (för det var framförallt bristen på agerande som fick barnen att må dåligt). Var står Sverigedemokraterna i detta sammanhang, accepterar de IPCC:s slutsatser? Det är det minsta man kan begära att få utrett i klartext inför valet. För ja, det finns anledningar att tvivla.

  • Lancetstudien: Climate change and inadequate governmental responses are associated with climate anxiety and distress in many children and young people globally
  • Status: De största oljebolagen planerar att investera en biljon dollar i nya olje- och gasfält till 2030.

Man måste förstås få ha olika åsikter om hur man ska lösa ett problem (eller om man ska låta bli för den delen). Vi kommer aldrig bli helt överens om vilken risknivå som är rimlig eller vilka konsekvenser som är acceptabla att hantera. Men de åtgärder man är beredd att införa beror självklart på vilken bild av problemställningen man har. (Sen kan ni få bråka om kris/nödläge/katastrof är rätt ord att använda – det är värdeord och inte vetenskap).

Först ett klargörande: Enligt IPCC är det alltså entydigt att den ökade halten koldioxid i atmosfären beror på våra utsläpp. De slår också fast, med mycket hög säkerhet, att uppvärmningen helt beror på mänskliga aktiviteter och att de ”naturliga drivkrafterna” är försumbara i jämförelse. Se utklipp nedan.

(Ja, det kommer från huvudrapporten (WG1) och inte från Sammanfattningen för beslutsfattare. Jag förklarar nedan varför det är viktigt.)

Inget riksdagsparti kommer förstås öppet säga att de inte accepterar klimatforskningen, men det går ju alltid att hävda att det finns andra forskare än IPCC … I en av mina trådar på Twitter, vägrade Jessica Stegrud, nuvarande EU-parlamentariker och nummer 8 på SD:s riksdagslista i kommande val, ge ett svar på om SD accepterade IPCC:s slutsatser (se klipp nedan – jag återkommer till det):

Vidare var SD det enda parti som röstade emot Parisavtalet. Jimmie Åkesson ansåg 2017 att Sverige skulle hoppa av (det kommer han förmodligen aldrig säga rakt ut idag). Det får man förstås tycka. Men vad säger SD:s politikerna:

Vi kan väl börja med Josef Fransson = SD:s tidigare miljötalesperson, nu plats 23 Riksdagsvalet 2022. Expressen luskade ut att han tog hjälp av bland annat Lars Bern, Peter Stilbs och Johnny Fagerström för att utforma SD:s klimatpolitik. Lars Bern är SwebbTV:s ”klimatexpert” och de två sistnämnda aktiva i Stockholmsinitiativet – numera Klimatrealisterna (i alla fall Stilbs, vet ej om Fagerström är det längre):

Läs gärna Josef Franssons motion från 2017 om faktoider inom klimatdebatten som gick ut på att komma till rätta med antiintellektualism inom klimatdebatten. Av bara farten klämmer han in några egna faktoider från den ”skeptiska” sfären.

Det här handlar inte om några nyansskillnader, ovanstående herrar har ”klimatåsikter” som är IPCC:s raka motsats.


Björn Söder, nu nr 11 på SD:s Riksdagslista, uttryckte 2019 sin åsikt i frågan och likaså vad SD:s hållning i frågan var:

Inte direkt vad jag kallar att acceptera IPCC:s slutsatser…


När SD:s EU-parlamentariker Peter Lundgren intervjuades i SVT inför EU-valet 2019 påstod han att det inte skett någon uppvärmning på 18 år:

Det visar sig att Lundgren fått uppgifterna från den norske Nobelpristagaren Ivar Giæver (fysik, ej klimatrelaterat). Han är med i Klimatrealisterne och inte heller här handlar det om några nyansskillnader, IPCC sågas vid fotknölarna och han anser att American Physical Society has become a political (or religious?) society.


Och vi kanske inte ska glömma bort att SD var upprörda för att SMHI ägnade sig åt tendentiös opinionbildning, och därför drog ner deras anslag med 11 miljoner i sitt budgetförslag 2017.


Jag har redan nämnt Klimatrealisterne två gånger. I år har SD satt Elsa Widding på plats 12 i sin Riksdagslista. Hon är medlem i Klimatrealisternes vetenskapliga råd (trots att hon aldrig sysslat med klimatforskning – eller forskning alls vad jag vet).

På deras faktasida kan man läsa att CO2-ökningen i atmosfären inte har med våra utsläpp att göra och påverkar inte alls klimatet i någon hög grad.

Widding påstår om och om igen att hon inte motsäger IPCC:s vetenskapliga rapporter, bara Sammanfattningen för beslutsfattare. Enligt henne är det ett ”politiskt dokument” som inte stämmer överens med IPCC:s huvudrapporter. Hon säger sig också vilja visa att journalister har fel och inte riktigt förstått vad som står i den jämfört med sammanfattningen.

Jag har visat flera gånger att det hon påstår inte stämmer och frågan är om hon själv ens läst rapporterna? Här några exempel:

Det Goda Samhället motiverar hon varför hon nu går in i politiken. Här ett stycke som visar att hon inte ens köper grunderna i IPCC:s slutsatser om hur säkerställt orsak och verkan är vad det gäller koldioxiden:

Här hittar ni fler inlägg där jag visat att hon inte alls bara ”nyanserar bilden” av forskningsläget och vad journalisterna skriver. Det är helt uppenbart för alla som varit inblandad i den här debatten att Widding inte köper IPCC:s slutsatser (sen kan hon hävda vad hon vill) – så varför väljer SD att sätta henne på plats 12 på sin lista om de tar IPCC:s slutsatser på allvar?


Jag lyssnade på ett samtal mellan Widding (SD nr 12) och Jessica Stegrud (SD nr 8) om klimathotet och Parisavtalet. De hävdar att Parisavtalet inte kommer ha någon mätbar effekt även om EU gör vad som krävs (med hänvisning till Lomborg). Det kommer bara skicka oss tillbaka till 1800-talsnivå vad det gäller välfärden (på tal om alarmism).

Är det SD:s officiella linje? Jag menar det är inga lokalpolitiker vi pratar om!

När Widding säger att vi går mot en temperatur på 2,2C vid år 2100 så stämmer det bara om lovade åtaganden uppfylls (men de hävdar som sagt att dessa är verkningslösa) – då är ändå inte osäkerheter i kolcykeln medräknat här. Med dagens utsläppspolicy handlar det snarare om att vi kommer landa strax under 3C:

Men osäkerheterna gör att även detta scenario har en reell sannolikhet att ge en bra bit över 3C:s uppvärmning till 2100. Deras syn på riskutvärdering är dock häpnadsväckande, Widding säger att man kan välja att titta på ytterligare 1C uppvärmning (från nuvarande läge) istället för att stirra sig blind på de där alarmistiska 2,4C (för markerat scenario i infällda rutna nedan). Är det SD:s officiella hållning till riskutvärdering att man helt enkelt blundar för tänkbara risker och hoppas på att vi har tur? Det är ju inte så att vi har utrymme att ändra oss om ett par decennier.

Jessica Stegrud, ville som sagt inte säga om hon eller SD accepterade IPCC:s slutsatser. Det stämmer väl överens med uttalanden hon tidigare gjort där hon hänvisar till andra odefinierade rapporter (se klipp nedan).

Nej, det verkar inte som att hon accepterar IPCC:s bild av läget. Eller?


Ja, det var några högt uppsatta SD-röster. Här ett par från de lägre leden, en gruppledare i Linköping från 2020:


Ett SD-regionråd med ett uttalande från i vintras:

Och så vidare.

Som sagt det vore bra att få utrett. Och ja, jag vet förstås att många av deras väljare tycker det är bra om de dissar IPCC. Jag vet också hur lätt det är att slingra sig i så här komplexa frågor. Finns knappast tid att i partiledarutfrågningar och liknande att reda ut sånt här. Och det är hur lätt som helst att slänga ur sig kommentarer som låter vettiga men som i själva verket bara är ren populism.

Jag får ofta höra att jag ska sluta älta för det är inte längre någon som ifrågasätter IPCC:s slutsatser förutom en liten klick extremister. Det stämmer säkert, men nu verkar en stor andel av dessa sitta i toppskiktet av Sveriges tredje största parti…

Meriterade fysiker dissar ”klimat- och miljövetenskap”

En anledning till varför ”klimathotsskepticismen” kunnat växa sig så stark i framförallt USA är att det funnits ett fåtal välmeriterade akademiker som fört fram budskapet. För om till och med professorer protesterar så är det ju lätt att dra slutsatsen att det måste ligga något i det! Det var i alla fall så jag själv blev intresserad av ämnet.

De mest inflytelserika av dessa har varit fysiker och lika signifikant är att de själva inte varit aktiva inom klimatvetenskap. Visst är det sunt att vara skeptisk men många har förstås frågat sig varför de inte ens kunnat acceptera saker som haft väldigt starkt stöd i vetenskapliga publikationer.

[Tilläggskommentar som verkar nödvändig: det saknas verkligen inte fysikkompetens eller välmeriterade fysiker inom den ”etablerade klimatvetenskapen”].

Att alla skulle vara köpta av industrin i den bemärkelsen att pengarna fått dem att ändra åsikt är inget hållbart argument (även om det säkert finns exempel på det). Med det sagt så har ”oljepengar” bevisligen varit helt avgörande för hur mycket kraft som kunnat läggas bakom lobbykampanjer och desinformationsspridning.

Man behöver inte ägna särskilt mycket tid på nätet för att upptäcka en nästan hundraprocentig korrelation mellan ”skeptiska” forskare och en ideologisk ståndpunkt att vara emot för mycket statlig kontroll och regleringar. Det är påtagligt att de inte bara är kritiska emot klimatvetenskapen, det gäller det mesta som innebär regleringar utifrån ”miljöargument” (ja, jag generaliserar en del).

Jag råkade springa på en artikel (Lahsen, Global Environmental Change 18 (2008) 204–219) som försökt sig på att belysa en annan del av detta genom att bland annat intervjua tre av de mer kända/inflytelserika ”skeptikerna” i detta avseende:

1984 startade de den konservativa tankesmedjan The George C. Marshall institute (GMI) som varit helt central i klimatdebatten (lades ner 2015 men drivs vidare under namnet CO2 Coalition). Till en början handlade det mycket om att försvara uppbyggnaden av USA:s Strategic Defense Initiative (SDI) – ofta kallat Star Wars – det vill säga ett försvar mot kärnvapenattacker via satelliter, laser och vad allt vad det var.

1989, året efter att IPCC startades, drog de igång sitt Climate Change Policy Program och släppte bland annat en rad rapporter som fick stort inflytande på debatten. De tryckte på osäkerheterna i de vetenskapliga slutsatserna och hävdade med emfas att den lilla uppvärmning som registrerats enbart berodde på naturliga variationer i solcykler och liknande.

Seitz 2001: “[T]he scientific facts indicate that all the temperature changes observed in the last 100 years were largely natural changes and were not caused by carbon dioxide produced in human activities.”

(I princip allt som de har hävdat vet vi nu med stor säkerhet inte stämmer, som t ex Nierenbergs uttalande om att vi max kommer se en uppvärmning på en halv grad detta århundrade.)

Bush d.ä. administration tycks ha haft större tilltro till Marshall Institute än IPCC. Enligt trion själva var det deras uppfattning om klimatförändringarna som också dominerade i Vita Huset under hela Bushs ämbetsperiod (1988–1992). Det blev också tydligt när Bush kommenterade IPCC:s första rapport (1990) då han istället refererade till GMI och menade: ‘‘My scientists are telling me something very different’’.

För att förstå detta måste man nog inse vilken framstående ställning dessa tre fysiker haft i det amerikanska samhället under lång tid.

Trions karriärer påbörjades under och efter andra världskriget och tog fart under det kalla krigets dagar. Ingen kan ta ifrån dem att de varit väldigt framgångsrika inom sina områden. Även om de inte var direkta kärnfysiker har de alla tre varit inblandade i försvarsfrågor, kärnvapen och kärnenergi på olika sätt. Seitz och Nierenberg var exempelvis vetenskapliga rådgivare åt Nato på 60-talet.

De deltog också i en radda kommissioner/vetenskapliga utredningar, satt med i diverse rådgivande grupperingar åt regeringen och byggde på så sätt upp ett nätverk bland styrande politiker och tjänstemän. Kort sagt, de åtnjöt stor respekt i samhället och kunde påverka politiska beslut och inriktningar. Fysiken som sådan var förmodligen också den mest prioriterade vetenskapsgrenen under denna tid.

”The trio was part of a small group of nuclear scientists which dominated the science–government interface in the US for most of the twentieth century (Schwartz, 1996, p. 154)

Men det skulle bli ändring på det.

1962 gav Rachel Carson ut sin bok Tyst vår som många anser var startskottet för miljörörelsen. Hon varnade för, och gav exempel på, riskerna med att urskillningslöst sprida kemikalier i naturen. Svenske forskaren Svante Odén konstaterade 1967 att regnet blev allt surare på grund av industrins utsläpp (framförallt svaveldioxid) och innebar ett allvarligt hot mot flora och fauna med hela fiskpopulationer som försvunnit. En annan svensk forskare, Sören Jensen, visade 1966, lite av en slump, hur oerhört spritt PCB var i naturen (läs hans historia i en rapport från 1972 (eller mitt tidigare inlägg: Det mystiska miljögiftet)).

Smog var ett högst påtagligt problem i städer som New York och Los Angeles. Man började också inse att blytillsatserna i bensinen spreds vida omkring och att detta påverkade hälsa och miljö. Incidenten vid kärnkraftverket i Harrisburg 1979 bidrog till ett ökat motstånd till kärnkraft. Och så vidare.

Detta återspeglades även i den amerikanska politiken. Nixon grundade USA:s miljöskyddsmyndighet och flera miljörelaterade lagar instiftades. Forskningsanslag riktades om från dyra ”fysikaliska projekt” (t ex kärnkraftsrelaterat) till annan ofta miljöinriktad forskning.

”Earth Day 1970 symbolized and further strengthened the rise in environmental concern, and establishment of the Congressional Office of Technology Assessment (OTA) in 1973 reflected the new view of science as needing to be controlled and assessed. Congress gained new power and grew more involved in all aspects of policy-making, diminishing the power of the executive branch and the existing scientific advisory network.

Det är uppenbart att de tre fysikerna tappade i inflytande, Seitz blev i princip utkastad från Vita Huset när Nixon valde att upplösa de flesta av de då existerande vetenskapliga råden.

Enligt Lahsens artikel länkad till ovan beskriver Seitz i intervju såväl som i sina memoarer hur deprimerad han var över denna utveckling där ”teknikfientliga nejsägare” fick ett allt större inflytande. Han, och hans två kollegor, menade att forskningen nu blev mer politiskt styrd, tidigare hade forskarna själva fått bestämma över vad de skulle göra medan politiker nu skulle in och peta i inriktningen. Men enligt Lahsens artikel är det klarlagt att detta inte stämmer. Anslagen var minst lika politiskt styrda innan, bara det att inriktningen nu hade ändrats till något som GMI-fysikerna inte gillade.

Lahsen, liksom många andra forskare, har pekat på denna omställning som en viktig faktor till varför många fysiker från denna period gärna ställer sig skeptiska till bl a klimatvetenskapen.

En annan sak Lahsen konstaterar i sin artikel är att många av de forskare hon intervjuat vittnar om att flera av dessa meriterade fysiker ofta ser sig lite förmer än andra och beter sig arrogant, som t ex i ett uttalande i ett kongressförhör:

Nierenberg’s off-the-cuff comment about agricultural scientists at a Congressional hearing: ‘‘They are not nuclear physicists, so we don’t think much of them’’ (US Government, 1996, p. 257)

För det är som sagt inte bara klimatvetenskapen de dömer ut, det gäller larmen om surt regn, DDT-resistens hos insekter (”Well, the insects are showing resistance to DDT you say. Okay, show me the evidence. I can’t find it.”), freoners påverkan på ozonlagret eller risken för hudcancer genom ökad UV-strålning (‘‘Do you know that there is no real evidence of melanoma being caused by ultra-violet B?”). Seitz var dessutom konsult åt ett tobaksbolag och de hade invändningar i vetenskapen om hälsoriskerna med passiv rökning.

Jag har själv ingen aning om det skulle finnas en utbredd arrogans hos just fysiker, men det går definitivt att hitta den typen av uttalanden i klimatdebatten. Ta norsk-amerikanska Nobelpristagaren Ivar Giaever som hade sin storhetstid under samma period som trion bakom GMI. Inte heller han har ägnat sig åt klimatforskning men efter en en halv dags surfande ansåg han sig ändå beredd att såga hela klimatvetenskapsfältet:

”I am not really terribly interested in global warming. Like most physicists I don’t think much about it. But in 2008 I was in a panel here about global warming and I had to learn something about it.  And I spent a day or so – half a day maybe on Google, and I was horrified by what I learned. ”

 

Giaever är med i norska Klimatrealisterne. Han anser att American Physical Society has become a political (or religious?) society.

Fred Singer är en annan fysiker med i princip samma historik som Seitz och kompani. Digra meriter men inte inom klimatvetenskap. Även han har varit skeptisk mot ”miljöalarmismen” och har stått i frontlinjen emot reglering av SO2, freoner och koldioxid (bland annat). Han är en av de mest framträdande ”skeptikerna” och ligger bakom organisationer som NIPCC och har arbetat ihop med Seitz och GMI.

Freeman J. Dyson, gammal kollega till Einstein, är ännu en fysiker i denna kategori med odiskutabla meriter inom sitt område, verksam under samma period som GMI-trion. Han ifrågasatte orsaken bakom uppvärmningen och likaså om att den var global. På det stora hela skulle en ökad halt CO2 bara vara bra. Men nej, han är inte heller klimatforskare och hans påståenden har motbevisats rejält. Real Climate har bemött några av hans påståenden.

Fysikern Robert B. Laughlin är en annan Nobelpristagare som protesterar mot den etablerade klimatvetenskapen även om han är betydligt yngre än de ovan nämnda personerna. Han har inga problem med att läxa upp geologer och andra klimatforskare om deras forskningsfält.

”The only way not to get lost in this awful swamp is to review the basics and decide for yourself what you believe and what you don’t.”

Han menar att eftersom haven kommer absorbera koldioxiden inom några tiotusentals år så är det inga problem. Klimatforskarna är, föga förvånande, föga imponerade av Laughlins uttalanden. Här svar från NASA-forskaren Gavin Schmidt på fråga:

Professor emeritus William Happer är kanske mest känd för att han 2018 utsågs av Trump till National Security Council som en motpol till klimatalarmismen. Men han hade tidigare även jobbat för Bush d.ä. på Department of Energy’s Office of Science. Han kickades dock av efterföljande Clintonadministration pga meningsskiljaktigheter i klimat- liksom ozon/freon-frågan med Al Gore. Något som vissa framställde som att han sparkades för att bryta mot politisk korrekthetTM.

Happer är inte heller klimatforskare och jobbar för CO2 Coalition, alltså GMI:s efterföljare (ja, och Happer satt i GMI:s styrelse). Klimatforskare har gång efter annan påvisat felaktigheter, halmgubbeargumentation och cherry picking i Happers uttalanden (här ett bemötande i pdf).

Den nu kanske mest aktuella fysikern som ifrågasätter klimatvetenskapen är väl Steven Koonin (han gav nyligen ut boken Unsettled?) som har fått stor uppmärksamhet i debatten även om inte heller han är klimatforskare. Hans kanske mest spridda budskap (?) är att Grönlands glaciärer smälte snabbare för 80 år sedan än vad det gör nu och det finns därmed ingen anledning till klimatpanik. Klimatforskarna är inte särskilt imponerade här heller, läs t ex på Real Climate. Ett bemötande av hans bok finns här och ett annat här. Se kommentar om hans bok i Youtubevideo med intervju av forskaren Zeke Hausfather (från ca 33:20).


I nästa inlägg tänkte jag ge exempel på hur sammanflätat allt är och vilket centralt nav i klimatskepticismen Marshall Institute varit.

Går det att ”miljöpåverka” Kina? Fallstudie REACH

Kina släpper numera ut mer koldioxid än vad EU och USA gör tillsammans (lite beroende på hur man räknar). Oavsett hur man ser på det måste Kinas utsläpp ner om vi ska komma i närheten av målen i Parisavtalet.

EU står alltså för bara ca 10 % av världens utsläpp. Några politiker och opinionsbildare använder det som argument för att hävda att EU:s klimatambitioner är meningslösa, ja, rent utav löjliga, då våra utsläpp är futtiga i jämförelse med Kinas. De menar att våra åtgärder kommer leda till ett haveri för vår välfärd och konkurrenskraft – och det utan att ha minsta effekt på klimatet.

Det går att påstå nästan vad som helst i den riktningen utan att riskera att bli utskälld för att vara en tokig alarmist, för visst är det lätt att peka på kostnader och alla vet att sådant har betydelse i konkurrensen. Men verkligheten visar att det sällan är så enkelt. EU är trots allt en ekonomisk maktfaktor i världen och vi har faktiskt påverkat jättar som Kina förr…

2001 gjorde sig Bush impopulär bland många av Europas ledare när han beslutade att USA skulle stå utanför Kyotoavtalet. De menade att USA:s ekonomi skulle drabbas hårt eftersom inga krav ställdes på Kina och Indien som därmed fick en konkurrensfördel.

Samma år smällde dåvarande EU-kommissionären Margot Wallström en lunta papper i bordet som fick hela världen att darra. Det var The White Paper av REACH, ett förslag på EU:s nya kemikalielagstiftning. Lite förenklat innebar det att kemikalier som hanteras i mängder över ett ton inom EU skulle registreras, riskutvärderas och att farliga ämnen fasas ut (kraven ökar ju större mängder som hanteras).

Man kanske kan tycka att det är en självklarhet att företag presenterar någon sorts data på att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja inte är alltför skadliga för hälsa och miljö. Men så var alltså inte fallet (pesticider, läkemedel mm undantaget). Det fanns inte ens ett ordentligt register över vilka substanser som fanns i omlopp och det var upp till myndigheter att bevisa att de var farliga om de ville reglera dem. I och med REACH skulle det bli ändring på det, nu var det företagen som fick ansvaret för att ta fram och redovisa data för att kunna riskklassa kemikalierna osv, vilket naturligtvis innebar kostnader.

Det här är vad jag förstår den största lagförändringen som genomförts i EU och självklart måste det få diskuteras och kritiseras (jag tvivlar dock att det går att komma fram till en lösning där alla är nöjda i en sådan här fråga). Men det växte snabbt till en storm utan dess like.

För visst innebar REACH rejäla kostnader för företagen, en säkerhetsklassning av en substans kan kosta flera hundratusen, om inte miljoner, att genomföra. EU uppskattade den direkta kostnaden för REACH till runt 3 miljarder euro över 11 år (har sett lite olika siffror och det finns olika versioner av lagförslaget). På det kommer en del indirekta kostnader. Då ska man dock veta att branschen omsätter runt 500 miljarder euro varje år. En rapport säger att det motsvarade en årlig kostnad på 0,06 % av deras vinster.

”Economic analysis confirms that costs of this magnitude are unlikely to harm European industry. Price changes of the same magnitude as the costs of REACH are commonplace in industry, and do not prevent profitable operation. The spot price of crude oil varies by a greater percentage in almost every week, while the EU-15 price index for all intermediate manufactured goods varies by a greater percentage in almost every month”

Man räknade samtidigt med stora vinster för samhället på sikt. Bara hälsofördelar skulle kunna motsvara flera hundra miljarder (euro alltså). Likaså innebar detta att ett fyrtiotal komplexa lagar och regleringar skulle kunna tas bort och ersättas med ett mer enhetligt system. Med mera.

Om det fanns andra åsikter om detta? Den största lobbykampanj EU skådat drog igång.


Alarmismen

German Industry Association (BDI) lät konsultfirman Arthur D Little undersöka saken och 2002 publicerade de en ödesmättad rapport: Tyskland riskerade att tappa upp till 6,5 % av sin BNP och förlora över 2 miljoner jobbtillfällen om REACH infördes.

Som av en händelse publicerade de först enbart slutsatserna, det framgick inte hur de kommit fram till siffrorna. Själva rapporten kom två månader senare och metodiken fick hård kritik från många håll (olika ref på sid 29 i denna rapport).

Vid en presentation 2004 av VCI, en tysk industriorganisation, refererades till rapporten men då med ännu saltare siffror “ADL: loss of added value to the amount of 180 bn euros or about 3.4 million jobs.”

UIC, en fransk industrigrupp, lät Mercer Management Consultants ta fram en liknande rapport om den franska kemiindustrins förväntade öde. Även den visade att hundratusentals jobb stod på spel:

Rapporten offentliggjordes dock inte, så även här var det omöjligt att veta hur de kommit fram till resultaten. Enligt rapport från WWF (sid 30) är de enda ”rådata” som presenterats offentlighet en tabell i en power point-presentation. Utifrån det verkade det som att de räknat på samma kritiserade sätt som ADL gjort för situationen i Tyskland.

En genomgång av 36 olika ekonomiska studier på REACH:s förväntade effekter visade dock på en bred samstämmighet: EU:s uppskattningar var de mest tillförlitliga. De nämnda industristudierna fick hård kritik, t ex i denna rapport: The True Costs of REACH, F. Ackerman och R. Massey.

Samtidigt uppvaktades EU-parlamentariker hårt. Industrisponsrade kampanjer som varnade för följderna publicerades i stora tidningar. EU:s kemilobbyorganisation CEFIC var inte direkt nöjda. Dåvarande chefen Eggert Voscherau (tidigare chef för kemijätten BASF) menade 2003: ”We are in effect going to de-industrialise Europe [with these proposals]”.

Men det var inte bara inom EU det stormade. Extremister, förlåt lobbyister, vid amerikanska libertarianska tankesmedjor skrev bl a rapporter om hur EU höll på att ta självmord (för övrigt samma organisationer som nu menar att klimatåtgärder kommer skicka oss tillbaka till 1800-talet):

Amerikanska administrationen under Bush klampade också in. Colin Powell skickade t ex uppmaningar till sina ambassadörer i Europa att försöka påverka EU:s ledare att inte införa REACH. De bearbetade länder i Asien och övriga världen liksom World Trade Organisation i försök att stoppa ingreppet som ”skulle hota den fria handeln”.

Ett läckt mejl: ”We need to get to the Swedes and Finns and neutralise their environmental arguments… But who will take on [Environment Commissioner Margot] Wallström – the answer is only other ministers or heads of state.”

Det visade sig pinsamt nog att lobbygruppen American Chemistry Council i princip hade skrivit större delen av USA:s officiella ståndpunkt om REACH.

Wallström med flera fick stå ut ut med en våg av skit och hon kallades tydligen för Ayatollah Wallström av vissa högt uppsatta personer. Tre politiska giganter rusade till USA och industrins försvar: Chirac, Blair och Gerard ”Gazprom” Schröder skickade ett gemensamt brev till EU-kommissionens president och varnade för hur REACH hotade EU:s konkurrenskraft. Tydligen ett ”ingripande” som saknade motstycke: ”Departmental ministers are usually unaware [of legislation], so to have heads of states getting involved even before the directive is published is extraordinary.” En slump?

Det var bara några smakprov.


EFFEKTERNA

Debatten om REACH var med andra ord precis lika infekterad som den om klimatet (med i princip samma spelare inblandade). Jag skulle faktiskt säga att den till och med är svårare att sätta sig in i än klimatdebatten (trots att jag är kemist) och jag avundas inte de politiker som ska fatta beslut i många av dessa frågor…

Lobbytsunamin fick effekt, många ansåg att det slutliga förslaget som trädde i kraft 2007 var urvattnat. Men likväl, med tanke på undergångsretoriken borde det ändå inneburit en rejäl törn för kemiindustrin.

Kostnad: En utvärdering som publicerades 2018 slog fast att kostnaderna hade blivit signifikant högre än beräknat, men ändå inte i närheten av de som industrin hade salufört:

Dessa [direkta] kostnader beräknas uppgå till mellan 2,3 och 2,6 miljarder euro för de två första tidsfristerna för registrering. Kostnaderna har varit högre än väntat (1,7 miljarder euro), särskilt för den första tidsfristen för registrering. […] De potentiella fördelarna för människors hälsa och miljön uppskattas vara i storleksordningen 100 miljarder euro under 25–30 år.”

En annan studie från 2016 jämförde bl a kostnaderna för att införa en ny substans på marknaden mellan olika länder. Inte oväntat låg USA i en klass för sig då deras krav är, om man raljerar, i det närmaste obefintliga även om det skärpts under senare år. I USA ligger bevisbördan fortfarande hos myndigheterna, och deras system bygger i hög grad på att företagen förväntas ha koll på sina produkter eftersom de riskerar höga skadestånd i efterhand. Men även om EU:s lagstiftning är hårdast är det inte självklart att det är dyrast:

”By far the least expensive registration is in the USA, followed by Korea, while registration in both China, Japan and Canada can be much more expensive than in the EU (with estimated mean costs in the magnitude of EUR 120,000 in these countries).


Jobben: Hur gick det för Tyskland och de miljontals jobb som skulle ryka?

Ingen katastrof där. En omsättning på fem miljoner kronor per anställd är väl ganska okej?


Intäkterna

Har industrin havererat? Nej (tänk på att pandemin påverkat senaste två åren – så sent som förra veckan hade vi på jobbet en försenad kemikalieleverans som skylldes på pandemieffekter).

Men det syns ju tydligt i diagrammet att tillväxten avstannat och att EU:s del av världshandeln minskat rejält!?

Jo, men det beror på att den totala marknaden har ökat rejält, framförallt pga Kinas tillväxt och de har roffat åt sig nästan hälften av världsmarknaden. USA:s och EU:s kemiindustrier är, och har länge varit, jämstora och USA har haft ett lika stort tapp som EU, trots att de inte har REACH (de har dessutom haft fördelen av billigare energi i och med sin skiffergasboom under denna period). Faktum är att EU, näst störst i branschen, klarat sig bättre än USA under det senaste decenniet:

During the 11-year period from 2010 to 2020, the EU27 chemical industry had no growth rate (0.1%). Production in China grew from 2010 to 2020, attaining 8.1% average annual growth. China is outpacing other emerging economies such as Russia (4.7%), South Korea (2.0%), and India (4.1%)

I en av EU:s utvärderingsrapporter från 2016 har man räknat på vad skillnaden skulle blivit om REACH inte funnits. Förmodligen hade europeiska företag tappat något i konkurrenskraft (motsvarande lite drygt 1 miljard euro) mellan åren 2008 och 2014 , men effekten var väldigt liten (0,04 %).

En mer betydande konkurrensparameter för kemibranschen är energipriset. Likaså går det knappast att överskatta vikten av innovation och förnyelse för att behålla konkurrensfördelarna vi fortfarande har i EU. Ändå har EU-industrins R&I-investeringar legat på samma nivå relativt försäljningsvärdet i decennier.

Och rent krasst, en fjärdedel av EU:s kemiindustri handlar om petrokemi, och det är ett uttalat mål att minska delar av den. Det får förstås konsekvenser (precis som det får om inga förändringar görs).


Handelshinder?

Blev REACH en handelsbarriär? En utvärdering från 2015 kom fram till: nej. ”Statistical data do not support the hypothesis of a general trade barrier to the EU chemicals market due to REACH.”


Påverkan på övriga världen

Kina, som är den största nutida spelaren både vad det gäller kemikalieindustri och koldioxidutsläpp, går det att påverka dem på annat sätt än invasion och handelsembargo? Hur har de reagerat på REACH?

Är det fritt från krångliga regleringar när det kommer till kemikalier? Nej. 2010 införde de ett eget regelverk, som bygger på samma principer som EU:s REACH (men gäller enbart nya substanser). Sydkorea har gjort detsamma.

Med andra ord, även om regelverken inte är identiska har Kina anpassat sig efter EU. Det är USA som sticker ut och de har ändå haft lägre tillväxt än EU under senaste decenniet. Jag inser komplexiteten med ”klimatåtgärder” men jag är övertygad om att det är helt nödvändigt att ställa om till fossilfritt om man vill hålla sig kvar i konkurrensen. Men självklart kommer inte världens vinstrikaste bransch avveckla sig själv utan knot.

Jag är också övertygad om att det är helt avgörande att EU ”går före” även om Kinas utsläpp är värre. Våra åtgärder har betydligt större påverkan på utsläppen än vad våra andel av de totala utsläppen gör sken av. Och jag tror inte det kommer innebära samhällskollaps – so shoot me!


Min högtravande rubrik till trots gör jag inga anspråk på att ha presenterat en fullständig genomgång av effekterna av REACH. Men tillräckligt för att visa att industrins skräckscenario inte varit i närheten av verkligheten. Men de kommer nog aldrig att hamna i facket ”alarmister” ändå trots att detta upprepats om och om igen. Här ännu ett från 2014 när ordföranden för Ineos skrev till EU-kommissionen med följande budskap:

Nope, ingen kollaps ännu.

Du kanske redan har gissat det men Ineos är ett brittiskt multinationellt företag som verkar inom kemi- och petroleumindustrin, samt utvinner skiffergas. Brevet verkar mest vara en vädjan att få utvinna skiffergas – och där har han väl förhoppningsvis helt rätt i sina farhågor…

Asbest, freoner, bly i bensin, bensen, haloner, SO2, bomullsdamm, vinylklorid är ytterligare några exempel där kostnader för åtgärder har överdrivits rejält medan nyttan helt ignorerats.


Men absolut, regleringar har ett pris. Konkurrensen är stenhård och det är en realitet för många företag och deras anställda. Jag vet hur mycket det kan skilja i en offert från Indien respektive Europa. Det kan man inte bara kan vifta bort. Jag vet också som verksam i kemibranschen hur jobbig all byråkrati kan vara. Det finns saker jag undrar om de verkligen tillför något. Vi ska ju inte skapa hinder bara för sakens skull men samtidigt är byråkrati oundvikligt om man vill ha kontroll över sånt här, allt annat är populism.

Ett stort problem är att vinsterna ofta är diffusa då de hamnar på ”systemnivå” i samhället och inte i företagens balansräkningar. Man kommer aldrig veta att man inte blev drabbad av cancer…

Klart att myndigheter och politiker ska lyssna på, och samarbeta med, näringslivet i sådana här frågor, det vore helt galet annars. Men det finns ju gränser. Är det verkligen en fungerande demokrati när man som under Trumps styre tillsatte en lobbyist från kolindustrin som chef för EPA (deras miljöskyddsmyndighet)? Eller när Trumpadministrationen fipplade med och fördröjde myndigheternas vetenskapliga rapporter och censurerade klimatfakta på deras webbsidor? I Kanada satte konservativa regeringen (Harper) munkavel på forskare.

Under Bush styre var chefen för avdelningen som samordnar myndigheternas miljöarbete tidigare lobbyist för American Petroleum Institute. Där hade han ansvarat för deras ”klimatgrupp.” Det är visat att administrationen och Cooney har redigerat vetenskapliga rapporter för att tona ner allvaret. (Som av en händelse hoppade Cooney av regeringsarbetet för arbete hos Exxon direkt efter att detta blivit känt.)

Bara för att nämna några saker.

Ska politiker kunna fatta obekväma beslut funkar det förstås inte om de samtidigt har besvärande intressekonflikter med de drabbade särintressena. Deras representanter kommer naturligtvis inte vara objektiva.

USA:s system med agerande i efterhand med enorma skadestånd inbjuder till advokaternas julafton (inte bara från industrins håll) och rent ut sagt bisarra historier runt vetenskapliga rapporter och påverkansgrupper.

Det är lätt att peka på USA och framförallt republikanernas beroende av oljeindustrin. Är det så mycket bättre här? Sverige är i alla fall en bananrepublik när det gäller transparens i kontakterna mellan politik och särintressen. Utförsäljning av skolor och sjukvård är talande exempel, ta en titt på en av tankesmedjan Balans genomgång av ägarförhållanden i svenska friskolor och vilka som fattar de politiska besluten. Hade vi haft journalister som rapporterade liknande från Sydamerika eller Ryssland hade vi bara skakat på huvudet och fnyst jävla kleptokratier.


Jag tycker det är märkligt att många tycks likställa frihet med rättigheten att driva företag utan miljökrav. Det är för mig fullständigt självklart att man presenterar tillräckliga bevis för att de kemikalier man ska tjäna pengar på att sälja och sprida inte är (orimligt) farliga för hälsa och miljö. Denna kontroll är en del av frihet för mig.

Jaha, nu blev det så här igen, ett inlägg som var tänkt att bli kort slutade i att jag började läsa mer och texten bara växte 🙂 ska avsluta med en sista grej.

Ta en titt på nedanstående diagram från kemilobbygruppen Cefic. Den visar försäljningen. Notera år 2009. Ni vet vad som hände då: Finanskrisen. Cefic skriver själva:

The chart illustrates the dramatic decline in EU chemical total sales levels during the 2009 economic downturn

.

Det branschen verkligen borde frukta är en finansmarknad som går på crack och bygger på luftslott. Men vi lär aldrig få se några lobbyorganisationer höja minsta varningens finger i luften för detta. Inte ens ett litet lillfinger. Och det är förstås inte av ondska, det är så vi har byggt upp vårt samhälle.

”Man måste ju få ställa frågor!”

Ett bekvämt sätt att framföra åsikter eller sprida tvivel utan att behöva ta ansvar för innehållet är att slänga fram ett påstående, en länk eller dylikt i form av en fråga typ: ”Är det sant att ..?” Kritik kan man sen enkelt vifta bort med att ”jag ställde ju bara frågan”. På Twitter kan man se att Riksdagen rymmer en och annan stjärna inom detta gebit. Nästa år kommer vi få avlöna ännu en ledamot som kör hårt med detta:

Jag hade ärligt talat inte tänkt att skriva mycket mer om Elsa Widdings påståenden om klimatvetenskapen och istället ägna tiden åt att skriva annat (bloggandet, och en del självömkan, har tyvärr helt dödat mitt andra skrivande som jag nog hellre skulle vilja hålla på med).

Men nu har hon ju blivit en toppolitiker i Sverigedemokraterna (12:a på deras riksdagslista) och hon representerar ju då förstås också deras deras officiella linje i frågan. Det ställer ju saken i ett annat läge. Och när hennes senaste video (nr 58) hade rubriken Blir det varmare? var jag bara tvungen att se om hon faktiskt ifrågasätter uppvärmningen.

Men tack och lov var det inte så, hon förklarar också för sina följare att det inte går att säga att klimatuppvärmningen avstannat genom att bara titta på de senaste sex åren som i bilden nedan. (Det är ett av klimatdebattens tröttaste tjafs att plocka ut korta avsnitt ur en mätserie med väl valda start och slutpunkter.) Gott så. Men sen kommer en del märkliga påståenden och ifrågasättande om uppvärmningen verkligen är global. Eller ja, hon ställer ju bara frågan förstås…

Jag vill bara kommentera två saker med det här: för det första, hon menar att vi måste vänta 15 år innan vi kan säga om en årstemperatur kan ”inkluderas” i en förändring av klimatet eller inte. Ordagrant: ”Om man har data fram till 2019 kan man bara beräkna klimatet fram till 2004 eftersom man behöver 30 års data.

”30 år” kommer från att klimat definitionsmässigt brukar sägas vara ”medelvärdet av vädret” över minst en trettioårsperiod. Och, menar hon, för att kunna inkludera ett årsmedelvärde behövs alltså data från 15 år innan och 15 år efter detta år. Visst måste man ha långa mätserier för att bekräfta temperaturtrender men nej, det är inte riktigt så där det funkar.

I ett system likt temperaturmätningar, som har en ganska stor intern variation från år till år, brukar man köra med rullande/glidande medelvärde för få en mer överblickbar kurva och kanske framför allt motverka att enskilda år får för stor påverkan på den långsiktiga trenden. Om man till exempel har ett rullande medelvärde över tio år, motsvarar det senaste värdet i mätserien ett medelvärde av de tio senaste åren. När ett nytt år ska läggas till serien, tas det äldsta årets mätvärde bort och ersätts med det nya årets och man får ett nytt medelvärde av de nya senaste tio åren.

(Det finns andra mer avancerade sätt att ”jämna ut kurvor”).

Med andra ord, skalan är glidande och det är dessutom den långsiktiga trenden som är intressant i detta fall. Även om ingen exakt kan säga vad som händer i framtiden behöver vi inte vänta 15 år innan vi kan säga något om förra årets siffror.


För det andra kan det ju vara värt att nämna att man faktiskt vet varför kurvan ser ut som den gör under de senaste åren.

Den enskilt största faktorn till att vi ser stora variationer i den globala medeltemperaturen från ett år till ett annat är väderfenomenet ENSO (El Niño–Southern Oscillation). Enkelt uttryckt handlar det om att tropiska havsströmmar och passadvindar ändras och i den varma fasen (El Niño) förs energi från haven upp i atmosfären och i den kalla fasen (La Niña) förs energi ner i havet. Yttemperaturen i Stilla Havet visar tydligt skillnaden mellan de båda faserna:

Detta är mycket kraftfullt och påverkar vädermönster över stora delar av världen. Även den globala medeltemperaturen påverkas som sagt.

Toppnoteringen år 2016 var just under ett kraftigt El Niño-år. Det var helt förväntat att temperaturen skulle sjunka efter det. Även under 2020 rådde liknande förhållanden om än inte alls lika kraftigt, se nedan. Där kan vi också se att vi nu har varit inne i en La Niña-period med förväntad ”nedkylning”. Notera att trots detta var förra årets temperatur varmare än de flesta tidigare åren, även de med kraftig El Niño.

Det alltså inte så att forskarna förbryllat kliar sig i huvudet och undrar varför 2021 inte blev ännu ett rekordvarmt år. (Några brukar för övrigt redovisa en spådom över det kommande året och eftersom vi fortfarande ligger kvar (vad jag vet) i La Niña verkar få tro att 2022 kommer bli ett ”rekordår” vad det gäller medeltemperaturen.):


Vidare påpekar Widding att historiska temperaturer har korrigerats och därmed gett en högre uppvärmning. Hon säger det inte rätt ut men antyder att det kanske inte gått rätt till: ”Det här är lite skumt men det påstås finnas goda anledningar till att man gör så…

Ja, justeringar görs och de motiveras i vetenskapliga publikationer, se exempel här. Här ett inlägg på Real Climate (med länkar till andra) om saken. Har själv skrivit lite om det tidigare (och ja, det är ett ständigt återkommande ämne…):

Och nej, det är inte enbart justeringar till en större uppvärmning som görs, vilket Widding med flera ofta påstår.

Hon ifrågasätter alltså inte uppvärmningen men sen lägger hon upp följande om skillnaderna i södra (SH) och norra halvklotets (NH) temperaturutveckling:

Och menar : ”Ändå säger IPCC att uppvärmningen är global. Det här har jag lite svårt att förstå.”

Visst skiljer sig SH och NH åt, framförallt beroende på att SH utgörs av betydligt större ytor med hav. Men uppvärmningstrenden är tydlig för båda halvorna (notera att referensperioden är 1961-1990 och inte från den ofta använda förindustriella tiden):

Men det är ju inte vad Widding har skrivit och det beror som synes på att hon har valt ett snävare område, nämligen från latitud 40°S resp 40°N och ut mot respektive pol, se bild nedan:

Jag orkade inte lägga ner någon större energi på att leta rätt på de siffror hon anger och hon ger själv ingen referens till varifrån de kommer. Men de kan säkert stämma. Och är det något som forskarna försöker dölja? Från NASA:

Svaret är alltså nej, det finns delar på södra polen som är kallare. Personligen tycker jag det ändå borde vara helt uppenbart av ovanstående bild varför man kallar det en global uppvärmning…

Förhållandena runt Antarktis är också speciella med avseende på havsströmmar och vindar som i hög grad ”isolerar” kontinenten, åtminstone på vintern (vilket också gör att ozonlagret påverkas extra hårt av freoner här). Det är också området runt Antarktis som är minst utforskat och har dåligt med långa och heltäckande mätserier. Och det skiljer en del mellan dem.

Mycket är osäkert men det klarnar steg för steg. Modeller stämde t ex inte med observationer av sjunkande temperatur och salthalt i delar av Södra Ishavet. Efter studier har man inkluderat en större mängd smältvatten från Antarktis och därmed stämmer modellkörningarna med observationer sedan 1992 (modeller är alltså i princip ett mått på hur väl man förstår de fysikaliska processerna).

Det här är, tycker jag, spännande forskning och borde göra alla intresserade nyfikna. Men nu handlar det om politik och minsta lilla osäkerhet förvandlas till tapetflagor man kan börja dra i för att ge dem helt orimliga proportioner. Och sen kan man gnälla på att man ”inte får kritisera dem”. Det är enkelt och funkar i debatter.

Jag hoppas att journalister börjar behandla Widding som den klimatpolitiska talesperson för SD hon rimligen måste anses som. Lyssnade på delar av ett samtal mellan henne och Jessica Stegrud, SD:s EU-parlamentsledamot. De säger i klartext att Parismålen och EU:s CO2-minskningar är meningslösa. (Jag kommenterade på Twitter några andra saker från detta samtal. Här kan man ju notera att Stegrud på en rak fråga vägrade svara på om SD accepterade slutsatserna i IPCC:s rapporter.)

Men jag har också all respekt att det är svårt att ställa rätta kritiska frågor live när en person plockar saker ur sitt sammanhang och sprutar ur sig diverse siffror och referenser. Av egen erfarenhet vet jag också hur svårt det är att beskriva komplexa frågor på begränsat utrymme med begränsad tid.

Men det gäller att vara påläst. Jag har flera gånger visat att det inte går att lita på vad Widding exempelvis säger står/inte står i IPCC:s rapporter. Ett annat tydligt exempel är när hon skriftligt svarar Erika Bjerström, SVT, (publicerat på bloggen Klimatupplysningen) om att IPCC säger att människans påverkan på klimatsystemet är odiskutabelt:

SVAR: Min kommentar till detta är bara att jag noterar att kvantifiering nu plockats bort. […] IPCC uttrycker sig därmed svagare än i tidigare rapporter.”

I själva verket skriver de att naturliga drivkrafter med mycket hög säkerhet är försumbara:

(Jag kommenterade några av Widdings andra svar här. Se även mitt förra inlägg för exempel där hennes påstående att hon inte säger emot IPCC:s huvudrapport (WG1) bara är rent skitsnack.)

Jaja, vi lär få se mer av detta från det här hållet ihop med fler hånfulla utspel mot Public Service. Men hon ställer ju bara frågor…

Ingen kan ju t ex ta något från hennes senaste video och säga att hon ljugit eller har direkt fel, men de ideliga anspelningarna på en politisk komplott och att forskarna mörkar uppgifter påverkar förstås opinionen (jag syftar inte på vilka åtgärder man vill införa, utan om en felaktig problembeskrivning av förutsättningarna). Det går ju också att hitta exempel på överdrifter från andra hållet, där det ibland felaktigt hävdas att IPCC spår människans undergång i en nära framtid, vilket förstås gör det enklare för propagandan att ta skruv.

Tyvärr vet jag från mitt eget Facebookflöde att det är effektivt. Det är sorgligt att se när en vettig och mycket trevlig person på kort tid gått från att framföra rimlig kritik mot covidpassen till att dela inlägg från mytomanen Lars Bern och SwebbTV med antivaxxpropaganda – och indirekt beskyller mig som verksam inom läkemedelsbranschen för folkmord.

Jaja, jag har inga illusioner om att det jag skriver skulle ändra opinionen på något sätt, men det är ett sätt för mig att ta ut frustration 🙂

Vet inte hur jag ska klara av den kommande valperioden…

Dramat fortsätter: Widding vs Aktuellt i anmälan till Granskningsnämnden

BAKGRUND

I höstas sände Aktuellt ett inslag om klimathotsskeptiker (jag var med på ett hörn) som inte mottogs väl i vissa kretsar för att uttrycka det diplomatiskt. Det fick över 60 anmälningar till Granskningsnämnden om jag minns rätt. Debattören, och numera SD-politikern, Elsa Widding var en av de som fanns med i inslaget, och hon var också en av de som anmält inslaget. Skrev om det här (då jag nämndes i hennes Youtubevideo).

SVT publicerade ett yttrande om saken, vilket Widding i sin tur kommenterade. Jag skrev även om detta (inkluderar ett bisarrt brev som förklarar att jag är psykiskt störd och har manipulerat Wikipediasidor…).

Nu såg jag att SVT i januari skrivit ännu ett yttrande till Granskningsnämnden som bemöter Widdings kommentarer. Finns här:

Och Widding har i sin tur kommenterat detta och gjort en video (nr 57) (nej, det här kommer aldrig ta slut):

HERE WE GO AGAIN (en del är inte nytt…)

Kan inte låta bli att kommentera ett par saker.

Mitt bidrag i Aktuelltinslaget var i princip att kommentera en rekonstruerad temperaturkurva från Grönlands glaciäris (GISP2) som ett typexempel på desinformation inom klimatdebatten. Mätserien används som bevis för att det har varit varmare förr och att nuvarande uppvärmning därför inte sticker ut på något sätt. Men mätserien slutar vid år 1855 och nutida uppvärmning finns alltså inte med. Likaså är det från en enda mätpunkt på jordytan och inte i närheten av en global temperatur. (Det finns mer att säga om detta men det är huvudpoängerna.)

Olika varianter av denna GISP2-graf hittas på de flesta ”skeptiska” bloggar världen över, inklusive de svenska, med samma felaktiga budskap. I Aktuelltinslaget påstås dock aldrig att just Widding använt grafen felaktigt. Men hon är irriterad ändå eftersom man lätt kan få den uppfattningen med tanke på hur inslaget var upplagt. Medvetet och försåtligt av SVT menar hon:

”Om SVT inte förstår på vilket sätt man genom sitt upplägg och språk sänder ut en bild i programmet av att även den graf man visar (GISP2) riskerar att associeras med Elsa Widding utan att man uttryckligen säger det, då är det riktigt illa ställt hos SVT med förståelsen för begrepp som saklighet och opartiskhet.

Nåväl, det enda felet SVT gör här är att de nästan ursäktar sig med att de inte sagt att Widding använt den felaktigt. För det har hon. Hennes egen bok Klimatkarusellen innehåller två olika versioner av den (varav den första är samma som visades i Aktuelltinslaget):

Och lite senare i boken:

Intill den lilla röda rutan längst till höger står det ”IPCC:s intresse”. Men den går som sagt enbart fram till år 1855. Det handlar dessutom om en enda provpunkt på jordytan.

En annan variant av grafen visade hon på en av SwebbTV:s konferenser (observera att x-axlen visar nutid till vänster).

Det ursäktades med ”men jag sa aldrig att den visade nutida uppvärmning”. Nej, kanske inte (SwebbTV är ju portade från Youtube så jag kan inte kontrollera vad hon egentligen sa), men det står ”Present (=nutid)” i grafen och det är också utmärkt med en pil. Bara att använda en graf tagen från en anonym websida för att använda i ett föredrag med stor spridning säger lite om nivån på källkollen.

Jag har också visat hur Widding även efter Aktuelltinslaget använt mätserien felaktigt, läs här. Där plockar hon in ytterligare en graf från nätet utan minsta antydan till skepticism eller förståelse för varför den är felaktig. Men visst, bli kränkt och vifta bort det och gnäll på andra.


Widding påstår också att hon inte ifrågasatt IPCC:s huvudrapporter (utan bara Sammanfattningen för beslutsfattare). Ändå har hon i intervju på Kvartal hävdat att det inte är något kontroversiellt att ifrågasätta att våra utsläpp skulle vara huvudorsaken till CO2-ökningen i atmosfären. Samma sak i sin Youtubevideo nr 6, liksom i ett skriftligt svar till Erika Bjerström (SVT). Det är påståenden som även IPCC-kritiska forskare som Spencer fnyser åt.

I Kvartalsintervjun säger hon ordagrant att vi har en ”koldioxidhypotes som är långt ifrån falsifierad … eller på något sätt bevisadutan en hypotes bland många andra. Det finns så många konstigheter med den och många saker som tala emot.” (ca 28,15 minuter in).

Här svar till SvT-reporter om att IPCC i senaste rapporten inte kvantifierat hur mycket av uppvärmningen som kan tillskrivas mänskliga aktiviteter:

Och här vad som faktiskt står i IPCC-rapporten:

Jag har bara skummat hennes bok Klimatkarusellen, men den innehåller flera saker som går helt på tvärs med IPCC:s rapporter. Hon ger via sitt förlag även ut böckerna Bör man oroa sig för klimathotet?/Staffan Mörner och Falskt alarm/Gösta Pettersson som båda är fulla av påvisade felaktigheter som helt motsäger IPCC, se exempelvis här och här. Falskt alarm bygger i stort på NIPCC:s rapporter som är rena antiteser till IPCC:s rapporter.

Det går helt enkelt inte att, som Widding gör, säga att Falskt alarm är den bästa boken om klimatvetenskapen man läst och sen samtidigt säga att man köper IPCC:s huvudrapporter.

Widding påstår vidare att IPCC har en dold agenda och anför trötta Climategatemejl som bevis (exempelvis i sin Youtubevideo nr 27). Hon lyfter fram kritik mot senaste IPCC-rapporten med hänvisning till Clintel (video 44), även de går i mångt och mycket helt på tvärs med IPCC:s slutsatser.

Hon har gjort flera framträdanden på Swebb-TV och även där för hon fram saker som inte är kompatibla med IPCC:s rapporter. För att inte tala om denna förvirrade video (som nu är borttagen). Nej, det är inte bara detta klipp som var uppseendeväckande i den videon.

Trots att hon inte varit i närheten av klimatforskning är hon invald i norska Klimatrealisternes vetenskapliga råd. Deras ”fakta” är IPCC:s raka motsats.

Och så vidare.

Att sen komma påstå att hon bara vill kritisera medias alarmism samt IPCC:s Sammanfattning för beslutsfattare (SPM) men inte huvudrapporterna är bara skitsnack rent ut sagt. I så fall begriper hon inte vad det är hon länkar till…

Och på tal om SPM. I svaret till Granskningsnämnden liksom i video nr 57 påstår hon att SPM inte beskriver vedertagen vetenskap! Detsamma i video 44. Hon anger där (ca 1-2 min in) att SPM ges ut först och att huvudrapporten WG1 inte är färdigredigerad för att ”Vetenskapen ska anpassas till den politiska formuleringen, den som media skriver om alltså”. Det vill säga budskapet i SPM:n. Nu var det uppenbarligen inte bara SPM:n utan även huvudrapporten som politiseras…

I Widdings föregående svar till SVT/Granskningsnämnden anfördes två citat som bevis för att forskare kritiserade SPM för att inte vara tillförlitlig och inte representerade etablerad vetenskap. Det ena var en remisskommentar vars innebörd i realiteten motbevisar det hon ville ha sagt. Den andra var en svepande kommentar utan sakliga bevis. Jag beskrev det här.

Även SVT kommenterade detta. Widding väljer då att flytta målstolparna och kritisera SVT att de bara fokuserar på dessa citat:

”Vid vårt förra svar använde vi två citat för att marginellt exemplifiera att IPCC, som är en politisk organisation, inte står utan kritik från det vetenskapliga samfundet vad gäller slutsatserna i SPM relativt AR-rapporteringen. Istället för att gräva där man sakligt borde gräva, tar SVT i sitt tilläggsyttrande fasta på dessa två citat och kommer fram till att de inte är giltiga för att kritisera senaste SPM. Det är helt korrekt eftersom det inte var vårt uttalade syfte!

Herregud, om ni som bästa argument lyfter fram två felaktiga/osakliga citat som bevis är problemet inte SVT:s. Självklart bemöter SVT argumenten ni själva har lagt fram, allt annat vore märkligt.

Men det är som vanligt, vi ska ignorera att ni ens påstod det och istället lyssna på nya argument. För javisst, de tar nya tag och levererar nya ”bevis”. Widding bad Gösta Pettersson att beskriva ett tydligt exempel på hur SPM och huvudrapporten inte stämmer överens. Nedanstående är taget från IPCC AR4 WG1 från 2007:

Han skriver vidare att ”I 2007-års SPM nämns sedan inte ett ord om den vetenskapligt korrekta slutsatsen. Det enda man nämner är de subjektiva alarmistiska bedömningarna i Table 3.8.

”Inte ett ord” var ju inte helt sant, som synes i nedanstående klipp:

Men visst, det står inte lika tydligt uttalat i SPM:n. Och den som orkar läsa kapitlet om extrema väderhändelser (eller hela den Summary Petterssons citat är taget ifrån) tycker jag borde kunna ana sig till varför: Det är inte så svart-vitt som att en statistisk siffra ger en helt rättvis bild av läget.

Extrema väderhändelser heter så av en anledning, de inträffar sällan. Det behövs då också relativt långa mätserier för att få statistiskt säkerställda trender och dessa saknas för många parametrar, särskilt i vissa regioner. Men den som läser mer än bara det korta utdrag som Pettersson/Widding presenterar ser också att studier faktiskt har fastställt statistiskt signifikanta trender gällande vissa extremhändelser i vissa områden.

Och hur relevant är det egentligen att prata om globala trender för exempelvis torka? Vissa delar av jorden bedöms få mer nederbörd, andra tvärtom, ett medeltal säger då mycket lite om problematiken.

Verkligheten är betydligt mer komplex än ”statistiskt säkerställd/punkt slut”. Det är förstås viktigt att ha ett bra statistiskt underlag för sina slutsatser, men det finns ingen exakt gräns när data helt plötsligt går från att vara helt obrukbara till att utgöra en säkerställd slutsats – även om det ofta framställs så.

IPCC har valt att använda ord som likely för att beskriva sannolikheter för ”påståenden” istället för med siffror, men de är definierade:

Den tabell med ”expertbedömningar” av extremhändelser som presenteras i SPM är också redovisad och motiverad i huvudrapporten (dvs Table 3.8) och inget som skiljer de båda delarna åt (som väl skulle vara huvudproblemet?).

Notera också att Pettersson inte enbart hänvisar till forskarnas subjektiva bedömningar, han har även klassificerat bedömningarna som ”alarmistiska”. Lätt att slänga ur sig, men jag har läst kapitel 3.8.2 och det är ju inte så att författarna bara snutit fram en åsikt ur intet. Men det är helt omöjligt att orka bemöta. Läs själv. (men vem bryr sig?).

Jag är fullt medveten om att det här är en diskussion som är helt omöjlig att ”vinna”. Vill man hitta fel och gör allt för att tolka ordval på värsta sätt så kommer man hitta saker att hyperventilera om. Det funkar dessutom utmärkt som slagträ i ”debatten”. Det gör däremot inte redogörelser av flera kapitel i en vetenskaplig text eller be någon att läsa dem.

Det fungerar också utmärkt som att föra bort fokus från allt annat som står i rapporterna.

Jaja, det här är samma kaninhål som tidigare, det kommer aldrig ta slut. Jag har tidigare kommenterat andra saker som lyfts i Widdings senaste ”försvarstal”, men det får vara nog för den här gången. SVT kan argumentera till döddagar, målstolparna har redan flyttats flera gånger. Personligen tycker jag det är ett skämt att Widding av alla menar att SVT förvandlats till en vetenskapliga propagandakanal.

Självklart går det att hitta diskutabla uttalanden i nyhetsinslag och artiklar (men försök själv att sammanfatta en IPCC-rapport på några minuter). Men kritiken är nästan alltid helt ”out-of-bounds”.

Och som sagt, Widding är numera nummer 12 på SD:s riksdagslista (platsen under Björn ”Klimathotet är bara en enda stor bluff” Söder) och är närmast garanterad några miljoner av våra skattepengar under de närmsta åren. Grattis eller nåt.

Läs för övrigt det brev hon publicerat på sin blogg, en bilaga till anmälningar till Granskningsnämnden. Jag får en psykisk diagnos och hotas med polisanmälan för att jag ska ha manipulerat Wikipediasidor: Så här sjuk är klimatdebatten.

Astroturfing – att fejka folkvilja

AstroTurf är ett fabrikat av konstgräs som har gett namn åt ett begrepp inom den nobla konsten att desinformera: astroturfing. Det innebär att man skapar en falsk gräsrotsrörelse med avsikt att sprida ett budskap utan att röja vem avsändaren är. Syftet är förstås att påverka opinionen och politiker genom att ge sken av att det finns ett folkligt och/eller vetenskapligt stöd för vad det nu kan vara.

Kemikaliebranschen (som jag själv jobbar i) är ju inte vidare populär och även om de vill föra ut ett i sig korrekt budskap är det förmodligen mer effektivt att låta en ”gräsrotsrörelse” stå bakom. Ett sådant exempel syns i bilden nedan. Det står att annonsen är betald av Californians for Fire Safety, men i själva verket är det bara en fasad för stora tillverkare av flamskyddsmedel.

Bild härifrån.

Jag tänkte här ge ett klassiskt (och sorgligt) exempel i samma ämne som visar hur sofistikerad och långtgående den här typen av verksamhet kan vara.

David Heimbach var en amerikansk läkare och ansedd expert på brännskador. Han hade till och med fått utmärkelse av Dalai Lama för sitt jobb med brännskadade barn. När Kalifornien ville lätta på sina hårda brandsäkerhetslagar var det många som protesterade högt och Heimbach var en av dem. Och visst borde han om någon veta vad han pratade om!?

Inför bland annat delstatssenaten vittnade han 2011 om hur han förgäves försökt rädda oskyldiga små barn som skadats svårt i bränder. Det var hjärtskärande berättelser och det sorgligaste var, menade han, att olyckorna hade kunnat undvikas om bara möbler och kuddar varit ordentligt behandlade med flamskyddsmedel.

”Now this is a tiny little person, no bigger than my Italian greyhound at home,” said Heimbach, gesturing to approximate the baby’s size. ”Half of her body was severely burned. She ultimately died after about three weeks of pain and misery in the hospital.

Politikerna tog åt sig och det blev ingen ändring av lagen.

Men några journalister på Chicago Tribune tyckte att en del detaljer verkade märkliga. Vilken förälder ställer ner ett levande ljus i sitt barns spjälsäng och går därifrån? (Och mitt tillägg: när libertarianer inom Competitive Enterprise Institute lobbar för hårdare myndighetskrav är det läge att ana ugglor i mossen…)

Hur än journalisterna sökte kunde de inte hitta några uppgifter som bekräftade Heimbachs berättelser. Och när de konfronterad honom erkände han till slut att det bara varit anekdoter. De stackars barnen hade aldrig existerat. Men han bedyrade:

I’m a well-meaning guy. I’m not in the pocket of industry.

Han hade tidigare fått frågan om han hade fått betalt för sin medverkan i rättegångarna. Han uppgav då att han bara fått ersättning för resekostnaderna från en organisation vid namn Citizens for Fire Safety (web archive) – en gräsrotsrörelse driven av personer som var oroliga för det försämrade brandskyddet som hotade. På deras hemsida kunde man läsa att de också samarbetade med och drev vetenskapliga studier ihop med både myndigheter och andra intresseorganisationer.

I själva verket hade Heimbachs ”resecheck” uppgått till 240 000 dollar. När journalisterna kollade organisationens skattedeklarationer uppgavs att deras enda inkomst kom från medlemsavgifter (som mellan 2008-2010 uppgick till 17 miljoner dollar). Och de enda medlemmarna var tre amerikanska bolag, tillika världens största tillverkare av bromerade flamskyddsmedel (som av en händelse). I själva verket visade det sig att organisationen var registrerad som en handelsorganisation.

American Burn Association och andra ”samarbetspartners” förnekade också att de hade något projekt eller forskning ihop med Citizens for Fire Safety Institute. Bland mycket annat visade det sig också att lobbyister utgett sig för att vara brandmän när de försökt påverka politiker. Chicago Tribune avslöjade detta i en artikelserie Playing with fire 2012.

Det slutar dock inte där. Och eftersom tidningen skrev att en studie ”…var så obskyr att den bara fanns tillgänglig på svenska” blev jag förstås tvungen att kolla upp vad det handlade om 🙂

Citizens for Fire Safety Institutes hemsida är numera borttagen och deras Facebookkonto slutade uppdateras kort efter Chicago Tribunes avslöjanden.


Men först en bakgrund till problemställningen. Kaliforniens lagstiftning om brandsäkerhet har länge varit en av de hårdaste i USA. De har t ex krävt att stoppningen i möbler ska prepareras med minst 5 viktsprocent flamskyddsmedel. Och då delstatens möbelmarknad är stor blev det i praktiken en reglering som gällde i större delen av USA och även Kanada (”alla” större företag ville ju in på marknaden och det är förstås bökigt att köra med olika tillverkningskrav beroende på vilken delstat man ska sälja till).

Detta är en orsak till att amerikanare generellt sett har högre halter av den här typen av kemikalier i kroppen.

Fromme, Becher, Hilgera, Völkela  International Journal of Hygiene and Environmental Health Volume 219, Issue 1, January 2016, Pages 1-23

Det finns en mängd olika flamskyddsmedel och de är liksom många andra klorerade- och/eller bromerade substanser mycket beständiga i stil med PCB. De hittas numera överallt på jorden, till och med i blodet hos djur i polarområdena.

En springande fråga är ju om detta utgör någon fara?

Slutsatsen i den vetenskapliga artikeln jag länkat till ovan är att några substanser verkar okej, andra uppvisar klart oroande resultat i djurstudier och en del även i människa. Men för en lång radda substanser saknas det data.

(Det är dessutom notoriskt svårt att studera effekten i människa då ingen vill utföra kontrollerade försök där man avsiktligt trycker i människor misstänkt farliga kemikalier.)

I andra vågskålen ligger ju nyttan med att använda flamskyddsmedlen, i det här fallet i möbler. (Det råder inga tvivel om att flamskyddsmedel gör det svårare för material att brinna, men frågan är vilka mängder som krävs och i vilka applikationer de behövs för att de ska göra någon praktisk skillnad i verkligheten.)

Ett starkt kort för ”flamskyddsförespråkarna” var en av de mer omfattande studier som gjorts inom detta område, utförd av bland annat Vytenis Babrauskas. Den visade att flamskyddsmedel hade en betydande effekt i att fördröja en brands uppkomst jämfört med obehandlade möbler.

Men Babrauskas själv uppger att resultaten inte kunde användas för att bedöma effekten av brandskyddslagen. Den lagstadgade nivån var 5% flamskyddsmedel i stoppningen, men i Babrauskas studie hade >50% använts (avsikten med studien var inte att ”testa lagens effekt”). Där noterades också att den mängd som fanns i normala möbler inte påverkade eldförloppet.

Babrauskas hade även gjort försök med mer relevanta nivåer som visade att detta inte hade någon signifikant skyddande effekt i verkliga situationer. Andra undersökningar bekräftade detta, bland annat utförda av U.S. Consumer Product Safety Commission. (Organohalogen Compounds,Vol. 73, 2032-2035 (2011)).


Men det fanns fler studier som lyftes fram. En av dem var alltså den ”obskyra svenska studien…”.

Nu var det inte konstigt att denna bara fanns på svenska då det var en rapport från 1997 utgiven av myndigheten Elsäkerhetsverket. De hade under 14 månader undersökt alla bränder i Vällingby, en förort till Stockholm, som orsakats av el. Jag har inte hittat just den men det är sannolikt inte undersökningen i sig som är suspekt, utan hur resultaten har använts.

En artikel i den vetenskapliga tidskriften Fire and Materials från år 2000 jämförde antal teve-bränder i Europa respektive USA (som till skillnad från Europa krävde flamskyddsmedel i apparaternas plasthölje). De fann en stigande trend i Europa, och att det inträffande mer än tio gånger så många tevebränder i Europa jämfört med i USA. De drog därför slutsatsen att även Europa behövde skärpa kraven.

”To avoid an increase in TV set fires, fire safety requirements should be increased, and public awareness of the importance of fire safety in TVs heightened.

Jag tycker att problematiken med kopplingar mellan näringsliv och akademi ibland överdrivs, det finns ohyggligt många bra studier och nödvändiga projekt med dylika samarbeten. Likaså finns det på sin håll en ”kemikalieskräck” som inte har stöd i vetenskapen. Med det sagt har jag själv listat en uppsjö av fall som verkligen är problematiska. Och klart att man bör dra öronen åt sig när en studie, som denna, kommer fram till en ”positiv slutsats” för flamskyddsmedel/bromindustrin och artikeln avslutas så här:

Det blir inte bättre av att en av de tre författarna jobbade på Albermale, tillverkare av bromerade flamskyddsmedel, en annan, utan övriga vetenskapliga publikationer, jobbade på en PR-firma, och den tredje var en svenska från (dåvarande) Statens Provningsanstalt…

Nåväl, besvärande intressekonflikter är en sak, innehållet är ju ändå det som spelar någon roll.

Författarna redovisar först resultat från en större studie gjord av brittiska Sambrook Research International. Den visade att antalet bränder per miljon teveapparater i Europa var i samma storleksordning som i USA. Och det är här Vällingbyundersökningen kommer in.

Enligt den var antalet tevebränder i Sverige nämligen 10 gånger högre än vad som redovisades i Sambrookstudien. Och eftersom den hade granskat enstaka fall i mer detalj tyckte författarna att detta var en mer rättvisande statistik. De antog sedan att detta värde gällde för hela Europa som de sen i sin tur använde för att jämföra med USA:s siffror.

Det är mycket möjligt att Vällingbysiffrorna är mer korrekta värden, men det finns inget i artikeln som tyder på att USA:s statistik skulle vara inhämtad på annat sätt än den Sambrookstudien byggde på. Då blir det ju att jämföra äpplen och päron.

Enligt Chicago Tribune redovisar Vällingbystudien att det inträffade 32 elbränder i den undersökta perioden. Av dem utgjorde tevebränder en fjärdedel, dvs 8 stycken. I det undersökta området bodde då 265 000 invånare. Författarna redovisar dock inte dessa siffror utan bara omräknat för att gälla hela Sverige (165 tevebränder/miljon apparater). Detta extrapolerades sedan som sagt till att gälla för hela Europa med 500 miljoner invånare.

Så slutsatsen att Europa borde skärpa brandskyddskraven bygger på 8 bränder under en begränsad period i en liten ort i Stockholms utkanter. Lite som att använda temperaturer mätta under några år från centrala delarna av England som ett globalt temperaturmedelvärde och påvisa långsiktigt trend (true story)…

Journalisterna intervjuade även Ingvar Enqvist som skrivit ”Vällingbyrapporten”, och han tyckte det var ”ganska märkligt” att resultaten användes som de gjorde i den angivna studien.

Författarna redovisar också, som sagt, en oroande trend av ökande bränder i Europa, men de visade inte hur det såg ut i USA under denna tid. En ökande trend även där hade ju antytt att det kanske inte hade med flamskyddsmedlen att göra.

Och på tal om den ökande trenden, författarna ger exempel från tre länder: Sverige, Storbritannien och Nederländerna. Den sistnämnda visas nedan och deras kommentar tycker jag är anmärkningsvärd. De ser en uppåtgående trend från 1989. I en vetenskaplig studie som denna tycker jag nog man kunde kräva en statistisk beräkning på detta och inte ett ögonmått. Med den stora årliga variationen har jag svårt att se att det skulle bli en signifikant trend. Men det är en gissning. Författarna verkar dock inte ha lagt ner mer tid på det än så heller…:

Jag tycker att det görs en rad subjektiva antaganden i studien som inte styrks med data, och att deras slutsats känns lite väl sockrad, men jag är för all del inte expert på området, läs själv.


Efter Chicago Tribunes avslöjanden om Citizens for Fire Safety var det ju knappast så att folk ställde sig på rad inför representanter för kemikalieindustrin, gjorde honnör och utbrast ”tack, ni är vårt sista hopp” (Hej Mattias Karlsson). Opinionen att brandskyddslagen skulle lättas började återigen spira.

Lagstiftarna i Kalifornien fick dock snart en vetenskaplig rapport i handen som visade att det visst fanns belägg för flamskyddsmedlen och Kaliforniens hårda brandskyddsregler. Rapporten var skriven av Matthew Blais, chefen för det respektabla Fire Technology at Southwest Research Institute. Studien hade dessutom finansierats av National Institute of Justice.

Rapporten presenterades på ett par konferenser, en video gjordes och senator James Inhofe hänvisade till den i USA:s kongress. Inhofe är annars kanske mest känd för att ha tagit med en snöboll in i kongressen för att visa att den globala uppvärmning var en bluff…

Det framgick dock inte (varken i videon, på konferenserna eller i rapporten) att Blais också hade uppdrag för North American Flame Retardant Alliance.

Rapporten var inte publicerad i en vetenskaplig tidskrift med så kallad peer review-granskning. National Institute of Justice hade inte heller finansierat rapporten, den finansieringen gällde en studie om mordbränder som tidigare gjorts av Blais kollegor på hans institut, och som han nu refererade till. Pengarna till rapporten kom från lobbyorganisationen American Chemistry Council.

Den studie Blais hänvisade till visade enligt honom att flamskyddsmedel i möbler och tyg visst fördröjde brand. De hade testat 79 olika möbler, främst stolar och soffor, med sex olika kuddar varav fyra preparerade med flamskyddsmedel. En rad andra parametrar som tändkälla, densitet på stoppning, tyger med mera ingick i försöksupplägget.

Enligt Chicago Tribune (jag har själv inte dissekerat artikeln på +100 sidor…) uppvisade bara ett av försöken en onormalt lång tid att fatta eld. Blais kollegor ansåg att det var en outlier och strök den ur analysen. Blais tyckte tvärtom, att det var det enda försöket att rapportera om…

Blais påstod vidare att ett ”möbeltyg” preparerat med flamskyddsmedel fördröjde branden med 13 minuter vilket förstås skulle innebära stor chans att folk skulle hinna rädda sig. Bara det att han ”glömde” berätta att det tyg hans kollegor testat var ett specialtyg som nästan uteslutande används till teaterridåer och liknande, konstruerade för att ”självslockna” – inget som användes i normala möbler. Eller rättare sagt, han inte bara glömde att berätta det, han påstod att det var ett tyg som var vanligt i normala möbler.

Chicago Tribune försökte få en kommentar av den forskare på Blais institut som lett studien Blais refererade till men han svarade inte på mejl och de förnekades ett möte.

Som ni märker är det mycket effektivt att mata politiker och offentligheten med den här typen av undermåliga, och till och med felaktiga, rapporter. Det tar en oändlig tid att kolla upp och många gånger spelar det ingen roll att faktakontroller görs, argumenten och referenserna används om och om igen ändå. Det är tydligt i exempelvis klimatdebatten.

2018 ändrade Kalifornien sina lagar och förbjöd flamskyddsmedel i rad olika produkter.


Och så vidare kanske jag skulle säga, för den här typen av historier tar aldrig slut. Läs t ex ett av mina tidigare inlägg om asbest där en advokat planterade en ny hypotes om vad som orsakade lungcancer och fick välrenommerade akademiker att skriva vetenskapliga artiklar om det.

(PS det är definitivt inte bara industrin som drar stora växlar på studier med bristande kvalitet….)

”Hur klimatrörelsen gav Ryssland makten”

Jag har lånat ovanstående rubrik från ett Youtubeinlägg (5 mars) av den libertarianska opinionsbildaren (eller heter det influencer nu för tiden?) Henrik Jönsson. Han påstår att det är miljöorganisationernas fel att EU är beroende av Rysslands gas. Inlägget delas friskt på sociala medier, exempelvis av den moderate riksdagsledamoten Jan Ericson (som inte riktigt köper IPCC:s bild av verkligheten…). Och han är inte ensam. KD:s spinndoktor spred samma budskap:

Och här Moderaternas dito:

Och här samma budskap i en artikel från Nya Wermlandstidningens (NWT) konservativa ledarsida. Bara för att nämna några.

Kreml ska alltså ha finansierat miljöorganisationer för att lobba för nedläggning av kärnkraft och på så sätt indirekt låsa in Europa i sitt fossilberoende från Ryssland. Om det är sant? Jag har ingen aning men skulle inte bli särskilt förvånad om det förekom (och för att alla frågar: jo, jag tycker det är dålig tajming att lägga ner fungerande kärnkraftverk när världen kämpar för att få ner CO2-utsläppen).

Men varför spreds det här budskapet just nu och vilka bevis är det som läggs fram?

Ingerö och Silferskiöld länkar till samma källa, en intervju med Dominique Reynié i franska CNEWS (Twitter). Enligt Wikipedia är kanalen högerorienterad och jämförs med amerikanska Fox News (jag har själv ingen aning). Reynié är professor i statsvetenskap men är även politiskt aktiv (liberal om jag tolkar Wiki rätt). Han är dessutom aktiv i tankesmedjan Fondapol och jag antar att det var i egenskap av detta han var där då de visade en bild på deras rapport Freedoms at risk: the challenge of the century.

Nu kan jag inte franska men enligt Twitterinlägg säger han att Gazprom har finansierat olika miljöorganisationer som i sin tur har backat ministrar inom EU som jobbat för nedläggning av kärnkraft.

Men utöver hans uttalande har jag inte sett några direkta bevis. (Inte för att jag tvivlar på att det kan vara sant, men jag har blivit lite för cynisk efter år i denna debatt för att lita blint på en tankesmedjerepresentant …). Jag frågade på Twitter men det enda jag fick var en länk till den nämnda rapporten som visades på bild i inslaget. Men det är resultatet från en enkätundersökning och innehöll vad jag kunde se inget om Gazproms förehavanden.

Nog måste det väl finnas mer än så?


Nordstream, WWF och BUND (Friends of the Earth)

År 2011 skrev WWF så här på sin websida angående byggandet av gasledningen Nordstream från Ryssland till Tyskland:

”The Nord Stream offshore pipeline, which will be launched tomorrow to export natural gas from Russia to Europe, is praised by environmental groups. The project will help increase share of natural gas in the world’s fuel balance as a transitional fuel towards a low carbon future and a substitute for coal and nuclear power.

Uppenbarligen tyckte de att gas var ett bra substitut för kärnkraften, åtminstone i en övergångsperiod. Jag håller väl inte med direkt, men innebär det att de var köpta av Gazprom? Vissa påstår det. Ett twitterinlägg:

German BUND and WWF took a payout of 10 million EUR from Gazprom.

(BUND är tyska delen av Friends of the Earth).

Och på Nordstreams websida finns ett pressmeddelande som bekräftar detta. Tre miljöorganisationer, Nordstream tillsammans med en tysk myndighet inledde ett samarbete via en nyupprättad stiftelse, finansierad med pengar från Nord Stream AG. På kärnkraftstwitter översattes detta alltså med att de tog pengar från Gazprom för att sen sluta klaga på gasledningen.

Men det är att skriva om historien ganska rejält kan jag tycka.

WWF och BUND hade innan detta faktiskt stämt Nordstream eftersom de ansåg att det planerade miljöskyddsarbetet under byggandet inte var tillräckligt. (De höll inte heller tyst om Gazproms haverier i andra projekt.). De 10 miljoner euro som nämndes ovan var en del i en uppgörelse där bolaget förband sig att finansiera en stiftelse som skulle driva diverse miljöprojekt i samband med byggandet, som t ex att skydda ett tusen hektar stort område. WWF och BUND fick ledande positioner i denna stiftelse.

I mina ögon är det ganska fånigt att kalla detta för att Gazprom mutade organisationerna.

Det här gällde Nordstream 1 och uppgörelsen gjordes 2011.

2015 kom en rad bolag överens om att bygga ytterligare en pipeline, Nordstream 2: Gazprom, Royal Dutch Shell, E.ON, OMV, and Engie. Konstigt nog nämns nu enbart Gazprom och Ryssland som bovarna i dramat.

Flera miljöorganisationer har protesterat mot detta projekt, Greenpeace lämnade t ex in en stämning (som förstås lades ner av en rysk domstol). Tyska NABU har också stämt projektet. WWF skrev så här 2017: ”The Nord Stream II natural gas infrastructure investment of building two new pipelines from Russia and Germany is the most advanced of the Baltic pipeline projects and thus directly in conflict with EU’s goal.

Miljöorganisationer har också direkt protesterat mot att fossilgas ska klassas som hållbart i The Green New Deal, t ex i det här öppna brevet till EU-parlamentet 2020 som är underskrivet av följande:

EPP, det politiska block som KD och M tillhör i EU, anser att fossilgasen är en viktig energikälla (åtminstone än så länge) och röstade för att inkludera fossilgasen. Men ändå vill M och KD:s propaganderi nu enbart skylla på miljöorganisationerna…

Enorma pengar har lagts på lobbyism och på att bland annat kämpa mot USA:s sanktioner av Nordstream 2 (alltså innan Rysslands invasion av Ukraina). Men det gäller inte bara Gazprom:

Five foreign companies partnering with Gazprom on the pipeline — Austria’s OMV AG, the Netherlands’ Shell International, France’s ENGIE, and Germany’s Wintershall and Uniper SE — hired lobbyists at McLarty Inbound to lobby the State Department and the National Security Council. They collectively paid the firm more than $840,000 for lobbying in 2020 and $600,000 in the first three quarters of 2021.

[Uppdatering 3/7: Läs gärna artikel i dagens DN om vilka svängdörrar det funnits mellan politik, lobbyister och näringsliv rörande godkännande av Nordstream även i Sverige. Det gäller såväl dåvarande Allianspartier som Socialdemokraterna.]

Nordstream 2 har även stämt EU enligt investeringsskydd (ISDS) i avtalet Energy Charter Treaty där länder kan tvingas betala inte bara för kostnader för att lägga ner utan även eventuella uteblivna framtida vinster:

Forbes: ”The treaty was originally intended to spur Western investment into energy projects in post-Communist countries. But it has since morphed into something being used by Western investors to sue Western governments.” 

Det är ju sant att många miljöorganisationer inte vill ha kärnkraft och självklart underlättar det inte övergången till en fossilfri energimix. Kanske har Ryssland skjutit till pengar här, precis som Twitter vill få det till, men återigen, var är bevisen? Vad säger Henrik Jönsson mer?


Jo, han pekar på nedanstående artikel och menar att den visar att västerländska klimataktivister försökt mörka att deras organisation har Gazprom som ägare. Även Transparancy International skrev om detta så sent som 2021! Men då så, då var det avgjort. Eller?

Det handlar Mecklenburg-Western Pomerania Climate and Environmental Protection Foundation.

Och det räcker med att läsa första meningen i den artikel Jönsson visar rubriken på för att förstå att det är en ”miljöorganisation” (inom citationstecken). Det är inte en normal gräsrotrörelse utan den har startats av den tyska delstaten. Och syftet verkar mest ha varit att ta sig runt de amerikanska sanktionerna:

Politico: ”The German state of Mecklenburg-Vorpommern, where the pipeline is set to come ashore, is taking advantage of a U.S. exemption for noncommercial government activities to advocate for the pipeline The state legislature passed a bill to create a nonprofit climate foundation explicitly aimed at ”contributing to the progress of the work on the Nord Stream 2 pipeline” — with a €20 million donation promise from Nord Stream 2 to boot. But major NGOs are refusing to have anything to do with the foundation.

WWF, BUND och NABU vill uttryckligen inte ha med denna organisation att göra! Men vem bryr sig i desinformationskriget?

(Hmm, fejkade gräsrotrörelser … allt det här låter märkligt bekant… Mer om det snart.)

Jönsson hänvisar vidare till en artikel i The Guardian där Natos chef Anders Fogh Rasmussen anklagar ryssarna för att ha underblåst motståndet mot fracking i Europa:

Med tanke på allt ryssarna varit med och finansierat vad det gäller Brexit och annat kan det säkert vara sant men presenteras några bevis? Nej. ”He declined to give details of those operations, saying: ‘That is my interpretation.’” Och Nato tar avstånd från påståendet:

Rasmussen made clear that fracking should be used, in his view, to increase Europe’s energy security, by providing a new source of gas and oil supply. Nato’s press office said the remarks were Rasmussen’s personal views, not official policy.”


KD:s policyansvarige Ingerö länkade också till en debattartikel i Newsweek från 2017 med liknande anklagelser mot miljöorganisationer i USA som motsatte sig fracking. Artikeln är skriven av en Kevin Mooney, ”undersökande reporter”, som bland annat rapporterar från Heartlands Institutes klimatförnekarkonferenser. På Twitter skriver han:

When I think of climate change, I think of expensive taxpayer funded boondoggles rooted in junk science.

Okej. Och bevisen?

Mooney hänvisar till ett brev de två senatorerna Lamar Smith och Randy Weber skrivit till USA:s finansminister. Okej igen. Smith och Weber har inte direkt varit övertygade om klimatforskarnas excellens (eller klimatförändringens existens) om vi ska uttrycka det diplomatiskt…

De visar att flera miljöorganisationer har fått pengar av San Franscisco-baserade Sea Change Foundation (vilket ingen förnekar). Den ska i sin tur ska ha fått två bidrag 2010 och 2011 från Klein Ltd, ett filantropiskt bolag med bas i Bermuda. Enligt Smith och Weber skulle dessa betalningar ha kopplingar till Ryssland men det finns inga bevis för sådana transaktioner. Istället handlar det om en indiciekedja:

Although the source of Klein’s capital has not been documented,” the Science Committee’s letter says, the panel alleged that various corporate and personal connections “strongly suggest” that the money originated with “the Russian government and energy sector.”

De anklagade tillbakavisar anklagelserna å det starkaste. Inte heller har donationerna från Sea Change varit öronmärkta för motstånd mot fracking menar miljöorganisationerna.

Jag har förstås ingen aning om hur det ligger till men varifrån har senatorerna fått dessa uppgifter? Till största delen kommer de från en rapport skriven 2014 av Environmental Policy Alliance. Gruppen har samma telefonnummer och adress som en PR-konsultfirma som drivs av Richard Berman. Som av en händelse har den också fått flera miljoner dollar av fossilindustrin för sin kampanj Big Green Radicals.

Richard Berman är ökänd i dessa sammanhang och har kallats The kingpin of astroturfing, dvs skapa fejkade gräsrotrörelser. 2014 läcktes inspelningar från ett seminarium till New York Times och Bloomberg, där Berman pratar inför representanter från flera stora fossilbolag. Han lovar bland annat att hans insatser inte kommer kunna kopplas till bolagen och att de måste spela fult och gå till attack:

“There is no sympathy for the oil and gas industry” and people don’t like the word “fracking,” Berman told his audience at the annual meeting of the Western Energy Alliance. So industry must go on the “offense” against environmental groups, destroy their credibility by airing the personal histories of “every single activist,” diminish their moral authority and use humor to “minimize or marginalize” them.

Okej.

Man får ju tro och tycka vad man vill om trovärdigheterna i de framlagda bevisen, men varför ska det alltid se ut så här?

[Uppdatering: Läs mer i mitt inlägg om hur Lomborg i en ledarartikel på SvD återigen anklagar miljörörelsen för att vara köpta av Ryssland. Enda källan visar sig vara en intervju med anonym person, redovisat i en rapport från en lobbyorganisation under EPP (största politiska partiet i EU-parlamentet). Det redovisas inget, säger inget, som över huvud taget bekräftar uppgifterna.]

För det är förstås inga nya knep i klimatdesinformationskriget. 1998 kallade American Petroleum Institute till ett möte med flera konservativa/libertarianska organisationer. De drog upp en plan för hur de skulle bekämpa klimatalarmismen och få USA att inte ratificera Kyotoprotokollet:

Som synes hade de redan namn på en talking head de kunde använda:

En libertarian minsann. Precis som Henrik Jönsson vars video jag lånade rubriken av. En entreprenör och opinionsbildare som vet vilka strängar man ska spela an på. Det räcker inte med att lägga fram ytterst tveksamma och obekräftade uppgifter om hur Kreml styr miljörörelsen. Det väcker ju inte de där riktiga känslorna man vill åt för att opinionsbilda och håva in swish. Greta Thunberg och Anne Ramberg är utmärkt mål för att uppnå detta. Han försöker spela bildad och likställer dem med den i Rom priviligierade patricierklassen och svamlar på om behovstrappan där han placerar plebejer i botten och patricier i toppen.

Och sig själv i mitten. Jösses.

Och snyftig självömkan finns det ingen brist på. Här klipp från tidigare video med samtal mellan Jönsson och Jens Ganman. De har precis kritiserat klimatalarmismen och Greta Thunberg:

Nej, Henrik jag kritiserar inte hur ”ni ger er på ett barn”! Jag är precis lika vit och kanske till och med mer medelålders än vad du är. Jag kritiserar er för att NI beter er som barn och sprider felaktigheter. Ganman gör det dessutom medvetet. Allt annat innebär att han skulle vara korkad och det tror jag inte ett ögonblick på att han är: Jens Ganman (”årets svensk”) på tunn klimatis.

Men båda dessa herrar vet hur man drar en opinionsslipsten.


Man kan ha synpunkter på att miljöorganisationer inte vill ha kärnkraft, men att skylla Europas (och världens) fossilberoende på dem är löjligt och en rejäl omskrivning av historien. Konservativa och libertarianska organisationer har i decennier kämpat emot förändringar och förnekat ens existensen av klimatförändringar. Med enorma bidrag från fossilindustrin. Gazprom är bara en i mängden.

Och det gäller inte bara i USA. Här några siffror från lobbyism i EU:

Då har jag inte ens snuddat vid de pengar de skänkt till diverse libertarianska och konservativa tankesmedjor som förvillat om klimatvetenskapen.

Låt mig bidra med en egen konspirationsteori. USA vill gärna exportera LNG från deras frackingindustri till EU. Med tanke på hur deras lobbyorganisationer betett sig tidigare är det inte helt otänkbart att de tar tillfället i akt att dissa Gazprom och Ryssland. Ur ett geopolitiskt perspektiv vore det ju förstås oändligt mycket bättre med amerikanska företag, men ur CO2-utsläppsperspektiv precis lika kasst.

Att dissa miljöorganisationer passar också perfekt för att sopa undan sin egen roll under mattan. Och så kan man ju låtsas som att om det inte vore för miljöorganisationer skulle vi nu ha varit helt oberoende av fossilenergi…

Nej, jag vet inte hur man bäst löser energiförsörjningen, jag är bara enormt less på hur ”folk” som förvillat om klimatvetenskapen i decennier nu ska skriva om historien och få det till att allt är någon annans fel. Det är förstås ingen oväntad utveckling och jag har tidigare skrivit om hur t ex Timbro sysslar med detta.

Kom ihåg att de flesta som nu är jätteupprörda över ej bekräftade uppgifter om rysk finansiering av miljöorganisationer inte höjt ett ögonbryn för fossilindustrins förvillaraktiviteter alltsedan 90-talet.

Låt oss inte glömma bort hur t ex Gunnar Hökmark (M) kunde sitta som vice ordförande i EPP när han var EU-ledarmot och samtidigt driva tankesmedjan European Enterprise Institute ihop med en av de värsta fossildrivna klimatförnekarna (Chris Horner), och motarbeta Kyotoavtalet. Och vägra uppge vilka som finansierade deras verksamhet.

Mattias Bengtsson, tidigare vd på Timbro (och ledarskribent på SvD) gick exempelvis direkt från Timbro och blev vd för tankesmedjan Centre for the New Europe i Bryssel. Bara under år 2005 fick de närmare en halv miljon från ExxonMobil öronmärkta för ”klimatutbildning”.

Enda anledningen till att vi vet detta är att bolagen i USA är tvungna uppge dylika saker och Centre for the New Europe råkade ha en filial i USA. Hur de har finansierat liknande saker i EU vet vi inte eftersom de inte uppger det då de inte behöver.


Fan, nu har jag lagt för mycket tid på det här igen 🙂

Om ni gillar det jag gör, köp gärna en av mina böcker. Spelet om klimatet ingår t ex i den pågående bokrean.

Klimatet, Sverigedemokraterna och Widding

Algoritmerna straffar mig för att ha tjafsat för mycket om klimatet och mitt Youtube-flöde matas med tröttsamheter. Ibland, allt mer sällan dock, lyckas det och jag kan inte låta bli att åtminstone tjuvtitta lite. Ibland påstås också saker som gör att jag blir nyfiken på vad som ligger bakom. Som nu, Och då kan jag ju lika bra redovisa det här 🙂

För några dagar sen dök nämligen Elsa Widding upp i Sverigedemokraternas propa… mediekanal Riks. Och det var uppenbarligen inte första gången såg jag. Har hon blivit SD:s go-to-source när det kommer till klimatvetenskap? [13/3: blev upplyst om att hon inför valet nu finns som nr 12 på SD:s riksdagslista].

Christopher Jarnvall, samtalspartnern i programmet (nej, det handlar knappast om en intervju) bjuder inget direkt motstånd i diskussionen och det räcker med en snabb blick i hans Twitterflöde för att inse varför: ”Tonåringen Greta Thunberg bubblar på om klimatet och tas på allvar av sossarna som vår tids profet.”

Widding och Jarnvall är rörande överens om det mesta. Som att mainstream media, och SVT i synnerhet, inte har en susning om vad de pratar om när det kommer till klimatvetenskap. Det går förstås hem. Det är inte särskilt svårt att låta övertygande i sådana här sammanhang där åhörarna redan från början har liknande åsikter i frågan (enligt min förutfattade mening).

Minsta stavelse i IPCC:s slutsatser ifrågasätts medan exempelvis Lomborgs påståenden tas som välunderbyggda sanningar (utan minsta spår av skepticism).

Och visst är det effektivt att först fälla några vettiga kommentarer om energipolitik, för att sen påpeka hur fokuset på att minska CO2 gör att andra viktiga miljöfrågor hamnar i skuggan. Det finns förstås en del sanning i detta.

Och som ett talande exempel nämner Widding koltetrafluorid (CF4) – som är en ohyggligt mycket potentare växthusgas än koldioxid. Varför håller vi inte ett öga på den typen av kemikalier? Det är lätt att få intrycket av att Widding är den sansade rösten i debatten (som några av mina Facebookvänner upplyst mig om).

Mellan raderna pyser budskapet ut: Odugliga politiker, hysteriska klimatalarmister och inkompetenta journalister!

Få lär ju kolla upp att ”världen” faktiskt håller ett vakande öga även på CF4. Det kommenteras till och med i IPCC AR6: ”Perfluorocarbons CF4 and C2F6, which have exceedingly long global lifetimes, showed modest increases from 2011 to 2019. CF4, which has both natural and anthropogenic sources, increased 8.2% to 85.5 ppt, and C2F6 increased 16.3% to 4.85 ppt.”

Men det var inte detta som gjorde mig nyfiken.

Widding nämner att hon har en ny bok på gång, skriven ihop med några andra skribenter. Hon själv ska där berätta vad som faktiskt står i IPCC AR6 WG1-rapport (den som släpptes i augusti förra året). Alltså i huvudrapporten, inte i den tillhörande Sammanfattning för beslutsfattare (SPM), som hon menar är ett politiserat falsarium som också basuneras ut av mainstream media. Ett stående argument sedan trettio år tillbaka.

Tror tyvärr det är få av Riks tittare som ens ställer sig frågan om hur hon skulle kunna sammanfatta huvudrapporten bättre än vad forskarna och alla remissläsare gjort.

I alla fall, hon säger att IPCC, i AR6:s huvudrapport, nu erkänner att solens variationer haft en betydligt större inverkan på klimatförändringarna än vad som tidigare angetts. Men detta framgår ändå inte i Sammanfattning för beslutsfattare-delen. Det tystas ner. Typ. Det intressanta är att det tycks ligga något i det.

Eller?

Solens instrålning

Den inkommande solstrålningen brukar benämnas Total Solar Irradiance (TSI) och mäts i W/m2. På NASA:s hemsida hittas denna graf som visar att TSI inte har ökat alls sedan 1950-talet, snarare minskat något, men ändå har temperaturen ökat stadigt:

Plot showing that as Earth's global surface temperature has increased throughout the years, solar activity has gone down.

Den tunna gula linjen visar hur solens strålning varierar i elvaårscykler under vilka solens magnetiska poler byter plats. Cykeln kan följas via antalet solfläckar som varierar i samma takt. Det finns observationer av detta fenomen ända tillbaka till 1600-talet (vi är nu inne i solcykel 25).

TSI mäts vid toppen av atmosfären men solstrålningens effekt (”drivkraft”) på klimatet vid jordytan brukar kallas Effective Radiative Forcing (ERF). Den uppges också i W/m2 men är alltså inte samma sak som TSI. En del strålning reflekteras exempelvis utan att orsaka någon uppvärmning.

Och vad skriver då IPCC om det här. Från AR6 kapitel 2:

Angående slutsatsen från föregående rapport: ”AR5 further concluded that the best estimate of radiative forcing due to TSI changes for the period 1750–2011 was 0.05–0.10 W m–2” […]

Och AR6: ”The TSI between the Maunder Minimum (1645–1715) and second half of the 20th century increased by 0.7–2.7 W m-2. This TSI increase implies a change in ERF of 0.09–0.35 W m-2

Mer än en trefaldigad ökning i ERF sedan AR5-rapporten från 2013 alltså! Är den mänskliga påverkan inte så självklar som IPCC vill ge sken av trots allt?

På Klimatupplysningen (KU) kan man läsa: ”Man kan fundera på vad denna kovändning beror på. Har IPCC börjat ”pudla”?” Men trots ovanstående ”erkännande” avslutar IPCC kapitlet med:

To conclude, solar activity since the late 19th century was relatively high but not exceptional in the context of the past 9 kyr (high confidence). The associated global-mean ERF is in the range of –0.06 to 0.08 W m-2

Det var ju inte alls vad de skrev bara något stycke ovanför! Fishy, eller hur!? På KU gissar man att anledningen till denna avvikelse är att om en högre soleffekt skulle användas i klimatmodellerna, så skulle man komma fram till en ”för låg” klimatkänslighet för att kunna hålla klimatalarmismen vid liv.

Nu anger dock skribenten på KU att han hämtat uppgifterna på en känd blogg: ”Jag har inte själv läst AR6, men Judith Curry [=”IPCC-kritisk” forskare som numera avslutat sin akademiska karriär] brukar basera sina uttalande på fakta.”

Vis av erfarenhet kan jag tipsa om att det i klimatdebatten brukar vara en god idé att kolla ursprungskällan (men det kan ju förstås spoliera en bra historia…). Det är i mina ögon dessutom högst osannolikt att IPCC skulle ange dessa siffror för att sen helt ignorera dem i slutsatsen utan någon som helst motivering.

Kapitel 2, som citaten kommer ifrån, är lite av ett sammanfattande kapitel. En mer detaljerad beskrivning hittas i kapitel 7.3.4.4. Där kan man läsa att det högre värdet på TSI-förändring från 1700-talet fram till nu kommer från en studie som skiljer sig från övriga (Egorova et al. (2018)). Det står också att den bygger på antaganden som inte har observerats (”However, the estimate from Egorova et al. (2018) hinges on assumptions about long-term changes in the quiet Sun for which there is no observed evidence.”).

Egorova skriver också i sin artikel: ”The uncertainty of our TSI and SSI reconstructions is substantial.

Ett par artiklar har visat att Egorovas höga värden är högst osannolika. En utav dem är Lockwood & Ball (2020). I den har Egorovas studie nagelfarits och de har via olika observationer och metodiker försökt reproducera resultaten men lyckades inte:

The ensemble of 28 reconstructions presented here gives a range in ΔQMM between 0.40 and −0.75 W m−2, which yields a range of climate radiative forcings since 1700 of between 0.07 and −0.13 W m−2.” 

De påpekar också att det finns andra led i bevisföringen som visar att det inte är variationer i solens effekt som ligger bakom uppvärmningen vi nu ser. Om så vore fallet skulle hela atmosfären värmas upp, men observationer visar att stratosfären tvärtom kyls av – vilket brukar kallas för ett fingeravtryck på att det beror på växthusgaser.

SSU and MSU (and then AMSU) satellite records of atmospheric temperature change since 1979. Annotations for large volcanic eruptions, and big El Niño events.

Jag är förstås inte i närheten av att kunna ha en egen åsikt i frågan. Men det är tydligt att IPCC inte bara sopat saken under mattan utan motivering. Om något har det väl bevisat att man visst kan publicera artiklar/studier som går emot ”alarmismen”. Och att notera, även om det nu vore så att den högre sol-ERF-nivån (0,35 W/m2) skulle vara sann, motsvarar den ungefär en dryg tiondel av den som anges från de antropogena bidragen enligt AR6. Vad tror ni kommer stå i Widdings bok?

Några olika faktorers ”drivkraft” på klimatet från IPCC:s fem senaste rapporter (tabell från AR6)

Men Judith Curry menar i sitt blogginlägg att IPCC avsiktlig bortser från detta. Hon hänvisar dessutom till nya artiklar från forskare som inte gör det: ”This issue can’t continue to be swept under the rug. Other authors are not ignoring this.  Here are three recent publications for discussion:

Scafetta:  Testing the CMIP6GCM simulations versus surface temperature records from 1980-1990 to 2010-2020 [link]
Connolly et al: How much has the sun influenced Northern Hemisphere temperature trends?  An ongoing debate [link]
Girma Orssengo:  Determination of the sun-climate relationship using empirical mathematical models for climate data sets. [link
UPDATE:Frank Stefani: Solar and anthropogenic influences on climate: regression analysis and tentative predictions [link]”

Det låter förstås uppseendeväckande men här måste man vara medveten om detta inte är en ny diskussion. Det finns en uppsjö av ”solcykelartiklar” som bevisligen varit helt ut och cyklat (f’låt). Nedkylningar har nämligen förutspåtts starta i princip varje år sedan sekelskiftet.

Utöver ovanstående artiklar hänvisar Curry i sitt blogginlägg exempelvis till norrmannen Solheim. Han förutspådde tillsammans med Humlum att norra halvklotet skulle kylas ner 1C i förra solcykeln mellan 2009-2020. Det blev ju minst sagt tokfel, det vill säga, deras solcykelmodell var gravt felaktig.

Orsak? Den byggde på så kallad kurvanpassning (curve fitting). Man letar då efter korrelationer mellan olika mätserier och modellen byggs på en ren matematisk anpassning för att få det att gå ihop utan att ha någon bakomliggande känd fysisk förklaringsmodell. Sambanden kan alltså vara helt slumpartade. Har man tillräckligt många variabler kan man i princip bevisa vad som helst med denna teknik. Real Climate: Why are som many solar-climate papers flawed?

Och alla de artiklar Curry hänvisar till är skrivna av farbröder som är välkända inom detta gebit.

Här visas exempelvis hur en av Scafettas modeller, byggd på diverse påstådda cykliska fenomen, har fallerat. I artikeln ovan undersöker han klimatmodeller och säger att de överdriver uppvärmningen. Det är ingen hemlighet att en grupp av modeller inte klarade av ”kvalitetssäkringen” inför AR6 men dessa har heller inte inkluderats i de framtida projektioner som används.

[uppdatering: Scafetta påpekar bl a att modellerna inte inkluderar vissa astronomiska cykliska fenomen som eventuellt existerar – och refererar till en av sina egna studier. Han refererar även till Lindzen och Chois artikel från 2011 som blivit ordentligt motbevisad (även enligt Curry) och refuserad av PNAS, men senare publicerad i en liten koreansk tidskrift.

NASA-forskaren Gavin Schmidt skriver på twitter: ”Regardless, Scafetta’s claim that only models with ECS<3ºC are compatible with ERA5 is patently wrong.” På Real Climate finns en redovisning av fler felaktigheter.

Med mera…]

En av Orssengos tidigare spådomar har också fallerat. Den nya artikeln Curry hänvisar till säger sig kunna förklara all uppvärmning helt utan ”mänsklig påverkan”. Det handlar återigen om en ren kurvanpassningsövning på precis samma tema som hans gamla (jag har inte fördjupat mig i den). Han är inte knuten till något universitet utan benämner sig själv som Independent Researcher. Behöver ju inte betyda något men det är onekligen en varningsflagg…

Stefanis artikel tycks handla om samma sak. Han har via en ”dubbel regressionsanalys” av jordens magnetfältsindex, koldioxidhalt och temperatur kommit fram till en klimatkänslighet som är tre gånger så låg som IPCC:s bästa uppskattning. Inte heller den har jag fördjupat mig i men efter en snabb titt känns det verkligen som … hm … att de har problem att få det att gå ihop. De visar själva att deras modells prestanda är extremt beroende på vilket år de slutar ta data ifrån:

This is the crux of our problem; the better the reconstruction for the years until 1995, the larger is the deviation for the latest two decades.

Kanske ett tecken på att det är något som inte stämmer? Men de drar istället slutsatsen att det bara behövs ytterligare något decenniers data för att kunna säga något. ”we expect a significant temperature drop for the coming years, which might then re-establish the strong correlation between ΔT and the aa index”.

Likaså använder han enbart temperaturen vid havsytan. Är det en slump eller avsiktligt för att få en så låg temperaturökning som möjligt?

Som sagt, det handlar om kurvanpassning, men ta inte mitt ord på det, läs själva, jag har bara skummat igenom texten.

Artikeln är publicerad i tidskriften Climate (det är även Scafettas) som inte har världens bästa rykte vad det gäller att publicera kvalitetsstudier. Jag har förstås ingen koll på hur mycket det ligger i detta…

Vad det gäller Connolly et als artikel så har jag kommenterat den förut. Inte heller denna artikel möttes av jubel av ”mainstream” forskare… Far och son Connolly är inga ”solforskare” och den tredje författaren är Willie Soon, en astrofysiker oturligt förföljd av en rad skandaler med hemlighållen finansiering och usla artiklar.

[uppdatering 17/2: såg nu att Stefani i sin artikel tackar Willie Soon för kommentarer på en draftversion, likaså Sebastian Lüning och Fritz Vahrenholt som är författare till Die kalte Sonne från 2012. Där förklarar de att den mänskligt orsakade uppvärmningen är en bluff – solens naturliga variationer ligger bakom. De gjorde då också en prediktion om framtiden, så här gick det med den:

vahrenholt_en

(De båda jobbar/jobbade även i fossilbranschen men det hör förstås inte hit…)


Ja, som sagt, jag kan inget om astrofysik och huvudfrågan är lite hårdraget huruvida jag ska tro på IPCC eller Currys blogginlägg. Jag har i alla fall gjort lite efterforskningar och nej, jag ser ingen anledning att dissa IPCC i detta avseende heller. Inte för att det gör någon skillnad. I dessa tider med höga energipriser spelar Widding o kompani mot öppet mål inför sin publik. Långa och krångliga genomgångar lämpar sig inte för samhällsdebatt och är ingen match för opinionsbildare som t ex Lomborg som formligen pumpar ut sina slagkraftiga påståenden.

Widding berättar som sagt att hon har en ny bok på gång ihop med andra skribenter. En är Göran Värmby. Han har jobbat med miljöfrågor i hela sitt liv och har till och med varit kampanjledare för Greenpeace enligt Wikipedia. Om till och med han anser att det är en häxjakt på klimathotsskeptiker och att förra årets Nobelpris till klimatforskare var politiskt betingat, ja då måste det väl ligga något i det?

Well, det är inte särskilt länge sen (2020) han som krönikör i Göteborgs-Posten drog upp Manns hockeyklubba, Himalayaskandalen, Climategate, alla modeller är usla, IPCC är en politisk organisation med mera. Jag försökte bemöta det men jag blev ju CENSURERAD av GP 😉 . Läs mina bemötande här.

Tyvärr är jag ganska uppgiven vad det gäller samhällsdebatten om ”vetenskapliga frågor”, inte bara om klimatet. Känns som att stoppa Dalälvens flöde med bara händerna. Partier och diverse grupperingars livsnerv tycks vara att polarisera och sprida misstro via rent nonsens. Widding kommer säkerligen även i fortsättningen kunna försörja sig på sitt opinionsbildande.

——

Bara en liten kommentar till om IPCC:s klimatscenarier. Vi verkar nu följa SSP2-4.5. Widding framhäver enbart den lägre nivån i spannet. Och likaså att vi knappt märker några förändringar trots att vi redan haft 1C uppvärmning. Det är ju inte sant.

I de här scenarierna finns exempelvis inte osäkerheter i framtida utveckling av kolcykeln medtagna (upptag och avgivande av koldioxid i hav och mark är ingen konstant). Lägger man till dem finns risken fortfarande att hamna över 4C fortfarande kvar. Och åtagandena som finns att verkar landa runt 2,2 C, men det är än så länge bara ord på ett papper…

Figure 1: Estimates of 2100 warming in current policy scenarios relative to preindustrial (1850-1900) temperatures from Hausfather and Riche 2019Rogelj et al 2016Climate Action Tracker (May 2021 update)Liu and Raftery 2021, and the integrated assessment models (MESSAGE, REMIND, and GCAM) participating in the 2021 NGFS Climate Scenarios.

(Som ni märker kommenterade jag inget om energipolitiken. Om ni tvångsmässigt måste prata kärnkraft kan ni ju göra det med någon annan än mig…)

Så här sjuk är ”klimatdebatten” – kanske polisanmäla?

När man har slut på argument så får man tydligen börja sprida lögner, falska anklagelser och personliga påhopp – fan vet om det här inte gränsar till brottsligt? Återkommer till det längre ner.

Det handlar om Aktuellts inslag om klimathotsskeptiker (gick i september någon gång) där jag medverkade en kort sekvens. Det fick över 60 anmälningar till Granskningsnämnden (GN). Elsa Widding var en av dem som pekades ut i inslaget. SvT har nu bemött anklagelserna och Widding la ut dokumentet på sin blogg som du kan kolla på här:

Jag kände mig ganska klar med den här skiten och jag tänker inte ta ansvar för hur SvT gör sina program. Men innan jag kommer till påhoppen kan jag inte låta bli att kommentera några av de punkter Widding nu replikerade med (tydligen har hon fått hjälp från flera professorer att skriva dem).

[Förtydligande om första kommentaren nedan: Ett stående argument i ”debatten” är att IPCC är en politisk komplott och att forskarna inte alls är ense om det som står däri. De som inte går hela vägen gör i alla fall gällande att den Sammanfattning för beslutsfattare (SPM) som IPCC sammanställer är vinklad].

Angående SvT:s (och min) kommentar att det bara är en liten klick som fortfarande dissar IPCC :s slutsatser skriver hon (dom?) ”Låt oss i sammanhanget citera två forskare som uttalar sig ur ett vetenskapligt perspektiv om denna SPM [Sammanfattning för beslutsfattare] som SVT:s reporter utgår ifrån”.

Det första är ett citat från NASA-forskaren Andrew Lacis, som i en remiss till IPCC:s fjärde rapport 2007 uttrycker sig som att SPM är blaha: “There is no scientific merit to be found in the Executive Summary. The presentation sounds like something put together by Greenpeace activists and their legal department.”

Det kommer givetvis från en blogg (Bishop Hill) och är helt taget ur sitt sammanhang. I verkligheten är innebörden raka motsatsen till det Widding och kompani vill att det ska betyda: han ansåg språket var för vagt med tanke på hur starka bevisen var. Det var dessutom från första remissrundan och efter det uppdaterats hade han inga kommentarer. Ni kan läsa vad han själv skriver på ”skeptikerbloggen” Climate Etc (Judith Curry):

Andrew Lacis på Climate Etc: ”Based on this basic input data, the relevant physics is inescapably clear that the increase in atmospheric CO2 is indeed enhancing the strength of the terrestrial greenhouse effect, and thus causing global warming to happen – all directly attributable to human industrial activity. To characterize this fully documented global warming only as being ‘likely’ a ’substantial’ anthropogenic contribution is clearly resorting to unscientific understatement that does nothing to clarify or accurately portray our understanding of global climate change. Rather, using such under-whelming weasel words only adds to the deliberate public confusion regarding climate change.

Vidare citeras ”Dr. Philip Lloyd, “co-coordinating lead author” för IPCC” som vittnar om hur IPCC:s sammanfattning för beslutsfattare är förvrängd. Så vilken IPCC-rapport handlar det om (Widding anger inte det)? Ja, inte var det i någon av de större rapporterna utan hans namn dyker upp i en specialrapport från 2005: Carbon Dioxide Capture and Storage.

Hm, fast hans namn finns ju inte med… Eller jo, men inte i rapportens ingående kapitel utan i Annex II: Glossary, acronyms and abbreviations.

Kolla hans CV och fundera på varför de artiklar han har publicerat genom åren skulle göra honom till en trovärdigare källa än de forskare som faktiskt håller på med klimatförändringar. Att han är Managing Director at Industrial & Petrochemical Consultants och vurmar för skiffergas hör förstås inte hit. Läs mer här.

Tungt.


De hänvisar till en artikel där Gavin Schmidt på NASA bekräftar att klimatmodellerna visar för mycket uppvärmning och ger på tok alarmistiska resultat. Men är det hela bilden?

Det är sant att några modeller (men inte alla) inför AR6-rapporten visade för mycket värmning, allt är publicerat och öppet. De klarade dock inte kvalitetssäkringen (de var inte så bra på att skildra historiska förändringar) och har därför heller inte ingått i de projiceringar som redovisas i rapporten. Läs mer på Real Climate.

Just sånt här som omöjliggör en relevant diskussion om klimatet.


Och så var det förstås den där grafen från Grönland (GISP2) jag kommenterade i inslaget. Just Widding pekades aldrig ut för att ha använt grafen felaktig (däremot var det en av de frågor SvT-reportern skickat till Widding innan den tänkta intervjun – och det är Widding själv som offentlig gjort dessa, inte SvT). Nu känner hon sig tydligen kränkt och oskyldigt utpekad:

Det faktum att andra skeptiker missbrukat grafen är ingen ursäkt för att påstå att Elsa Widding gjort det

Well, det påstods ju heller inte men när vi ändå är inne på det: två varianter av just denna graf finns med i hennes egen bok (en av dem är exakt den som visades i inslaget och i den andra är sista delen av grafen markerad och kommenterad som att det är bara denna del IPCC är intresserade av (trots att den bara går till år 1855). Likaså har hon även efter Aktuelltinslaget använt den på just detta felaktiga sätt.

Även professor Stilbs (som förmodligen skrivit en del av svaret på denna punkt?) har själv lagt upp just denna graf i inlägg på bloggen Klimatupplysningen. Jag har redovisat det i tidigare inlägg.

Sen lägger han förstås till och jämför med myglet om hockeyklubban. Och så vidare until the end of time…


Ovanstående tjafs är ju inget nytt. Däremot lägger Widding även upp ett brev, som uppenbarligen också har skickats till Granskningsnämnden, skrivet av en Mats Johansson, Organisationskonsult, journalist, jurist (med mprc i mejladressen). Om nu denne person (”och hans erfarna kollegor”) existerar i verkligheten verkar han inte må så bra. Han hotar med polisanmälan, och Widding pratar om det i den video hon lagt ut om Granskningsnämnden (ja, folk skickar tyvärr såna länkar till mig).

Organisationskonsult Johansson skriver förutom om mig även om Erika Bjerström (SvT-reporter) och Martin Hultman (forskare Chalmers) som var med i inslaget. Jag lägger nedan ut det avsnitt som handlar om mig, men jag tänker inte kommentera det i detalj (varje normalt fungerande människa fattar nog ändå tänker jag). Bara ett par saker (inte för att jag tror det spelar någon som helst roll men bara för att jag vill ha det sagt):

  • Jag träffade Erika Bjerström för ett par år sen när jag blev ombedd att hålla ett föredrag på en kurs för journalister de anordnade. Jag blev senare kontaktad inför Aktuelltinslaget eftersom jag skrivit boken Spelet om klimatet (och för det jag skriver om på bloggen antar jag). Däremellan har vi inte haft kontakt på något sätt och jag är inte heller ”bekant med henne” som idio… han påstår nedan.
  • Jag blev förvånad att jag hade en sida på Wikipedia och jag har inte skrivit varken på den eller på Widdings sida. Det går att se i historiken vem som ändrat, det vet förstås herr Johansson eftersom han kollat tiderna när ändringar har gjorts.
  • Angående konstruktiv debatt, jag skrev en kommentar om de svar Widding gett på på SvT:s skriftliga frågor. Trots mängden med meriterade akademiker på bloggen Klimatupplysningen var det enda motargument som dök upp där att jag hade en Mazda och länk till mitt jobb. Så jävla uselt rent ut sagt. För övrigt hittar ni länkar till ”några” av mina inlägg här, skulle nog påstå att varenda ett innehåller mer konstruktiv argumentation än skiten Johansson ljugit ihop nedan.
  • Varje vuxen människa (ja, ganska små barn också) förstår nog att min skönlitterära bok Själseld inte är på riktigt (ni fattar när ni läst nedanstående).
  • Kära nån. De är kränkta för att de titulerades ingejörer och inte civilingenjör o teknisk doktor o allt vad det är. Medan jag, ”fick välja precis vilken titel jag ville ha”. Jag fick titeln författare men det framgick inte att jag var kemist. Buhu!

Här kommer texten. Funderar på om det kanske är jag som ska polisanmäla….


Maths Nilsson
Värre är dock Bjerströms val av sin andre ”sakkunnige”, Maths Nilsson. Tidigare kemist i läkemedelsbranschen ville han bli författare och gav ut debutboken Själseld på Mörkerdottir, ett litet privat ”förlag för magisk realism och fantasy skräck”. Han saknar både tillräcklig tyngd och expertis för att bli någon auktoritet i klimatdebatten, och har istället blivit ökänd vänsteraktivist i en skuggvärld med ett närmast maniskt bloggande mot dem han nedlåtande kallar ”klimatförnekare”. Det synes ha blivit en fixering för honom, vilket framgår av hans nystartade Wikipedia-sida där han erkänner att hans huvudsyssla som bloggare bevakar särskilt utvalda personer på grund av deras åsikter i klimatfrågan, och nämner både Widding och Bern med namn såsom särskilda måltavlor.

Nilsson är känd som aggressiv hatare av dessa som vågar tänka annorlunda, och då talar vi inte om kriminella utan om högutbildade, kunniga, samhällsengagerade debattörer med tung bakgrund. De har både modet och ansvaret att våga stå för sina åsikter och står dessutom på en hög nivå av utbildning och teknisk-vetenskapliga erfarenheter som Nilsson bara kan drömma om. Han ger intryck av en typisk representant på vänsterns barrikader.

Komprometterande nog är han dessutom så bekant med Bjerström att det föranlett många kommentarer om vänskapskorruption och att de två likasinnade samarbetar för att ”sätta dit” de som säger emot de heliga IPCC-doktrinerna. Just detta blev väldigt tydligt i SVT:s inslag. Bjerström ger honom de titlar han vill ha, samt proportionellt enormt mycket tid i rutan för att angripa Widding och andra s k klimatförnekare, alltså dyrbar sändningstid som hon vägrade ge den förtalade Widdings svar i samma inslag!

Flera gånger återkommer Nilsson med onödigt långa utläggningar om det förfärliga med att klimatförnekarnas åsikter inte stoppas, men att de tvärtom tycks öka i synlighet via egna YouTube-kanaler, SwebbTV och andra alternativa media, etc. Han är uppenbart rädd för en öppen debatt som kan kontaminera politikernas nya vilja att investera enorma skattepengar i klimatarbetet. Vi får inte störa politikerna nu när vi äntligen fått dem att acceptera ”rätt” åsikt, är Nilssons budskap. Ska sanningssökandet alltså upphöra då? Man påminns återigen om öststaternas och kommunisternas
åsiktsregistrering. Det ställer SVT upp bakom med stor plats i rutan.

Vid en närmare studie av Maths Nilsson upptäcker man snart att han ägnar enorm tid åt att förfölja och även aktivt försöka stoppa människor från att framföra sina åsikter, även från att presentera sig själva. I förföljelsen sägs nämligen ingå att aktivt manipulera Wikipedias sidor. En känd journalist som studerat detta berättade för mig efter inslaget hur Nilsson manipulerar Elsa Widdings Wikipedia-sida. Jag hade aldrig haft någon kontakt med Widding personligen, och det var just detta som gjorde mig nyfiken.

Min kollega hade rätt, det visade sig finnas fog för att misstänka Nilsson för att ha skrivit in text på hennes sida med meningsbyggnader och innehåll som medvetet avser att sprida en irrelevant, negativ föreställning om Widding som person. På det sättet vill han undergräva karaktären hos sina hatobjekt, ett slags försök till karaktärsmord. En advokatvän till mig hävdade upprörd att detta är en förtäckt form av förtal, som skulle kunna leda till åtal. Vi kan inte bevisa det just nu, men Nilsson anses själv ha deltagit i skapandet av Widdings sida. Ingen normal personbeskrivning läggs upp på det sätt som skett i Widdings fall, med faktafel och nedlåtande felsyftningar redan i ingressen.

I referenslistan finns Maths Nilssons egna inlägg i debatten, såsom hans bok om klimatförnekelse. Ett barn förstår att ingen annan skulle lägga in honom bland Widdings referenser, men för Maths Nilsson räcker det inte med att lägga in sina böcker på sin egen nystartade Wikipedia-sida. Det måste göras även hos dem som han förföljer för deras åsikters skull. Mycket talande är också att, när olika personer sett felen och försökt rätta till missvisningarna har det i samtliga fall dröjt endast några minuter innan de återställts till sin ursprungliga, manipulerande status. Det vill säga, här sker en bevakning och manisk kontroll som ska omöjliggöra för den utsatta att ens ge rätt info på sin egen wiki-sida. Detta är något som bör polisanmälas.

Det mest anslående beviset på aktivisten Maths Nilssons förslagenhet, men även kanske Bjerströms, är emellertid följande. Det lyser igenom att Erika Bjerström kan ha varit inblandad i att tillsammans med Nilsson manipulera informationen om Widding. De hade nämligen så extremt bråttom att på Widdings sida informera om Aktuellt-inslagets kritik, att infon om att ”SVT har kritiserat Widding” lades in redan samma kväll på Wikipedia, den 14 september 2021! Men inte nog med det, detta skedde redan 20 minuter innan Aktuellt ens hade startat på SVT 2…!!

Som ryktena säger, anses Erika Bjerström därför ligga helt eller delvis bakom detta övergrepp på Widdings sida, i nära samförstånd med Nilsson, bägge personligt motiverade genom sin hängivna klimataktivism. Annars hade infon förstås inte kunnat publiceras före sändningen. Detta leder osökt vidare till frågan om Bjerström även varit inblandad i de tidigare censurerande redigeringarna av Widdings wiki-sida?

Maths Nilsson driver framför allt den nämnda bloggen som kanal för hans budskap, och lägger mycket tid på den. För att om möjligt bredda bilden har jag och mina kollegor läst långa brottstycken. Detta förstärker bilden av en manisk person som aldrig lyssnar, men som fastnat i ett dogmatiskt hat mot dem som kritiserar klimatkonsensus. På bloggen förekommer en hel del kritiska kommentarer mot honom, vilket han oftast inte kan ta, utan reagerar med ilska över att folk inte begriper hans sanning. Det visar att folk är tveksamma till hans självutnämnda men svaga auktoritet, i kraft av vilken han tror sig ha rätt att tillintetgöra människor med ”fel” åsikter.

Vår personliga reaktion på Maths Nilsson är att beteendet inte verkar riktigt friskt. Vad är det för typ av
människor som viger sin tid åt att jaga och sabotera för seriösa, kunniga medmänniskor bara för att de råkar ha en annan åsikt? Vad är det för störning som gör att man finner en åsiktsskillnad så viktig att man kastar bort sitt liv på att slåss mot en av många åsiktsriktningar, likt en Don Quijote mot väderkvarnarna?

Nilsson är också rädd för att avslöjas nu när inslaget blivit ett myndighetsärende hos GRN, vilket han reagerar närmast neurotiskt på och har fått Bjerström att ta bort inslaget. Det framgår att Nilsson vet att Bjerström har tagit bort inslaget, eftersom han antyder på flera ställen i sin nervösa blogg, nästan litet skadeglatt, ”om du kan hitta inslaget”. Han vet att Bjerström hindrar denna insyn från den allmänhet som bekostar public service, vilket för en vänsteraktivist är en seger. Styrs SVT nu inte bara av reportrar som anser sig vara producenter, utan också av åsikterna hos wannabe-författare av magi- och fantasyböcker?

Kommentar: Läs gärna hans bok Själseld, man förstår en del då. Men framför allt hans blogg. Se nedan två bloggutdrag som illustrerar Nilssons aggressiva attityd. Åsikterna i detta dokument bygger på egna slutsatser utifrån vår studie av inslaget, reportern och trovärdigheten hos hennes val av medverkande i inslaget. Alla slutsatserna ska inte ses som bevis, utan som våra logiska resonemang och teorier utifrån de starka indikationer och fakta vi fått i olika dokument, samt från kollegor, journalister, inblandade och sakkunniga. Vi tror själva på climate change som en till icke försumbar del antropogen effekt. Det är alltså inte klimatkramarna vi reagerar så starkt emot, utan hur snett det har gått med den journalistiska hanteringen av det viktiga ämnet. Inslaget är ett skräckexempel på vart vi kan vara på väg. Vi kan endast hoppas att Bjerströms polarisering av ämnet var ett ”olycksfall i arbetet”. Vid en fällning kan det stanna vid detta.


Summering: Med tanke på att Erika Bjerströms och Maths Nilssons samarbete med det förutbestämda inslaget utgör ett konkret hot mot såväl den grundlagsskyddade tanken om yttrandefrihet, som mot den objektiva etik som skall vara journalistikens ständiga ankare, är det av prejudicerande betydelse att SVT:s/Erika Bjerströms Aktuelltinslag den 14 sept 2021 – där hon och Maths Nilsson tar sig rätten att peka ut två personer som ”klimatförnekare”, underförstått en slags brottslingar fast det bara handlar om åsiktsdifferenser, och där Bjerström dessutom hindrar de utpekade från att försvara sig – fälls av Granskningsnämnden som oacceptabelt vinklat, aktivistiskt och ensidigt belyst i den svenska demokrati där alla röster skall få komma till tals via media i allmänhet, men genom landets skattefinansierade public service i synnerhet. Om inslaget inte fälls av GRN finns det anledning till allvarlig oro avseende medias framtida behandling av detta och andra liknande ämnen, men även avseende den oberoende journalistiska etiken i ett långt vidare perspektiv.

Ni kan läsa hela det bisarra dokumentet här: